Kategorier
Vardagstrams

Hade min man kommit med några som helst krav under förlossningen så hade jag bitit huvudet av honom.

Inne hos Bloggkommentatorerna pågår just en diskussion om förlossningar i kölvattnet av Anna // Apan Satt i Granen’s förlossning. Hon hade ju mobilen i högsta hugg och lyckades med konststycket att instagramma en bild precis när bebisen kom ut. 
 
Men åsikterna går isär för en del menar att vi är för beroende av att dela med oss av information och det kan säkert stämma, men jag tycker inte att vi ska lura oss själva. Att en person facebookar från förlossningsrummet (eller skithuset) innebär ju inte att hen lämnar ut allt. Vad som är privat för mig är inte alltid privat för dig och vice versa. 
 
Men sen menar nån annan att förlossningarna ska handla om mamman och hennes partner. Att stunden ska förbli mellan två personer och att partnerns känslor måste tas hänsyn till men här håller jag verkligen inte med. 
 
När jag födde barn så var det JAG JAG JAG som gällde. Vad JAG ville. Vad som kändes bra för MIG. Hade min man kommit med några som helst krav så hade jag bitit huvudet av honom. Visst, man får barn tillsammans yada yada yada, men det är JAG som föder. JAG som ligger i smärtor. Och det är JAG som bestämmer hur detta ska gå till. Vill jag blogga, leka med mobilen, bjuda in alla mina polare och en kör, så gör jag det. 
 
 
 
Själv hade jag ingen iphone när jag födde sist men hade jag haft det och lite mindre ont så hade jag nog twittrat som en tok. Live feed från barnafödandet. Välkommen till framtiden liksom. Däremot så skriver jag aldrig om mitt äktenskap eller sexliv eller känslor som rör områden som jag upplever är för privata. Det kanske är svårt att komma ihåg med tanke på att jag är så generös med annat. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hade min man kommit med några som helst krav under förlossningen så hade jag bitit huvudet av honom.”

Du har en poäng! 🙂

Och det är ju just det med sociala medier och allting som vi exponerar på internet, ingen annan vet ju hela sanningen. Det vi lämnar ut kanske tycks vara sjukt mycket om våra liv när det i själva verket bara är en bråkdel! Det är lätt att glömma bort att det finns mycket som bloggare och twittrare inte delar med sig!

Precis, det är kvinnan som är patienten, om hon vill ha sin partner där som stöd är det helt okej, om hon inte vill ha hen där är det också okej, hon kanske t.o.m vill ha någon annan där istället som en syster eller vän eller alla tillsammans vad vet jag. Jag blir otroligt påverkad av människors energi, om min partner skulle vara en nervös/hysterisk person skulle hen få vänta utanför.

Ja visst är det kvinnans stund.

Min Karl fick sitta på en stol bredvid och vara tyst… 0:)

Men om man ska prata om privatliv och annat- kanske dags för folkomröstning om var gränsen går samtidigt så flyttas ju gränsen bit för bit… Vi har ju kommit en bit sen den första människan började skriva DAGBOK på nätet och det var löpsedel-stoff….

Jag blir mest trött av den här scensationslystnaden, att hela tiden söka efter att vara först. Ju mer uppmärksamhet desto fler läsare till bloggen …

När jag födde handlade det inte om mig och min man. Det

handlade om mig och mitt (!) barn….. Jag hade inte tid att fota för nån annans skull. Jag var rätt uppfylld av situationen men är det tredje barnet kanske man är rätt luttrad? 0;-)

Svar:
men det där bekräftelsebehovet som många har, har ju alltid tagit olika uttryck. När jag var yngre så fanns det inga bloggar eller internet. Så jag skar mig i armarna istället. Jag söp mig redlös varje helg, rökte brajj, skolkade, snattade, bråkade och tog mig den uppmärksamhet jag så innerligt behövde. Hade jag haft tillgång till en blogg så hade jag kanske ventilerat och sökt uppmärksamhet på så sätt. Bättre? Sämre? Jag vet inte. Jag tror inte att människor idag är mer gränslösa än tidigare, det tar bara andra uttryck i takt med utvecklingen.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det där med att olika saker är privat för olika människor är något de flesta (där ibland jag ^^) sällan tänker på. Oftast tänker man "om du kan lämna ut det där kan du lämna ut allt annat också, och därför har jag rätt att kräva att du gör det om jag vill".

SJUKT fin bild för övrigt, på alla tänkbara sätt!

Fast… Jg måste ju av princip muttra åt allt du skriver (?) samtidigt tvist jag att det är uppfriskande med förlossnings historier som är starka och fyllda av lycka, inspiration, glädje och Styrka!! Det kan vars läskigt att föda barn, finns en anledning till att det sker på sjukhus men det har blivit någon slags diskurs om vad hemskt och svårt det m å s t e vara. Att kunna fota precis i förlossningsögonblicker säger väl en del

Om glädje och styrka.

Sen ska ingen dömas som inte har den upplevelsen men det är uppfriskande med starka ord om att föda, ord av stolthet och glädje (jag var in och läste på Annad blogg precis).

Allt med barn och födande "måste" vara fult, jobbigt och svårt- men det kan ju vara fantastiskt också!!

Folk är så himla snabba med att lägga nosen i blöt och tycka att så som jag känner, det skall alla känna. Vare sig de vill eller inte.

Jag tyckte det var häftigt att se bilden direkt när barnet kom. Själv var jag så rädd och hade så ont att jag inte kunnat hålla i kamera ens om jag velat. Men nog hade det varit roligt att ha en sådan bild, och jag ser inget fel i att dela den. Och återigen håller jag inte med dig – jag tycker att mannens/partnerns åsikt skall bli hörd. Sen kan man ju välja hur man vill ha den ändå, speciellt med förlossningen, men då får man acceptera att det inte blir som man tänkt alltid heller. Min man ville verkligen, verkligen inte se när barnet kom ut eftersom han då skulle få problem med att kunna se underlivet som något annat än en stor, sprucken, blödande vulkan där blåa ungar skits ut, och hade jag tvingat honom att sitta där nere ändå hade nog efterdyningarna inte varit lika mjuka.

Nu känner jag att det kommer att bli upprörda känslor och visst, det handlar om kvinnan och det är kvinnan som är patient och kvinnan måste vara bekväm och ha det bra. Absolut. Däremot kan man inte koppla bort mannens känslor och säga åt honom att bara bita ihop om han känner väldigt starkt om något – om han t.ex. inte vill ha en bild av förlossningen publicerad på en blogg kommer han inte att bli gladare av att höra att det är hennes förlossning och han skall bara bita ihop och acceptera.

Svar:
Jag skulle aldrig drömma om att tvinga mannen att aktivt ta del av sådant han inte är ok med. Dock tycker jag definitivt att han ska bita ihop i den mån det går för kvinnans skull och ha lite jävla perspektiv för vad det är som händer. En man som t.ex "inte tycker om att se blod" (som min man) borde tänka på vad kvinnan går igenom och agera utifrån hennes välmående och inte sitt eget.
Men det jag försöker poängtera med mitt inlägg är att kvinnan föder och därför är hennes välmående i första rummet. Om hon behöver göra vissa saker eller ha vissa människor närvarande för att känna sig trygg så ska hon få det (inom rimliga gränser såklart) även om mannen tycker det är obekvämt. (igen, inte tvinga honom att delta)
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Annas bild är så häftig! Jag skrattar gott när jag tänker på om jag själv hade lyckats fota i den stund mina barn har kommit ut. Från att hysteriskt skrika "TA UT DEN FÖR FAN!" till chocken att bebisen lever, att det är en flicka/pojke, att den är så fin, att jag lever osv och mitt i det lyckas knäppa en bild haha! Jag har varit fulkomligt galen i den stund men blir nästan sugen på att skaffa en till när jag läser om Annas förlossning, så jävla stark hon verkar vara.

@Lisa

Jag tror du missar poängen lite, självklart kan man inte tvinga mannen att göra något han inte vill, som att titta när barnet kommer ut. Du kan t.ex. inte tvinga mannen att vara med i förlossningssalen, men han har heller ingen rätt att vara där om du inte vill. Hoppas du förstår skillnaden.

Det är klart det handlar om kvinnan som föder, mannen är där för att stötta, inge trygghet, hjälpa i den mån det går.

Sen lever vi i ett samhälle där vi upplever saker genom en kameralins och bloggar, twittrar etc. Det är upp till en och var hur man vill göra. Jag bloggade då jag hade värkar t.ex. Att föda var för stort för mig för att sitta med en kameramobil och ta kort på det, det ville jag uppleva fullt ut. Sen är det här hennes tredje barn, hon tyckte det kanske var kul att dokumentera den förlossningen, hon har ju redan upplevt två förlossningar innan. Upp till var och en så klart.

Caranlachiel: Läste länken, och fy! Tyvärr ser det ut så, har hört sådana grejer från småtjejer själv. Känns som att nästa generation anammat nån twistad 50-talstänk! Så frustrerande. Sen är ungdomarna lite korkade i allmänhet så förhoppningsvist inser de snart sitt egna värde.

Komiskt att du ena sekunden spyr galla över allt som INTE är jämställdhet, men sen är det bara "DU" som fått barn och "DU" som får bestämma.

Är inte det lite dubbelmoral?

Svar:
öh nej. det ena har inte med det andra att göra. Att föda barn kan aldrig bli "jämställt". Det är kvinnan som föder. Bara hon.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Precis!!! Om jag och Teskedspappan bråkar har inte på blogg/twitter/fb att göra, men vill jag skriva om mina känslor runt mina missfall, eller hur mensen ändrar sig efter barnfödande så är det mitt val, så länge jag bara outar mig själv….

Fan jag skrev en skitbra kommentar förut som verkar ha trillat bort?!

En sak som jag tycker är fanasriskt härligt med hela förlossningsforot och även Apans ord om förlossningen är att det är så skönt med kvinnor som vågar stå för att det kan vara en stark och positiv upplevelse att föda! Jag har med min underbaa förlossning bakom mig i det närmaste blivit idiotförklarad som inte led, mådde dåligt, var rädd osv. Att föds barn Kan visst vara en otäck händelse men är allt normalt och kvinnan är trygg så kan det ju också vara en positiv händelse …

Sen tycker jag att min förlossning visst handlade om två personer – mig och mitt barn … 0:) (OBS: mitt!!)

Sen ang. Svaret ovan så förstår jag vad du menar- samtidigt vet jag att självskade tjejjerna inte bara bloggar nu "istället för" utan de skadar sig – och bloggr om det…..

Men jag kan ändå fatta vad du menar- internet är fantastiskt. Jag känner mig mindre ensam och gillar bekräftelsen k bloggen och på Facebook- trots att jag inte är en "ensam"

Människa …

Helt förbannat rätt!! Såg/läste, kommer ej ihåg vad, en debatt om att större fokus måste ligga på mannen under förlossningen för det är så SJUUUUKT jobbigt för mannen att vara med på en förslossning (för det är ju inte jobbigt för en kvinna alls att föda, nej nej) så mannen måste få mer hjälp inför en förslossning för att klara av att gå igenom den.

SAY WHAT LIKSOM?! så jävla sjukt!

Och jag skrev "mannen" medvetet för jag tror faktiskt inte att kvinnan i ett homosexuellt förhållande som ska vara med under partners förlossning klagar så mycket för hon kan ändå förstå bättre hur jobbig förlossningen är för den som ska föda. säger inte att alla män klagar på att det är jobbigt men tror definitivt det är fler män än kvinnor!

Det är upp till var och en hur privat en vill vara men JAG tycker att ju mera folk delar med sig av ju intressantare blir det. Jag vill veta hela sanningen inte den förskönade varianten. Det ska naturligtvis kännas bra för den personen vilket jag är övertygad om att det gör för Anna. Allt för att minska tabu och hemlighetsmakeri som jag menar inte för något gott med sig.

Det är klart att det är kvinnan som får bestämma hur hon vill ha det under förlossningen, men jag har i vilket fall diskuterat den med min man inför båda gångerna. Mest för att han skulle kunna framföra mina önskemål åt mig om jag inte klarade det.

Jag tycker dock att det är lite väl hårt att säga att männen bara ska sitta där stela o behärskade o inte reagerar nämnvärt på vad som pågår.

Det är en ny situation för dem också, den de älskar har de jobbigt o barnet de längtat efter lika mkt som den födande är på väg ut i världen. Det kan ju inte på förväg veta hur de kommer att reagera de heller.

Ett plus är ju om man som jag är gift med en sjuksköterska. Bättre förlossningspartner får man leta efter! 🙂

Svar:
fast jag har ju aldrig sagt att männen ska vara behärskade, stela eller inte reagera.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag låg med lustgasen i ena handen och mobilen i andra handen för att sms:a med mina kompisar den korta stund jag var smärtfri under min förlossning.

F ö blev jag lite förvirrad ett tag när jag såg din bild, jag har en nästintill likadan från när Olivia föddes. (fast ja, jag ser ut som ett lass albinoskit i jämförelse. 😛 )

Tusen mil ner efter massa text.

http://alienbebis.blogspot.se/2011/03/min-forlossningsberattelse_27.html

Folk i allmänhet är ju så himla bra på att tycka vad andra skall/bör/inte bör göra så det blir löjligt 🙂

MIN facebooksida eller andra små tillhåll i sociala medier är ju faktiskt fortfarande just MINA, och där delar jag med mig av precis vad jag känner för. Är det så att innehållet upprör eller stör så är det helt tillåtet att sluta följa 🙂

Är det någon skillnad på att lägga ut en bild precis när ens barn föds och att lägga ut en bild på när man har sex?

Svar:
Ja vad tycker du? Den ena bilden föreställer ett barn som föds och det andra en person som har sex. Är det nån skillnad på en bild där man sitter och bajsar och en där man äter mat?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men alltså… Klart att det är den födande kvinnas förlossning, och klart att hon och barnet kommer i första hand, men det är rätt sällan det enbart gäller dem båda.

Självklart var det min fru som hade huvudrollen och jag birollen, men det var lika mycket mitt barn. Stunden då mitt barn föddes är det närmaste jag har kommit en religiös uppenbarelse, och om hon hade valt att mot min vilja dela med sig av det till alla sina facebookvänner så hade jag faktiskt tagit illa upp. Förlossningsupplevelsen var inte bara hennes. Vi hade olika perspektiv, och upplevde olika saker, men stunden tillhörde oss båda – inte henne och vem hon nu skulle välja att dela den med.

Jag blir lite osäker. Jag gör nog personligen skillnad på en bild där människor äter och en bild där människor sitter och bajsar. Kanske är jag ett offer för samhället här. Men jag kan tycka det är generellt mer accepterat med bilder på människor som äter. Visst, sedan om människorna äter bajs, då blir det nog en annan femma.

Men att göra skillnad på mat och bajs tycker jag är viktigt. Ur flera perspektiv.

Ska jag tolka ditt svar som att skillnaden mellan att föda barn och samlag är som skillnaden mellan mat och bajs? Först äter man, sedan bajsar man? Jag blir lite förvirrad här.

Vidare, jag vet inte riktigt. Men båda tillfällena är väl att räkna till ganska intima? Möjligen är barnafödande lite mer accepterat, speciellt om man inte vill hamna i porrbloggsfacket. Jag tror dock att hon (apan i granen) skulle få rätt många läsare om hon la upp en knullbild. Fast kanske inte de läsare hon vill ha?

Vad tycker du själv? Är det någon skillnad? Två sidor av samma mynt?

Jag är inte säker på att jag hade velat att mina framtida klasskompisar har möjligheten att se bilder av när jag föds på internet. Fast jag kanske är lite gammaldags.

Svar:
Min poäng var att det är två skilda saker helt enkelt. Sex och att föda barn. För mig är barnafödande inte speciellt intimt eller privat. Jag hade mellan två och fem pers i rummet under tiden jag födde Ninja. Folk sprang in och ut, grävde mig mellan benen och körde in slangar i urinrör och fingrar i röven. När jag har sex så är jag ensam med min sexualpartner.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Varför ska man ta noll hänsyn till pappan? Några av er verka tycka att pappan inte har rätt till några önskemål öht? För pappan är ju det här också känslomässigt och även om han inte har fysiskt ont så måste man ju kunna respektera varandra ändå. Jag tycker inte att det hela är svart eller vitt. Vissa saker är det självklart att kvinnan bestämmer, andra saker inte lika självklart. Födande går ju inte sämre om jag inte får twittra under tiden, så om min man skulle känna att det förstörde lite av den personliga/intima situationen så kan jag såklart unna honom det! Varför inte liksom???

Svar:
Vad är det som inte är självklart att kvinnan bestämmer under förlossningen? Om twittrandet för dig var ett sätt att hantera rädslan och ångesten på då? Jag ser det som att pappan får vara med om ett förjävla privilegium. Han får bevittna sitt barns födelse, utan allt jobb.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hm…

Det är där jag är lite kluven. Kluven till det mesta på internet, så det är inte så konstigt kanske.

Men jag kan tycka det är skillnad på fem personer i en förlossningssal (heter det förlossingssal!?) och alla personer som läser ens blogg, eller tittar på instagram.

Något orättvist (kanske) får jag vibbar av en ganska dålig amerikansk komedi, eller en parodi på dagens samtid. Mamman föder barn och ber barnmorskan vänta lite för att zoomen inte funkar.

Men visst, jag var inte där. Jag har aldrig fött barn och misstänker att jag inte kommer göra det heller. Möjligen försöker jag förstå varför man ska dela med sej av något sådant. Vari drivkraften ligger, förutom att få mer läsare.

Just barn och internet har jag lite problem med. Men återigen, jag har problem med en hel del saker. Så ta det inte personligt.

Svar:
drivkraften ligger väl i att man är stolt? Bloggandet i sig kan dessutom vara en kreativ ventil för många. Jag får aldrig frågan varför jag målar tavlor t.ex. Jag behöver aldrig förklara mig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Benjamin, jag hade nog gärna delat med mig av en bild hur min unge föddes, om jag hade tagit en. Det är ett ögonblick att vara stolt över, man har fött fram ett barn och det är vackert och ett spännande ögonblick som andra kan få en liten insyn i.

Man får väl göra som man vill som vuxen,, folk ångrar nog idag saker de lagt ut å bloggen för något år tillbaka. Men.. bilderna på barnen,, vem vet vad de tycker när de är vuxna. Vem har rätten att bestämma över hur offentliga de skall vara innan de är vuxna nog att bestämma själv?

Svar:
Ångrar man sig så är det bara att ta bort. När det gäller barnen så tror jag inte det finns många föräldrar som gör nåt de tror skulle vara skadligt för ungarna. Beslut tar vi ju åt dem precis hela tiden. Jag är t.ex inte speciellt nöjd med alla beslut min mamma tog åt mig men så är det ju för alla.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Fast jag tycker att du har en sjukt konstig inställning till mannens närvaro vid förlossningen. Vadå privilegium? Han kan ju inte göra mer än vad han förmodligen gör? Det är biologiskt omöjligt för honom att föda barnet själv, ska man trivialisera hans roll för det?

En pappa sitter oftast inte bara o relaxar på en stol i hörnet. Han hjälper kvinnan när hon har värkar (jag hängde runt halsen på min man vid varje, medan han klappade o lugnade), hjälper en att komma upp ur sängen, hämtar vatten, masserar, tröstar och peppar.

Det är inte så att han är onödig eller odelaktig i det som sker. Inte heller är han mindre känslosam eller orolig.

När min sons hjärtljud sjönk till 50 utan personal i rummet så var det min man som led mest. Jag hann aldrig uppfatta det. När personalen kom inspringande i panik så var det han som stod ensam bredvid o hejade på mig trots att han var så orolig att han knappt kunde dölja det.

Jag förstår inte din kalla syn på papporna o jag tycker att den är orättvis.

Svar:
Han kan absolut inte göra med och det har jag aldrig sagt heller. Men att börja jämställa mannen vid kvinnan vid graviditet och förlossning är helt verklighetsfrånvänt. Att trösta någon som föder är inte på långa vägar i närheten av att faktiskt föda. Att mannen blir orolig eller känslosam är inte heller på långa vägar i närheten av det kvinnan utsätts för. Jag blir fan skitsné på folk som menar att mannen är lika delaktig i det som händer. För det är han fan inte.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jo, klart man är stolt. Eller jag hoppas alla är det.

Jag är dock inte säker på att jag förstår din liknelse med att måla tavlor och föda barn och lägga upp förlossningsbilder på internet. Att föda barn är för mig inte en hobby på samma sätt som att måla tavlor. Om du målar en tavla och sätter den i ditt *kvinnliga könsorgan* och tar en bild, då kan vi ha den diskussionen.

Vad jag undrade över från början handlade om huruvida det är skillnad på att offentliggöra något intimt jämfört med något annat. Som att ta bilder från en operation, för att göra det enkelt för mej, av underlivet? Mot att ta en bild med t.ex en dildo. Vari ligger skillnaden?

Som att det skulle vara okej att lägga upp en bild där man äter ostron-soppa men inte där man äter en kebabrulle.

Men det är bara en del av det hela. Den andra delen är själva grejen med att ta en bild precis i det ögonblicket. Tillsammans med Facebook, Instagram, bloggar, Twitter och allt annat idag – är det lätt att få vibbar av att det hela håller på att bli en parodi på sej självt.

Men så kan det vara. Tror inte vi kommer så mycket längre här. Speciellt eftersom jag själv inte har en aning om vad jag egentligen tycker. Förutom att jag är skeptisk.

Varför håller folk på och jämställer barnafödande och amning med sexuella aktiviteter, och frågar varför det ena är "okej" och det andra inte? Inte specifikt mot Benjamin här, men något som alltid tycks dyka upp.

De flesta anser att barn, amning och förlossningar är något vackert i livet, som man inte behöver fundera på huruvida man kan dela med andra människor, eftersom ingen skulle se det som stötande eller borde se det som stötande. Sexuella bilder ses ofta som stötande, speciellt om de kommer i en förpackning (familjeblogg) som man inte väntar sig dem eller där de hör hemma.

Det är inte detsamma att föda barn och måla tavlor, men det är heller inte detsamma att föda barn som att bajsa, operera underlivet eller använda dildo. Kan man inte jämföra med det ena, behöver man inte heller jämföra med det andra.

Svar:
Jag fattar inte heller jämförelsen. (jämförde dock bloggande med tavlor, ej födande.)
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lisa:

Det är precis det jag lurar lite på. Jag vet inte om jag jämställer de olika aktiviteterna. Mer att de för mig faller inom ramen för vad som kan anses vara intimt. (och möjligen stötande) Alla människor har sina referensramar. Somliga tycker inte offentligt ammande är okej till exempel.

LD:

Vad man än meande. Så menar jag att det är skillnad på att måla en tavla på en förlossning mot att ta bilder från samma förlossning.

Men Benjamin, varför är du så fixerad vid Annas snippa? Den syns inte ens på bilden! Du ser en mage, en ljumske och en vad, inte mer. Är de väldigt intima kroppsdelar för dig? Reagerar du lika starkt när du ser en kvinna visa sin mage, ljumske och vad i bikini på stranden?

" Vad är det som inte är självklart att kvinnan bestämmer under förlossningen? Om twittrandet för dig var ett sätt att hantera rädslan och ångesten på då? Jag ser det som att pappan får vara med om ett förjävla privilegium. Han får bevittna sitt barns födelse, utan allt jobb."

Svar: Framförallt tycker jag att man inte ska vifta bort alla partners önskemål bara för att. Lite ömsesidig respekt förespråkar jag allt. Märkligt synsätt kan jag tycka att pappan ska vara tacksam som får vara med. Själv var jag lika tacksam jag att han fick vara med.

Men allvarligt, vad är det för jävla nötter som läser din blogg?! Som tolkar allt bokstavligt…

Det är väl självklart att man visar ömsesidig respekt mot sin partner, men det ÄR kvinnan som föder barnet. Det är som att ni tycker att mannen ska få ha en åsikt om på vilket sätt kvinnan föder, herregud det är hon som ska föda och är patient – hon som bestämmer. Sedan utgår jag ifrån att LD och alla andra kvinnor tar hänsyn till sina partners också. Men han är inte lika viktig som kvinnan vid själva födandet, nej.

Millan:

Jag är inte speciellt intresserad faktiskt. Anna är bara ett oskyldigt offer för mina funderingar och generaliseringar.

Problemet, i skrift i synnerhet, blir att ska jag skriva någonting som exakt alla tar in på samma sätt – grumlas mitt budskap i ett minfält av sätt att uttrycka sig på. Det hela blir efterblivet. Jag syftar mer på situationen som sådan än just på det kvinnliga könsorganet.

Jag antar att det skulle kunna gå att blanda in ett bröllop också. Då det troligen faller under epitetet "intimt" och "personligt" i mångas böcker. (Om man inte är dokusåpa-kändis eller har en jättestor blogg.) Jag satt mest och funderade på var gränsen går, om det finns någon gräns och i så fall varför.

Även fast det framstod som det, så var min funderingar inte riktade mot en person och en persons handling. Hon blev bara ett personligt exempel. Vilket jag kan tycka är okej, då hon faktiskt la ut bilden av fri vilja och utan hennes bild hade jag inte reflekterat över vad som är vad och varför.

Svar:
måste vi komma fram till en gemensam gräns? Är det inte upp till var och en att avgöra?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

när första ungen kom satt jag på en stol i mikas sovrum och klockade alla krystvärkar och skrev ned. sen körde jag som en duktig karl in till sjukan och höll handen och höll käften.

andra ungen fotade jag som en idiot, för det ville min fru. fick en kalasbild på moderkakan!

tredje ungen promenerade ut och nu hade jag avancerat till videokamera.

summa summarum. mannen kan gott hålla käften och göra precis som han blir tillsagd.

men vill du veta en liten hemlighet LD?

det finns inget som gör en (normal) man så liten som att sitta bredvid sin fru som föder, så man gör faktiskt mest som man blir tillsagd.

stå där – ja

sitt här – ja

håll den här – ja

ät den här mackan – ja

puss / dan-syndrom

(sen vill jag självklart göra reklam för mitt egna inlägg om att vägra skämmas för att man vabbar)

JA JA JA!!!!! Fan vad less jag blir på att preppy-svennar som bara spyr galla över hur alla skriver ut sina privatliv. Får alltid höra att jag postar mycket på FB och skriver så mycket om mitt liv.

Vilket jag INTE gör. Jag gillar att skriva vad jag tycker, lägga ut härliga bilder direkt ur vardagen. Men inget av det handlar om något privat. Bloggandet vart poppis när jag var 15. Kanske inte bästa idéen för en uppmärksamhets törstande tonåring, men nu var det så.

Det känns ju lite som att man fokuserar på fel grejer om man tar upp mobilen under tider man föder barn. Medveten närvaro?

Svar:
men vad innebär närvaro? Jag kan hålla med om att vissa behöver lägga ifrån sig kameran/mobilen, men vad betyder det egentligen att vara närvarande och behöver man vara det i alla lägen? Jag fick epidural när jag födde Ninja och många jag känner snortade lustgas för glatta livet. Hur är det mer närvarande? Vad är syftet? När jag födde barn hade jag glatt tagit emot vad som helst som gav mig lite utrymme och distans.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag håller med dig att vill mamman blogga eller twittra ska hon självklart få göra det. Jag tycker även att det är ok att lägga upp bilder så länge båda föräldrarna är överens. Vi är ju själva medvetna om vår egen gräns till det privata.

När det gäller att framhäva positiva tankar kring förlossningar är också bra så länge det är införstått att alla förlossningar inte slutar med guld och gröna skogar. Tyvärr har ju inte alla förmånen att komma hem med ett friskt barn.

Lite skillnad tycker jag på att bedöva sin smärta och att ta fram mobilen och fota. Man kanske inte är helt närvarande vid något utav det men smärthjälp känns kanske mer som ett ont måste än en fotosessionen.

Svar:
Skillnad för DIG kanske. För andra så är det en distraktion som behövs för att inte få panik.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det kommer aldrig finnas någon gemensam gräns, hoppas jag.

Personligen är jag skeptisk till att lägga ut precis intima och vad jag anser vara privata saker till allmänbeskådan. Och var min gräns går, kommer ju alltid skilja sig från andra. Självklart. Jag menar jag inser nu, på senare år, att alla människor (tjejer inkluderade) går och skiter på toan. Men bara för att jag vet om det, är det inte helt säkert att jag vill se någon bild av det.

Sedan beror alltihop på kontexten också. Men sådana avarter resulterar i väldigt långa utlägg.

Skitsamma.

Men lägger man upp något som inte är inom ramarna för vad massan anser vara si eller så, får man ju också kanske räkna med att människor har åsikter? Det mänskliga psyket är intressant.

Fast vad gäller att distrahera sig med en telefon under en förlossning för att inte få panik. Det är väl en sak. Steget längre blir ju att slänga upp det på instagram eller liknande.

"Måååste instagramma för att inte få paaaaniiiik!" Det köper jag inte.

Blir man mindre stolt om man inte får massa likes på FB?

Jag minns en tid då man fick leta efter kompisarnas dagböcker under sängar och i byrålådor!

Svar:
Hade jag haft en iphone när jag födde mina barn hade jag garanterat instagrammat. Inte för att få likes eller bli bekräftad utan för att jag helt enkelt hade tyckt det var roligt. Det är ganska snävt synsätt att tro att precis all form av offentlighet bara handlar om att bli uppmärksammad eller sedd.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Njaje…

Jag skulle vilja hävda motsatsen. Det är ett ganska naivt synsätt och tro att de allra flesta fall av offentlighet eller publikation handlar om att bli uppmärksammad eller sedd.

Människan är i grund och botten en girig egoist. Med ytterst få undantag.

Mannen hade ett av uppdragen att fota. Ju tidigare sekunden efter födsel, ju bättre. Däremot "äger jag" bilderna. Jag har valt ut bilder till barnens fotoalbum, men bilderna på min kropp i förlossningsarbete vill jag själv bestämma vad som görs vad med.

Likaså hade vi en diskussion kring bebisen sista turen nu, då sociala medierna växt så på sista åren. OM något skulle hända osv, så sa jag att vi publicerar första bilderna på bebisen TILLSAMMANS och samtidigt.

Typ hade det blivit akutsnitt eller liknannde och jag sövdes hade det känts konstigt att hans gamla skollkamrater från grundskolan haft möjlighet att se vårt barn före det att jag gjort det, som mamma.

Men det var sånt vi pratade igenom. Vad är vi bekväma i att berätta eller inte……. upp till alla och envar att bestämma sina egna gränser.

Exakt, jag har bestämt mig för planerat kejsarsnitt den dagen det är dags att få barn vilket min pojkvän inte är så förtjust i då. Men han har ingen talan i det. Min kropp mitt val

Jag tänker två saker…

Mannen ska stötta kvinnan på det sättet som passar henne under förlossningen, han kan inte ställa några krav för det är inte han som gör jobbet – inget snack om det. Ingen man hade tillåt kvinnor att lägga sig i eller ha åsikter om det vore omvända roller.

Angående bilden, vill folk lägga ut bilder när de föder – varsågod. Jag skiter i om det är privat osv det enda som stör mig med det är: VEM BRYR SIG? Hur kan någon som läser en blogg om en helt okänd människa bry sig? Det är så ointressant! Men jag tycker ju snack om barn överhuvudtaget är ointressant och avskyr kompisar som blivit föräldrar som ska hålla på och tjata om sina barn – tråkigt!

Vi fotade miljarder bilder under bägge förlossningarna och nån enstaka lade jag ut, och facebookade under hela förloppet.

Ringde runt till typ alla jag kände sekunderna efter ungarna kom ut. Pratade med min mamma medan de sydde mig efter att nummer ett hade kommit ut.

Jag ser inget dåligt med att lägga ut en bild direkt när ungarna kommit ut, tvärtom. Det är en fantastisk grej och kanske är det en blivande mamma som tänker att jamen det där kanske inte är så hemskt ändå, hon klarar ju av att fota. Det kanske inte är så läskigt ändå.

Som sagt man fotar tusen kort och lägger ut kanske ett eller två. Man är privat med vissa saker och lämnar ut andra saker. Det är väl upp till var och en vad de känner sig bekväma med att lämna ut.

Om man tycker att det är hemskt,läskigt eller äckligt så kan man surfa vidare och titta på något annat och sluta gnälla =P

Jag är dock en av dem som tycker att förlossningen är en upplevelse för bägge föräldrarna, jag försökte ta hänsyn till mannen min och hur han kände det under förlossningen. Jag hade smärtan och fick göra jobbet men mannen måste vara livrädd, det är en person han älskar som ligger och har våldsamt ont och han kan faktiskt inte göra något åt det.

Nu gick bägge mina förlossningar smidigt och gjorde inte så ont så jag hade väl lite mer tid att tänka på annat än min egen smärta =P

Den här diskussionen är väl död nu, men nog så intressant.

Jag tycker definitivt att det måste finnas ett mellanting mellan "pappan som får ställa krav och tror att han är lika viktig som mamman" och "pappan som ska sitta i ett hörn, hålla käften och vara tacksam för att han får vara med".

Om den födande kvinnan tycker att det är ångestlindrande att twittra under förlossningen så får hon väl säga det. Säger partnern då nej utan att komma med några andra förslag är hen ett svin, förstås, men måste väl som förälder få ha en åsikt om i vilka sammanhang ens barn figurerar – även om barnet inte är fött än, eller är alldeles nyfött.

För övrigt hänger inte den kvinnliga könsidentiteten på huruvida man har fött barn eller inte. Faktiskt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *