Kategorier
Vardagstrams

Barnär jobbiga

 
Barnen har nått åldern då de är skitjobbiga att ta med sig. Eller nej, kanske  inte Ninja men Tamlin iallafall och i kombination med vår obstinata dotter så blir det vansinne. Vi gick på Hus och Villamässan (eller vad fan det nu hette) igår och det var ett jävla sjå att hålla reda på dem. Tamlin fick ju sitta i vagnen oavsett vad hans egna önskemål var (och det var inte att sitta i vagnen så mycket kan jag berätta) och Ninja lämnade vi till slut in på nån barnpassningsgrej (Fast det ville hon). Först när Tamlin somnat gick det att tänka. Varför är de aldrig tysta? De är verkligen aldrig det. Konstant tjatter. Prat, skrik, omvartannat men allra helst i munnen på varandra. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Barnär jobbiga”

Haha jag jobbar som vikarie ibland och det går an, men tanken på att ha det så hemma ger mig rysningar. Jag menar, jag tycker katten är krävande som vill att jag ska leka med honom hela tiden men tänk en kid eller två?! Jag hade ju aldrig fått tyst och lugn och ro …

Jag känner så väl igen det. Det fungerar utmärkt att ha med en av barnen, men när båda är med så blir det precis som om hjärnan korssluter sig pga att den ene drar åt ett håll och den andre pratar konstant.

Jag vet inte om det är så med dina barn, men min 2:a måste hela tiden visa att hen har en egen vilja. Om det så är bara att leka några minuter extra när vi ska klä på oss för att gå ut eller vägra ha på sig vissa kläder (som hen ändå klär på sig sen…).

Vi har faktiskt slutat ta med dem om det inte är så att vi kan se till att de är sysselsatta så att vi kan tänka, eller dela upp oss. Tyvärr så har vi också svårt att få barnvakt så det brukar bli så att vi antingen tar ett barn var eller så är en hemma och den andre får åka iväg.

Tråkigt, men vi mår alla bättre när vi gör så och då får vi ha det så ett tag.

Min morsa var ensam med fem. Jag har bara en som jag delar med min man, och jag blir helt slut bara av att finnas i samma rum redan nu innan han börjat prata på riktigt.

Svar:
Din mamma var ett helgon. Fattar inte hur de fixar det.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

At læse et indlæg som dette, og se kommentarerne, er så dejligt givende. Man forstår at alle ha det som vi. I lørdags oplevede vi dog lutter mys og harmoni med ungerne, da vi var ved Vesterhavet… En sjælden dejlig oplevelse – med ungerne altså 😀 Kig gerne ind på min blogg 😉

Svar:
Egentligen är ju ungarna inte jobbiga alls, det är bara vi föräldrar som har så höga krav. Vi vill hinna med en massa vuxensaker och då är det ju klart att barnen upplevs som jobbiga. Mne man märker ju när man tar det lungt att de inte är speciellt bökiga alls. När vi är i sommarhuset så är det ju mysigt!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jadu, jag har idag fått möjligheten att ta en shoppingtur i stan, ENSAM o jag längtar så trots att jag egentligen hatar att gå i stan.

Med en dotter som just nu måste protestera mot allt o en son som HATAR att sitta i vagnen så är det få tillfällen utanför huset som är harmoniska just nu.

I fredags skrek dotter så det hördes över hela Willys o en massa mammor med bebisar glodde på mig med irriterad blick.

Jag glodde tillbaka o tänkte; Vänta bara…… Ni har ingen aning om vad ni har framför er…. Hehe.

Ja suck! Och då har jag ändå bara ett barn som kan prata än (2,7år) och en 8-veckors bebis. Fast när den ena sätter igång och skrika och den andra sjunger för full hals har jag bara lust att skära av mig öronen. Fast dom är ju helt underbara ändå! Jag önskar bara att jag kommit ihåg att montera dit någon sorts volymkontroll när dom låg i magen 😛

Dina barn har oerhört fula kläder faktiskt.

Svar:
Jaha? Vad ska jag göra med den informationen? Ska jag känna nåt? Jag känner såhär: Mina barn är liksom inte satta till världen för att behaga eller dekorera sin omgivning så jag skiter fullständigt i vad andra tycker om dem och kommer se till att de också fattar den biten. Och du? Du är en idiot. Det finns det liksom inget bot för. Oavsett hur snygga kläder man har på kroppen.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har märkt att många av de egenskaper som jag stundtals (inte alltid) upplever som jobbiga med mina barn, är sådant som kommer vara suveräna egenskaper att ha när de är vuxna. Typ att de frågar om allt, är sociala, pratar mycket, vill hjälpa till osv. Superbra grejer att kunna sen, men jobbiga för oss som föräldrar att hantera nu – i alla fall när man är stressad och trött. 🙂

Det måste nog vara så att de som inte har barn är de som glor irriterat när de skriker? Jag har inga än så tills nu har jag varit på det där stadiet när man känner inombords att "Mmnååååh men få tyst på den då…" (dock inga irriterade blickar, lovar!) Men ack, nu börjar jag vilja ha en egen så nu är det tåligare minsann! hehe.

Jag närmar mig sakta, mina är ju lite yngre så den lille får sitta snällt i babysittern (och skriker förhoppningsvis inte) medan 3½-åringen gör mig galen och jag vill ibland lämna henne på ICA Maxi. Kan man låtsas att det är nån annans barn och smita?

Näe skämtar förstås men ja de kan vara a pain in the ass!

Detta fick mig att tänka på min barndom, vi var fyra barn i ungefär samma ålder. Små och jävliga! Och mamma brukade åka bil upp till släkten i norrland ensam med oss (ca 80 mil). Ett knep hon hade när vi blev alltför skrikiga och jobbiga var att helt enkelt stanna bilen efter vägen och bara stå ett tag, vi blev då helt knäpptysta och tänkte typ "vad händer vad händer?? vad gör vi? varför??". Haha, tycker det är lite småcharmigt.

Hej fina Lady D. Jag har lite funderingar…

Har tre underbara små syskonbarn, varav ett tvillingpar på 5år. Tjej och kille. En prinsessa och en spiderman, fullt ut. Sen jag började läsa din blogg får jag paniiik varje gång jag hälsar på där. Det är SJUKT, allt dom pratar om är tjejsaker, killsaker och killen ska slåss o brottas o flickan ska pluttinutta runt i sina klackskor o tiara.

För dom ÄR det ju såhär. Vi var ute i skogen häromdagen och jag skulle ta kort på dom när dom stod på en stor sten… Pojken börjar hoppa och vifta med armarna och bara se glad (och smått vild) ut. Flickan POSAR, ena benet framför det andra, händerna i midjan och blinkar med ena ögat?!? Såg helt jävla absurt ut och jag visste inte vad jag skulle göra? Deras mamma, min syster, säger liksom ingenting. Hon hyllar pojken när han gör "tjejsaker", tex sätter på sig en krona? öööh. Men inget om det är tvärtom.

Jag har försökt avleda det här med "är den inte fiiiin?" om flickan kommer o visar nåt. Men dom kollar bara på mig som jag är en stor idiot.

Dom är FEM ÅR!!

Och alltså…. vet fan inte vad jag vill med det här meddelandet. Jag undrar väl mest vad DU tycker att man som närstående kan göra? Jag har inga egna barn så om jag kommer med synpunkter är det bara det jag får höra. Blir så matt av att vara hemma hos dom och se detta….

Tack för du fått upp mina ögon, när jag får egna barn en dag är det din röst jag kommer ha i bakhuvudet.

Kramar Andrea

Svar:
Som närstående tror jag att det är viktigt att man är och visar ett alternativ. Gör som du brukar. Försök få barnen att hänga på nån rolig lek eller uppgift som får dem att tänka på annat.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hej! Ska ni byta förskola till barnen när ni flyttar? Vad tror du isåfall dom kommer tycka om det? Är bara nyfiken för ja ska själv byta förskola till mina barn och funderar på om det påverkar deras trygghet..

Svar:
Ja tyvärr. Jag rekommenderar inte att man byter om man absolut inte måste. Barnen har ju sina vänner där.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *