Kategorier
Vardagstrams

Mr. Right eller Mr. Right Now?

Asså, vad fan är ”sann kärlek” egentligen? Är det den där myten om ”den rätte”, den där ENDA personen, själsfränden, som man hör ihop med?

För det tror jag definitivt inte på och det borde fan inte ni göra heller. 

Jag tror på att man passar väldigt bra ihop med vissa och mindre bra ihop med andra.

Älskar man varandra (fortfarande efter den initiala förälskelsfasen alltså. Ni vet när man mest bara är kåt), trivs ihop och har gemensamma mål och värderingar (och gärna intressen så man har nåt att göra ihop), DÅ är man något riktigt bra på spåret. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Mr. Right eller Mr. Right Now?”

Förstår kanske inte riktigt det du vill ha fram men i mina ögon så beskriver du sann kärlek rätt bra med det du tror på. Jag känner att min man är den rätte, vi har varit ihop i 11 år och har allt det du beskriver så ja han är min själsfrände 🙂

"Asså, vad fan är ”sann kärlek” egentligen? Är det den där myten om ”den rätte”, den där ENDA personen, själsfränden, som man hör ihop med?"

ja vaddå då? :p jag tror på den rätte. THE ONE and only.

De flesta förstår väl att det inte bara kan finnas en ende som är "den rätte", om inte annat med tanke på att många hittar den rätte inom snar geografisk närhet (av alla människor på jorden menar jag). Tror du verkligen det finns de som tror så? Jag vet att en del försöker intala sig det men det är en annan sak.

(Infogar reservation för att jag eventuellt bokstavstolkar dig för mycket.)

För min del får det gärna finnas en Mrs/Ms Right också…!

Men fan, det är inget som säger att en MÅSTE hålla ihop med en och samma människa hela långa livet ut. Bara för att ett förhållande har funkat i flera år, betyder inte det att det aldrig kommer att ta slut, men det kan också betyda att man verkligen har hittat någon att trivas ihop med.

Å andra sidan… Vem i hela universum träffar Mr/Mrs/Ms Right på första försöket? Typ… INGEN!

Jag tror på kärlek, men inte ett skit på "the one and only". Missförstå mig rätt – det går inte en dag utan att jag känner mig tacksam för att det blev just jag och min fantastiska make (sedan drygt 6 år nu), men jag tror varken att ödet sammanförde oss eller att jag inte skulle kunnat vara lycklig med någon annan. Det bidde som det bidde och det bidde jävligt bra. Typ.

Det måste nog finnas ganska många mer än en som man passar bra ihop med, annars skulle nästan ingen hitta en bra livskamrat. Så jag tror nog ungefär som du, om jag tolkar dig rätt. Sen tror jag väl att det alltid måste vara så att man är Mr/Mrs Right Now för varandra ett tag, innan man vet om man är Mr/Mrs Right för alltid. 🙂 Det tar ju ett tag att lära känna varandra och veta om ens värderingar och intressen funkar ihop i längden.

Min kille (karl, gubbe, man, vi är 38 år) är definitivt min bästa vän, en jag är så himla trygg med, jag litar på honom, vi har roligt ihop, trivs alltid i varandras sällskap osv. Men så vet jag att det finns en annan, min första stora kärlek som jag träffade på härom året. Det var helt galet vilka starka känslor vi fortfarande har för varandra efter 20+ år. Han var/är dock upptagen, så fastän det kändes så rätt, igen, så gick vi vidare. Men skulle jag träffa honom igen, o han var singel.. då vetifan vad jag skulle ta mig till. Kan man inte få ha två stycken? :p

Den Rätte behöver ju inte betyda Den Enda heller. Jag hör ibland vänner tjafsa om den rätte eller blah, och det är ju verkligen att skita i det blå skåpet att lägga ÄNNU MER press på förhållandet genom att berätta för alla att de kommer att vara tillsammans alltid och kan läsa varandras tankar. (Eller, vänner och vänner, ibland ser jag mina gamla jobbarkompisar på facebook skriva sådana saker…)

Mina svägerskor har förresten köpt hela myten med hull och hår. De bor därför fortfarande hemma (de är 34 och 37 om jag inte minns fel) och vägrar att tala med killar som är intresserade om de t.ex. har fel skor, då de omöjligt kunde vara Den Rätte i bruna skor istället för svarta. De har en katt som de kallar sin bebis och behandlar som en bebis, bilder över hela huset och flest presenter till jul osv. Inte för att vara elak, men det kanske är en ganska bra grej om folk som tror på allt sådant där rensas bort ur dejtingpoolen. En slags Darwin Awards för förhållanden.

Jag tror som du, det gäller bara att bestämma sig för att just den personen är den rätta för en när man hittat någon lämplig.

Men jag har inget emot att andra tror på den enda rätta, det kan ju passa dem.

Apropå anonyms inlägg ovan: kan du inte skriva någon gång om vad du tycker om polyförhållanden? Ska man få gifta sig med fler? Varför/varför inte? Skulle vara intressant att veta var du tycker.

Håller så med dig! Dock så trodde jag länge på "den rätte" och nr jag var 17 trodde jag att jag hittade honom, Timmy hette han och det hände aldrig något mellan oss, men jag kunde aldrig sluta tänka på honom. Och varje gång vi sågs så klappade hjärtat extra extra hårt, vare sig jag hade pojkvän eller inte. Håller på så fortfarande, 6 år senare, även fast jag nu vet att han är BÖG! SÅ så gick det med det 😉

Inget fel med att vara homosexuell, jag menar bara på att det inte alltid blir som man vill, hur kär man en är, den andra personen måste ju känna precis likadant!

Helt sjukt tragiskt med "den ende",förlåt, nu kommer någon säkert ta åt sig personligt men vafan. Tänk om min sambo inte hade funnits, eller om han hade dött imorgon, inte tusan hade det inneburit att jag var dömd till livslång ensamhet. Det finns många "den rätte" och hittar man inte den ene så hittar man förmodligen nån annan av de människor man skulle passa bra i hop med och har personlighetskemi med.

Tron på "den ende rätte" är sånt som får folk att fatta orationella beslut, som att stanna i ett destruktivt förhållande, kasta sig efter någon när varningslamporna bara lyser om att "den här personen är inte bra för dig" eller ge upp alla sina egna drömmar för att få vara med "den stora kärleken" med mera.

Det är tron på "den rätte" som får folk att må dåligt för att kärleken inte är som på film och inte vågar ge människor en chans för att det inte "kändes helt rätt direkt" och då kan det ju inte vara den stora kärleken eller nått…

Asså, jag tror inte på att det finns EN lr FLERA personer som är ämnade för en, jag tror det handlar om VAL, medvetna och omedvetna.

Jag är inte ihop med Mr Right nu. Inte heller är han min själsfrände. Inte ens min "bästa vän". Men vi älskar varann, har barn ihop och ja, kämpar väl på som alla andra i livets upp-och-nerförsbackar.

Varken mer lr mindre. Jag är dock väldigt romantiskt lagd och vill ibland att den där romantisk-komedi-passionen och kärleken ska finnas, men med livets erfarenheter i bakfickan vet jag att mycket blir vad man gör det till, och ibland ser man helt enkelt det man vill (lr måste) se.

Jag tror inte att den finns en rätt person, utan mer att just nu är det rätt person. Sen kan den personen fortsätta att vara rätt för att man utvecklas tillsammans och bygger en hållbar relation.

Vissa träffar den personen tidigt (mina föräldrar var 24 och 22 år), andra senare (jag var 33 år). Sen tror jag inte att man sedan kan glida på en räkmacka genom livet och tro att relationen sköter sig själv. Man måste underhålla och sköta om relationen annars rasar den som ett hus som man missköter och låter ruttna.

Sen kan det finnas perioder i livet där den enda rätta personen är en själv, dvs man behöver vara singel och bara ta hand om sig själv och sin relation till sig själv.

asså hur gärna man än vill tro på den romantiska drömmen om Mr/Mrs right så är det ju sjukt otippat att så många i världen hittat just sin right, med tanke på antalet människor på denna planet. Hur stor är chansen att hen finns i sverige liksom, om dte bara finns EN right?

jag tror man passar ihop med många, vissa kanske inte alls passar ihop egentligen men de gillar varandra ändå och väljer att vara ihop. obegränsade möjligheter mao!

(skrev en kommentar men den verkar ha försvunnit plus att jag råkade svara fel person, SORRY!)

"men jag tror varken att ödet sammanförde oss eller att jag inte skulle kunnat vara lycklig med någon annan. Det bidde som det bidde och det bidde jävligt bra. Typ."

Helle, din man måste ju känna sig väldigt speciell och viktigt för dig. Not. Med tanke på att du skulle kunna vara precis lika lycklig med vem som helst annars. 😛

Jag har också svårt med tankar om "den rätte". Tänk om en plötsligt blir änka/änkling i ung ålder. Inte innebär väl det att en aldrig ska kunna hitta kärlek igen?

En annan sak jag stör mig på är det hollywood-romantiska snacket om att de alltid älskar sin partner "mest av allt i hela världen". Jag kan inte rangordna kärlek. Jag älskar min partner, mina syskon, mina föräldrar, mina vänner LIKA MYCKET. Eller älskar jag min älskling för lite?

Min sån har precis dumpat mig efter 3 års förhållande (var bästa vänner innan det).

Har gått och funderar massor på om hur det"ska" vara efter tre år egentligen? Ska det vara så, att man bara är som bästisar. För ärligt talat hade vi knappt ens sex längre. Typ 2 ggr per månad. Så ska jag då låta honom gå eller borde jag kämpa och få honom att fatta att det är så det blir? Fan vad förrvirrad jag är, help me ;_;

Finns det verkligen folk som tror att det bara finns EN potentiell 100 %ig partner i hela världen värd att satsa på? Eller hur menar du?

Jag har ju haft samma partner i hela mitt liv, men det hade ju lika gärna kunnat vara någon annan (alltså inte i den bemärkelsen att jag vill byta ut honom i dagsläget) ungefär så?

Om det bara finns "en enda" för varje person skulle chansen att hitta kärleken vara extremt liten och med tanke på att förhållanden är ganska vanliga (?) så anser jag att det resonemanget känns lite knasigt. Jag har i alla fall varit riktigt extremkär två gånger i mitt liv, men det kanske bara är jag. 🙂

Att finna "Den rätte" för en livslång lycklig tvåsamhet är en religiös myt som implementerats in i vår kultur. Förmodligen för att kristet herrefolk misstolkat naturen där man observarat livslång tvåsamhet hos många arter. Samt att det ger kontroll över den "farliga" sexualiteten förstås.

I en annan kultur blir man "den rätte" för varann efter att föräldrarna parat ihop de lyckliga tu som sen ska jobba på att växa ihop. Samma religiöst felskruvade feltänk i en annan variant. Det enda rätta är din egna kåthet och vad du väljer att göra med den skulle jag säga.

Den rätte och den rätta… Jag tror på kärleken! Jag kan inte tänka mig att vara med någon annan än Han som jag anser vara min kärlek. Att kalla min kärlek för "den rätte" känns dock fel. "Den rätte" låter som någon idealisering av hur Han BÖR eller SKA vara. Han du slutligen faller för kanske inte är just sådär, han har brister men det spelar ingen roll, för det du gillar med honom gör bristerna obetydliga. Det är väl vanligt att en idealisera dock, tills en träffar på henom och inser att verkligheten är något annat, faktiskt mycket bättre. Även om jag är fantasifull kunde det inte bli lika perfekt.

Så tror jag också. Jag tror att det finns en viss personlighetstyp som är den rätta för en. Sedan är det där med gemensamma mål och värderingar jätteviktigt, hur ska man annars kunna planera ett liv tillsammans?

"Anonym

2012-10-12 ? 12:20:58

Min kille (karl, gubbe, man, vi är 38 år) är definitivt min bästa vän, en jag är så himla trygg med, jag litar på honom, vi har roligt ihop, trivs alltid i varandras sällskap osv. Men så vet jag att det finns en annan, min första stora kärlek som jag träffade på härom året. Det var helt galet vilka starka känslor vi fortfarande har för varandra efter 20+ år. Han var/är dock upptagen, så fastän det kändes så rätt, igen, så gick vi vidare. Men skulle jag träffa honom igen, o han var singel.. då vetifan vad jag skulle ta mig till. Kan man inte få ha två stycken? :p"

USCH! Tycker synd om din kille. Jag tål inte folk som är otrogna eller ens tänker tänken. Fy!

Jag var upp over oronen foralskad manga ganger nar jag var yngre, och en dag bestamde jag mig for en av dessa foralskelser var den ratte.

Men det var han inte.

For efter 3 ar sa traffade jag den ratte.

Som var ratt pa riktigt.

Som jag fortfarande ar upp over oronen foralskad i efter 12 ar.

Jag tror inte alls att det finns sarskilt manga som jag inte bara skulle sta ut med i vatt och torrt utan ocksa fortsatta alska i 60 ar eller sa- och som ocksa kanner samma for mig.

alltså.. jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro. jag menar, min tjej och jag träffades för snart sex år sedan och har hängt ihop sedan dess. jag har inte så mycket som sneglat på en annan kvinna sedan jag föll för henne. och hur fantastisk är inte hon, som stannar vid min sida trots min könskorrigering (könsbyte för er som inte vet vad det innebär) och älskar mig lika mycket (om inte mer) som en kille än som en tjej? DET är kärlek för mig.

jag kunde inte hittat en finare och mer öppensinnad tjej än henne. jag vet inte om vi alltid kommer att vara ett par, men jag vet att jag VILL vara med henne tills världen går under i alla fall.

Jag har en vän som brukar säga:

– gräset är redan grönast.

Det ligger nåt i det. Själv äcklas jag av människors lätta syn på förhållanden och äktenskap.

Passar det inte så drar man. Knakar det lite i fogarna så drar man.

Slappt.

Fruktansvärt bra timing. Du som är klok, vad gör man efter ett uppbrott, när allt känns så fruktansvärt jävla meningslöst?

Svar:
Tillåter sig själv känna. Det är jobbigt. Men det går över. Det gör det.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

@Dan Syndrom

Men bara för att man är realistisk nog att inse att det inte finns EN Right, betyder inte det att man tar lätt på förhållanden, snarare tvärt om.

Eftersom man är realistisk nog att inse att gräset är redan grönast, ser man väl till att kämpa för den man bestämt sig för eftersom man vet att det inte finns 100% perfekta människor!

Jag tyckte synd om partnern till den Anonym som tyckte synd om någons partner därför att hen hade känslor för sitt ex. Jag håller med, det är fan helt sjukt att tycka synd om någons partner pga en inte så talande kommentar på nätet. Det var därför jag skrev det.

OT

Idag var jag in på Juliet, för att köpa dom där strumpbyxorna. Fin affär och jag verkligen förälskade mig i en superfin tunika i turkost och rosa. Jag stod och funderade högt om jag verkligen skulle köpa den till min lillkille. Personen i butiken kontrade med att det absolut inte gick för sig, och att jag skulle hela tiden behöva förklara att han var en flicka isf.

Då frågade jag efter en tröja med samma färgstättning, men nej, det gick tydligen inte heller att ha, på pojkar ska det tydligen inte vara rosa, utan då fick det nog bli turkost och orange istället. Och inget hjärta kunde det ju vara utan då fick det bara vara en blobb på.

Jag köpte dom där jäkla strumpbyxorna, men lovade mig själv att aldrig köpa något mer där.

Jag tror likadant som du, och hittade en kille som allt klickade med, och jag verkligen såg min framtid med. Bli sambo, skaffa barn, kanske gifta sig… hela skiten. Men så hände livet.

Så hoppas verkligen på att det finns fler, men usch, man vill ju att det ska vara *den* personen, och bara *den*

Ett långt förhållande är ett arbete och en berg- och dalbana. Man utvecklas tillsammans och det kan vara nog så turbulent och inte alltid jätteroligt. Men håller man kommunikationen vid liv och fortsätter prata och göra saker tillsammans kan det mycket väl mer och mer bli så att man lever med Mr/mrs Right, man utvecklas in i den relationen. Själv har jag varit gift med samma man i 20 år och han känner mig bättre än någon annan. (Och tvärtom) Det för mig är Den Rätte/Rätta. Jag är glad att vi inte skilde oss när en av oss blev förälskad, utan att vi tog hjälp och kom vidare. Likaså är jag glad att vi chillade när sekundär barnlöshet/jobbtrubbel/bokstavsdiagnoser i familjen härjade. Man kan inte förstå varann jämtjämt och inte vara nära som två tonårsbästisar jämtjämt. Men man kan prata med varandra så mycket det går och försöka hålla en luftspalt emellan sig så att kärleken får syre. Sammanfattning: jag tror att det i många fall är så att den Rätte är ett ongoing projekt som ger mer avkastning ju mer tid och kommunikation man investerar. Sen hjälper det ju upp det hela med ett fungerande sexliv och gemensamma intressen och projekt, som du skriver.:)

Jag tror definitivt att man kan vara lycklig med flera.

Och att det finns folk som hängt ihop i flera år och fortfarande kära osv., motsäger inte det Dahmer skriver. Mina föräldrar har bara haft varandra och de har varit tillsammans i snart trettio år. Det där är att man träffat rätt ordentligt. MEN det innebär inte, att OM det skulle ta slut av en eller annan anledning, så skulle de inte kunna bli lyckliga med någon annan.

Att folk inte blir lyckliga med andra är just för att de håller kvar den här illusionen om DEN ABSOLUT ENDA RÄTTA och din inställning kommer göra mycket, om inte allt, för dig.

Med det sagt. Så är jag nog själv fast vid detta, den ende. Även om jag RATIONELLT vet att det hela beror på mig själv och min ovilja att öppna upp för annat, så känns det starkt och på riktigt. Att det bara är han. Jag tror absolut att jag kommer kunna uppleva lycka och kärlek, absolut. Men inte på det sättet. Och det är väl ett problem i sig, att folk på något rangordnar känslor och relationer… ju mer jag inser att jag ej behöver jämföra eller rangordna, att olika individer innebär olika relationer på olika dimensioner som ej ska liknas, desto lättare är det att fortsätta fram. Och även om jag ännu känner mig smått övertygad om att ingen annan är HAN, så innebär det inte att ingen annan inte kan göra mig lycklig. Någon annan är också en HAN, fast annan. Och det kan liksom funka. Det finns inte ett enda SÄTT att älska eller vara kär på, att vara lycklig på, eller KÄNNA lycka. Och ju snabbare man (jag) accepterar det desto lättare kommer man (jag) ha det i sitt liv.

Osammanhängande och poänglöst heh. Men ja. Rationellt sett tror jag ej på DEN ABSOLUT ENDA RÄTTA, men känslomässigt är jag kvar där! Och orkar inte göra något åt det. Woho.

Om man tror på att det bara finns en person man kan älska, vad gör man då om hen dör? Lever i celibat resten i livet?

En vän sa en gång att hon tror på att man har olika människor som betyder mycket i vissa perioder i livet, och vissa stannar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *