Kategorier
Vardagstrams

Attåka tåg med barn är inte kul precis

Nu är vi tillbaka till Stockholm och jag har en miljon kommentarer att svara på och jag kommer inte ens ha tid med hälften. Men. Jag har läst varendaste en. 
 
Vi har haft det bra. Tågresor med barn är aldrig kul. Efter en halvtimme vill man skjuta sig i huvudet, men vi överlevde resan två vändor till och med. Det var mycket ”Då vill jag inte att du är min mamma!” (varav jag svarade trött ”Jamen okejdå, då ska vi se om vi hittar en ny mamma till dig på stationen sen”) samt ”jag får göra som jag vill!” och ja, efter dryga två timmar så får de nästan det. Då har jag gett upp och sitter med näsan i iphonen (och godispåsen. Handlar alltid absurt mycket smågodis när vi ska åka tåg.).
 
Men jag fick iallafall en hel del igenkännande blickar från äldre kvinnor. (och leenden från gubbarna) En sa t.o.m ”Ja, de här kommentarerna har man hört många gånger!” Ninja är en riktig liten näbbgädda. Har uppkäftiga svar på ALLT. Undrar var hon fått det ifrån?!! (/stolt)
 
Tips för tåg med barn:
– sjukliga mängder godis. Socker är förälderns bästa vän. Jag upprepar: SOCKER är din vän när du är förälder. Håll ett stadigt flow till barnen och de håller sig lydiga (-ish) större delen av tiden. (Ostbågar funkar också). 
 
– Ipad eller iphone med spel. Tackgodegud för dem. 
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Attåka tåg med barn är inte kul precis”

Skulle jag servera min 3-åring godis på en tågresa skulle det göra hela saken arton miljoner gånger värre. Han är verkligen sockerkänslig och får världens sockerrus av en halv seg råtta och kan inte sitta still. Alls.

Men skönt att du hittat en lösning som funkar delvis i alla fall, jag tycker alla som gör något ensam med två barn under 10 år är tålmodiga under!

Svar:
chips eller popcorn kanske funkar bättre?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

(Gäller ej detta inlägg)

LD googla Narcissism. Det finns även test att göra.

Kunde vara intressant att se var du hamnar.

Svar:
Jag vet vad narcissism är. Det är kanske DU som ska googla det. Herregud.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ja, godis är faktiskt skitbra att ha med sig på långresor! Vi kör samma koncept, hehe!

Och ang att barn skulle bli hyper av socker så finns det forskning som visar att så inte är fallet. Däremot får föräldrarna andra förväntningar på barnen när de tror att de fått i sig socker – det är alltså de vuxna som projicerar detta "sockerrus".

Vet du Lady D, jag tror du skulle ta och lämna dina barn med din man och se till att få lite tid med dig själv. Det låter som du skulle behöva det.

Sen kanske du ska kolla upp vilken effekt socker (och sånt som godis innehåller) har på små barn.

Bara två tips i all välmening.

Svar:
Och då har jag två svar till dig: 1. jag får tillräckligt med egentid. Min man tar barnen när det behövs och mina barn går på förskolan under dagtid. 2. jag vet vad socker har för effekt på människor. Jag vet även att det inte är någon större fara om man äter socker ibland. men tack för "tipsen".
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Haha OMG. Visste väl att sockerrasismen skulle komma flåsande i kommentarerna. Hatar socker-pekpinnar. På min sons förskola går en kille som fick byta förskola säkert av lite olika anledningar men den gamla serverade nyponsoppa till mellis, såååå fruktansvärt! Bambi käkar inte godis ännu, eller han har fått smaka choklad typ två ggr, men han får GB-sandwich glassen till middag ibland :/

Väldigt många "tips i all välmening" som dryper av förakt.

Följer man den här bloggen så vet man ju att LD vet en hel del om socker och dess effekter. Så.

Jag åker ofta tåg. Själv. Karln jobbar och jag är mammaledig och har min familj i Stockholmstrakten. Själv bor jag i Sundsvall. Jag har en bestämd treåring och en åttamånadersbebis. Jag brukar ta med mig MASSA mutor. Kex, morötter, gurka, smoothies, frukt. Och godis till mig själv. Men det får jag inte ha i fred och det har jag aldrig förväntat mig heller. Ett block och några pennor. Sen sitter jag där med inställningen att barnen är små och dom är inte två tända ljus direkt. Dom kommer inte sitta "fint" i tre timmar.

Jag tycker det är ett ganska mysigt äventyr att åka tåg med barnen. Och man får ett nytt hopp för mänskligheten. Alla är så himla snälla och hjälpsamma när man ska baxa upp vagn, väskor och barn. Helt fantastiska. Och vilket beröm man får! När bebis var två månader åkte vi första gången och jäklar vad alla var imponerade. Det är liksom bara att lapa i sig och bli några centimeter längre. För de ÄR grymt att frakta ungar ensam på långa tågresor!

Sara: Intressant, då är det kanske inte sockerrus utan glädje? Man behöver inte veta vad han ätit för att se skillnad på före (sitter still) och efter (skuttar, rusar runt). Märks inte alls på samma sätt om han ätit knäckebröd eller yoghurt.

Oavsett så undviker jag godis/snacks när jag vill att han ska hålla sig lugn.

Hahaha till och med jag som inte har barn känner igen det och lider med dig. Att du klarar av en sådan resa alls är förundrande för mig! Nu skulle jag kanske kunna stå ut med mina syskonbarn vid sådana tillfällen för att de är så pass stora (6-10) men inte när de var små. Bara en bilresa kunde vara en mardröm (ändå älskar jag ungarna så det gör ont) o.O

Eloge till småbarnsföräldrar som kan hantera sådana situationer utan att ungarna far illa säger jag bara!

Jag har haft sån tur att få ett barn som snällt sitter på sin plats hela tågresan o inte behöver så mycket för att hålla sig sysselsatt (min familj bor 40 mil bort). Dock är hon åksjuk o måste prepareras med tablett innan. Börjar dock bäva för hur det ska bli sen när jag har två…. Gaaah!

Ett tips till sockerrädda är att ge barnen små "presenter" under resan. Typ inslagna Pixiböcker, kritor, mm. Annars är Mariekex ytterligare en bra muta. 😉

Där kom sockersnacket ja. Herregud, dina stackars små barn (är de två och fyra de är?) som redan nu får godis! Nej vet du vad, min unge skall minsann inte få godis förrän han tar studenten, för det är så man gör när man vill ha sunda, välanpassade ungar.

Nej, jag tänkte precis skriva som Sara, att efter vad jag läst blir inte barn hyperaktiva av socker, det är bara en myt. Fast varje gång man säger det säger någon förälder "Då har du inte sett MINA barn när de äter socker!", och det är ju sant. Jag vet att det inte är poängen med folks anti-sockerhets, det var en rolig grej bara.

Svar:
Åguuuuudja, så lät det ju innan man fick barn "de ska minsann aldrig få socker" och egentligen önskar jag väl att jag var så pass pedagogisk och tålmodig att jag inte behövde ta till billiga mutor, men å andra sidan tror jag inte att de far illa av att äta sött ibland. (inte av att aldrig få det heller så jag sällar mig definitivt inte till de som tycker synd om barn som aldrig får godis)
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Evelyn – det kanske hänger ihop med situationen i övrigt också?

Om han väldigt sällan får socker är det klart att det blir en grej, lite extra roligt och spännande. Klart att det påverkar humöret.

Typ som att man är roligare och festligare på en fin trerättersmiddag än när man äter makaroner och korv. Det är ju inte maten som gör att humöret är annorlunda, det är förväntningarna och inramningen.

Sara: Nej det är du (och några fler gissar jag?) som själva läste in att mitt barn sällan får godis. Jag har inte skrivit någonting om att jag är restriktiv med det, bara att jag undviker att ge det i situationer där jag gärna ser att han håller sig lugn (tågresor och sena kvällar är sådana tillfällen).

Dessutom, inte är det helt orimligt att godis, chips och annat gott med mycket högt energiinnehåll sätter lite fart i (en del) barn?

Jag har tänkt precis tvärtom om aldrig tagit med godis eller annat sött som muta och inte heller någon form av tv-spel eller film. Eftersom vi inte har bil har det blivit en del tågresor från det sonen var riktigt liten och det har faktiskt alltid fungerat bra. Jag har utgått ifrån att ungen ska kunna hålla sig relativt lugn under några timmars resa och det har han också gjort. Visst har vi med lunchlåda och försöker välja tåg med lekvagn om möjligt, men jag vill inte behöva trycka i ungen socker eller vänja honom vid att bli konstant underhållen av tecknad film.

Samtidigt är jag klok nog att inse att det är skillnad för oss som för det mesta är två vuxna på ett barn när vi reser ;). Dessutom gissar jag att vi begåvats med ett ovanligt sansat exemplar.

Svar till förra inlägget: för mig är det ett otroligt laddat och kränkande ord. Just svärord och öknamn brukar ju starta som otroligt " starka " för att sedan bli vardagliga, för att sedan nästan bli " gulliga". " rackarunge " var ju från början något av det mest kränkande man kunde kalla ett barn. Idag används det när vi gullar med små bebisar. " djävla unge" används ju hela tiden av frustrerade föräldrar utan att nån ( iaf inte jag…) reagerar. Språket utvecklas ju när vi använder det. Jag antar att avdramatiseringen av " rackarunge " började med en frustrerad mamma som var trött…

Svar på detta inlägg: ni som tycker att det är fel , jag kan berätta om en liten flicka som inte fick äta godis under uppväxten ( jag). Sedan växte hon upp, och fick själv styra sitt godisintag. Resultatet var en sockerorgie av rent komiska proportioner. Nu slutade jag efter ett litet tag, som tur var.

Att avdramatisera godis för sina barn, och lära dem ära socker i hälsosamma mängder är en bra investering för framtida hälsa.

Svar:
Jag tror också det är viktigt att man avdramatiserar.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hahahaha – man kender det jo så godt, selvom det ikke er ofte vi kører langt med tog. Men turene består af, at male, æde godis, at læse, æde godis, at se film, æde godis, drikke läsk, æde godis…og alle er vi glade når vi når frem. På dagen gør sukker ikke den store forskel, men om aftenen er det FORBUDT … he he. Jeg hygger mig igen over alle negativiteterne fra visse læsere 😉

Ett litet bollhav/lekhörna i en av kupéerna hade varit himmelriket för trötta föräldrar och uttråkade barn. Varför finns inte det egentligen?

Hur gjorde föräldrar "förr i tiden" egentligen när paddor och laptop´ar inte fanns som sysselsättning? På roadtrips som barn slog vi syskon i princip ihjäl varandra i baksätet. Att åka tåg var helt uteslutet…

Jag har bara åkt tåg med min dotter, men nu har jag två barn och hoppas slippa upplevelsen att åka ensam med dem båda. Fast det är klart, hellre tre timmars tågresa med två studsbollar till ungar än 5 timmars bilresa med två skrikhalsar i baksätet. Varför måste Sverige vara så avlångt?

Förlåt men: "Min man tar barnen när det behövs" låter lite som klassikern "men hon har det ju så bra, han hjälper ju till hemma och så"

😮

Svar:
Du vet precis vad jag menade.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tycker det är intressant det som Sara skriver för jag tycker inte heller att jag märker ngn skillnad på min son när han har fått smaka godis.

Även vettigt det SaraMari skriver om att avdramatisera godis och dylikt. Vet man att man får äta det ibland, i måttliga mängder, då blir det inte lika intressant. Jag hade en barndomsvän som var förbjuden av sina föräldrar att äta på McDonalds. Vem tror ni stack till Donken varje lunchrast i skolan och "smygåt"?

Svar:
Jag märker absolut ingen skillnad på mina barn. De blir uppspelta av godis ja, men inte AV godiset i sig utan av situationen. De blir lika uppspelta av annat kul.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tycker inte heller synd om barn som inte får godis. Däremot tycker jag ofta synd om barn vars föräldrar inte ger dem godis eftersom föräldrarna ofta överlägset förklarar hur skadligt socker är när de umgås med andra föräldrar, och det blir ju lite av en konflikt för barnen.

Jag tycker att om man inte ger ungarna godis skall man göra det med samma attityd som de flesta gör när de ger godis, alltså utan att göra en stor grej av det.

Svar:
Det håller jag med om!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nej, dessvärre inte på snabbtågen. Där får man vara tacksam för att det går snabbt i bästa fall ;). Förra julen åkte vi hem med SJ:s snabbtåg, som skulle ta 3 h 20 min. Det blev totalt 9 h 30 min på en buss utan fungerande toalett och vi kom fram mitt i natten – lovely…

jag växte upp med ideliga bilsemestrar, och FÖRSTÅR INTE hur våra föräldrar stog ut med tre skitungar i baksätet timme efter fucking timme. vi snackar bil genom hela sverige alltså. jag blir fan förbannad när jag ser föräldrar som reser med barn utan att ge dom nåt alls att göra, är det dessutom en bussresa på sju timmar är det på gränsen till barnmisshandel. ritblock, bilbingo, godis, skitmat, mackor, saft, filmer (gärna hörlurar på tåg och buss please?), lekar som funkar när man sitter länge GE BARNEN ALLT DE VILL HA för guds skull. typ. pyssellådor, presenter, mutor! särskilt om man reser bland andra alltså.

vi brukade leka "radio" i baksätet (när vi inte slogs). det gick ut på att den ena håller upp handen och den andra vred på nåt finger (haha så old school), varje finger står för en radiokanal. iaf, en "radiokanal" var OPERA. OPERA!!! hur stog mina föräldrar uuuuuuut??

Min dotter agerar som en duracell-kanin på speed när hon får socker. Verkar som om vissa barn klarar det där med socker bättre än andra. Ost däremot älskar hon och kan äta mängder av. Eftersom jag har mestadels av släkten på Irland så åker vi på långresor rätt ofta. Jag har investerat i en sådan liten dvd-spelare som hon kan titta på under resan. Har också en mp3 spelare med sagor. Men så länge hon har något att tugga på så brukar hon vara okej.

Jag har själv fem syskon och mina föräldrar brukade KÖRA till Irland från Sverige. Det involverade MÅNGA timmar i minibussen samt två färjeturer. Idag är jag förvånad över att de inte tog livet av oss. Hade förstått fullständigt om en eller två av oss strök med under resan, för vi bråkade rätt friskt med varandra.

Tror inte det spelar nån roll om man får socker eller inte som barn. Till slut väljer man ändå själv om man vill äta det eller inte. Jag fick rätt mycket godis som liten (lördagsgodis först och sen mer, samt allt detta som man gav barn på 80-talet, mariekex, saft, vitt bröd, oboy etc) och jag är idag nästan sockerberoende men det handlar om min beroendegen och mitt belöningssystem i hjärnan. Inte om att jag fick godis som liten. Det är jag helt övertygad om, min syster fick lika mycket och hon har inte de problem jag har.

Du är för härlig Lady Dahmer! Själv är jag en übertråkig mamma som bara tar med mig TORRA och OKLADDIGA snacks när vi är ute och åker för jag hatar sockerkladdet… Typ Mariekex! Ett väldigt underskattat fika 😛

Har man misslyckats som förälder ger man sina små barn godis och dåligt socker i massor. Även skräpmat och andra värdelösa färdigrätter. Sen är man inte långt ifrån att servera vin så snart dom fyllt 15,16.

Och framförallt försöker man med riktigt usel retorik försvara sina ännu sämre beslut i sociala medier, för IRL går det inte lika bra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *