Kategorier
Vardagstrams

Jagär en sjuk sjuk människa

Asså det här med att jag absolut bara måste bo i ett hus. Jag VET att det är en fixering, nej en neuros, som kanske kanske kan vara aningens osund. Jag önskar att jag kunde anamma hela den där ”downshift”-grejen och flytta till en pyttelägenhet, göra storkok på rotfrukter hela dagarna och bara vara så lycklig men jag kan inte, det går inte. 
 
Jag konsumerar inte speciellt mycket, mina matkostnader till trots (min last) och jag avskyr egentligen den där själlösa shoppingen efter statusprylar som man tror ska göra en lycklig och det gör de ju. I ungefär en dag sen drabbas man av den där själadödande tomheten och undrar varför i helvete man kunde vara så dum fast en vecka senare så handlar man nåt annat meningslöst och dyrt. Så. Jag är ingen lyxmänniska egentligen och ju mer jag har råd med saker desto mer äcklas jag av det. Jag handlar således nästan aldrig. 
 
Men så är det huset. Boendet. Livet och vardagen som jag känner bara måste vara så där idylliskt som jag aldrig hade det som liten fast fick en glimt av varje jävla gång man följde med nån lyckligt lottat kompis hem från skolan och de hade en mamma och en pappa som bjöd på familjemiddag och skrattade tillsammans och själv bodde man i en sunkig trea på Uppingegränd 18 i Tensta med grannungar jag var rädd för och det har satt sig fast som en jävla tumör. HEMMET. Att köpa ett hus, en Svenssonvilla med extra allt. (extra svensson alltså, inte överdåd.) Staket och en jävla tomt och ett gäng lyckliga jävla ungar som kan springa ut och in och grannar som hälsar och töntiga grillkvällar och bullerbyidyll och ALLT JAG ALDRIG FICK SOM BARN.
 
Jamen ni hör ju vad mitt issue är. 
 
 
Uppingegränd 18

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jagär en sjuk sjuk människa”

Själv växte jag upp i 250 kvm villa med enorm trädgård, pool, hundar, häst, syskon och två bilar (hästarna och bilarna hade vi inte i huset, om det nu var någon som trodde det). Visst trivdes jag, men jag känner mig allt igenom nöjd med beslutet att leva ett helt annat liv med min familj. Ett barn, lägenhet, inte ett pälsdjur så långt ögat når och inte ens endaste liten bil. Mobiltelefon från 2006, samma gardiner året runt (eh, who am I kidding, vi har inga gardiner alls just nu) och en kaktus som ensam krukväxt.

Jag var en lycklig villaunge, ingen tvekan om den saken, men vad häftigt jag tyckte det var med kompisar som bodde i lägenhet. Lite exotiskt ;). Gräset tycks alltid vara lite grönare på andra sidan.

Jag hade den där uppväxten på landet. Ja, det riktiga landet alltså, med kossor som grannar och en halvtimmes promenad till närmsta busshållplats. Grannungar som man lekte med och man fick inte ringa för att fråga om de var hemma och ville leka, det var onödigt och för dyrt, så man fick cykla dit för att fråga om de ville leka och kunde de inte fick man förnedrad åka hem igen eller ringa på hos nästa granne. När jag var tonåring ville jag gärna bo i stan där bussarna gick en gång i halvtimmen istället för två gånger om dagen. Men idag, jösses så glad jag är över min uppväxt. Jag hade nog en väldigt idyllisk barndom såhär i efterhand. Så LD, det finns betydligt värre saker att ha hangups på en drömmen om att ge sina barn en lycklig barndom. Sedan om den lyckliga barndomen finns i en lägenhet i stan, i en villa i en förort eller ett hus på landet, det är omöjligt att svara på. Det kanske blir exakt sådär som du drömmer om eller så blir det inte alls så men kanske bra ändå. Hur som helst, och vad jag vill få fram på ett ganska svamligt sätt, är att vi vill alla göra vad som vi tror är bäst för våra barn och det är gott nog.

Hoppas du hittar huset du söker efter!

Svar:
Det är ju inte så att jag tror att man måste bo i hus för att bli lycklig eller få lyckliga barn. men för OSS känns det viktigt. Även om det egentligen är ganska ologiskt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sjuk? Närå. Tycker mer det låter som om du står med båda fötterna på jorden och har en god uppfattning om vad som gör dig och din familj lycklig. Visserligen är inte ett hus i ett propert villaområde en garanti för det du vill uppnå, men är det nånstans man ska leta efter lyckan så är det nog just där i "svenssonlandet". Bor där själv och försöker ständigt påminna mig om att det inte är mer konsumtion jag behöver. Det räcker definitivt med trygghet, kärlek och gemenskap. Allt gott i livet handlar ju om det när man tänker efter…

Svar:
Egentligen är vi ju lyckliga nu, men det känns som att hus är det som fattas. Både jag och maken är riktiga hemmamänniskor. Vi älskar att vara i hans föräldrahem, bara kunna öppna dörren, gå ut och pyssla med gården osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Litet tillägg när jag läst Helles kommentar: Jag var också avundsjuk på kompisarna som bodde i lägenhet i stan. Det var så exotiskt och häftigt. De hade HISS man kunde åka i. Och grannar alldeles intill sig! Och det var lite häftigt att de kallade bara den allra närmsta grannen för granne. På landet är alla grannar, även om det är sju hus och åtta kilometer mellan husen 😀

Idag bor jag i bostadsrätt i centrala stan (alltså, med stan menar jag egentligen en liten byhåla jämfört med Sthlm men här heter det stan ändå) och visserligen har jag alltid haft djur men nu är jag emellan djur pga "nyfödd" bebis. Krukväxter lyckas jag sällan hålla liv i och jag är allt annat än huslig. Vet inte om jag vill bo i hus igen. Kanske för barnens skull då. Ja, ni hör ju… 🙂

Växte upp i lägenhet i stan och stort hus på landet med skog, berg, sjöar, djur och gräsmattor. I slutet på barndomen flyttade vi till villaområde lite mer centralt. (it’s a pain in the ass att köra ungar till kompisar och träning vintertid när man bor på ett berg i dalarna enligt mina föräldrar.)

Gräset var alltid grönare på andra sidan, precis som att kompisens föräldrar lagade godare mat eller att hens (hur böjer man hen ?) leksaker var roligare.

Boende formen spelade ingen större roll, så länge stämningen hemma var bra.

Nu känner jag mest att jag vill ha hus för närheten till naturen. Men å andra sidan skulle jag aldrig orka lägga ner den tid mina föräldrar har på att måla staket och klippa gräsmattor.

Både jag och min sambo är uppvuxna i hus på landet men bor nu i Stockholm. Märker skillnad på mina kollegor som vuxit upp i stan, de verkar inte ha samma driv att flytta till hus som vi har. Vi tycker liksom att det är så det SKA vara, man bor i hus när man är vuxen och har barn liksom. Därför har vi köpt ett nu som vi ska flytta till i februari! Hurraaaa!

Känner som du, blir spysjuk på den här jävla konsumismen. Köpa köpa köpa köpa skitsaker liksom. Lägger mycket hellre mina pengar på livskvalitén att bara kunna öppna dörren och gå ut på sin egen gård. Och bara kunna släppa ut ungarna, utan att det blir ett stort projekt med kläder, vagn, matsäck, ut i hissen, ut på gatan, gå till nån park.

Min man och hans syskon är uppvuxna på landet i hus och även min kusin, alla säger att de led av att inte på egen hand kunna gå till kompisarna utan alltid bli skjutsade och sen när de blev äldre så var det otroligt krångligt att ta sig hem från fester. Men det finns ju många fördelar med, och sen kan man bo i hus inne i ett samhälle. Du är inte sjuk, jag förstår din längtan, är själv uppvuxen i både hus och lägenhet och hus var klart mysigare 🙂

Tycker du låter rätt frisk faktiskt. Jag ska ha en hästgård med hästar, hund och familj när jag blir "stor". Folk skulle väl skratta och undrar vart jag ska få tag i de pengarna men har man en dröm så har man, alla människor kan spara och lägga undan under en väldigt lång tid – t o m jag.

Just nu bor jag i min stads (eller hålas) mest föraktade lägenheter. De högsta husen i stan (okej, hålan…med 7 våningar, och ja, vi bor på sjunde) och vi lever det där spartanska, halvsunkiga livet utan bil, med ett barn på 1,5 år, studenter båda två…MEN jag förs liksom framåt av tanken på ett hus. Och jag VET att vi kommer att bo i ett hus om några år. Då ska jag ha gardiner i alla fönster, ett växthus, en bil, en jäkla massa grillkvällar och bara må gott. Ja, det ska vara en jävra idyll!:-)

Jag var också en sån där huslängtare. Hela uppväxten & ännu mer när jag själv blev förälder. Eget hus stod för barndom, trygghet & lycka (antagligen för att mina fosterföräldrar jag bodde hos första 6 åren av mitt liv bodde i ett stort gammalt hus på landet). Verkligheten var länge lyhörd lägenhet utan balkong i trist förort.

Och guuuud vad glad jag är för vårt lilla hus som vi har idag. Trots att det är det ynkligaste lilla hus en kan tänka sig – med tusen saker som egentligen borde fixas, badrum i källaren, kök från 70-talet & så litet att ungarna måste dela rum – men det är vårt alldeles egna lilla sunkiga hus. Och vår alldeles egna vanskötta lilla trädgård med fina äppleträd & bärbuskar. Kan fortfarande efter snart tio år här gå runt och mysa av lycka över det.

Jag spenderade ena halvan av min uppväxt i lägenhet och andra halvan i villa med min familj, och jag måste ju säga att jag föredrog helt klart villaboende. Inte för att det var jättestort och mycket lyxigare än en lägenhet på något sätt (eller jo, det var ju lite lyxigare att jag inte längre behövde dela rum med någon av mina systrar), utan för att det blev lite mer eget. Bara så enkelt som att det bara var mamma och pappa att fråga om jag ville skruva upp en hylla eller hänga upp en tavla på väggen. Och sen behövde man inte vara lika tyst på grund av eventuella känsliga grannar i våningen under.

Så när jag blir "stor" vill jag definitivt bo i hus igen. Även om det bara är en 2rok stuga i utkanten av en jätteliten by.

Det jag längtar efter mest med hus är att öppna dörren på morgon och släppa in dagen, kanske någon liten nakenfis springer ut ett varv i trädgården innan frukosten. Att dricka sin kaffe på verandan, göra snögubbe utanför fönstret och inte behöva känna att man ska packa ihop sig och gå iväg så fort man vill ha lite luft. Och så lite jävla utrymme, källare, vind arbetsrum/gästrum osv. Och vad städat och fint och lyckliga vi kommer vara! Hehe.

Att drömma om ett hus är ju inte alls sjukt. Ett hus blir vad man gör det till och behöver varken vara bondigt eller Svensson-aktigt. Hunterstövlar och Odd-Mollyjackor däremot kan man bara bli lyckligare av att sälja!

Det är väl ganska normalt att önska något bättre för sina barn? Jag själv växte förvisso upp i hus och stor tomt men det finns mkt annat i min barndom som absolut inte vill utsätta mina barn för. Massa som jag säger/tänker "så får det ALDRIG bli för mina barn"…..

din resonemang är fullständigt logiskt…..du är inte alls onormal eller besatt lr vad du kallar dig för…

Själva har jag och min man precis köpt hus även fast vi älskar att hyra och känner oss nöjda med det. Men det "rätta" huset dök upp och det ska bli så skönt att veta att man flyttar till sitt förhoppningsvis slutgiltiga boende. Sedan söker jag nog också svenssonlivet. Jag är inte uppväxt "svensson" och har alltid varit nöjd med det, men man kommer till en punkt när man måste bestämma riktning i livet. Det är inget allvarligare för mig mer än att vi nu slår oss till ro men bibehåller vår frihet och möjlighet att leva och göra det vi vill. Utan att låta huset begränsa oss. Det får i stället bli en fristad. Se på det på det viset 🙂

Om man har möjligheten så ska man absolut ha ett hus, eller åtminstone trädgård. Min man är uppvuxen i en stad, jag i en liten ort med skog runt knuten och stor trädgård, och mina barndomslekar var hundra gånger roligare OCH säkrare!

Medan han roade sig med att leka "chicken" över vägarna, rulla kulor på trotoaren och sitta inne mycket mer så lekte jag i skogen, byggde trädkojor och lärde mig ansvar genom att klippa gräset och så land.

Dessutom så brukade jag duscha utomhus ibland. När det ösregnade gick jag ut på sidan av huset och duschade i strålen som kom från stupröret (det gick inte ända ner, utan slutade uppe på taket).

Finns hundra fler fördelar med att vara barn på "landet" jämfört med att vara barn i en stad!

Bra val Natashja!

Från 5 till 16 års ålder bodde jag i en by med 500 invånare. Där bodde jag och min familj i ett stort hus med stor trädgård. Lekstuga, sandlåda, jordgubbsland, grillplats och altan. Vi hade hund, katt och minibuss. Jag och mina vänner gick till skolan utan sällskap av vuxna för att det skulle hända oss något var helt främmande. Inte i vår lilla by. Jag minns min barndom som otroligt idyllisk och tror definitivt att en uppväxt som min är bra för barn. Att ha en egen trädgård att leka i, att barnen själva kan gå till skolan utan att föräldrarna behöver oroa sig för storstadstrafik och farliga typer. Det är fint att få växa upp i en sådan miljö.

Jag förstår definitivt att du vill att dina barn ska få leva Svensson-livet med hus, trädgård och grillkvällar med grannarna. Det ÄR ett bra liv för barn. Ifall jag hade barn hade jag velat att de fick ett liknande liv, fast inte i en liten by som mig utan på ett villaområde i stan.

Sjuk???? Näääe!!! Det ät du inte kanske längtan erfter något du vill ha ja och?? vadå Låt din längtan komma fram! var glad för du kan skaffa det önskar dig all lycka o din familj..

Hus is da shit :)! Är uppvuxen i hus och det har alltid varit en dröm att åter få bo i hus. Trodde aldrig jag skulle få möjligheten pga galna hus priser. Men hade tur och jag o min sambo köpte hus på landet innan vi fick vår dotter. Så nu 35 år gammal bor jag åter i hus med sambo, vår 8v gamla dotter, hund o katt. Mysigt. Sjöutsikt, massor med skog, så jag kan släpa med dotter och hund på härliga promenader varje dag så min tjocka kropp får röra på sig 🙂

Förstår helt den viljan. Är själv uppväxt i en villa (well), på en gård där det fanns massor av barn som sprang in och ut i husen, och ja det var faktiskt en riktigt underbar barndom. Men samma sker där min syster bor i ett område med lägenheter i två-våningshus (du vet de där med två portar bredvid varandra, ena går till den nedre lägenheten, och andra går till en trappa upp till den övre)… och det är ingen överdådig villa, men barnen springer ut och in i husen, det leks för fullt, och de har ätit middagar tillsammans ute på gården ända in på hösten.

Jag förstår helt, men just det livet kan man få även om man inte bor i villa. I villa kan det nog bli lite väl isolerat…

Jag drömmer också om ett hus. Bor i en liten tvåa med dottern…och vi har en odlingslott. Men måste cykla för att komma till vår lilla trädgård. Drömmer om att bara kunna öppna dörren och vara i vår trädgård, att inte behöva gå uppför en massa trappor för att komma hem, att ungen kan bara springa ut och leka utan några krusiduller. Så jag förstår drömmen. Men är en ensamstående mamma utan någon vidare lön. Så det får nog förbli en dröm.

Det finns ett talesätt som säger att det aldrig är för sent att skada sig en lycklig barndom- men det handlar inte om materiella saker…

Men sen är det galet fint med hus. En egen plätt på jorden, en ö mitt i stan som man bestämmer om.

Gör’t!

Jag hade precis det där som liten. Stort hus och en underbar trädgård i ett lagom stort samhälle. Man sneddade över grannens tomt för att komma till kompisarna, lekte ute på sommarkvällarna tills det var mörkt ute, var tjugo ungar som drog ihop en brännbollsmatch, osv osv. Och jag älskade det. Och jag vill ha det igen!! Men var 17 ska man bo för att ha råd med det??

Jag tycker inte heller att det är sjukt att längta efter hus. Dessutom verkar ni ha köpt hus i ett område med mycket barn och barnfamiljer. Det är perfekt för barnen kan gå till kompisar själva och man kommer att verka tillsammans för att hastigheten hålls ner på gatorna.

Det jag saknar nu när vi bor i lägenhet är att kunna öppna dörren och bara gå ut eller släppa ut ungarna själva på tomten.

Men vi har gjort valet att bo nära våra jobb. Senast när jag letade nytt jobb så sökte jag bara såna som jag kunde gå och cykla till året runt och det skulle ta max 45 min att gå. Just nu har jag 25 min gångväg till mitt jobb, maken har lika långt och vi har förskolan 200 m hemifrån.

Jag har haft perioder då det har tagit mig 1,5 timme till jobbet och jag tycker det är slöseri med tid, tid som jag vill ha med min familj istället.

Just korta restider är något jag har med mig från min uppväxt i en mindre ort.

Problemet är att det är svårt för oss att på i hus och få de korta restiderna på grund av våra yrken, de jobben finns tyvärr mest i storstäderna.

Hej, det här har inget med detta inlägget att göra men skriver det här eftersom annars kanske du inte ser min kommentar:) och det vill jag jue!

Apropå, religion och frihet att välja att inte vara troende. Att tro på "nåt" är det absolut vanligaste svar jag får när jag pratar religion med folk (läs: "typisk" svensk människa). Och jag håller med om att religion ska vara en privat sak men det som STÖR mig är att när jag säger att jag tror på gud, vilket jag gör, och alltid har gjort är att människor vet på vilket sätt jag tror och hur jag tänker.

De tror att jag är på en massa vis som jag inte alls kan identifiera mig med och de frågar sällan utan de antar att min gudstro är som de föreställer sig att gud är i deras tankar…även om de säger sig tro på "nåt".

Jag gillar böneutrop jättemycket men det beror troligen på att jag har varit i Libanon många gånger och de var en del av min vistelse där och att familjen där (som är muslimer) tog emot mig med öppna armar och den sortens gästfrihet har jag inte mött så ofta här i Sverige. Nej, jag är inte invandrad från någonstans min familj är svensk ända bakåt till 1700 – talet MEN det betyder inte att jag känner mig hemma här alltid för det.

Jag tror att ett större intresse för varandras olika tankar och synsätt vore bra för alla istället för att fördöma och fördumma varandra.

Det var det hele som jag hade ett behov av att uttrycka.

Hej från Nina

Intressant att du får med ämnet konsumtion här tycker jag! Du är ju faktiskt miljövänlig i ditt tänk genom No’poo och över konsumering handlar för mig om miljöförstöring, inte pengar i första hand. Jag har tidigare försökt få dig att prata mer om miljö, eftersom du är lite på det spåret ibland kan jag känna. Hur ser du på vår miljö? Vad gör du för att göra den bättre? Tänker också LCHF. Som faktiskt består av väldigt mycket kött. Och vad kött konsumtion bidrar till är ju katastrofalt hemskt.. Även om jag dock är köttätare, försöker jag äta mindre kött osv.

Skulle vara SJUUUUKT intressant att få höra lite om hur du ser på miljön osv! Speciellt när ämnet är så viktigt & stort också! (:

Svar:
Jag gör nog inte tillräckligt, men försöker vara vardagsmedveten genom att sortera och äta ekologiskt/närproducerat osv. Men vill bara inflika att det är en myt att man äter så hysteriskt mycket kött med LCHF. Dels äter man mindre på LCHF än normalt och dels så äter man inte mer kött än rekommenderat av livsmedelsverket. LCHF står för low carb HIGH FAT. Alltså, ökat fett. För mycket kött är dåligt för njurarna.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det här har inte med ditt inlägg att göra, men skriver det i alla fall för att jag inte längre har någon blogg att skriva av mig i. Nu är jag jävligt förbannad på samhället, och alla människor som klankar ner på Marie serneholt i x-factor juryn när hon faktiskt är precis lika bra som dom andra jurymedlemmarna! Jag tror att dom är rädda för att hon som tjej ska lyckas i "tvbranschen" alltså åhh jag blir så arg på allt, hela tiden och alltid får jag höra att jag är för liten för att veta, eller kunna, eller fatta. Nej, mitt mål är fanimej att sitta som statsminister vid artonårsålder.

Om du vill ha extra allt och prompt ska ha hus (vilket jag själv vill och börjat sukta efter så jag förstår dig!!) så försök hålla utkik efter möjligheterna att dansa kring granen! Jag vet att det bara är en gång om året men sjutton, om det är något som är "husidyll" så måste det väl ändå vara att få dansa med hela släkten kring granen på julafton? 🙂

Men då tycker jag ändå att du bidrar en hel del!!

Det är verkligen långt ifrån alla (som om det vore en nyhet)som sopsorterar och köper Ekologiskt och närproducerat! Jaha är det så? Jag är ju inte påläst om hur man äter LCHF faktiskt, men det är ju något man får höra titt som tätt men tänker även att fett, är ju från djuren, nog för att det inte gör ont för de att bli mjölkade osv, men det måste ändå finnas massor av kor, om man använder massor av fett, mjölk, ost, och det innebär ju att vi återkommer till botten problemet, och det är ju att det finns alldeles för mycket kossor (även grisar och andra djur) i stallen/boxarna, så mycket så de inte kan röra sig och växa på rätt sätt osv. Dessutom är ju många djur manipulerade på olika sätt för att kunna producera mera mjölk och mera kött, och detta är ju givetvis något som de lider nå fruktansvärt av..

…Samtidigt tänker jag att det inte är ett särskilt sunt beteende att hela tiden skjuta lyckan framför sig på något sätt, vilket faktiskt görs genom att tänka "när det händer blir jag lycklig" eller "när jag får det kommer jag vara lycklig". för det är sällan så.

folk borde leva mer i nuet och faktiskt uppskatta det de redan har att tillgå.

Svar:
Det är det verkligen inte. Tror man att lyckan kommer genom materiella saker så blir man oftast besviken. Men när jag säger att huset skulle göra oss lyckligare så menar jag egentligen inte att vi inte lever nu eller här eller är lyckliga- Huset skulle bara göra allt fullkomligare.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vi, min man, dotter och jag, har precis flyttat från en miljonprogramslägenhet till ett sjukt stort och fräscht hus. Vi är såna där människor som i princip inte konsumerar annat än mat och nödvändiga kläder. Detta på grund av snålhet och av hänsyn till miljön. Nu har vi världens finaste hus, som vi kunnat köpa just på grund av det. Men det känns som att man köper sig en plats i en annan klass, i ett område där vi egentligen inte hör hemma. Plötsligt måste saker i hemmet ha det där lilla extra bara för att man inte vill klä ner huset… Det är en märklig vändning av livet. Men jag gillar den och fortsätter att leva så bilfritt som det är möjligt trots att det blir 20 minuters cykeltur i uppförsbacke till dotterns förskola varje dag. Tidigare var det ungefär 20 meter till förskolan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *