Kategorier
Vardagstrams

Hej allaöverkänsliga!

Ja. Jag skrattar högt just nu. Vad hände, har Familjeliv stängt ner?

Ja, jag skrev ”aset” om det arma lilla barnet. Herregud om ni visste vad jag tänker om ungarna emellanåt. Och med emellanåt menar jag minst en gång om dagen. Föräldrar gör det ibland. Asså tänker osmickrande saker om sina barn. Säger de nåt annat så blåljuger de. Men vet ni vad? Det är helt ok. Jo faktiskt. För vi älskar dem ändå och barn kan inte skadas av tankar. En tvåbastare kan inte må dåligt över ett ord skriven i en blogg på nätet för han fattar vare sig vad ”as” betyder eller hur i helvete man får de där små krumelurerna till ord.

Ninjan har fattat vad bokstäver är men inte ens hon får ihop det.

SÅ OROA ER INTE, BARNA MÅR BRA!!

De får massvis med kärlek från sin trötta och dumma mamma. Jag kallar dem aldrig för elaka saker och jag har aldrig burit hand på dem. Ibland händer det att jag skriker åt dem men det skäms jag för och lovar att jobba lite mer med. Att mina barn aldrig någonsin känner sig oönskade är väldigt viktigt för mig. Aldrig. Någonsin.

Ja, jag skriver antagligen mer negativt om Tamlin men det är för att Tamlin är TVÅ år och ni som har barn vet exakt vad jag snackar om. Tvååringar och fyraåringar är liksom inte på samma plats i utvecklingsfasen och således olika ”jobbiga”. Får man ”en negativ bild av Tamlin” som vissa uttrycker sig så bör man aldrig skaffa egna barn. Hur fan kan man få en negativ bild av en TVÅRING DOING WHAT TVÅÅRINGAR NORMALT GÖR? Allt ”negativt” jag skriver om Tamlin är helt vanliga småbarnsfasoner.

Vill ni läsa mer negativt om Ninja så är det bara att gräva i arkivet. Hon var åtta månader när jag startade den här bloggen så det finns en hel del smaskigt att förfasa sig över. Tills dess så kan ni spara på krutet för jag tycker inte att jag ”hänger ut” mina barn (jag redogör helt normalt beteende för tvååringar) och jag tycker inte att det är en speciellt big deal att jag skriver negativt emellanåt om små barn som saknar läsförmåga och ser man inte kärleken som lyser igenom så är man för dum för att läsa min blogg.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hej allaöverkänsliga!”

Herregud, vad folk kan få för sig. Varför är det så många som är rädda för känslor? Man får inte bli arg, inte bli irriterad, inte bli ledsen. Man får inte visa något negativt gentemot sina barn, för då kan de bli… traumatiserade? Hur ska vi kunna lära dem att det är skillnad på sak och person, och att man kan älska någon fastän man blir arg på något som hen gör, om vi inte själva tillåter oss visa det?

Så fina bilder 🙂 Andra bilden ser nästan ut som en forskare i sitt labb ;D

Och, det märks att du älskar dina barn, självklart blir man arg och frustrerad – vore konstigt annars. Man märker kärleken både i bilder och text.

Jag tycker att det är väldigt skönt att du även skriver om det "negativa" med dina barn. Vilken människa som helst som har något vett i skallen förstår ju att du älskar Tamlin och Ninja.

Att inte alltid superdyrka sina barn känns för mig väldigt självklart (även fast jag inte har egna eller kommer ha det på en jävla god tid), men jag gillar att jämföra det med familj/vänner i övrigt: jag är verkligen inte alltid överens med dem. vi bråkar. vi blir galna på varandra ibland. men jag kommer alltid, oavsett vad som händer, att älska dem.

Blir så fascinerad över människors rädsla för att ha och uttrycka så kallat negativa känslor. Vi människor är komplexa varelser med en mängd känslor. Jag tror att det är först när man tillåter sig känna dem alla som man på allvar kan känna dem alla. Om man bara får känna vissa känslor så blir liksom alla halvt undertryckta och krystade.

Det får mig att tänka på den hets som finns om att tänka positivt. Visst kan det hjälpa att ha en positiv livssyn ibland, men det finns en "skyll dig själv"-attityd i det hela som smakar lite illa. Som att om man inte är positivt inställd till allt har man en egen skuld i att man är sjuk/fattig/olycklig/whatnot.

Ibland är livet inte bara rosor och enhörningar som skiter regnbågar. Genom att kunna känna det, genom att tillåta sig en mängd känslor över hela spektrat, kan vi också få möjlighet att på allvar känna det fantastiska i hela sin styrka.

Slappna av lite ppl!

Älskar din blogg. Jag har en 2 åring hemma…vi oh svit va han kan va jobbig… Och jag kan tänka dumma ord. Förstår precis. Men oj vad jag älskar honom så det gör ont. Man kan inte gilla sin familj hela tiden.. men jag ÄLSKAR dom hela tiden..

Som Meekatt skrev om för ett tag sedan, så tycker jag inte ens kärleken måste "lysa igenom" hela tiden. Och jag tror att folk som blir upprörda har lite egna problem med anknytning o känslor, som de kanske borde jobba med istället för att surfa runt i olika kommentarsfält o fördöma andra föräldrar.

…och det ÄR ju precis som sara skriver att även om en älskar ungjävlarna (så galet mycket att en utan en sekunds tvekan skulle dö för dem)så är det inte alla dagar en gillar dem 😉

kan relatera lite, jag har hund. och ibland är hon skitjobbig och ja tänker massor av elaka saker, och säger dumma saker, men såklart vill man ju ALDRIG att de ska råka illa ut, eller att man inte älskar dom.

håller med dig!

Svar:
Asså, jag älskar när folk jämför sina husdjur med barn. Det låter så roligt! Och det är ju sant! Ungar är som jobbiga dobermannar och kärleken man känner till husdjuren är ju kanske inte lika starka som till barnen men väldigt nära!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Haha, ja du är så klok 🙂

Men du, jag tror att din nattsömn skulle må bra av att han sover i egen säng…

Kramen från en hemsk mamma till, som känt och tänkt precis som du, och mina ungar är idag 17, 20 coh 22, och fullkomligt normala och frösigkomna 🙂

Mitt barn refereras som "the wee monster" rätt ofta. Säger det givetvis inte till henne, men det är inte sällan jag ringer till min mamma och beklagar mig över "the little monster-child". Inget konstigt med det.

Vist kan man tænke as og møgunge og alle mulige andre ting om vores unger; klart det ikke ændrer på vores kærlighed til dem.

Folk er så selvgode at det er til at brække sig over 🙁

Jag känner inte igen mig i att tänka på det sättet på min 3 åring. Visst kan jag bli arg eller frustrerad, trött m.m. Men nej, jag blåljuger inte, jag tänker inte så. Däremot så förstår jag det du förmedlar, känner igen mig i tröttheten.

När jag var liten och min mamma vart arg så brukade hon säga ibland att hon önskade jag var död. Men det ska man tydligen inte hänga upp sig på, det var väl hennes rätt att visa sina negativa känslor och ilska… Eller? Nej man ska fan inte kalla sina barn för as eller helveteskapet m.m.

Svar:
Du förstår alltså inte skillnaden på att säga TILL ett barn att man önskar det död och på att skriva OM ett barn att denne är ett litet as? Då har du stora problem.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hehe, satt och skrattade när jag läste det inlägget om helveteskapet. Tycker det är uppfriskande att man kan erkänna det man tänker ibland, för det gör ALLA och det är ju helt normalt så jag förstår inte varför det ska vara någonting fult med det, och det betyder ju verkligen inte att man älskar dem något mindre för det.

Jag skrattade högt (jo, faktiskt) när jag läste föregående inlägg. Och ja, jag har en tvååring hemma jag med. Igenkänningsfaktorn var redigt hög! Om sen några bittra människor (för jag förutsätter att man tillslut blir bitter om man inte tillåter sig känna känslor som inte är 100% pk) inte kan relatera till det så är det deras problem. Keep it up! 🙂

Anonym, om du inte fattar skillnaden mellan att SKRIVA "ASET" PÅ EN BLOGG barnet ej kan läsa och att säga till sina barn att man önskar att de var döda så är du den största idioten jag nånsin stött på.

Svar:
Bra sagt LD
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anonym, det är ju lite skillnad på att säga direkt till sitt barn att man önskar att h*n var död än att tänka "trötta" tankar när barnet gnäller sig igenom ytterligare en timme/stör ens nattsömn för 300:ade gången samma natt.

Jag tänker ofta (enligt vissa) ej okej saker om mitt stackars barn. Han vet inte vad jag tänker och det tänker jag heller inte berätta för honom. Kanske är bäst att lägga till att han är det bästa som finns och att jag älskar honom också, så ingen tror något annat.

Svar:
Att man ens jämför de båda. Hallå?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Att läsa din blogg är som en ventil för mig. Du gör, skriver och känner precis som jag (har barn i samma åldrar som dina). Hade inte din öppna och ärliga blogg funnits så hade jag trott att det var fel på mig, men tack vare dig kan jag skratta åt saker i vardagen som är allra jobbigast! Tack än en gång

Jag tycker att det känns befriande att du kan visa dina känslor och upplevelser på ett nyanserat vis! Jag skrattade åt just det inlägget, eftersom det var ärligt och lite humoristiskt.

Svar:
Ja, det var ju roligt! Jag var inte arg alls när jag skrev det.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tyckte att ditt förra inlägg var fantastiskt Dock! Det är så många dom inte vågar uttrycka sig, vad de egentligen tycker o tänker!

Jag skrattade för mig själv och tänkte: när kommer den första arga kommentaren??!

Svar:
Hähä, jag tänkte detsamma. "här är det lilla aset" var kronan på verket. Jag visste ju att nån skulle reagera. Men det var ju sjukt kul!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tycker, hör och häpna att det lät ganska gulligt i mina öron. "Det lilla aset", det är ungefär som "den lilla skitungen" som ju många föräldrar säger med kärlek och glimten i ögat när deras älskade barn är en pain in the ass.

Du säger högt vad alla andra tänker, jag tror säkert att mina föräldrar tänkt många oortodoxa tankar om mig när jag skrek och levde rövare som liten, men de älskade mig fruktansvärt mycket, det var de signalerna de sände ut till mig och det är det jag minns.

Svar:
ja eller hur! Det tyckte jag också!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

själv blev jag sjukt lättad o glad av att någon skriver som det är istället för att sätta press på mammor ytterligare, som folk gör med sina perfekta (ljug)fasader. Man älskar såklart sina barn men det är tufft med två små barn. Fortsätt att skriva som det är, du gör en god gärning genom att visa vad som är normalt.

/Trött tvåbarnssmåbarnsmorsa

Satt och skrattade när jag läste "as-inlägget",skrattade så jag nästan kissade på mig för fy fan vad jag känner igen mig. Jag har också en 2 åring och det är ett rent jävla helvete ibland och man tänker ett och annat 😉

Så jävla skönt med en blogg som är ärlig och berättar allt och inte bara krusidull och gulligull. Fortsätt så LD!

Har oxå en 2åring, brukar oxå tänka saker. Speciellt då mitt tålamod tar slut, blir kanske 100gånger om dagen 😉 men som mamma är man ju inte långsint. Ena stunden är de skitungar och nästa hur goa som helst!

Jag har läst din blogg länge och har aldrig känt att du förmedlar en negativ bild av Tamlin! Jag upplever det som att du skriver om ett helt vanligt litet barn, ett barn som är jobbigt ibland, gulligt ibland och alltid älskat oavsett.

Svar:
Tamlin är underbar! Och jobbig!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Dessutom. Hade min mamma skrivit så om mig när jag var två och jag hittat bloggen nu och sett vad hon skrev, då hade jag skrattat åt vilken jobbig unge jag var och älskat henne lite mer för att hon trots detta fortsatte låta mig sova i hennes säng.

Svar:
Jag hade också garvat!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det där är så jävla typiskt! Så fort man inte rättar sig i ledet och beskriver vardagen med barnen som rakt igenom rosafluffig och alldeles perfekt utan istället skriver som det är så är man dum i huvudet och barnen tar skada. Jag blir så less.

Haha men snälla, hur kan något ens bry sig om att du skrev det, jag skrattade högt åt inlägget när jag läste just pga ordvalen. När jag är med min brorson eller lillasyster (inte samma sak som sitt egna barn men fortfarande är det barn jag delar DNA med) så blir det ofta att jag tänker hur jobbiga/irriterande dom är, men jag älskar dom hur mycket som helst ändå! Jag gillade inlägget du skrev och om dom ser det där inlägget när dom blir äldre tror jag att dom bara kommer skratta!

Haha, alla föräldrar kan känna sig trötta. Tror att det finns en bild på min mamma som sitter trött i soffan med ett glas konjak efter en lång arbetsdag och 4-åriga jag står bredvid och ska ha hennes uppmärksamhet.

Svar:
haha underbart!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nja, är det inte du som är lite överkänslig nu? Har inte du själv skrivit kommentar efter kommentar när andra bloggare t.ex tagit foton på sin dotter i olika kläder för att DU ansett att det skadar barnen ur ett genusperspektiv. Tycker det är en intressant diskussion vad gäller hur mycket vi lägger ut om våra barn på nätet. Klart han inte kan läsa det nu. Men internet är inte en privat dagbok där man kan slå igen pärmarna och så är den borta. Jag skulle inte vilja att hela min barndom fanns till allmän beskådan för alla att läsa även om det i detta fall är tydligt att kärleken lyser igenom. Du skrev innan att vi överdokumenterar våra barn med foton vilket kan skada dom, kanhända att vi överdokumenterar med ord likaså? Var drar man som förälder gränsen över hur mycket man delar med sig av sitt barns barndom? Är det bara jag som tycker det är en intressant fråga?intressant även för egen del eftersom jag själv inte helt känner var gränsen går. Så att folk reflekterar över att du kallar ditt barn ett as är väl inget konstigt egentligen?

Svar:
Nu jämför du det här med något som DIREKT påverkar barnen. Det här påverkar inte Tamlin. Det gör genus. (eller bristen på medvetenhet). I övrigt så har jag skrivit om var gränsen går tidigare. (ang. att skriva om barnen). Jag skriver ganska lite om mina barn faktiskt. Min blogg handlar mer om mitt föräldraskap. Ni vet ingenting om mina ungar.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det är jättebra att du lyfter fram det här. Inte bara för att det är äkta känslor du driver fram utan också att det är viktigt för andra som funderar på att skaffa barn kanske tänker om. Att dematt det är faktiskt jävligt tufft ibland, och kommer i insikt om att dem inte riktigt är mogna för föräldrarollen än ag har lust att slänga min son i väggen när han t.ex bråkar på natten och just nu är han inne i en period då han vaknar flera gånger på natten, skit jobbigt! Men att jag tänker så eller säger så till en vän betyder ju inte att jag skulle göra det. Va fan det är så livet är att vara förälder, det är inte alltid gulligt och roligt, det är jobbigt som fan ibland. och dem som får för sig det ljuger ju bara för sig själva för dem vill framhäva sig som den "perfekta" föräldern och lägger ut en fasad vilket jag tror är 100 ggr mer skadligt för barnen. DU ÄR BRA!

Älskar att du är så ärlig med hela biten med föräldraskap, både det jobbiga och det fina. Själv har jag aldrig tyckt om barn (har inga heller för den delen) och jag har också alltid haft väldigt nära till starka ord, så det kanske är en del i varför jag också kan förstå ditt sätt att uttrycka föräldraskapet. Omöjligt att svara på men folk får väl för fan lugna sig lite och inte ta allt så jävla bokstavligt.

TACK TACK TACK OCH ÅTER IGEN TACK LADY DAHMER, för att du vågar skriva om vad alla vi andra trötta småbarnsföräldrar tänker och känner ibland. För det gör vi och det är helt normalt! Du och några få andra storbloggare vågar visa hur verkligheten faktiskt ser ut UTAN att linda in allt i ett rosaskimrande täcke och det är SÅ befriande att läsa om! Så tack och åter igen tack för den person du är! Du gör mer för oss mammor än du tror så skit i alla pretto-göraldrignågonsinfel-morsor på Familjeliv! Heja Lady Dahmer! 🙂

Hej!

Jag har haft en tanke ganska länge som jag nu vill dela med dig. Jag läser din blogg för att jag tycker att det är något så underbart upplyftande med någon som vågar analysera sånt som många knappt har reflekterat över, ännu mindre pratar om. Så jag tycker alltså väldigt mycket om att läsa det du skriver. Men tycker att det är synd att du alltid måste förklara och ursäkta dig. Visst det är bra att analysera sitt ställningstagande och det ses ju som akademiskt skrivande om man kan motivera sina åsikter. Men det här är ju din blogg. Kan inte du få kalla lilla skrutten för aset och sen inte förklara dig. Jag tycker att du får det. Det har varit såhär ganska ofta, att du skriver ett inlägg som du sen ursäktar genom att förklara omständigheter och orsaker. Allt jag vill ge dig är ännu mer mod att skriva det du vill skriva utan att bry dig om alla som kanske missförstår dig. För ärligt, dom kommer ju göra det ändå, om dom vill. I all välmening/ Louisa

Svar:
Du har helt rätt! Enda anledningen till att jag gjorde det var att jag varit bortrest och inte haft tillgång till dator. Och det gick inte att svara på era kommentarer genom min iphone så jag skrev ett inlägg som svar istället.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

haha! men herregud vad folk är sensitiva.

jag skrattade bara när jag läste det och såg det som kärleksfullt men drypande, på ett bra och ärligt sätt. 😛

skit i alla svartsjuka idioter. de skriver bara så för att de själva aldrig vågar stå för att de vill slå ihjäl ungjäveln ena dagen – och krama sönder den nästa dag! X) du är en bra förebild! keep it up!

Nu hänger jag faktiskt inte med här. Vad är så farligt med att argumentera och diskutera? Att analysera innebär ju att man tagit till sig olika aspekter. Varför denna ständiga rädsla för diskussioner? Varför ska man alltid dra till med lugna ner er, ta ut pinnen, var inte så pk eller favoriten (som inte dykt upp här men gärna dyker upp i genusdiskussioner): du behöver ligga lite mer. Det är väl inget farligt med att någon säger "äh, jag håller inte med". Måste man alltid skratta åt folks åsikter? ryck på axlarna istället om man inte vill diskutera men det är synd tycker jag. Diskussioner är underbara. Och det är väl inga kritiska kommentarer här som varit farliga. Eller missar jag något?

Svar:
JO, det har du rätt i. Men det är inte så mycket en diskussion (eller var ej det) utan snarare en överdriven (enligt mig) reaktion på nåt ganska harmlöst.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

att folk ens orkar! Har en tvååring själv och tänker rätt mycket elaka ord i huvudet fast jag älskar henne mest i världen, ja tillsammans med storasystern då (som btw inte alls var lika jobbig som tvååring)

Men klart man tänker sånt! Jag har en tvååring här hemma o jag svänger mellan att lipa av stolthet till att vilja kasta ut honom genom fönstret typ. Jag älskar honom inte mindre för det. Jag ventilerar med sambo och vänner men skulle aldrig säga vad jag tänker högt till honom. Bättre med föräldrar som ventilerar sin frustration till andra än tar ut det på ungen. Alla tänker såna tankar, o dom där perfekta morsorna som bara tycker att allt är rosa fluffiga moln ljuger för både andra och sig själva.

SUCK, jag visste att det skulle bli kackel i hönsgården när jag läste det där inlägget. Att folk kan vara så lättstötta över saker som inte ens rör dom det minsta lilla är ju rätt komiskt! Hade jag läst att min mamma skrivit sådär om mig när jag var liten så hade jag asgarvat! Man måste väl få tycka att ens barn är dryga ibland? Får fan ångest av hela "svensk, perfekt förälder-grejen" att man ska vara så glad och tacksam över sina små tjottar hela tiden. Även när dom skriker en i örat och smetar bajs i ansiktet på en. Då ska man sitta där med ett leende och bara vara sååå tacksam! Lite less får man väl bli ibland? OMG.

Ja, ibland kan man undra. Folk kanske har skuldkänslor för att de själva tänkt saker om sina barn som inte alltid varit så PK och då hoppar de på den som vågar yttra tankarna. Själv tycker jag att en öppenhet kring detta är viktigt för annars kan man tycka att man själv är en riktig idiot som tänker något sådant ibland. Att det är onormalt på nåt vis.

Svar:
Jag tror det. Jag tror det ofta bottnar i egna skuldkänslor. Vårt dåliga samvete gör oss benägna att peka fingrar.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Fast det är väl så de flesta diskussioner börjar, stora reaktioner och sedan lugnar det ner sig så man kan börja reda ut allt. Finns det inte känslor med från start blir diskussionerna ganska torra. Och vad gäller den ursprungliga sakfrågan så håller jag inte med, det finns inget tabu med att gnälla över föräldraskapet, det var väl bland det första ens barnmorska sa; det är helt normalt att vilja slänga barnet genom fönstret. Det finns väl ingen som inte hört om hur föräldrar inte får sova eller om trots? Det handlar inte om det heliga föräldraskapet, utan om att lägga ut en bild på sitt barn med texten as, som jag självklart fattar inte var på allvar. Men tycker ändå det är en intressant diskussion, var går gränsen på vad man ska lägga ut om sina barn på nätet?

Svar:
Jo det är sant.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag kan väl förstå de som reagerade på "as-inlägget"… Men om man tycker att det är förskräckligt att hänga ut sitt barn på bloggen i negativa ordalag, för de kan ju läsa bloggen sen när de blir stora, så borde det vara lika illa att de kan läsa och se bilder från mindre negativa inlägg. Uthängning som uthängning liksom. Att de skulle ta illa upp av att du skrev "as" och "helveteskap" är ju bara fånigt, det kan man väl tro om man får höra ryktesvägen om en mamma som kallar sina barn för sånt, men läser man inlägget är det ju glasklart att du älskar dina barn och vill deras bästa. Det är ju just därför du skriver av dig om barnens jobbigheter, istället för att i tysthet ge dem en smäll eller låsa in dem i garderoben eller nåt annat som ju inte skulle störa någon eftersom ingen skulle få veta det.

Som många har sagt – det är toppen med en blogg som skriver om allt, om den smutsigaste skiten och den soligaste kärleken. Behövs fler sådana bloggar i den här tiden av alltärsåhimlabrakollainmittfinahärligaliv-bekräftelsemög.

Svar:
Precis, diskussionen om uthängning är en helt annan och mycket större än ett litet ord.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Åh, kan ingen pleeeease berätta för mig vad ett "helveteskap"? Jag har aldrig hört ordet och hittar det inte på google. Är det något internt som jag missat men som andra läsare har full koll på?

Eller vänta! Är det ett variant av "fanskap"?

Svar:
ja typ. lol!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *