Kategorier
Vardagstrams

Att stå och vråla HÅLL KÄFTEN FÖR FAN på en fullsatt buss var förvånansvärt befriande.

Tack för allt stöd igår angående busshaggorna. Fy fan vad ni är fina! Jag kände mig så jävla deppig efteråt för jag har en tendens att må väldigt dåligt efter konflikter, alltså inte på nätet, men away from keyboard. Livslusten försvinner och jag vill typ bara döööööö. Helt sjukt egentligen.
 
Man kan kanske inte tro det men jag är otroligt konflikträdd där. Jag börjar stamma, svettas, skaka vid minsta antydan av bråk och jag har väldigt svårt att hantera andra människors ilska. Ni som tror att jag har en aggressiv approach in person kan genast sluta tro det, för ingen är mer tillmötesgående, artig och mesig än jag. Nåja, okej SÅÅÅÅ mesig är jag kanske inte längre men jag är ganska lugn av mig. 
 
Men jag är så trött på det. Att stå och vråla HÅLL KÄFTEN FÖR FAN på en fullsatt buss var förvånansvärt befriande. Som att släppa en säck med sten från axlarna. Jag har känt länge att det tamejfan får finnas en gräns för hur jävla snäll jag ska vara. Det äter upp mig inifrån att bara niga och bocka genom hela livet. Dags att bejaka och omfamna greken i mig och låta svennemesen sluta curla varenda jävel i vardagen. Börja säga håll käften lite oftare. Sluta ta skit. Sluta vara så jävla artig mot folk som egentligen bara förtjänar en avhyvling. Och avhyvla mer såklart.
 
 
Anna // Apan Satt i Granen föreslog för övrigt att jag nästa gång ska spänna ögonen i den som jiddrar, peka med hela handen och ryta ”nu är du TYST!” Det blir säkerligen mer effektfullt. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att stå och vråla HÅLL KÄFTEN FÖR FAN på en fullsatt buss var förvånansvärt befriande.”

Det finns andra sätt att stå upp för sig själv än att vråla och använda ett ovårdat språk. Det får nog snarare motsatt effekt att bete sig på det viset. Jag tappar i alla fall all respekt för människor som hanterar konflikter på det viset.

Svar:
Jag håller inte med. Det finns en plats för diplomati och en plats för okvädningsord.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det är varken naturligt eller kul att bråka så jag förstår att du blir illa till mods efter en konflikt, det är sunt att undvika konflikter men det är lika sunt att säga ifrån när någon hoppar på en. Bra gjort LD!

Svar:
Jag tror problemet är att så många av oss fått lära oss att ilska är negativt, både för egen och andras, och då blir vi rädda när vi hamnar i konflikt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tänker så ofta. Stå emot, säga ifrån och sluta ta skit. Men jag glömmer bort mig. Ångrar mig efteråt. Glad för att du gjorde det! Och du din mupp innan. Man måste ibland säga till med grövre ord eftersom folk i allmänhet är dumma i huvudet.

Svar:
Svordomar är ju kraftuttryck!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anonym: Vem är du att döma hennes sätt att säga ifrån på? Dåligt att sitta här på nätet i kasta skit på någon so

I en oerhört pressad situation faktiskt sa ifrån! Att hon skrek håll käften var i stundens hetta, hon sa ifrån, högt. Lite vänlighet lönar sig.

Ilska i sig som känsla ska ju inte läras ut som negativ, håller med, men jag håller med om att vi lärt oss fel i allmänhet för vi kan inte hantera ilskan, därför uppstår bråk och det är totalt onödigt.

Svar:
japp.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Du ryter "Nu är du TYST!" till medpassageraren, som blir arg och fortsätter tjafsa, och så säger du "Jaså, det funkade inte på dig heller?"

Svar:
HAHAHAHA!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Åh vad jag kände igen mig där. Precis så känner jag mig också när det är en konflikt irl! Det är inte alls sjukt att du bara känner att du vill dö efteråt. Man tror att man är den enda som står och stammar sig och inte kan hantera bråk, men så reagerar och känner sig garanterat många människor om det är någon som bråkar med en. Den andra personen har ju ofta laddat upp sin ilska när dom väl börjar vråla, medan man själv blir tagen på sängen så att säga. Att man hinner inte bygga upp det stödet man behöver för att ta skiten utan istället börjar skaka och stamma (och ofta gärna även gråta som i mitt fall)… Det är därför man alltid kommer på så mycket smarta saker efteråt som man borde ha sagt…

Så många gånger jag känt när jag är bland folk att gud va skönt om någon skulle säga nåt dumt till mig där om jag bara kunde få skrika rakt ut i bussen/tåget nåt i stil med "håll käften" eller "dra åt helvete" eller nåt annat som är både stark men berättigat i den situationen. Man tänker kom an då, nu är jag beredd. men det är inte då det händer, det är när man är sårbar och är i en situation som va jobbig från början.

Oj vad jag svamlar… Hur som helst. Har nyligen hittat din blogg. Det är inte många bloggar jag följer, iaf inte som har så mycket intressant att läsa som din. Jag menar de flesta bloggar jag går in på är för att det är fina bilder och lättsamma saker. Härligt att få läsa nåt som berör också. 🙂

Men jag förstod inte? det förra inlägget där ditt barn var argt och högljutt, -skrek du till andra, de som tittade snett, att de skulle hålla käften då? eller upprepade sig busshistorien och du skrek åt folk att hålla truten då?

Svar:
Det här inlägget handlar om bussresan jag skrev om i förra inlägget. Ja jag skrek håll käften. Bland annat. Det var ett bråk. Jag mot tre andra kvinnor.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ilska är en jävla bra känsla som ska bejakas och användas – på ett sunt sätt. Att säga ifrån, skrika rakt ut, ge sig ut på en ursinnig motionsrunda, WHATEVER. Själv har jag från barnsben lärt mig att hålla käften och att det funkar bättre att börja gråta än att bli arg, för att då tycker folk synd om en. Har kämpat med konflikträdsla hela jävla livet. Vilket bl.a. lett mig in i en depression. Finns såklart andra orsaker, men att jag tryckt undan känslor är en av de största. Seriöst, jag blir ordentligt jävla arg endast någon gång i månaden. En dag hoppas jag ha kommit så långt att jag kan känna igen. Då ska jag också med glädje i raseriet ställa mig upp och säga ifrån, med vilket satans jävla språk jag vill, då jag känner mig orättvist behandlad eller ser nån annan som råkar ut för skit.

Ååh, älskar Johannas kommentar! 😀 Do it! Apans tips kan nog också funka bra 🙂 Kan tänka mig att det känns väldigt befriande att våga skrika åt de jobbiga att hålla käften, ibland är det nog det enda som funkar.

Åh, jag är likadan, börjar nästan gråta vid konflikter. Vet inte varför egentligen. Men jag sa ifrån på ett sådant där onyanserat sätt på jobbet en gång (vilket väl typ är sämsta stället att göra det på). Sedan skrek jag mest om att jag blir så ledsen när personen ifråga svär åt mig, att det skapar en så otrevlig stämning och att det är bättre om alla är snälla mot varandra. Meeen, det kändes så djävla skönt efteråt. Att bara se rött och skrika okontrollerat när man blir arg, väldigt befriande 🙂

Jag var sjukt konflikträdd när jag var yngre. Tog all skit och bara såg ner. Till slut insåg jag att om jag ska kunna älska mig själv och känna mig säker måste jag sluta bara ta skit. Vet precis vad du menar med att det är befriande att bara vråla ibland. När man blir trampad på, man mår ofta bättre om man bara.. inte låter sig stampas på. Läste ett inlägg där en kvinna skrev att du skulle bita dig i tungan. Ibland är det bra. Men nu, när det var så uppenbart att de betedde sig som troll, bara BIT IGEN. Jag tyckte du gjorde helt rätt, Lady Dahmer och jag tror inte du kommer att ångra det någonsin.

Är själv inte mamma, men jag tycker alltid synd om de mammor på buss & tåg som får skit (även skit i tystnad som elaka blickar, man hör folk viska osv…), det är så förbannat omoget & jag förstår inte hur vuxna människor kan göra så, särskilt inte andra med barn, folk vet väl hur småttingar kan vara?! Det är inte så enkelt & jag förstår inte heller hur man kan bli så upprörd, det är ett BARN… man kan väl försöka vara lite trevlig åtminstone. Har sett så många mammor som ser så förtvivlade ut för att barnen gråter på bussen & folk beter sig illa & busschaufförer som blir skitarga (på VAD?!)… nej fy, bra att du sa till ordentligt, det behövs. Jag tycker det är betydligt jobbigare med stökiga, bråkiga ungdomar på bussen… (även fast jag själv är 19, men herregud, folk kan väl bete sig…) Kram till alla som kämpar på med de små <3

Jag förstår dig, har också enorma problem med konflikträdsla. De där sällsynta tillfällena där en bara släpper allt och vågar ventilera är feta, även bättre är att du ser det som en milstolpe för att förändra.

Ifall man är van vid att "vända andra kinden till" vid bråk och konflikter blir det ganska kraftfullt när man de första gångerna agerar på ilskan, för då kommer liksom allt i ett enda "nä nu jävlar" omgång. Men ju bättre man blir på att säga ifrån tidigt i konflikten och stå upp för sig själv, desto mindre känner man för att döda någon i slutet tycker jag.(när det handlar om påhopp av det här slaget alltså) Johannas förslag är för övrigt helt jävla klockrent!

Skönt att höra om andra som skriker på bussen, det har hänt mig också med flera skrikande barn och folk som bara glor i stället för att hjälpa till, till exempel flytta sig så jag kan sitta bredvid barnen. Då har jag till exempel halvskrikit till dottern "Nej, jag kan tyvärr inte sitta bredvid dig eftersom alla här måste sitta EN OCH EN!!!" (Och då hade jag snällt bett en tant att flytta sig innan) Jag mådde inte så bra av det eftersom jag har rätt lätt att börja skrika, men det är lite kul att tänka på alla som satt och log i mjugg och undra vad de tänkte. Sen är det oftast någon enstaka som är hjälpsam och då blir man ju glad av det. Men jag har aldrig varit med om att någon bett mig få tyst på barnen, det låter ju sjukt. Då får man väl göra som Johanna föreslog…

jag är övertygad om att mina egna problem beror på att jag uppfostrats till en snäll och mesig grabb.

mamma sade alltid att man skall backa i konflikter, för "det tjänar man på".

Glöm det. Jag slutade vara snäll för typ 2 år sedan. Mitt liv är sjukt mycket trevligare nu.

läs gärna min blogg.

jag är förkyld och tenderar att tycka synd om mig själv 🙂

puss / dan-syndrom

Jag hade svarat "Du har ingen jävla aning varför min unge skriker så lägg dig inte i. Köp öronroppar eller ansök om färdtjänst"

Och HUR hade dom där blåsta idioterna tänkt att Tamlin skulle bli lugnare genom att börja tafsa med dig?! JA för DET är ju himla rogivande.. Not.

Svar:
Ungefär det jag sa också. Helt sinnessjukt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vad jag önskar att jag hade kunnat vara tuffare under en händelse på en marknad idag! När en pappa förtryckte sitt barn genom att skälla på honom för att han ville titta på leksaker som föreställde hushållssaker. "NEJ, du ska INTE ha nåt sånt. Du är POJKE!" Huh… jag ville bara explodera. Gillar inte att något höll mig tillbaka :-S

Svar:
Fy fan vad sånt suger! Och pojk eller inte, han ska väl för fan lära sig laga mat/städa osv han också. Välkommen till 2012 liksom.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hej.

Jag hatar att jag är så sjukt mesig och konflikträdd. Jag önskar att jag oftare kunde säga vad jag tycker och stå upp för mig själv. Men jag vet samtidigt att jag lätt blir bitter och deppig om jag gör det. Säger ifrån alltså.

Igår var jag sjukt arg hela kvällen. Var hos mina släktingar på middag tillsammans med mina kusiner bland annat. Har en son som blir tre i november och det var två andra barn som är något halvår yngre än honom där. Den ena av dessa barnen har en period då han slåss, brottas och bits hela tiden utan att egentligen ha anledning att bli arg. Han kan helt enkelt inte hantera sina känslor och leka tillsammans med andra barn.

Min kusin som är pappa till detta barn bryr sig inte alls om att han gör som han gör och jag upplever det otroligt jobbigt att min son ska behöva bli "attackerad" flertalet gånger för att hans föräldrar inte kan vara närvarande. De har helt enkelt ingen koll på vad han gör.

Här hemma jobbar vi väldigt mycket med att prata om känslor och att behandla andra med respekt. Vi slåss inte och skriker inte och gör vi det så ber vi om ursäkt och pratar om vad som har hänt. Jag blir så arg över att de inte alls bryr sig om sin son och inte kan agera förebilder för honom. Blev också arg över att barnets farfar påstod att båda var lika delaktiga i bråket när det inte stämmer. Min son satt med ryggen till den andra pojken och han ville ta en leksak från min son. Han vred sig då för att hålla undan leksaken och blev påhoppad runt halsen och biten i ryggen. Vafan ska han göra? Det är inte okej att ta saker från andra och framför allt inte att göra varandra illa. Och ska min son sedan få skylla sig själv då som inte gav bort leksaken?

Sorry lång inlägg. Jag höll minen hela dagen där igår och gick in på toaletten för att gråta en skvätt för att sedan vara asarg när vi åker hem.

Varför kan jag inte bara säga ifrån och tala om för min kusin vad jag tycker? Var tvungen att berätta för min son senare att man inte får göra som hans syssling gjort och att det var dumt gjort. Sa att han var så liten att han förmodligen inte lärt sig men frågan är om han någonsin kommer lära sig om föräldrarna inte bryr sig. Pappan går dessutom på olika kampsporter vilket jag tror kan påverka synen på våld hos barnet. Han tycker också att ungen kan klara sig själv om han gör sig illa eller är ledsen.

Hjälp mig. Hur ska jag lära mig att säga ifrån? Du verkar ändå ha lite skinn på näsan.

Hej Lady Dahmer!

Hittade hit till din blogg via Vimmelmamman och jag är så otroligt glad för det! Har bara läst din blogg några dar men gillar väldigt mycket det jag ser och läser! Följer inte så många bloggar, har väl inte letat så mycket, men de flesta är ganska ytliga och handlar mest om mode och sånt. Gillar din attityd och värderingar och tycker att det finns alltför litet av sådant idag. Kommer att följa dig med nöje!

Svar:
Välkommen hit! Slå dig ner, fötterna på bordet och bry dig inte om att vårda språket!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

jag missförstod nog ditt förra inlägg. =) men bra gjort av dig. (jag var en av dem som trodde du hade varit lite för aggresiv) men kanske att de vågade ge sig på dig bara för att du inte ville bråka? vissa är då allt för knepiga att ha och göra med.=)(och nu menar jag inte du. utan kvinnorna på bussen..)

Såg först hos inlägget inne hos Apan om händelsen och skrev där också. Alltså, jag hoppas verkligen att jag slipper hamna i en sån situation. Jag är själv otroligt mesig även om jag också verkligen kan stå på mig. Men kommer påhopp sådär plötsligt känns det ju som ett bakhåll eller nått. Underläge med en gång.

Jag antar att det bara är att öva och träna men framförallt bestämma sig över att inte ta emot någon skit. Bemöta idioter på idioters vis. Men fan vad svårt! Det är fan inte jag lärd att göra.

Johanna: Älskar kommentaren! Om dagen en gång kommer då jag också blir påhoppad så som LD hoppas jag att jag har sinnesnärvaro att säga EXAKT så!

Läste inlägget (eller ja, läser alla dina inlägg, duuh *facepalm*) som du skrev om denna händelse. Bra att du stod på dig!!! Jag är ganska lik dig när det gäller sådana här händelser, jag blir extremt nervös. En del av mig vill liksom skrika och säga ifrån medan en annan del av mig vill gömma sig i ett litet hörn. Detta uttrycker sig i princip i social fobi med ångesten som medföljer. Det jag har börjat tänka är "kommer jag någonsin att se dessa människor igen?" om det händer någonting exempelvis på bussen. Nej, det kommer jag antagligen inte. Det ger mig mod! Kanske någonting du kan testa? I övrigt, om jag VET att jag kommer att träffa dessa människor igen så brukar jag tänka på att det bara blir värre och värre om man inte gör någonting åt saken redan från början.

Du är sjukt bra, fortsätt så!

Vet inte hur många gånger i veckan man bara har lust att ställa sig upp och skrika åt alla idioter som finns. Ältar också "verkliga" konflikter väldigt länge och det hjälper inte om folk säger åt mig att sluta älta. Däremot brukar det hjälpa att kasta saker i väggen, böcker och kuddar till exempel!

Vet inte hur många gånger i veckan man bara har lust att ställa sig upp och skrika åt alla idioter som finns. Ältar också "verkliga" konflikter väldigt länge och det hjälper inte om folk säger åt mig att sluta älta. Däremot brukar det hjälpa att kasta saker i väggen, böcker och kuddar till exempel!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *