Kategorier
Vardagstrams

Nej jag vill inte ha några jävla kramar. Den som försöker åker på en smäll.

Jag är så trött på den här terapigenerationen som tror att allt blir bättre bara man snackar om saker. PRATAR UUUUUT. Men ibland blir det faktiskt sämre. Ibland unleashar man saker som man inte kan hantera och säger sånt som borde få vara osagt. Jag vill inte prata ut. Jag vill inte prata alls. Jag har pratat klart. 
 
Jag vill inte ha påträngande frågor om hur jag mår även om jag vet att de är välvilliga. Jag mår faktiskt inte bättre av det och det enda det leder till är att jag bryter ihop och grinar och vet ni, jag har grinat tillräckligt i mitt liv. Jag mår dessutom aldrig bättre av att gråta ut. Jag mår sämre. Jag mår bättre av att skära mig i armen och ja jag vet att det LÅTER illa men det struntar jag i. (Nej, jag ska inte skära mig. Barnen osv) 
 
Jag behöver en mamma. Det är vad jag behöver. Det är vad som saknats. Ni vet en sån där mammig mamma, med bullbak och kärlek och värme. Nån som kramar om och älskar villkorslöst, nån man kan gömma sig i, som lyssnar och lappar ihop. Men hon finns ju inte så det är bara att bita ihop, lägga locket på och uthärda med vetskapen att man alltid kommer vara ensam även när man har sällskap.
 
Jaja. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Nej jag vill inte ha några jävla kramar. Den som försöker åker på en smäll.”

Jag känner igen mig, behöver också en mamma och jag har en som jag är besviken på. Igår skar jag mig i armen för första gången i mitt liv, jag mådde inte bättre av det, gjorde det inte för att döva tomheten, skulle bara kolla hur ont det gjorde om jag nu bestämde mig för att skära handlederna av mig. (Kommer absolut inte göra det, är inte självmordsbenägen, hade bara en tomhetssvacka)Men hur som, att lägga locket på är ingen bra idé, till sist kokar skiten över, sådana som du och jag har aldrig lärt oss att hantera känslor, nu spekulerar jag men… Mitt tips är terapi, inte piller, inte skära sig, inte lägga locket på utan prata och få verktyg så man lär sig att acceptera att bullmamman inte finns och hantera sina känslor.

Svar:
NEJ INGEN JÄDRA TERAPI. Done that.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vad bra (och hemskt) skrivet. Jag har också mycket som måste få vara osagt för jag mår bättre när jag låtsas att det inte hänt. Sen om det är det bästa i det långa loppet låter jag vara osagt. Jag har också skurit mig ibland när något blivit för mycket, det känns som att både ilska och tårar rinner av en. En gång råkade dock en kompis komma på mig efteråt och blev helt CHOCKAD. Men det är inte så dramatiskt som alla vill få det att vara. Visst tyder det på att man inte mår bra, men man dör vanligtvis inte av rakblad. (Jag har slutat nu dock, fick ett ärr som inte försvann..)

Långt inlägg, men jag hoppas du läser!

Jag tror fullt och fast faktiskt (som en del av den terapigenerationen du raljerar över) att skälet att det känns så jobbigt att prata om saker för dig, är att de inte är genomarbetade ännu.

Jag tror och väljer att tro, att det krävs kämpande och pina och flammande tårar och skrik och massor av ansträngning för att sedan komma ut starkare, lyckligare och lugnare på andra sidan av allt detta "pratande".

Att bita ihop och lägga locket på är enligt mig något av det mest tärande och förstörande som finns för både den mänskliga kroppen/människan i sig/samt för vilket psyke som helst.

Kalla mig naiv eller generaliserande, men detta tror jag till hundra procent på. Och du låter faktiskt inte alls särskilt trygg, stark eller lugn när du skriver om dina övertygelser, du ger snarare sken av att vara någon som inte har hittat den trygghet i dig själv som du behöver för att orka prata och samtala utan att det blir ett enda stort kaos i hela dig.

Plus att om man bryter ihop och gråter av påträngande frågor, så tror jag kanske att det finns en anledning till det. Och de anledningarna skulle kanske behöva lyftas (märk väl att terapi tar lång tid) (Men det vet jag ju såklart att du vet)

Det här låter så himla mycket mer fördömande än vad jag egentligen menar det som, jag ville bara ge dig ett annat perspektiv från någon som lät som du för några år sedan och som sedan insåg att det kanske inte var så himla lätt att lägga locket på och som trodde att bara för att jag inte TYCKER OM att prata så betyder inte det att det inte är bra för mig…

Kramar

Känner igen mig så himla väl. Har testat olika sorts terapi och piller men numera vägrar jag piller som inte fungerar ändå och det som hjälper mig mest är en kärleksfull svärmor och dialektisk beteendeterapi och mindfulness. Det jag vill få fram är att även om du känner att en terapiform inte funkat så betyder ju inte det att en annan inte kan göra det. Annars får du köra "träffa vänner som får dig att skratta terapin " Vänner som får dig att känna dig så som du önskar din mamma fick dig att känna. En vän som kommer och bakar bullar och stoppar om dig kanske? Om du har sån tur att ha såna vänner runtom dig. För nej våra mammor kommer inte mirakulöst vakna upp och ha stark självbild och kunna visa kärlek och sätta oss i första hand. Bara att acceptera och göra det bästa av det. Snart vänder det igen.

Oavsett om ditt behov av en mamma är en naturlig instinkt (vilket jag tror) eller kulturell inlärt, så verkar det vara ett behov som behöver fyllas. Lägga locket på är nog inte bra långsiktigt. Hur ska du då orka vara den mamman själv?

Ibland får man hitta sin egen mamma om ens egen inte kan, antingen i en vän eller i en väns mamma eller så adopterar man valfri gammal tant, typ en granne eller i en kontaktannons eller så. Alltid finns det någon som vill förbarma sig över en. Min mamma är en riktig bullmamma som tagit flera av mina och syskonens vänner under sina vingar. Jag vet hur mycket hon betyder för dem och jag unnar alla världens människor en sådan person i sitt liv. Alla behöver någon som är den klokare, den starkare, den snällare.

Håller med dig helt. PRATATADE, PRATATADE OCH PRATATADE i hundra jävla år och ingenting blev bättre. Sen var jag på behandlingshem och blev bra. Där ältade vi inte allt det gamla. Vi pratade om andra roliga saker som JAG ville prata om. Helt ovesäntliga saker egentligen.

Var i kontakt med psykiatrin efter behandlingshemmet också (uppföljning på hemmaplan)men vägrade prata om tråkigheter och saker som hänt tidigare. Sa för en tid sedan upp kontakten helt då jag tycker att detta "pratande" som inte leder någon vart tar upp för mycket av min tid.

När det är tungt och man är i bitar kan man behöva samla ihop sig lite innan man pratar om det. Jag har själv kännt mig arg då jag äntligen lyckats hålla ihop och egentligen bara vill få göra något distraherande ett tag så jag kan få bli lite glad och må lite bättre, och så kommer någon och frågar hur det är och kramar om en och så trillar man isär igen. Ibland funkar det inte att gråta ut, och då behöver man bli distraherad ett tag så man inte använder all sin kraft och energi till att hålla ihop istället för att använda kraften och energin till att må bättre. Jag har verkligen bilden i huvet av trasigt porslin som man försöker hålla ihop med tejp medan limmet torkar och så kommer folk och rycker i tejpen och allt rasar samman igen. Att sitta hos en bullbakande mamma tills man läkt ihop låter förstås underbart, men det finns säkert fler platser att läka på. Hoppas du hittar en.

Vad man mår bäst av kan säkert variera från person till person, men för min del blir INGENTING bättre av att jag får prata om det. Stör mig otroligt mycket på att det alltid ska vara lösningen för alla människor. Finns ju också forskning som visar att många människor tom mår sämre av att prata ut tex i såna där krisgrupper efter traumatiska händelser. Tror många ägnar alldeles för mycket tid åt att älta och prata om trauman, oförrätter och misslyckanden istället för att göra det bästa av nuet.

Jag vet inte riktigt vad detta inlägg handlar om men jag känner igen mig och ja, vad fan kan man göra. Har du funderat på medicinering? Har alltid kännt mig tväremot antidepressiva, men nu ändrat inställning. Har (mycket tack vare dig) bokat tid hos läkare och får se vart det leder. Fan, man ska ju kunna må bara bra.. Det finns ju de som gör det. Sen angående terapi så finns det ju många olika former och kanske har du bara inte hittat rätt?

Svar:
nej det vill jag inte
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Fast du har väl en kärlek? Är det inte partnerns uppdrag att ta hand om och baka bullar och fånga upp när allt känns för jävligt? En partner ersätter så klart aldrig en förälder och en partner som alltid tar hand om gör relationen lidande. MEn dpå och då när allt suger så tycker jag ta mig sjutton att det är partnerns uppgift att fånga upp och hålla om och bara pyssla och vara god.

Svar:
partnerns kärlek är aldrig villkorslös.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag väljer vem jag pratar med och vad jag pratar om Vissa saker behöver jag prata om och andra inte helt enkelt. Tvånget att prata med folk som inte egentligen bryr sig utan mest bara vill ha något att skvallra om är bara destruktivt imo… Och terapi är inte för mig heller. Vänner tycker jag däremot är bra.

Jag har hanterat destruktivt med alkohol och tillfälliga förbindelser när jag var yngre. Inte det bästa har jag insett… Något som jag däremot gillar, de där stunderna jag inte vill/orkar prata med närstående, är choklad. Choklad, kanelbullar, en bra film eller bok… Kanske skriva av mig en bit (icke-offentligt)…

Oavsett så vet vi ju bäst själva hur just vi bäst hanterar saker och ting. Det är först när man inte vet som man kan testa nya metoder.

Och där var mina åsikter som ingen bad om!

Min mamma är som du, inga kramar, locket på, inte prata. På grund av det avskyr jag nästan henne! Alla gör som de vill, men jag önskar ingen en mamma med självskadetendenser och locket på fasoner.

När det gäller terapi så tror jag inte på att älta saker som hänt en, men bearbeta dem för att hitta en orsak till varför dessa saker händer. När det gäller relationer är det samma sak. Om man t ex är besviken på sina föräldrar, finns det en orsak (inte ursäkt)till varför de betedde sig som de gjorde. Samt det viktigaste, hur ska man som vuxen kunna gå vidare.

Jag håller med till 100%. Jag får jämt råd om att jag ska prata om saker jag varit med om, träffa andra som varit med om samma sak, ta mediciner, berätta för alla jag känner om sakerna som hänt men NEJ jag vill inte!

Min familj, mina närmsta vänner och min pojkvän vet om att jag blev utsatt för övergrepp som barn. Jag vill bara att de ska veta det, de som står mig närmast. "Du kommer må bättre om du berättar för alla, då kommer det inte att vara en så big deal längre" säger en del, men alltså, övergrepp kommer alltid vara en jävla big deal vare sig en eller tusen personer vet om det! Jag kommer nog inte må det minsta bättre av att gå och berätta om det för folk. Låt det bara vara!

Eller att jag ska börja träffa andra som haft ätstörningar och blivit utsatta för övergrepp, nej, det kommer inte heller hjälpa. Att sitta och prata om det förflutna gör mig inte gladare. Jag har tagit mig igenom det värsta, nu vill jag gå vidare.

Att gå i terapi och ta mediciner har jag försökt, men det är ändå själva grejen att bara veta att man måste ha hjälp hela tiden som förstör mycket. Det är faktiskt så enkelt som att en trygg tillvaro, rutiner, träning, bra mat, att göra något kreativt och att träffa folk jag tycker om är tillräckligt för att jag ska må bra. Ibland känns livet sämre men må så vara.

Åh…jag känner igen mig som f*n! Typ alla mina nära och kära tjatar på mig så jag håller på att bli gråhårig…"Anna, gå i terapi, ångest är inte bra, att va ledsen är inte bra man måste va glad,glad glad och ALLTID positiv…blablabla" Så fort ngn säger ngt vill jag bara ta fram hagelbössan och..ja..

jag VET varför jag mår piss ibland, och jag har redan provat gå i terapi en gång och det räckte. jag har helt enkelt accepterat mina känslor och när jag gör det känns det bättre. Jag menar, om människor har fått alla dessa känslor varför är det bara en enda känsla som är okej?(glad…)

Jag mår mkt bättre när folk inte lägger sig i mitt liv, då slappnar jag av mer. Typ när jag ligger i soffan och ser på ngn bra film/serie eller spela tv-spel med min sambo. Då är jag som lyckligast!

Men enligt vänner är ju det FEL för det är inte hälsosamt…man ska minsann powerwalka och stiga upp tidigare på mornarna…DET skulle tydligen göra susen för MIG för de vet tydligen exakt hur det är att vara jag…GRAAAARRGH!!

Ibland behöver man bara få göra nåt. Dras med i andras engagemang.

Ibland behöver man bara få avreagera sig. Slå sönder kudden eller så.

Ibland är det prata man behöver. Kanske inte älta men prata om drömmar eller livet i stort.

Men det är fan inte lätt att veta vad man behöver när.

Du kanske skulle kunna besöka en äldre dam genom röda korsets "Aldrig ensam". Finns säkert någon som kommer älska dig så mycket för att du kommer och hälsar på och för att du finns, som bakar bullar och kramar dig, medan du kanske får någon sorts "mammafigur" och dessutom känner att du gör något bra för någon? Bara ett litet förslag.

Som Anna säger, att acceptera mian känslor får mig att må bättre. Det är inte till någon hjälp att en massa människor ständigt är oroliga för mig eftersom jag har diagnoser som bidrar till ångest och nedstämdhet. Jag mår bra av att få må dåligt! Folk som jämt försöker hitta på olika knep för hur jag kan må bra jämt resten av mitt liv förstör bara. Jag vet att de vill väl men vi människor mår dåligt ibland. "Men vi vill ju bara att du alltid ska vara lycklig", ja alltså, jag är skitlycklig för det mesta. Men när jag mår dåligt blir jag inte lyckligare av att sitta och snyfta tillsammans med andra. När jag mår dåligt vill jag fortsätta mitt leva som jag gör när jag mår bra, och få mer tid för mig själv. Så enkelt är det.

Det finns terapi och terapi. all terapi handlar inte om att älta en massa gammel skit utan det kan handla om att utgå ifrån vad man behöver för verktyg JUST NU för att klara av att hantera vardagen/livet utan att må dåligt.

lägga locket på är ALDRIG ALDRIG ALDRIG bra, tvärt om kan det ju få konsekvenser, men är man deprimerad är det klart att det kanske känns som den enda utvägen.

du förtjänar att må bra, och piller är inte den enda lösningen. Mindfulness och motion är MINST lika bra som lyckopiller fast minus otrevliga biverkningar.

Jag håller med dig men ville bara säga att jag hoppas att du blir bättre snart med allt!

Läser din blogg ofta och jag tycker att du gör ett kanonbra jobb om man säger så. Jag tror att du b.la. hjälper många unga tjejer (som jag själv) att bli starkare. Tack!

Har du hört vad som hänt med en partimedlem i SD btw? Han kallade en ung kvinna för " lilla horan" för att hon ifrågasatte deras beteende. Sjukt!

Ibland hjälper det inte att ha haft en sån mamma heller, tyvärr. Levande bevis är jag, som sitter här och mår som en påse med bajs.

Btw gör du mig så jävla stolt över att vara kvinna, du ger mig hopp!

Känner igen som fan. Tror att den där mammasorgen alltid kommer finnas där, och den handlar nog mest om att man inte blev sedd som liten och att det har skadat, inte så mycket om den där bilden av en bullbakande "mammabästis" (fast det är det som finns kvar som en sorg). Jag tycker det har hjälpt lite att ha substitutmammor, andra äldre kvinnor som har brytt sig och sett en.

Terapi funkar nog inte för alla, för mig har det hjälpt, men man kommer nog till en punkt där det handlar om att leva med skiten helt enkelt… Det går inte att reparera något helt och hållet som har blivit skadat, ärren kommer finnas kvar… shitty but true!

För övrigt tror jag inte på att "må bra" hela jävla tiden. vi lever i ett samhälle där folk gör profit på människors mående samtidigt som media basunerar ut hur lyckliga vi skall vara jämt. Lycka är inget konstant tillstånd, det är ögonblick ibland. livet är inte ashärligt jämt, det är ett jävla slit att leva, emellanåt. ibland handlar livet bara om att stå ut, typ.

men samtidigt så får man ju försöka göra det bästa av den här lilla futtiga stunden på jorden. det handlar inte om att vara lycklig jämt, det handlar om att inte må dåligt jämt.

Jag behöver också en mamma, fan vad jag känner att jag saknar det! En mamma som man kan ringa och bara berätta om sina problem,eller gå ut och äta lunch med. Åka bort med. Som bjuder hem en på middag.

Min mamma lever, men hon blev sjuk när jag blev tonåring, och sitter inomhus hela dagarna och går mellan soffan och fläkten där hon röker.

De enda gångerna när hon var ut iår var när moster dog och jag fick med henne till hudik för att få hennes hår klippt och nya kläder till begravningen, och sen resan ner till stockholm då där moster min bodde och där begravningen hölls. Och hur mina kusiner blev förvånade men glada för att hon följde med…

Fan vad påtagligt det blir när man börjar tänka på det…aktivt… för det har ju varit sådär halva mitt liv, så det är ju inget "konstigt" med att mamma inte är som andras mammor… men jag inser hur mycket jag sörjer min mamma fast hon lever.

Det där är så jäkla personligt. Vissa klarar av att bearbeta det själva (inte direkt genom att lägga locket på men att inte tvingas prata om sådant man inte vill prata om och kanske fokusera på annat) medan andra måste ha någon form av utomstående hjälp.

Mår man dåligt och har gjort så i ett par år borde man fundera över det och kanske ta in utomstående hjälp eftersom det uppenbarligen inte fungerar själv.

detta skuldbeläggande på mammorna, dessa KRAV som moderskapet innebär. det gör ju att man vill kasta in handuken och säga upp sig typ.

bara för att man blir mamma betyder inte det per automatik att ens egna skit löser sig. är en mamma inte enligt norm-mall 1A får den mamman ständigt försvara sig. varför är moderskapets ramar så jävla snäva, när farsorna ta mig fan får ha hur jävla vida ramar som helst?

Liv Strömqvist summerar moderskapets krav och faderskapets icke-krav i 2 rutor när hon säger att som pappa behöver du inte vara en BRA pappa, det räcker med att du är närvarande.

Jag har en sådan mamma, jag har dessutom snackat med terapeuter i många år, tagit psykofarmaka i mängder och jag är fortfarande ett psycho. Olika situationer och olika typer av människor i olika livsskeden behöver olika saker. Ibland är det exponeringsterapi pang på, andra gånger gråtmilt ältande på divanen och tredje gången står man där rådvill och vet inte om man ska svälja tio tabletter om dagen, ringa psykakuten eller bara rycka upp sig. Psykiatrin är till på köpet överlag varken särskilt kompetent eller flexibel dessvärre, men jag hoppas oavsett att du hittar din lösning och att du snart mår bättre!

Det gjorde på något sätt ont i mig att läsa detta. Att du har en sådan sorg inom dig och ett hål i dig som inte kan fyllas. Det enda positiva jag vill säga till dig är nog att du kan lära dig av dina föräldrars misstag och bli en riktigt bra mamma till dina egna barn istället! Jag är säker på att dina barn aldrig kommer behöva skriva ett sånt där blogginlägg i vuxen ålder.

Förstår vad du menar, gick hos BUP ett halvår och snackade om jobbiga saker utan att det hjälpte ett dugg (medicinerade också, sjukt att de inte tar fram vettiga antidepressiva förrän en är myndig). Sen började jag i gestaltterapi och där hjälpte det att prata – eftersom att människan bemötte det jag sa på ett vettigt sätt. Vi pratar om det jag känner för, både jobbiga och roliga saker, och terapeuten TILLFÖR NÅGOT istället för att bara nicka och ställa meningslösa följdfrågor. Jag tror skillnaden ofta ligger där.

Sen kan jag inte låta bli att undra hur du tänkt göra egentligen? Om du inte vill gå i terapi (eller är det så du menar?), inte medicinera och inte självskada. Bara vänta ut det? (Det går ju, men måste vara ett ännu större helvete än att kontakta psykiatrin.)

Förstår precis vad du menar. Inget snack i världen hjälper ju när man är i behov av ett stöd som inte finns där. Min mamma är död och jag känner så väl igen mig i det du beskriver att du längtar efter. I det stadie jag är i livet nu så längtar jag ihjäl mig efter att få ligga på hennes soffa medan hon dukar fram fika och surrar ihjäl mig med oväsentligheter. Känna tröttheten ge vika och själen läka.

Ta hand om dig själv är mitt bästa tips: Skicka iväg maken och barnen, baka egna bullar och kura på det vis du kan.

vad jag menar, något otydligt, är att även mammor är människor och mår bajs, vilket gör att de/vi kanske inte orkar med att vara bullbakande mammor som ständigt åsidosätter sig själva för barnens skull.

mammarollen är väldigt kompilcerad. mammor är människor och det är väl när barnen blir vuxna som de inser att mammorna också är individer med egna sår och ärr, som har format dem vilket i sin tur formar barnen. Alltså är det viktigt, om man nu vill stoppa det där arvet som har skadat även oss, att ta tag i problemen vi har (med någon form av hjälp), så att man inte överför samma sår/arv. Speciellt om man är medveten om dem.

GAH, virrigt inlägg, men jag är själv i samma sits med frånvarande mamma och har mina sår efter det och jobbar med att acceptera faktum samt se människan bakom mamman för att liksom förlåta eller vad man skall säga.

Men gud så många som tror att terapi hjälper mot allt…!

Fan, fatta att ibland är livet jävligt. Då mår man dåligt. Vad fan ska en terapeut göra åt det?! Skärp er, vilka naiva jävla råd.

Det är precis en sån mamma eller pappa som alla barn behöver oavsett ålder.

Men din man ser härlig och snäll ut, kan inte han baka bullar åt dig och ge dig stora varma kramar när du behöver dem?

Min mamma är så där härlig, men för mig så är det min dotter som lyfter alla svarta moln med sina kladdiga små fingrar och blöta pussar. Att se henne sova ger min själ ro.

Hoppas du hittar något annat än att skära dig som kan ge din själ ro.

Är med dig helt på detta, LD. Även här i kommentarsfältet smyger folk ÄNDÅ in att "terapi kanske vore nåt?". Vi är så inkörda i det där. Det eller medicinering och det är lite ledsamt. Som om vi tappat tron på vår egna styrka och kapacitet.

VILL man ens må bra hela tiden? Det låter som en mardröm. Vi ifrågasätter inte ens längre att det blivit något slags recept för ett lyckat liv. MÅ BRA. Herregud, jag uppskattar mina ångestdalar och hjärnspöken för det är ett bevis på att jag KÄNNER och TÄNKER. Jag bär med mig detta hela tiden, i alla situationer. Reflekterar, förstår andra som mår dåligt. Vet hur det känns.

Allt handlar om att lära sig att hantera dessa stunder då man bara vill försvinna (nej, inte dö) och det finns tusen olika sätt. Jag respekterar att vissa går i terapi och att vissa medicinerar sig men det är fan inget konstigt eller fel med att ta sig igenom svåra perioder helt på egen hand.

Det du kan göra för att hantera problematiken med din mamma är ju såklart att inte låta dina egna barn få uppleva samma sak och bara det är ju fantastisk terapi i sig. Praktisk terapi som inte hjälper bara dig utan även gör dina barn till glada och trygga personer, med förhoppningsvis ett släng av hanterbar ångest då och då, förstå mig rätt 🙂

Jag förstår hur du menar. Jag tror det är jätteviktigt att få uppleva den där villkorslösa kärleken, och jag tror det sätter djupa spår i en om man inte får uppleva det. Spår som kanske inte alltid kan pratas bort.

Känner igen mig. Vill skada mig och ta livet av mig ibland men har slutat med sånt för några år sedan. Numera skulle jag aldrig göra det för jag har också barn. Min mamma är ingen trygg person man kan prata med, hon är tvärtom en av dem som fått mig att må skit. Jag har gått i terapi hos en del personer men bara en av dem gav mig något men fick mig att må sämre på slutet. Och min sambo är inte totalt allt för mig. Jag tror inte på att någon enda person kan vara det. Jag tror mer på att ha fler nära personer i sitt liv som förstår en på olika sätt. Det jobbiga kan man prata om med dem som kan hantera det och som iaf till viss del förstår.

Du är inte ensam LD. Bara att gilla läget och sluta se tillbaka samt fantasiera om hur det skulle kunna vara. Ingen tvingar dig att gå i terapi och du har tur att dina medmänniskor undrar hur du mår och bryr sig, antar att man inte uppskattar det man har oftast…

Ok. Så din morsa uppfyller inte dina grundläggande behov av trygghet och närhet. Då har du valet att antingen må dåligt över det resten av livet, eller fixa det genom att t ex

1) hitta något annat sätt att få denna värme du behöver, kanske genom vänner, din partner, dina barn, eller

2) jobba med VARFÖR du har behov av en trygghetsperson, och kanske mildra det behovet genom att fokusera på annat som gör att livet känns tryggt och meningsfullt.

Båda dessa punkter kan du få hjälp med hos en terapeut, och ingen av punkterna kräver egentligen att du ältar det som varit.

Du måste se framåt.

(jag tror så här. Om jag får vara lite amatörpsykolog. Att du har en inneboende ångest, som är ärftlig, och som kanske båda dina föräldrar har en version av och som gjort att de misslyckats i sitt föräldraskap genom att vara känslomässigt otillgängliga. Och att din ångest INTE är ett resultat av taskig uppväxt, utan snarare att du pga ångesten har ett större behov av en varm bullbakande morsa som alltid finns där, villkorslöst, eftersom du inte kan vara varm och villkorslös gentemot dig själv)

Många verkar ju förespråka terapi, men tro mig för vissa som mig (och ev LD) så kommer alla hundratals terapitimmar inte hjälpa till. Någonting. Det handlar mycket om sin egna motivation till att gå vidare, fylla tomrummet, se det ljusa i livet osvosv.

Terapit fungerar för många, men inte för alla.

Jag tror jag befinner mej i en salig blandning av hur du känner just nu. Jag har precis insett och kommit på vad jag "lider" av vilket är social fobi och jag har nu bestämt mej för att prova nån form av terapi/psykolog för att försöka lösa detta. Jag har aldrig någonsin varit i kontakt med nån sån så jag har inga förväntningar eller så. Däremot skulle jag, liksom du, gärna ha en mamma som kunde stötta mitt i allt nu. En kram så man orkar ringa det där jobbiga samtalet eller bara en öppen famn där man kan prata ut, alternativt inte prata alls om man nu känner för det. Jag har berättat för min mamma att jag ska söka hjälp och att jag tycker det är skitjobbigt just nu, och hon replikerar med att prata om vädret eller hur jobbigt HON tycker att saker är… Även om det gör ont just nu så försöker jag se det positiva i det hela vilket är att jag vet ju iaf hur jag inte ska behandla mina egna barn.

Hoppas du mår bättre snart iaf och även om det kan kännas lätt så tror jag inte att lösningen är att lägga locket på. Jag har lagt locket på i hela mitt liv och tamejfan det löste ingenting! Dock så vet jag tyvärr inte vad som kan lösa sånna här problem…

Jag känner likadant som dig, och har lika erfarenhet med min mamma och jag känner att det är fan helt okej att må dåligt över det. Jag tänker inte bearbeta det, förlåta eller komma över det, ibland gråter jag i en timme över det och det är okej känner jag.

Jag känner igen mig i det du skriver om att din mamma inte har gett dig det du behöver. Jag tänker inte säga att jag förstår. Jag har växt upp med en missbrukande mamma och en apatisk, deprimerad pappa som aldrig kunnat ge mig det jag behövt och idag har vi knappt kontakt.

Alla har olika sätt att hantera den sorgen på, för det tycker jag att det är, en sorg. För mig är det så iaf. Jag har i vilket fall som helst börjat i terapi och det jag får ut av det är att jag håller på att lära mig att ha tilltro till mig själv. Nej, jag försöker inte säga åt dig att gå i terapi.

Ja, vi behöver föräldrar när vi är små som skyddar oss och tar hand om oss. Men i vuxen ålder BEHÖVER man inte föräldrar, det skulle vara fint att ha så VILJA det kan man ju.

För människor som älskar både dig och mig finns det.

Du hade behövt en mamma som tog hand om dig i din barndom men idag är du en ansvarsfull vuxen människa. Lita på dig själv. Hoppas att du mår bättre snart. Du förtjänar det.

Oändlighetskramar.

Jag håller med dig om att det finns en övertro på det här med att tala ut, att det ska lösa allting. Kan säga att efter flera års ofrivillig barnlöshet med allt vad det innebär avskyr jag också detta argument att "prata om det så kommer det kännas bättre". Precis som du vill ha en riktig mamma i det liv så vill jag ha barn i mitt liv. Punkt slut. End of discussion.

I agree. Det finns saker man inte kan eller ens borde snacka om. Alla ba "Du måste gå iväg och PRATA om det som hänt" när jag blivit pistolhotad hemma i köket. Varför då? Mår jag bättre av att en stranger sitter och hummar och tycker synd om mig? Nä, knappast.

Samma när jag levde under konstant hot i ett par år (innan pistolhotet, som liksom var "kulmen" på det hela..) alla jag träffade tyckte jag borde prata med någon.

Jag vägrade. Det ger inte mig ett skit att prata om sånt som är "jobbigt". Jag pratar inte med sambon heller, vad fan ska jag tynga honom med mitt förflutna för, det är ju MIN historia, inte hans. Det är över, passé, förbi. Kan inte ändras. Bättre att använda det jag insett och lärt mig av allt detta, till att försöka gå vidare. Älta gör ingen lycklig. Jag ser hellre framåt än bakåt.

Jag har dessutom oerhört svårt att se vitsen med kramar som någon slags universalmedel så fort någon är deppig eller har det tufft. Det har inte hjälpt mig nämnvärt tyvärr..

Det är något jag ägnar mig åt med dem jag gillar, inte något som jag MÅR bättre av. Tyvärr alla kramfantaster, det är ingen medicin, inte för mig i alla fall.

Medicinering är inte heller något jag tror på, jag tycker att ok, vill man testa så fine, men jag har testat, och jag vill inte vara en zombie när jag har hand om mina barn. Det känns tämligen riskabelt, och är inget jag skulle rekommendera. Men var och en gör som den vill, det inser jag med. Men min personliga åsikt är att terapi och medicinering är klart överskattat. Mycket handlar om INSTÄLLNING. Man kan absolut må dåligt. Men man kan också deala med det mesta utan att knarka eller springa och prata med någon för femhundra i halvtimman.

Pratade också med en kurator i flera år, började när jag gick i sjuan och höll på ända fram till året efter gymnasiet, 6 år. Tyckte inte det blev något bättre alls och jag kände mig alltid missförstådd.

sen nu, har jag börjat gått till en annan, där jag får prata om precis vad jag vill. Om framtiden, de här SMÅ sakerna som också gör att man inte mår riktigt bra. Allt det där tunga, hemska som har hänt, får vara ett avslutat kapitel. Så, kanske bara få prata om allt, bara få säga små saker som är viktigt för än själv, och inte prata om allt de jobbiga, tunga som hänt, kan hjälpa.

skar mig också när jag var yngre. har också haft föräldrar som inte varit som de ska. men man måste ju förr eller senare förstå, att man inte kan få tillbaka sin barndom hur sorgligt det än är. Så de är bara att bita ihop och se vilka man har runt om sig, vänner, kärleken som kan fylla ens tomhål.

Läste just inlägget från Julia, 2012-11-14 10:23:56

Väldigt klokt och insiktsfullt. Jag själv tänker i samma banor. Självklart kan jag aldrig säkert veta vad som är det bästa för en annan människa. Däremot kan jag tala utifrån den erfarenhet jag själv har av terapi och då främst i grupp. Jag tror det finns en hoper av dåliga terapeuter. Precis som det gör i alla andra yrken. Om man inte fått ut något av sin terapi, ja då tror jag det är så enkelt att man deltagit i fel konstellation, med fel terapeut eller slutat när det blivit för jobbigt. När människor stoppar undan gammal skit, det har jag sett många exempel av och en sak är säker. Det för inte ett uns gott med sig. Om man tror att man kan lura sin omgivning och främst sina barn så bedrar man sig rejält. Den sorg/smärta som finns där, djupt innanför lager av undertryckta känslor kan bara frigöras genom att ta fram den. Så tror jag. Kanske är individuell terapi inte något för dig (själv satt jag som ett ufo varje gång och spände mig för att inte börja gråta). Så kan det för många. Prova då istället gruppterapi. En terapiform som många kvinnor (och givetvis även män) blivit hjälpta av är Gestaltterapin. Av hela mitt hjärta önskar jag att du ville och vågade ge dig själv den gåvan. En gestalterapi i grupp. Var noga med referenser ifall du skulle överväga att prova. Även där finns mindre bra terapeuter. Vill du ha tips får du mer än gärna höra av dig.

Ja, ibland blir det sämre av att prata. Och ibland måste det bli sämre för att kunna bli bättre, det händer ofta i terapi. Terapi kan vara skitjobbigt och det är absolut inte alltid läge för det. Samtidigt visar forskning att terapi överlag är effektivt (på gruppnivå), och inte bara kbt som många tror utan också psykodynamisk terapi. Om man går en längre psykodynamisk terapi hos en psykolog man passar med kan man få den där trygga anknytningen till psykologen som man hade behövt till sina föräldrar när man var liten och på så sätt bli "helad". Även om man inte får några kramar och bullar, så kan man internalisera ett gott objekt.

Nåja, du har inte bett om råd, men ville ändå ge min syn på terapi eftersom det nu diskuteras i kommentarsfältet. Ingen annan vet vad du behöver för att må bra. Kram på dig.

Min mamma har inte alltid mått så bra och i min tonår så pratade hon rätt ofta ut om sina problem med mig. Det fick i sin tur ofta mig att må dåligt och känna mig hjälplös då det var problem som jag inte kunde hjälpa henne med och har till viss del lätt till att jag hållit inne med med mina egna problem för henne då jag tyckt att hon haft tillräckligt mycket att tänka på själv. Detta har jag dock aldrig haft hjärta nog att säga till henne… För det skulle varken få henne eller mig att må bättre, snarare tvärt om.

Likaväl som att prata om något kan få en att känna sig bättre kan att riva upp gamla sår få en att må sämre. Men det är en svår balansgång. Krya på dig 🙂

varför vill du inte äta medicin? jag "fick tillbaka" min älskling tack vare att han efter år av depression, självhat, ilska, hjärtklappning o ångest. till slut bestämde sig för att börja med medicin. terapi hjälpte ett tag men skiten kom tillbaks och jag är så tacksam att han började med zoloft. precis en sån mamma som du beskriver hade han också behövt men det går ju bara inte att fixa. jag älskar zoloft! mina barn fick en mycket bättre pappa, jag lovar att det hade påverkat dem oerhört negativt även om han försökte dölja det för dem. vi hade inte varit tillsammans längre, han hade inte utbildat sig och han hade inte fått nåt jobb. fatta vilken lättnad att allt bara löste sig! var inte rädd för medicin, psykisk ohälsa är som vilken sjukdom som helst och ingen skulle väl låta bli att medicinera diabetes tex? obs! han mådde ännu sämre i början av medicineringen och han hade väldigt jobbiga biverkningar men efter några veckor började han känna sig helt ok. lycklig är fel ord men liksom nöjd. SJUKT skönt för oss båda.

Svar:
jag behöver till och börja med ingen medicin och kan tycka att det är vansinnigt att det är det första som föreslås till en person som varit lite deppig nån månad.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vill påpeka som så många andra redan gjort: har du inte provat medicin kan det vara värt det. Det hjälpte mig otroligt mycket och jag fick inga biverkningar alls.

Det handlar om kemiska obalanser i hjärna – inget konstigare än så. Funkar det inte så funkar det inte och värre än så behöver det inte vara.

Hoppas du mår bättre snart!

…. och jag blir så trött på människor som tror att terapi eller medeciner ska hjälpa dem. Man måste hjälpa sig själv. För att nå dit kan man behöva terapi och medecin. Den enda mamman du kan få är den du själv kan vara till dina barn.

Det finns många sätt att skada sig själv på och jag tycker att ditt oerhörda självförakt lyser igenom bloggen och det har jag tyckt/tänkt länge … Det är fruktansvärt sorgligt och jag hoppas för dina barns skull att du ser till att skaffa fram den hjälp som du behöver. Det finns ingen teraut som kan läka dina sår, det är en jävla lång väg att gå och gissa vad? man har återfall, igen och igen och igen, men sakta men säkert blir bättre.

och det här tror jag var sista gången jag var in på din blogg… jag blir så himla ledsen, förtvivlad och orolig. Ledsen och förtvivlad för att du är så hemsk mot dig själv och orolig för vilka konsekvenser det får för dina barn … :-s

Svar:
Självförakt kan jag garantera dig att jag sällan känner. Inte heller behandlar jag mig själv illa på nåt sätt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Agneta, jag har mer än en gång reagerat på den nedlåtande ton du har när du kommenterar här. Jag vet inte vem du är men ur mitt perspektiv framstår du som en mobbare. Varför kritiserar du alltid LD?

Hejsan! Jag läste precis din kommentar under Paulas inlägg om aborter. Kan du inte skriva lite om dina tankar om detta. Det verkar som att aborter alltid pratas om negativt och att synen är att kvinnans beslut till att göra abort alltid måste ha en "bra motivering". Som att en kvinna som gör abort för att hon helt enkelt inte vill behålla barnet är "okvinnlig" i och med att kvinnor bara MÅSTE älska bar och allt liv på jorden.

Jag toro det är väldigt viktigt att höra fler kvinnor (speciellt de som har barn redan) vara öppna om sina aborter och kunna prata om det utan skuld och skam. Det är ju faktist vår kropp och vårt liv och detta är ju ett ämne som, fast det är tillåtet, det finns mycket stigmatisering kring.

Tack för en bra blogg och din brutala ärlighet!

Svar:
Det ska jag absolut göra! Tack för tips och feedback!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det finns tack och lov olika sorters terapi. KBT ka funka då man istället för att sitta och älta fokuserar på att bryta mönster och stoppa sig själv innan man hamnar i ett ältande-träsk.

Fast jag tror att du vet bäst själv. Orkar eller vill du inte prata om det så låt bli. Hitta de små sakerna i tillvaron som ger ljus och glädje och försök fokusera på dem när allt är skit, hanka dig fram för det kommer att vända, det vet vi ju. Livet går upp och ner i perioder och då gäller det att ta sig igenom när det är skit.

Jag känner så väl igen mig i din längtan efter den villkorslösa kärleken, men jag sökte den hos en man istället för hos en mamma. Jag har fantastiska föräldrar, hålet fanns och finns i mig ändå. Har insett att det nog aldrig kommer att fyllas, och jobbar på att acceptera det. Det är en stor sorg, men jag lever ändå, och gillar på det stora hela mitt liv! Ingen, inte ens jag själv, kommer att älska mig så som jag vill bli älskad, och det enda jag kan göra åt det är att ändra på min bild av hur jag vill bli älskad…

Nu tillhör jag förvisso de som faktiskt mår bättre av att prata, men jag är inte här för att försöka övertyga dig om att du kommer må bättre av (mer) terapi. Jag tänkte egentligen bara säga att jag tror att vissa saker inte går att läka – hur deppigt det än låter.

Jag har en trasig uppväxt och har aldrig haft en trygg relation med mina föräldrar. Jag känner igen den där ensamheten du beskriver. Nästan alla andra har en trygghetsgrund i det att de faktiskt bär med sig kärleken och tryggheten från sin familj, och jag har inte den. Det finns ingen som kommer att älska mig villkorslöst på det där sättet som bara föräldrar kan göra. Så är det med det. Det är bara att försöka ta sig vidare i livet och skapa sig en meningsfull och kärleksfull framtid – att göra det bästa utifrån sina rätt dåliga förutsättningar.

Pratar med mamma fortfarande minst en gång i veckan per telefon. Och vi kan prata om allt. Jag älskar mamma. Hon är 82 och jag 48 och båda lever vi i ensamhushåll i två skilda orter. Du kan få låna min mamma ett tag så mår du nog bättre sen. Nej förtusan.. tar tillbaka. Du gör dock att jag inser värdet av att ha haft en kärleksfull mor genom livet.

Oj, det har aldrig varit min mening att mobba någon. Jag är kritisk visst, det är därför jag ofta kommer tillbaka hit. När det är "å gulle dig jag håller absolut med" tröttnar man ju direkt.

Jag tycker att det är intressant att diskutera och det är det jag försöker göra. Fast inte i det jag skrev nu, och det var inte av elakhet jag skrev det jag skrev ovan heller. Tonen var förvisso skarp men jag känner mig ganska … orolig, ängslig … och irriterad.

Det är jättesorgligt om det uppfattas så tycker jag. Jag tror dock inte att Lady Dahmer uppfattar saken så….? Isåfall är jag den första att be om ursäkt.

Du skriver att du inte känner självförakt och det är ju jättebra förståss. Men det du skriver visar faktiskt en annan bild.

Hoppas det löser sig för dig!

Svar:
Vad är det jag skriver som ger det intrycket??
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Agnetha:

Jag förstår inte hur du kan tycka att något LD skriver lyser av självförakt, snarare tvärtom ju? Bara för att hon ifrågsasätter mycket i samhället mm så betyder inte det att hon föraktar sig själv. Det betyder att hon är en tänkande och reflekterande människa. Och som många tänkande och reflekterande människor så kan man må dåligt i bland (och säkert alla andra också ;)). Jag vet att jag gör det iallafall.

Jag växte upp med en känlomässigt otillgänglig mamma, hon var inte tilgänglig för MIG.

MEN bara för att LD känner att hon inte vill prata om vissa saker så betyder inte det att hon kommer vara otillgänglig för sina barn. I bland vill man bara vara i fred och må dåligt helt enkelt. Och det är okej. Man behöver inte medicinera allt så fort man mår kasst. I bland går det över, och om det inte gör det så får man ta det då.

Ens barn behöver få se alla känslor som finns. Ledsen, arg, trött, glad. Och veta att det är okej. Det behöver inte vara mer dramatiskt än så. Terapi och medicin kan vara bra (jag vet av erfarenhet), men inte för alla. Villkorslös kärlek vill alla ha. Och jag tror väldigt få är så starka att de inte känner att de behöver det.

Var konstant deprimerad i flera år, vägrade att öppna käften för jag visste att det inte skulle bli bättre. Provade det vid några tillfällen, och det blev bara en jädra massa stress och ångest över vad jag skulle prata om, vad jag skulle säga om jag inte hade följt planen till punkt och pricka och så vidare. Allt försvann när jag flyttade från hemorten och fick börja om från början. Jag vill inte prata ut om/med alla forna mobbare och före detta vänner som svek, jag vill gå vidare med mitt liv.

Har nog inget direkt "råd" till dig, men förståelse för hur du känner. *Skickar en drös med nybakta viruella bullar*

Åh, håller med. Jag tycker att terapigrejen bara lägger fokus på att det är en själv det är fel på, en själv som inte kan bearbeta saker, men ibland är det ju faktiskt omständigheterna, typ en frånvarande mamma. Och det uppmuntrar till ältande. Det en terapeut kan hjälpa med dock är att ge en verktyg att arbeta med. Var till en psykolog för ett tag sen men kände direkt att det här med att prata om grejer inte hjälper mig alls, vilket jag också sa och fick då en hel del bra konkreta tips för att acceptera och hantera känslor. Vissa mår helt enkelt bättre av att bara strunta i tunga känslor och bearbeta dem själv, men det pratas liksom sällan om :/

Svar:
JAAAA just det där: att det är fel på mig och att jag behöver lagas. Jag behöver fan inte lagas och det är fan inget fel på mig!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Är av precis samma åsikt! Jag vill fan inte heller prata med nån! Därför gör jag det inte heller 😉 om jag aldrig aldrig säger till nån att jag har ångest så säger de aldrig till mig att jag borde gå och prata med nån.

Jag gråter ibland. Jag slår mig själv i huvudet ibland när jag får panik av ev situation. Jag tänker att jag vill hoppa ut genom fönstret och dö ibland. Och vissa gången fantiserar jag om krypskyttar gömda i hus som snart, när som helst, ska skjuta mig.

MEN! Det blir alltid bättre! Jag gråter och vaggar runt där i allt det svarta ett tag, oftast inte mer än en halv dag, sen mår jag bra igen. Eller i alla fall bättre.

Det som hjälper för mig är att gråta ensam och sen somna. Bättre terapi finns inte för just mig.

För det handlar inte om att jag "mår dåligt". Det handlar om att jag fungerar så här. Det är min person och inget farligt. Så länge jag inte på allvar skadar mig så jag får men av det eller dör så är det OK att må skit.

Så himla skönt att läsa många kommentarer från folk som tycker lika!

Konstigt resonemang här ovan. Varför söker man hjälp från proffessionellt håll om man har utgångspunkten att det inte är nåt fel på hur man tänker och reagerar? Det är väl själva grejen med att gå i terapi liksom. Att man inser att nåt inte är som det ska ned en själv. Eller?

Svar:
nej verkligen inte! terapi handlar om mer än så. Ibland kan dte handla om att få ordning på sina tankar. (det kan många behöva hjälp med), reda ut känslor, få perspektiv, acceptera sånt som ej kan förändras osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det håller jag absolut med om (föreslå medicin det första man gör) men jag har fick för mig att du mår dåligt ganska ofta och har gjort längre än en månad? Redan testat terapi, skära sig, misshandlad av ditt ex osv. Hursomhelst du vet ju bäst själv o ingen kan säga till dig vad du ska göra såklart. Finns ett behov av att hjälpa bara när man själv sett det på nära håll..

Ja precis. Om jag går till psykologen för att jag känner att jag behöver reda ut mina tankar och känslor så har jag naturligtvis inte utgångspunkten att fokus inte ska ligga på mig. hur jag tänker och känner. Tvärtom förväntar jag mig det.

Vid en punkt måste man bestämma om man vill gå runt och älta och må dåligt eller om man vill gå framåt och göra det bästa av situationen .

Utan att försöka att låta dryg eller något, för jag själv har alltid velat ha en pappa. Han tog sitt liv för 9 år sedan, och jag hatade honom och mådde dåligt, men sen kommer en punkt då man bestämmer att nu ska jag inte må dåligt av det här längre.

Hmm. Två saker jag tänker på.

Du kanske inte behöver prata, utan sova? Vara ifred och ladda om när man har två små. Jag gick också igenom massa skit när jag växte upp. Sen med småbarn kraschade jag. För lite distans och för lite sömn. Jag ville inte medicinera. Men gjorde det, i 10 månader och det räddade mitt liv. Nu mår jag bra. Tränar för endorfinpåslag. Min hjärna producerar inte "må bra" grejer själv, så jag behövde hjälp med det. Tack för öppenheten.

en sån mamma vill jag också ha. Dras till äldre kvinnor som är omhändertagande för det har min mamma aldrig varit. Jag hoppas verkligen att jag kommer vara en sån mamma till mitt väntade barn. Angående terapi så gick jag nyligen i terapi i nästan ett år och gick igenom min uppväxt. Det var skitjobbigt men terapeuten gav mig ett perspektiv på saker på ett helt annat sätt än när jag försökt bearbeta saker själv. Det har verkligen varit livsförändrande för mig och känner att jag har mycket bättre grund att stå på inför min roll som förälder. För om det är nått som man inte vill är väll att upprepa sina egna föräldrars misstag.

Hoppas du mår bättre snart och komihåg att alla känslor är ok.

Känner igen mig. För någon helg sen var det en kille, första gången jag träffade honom, som började fråga om ärren på mina armar. Han nuddade och frågade varför. Jag ryggade tillbaka och sa att det inte angick honom. Han sa "tiden läker alla sår, men ärren finns alltid kvar".

Varför säger man så? Jag VET att de där jävla ärren för all framtid kommer att spöka för mig, måste man påpeka det och ge mig mer ångest? Vad ska jag göra åt saken liksom? Gjort är gjort. Åk tillbaka i tiden och säg till 12-åriga Cecilia att aldrig börja, ta bort saxen från henne och säg att det inte är värt det. Men det går inte.

Förmodligen ville den killen bara väl, men jag har svårt nog att prata med folk jag litar på. Det hela slutade i alla fall med att jag bröt ihop och bölade. Fan.

Varför inte aktivt annonsera efter en mamma?

Det måste finnas någon kvinna där ute i 50-60 års åldern som skulle må bra av att få bli din extramamma? Någon som kanske har blivit änka, aldrig fått några egna barn eller på annat vis saknar en dotter?

Läst större delen av kommentarerna och inte många reflekterar över det faktum att människor är OLIKA och en och samma sak funkar inte på alla! Men man är inte en sämre människa eller en mes för att man vill bli kramad eller prata ut eller gå i terapi eller älta som folk vill kalla det. Att kalla det för att älta tycker jag verkligen ger en negativ klang åt en annan människas behov av att kanske bearbeta saker. Men vissa behöver blicka framåt och då är det bara så. Och ett jävla tjat om att inte tynga andra med sina problem. Men om ni inte ville prata om det alls eller tynga någon med det varför går ni ut och skriver om det? Nu syftar jag till kommentarerna och inte inlägget som sådant.

Får bara en jävla stor ångestklump i magen av det du skriver. Eftersom jag själv likagärna hade kunnat skriva exakt samma sak.

Mina barn har en mormor som verkade älska tanken på ett första barnbarn. Då var allt så himla puttenuttigt, men när hon väl kom så var det mindre intressant att umgås med sitt första barnbarn, överhuvudtaget. Vilket jag förstod egentligen eftersom hon inte brytt sig om mig sen jag varit ungefär 5-6 år gammal. Eller, såklart förstår jag att hon brytt sig, men hennes eget bekräftelsebehov har kommit före oss barn, alltid. Hennes nya män har alltid gått före.

Det mest tragiska jag kan minnas av min egen barndom. Det är när jag sitter på mitt rum och storgråter. Jag är 14 år gammal och har nyss skurit mig i handleden som så många gånger förr. Min mamma kommer in i mitt rum, jag gömmer rakbladet, och ser upp på henne. Hon säger att hon tycker om mig och ger mig en kram. Jag gråter okontrollerat.

Det var den första gången på 14 år som min mor sagt att hon älskar mig. Inte hört nåt innnan, aldrig hört nåt sen dess.

Så tragiskt och ett oerhört fint minne på samma gång!

Det här är väl väldigt individuellt. Alla mår dåligt över någonting någongång i sina liv och alla löser det på olika sätt. Och för en del så kanske lösningen är att inte prata om det och istället göra saker som får en att må bra! Är väl inget konstigt med det.

Håller dock inte med om att den personen du behöver måste vara en mamma. Jag har inte heller haft en mamma som jag kunnat gömt mig i eller som alltid lyssnat och lappat ihop.

Jag har nu en bästa vän (i brist på annat ord) som jag älskar och vi pratar om ALLT. Hon vet mina innersta innersta tankar. Saker jag aldrig velat berätta för någon. Men hon älskar mig ändå. Behöver jag henne så lappar hon ihop mig.

Men om man skriver i sin blogg att man är nere, så får man väl vänta sig lite empati och reaktioner? De vill bara vara snälla, men bra att du säger ifrån om det känns fel! KRAAAAAAAAM GUMMSIGUMMSAN 🙂 (skoja)

För övrigt, terapi är totalt överskattat för en del. Du är inte den enda som känner så. Också gått igenom det där och jag tyckte att det blev värre! genom att prata hela tiden fick jag liksom att jag var sjuk svart på vitt och det var det sista jag behövde. Jag behövde endast positiv förstärkning, inte "prata ut" om hur skitjobbigt allt är.

Kör en bertil ur kan du vissla Johanna och dra till ett äldreboende och haffa en bounsmamma/pappa. Eller råka bara "hamna" på SPFs fikor ett par gånger så får du säkert bonusmammor så det räcker och blir över:-)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *