Kategorier
Vardagstrams

Min kroppär helt jävla otrolig

Jag tycker att kvinnokroppen är skithäftig. Vi kan BÄRA barn inuti oss, föda fram det och ge det mat med våra fantastiska pattar. Jag har aldrig känt mig så kvinnlig som när jag var gravid, och när jag ammade eller så stark som när jag tryckte ut två jättebebisar ur min lilla fitta. PUSSY POWER på riktigt liksom.

 

Jag förstår inte att det alltid ska bli så jävla analt och att nån alltid ska vråla kränkt ”är man mer kvinna ju större bröst man har va va va?!!!”, ”är man bara en riktig kvinna om man fött barn?!!” så fort man pratar om kvinnokroppens funktioner som faktiskt är ganska extraordinära. Hjärnan är givetvis min favoritdel men det utesluter inte att man uppskattar övriga delar eller att de också är fantastiska.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Min kroppär helt jävla otrolig”

Kroppen är verkligen fantastisk. Tror många, inklusive jag, skulle må bra av att påminna oss om det när vi hamnar i självhat och väljer ut delar av kroppen att åtgärda på ett eller annat sätt.

Ska försöka ta bättre hand om min kropp den här helgen än vanligt.

Tack för påminnelsen!

Jennie

Det är fantastiskt att vänta barn, helt otroligt! Min kropp har överlevt att föda tre barn med kejsarsnitt dessutom, och fler om jag så vill! Snacka om att kunna läka! Ammat i totalt fyra (!!!) år hittills (ihopräknat med alla). Undra hur mycket mjölk det blir? 🙂 Ja kroppen är otrolig!

älskar också kroppen. gillar brösten och fitty och allt annat också. jo kanske för att den kan göra trix också som att föda barn och amma men mest i största allmänhet.

gillar ju manskroppar också. muskler, senor, skäggstubb, styrka och annat icke pk som jag går igång på.

Jag tycker att uttryck som "riktig kvinna" är dammiga. I min värld finns det inga riktiga kvinnor eller män, bara riktiga individer, människor. Att jag har fött en unge gör mig inte till mer kvinna än någon annan.

Svar:
Nu så använde ju inte JAG det uttrycket i det här inlägget annat än som ett typiskt citat från folk som blir kränkta när man talar om det fantastiska med kvinnokroppen.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tycker det är fantastiskt att barn kan bli till och växa fram i våra magar. Mindre fantastisk tycker jag kvinnokroppen är när det gäller att föda fram barnet. Där tycker jag evolutionen har gjort ett ganska dåligt jobb. Hur många kvinnor och barn har inte strukit med genom tiderna på grund av barnafödande? Och varför ska det behöva göra så ont? Är så glad att jag lever i en tid och ett land där man kan föda hyfsat säkert (och själv har jag valt att föda smärtfritt med kejsarsnitt).

Visst är barnafödande ett mirakel o jadajadajada. Men jag kände mig mest stor, svullen & svettig när jag var gravid. Är en urusel föderska & hatar att amma (men visst är det praktisk). Har otroligt svårt för den där kvinnokroppsromantiken – att man ska "känna sig kvinnlig". Jag vet inte ens vad det innebär.

Jag tycker otroligt mycket bättre om min kropp nu när den inte längre behöver bära & föda andra människor, utan får finnas till bara för sin egen skull.

Jag tror att jag också skulle känna mig mer kvinnlig med större bröst och med barn i magen. Jag har alltid sett ner på mig själv för att jag varit lite pinnlik i min kroppsform medan mina systrar vart dem som vart kurviga. Nu när jag kommit på att jag inte vill ha barn för att jag antagligen inte skulle kunna ge dem ett fint liv så känns de lite som att jag inte vet vad jag är längre. Varken kvinna (med kvinnokropp eller en vilja att ha ett barn i magen) eller man. Och jag vill inte vara någon hen. Jag vill vara en hon med bröst, höfter och barn. Men ja..jag får leva lite i …intet tills jag dör.

Jag kände mig inte alls kvinnlig när jag var gravid (snarare som en flodhäst?!), däremot kände jag mig oerhört VIKTIG och meningen med livet fick en helt ny innebörd. En helt obeskrivlig känsla som jag gärna vill uppleva igen. Håller med ovanstående skribenter om att fläbbiga brön och stora magar inte har något med kvinnlighet att göra. Den sitter någon annanstans. I själen, i utstrålningen, i visheten… bl.a.

Ursäkta min brist på entusiasm. Jag kan förmodligen inte, pg.a en bröstdeformation amma (men tycker det inte är en så stor grej, går ju som inte förändra så orka bry sig). Men en sådan sak har också fått mig att tänka, vad är det som gör det så självklart att jag överhuvudtaget kan få barn? Ingenting alls egentligen, oavsett är det väl bara att försöka acceptera läget.

Däremot måste jag i övrigt hålla med om att kroppen är fantastiskt. Vi har ett oerhört avancerat talspråk, bara våra händer och fingrar är i sig oerhört komplicerade. Är mycket man tar för givet, men som egentligen är rätt fantastiskt.

Tjoho! Måste bara säga att jag inte direkt kollat in din blogg förut (men dock hört talas om den) Och brukar inte orka läsa så mycket bloggar faktiskt. Men blev riktigt hooked igår kväll och började bläddra igenom dina gamla inlägg osv.

Så jävla vettiga åsikter du har, precis sådär som man tänker själv men inte vågar/ lyckas formulera på ett bra sätt!

"Jag har aldrig känt mig så kvinnlig som när jag var gravid". Är det något bra, att känna sig kvinnlig, eller, jag fattar inte riktigt? Jag känner bara obehag inför tanken på att känna mig "kvinnlig". Ser inget positivt med det… Vill inte känna mig manlig heller… Just den biten får mig att vilja avstå extra mycket från graviditet faktiskt, att känna mig fångad i specifikt en kvinnokropp, inte bara en kropp.

Du lägger fram din subjektiva känsla och upplevelse. Den äger du. Det finns ingen grund i den att bli kränkt. Vad som kan var kränkande är på det sättet många andra formulerar sig, att deras upplevelser är något som gäller för alla. Att en kvinnokropp är si och så, ska kännas på det här sättet och är till för det här och är INTE såhär eller såhär. Det är det som är problemet, när folk inte äger sina egna upplevelser och förstår att de är subjektiva utan bestämmer att de talar för alla andra människor och således trycker på sina föreställningar på andra.

Jag hatar sådana där kommentarer om att "det är så dumt att känna sig kvinnlig, vadå är man bara sitt kön eller?". Det är på samma nivå som när bisexuella förklarar att "Jag blir kär i en person, inte i könet!" och därmed tydligen anser att alla hetero-eller homosexuella blir kära i kön och att personen bara hänger med. Snobberier, tycker jag.

Jag känner mig inte mitt kön så ofta. Det är inte ofta jag känner att jag är speciellt mycket Lisa Kvinnan. Däremot kan jag tycka att det är så jäkla häftigt folk fungerar precis som de skall när det ju faktiskt är så himla mycket som måste gå rätt för att man skall kunna vara kvinna, föda barn, amma sina barn och börja om från början. Det är helt grymt att man faktiskt kan göra helt nya människor från typ ingenting alls.

Jag talade med min man om det häromdagen att det faktiskt är jag som gjort vår unge. Han sa att det var vi som gjort honom men det är inte helt rätt. Han bidrog med byggmaterialet, men det var jag som byggde honom och födde honom. Hur grymt är det inte?

Jag tänker att eftersom det här med att föda barn/amma är känsligt för många (framför allt de som av någon anledning inte kan eller vill), får man passa sig för hur man uttrycker sig. Det är kanske lättare att mindre jobbigt när att föda barn och sånt blir exempel på vad den fantastiska kvinnokroppen kan, än när det känns som att det är det det står och faller på ("kvinnokroppen är så häftig _eftersom_ den kan föda barn och amma").

Svar:
Jag förstår att det kan vara känsligt, men håller inte med om att man ska passa sig för hur man uttrycker sig. Ja såvida man inte är i samma rum som någon som man vet har haft svårt med den biten. Men jag tycker det blir så fel att man inte kan prata om det positiva med våra kroppar eller med livet överhuvudtaget utan att behöva oroa sig om någon ska må dåligt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Innan jag blev mamma hade jag massa med komplex för min kropp men nu när jag har bristningar på magen och lösa och mjuka postamningsbröst ÄLSKAR jag min kropp. Den är FANTASTISK!! Det är synd att jag och så många andra slösar bort vår uppväxt på att oroa oss över vad andra tycker och tänker om hur vi ser ut.

Lilla fröken svår:

Jag skulle säga att du rätt o slätt har fel. Män är fan mästare på att trycka ner varandra. I många miljöer o umgängeskretsar är det typ definitionen av manlig vänskap – att man är oavbrutet taskiga mot varandra, kallar varandra öknamn (baserat på hur någon ser ut tex) o skrattar åt den som gör fel. Inte för att kvinnor är snällare (jag får fan utslag av sånt där jämförande mellan könen), men kvinnor som är vänner är i alla fall oftast stöttande o peppande mot varandra.

Själv går jag inte omkring och känner mig "kvinnlig". Jag vet att jag är av kvinnligt kön men annars vet jag inte riktigt vad "kvinnligt" är? Jag har tex valt bort barn i mitt liv, men jag är fortfarande en människa, av kvinnligt kön.

Jag känner mig som en människa och när jag möter andra människor så tänker jag:

"Nu möter jag en annan människa"

Svar:
Jag går heller inte runt och känner mig kvinnlig, men när kroppen är gravid så händer det massvis.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag känner många gånger som någon nämnde här ovan att det ofta handlar om justbarnafödande när det kommer till kvinnokroppen och så… Jag kan inte föda "normalt", mitt bäcken är för litet! Men jag är en mästare på att vara gravid och att föda med kejsarsnitt. Det BLIR många gånger en "tävling" sånt här, trist.

Jag gissar att de som känner sig "kränkta" egentligen mest blir ledsna. Eftersom de påminns om något de inte kan få. Jag blir inte ett dugg kränkt av att någon skriver att kvinnokroppen är fantastisk som kan skapa och föda fram ett barn – det är den ju! – men om jag är på lite sådär lågt humör blir jag väldigt, väldigt ledsen över tanken på att det inte blev så för mig. Jag har längtat så oerhört länge och när vi äntligen skulle utredas för att det inte blev något barn efter så många års försök, så fick jag istället veta att jag var sjuk och kanske skulle dö. Operation på det och nu drömmer jag om barn på helt andra sätt, inte om en bebis som får växa i mig och födas av mig. Det är klart att jag blir ledsen. Inte kränkt. Men jag tror som sagt att det gäller för de flesta. Att det handlar om längtan, saknad och en stor sorg.

Ledsamt att läsa vad Annika skriver ovan. Hon längtar otroligt efter barn medan en sån som jag aldrig har förstått vad kvinnor talar om när de pratar om den "biologiska klockan" och "längtan". Jag har aldrig hört några klockor och aldrig känt någon längtan efter barn. Men vem sa att livet är rättvist?

Och jag tycker DIN syn på vad kvinnlighet, amma, gravid och föda naturligt, är jävligt dammig. Och ja, jag har både burit, fött barn och ammat själv. Ej mer kvinnlig än min ofrivilligt barnlöse varma granne. Eller ta Frida Kahlo! Barnlös, men vilken kvinna. Kvinnlighet för mig är mod. Ej huruvida man lyckats klämma barn ur sin fitta eller ej.

Svar:
Men asså allvarligt, har jag sagt att det här är kvinnlighet för mig? Eller att man är mindre kvinnlig om man inte fött barn? Jag sa att JAG KÄNDE (KÄÄÄÄNDE) MIG KVINNLIG som gravid. JAG. JAG. JAAAAAAG. KÄNDE. För fan. "Kvinnlighet är mod"? FÖR DIG JA.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag blev också riktigt impad av min kropp vid förlossningen. Har kronisk värk och kroppen är svag. Hade dessutom haft hyperemesis gravidarum under hela graviditeten så kroppen var extra svag. ÄNDÅ klarade den av att trycka ut en bebis. Jag är fascinerad!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *