Kategorier
Vardagstrams

Vi dokumenterar bort barnens barndom

 
Det här är inte speciellt förvånande om jag ska vara ärlig. Jag ser liknande beteende hos barn utan att någon specifikt säger till. De vet liksom hur man ska posera på bild och redan små barn är rutinerade. Speciellt flickor skulle jag påstå. Skitgulligt, skrockar de vuxna (jodå) men jag vill bara spy rakt ut. 
 
Jag ser två problem. Dels det uppenbara; könsförväntningarna som lär flickor att det är viktigt att vara sexig/snygg men också att vi fotar sönder ungarnas barndom. Allt ska fotas. Speciellt de där högtidligare och speciella ögonblicken. Vi upplever barnen och deras liv genom kameralinsen och vi ska inte tro för ett ögonblick att det inte påverkar barnens självbild och verklighetsuppfattning. 
 
När jag var på föräldramöte häromdagen så talade pedagogerna om just den här dokumentationen som både förskolor och föräldrar ägnar sig åt och de berättade glatt att barnen minsann ville fotograferas heeeeela tiden när de gjort nåt eller när de lekte, ”De kan ju det här nu!”, och att de genast visade upp sig när kameran kom fram (eller så bad de pedagogerna att hämta kameran) och jag var den ENDA som faktiskt uttryckte oro över detta. Och blev emotsagd av ALLA. Eller ja, av alla som vågade prata. De flesta satt ju tysta. (Jag tror pedagogerna faktiskt blev lite sura på mig.) 
 
Vansinne egentligen. 
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vi dokumenterar bort barnens barndom”

Ang om att fotografera/dokumentera, jag tycker det är bra, själv har jag väldigt lite foton från min barndom och det gör mig ledsen, att sitta ihop med sin mamma eller bror eller mormor m.m. Och titta i album och minnas, det är fantastiskt. Jag vet att jag inte är ensam om att sakna dokumentation från barndomen, minnet blir bara sämre och de som minns går sakta bort.

Sen ang poseringen så håller jag med dig, min kompis dotter vart tillsagd att posera så där sexigt / sött på öppna förskolan av fotografen där.

Verkar väldigt naivt/oreflektrat att fota barnen på det sättet. På vår förskola/skola är de väldigt försiktiga med att fotografera/filma & alla föräldrar har fått fylla i lappar där de ger/inte ger tillåtelse till det. Och eftersom vissa föräldrar inte tillåter fotografering, så har det i praktiken blivit så att det fotas väldigt lite. Väldigt skönt tycker jag av flera skäl.

Där håller jag helt med dig. Jag blir verkligen galen på alla päron som i tid och otid ska ställa upp alla ungar och ta bilder i olika konstlade poser. Jag blir ännu mer irriterad när någon i mitt eget sällskap ska ta bilder av allt. Det är väl bra mycket härligare att UPPLEVA på plats och MINNAS? Kanske någon enstaka bild? Istället ser vi livet genom en lins.

En förskola här i närheten har ett facebookkonto dit de fotar barnen hela tiden så att föräldrarna inte behöver ha många minuter över av undran kring vad deras lilla guldklimp har för sig. Barnen får själva vara med och bestämma hur bilderna ska se ut så ("integritet" alltså) Tekniken är ju bara sååå fantastisk!

Jag trodde inte det var så illa att skolfotografer år 2012 gav könsspecifika poseringsinstruktioner till barnen =/. Faktiskt inte.

Angående fotografering i stort tycker jag att det är sorgligt när det närmar sig gränsen för hysteri ("AHH! Nu missade jag att ta kort när du skulle blåsa ut ljusen på tårtan, vi får tända dem igen"). Jag önskar själv att jag hade fler bilder från min barndom, men såhär i digitalkamerans (och mobilkamerans) tidsålder lär få barn lida av brist på foton från sin uppväxt.

I förskola och skola däremot ser jag ingen anledning till att det ska fotas var och varannan dag. Där har dokumentationsandan gått aningen för långt, om du frågar mig.

Jag har aldrig tänkt på detta innan, att vi just fotar alla barn hela tiden (Jag har ingen egna barn) Jag reflekterade en stund, det måste ju påverka på något sett.

Nu för tiden fotar vi ju exakt varje rörelse vi gör.

Men undra om det blir någon skillnad genom att när man fotar så fotar man barnen när de leker…. alltså man dokumenterar, fotar stunden. Istället för att be dom kolla in i kameran och le.

Jag jobbar som film och tv-producent och jag föredrar att fånga verkligheten, alltså jag vill nästa aldrig att folk ska kolla in i kameran och le utan jag vill dokumentera verkligheten hur det ser ut på riktigt.

Oj vad jag flummar…

Men jag undrar om det "tar mindre skada" (om det nu tar någon skada)på barnen, att inte be dom "posa" framför kameran.

Det är en av de sakerna jag är stolt över, att min dotter inte har någon som helst aning om hur man ser söt ut. Hon kan verkligen inte posera för jag har aldrig krävt det o vi fotar inte för att barnen ska se perfekta ut utan för att fånga ögonblicken då de beter sig som de barn de är!

Det syns tyvärr lång väg att de bett henne sitta på ett visst sätt på dagisfotot för där ser hon mest förvirrad ut! 🙂

Fotar mina barn massor, nästan varje dag. Oftast syns de bakifrån. Vill gärna fota för att dokumentera vad vi gör osv men tycker inte så mycket om poserande. Skall fundera en del över det du skriver, det är tänkvärt!

Framförallt är man inte som förälder närvarande i stunden när man istället för att uppleva det härliga som händer ställer sig utanför situationen för att fotografera. Man tittar på det som händer utifrån istället för att vara del i stunden. Men såklart är det kul att ta kort på ungarna, fast jag tror man ska tänka sig för lite. Allt behövs inte ta kort på bara för att vi alltid har kamera tillgängligt.

Själv har jag nästan inga fotografier kvar från min barndom (och 0 kvar på högstadie- och gymnasieåren) och visst, ibland vore det kul att kolla på hur man såg ut då osv men ärligt talat, jag kunde inte bry mig mindre. Jag fotar visserligen mer idag, speciellt resor, men jag fotar hellre ett vackert hus jag vill komma ihåg än 25 bilder på mitt sällskap framför det vackra huset. Har polare som har speciella mappar för sina barns foton på dator, helt hysteriskt med en mapp för varje vecka, månad, år etc. Ut och lek med ungarna istället brukar jag tänka. Fota kan man väl göra ibland, vid speciella tillfällen. När jag har kul med barnen så glömmer jag oftast kameran och är inte ledsen för det. Normalt avskyr barnen att bli fotade just för att de tvingas le etc. dvs. vara onaturliga. Orka störa dem i leken!

Det är skrämmande hur ofta man ser någon förälder rada upp familjen för ett poserande foto. När det sedan är taget börjar de skriva en (ofta poserande) text till fotot för att lägga upp det på nätet. Allt medan barnen ensamma får möta omgivningen medan föräldern är upptagen med mobilen. De glömmer att dela stunden för de är så upptagna av att dela med sig med andra av denna stund. Och barnen lär sig posera snarare än agera. Sorgligt.

Intressant diskussion. Skulle gärna ta del av fler tankar kring detta (eller varit en fluga på väggen under föräldramötet och tjuvlyssnat på dina tankegångar och argument). För jag fotar som fan hemma. Dokumenterar stora och små stunder.All the time. Man har liksom ständig tillgång till en kamera iom mobilen och missar man att fota "första spadtaget i sandlådan" så bara "neeeej glömde fota". Haha. Sickt.

Men att uppmana barn till posera framför kameran är vansinne.

Ursch jag fasar över när mitt barn börjar förskola. Bra att du sa ifrån, inte lätt att sitta och ta striden själv..men ju så viktigt att man gör det. Får hoppas att det var andra föräldrar som höll med fast dom inte yttrade sig.

Det är stört att vi 2012 fortfarande ska berätta för barnen hur de bör se ut i stället för att låta dem vara sig själva. Jag fotar mitt barn ganska ofta, aldrig poserande bilder,, utan "i stunden-foton". Jag ser inget fel i själva fotandet så länge man inte instruerar barnet till att vara på ett visst sätt eller överdriver det genom att fota allt och hela tiden. På vår förskola fotar de ibland, ganska sällan, men aldrig på så vis att de radar upp barnen, det är snarare "en bit ifrån ser vi fem barn som plaskar i en lerpöl"-bilder. Jag har massor av bilder på mig själv som barn, men de bilderna är roliga in the moment-bilder som speglar hur ett barn är. Har en gammal klasskompis däremot som ofta lägger upp bilder på sin femåriga dotter i diverse vuxenposer och det tycker jag är hemskt! Hon står med handen på höften, skjuter ut rumpan och ler in i kameran. Sånt tycker inte jag att femåringar ska känna till, de är ju barn!!

Jag mailade Kungsfoto om detta efter jag fått fotona på min son med armarna manligt över bröstet, samtidigt som min lillasyster berättade att flickorna fick sitta och titta sött över axeln.

Jag klagade, hänvisade till läroplan (de fotograferar ju i en skola), bad dom kontakta Genusfotografen för tips och eventuell föreläsning.

Fick detta svar:

"Hejsan!

Beklaga verkligen er missnöje.

Vi har härmed tagit åt oss av er synpunkter och vidarebefodrat dessa till vår fotoavdelning resp. fotochef.

Trevlig Helg!"

Til min store skræk må jeg tilstå at min 7 åring også poserer for fotografen, når jeg lige kalder for også at fange hendes ansigt. På et splitsekund er hun KLAR. Jeg er heller ikke tilhænger af det der trutmund og løfte bryst på plads ting – det er jo så unaturligt som noget kan være… og akavet. De naturlige billeder er sjove at ha og tage frem og kigge på.. de andre sidder man jo bare og griner af om nogle år 😀 Jeg tror jeg dropper at gøre opmærksom på det når jeg tager billeder.

Jag fotar också väldigt mycket. Barnen blir dokumenterade mest hela tiden men de blir aldrig störda av det, för jag ber dem aldrig "titta hit" eller stå stilla eller nåt sånt.

På förskolan där mina barn har gått/går har de anlitat en fantastisk fotograf som är supersmidig och rolig, så bilderna blir i regel riktigt avslappnade och "naturliga" (så naturligt det nu går i det läget, men ni förstår va jag menar).

Men alltså, jag har också sett bilder av små 6-åringar som posar förföriskt. Sorgligt!!

Ja, kan du utveckla dina tankegångar kring detta? Läser till förskollärare och dokumentation är en stor del av jobbet (för stor del enligt många förskollärare). Många förskolor använder just foton som redskap i dokumentationen.

Jag är fotograf, fotar mina barn dagligen. Ibland "ismyg" (dom märker det inte) och ibland ber jag dom stå framför något eller visa upp nåt dom gjort. Jag är nog gravt fotoskadad eftersom både min pappa och morfar var yrkesversamma fotografer. Vi har en bildskatt från vår familj som jag tycker är ovärdelig. Jag skulle inte vilja vara utan den.

men, att be barn posera eller göra sig till framför kameran tycker jag är rätt fånigt. Och dumt. Det blir mycket bättre bilder om man fångar dom naturligt.

Jag tycker att du fångar dina barn bra. Små snapshots av verkligheten som jag faktiskt tror att de uppskattar när de blir större. Du kan ju berätta runt den specifika händelsen och ge dina barn ett minne.

Jag älskar att titta på bilder och höra berättelserna bakom dom.

Ge sina barn en historia.

Idiotiskt, som vanligt, när folk är omedvetna om vad de förmedlar vidare och lägger på våra barn. Så tragiskt samtidigt. Jag har valt att aldrig uppmana mitt barn till ngt när jag tar fram kameran – utan själva dokumenterandet i sig räcker gott o väl, förstår ju att det påverkar ändå, utan att man säger något. Men just därför har jag inga pose-bilder, eller knappt foton där det stora leendet är påklistrat. Men till saken, ville egentligen ge dig ett boktips, "Vad berättas om mig? Barns rättigheter och möjligheter till inflytande i förskolans dokumentation". Kanske en bok du kan tipsa vidare om till personalen på er förskola. Tack för dina ord, tankar och all inspiration. /PPD

Jag tycker att man ska ta en bild för stunden utan att någon poserar, jag avskyr poserade familjebilder, min pappa tar till och med än i dag vid högtider foton vid middagen när folk pratar och äter istället för när alla fixat frisyren och tittar in i kameran. Likaså är de flesta bilder av mig från när jag var liten. Känns mer äkta så 🙂

Allra roligast är att ge barnen kameran. Speciellt VIDEOkameran! Har underbara filmsnuttar där min 6-åriga lillebror sjunger för sig själv på Konsum medan jag och min kompis står och vuxenpratar. Han filmar golvet, våra rumpor och längs kanten på frysdisken.

När det gäller att fotografera för mycket så är det tyvärr något jag upplever i min bekanskapskrets. Folk glömmer att uppleva saker för att de måste förevigas och helt plötsligt har den fantastiska resan tillbringats med kameran framför ansiktet och middagen har kallnat för den skulla ju fotas i rätt ljus… Att bara vara och uppleva nuet utan bildbevis går ju inte, det kan man ju inte visa på Facebbook.

Och jag som precis satt och hade lite ångest för att jag inte fotat och filmat min yngsta flicka lika mycket som storasyrran. Har "bara" cirka 500 kort på henne och hon är 8månader. Rätt sjukt att man tycker att det är lite egentligen. Är vi så skadade när det gäller dokumentation???

Jag är helt klart en av dem som känner att jag dokumenterar för mycket. Kanske så mycket att jag egentligen inte hinner uppleva något. Jag fotar, gör album, bloggar, skriver i baby bok och en ”baby dagbok” o.s.v. Detta överdokumenterande tycker jag är vanligt inte bara när det gäller barnen. När jag var på en resa en gång så blev min kamera stulen redan första veckan och det var nog faktiskt det bästa som kunde ha hänt. Medan mina kompar plåtade febrilt så gick jag bara där och insöp allting. Nu har jag minnet av att se en leopard bara några meter bort, medan de andra har minnet av att se en leopard genom en kamera lins

Jag blir helt galen på att alla luciafiranden på dagis har blivit förstörda av smattrande kamerablixtrar. Barnen har t o m blivit rädda och gråtit men ingen förälder har brytt sig, helt sjukt. Jag har aldrig ens tagit med kameran för jag tycker så synd om barnen. I år, tack och lov, råder det kameraförbud för första gången (till alla föräldrars förtret). Självklart vill man ha foton men jag försöker att inte förstöra varje resa eller speciell händelse med att fotografera för mycket, jag vill att vi ska uppleva saker och ting här och nu.

Kan dock som en parentes nämna att mina barn älskar att posera "tufft". Jag vet inte hur eller var de har lärt sig, mina tjejer går på streetdance så kanske kommer det därifrån. Men jag får säga till dem att inte posera på varje bild 😉 Yngsta tjejen har också något hon kallar för sina "sötmin". Jag försöker få henne att sluta för jag tycker det är helsjukt, hon ler inställsamt och stödjer ansiktet med handen som en gammaldags barnfilmstjärna. Men det tycks vara bäst att tiga bort det för hon blir bara mer benägen att göra "sötmin" när hon ser att det stör mig 😉 Hon är över huvud taget väldigt upptagen med sitt utseende och även om det just nu är "okomplicerat" så är jag rätt orolig över detta beteende och undrar hur fan hon kommit på att hålla på med detta? Jag är inte det minsta brydd om mitt utseende nämligen och gör allt jag kan för att vi rent allmänt ska lägga fokus på annat. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig.

Själv har jag inga barn men är hobbyfotograf, jag älskar att fotografera i olika situationer etc.

Saknar själv bilder från min barndom, inte bara på mig själv utan på saker vi gjorde tillsammans och min släkt.

Så för min del kommer jag fortsätta fotografera, även mina framtida barn kommer fotograferas, dock utan posering och inte för ofta.

Vi har enbart 2 familjebilder, och det är jag som tog initiativ att hela familjen skulle ställa sig tillsammans så vi fick ett kort att spara. Nu ska mina föräldrar få det i julklapp på tavla, tycker det är så trist nuförtiden att folk inte tar släktfoton.

Men jag håller absolut med om att det kan bli lite väl överdrivet när man fyller disk efter disk med foton..

Stå på dig LD.

Tror att det är fler som tänker som du men en ska vara stark för att gå emot vad som uppfattas som normalt.

Ang Fridas rader: Där ser vi vardagssexism i all sin "prakt".

Helt bedrövligt! Jag blir förbannad!

Jag sällar mig till dem som ogillar att varje speciell stund (och en hel del vanliga stunder med, för den delen) ska bli helt sönderfotade. Jag tycker uppriktigt sagt att det är helt sjukt när folk kommer hem från en kort semesterresa med hundratals bilder – visst fattar jag att man vill dokumentera vad man sett och visst kan man ta två-tre bilder och hoppas att en av dem blir bra, men att fota ALLT man ser FEMTIO gånger är sjukt – ja faktiskt! Jag blir helt galen på folk som smyger runt med en kamera framför ansiktet och smattrar av en fotoserie med en blixt som fullkomligt bländar en när man minst anar det. Ta EN jäkla bild då och sen får det vara bra med det!

Min mamma fotade mig rätt mycket när jag var liten, men hon fotade när jag gjorde saker. När jag fiskade, badade, lekte i skogen och jagade duvor på ett torg. De enda bilderna som finns där jag ser in i kameran och är medveten om den är skolfoton och där ser jag mest obekväm ut.

Dom där aktivitetsfotona skulle jag inte vilja vara utan.

Svar:
Självklart ska man kunna ta kort. Det är ju inte antingen eller. Men jag ifrågasätter MÄNGDEN dokumentation.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lite så gick det till när mina 7:or fotades i år. Hade jag inte haft fullt upp med att hindra dem från att riva stället och misshandla varandra, så hade jag nog påpekat något för fotografen, men både hen och jag var typ gråtfärdiga. Hens instruktioner kan dock ha berott på att ingen av tjejerna hade fickor. Det mest slående var att tjejerna själva intog väldigt könsstereotypiska poser. Killarna lekte Snoop…

Svar:
URK
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hej LD!

Det här har inte direkt med själva inlägget att göra. Men jag har tänkt på en sak väldigt länge och mycket.

Jag har en son på snart 9 månader. Men redan nu börjar folk omkring känna att det är okej att anta att han är heterosexuell, älskar blått och "killsaker".

Jag skulle verkligen behöva din hjälp!! Vad fan ska jag säga till dessa oförstående och något trånsynta människor som fortfarande verkar leva på 1600-talet?!

Tex när jag, min son och en vän med sitt barn är ute på stan och fikar eller nåt och så sitter det en liten flicka i typ samma ålder som min son en liten bit bort. Och min son tittar intresserat åt hennes håll (barn är intresserade av sin omgivning liksom) och när min vän ser detta vänder hon sig mot min son och säger något i stil med: "Visst var hon söt? Kanske är din framtida fru som sitter där?"

Du fattar hur jag menar. VAD FAN SKA JAG GÖRA??? Jag blir gaaaalen. Barn tänker fan inte på att bli kära eller träffa sin fru/man när dom är fucking 8 månader. Shit. Okej, förlåt. Nu känner jag hur min ilska och frustration över dessa situationer kommer upp. Ber också om ursäkt för romanen denna kommentar blev!

Kram och supertack på förhand för svar!

Svar:
Säg ifrån! Ordentligt! Säg att du 1. inte vill lägga i en massa vuxenvärderingar och sexuella anspelningar i barns vänskap eller intresse för varandra. Samt 2. Att du inte vill pressa på en heteronorm på honom. Låt folk blir sura. Kräv att de respekterar detta. Våga vara jobbig!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Mitt femåriga barn brukade få ett utbrott varje gång jag tog fram kameran. Hon fullkomligt AVSKYR att bli fotograferad! Nu får hon dock inte utbrott längre…eftersom hon fullkomligt ÄLSKAR att ta bilder! Så hon grabbar tag i kameran och börjar fotografera istället.

Finns en hel del bilder på min röv…

Märkligt att pedagogerna blev sura över det. Jag utbildar mig till lärare och under dokumentationsdiskussioner har det särskilt lyfts just den här aspekten, nämligen att det är en avvägning när det lämpar sig att faktiskt strunta i dokumentationen. I vissa stunder kan man snarare förstöra ögonblicken med barnen om man ska börja fota eller skriva upp nåt de säger. Pedagogerna borde verkligen förstå att det finns fler sidor av samma mynt..

Svar:
De kände sig nog utpekade. Då blir det lätt att man sätter sig i försvarsställning. Men jo, jag håller med dig!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

På förskolan där jag är så respekterar vi barnens integritet så mycket som bara möjligt när det gäller att ta bilder. Så det finns ändå undantag. Vi frågar om det är okej att vi tar bilder när de t.ex. sitter och målar och de brukar vara ärliga och säga hur det känns. Och när kameran åker fram så är det inte en unge som poserar eller agerar annorlunda. De bryr sig oftast inte ens om att kameran är där. För vi dokumenterar bara sådant som är relevant för deras utveckling och då har de fullt upp med att fokusera på aktiviteten istället.

jag går själv i högstadiet och blev faktiskt tillsagd av fotografen att stå med händerna på höften,men jag hade ingen lust att gå med på nån sån skit så jag stog bara med armarna vid sidan och såg allmänt sur ut! fotot lär inte bli nån höjdare men det får jag väl ta….

Jag går på gymnasiet och jag reagerade väldigt starkt när jag såg hur vi skulle posera beroende på vilket kön vi hade. Killarna fick stå rakt framför kameran, med armarna i kors, eller som Frida skrev, med händerna i fickorna. Vi tjejer fick stå på sidan med ena handen på höften. Jag blev tillsagd att "slappna av i axlarna". Tydligen fick man inte ha en normal hållning – som tjej i alla fall. Killarna blev minsann inte tillsagda att "slappna av" för att de hade en rak och säker hållning. När jag sa att jag inte ville ha handen på höften blev jag tvungen att fotografera om fotot efter att fotografen sett resultatet. Kan ju säga att jag inte beställde fotona.

Svar:
Jag tycker att du ska ta upp det här med rektorn och fråga hur de tänker med tanke på att skolor ska motverka könsmönster. Fasiken vad unket. Och nästa gång, posera som en karl! Med ponus, armarna i kors och hakan höjd!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Bara längtar efter att få barn, för jag fotograferar mest hela tiden (dock i perioder), men jag har fått en sån idé! Jag tänker fotografera mina barn med analog kamera, in i det längsta, för då har jag såklart inte råd med att ta lika många kort, utan väljer mina stunder med omsorg! Och inga jävla pose-bilder, jag vill ha bilder som finns på mig, enstaka när jag tittar in i kameran men knappt beredd på det, och allra mest när mina barn leker!

Stå på dig inför dessa irriterande förskolelärare, det är ju trots allt dina barn det handlar om!?

Hehe, 2-åringen min var på fotografering igår (jag älskar skolkort!) Pappan var med.

Fotografen hade kallat henne för "Aha, Jamie, Jamie Oliver, vilken snygg kille du är"

Pappan brydde sig inte om att rätta.

Och hon fick se ut som sig själv, busig med håret på ända och tungan ute. Ingen aning om fotografen hade reagerat lika om han vetat att hon var en tjej, men en vet aldrig..

Ja självklart hade hon favorit-tröjan med spindelmannen också..

På min dotters förskola anlitas ingen fotograf, om det tas gruppfoto så görs det av en av pedagogerna, och alla sitter rakt upp och ner och tittar in i kameran. De har valt att inte ta in utomstående fotografer för att de tidigare upplevt att det bara gör barnen ledsna och oroliga (det är alltså en småbarnsavdelning det handlar om). Vissa föräldrar har varit besvikna över detta, och jag var nog det jag med första året för att vi tänkte oss att få de klassiska "dagisporträtten". Men det känns väldigt bra att de tänker på barnen och inte vill stressa dem. Så några år till kan nog vår dotter få slippa de könsstereotypa poserna…

Jag önskar du fanns här i England med. När min pojkväns systerdotter kommer över är det mycket uppdelningar. Färgerna är antingen pojke eller flicka. Sporterna är det också. Sakerna man ritar.

Det som seriöst stör mig mest är att hon envisas med att man inte slår tjejer. Jag däremot försöker envisas med att man inte slår NÅGON.

Jagg förstår diskussionen men jag tycker visst att du fotar dina barn mycket. Ser att du svarat nej på ett tidigare inlägg. På instagram postas det mycket barnbilder?

Jag tycker att foto är underbart, men de spontana stunderna är de bästa. Självklart ska foto med barn inte innebära posering. Det är en av få levande motiv som utan ansträngning blir genuina.

Jag skulle vara mycket ledsen ifall det inte funnits bilder på min barndom.

Svar:
Men alltså, är du med mig i vardagen? Vet du hur ofta jag fotar eller hur gamla bilderna jag visar är? Jag fotar, JA, självklart. Det tycker jag är helt ok och har aldrig motsatt mig heller. Men att det är mycket är verkligen inte sant. Jag fotar mina ungar kanske nån gång i veckan och oftast när de är i leken. De flesta bilder du ser är från samma tillfälle. Jag återanvänder och knäpper flera i taget för att ha till senare.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

min 7 åriga bonus posar så fort kameran kommer fram, puta med bröstet, försöker sig på den klassiska "duck-face" och allmänt "kolla jag är så snygg"-posen som alla fjortisar kör med.

Jag vägrar ta kort på henne när hon gör så.

Jag tar inte fram kameran för att få "underbart fina bilder" på någon som gör sig till, jag tar fram kameran för att fånga ögonblick från barndomen.

När de små barnen följer efter en fjäril, när 7 åring i uforisk lycka kastar sig tillsammans med kompisarna genom vattenspridaren osv…

Jag tar ofta kort, men håller med dig om att man måste uppleva också och inte bara leva genom linsen. Jag försöker leva efter detta så vid något tillfälle då kameran är med så tar jag bara några kort och sedan lägger jag den ifrån mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *