Kategorier
Vardagstrams

Jag har tydliga gränser för vad jag känner är ok att dela med mig av.

Tvåringar alltså. Bästa åldern på flera sätt. De är så jävla jobbiga men så charmiga och jag älskar ju att se att personligheten har börjat etableras och att den manifesteras i olika beteenden.
 
Ninja hade t.ex aldrig den där ”Kan själv”-perioden som är så välkänd vid det här laget. (Och som driver mången föräldrar till vansinne). Kanske berodde det på att hon i den här åldern fick en lillebror och var tvungen att göra det mesta själv ändå. SAMT hjälpa den otympliga mamman. Tamlin å andra sidan är ju lillebror och sådana kommer oftast undan lite lättare just för att de är bebisen i familjen även när de passerat bebisstadiet för länge sen. Och han ”bi’ ÄJV!”. (Vill själv) Precis hela tiden. 
 
Vi har ju pratat om det här med att dokumentera barnens barndom och bloggandets del i det. En del menar att vi fläker ut våra barns liv och integritet för lättvindigt på nätet, att vi hänger ut och exploiterar och det håller jag faktiskt med om. Men vi måste reda ut lite vad detta egentligen innebär.
 
Vad är ”hänga ut”? Är det att skriva om barnen? Är det VAD man skriver om barnen som spelar roll eller hur mycket man skriver om barnen? 
 
Ni som läser min blogg har fått hänga med sen Ninjan var liten och på den tiden var jag antagligen lite mer frikostig med vad för slags information jag lämnade ut om min familj och jag har i efterhand gått tillbaka och raderat sådant jag tycker är för privat. Ni som läser upplever kanske att ni känner mina barn men det jag skriver om här är ganska generella saker och väldigt sällan personligt.
 
Fundera lite på det: vad vet ni egentligen om mina barn? Att de är jobbiga ibland? Bråkiga emellanåt? Kan själv och gillar godis och förskolan? Sånt gäller ju för de flesta barn. Jag tror man får göra skillnad på det som hör till barns normala utveckling och sådant som har en mer personlig karaktär. Mitt bloggande handlar ju mer om mitt föräldraskap än om ungarna. De finns bara med i periferin men har ingen egentlig huvudroll. 
 
Jag har massvis med integritet och jag värnar definitivt om mina barns. Jag har tydliga gränser för vad jag känner är ok att dela med mig av. Min gräns kanske ser annorlunda ut än din eller Kalles eller Stinas, men det innebär inte att jag inte har någon. Det är så fruktansvärt fördomsfullt och trångsynt att utgå från att ens egen verklighetsuppfattning, preferenser eller upplevelser är någon absolut sanning. Vad som är privat för dig kanske inte är privat för mig och vice versa.
 
Och när det gäller ord så är de egentligen bara bokstavskombinationer. Jag tänker inte förringa deras betydelse för ord bär på förväntningar och känslor och ord kan skada. Men det är inte enstaka ord som bryter ner barn. Det är känslokyla och distans som dödar små själar. Värme, kärlek och bekräftelse bygger en stabil grund att stå på de få tillfällen det blåser.
 
 
”Mamma! Jaä ääädi!” vrålar han men när man lyfter ner honom blir han sné och vill upp igen.
 
DET LILLA ASET! 
 
(Jag kallar mina barn för skitungar också. Till their face till och med! Hujedamig.)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag har tydliga gränser för vad jag känner är ok att dela med mig av.”

Jag kallar mitt barn för jädrans unge eller skitunge och hon skrattar gott åt det då jag säger det med kärlek och på skämt. Skulle dock aldrig säga "as" eller "jävla unge" men det är MIN gräns, precis som du skriver så har du din.

Sen det med gränser, det är svårt, kan man kalla sin unge för alla möjliga skällsord med kärlek? Skulle det vara ok att skriva t.ex. "den lilla slynan"? Det kanske finns olika nivåer på det som avviker från normen.

Men om man tänker hur folk har skrivit tillbacka till dig efter att du skrivit om dina barn.

Att det är så fel att du ska vara så arg och kalla dem saker, men jag tänker.

Är det inte mycket den här svenska vita drömmen, fint hus, snälla barn , leende med vita tänder som gör att man får ont i ögonen och ingenting är fel. Ingen bråkar, ingen höjer rösten. Gör man det är man ju sjuk, konstig och knäpp.

Man är rädd för alal olika kännslor som inte är sprutande glada och fina.

Nu har inte jag barn jag är 17 och bor i en lägenhet med min pojkvän men jag vägrar vara socker söt för det. Jag är ärlig med att vi bråkar, jag kan säga att han är så korkad som gör så och massa saker. Men HAN vet att jag älskar honom så räker väl det? Mina kompisar kan bli alldeles "men herregud vad säger du!?" "bråka nej det vet jag inget om"

Det är ju så löjligt, jag skulle aldrig kunan vara i ett förhållande utan lite gnabb fördet skulle nog kännas väldigt konstigt att allting alltid är bra.

nu kanske jag var jätte tanke sprid när jag skrev och jag ursäktar om texten var osamanhängande !

Tycker det är opassande att skriva så om ens barn, inte om situationen dock.

Svar:
Det tycker inte jag. Det har helt med sammanhanget att göra.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Alla använder ord på olika sätt, jag o syrran kallar varandra för hora och slampa hela tiden men på ett bra sätt(vi är väldigt positivt inställda till slampor mer sex åt folket, vi driver mest med folk som verkligen använder det som nedsättande ord), .vi är bästa vänner.

Jag har blivit kallad skitunge hela min uppväxt, men på det snälla, kärleksfulla sättet. Jag ser det som ett gulligt smeknamn, inte något elakt.

Jag blev också kallad Beelzebub fram tills jag var 10, och jag trodde bara det var ett vanligt smeknamn på Bella. Inte visste jag att det var för att jag hittade på mer hyss än Emil i Lönneberga, och var både omogen och extremt kan-självig. Jag ser tillbaka på det med en enorm värme och glädje. De kallade mig Beelzebub för att jag var skitjobbig, men de sa det alltid med ett leende och med glimten i ögat, jag älskade att jag hade ett alldeles eget smeknamn som ingen annan unge hade som korven eller pluttan eller prinsessan. 🙂 Ordens betydelse ligger i sammanhanget.

Jag skrattade till när jag läste "det lilla aset", för det illustrerade så tydligt vad du kände, man kunde nästan SE passiv-aggressiviteten i orden. Det var roligt och lite gulligt, inte elakt.

Hej Lady!

Jag har en liten fråga. Den handlar om LCHF. Har du lagt ner det eller är det vara på vilopaus? Kram från Kokoskorven

Svar:
Jag äter low carb till vardags. Pasta, bröd osv kommer inte innanför mina läppar. På helger osv så kan jag njuta lite snask.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Bra skrivet! I slutändan är det ju ändå så att det är upp till var och en hur man vill göra. Det jag kan känna är att det är lite känsligt (som jag skrev tidigare) att barnen blir underlag för diskussion. Annars har jag egentligen reagerat mer när du skrivit om Ninja lite som gott exempel som ett barn med bra självkänsla och alla skriver att du är så bra mamma och ninja kommer bli så stark, självsäker osv. Just därför att det kan vara en tung roll att bära och man inte har några garantier för att det blir så.

Svar:
Jag tycker det är skitjobbigt när folk skriver att jag är en bra mamma! 1. det vet de inte! Jag kan vara en jävla psykopat och 2. jag ÄR en psykopat emellanåt och gör massvis med dumma misstag. Jag känner inte igen mig i den bild andra har av mig eftersom att den är väldigt ensidig. Jag är skitorolig för att mina fuckups kommer skada ninjas självkänsla.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är tveksam till att "hänga ut" vare sig det gäller positiva eller negativa aspekter av ens barns liv. För det går ju inte att komma ifrån att vi gör det för våran egen skull, för att man har behov av att få stöd, för att man är så jädrans stolt, för bekräftelse, för behov att berätta om ens liv, vilken orsak man än har så kan jag inte se att det finns några fördelar för barnen att delar av deras liv finns på nätet. Att det finns foton där eller berättelser. Samtidigt så är sociala medier en del av samtiden. Frågan är väl bara, ska de vara en del av ens barns värld? Och nej, de kan inte se, inte förstå, inte ta skada, inte läsa en blogg men har vi inte någonstans tappat gränsen för vad som är privat? Och nu pratar jag inte specifikt din blogg utan generellt.

Svar:
Jag tror en del kan ha svårt att veta var gränsen går rent generellt, men vad som är rätt kan vi bara spekulera i. Det här fenomenet är nytt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag känner också så inför mina ungar.. Men vad kan man göra? Så länge man har alla bästa intentioner. Jag menar bara att det är ett problem med att offentliggöra sitt föräldraskap, andras förväntningar och förutfattade meningar om ungarna. Men det kan ju lika gärna vara något barnen kommer vara glada och tacksamma för, att så mycket finns dokumenterat.

Jag håller med du.

Jag har känt många gånger att jag lämnat ut mina barn alldeles för mycket, men jag gick också tillbaka och tog bort en del. Gör om gör rätt.

Men det är svårt att skilja på gränsen, "Vart slutar jag och vart börjar barnen" när man har småbarn.

Svar:
Nu är jag mer van vid egentid, men första gångerna jag var ut utan Ninja när hon var liten så kändes det som att jag förlorat en kroppsdel. Helt sjukt!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har läst din blogg ganska länge och har egentligen bara känt att du gått över gränsen i din beskrivning av barnens kusin, inte av dina egna barn. Det är ju möjligt att du raderat det i efterhand, men jag kan känna att han är ju också ett litet barn som visats med både namn och bild i bloggen. Att han har svårt med det sociala på förskolan, får utbrott osv, kanske inte är allas ensak. Det är för mig exempel på något som handlar om hans person och inte om barn generellt.

Annars är det ju en intressant debatt hur man flyttar gränsen för vad som är privat i och med sociala medier. Jag kan tycka att det inte är av ondo alltid att privata saker och problem lyfts fram i ljuset. Tror att det kan hjälpa till att avdramatisera och ta bort tabun.

Det vi vet om dina ungar är nog ingenting vi inte skulle kunna gissa oss till. Det mesta av det du berättar skulle ju kunna stämma in på vilken barn som helst.

Tycker mig ha en liten bild av hur de är som personer, eller i alla fall små delar av deras personlighet, men inget som är konstigt eller utstickande på något sätt. Med andra ord så ser jag ingenting i din blogg som skulle kunna drabba dem negativt i framtiden.

Patrik Sjöberg summerar det bra: I gbg kan man gå på gatan å stöta på sin vän å ba tjenare din jävla idiot, typ gör man så någon annanstans tror dom att man inte e riktigt klok! ( typ sthlm ha ha)

Men ni fattar poängen va !! LD du är ett grymt jävla as!!!❤

Vågar nästan inte skriva någon egen åsikt, du har så många "proffskommentatorer" Men, jag tror ändå att du har rätt. Barn behöver någon att hålla i handen när det blåser. Stabila/stabil föräldrar/ensam mamma, skit detsamma bara man håller sin skitunge i handen trots att huliganen river huset/slåss/rivs och testar alla gränser i hela världen.

Svar:
Det tror jag också. De behöver veta att de är älskade, trots jävulskap.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag gillar din blogg för att du skriver om just FÖRÄLDRARSKAPET och inte om barnen i den aspekten. Jag gillar att du tar upp tankeställningar och saker som du möter i ditt eget föräldrarskap som man kan känna igen sig i och som väcker tankar hos en själv och ens eget föräldrarskap.

Tycker det är ett intressant fenomen. Många skulle tveka att lägga upp bilder på andra vuxna människor om man inte hade deras ok ( av integritetsskäl) eller om de inte var medvetna om de kunde hamna i en blogg. Men de spelreglerna tycks inte gälla barn. För mig gör foton det mycket mer personligt.

Svar:
skillnaden är väl att man som förälder tar beslut åt sina barn hela tiden, medan det inte är ok att man gör med andra vuxna.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag kallar min unge för hamstern….hon heter Hanna då…nu börjar hon tycka det är småpinsamt så då slutar jag. I mina tankar kallar jag båda mina ungar för mycket mindre smickrande saker, men det lär de ju inte dö av.

Jag tänkte på det där med att vara en bra förälder. Jag tycker också det är hemskt när någon säger att jag är en så bra mamma och så har jag kanske just stått och brölat av ilska till min treåring för att han öst lego i toan. Mindre balanserat bröl då. Då rodnar jag och skäms som en hund. Bra mamma, jo tjena. Men så när jag ansätts av ånger för att jag gjort det och att jag gjort detta mot dem, så brukar jag tänka att bara det faktum ATT jag reflekterar över hur jag är mot mina barn faktiskt gör mig till en bättre förälder. Det visar ju iallafall att jag inte välrar mig i min egen storhet och tycker att jag är felfri. Det är i de perfekta vita hemmen, med den perfekt stylade mamman som aaaaldrig höjer rösten till de perfekta barnen som den värsta skiten döljer sig under ytan tror jag.

Fast när man skriver om andra personer så är det ju faktiskt inte ens egna gränser som är det viktiga utan deras. Så du får väl helt enkelt hoppas på att det inte visar sig att dina barn sätter gränsen någon helt annanstans än du gör sen när de blir tillräckligt gamla för att inse vad du har gjort och har en egen åsikt om det.

Svar:
Jag som förälder tar det beslutet åt mina barn som med mycket annat. Jag skulle aldrig göra något som jag tror att mina barn far illa av och jag ogillar din fördömande attityd.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Halkade in på din blogg för ett par dagar sen. Och jag gillar det du skriver. Intressant och roligt på samma gång. Min små skitungar är nu vuxna, men känner igen väldigt mycket får småbarns perioden i dina ord. Önskar dig en bra dag.

Svar:
Välkommen och tack, detsamma!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har följt din blogg i flera år och jag måste hålla med dig om att du inte "fläker ut" dina barn. Jag har helt allvarligt inte en aning om hur dina barn är. Jag kan ana att båda är envisa individer genom dina inlägg men vilka barn är inte det? 🙂 Överlag tycker jag du gör ett bra jobb med att hålla dina barn "lagom" anonyma.

Bra skrivet. Jag tycker du verkar fantastisk. Det är befriande när folk vågar visa den ärliga bilden av familjelivet som såklart är både skitjobbigt och underbart. Har såklart ingen aning om hur du är bakom stängda dörrar, men du ter dig som en ärlig, rak förälder och en god förbild för dina barn. Kram!!

Om du kallar din barn för skitunge alternativtr skitungar så hoppas jag att de får kalla dig för skitmamma – eftersom barnen oftast inte gör som vuxna säger utan som vuxna gör.

Svar:
Min unge brukar säga "min lilla skitmamma!".
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nu har jag ju inga egna barn och ingen blogg heller, men jag ser ändå inget stort problem i att man berättar generella saker om sina barn (eller visar bilder). Barn är barn: alla barn skriker, gråter, skrattar gulligt, bajsar på sig och så vidare, jag ser inte hur det är att "hänga ut" barnet för att man berättar om sådant, med sunt förnuft förstås. I en viss ålder slutar det kanske vara passande (när barnen utvecklar sin personliga integritet).

Sen att man kallar sina barn för skitunge eller whatever beror ju helt på hur och när man gör det. Min pappa kallade mig för jävla skitunge rätt ofta och jag grät och var (är fortfarande) ledsen över det. Mamma kunde klappa en på axeln och säga "ditt lilla pucko" och så skrattade vi gått tillsammans och allting var väldigt kärleksfullt. Igen: sunt förnuft.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *