Kategorier
Vardagstrams

Detär viktigt att få uttrycka känslor utan att bestraffas

Jag ska skriva ett mer nyanserat inlägg sen, om känslor, om vikten av att tillåta ALLA sådana och vikten av att kunna uttrycka dem utan fördömande och bestraffningar.

De flesta av oss har tyvärr växt upp i en kultur där ilska (och andra negativa känslor) är tabu, nåt fult och farligt som skadar. Tabu speciellt för kvinnor. De flesta kvinnor kan inte ens uttrycka ilska ordentligt för vi har aldrig fått bejaka den eller lära oss. Våra mödrar har bitit ihop. Vi skriker halvhysteriskt, skakar eller börjar gråta.

Och vi ska inte ens tala om (fast jo det ska vi ju) hur tabu det är för mammor att uttrycka nån form av negativitet gentemot sitt föräldraskap och gudinna förbjude sina barn.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Detär viktigt att få uttrycka känslor utan att bestraffas”

Men snälla, det är en sak att uttrycka sin ilska och en annan att kalla sin son för as m.m. Det är inte konstruktivt utan endast kränkande. Finns ingen bestraffning i de som kommenterat detta kommentarer utan en genuin oro över Tamlins integritet. Så har jag förstått det i alla fall. Att du kan få det till kvinnohat är rätt intressant dock… Se det för vad det är, det är avvikande beteende helt enkelt att kalla sina barn för as på en stor blogg.

Svar:
visst visst, men den där "oron" är felplacerad. Tror man på allvar att Tamlins integritet skadas av ett ord på en blogg han inte kan läsa så är man tamejfan absurt överkänslig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är ingen feminist och jag struntar i orden hen, men jag läser din blogg för den är rak och ärlig. Du berättar om föräldraskap precis som det är och bäddar inte in det i små rosa moln och ljuger om hur bra det är hela tiden. Att vara trött på sina barn är fullt naturligt och jag har kallat mina barn för både det ena och det tredje bakom ryggen på dom. Man behöver det.. Få utlopp för sina känslor! Stå på dig och tack för en bra blogg!

Självklart är det ok att vara förbannad och frustrerad på sina barn. Och självklart är det ok att skriva att man är det på internet. Och självklart är man mer än lovligt korkad om man inte fattar att du älskar dina barn.

Men jag tycker att det är en stor skillnad på att skriva " jag är skittrött och känner för att sälja sonen billigt " och att skriva " här är det lilla aset"

Svar:
Ja det är skillnad. Det senare var ju skitroligt!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Då får kalla dina barn vad du vill (om vi nu är tillbaka på det). Men jag hoppas du förstår att det finns dem som har vuxit upp i familjer där man inte kallar andra för "as","idiot" eller liknande. Jag kan bli stött än idag om någon säger idiot till mig, för i mina ögon är det inte OK.

Jag kommer ju knappast att påverka Tamlin negativt att du säger det bakom hans rygg, men jag kan inte förstå att du inte får dåligt samvete. Själv hade jag haft en klump i magen om jag sagt så. Det elakaste jag sagt till någon i min familj är idiot och det var till min sambo…..fick tvinga fram det 😉

Svar:
Som sagt, jag kallar inte mina barn för nånting. Jag skrev det om honom. Inte till honom.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

En mamma gör allt för sina barn, men en mamma behöver lite utrymme ibland också. Jag har en jättejobbig tvååring just nu, som har skitjobbiga ticks, hon bara måste krypa upp i famnen på mig och nypa mig i huden på halsen och också ibland huden under armarna och det fixar jag bara inte ibland, vissa gånger funkar det men sen tycker jag att det blir alldeles för mycket och då ryter jag ifrån och vill sitta och göra någonting eget (läsa tidning eller sitta en stund vid datorn, eller så går jag och fixar något i köket). Sen lägger jag hennes hennes egen säng och hon somnar där själv, men hon vaknar klockan tolv på natten och ropar efter mamma och vill nypa med fingararna för att känna sig trygg och det går bra… en liten stund, men sen vill man ju sova!

Eller män som inte får gråta för att de aldrig gjort det och inte vet hur det gör. Det är nästan viktigaste att ta upp än mödrar som bititnihop!

Svar:
Absolut. Men nu handlar inlägget om kvinnor/mammor.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag känner så igen mig i det där med att gråta på en gång det blir konflikt.

Varför?! Jag blir tokig på mig själv för att jag börjar gråta varje gång jag t.ex grälar med gubben. Då går gubben in i trösta-mode och jag blir ännu mer förbannad. Och gråter ännu mer.

Och det hjälper ju ingen.

Jag blir bara frustrerad och går därifrån och gråter ännu mer och antagligen undrar gubben om jag är bipolär eller nåt.

Jävligt jobbigt och jag önskar så att jag nån gång kunde ta fighten utan att ta till tåren.

Jag förstår in i minsta detalj känslan av att vara arg på sina barn. Jag tror eller VET att de flesta gör det, men att de, precis som du skriver, inte vågar säga det högt eller sätta det på pränt. Därför tycker jag det är enormt befriande att du gör det.

Jag har också gjort det. Tidigare. På sista tiden har jag nämligen kommit på andra tankar. Jag har på något sätt kommit till insikt/fått för mig att en dag är mina barn stora och egna individer som kommer tänka, tycka och tolka saker på sina egna vis. Tänk om de missförstår mig? Tänk om de inte kommer tycka och tänka som jag att det är av godo att vara öppen också om känslor som inte är positiva? Tänk om de kommer bli besvikna eller tycka illa om att jag bloggat om mina känslor över hur jobbigt det är med barn?

Detta förlamar mig nästan av ångest. Och jag vågar snart inte skriva något alls längre.

Svar:
Man får ha en balans. Jag skriver ganska sällan så pass utelämnande om mina barn eller snarare mina negativa känslor om mina barn. Men jag tror inte att de kommer må dåligt av att man gör det ibland. Så länge man väger upp det med annat också!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag håller med dig om att ilska borde vara en mer tillåten känsla och att det är ok att vara arg även på sitt barn. Men det är ändå en ganska stor skillnad på vad som är ok att häva ur sig till en vuxen och till ett barn, och en kan definitivt uttrycka ilska utan att säga kränkande, förminskande eller elaka ord. Du har, om jag inte minns fel, skrivit att du är noga med att ingen får kalla Ninja dum (vilket är bra), men har även skrivit att du kallar Tamlin "dumma unge" när han spiller ut en dricka. Och visst, han kan inte läsa ännu, och kanske kommer inte texterna och bilderna finnas kvar när han kan det heller. Men vare sig det är hemma eller offentligt känns det inte ok att kalla sitt barn as. Vad en tänker är en helt annan sak.

Svar:
Att jag "kallar" tamlin för saker är en sanning med modifikation. Det hände en gång. Och han fattade inte vad det betyder. Jag är väldigt noga med vad jag säger TILL mina barn.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tycker det är fantastiskt att du öppet visar ALLA sidor av föräldraskapet. Jag är osäker på om jag kommer vilja skaffa barn eftersom jag inte kommer kunna vara en sådan där fräsch, glad mamma som inte kan få nog av sina barn och bara tänker massa fint och alltid vill leka.

Men när jag läser din blogg och ser att det faktiskt är okej och normalt att inte vara så himla nyförälskad i sitt barn hela tiden så tänker jag att jag kanske inte skulle vara en kass förälder ändå.

Tack för att du är ärlig.

Synd bara att så många missar den underförstådda kärleken. Förstår inte hur alla dessa människor orkar gå runt och vara så PK hela tiden?

Tror ju även att många har svårt att tolka sådant som skrivs på nätet, många i din egen generation (som inte är uppväxta med internet)verkar sakna förmågan att förstå ironi och skämt i text.

Det är en av anledningarna till att jag läser din blogg, för att du är rak och ärlig. Är så otroligt trött på den falska bloggvärlden där ingen verkar våga vara den de egentligen är. Det är befriande att komma in hit och läsa om hur frustrerad du blir över dina barn ibland, för jag antar att verkligheten faktiskt är sådan. De finns inga barn som är änglar jämt och får man aldrig sova en hel natt så är det klart att man blir frustrerad. Alla behöver vi ventilera oss och du gör det genom bloggen, och så länge du inte säger till ungarna i deras fejs att de är as och sedan förklarar vad det betyder, så tycker jag inte att du gjort något fel.

Barn är jobbiga och jag tycker att man har rätt som förälder att vara frustrerad ibland. Men som sagt så hamnade moral-familjelivs-morsorna här, och de skulle ju aldrig, aldrig någonsin tänka en ond tanke om sina barn. Aldrig någonsin!

Nu vill jag inte representera alla kritiska röster, men det känns som om många missförstår de som ifrågasätter. Jag tycker tex också att det är viktigt att belysa svårigheter med föräldraskapet och att den där heliga, goda moderskärleken behöver alternativ.

Problemet är kanske inte att de vuxna läsarna inte förstår ironi, utan att barn faktiskt inte gör det. Det går att skriva texter om motstridiga, jobbiga känslor utan att skriva om just det barnet, den individen. Tycker att det känns fult att bara släta över med att man ju älskar ungen, är vilket beteende som helst ok, bara man säger det efteråt? Tror inte de flesta anser det i andra relationer, så förstår inte varför inte förälder-barnrelationen inte ska vara respektfull.

Svar:
Men asså, barn läser inte min blogg. Det spelar ingen som helst jävla roll om jag ironiserar här. MINA BARN LÄSER INTE MIN BLOGG.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tror en del negativa reaktioner på Tamlin-inlägget handlar om själva språket. För vissa människor är ord som idiot, as osv bara vanliga vardagsord. För andra är de enormt grova tillmälen som man aldrig skulle drömma om att använda själv. Och då skär det sig i kommunikationen, även om man kanske i grunden är överens. Och för att generalisera grovt så tror jag det har en del med klass att göra. I den miljö jag växte upp (arbetarklass) var grovt språk o hård jargong vardag, även inom familjen. Medan samma språk skulle fått tex min mans familj (övre medelklass) att svimma av förfäran.

Svar:
Du kan ha en poäng i det.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anonym: Kanske till viss del, men jag är definitivt arbetarklass och svär som en borstbindare. Ser däremot skillnad på allmänt fula ord och kränkande sådana. Dum och idiot anses ju inte vara "fula ord" och kan tänka mig att många överklassungar fått höra det.

Lite lustigt det där.. jag pratade med en familjemedlem om det där för ett par dagar sedan, om vikten att visa sina känslor. Oavsett om man är kvinna eller man. Män har en tendens att hålla inne andra känslor så som sorg. Och precis det hade han gjort. Hållt inne sina känslor, sin saknad, sin sorg och inte visat hur ledsen han eg. är.

Det är otroligt viktigt att kunna,framförallt, bejaka sina känslor. Att acceptera om man är ledsen, glad, arg, sviken… Ja, alla känslor. Sedan är det ju en helt annan diskussion om huruvida man ska ge fullt uttryck för alla känslor… Tyvärr kan det ju ibland resultera i misshandel, fysiska bråk och många andra hemskheter. Men visa dem på ett icke ondgivande sätt, eller kanske bara säga och berätta hur man känner ger ju också det väldigt mycket. Att någon lyssnar, ser en och förstår.

Är det inte ett tecken på låg intellektuell förmåga om man inte klarar av att uttrycka sin ilska på annat sätt än med fula ord, hög röst och/eller våld?

Svar:
Nu så är det inte det enda sätt jag hanterar ilska på, men även om det var det så nej. Det handlar uteslutande om hur man fått lära sig hantera det.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hur svårt kan det vara, förstår mig inte på alla människor. Man känner väl det man känner, punkt slut. Trött, arg, glad, ledsen osv. Fattar inte problemet. Är jag arg så är jag. Låter inte normlat ifall man lyckas "spela" exempelvis glad när man egentligen är skitförbannad. Alla känslor hör ihop. Du kan omöjligen vara glad om du aldrig är ledsen. Du kan aldrig älska om du inte kan känna hat. Har någon av er som läser detta inte alla känslor i sitt register så rekommenderar jag att den personen söker hjälp.

Jag har inget emot humör eller att uttrycka sig. jag har full förståelse för hur JÄVLA trött man faktiskt kan vara och vilka konsekvenser det kan få för hur man beter sig och uttrycker sig.

MEN … om man inför sin man/sin nära vän/släkting uttrycker sig som du gör om ditt barn i gårdagens inlägg är en sak. Om barnet/syskon el. dylikt inte hör på. Men att skriva om det i en blogg och ironisera och hänga ut din onge på det sätt som du gör Tycker JAG är direkt osmakligt, och du kränker både dig själv, ditt barn och din man (!) – min åsikt.

Svar:
Jag håller verkligen inte med om att jag hänger ut eller kränker.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

I min familj lärde vi oss att respektera varandras känslor, och det är väldigt sällan som mamma eller pappa kallat mig löjlig när jag varit arg eller gråtit. Å andra sidan är vi en väldigt lugn familj som sällan blir arga, så när det någon gång hände att mamma och pappa skrek på mig hade jag varit riktigt, riktigt dum (och själva bråkade de aldrig. ALDRIG!). Det gör att jag än idag aldrig riktigt kan hantera när någon blir arg på mig.

När jag och mitt ex bråkade så började han skrika direkt och jag blev som förlamad av skräck inombords för hela situationen är så förknippad med att jag varit riktigt överjävlig. Fastän vi båda kanske gjort fel och sårat varandra så kunde jag aldrig uttrycka det, för jag blir rädd när någon skriker på mig. Sedan gjorde det väl inte saken bättre att mitt ex var en riktig känslohitler. Han gillade mig bara när jag var kåt, glad och lycklig. Andra känslor fick jag inte riktigt visa. När jag var riktigt deppig och försökte prata om det, bad han mig att inte känna så för han hade "annat att oroa sig för", och blev jag arg var det "inte okej". Inte förrän det tog slut förstod jag hur psykiskt utmattande det är att inte få visa alla känslor för någon som står en så nära, att känna att man inte duger för att man har toppar och dalar.

Och med detta vill jag säga att det uppenbarligen kan vara lika skadligt att inte skrika på sina barn när de är små (damned if you do, damned if you don’t 😉 )och att det fan är dags att vi tillåter oss att känna, män som kvinnor, barn som vuxna! Vi måste stötta varandra i våra känsloutbrott istället för att döma. Man kan tycka vad man vill om hur andra uttrycker sig, men inga känslor är illegala!!

Jeg tviler ikke ett sekund på at du elsker dine barn og at du er en flott mamma. Det er så befriende at du skriver som du gjør!!!!

I Norge har vi en stadig pågående mammablogg-debatt som handler om stort sett to ting: 1. At de perfekte rosa cupcake mammabloggerne skaper unødvedig høye idealer som er skadelig for mammabloggleserne. Og 2 hvor mye man skal utlevere sine unger på nett.

Resultatet av diskusjonen blir slik JEG (og jeg er ikke alle) ser det, er at de feministiske mammabloggerne blir nok et ideal som balanserer perfekt innenfor de grensene for hva som intelektuelt stimulerende og ikke-utleverende for ungene.

Med andre ord: Norge mangler sin Lady Dahmer!!!! Av en enkelt grunn: Ærlighet varer lengst! 🙂

Skrev ett inlägg igår på min blogg som går ihop lite med detta du pratar om. Men mera som en fortsättning av det.

Härhemma är alla känslor oxå tillåtna. Ska man ha sönder nåt får man gå till skogen eller nåt sånt dock 🙂

Självklart ska man visa känslor. Sen behöver man ju inte gå till personangrepp. Ifall du kallat någon annan ditt as, så hade det inte heller varit ok. Det är skillnad att vara arg och utrycka ilska över någon/något – för det tycker jag verkligen att man ska få göra, men man ska väl kunna filtrera sig lite. Lite nyfiken blir man ju på vad du ska göra när Ninja börjar läsa, ifall du fortfarande bloggar.

Svar:
Nu har jag ju inte gått till personangrepp. Tamlin kan ej läsa.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Folk har olika sätt att uttrycka sig på: Jag kan t.e.x väldigt ofta säga t.e.x "men du är ju cp, du är ju äcklig, ditt lilla kräk/as/äckel" o.s.v i positiva benämningar lite med glimten i ögat. Det är ju så jag tolkar det nu också….alla tar allting så dödsallvarligt hela tiden och jag får seriöst damp av det(ännu ett av mina snygga uttryck…)

kanske låter lite stört men lite så är jag och glömmer ofta att ta hänsyn eller för att jag helt enkelt inte orkar…

I kulturen jag växte upp i anses vuxna kvinnor som är arga eller gråter i annat fall än att typ en närstående dött vara psykiskt instabila och i stort behov av en man, för en man kan slå sin tjej blodig och fortfarande vara ett bra stöd för sin kvinna. Män kan inte vara psykiskt sjuka, typ. Jag HATAR att jag alltid blir så arg att jag börjar gråta när jag bråkar med min pojkvän, då anser han att jag kör utpressning för han hatar att se mig ledsen.

Sen har jag även varit tillsammans med en man som har fått mig att bryta ihop för minsta lilla öknamn, typ att höra ordet "idiot" kan få mig att gråta för jag minns hur han sa det, att han var ute efter att förnedra mig.

Men att säga "det lilla aset", "den lilla skitungen" eller t ex "jag skulle mest av allt vilja sälja ungen på blocket idag", så länge det sägs med kärlek, är nog en annan sak.

Svar:
Låter helt vansinnigt!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

kvinna biter ihop -> kvinna blir stressad inombords -> kvinna utvecklar psykosomatiska sjukdomar -> fibromyalgi.

överrepresenterat bland äldre damer.

intressant.

puss / dan-syndrom

Svar:
väldigt intressant!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har precis insett att det är okej att känna och visa alla känslor.

Men det känns svårt. Såfort jag är ledsen och arg hemma, bemöts jag inte bra alls av min familj. De blir arga på mig, och tycker att jag ska skärpa mig och rycka upp mig.

Svar:
Det där är ganska vanligt tyvärr.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Att neutralisera integritetskränkande uttryck som "ditt as" etc. går inte hem hos mig. Att vara arg är en sak, att skriva om att ens unge är ett as är ett annat.

Svar:
Jag är en ute efter att "neutralisera" nånting. Jag var dessutom inte arg när jag skrev inlägget.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är så trött, så tött på den förbannade fasaden. Fyfan alltså, vet inget som äcklar mig mer än folk som går runt som robotar och intalar sig själva att "ja allt är bra, det är så bra" fast allt är SKIT egentligen. Jag är en av måååånga som har blivit uppvuxen så. Just att våga gråta har varit mycket vikigt för mig att tillåta mig själv. Inga av mina föräldar grät. Mamma grät en gång och då låste hon in sig på toan och jag trodde hela världen skulle gå under. Det finns inget renare för själen än att verkligen gråta ut, eller får en riktig skön skrattattack eller visa att man blir förbannad. Man mår så jävla bra efteråt. FUCK denna fasad alltså.

Haha alltså vad vill folk egentligen… 😀

Jag tror att Tamlin när han blir äldre, om han nu på något heeeelt mystiskt sätt skulle få tag i arkivet, förstår hur man var när man vart liten.

Vi blir inte psykiskt förstörda. Jag lovar.

Nej, som förälder ska man inte bita ihop och yra om att allt är rosa moln. Det är en av många saker som gör att jag tok- gillar den här bloggen.

Dock kan jag inte tycka att det är en bra grej att skriva att barnet är ett as. Men visst, jag kan ändra mig. Nästa gång jag blir sur på en av mina kompisar ska jag gå in på Facebook, tagga personen i fråga och skriva " är ett as" efter namnet. Självklart bara om det är en person som jag tycker mycket om. Och jag ska vara noga med att ha glimten i ögat när jag gör det…

Svar:
Jag har ju aldrig sagt att det är "bra". Däremot så tycker jag inte att det är en big deal. Jag tyckte det var skitkul. Och jag vet att mina barn inte far illa av det. Ditt exempel funkar inte eftersom att du menar att du ska skriva as TILL en person. Du har alltså en mottagare som kan bli ledsen. Det har inte jag. Det fattar du väl själv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Otroligt viktigt att visa känslor och att vara ärlig och autentisk i sitt föräldraskap och i sitt människoskap. Absolut! Kunde inte vara mer enig. Jag har också haft en två-åring. Been there, done that.

MEN! Att utlämna sina barn, eller vem som helst, på det viset, att kalla sitt barn (som jag såklart fattar att du älskar över allt på jorden.) för "as" och andra tillmälen, lägga ut bilder osv… Det är inte OK.

Jag är kanske lite äldre än dig och de flesta som kommenterar, men jag är inte uppvuxen med internet och med den enkelhet och snabbhet man kan nå ut till världen. Jag är uppvuxen med att tänka ett steg längre innan jag trycker på sänd, sas.

Kanske är jag också ganska gammaldags, men hela den här trenden idag med att man "får lov" att skriva vad man vill om vem man vill (för att det är MIN blogg, MIN roman, MIN MIN MIN!!!!!), utlämna känsliga detaljer, och sen låta andra läsa det och helst inte kritisera det (för att det är MITT)… tja, jag mår lite dåligt av det.

Svar:
Jag är inte uppvuxen med internet. Internet kom när jag var vuxen. I övrigt så tycker jag inte att jag lämnar ut mina barn överhuvudtaget. Det är DIN åsikt. Inte ett faktum.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag struntar ärligt talat i om du rättfärdigar att du kallar din son för AS i en öppen blogg, jag tror han mår bra ändå, men jag förstår verkligen inte hur det kan vara någon slags frihet och något positivt att spy galla över allt och alla hela tiden. Brukar kanske kommentera negativt för det mesta när jag kommenterar på din blogg, trots att jag är en glad person nästan jämt, men dina inlägg är så ofta så hatiska och negativa så man undrar hur du mår egentligen. Tror faktiskt att du mår bra ändå, men ibland blir negativiteten och hatet så överväldigande så jag måste pausa att läsa din blogg.

Svar:
Men nu kastar du väl ändå lite sten i glashus? Du förstår inte hur jag kan vara så negativ (och undrar lite hur jag mår) men samtidigt kan du själv inte låta bli att skriva negativa kommentarer. Hur mår DU egentligen? Och ja, sluta läs för bövelen!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Förresten, hur många gånger har jag inte hört någon förälder till ett barn i Tamlins ålder tappa tålamodet och skrika "NU ÄR DU TYST UNGJÄVEL"? Jag tror knappast att alla dessa föräldrar är hemska människor eller att alla dessa barn kommer ha hemska minnen av sina föräldrar.

Att kalla ett äldre barn som förstår att "as", "ungjävel" och liknande ord egentligen är elaka ord är nog värre. Ska tänka lite på detta och återkomma om jag kommer fram till något mer 🙂

Svar:
Det är inte enstaka ord som knäcker barn, utan bristen på kärlek och omtanke och bekräftelse. Jag tycker inte att man ska säga kränkande saker till dem, men jag är också övertygad om att de inte får men om man råkar fucka upp och göra det nån gång.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är förvånad över hur känsliga folk är. Eller nja, jag är inte förvånad. Min mamma var med i en antologi på nittiotalet där hon skrev bland annat om oss, och jag tycker bara det var intressant att få läsa den texten och få en genuinare bild av min mamma.

Svar:
Jag tror också att det beror på sammanhang. Har man haft en kass barndom med en mamma som aldrig visade kärlek så hade inlägget antagligen inte tagits bra av mina vuxna barn, men så är det ju inte.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det är väl en sak att skriva "ibland hatar jag mitt barn, mitt barn är ett äckligt litet as" och att skriva "inatt sov jag knappt något alls, här har vi det lilla aset som är skyldig". Relax, bitches.

Svar:
"relax, bitches" är verkligen på sin plats här.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

När jag läser inlägget om Tamlin så tänker jag att så pratar jag om mina barn ibland, framför allt min minsting som är en vilde av rang. När jag säger att han är jobbig så är det på ett både roat och kärleksfullt sätt, för jag älskar ju honom så och det är med den tonen jag läser ditt inlägg om Tamlin. Men tror du han hade läst det så själv när han är större? Jag hade personligen valt att inte skriva så om mitt barn för andra att läsa. Jag hade skrivit att jag var trött och kanske funderingar kring samsovningen osv. Men utelämnat de starka orden för även om de utrycks med kärlek är det svårt att förmedla i skrift och Tamlin kommer kanske uppleva det på ett annat sätt.

Svar:
Jag tror mina barn kommer ha humor i framtiden. Framförallt hoppas jag på att fostra dem med förståelse och framförallt lite självdistans. Mina barn kommer uppleva kärlek i vardagen. Det räcker långa vägar.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Madame hoffa: Vem pratar om perfektion? Ingen. Däremot är jag glad över att människor hyser en känslighet. Det finns hopp för mänskligheten.

Svar:
Det tycker jag också är bra. Dock så har folk svårt att se när detta ska appliceras. Att hetsa upp sig över ett blogginlägg är ju bara för hysteriskt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

L, om du mår så fruktansvärt dåligt av att läsa LD’s blogg, så borde du nog sluta läsa den helt. Du säger ju själv att du knappt kan skriva annat än negativa kommentarer dessutom, det låter sjukt trist och deprimerande! Jag kände likadant över UnderbaraClara förr i tiden, så jag skippade den bloggen helt! Riktigt befriande!

Tips!

Spana in thisisthinprivilege.tumblr.com

En blogg kring begreppet "thin privilege", med konkreta exempel och bevis på att det existerar i vårt samhälle, svar på det klassiska motargumentet "men smala blir också diskriminerande!!" och även lite Health at every size-snack.

Tänkte på dig när jag såg den, och tänkte att du kanske kunde finna den intressant.

PS. Du äger

Svar:
Åh tack!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Och det att inte straffas för känsloutbrott gäller inte för barnen..?

Om de har dåliga dagar/nätter är det helt ok att hänga ut dem och kalla dem vad som helst?

Förlåt en stilla undran.

Svar:
Alltså LOL.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Madame Hoffa: VEM har skrivit något om att vara perfekt. Svar: INGEN.

Jag ser faktiskt inget inlägg om att det skulle vara fel att ha och utrycka negativa känslor om sina avkommor. Däremot en del kritik mot användandet av ordet " as".

As är ett grovt skällsord som man kan använda om man träffar på våldtäcktsmän , barnmisshandlare och andra som förtjänar det…

Jag förstår verkligen inte att folk blir upprörda över dina ordval. Som någon skrev tidigare, din kärlek till barnen genomsyrar ju alla dina inlägg, även om du är frustrerad och trött på barnen för stunden. Att du kallar Tamlin för "det lilla aset", är ju ändå med glimten i ögat som en säger, och jag kan verkligen inte tänka mig att han skulle ta illa upp på något sätt. Tamlin lär ju ha en gnutta humor han med, precis som sina föräldrar.

För övrigt känner jag mig sjukt träffad av det du skriver om oförmågan att uttrycka ilska. Jag är arg, nästan jämt, men jag börjar bara gråta. Alla mina känslor utmynnar i en gråtattack. Däremot har jag aldrig sett min pojkvän gråta. Knappast en slump att det inte är tvärtom. Skitvärld.

Svar:
Jag tyckte det var skitroligt. Skrattade när jag skrev det.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ok. Det är ju jätte skönt att du känner dig så trygg i det. Jag hade varit orolig hur mina barn hade upplevt saker jag skrev/sa om dem som små. Man vet inte vad för saker de kommer gå igenom framöver, hur deras tonårstid kommer vara, vilka konflikter man kommer ha, hur de själva kommer uppleva barndomen och så vidare. Jag har massor av humor men känner för den sakens skull skuld inför mina föräldrar osv. Såklart har ni det säkert jätte fint och kärleksfullt i er familj men man har aldrig ett kvitto på hur barnen kommer att uppleva det själva. Det är mina tankar om saken.

Svar:
Asså, mina ungar kommer antagligen tycka att jag gjort massvis med fel under deras uppväxt. Men min uppgift är ju inte att de ska vara nöjda med allt jag gör utan att de ska växa upp till trygga starka människor. Blir de det så spelar det ingen roll om de blir sura på mig över ditt eller datt. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det her er jo endnu et bevis på, hvor frelste og selvgode folk er, når det kommer til børn. At du kalder dit barn as på bloggen, som jeg læser det, med et glimt øjet, synes jeg er helt fint. Det er jo det vi tænker og føler for vores børn af og til. Alle som én. Vi er nogle som vedkommer os det og så er der andre som ikke gør. Har man ikke andet at tage sig til, kan man altid kritisere andre.

Förstår fortfarande inte. Men som några kommentarer har snackat om, så är väl språkbruket olika. För att förtydliga så tror jag verkligen inte det saknas kärlek och tillit, som nån annan sa så hörs det rätt tydligt här att dina kids har en trygg punkt i båda sina föräldrar. Det hoppas och tror jag att min son med har, nån sa att hon helt enkelt aldrig använder sånt språk – och där i den kategorin hamnar jag med. Jag kan knappt kalla någon för skitstövel liksom – även de som är det. Så därför skulle jag aldrig kalla min son as, ens p åen blogg som han inte kan läsa. Folk är olika helt enkelt.

Ja det är sant. Men känsligheten eller vad man ska säga ligger ju i att det dina ungar eventuellt kan bli sura över finns offentligt, i detta fallet massor med människor som disskuterat huruvida Tamlin är ett as när han inte låter dig sova eller inte.. Nä men det är väl egentligen en mer generell debatt om barn ska skyddas från offentligheten eller inte.

Svar:
när de växer upp så kommer de flesta ha ett liv online. tiderna förändras. Risken finns att de blir sura, ja. Men jag tror inte att de kommer ta skada av det och DET är viktigast i sammanhanget.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vår "BVC-tant" pratade med mig om det här att vara "en tillräckligt bra förälder". Man måste inte vara perfekt. Och att alla faktiskt brister i sin föräldraroll någon gång ibland.

Men att tala med barnen om vad som hände, varför, hur det kändes, och att lyssna på vad de säger (även om de är små) gör att flertalet brister är helt ok.

Alltså att säga att "Idag blev mamma jättearg, för att jag var trött. Det var dumt av mig att bli så arg på dig just nu, och jag blev också ledsen när….." och liknande.

Jag försöker att alltid prata med barnen om vad som hänt, be om ursäkt. Fråga hur de mår, vad de tänkte osv. Även om de är olika bra på att förmedla sig till mig tillbaka.

Man är människa. Och ibland rinner det över. Men jag vill inte låtsas som att jag är perfekt inför barnen. Jag är också svag ibland, ledsen, trött, förbannad osv. Precis som de är.

Jag tror att den mesta upprördheten här har med språket att göra. Att ord som t.ex. as har olika stark betydelse för olika personer. För några år sedan hade jag nog tagit illa upp av as och liknande ord. Men numera är mina bästa vänner just sådana som kan kalla varann för as och liknande ord, på ett kärleksfullt sätt. Man hör liksom rätt tydligt om någon är arg eller ej. Och de är mina bästa vänner just för att jag vet att de älskar mig och jag kan slappna av i deras sällskap. Men mina stela föräldrar som aldrig visade kärlek och aldrig sade ord som as fick mig bara att må skit. Du har så rätt i att det är att barnen känner kärlek som är det viktiga. Och varje familj har sin jargong.

Nu har jag funderat ett tag på det här och jag håller definitivt med om att man måste få uttrycka sina känslor. Även när man är förälder. Men. Samtidigt är det jätteviktigt att komma ihåg att ännu mindre barn faktiskt inte alls mår bra av att man skriker åt dem. Oavsett orden man använder.

Jag tänker att man måste få förlåta sig själv när man inte är den där fantastiska föräldern som man så gärna vill vara, men samtidigt inte bara acceptera ett dåligt beteende hos sig själv, utan aktivt jobba med sin ilska. Inte bara ge upp liksom.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *