Kategorier
Vardagstrams

Livet går ut på att bygga varaktiga relationer

 
Ungarna med sin favoritfarbror Linus. 
 
 
Jag har aldrig haft någon ”riktig” familj. Ni vet, med en massa farbröder och fastrar och mostrar och farföräldrar och morföräldrar och kusiner och hela faderullan och ja, jag vet att stjärnfamiljskonstellationerna kan och får se ut hur som helst och allt är på riktigt men jag kan ändå känna en sådan enorm saknad efter allt det där jag aldrig hade.
 
Det var liksom bara jag och morsan. Farsan dök upp nån gång var tredje år, gav mig en tusenlapp och några ”goda råd” och brorsorna träffade jag ungefär lika ofta. Resten av min familj har varit totalt ointresserade av en relation med mig. Tyvärr. Och det tog jag ganska hårt, ganska länge. 
 
På toppen av det så flyttade vi runt en hel del och jag fick aldrig några riktiga vänner och vi stannade aldrig tillräckligt länge nånstans för att jag skulle bli del av nånting. Jag går aldrig på återträffar eller klassfester för jag har aldrig haft en stadig plats eller varit del av en gemenskap. (Jag har gått i sju skolor)
 
Och jag känner mig berövad på något större.
 
För mig har det nästan blivit en tvångstanke att ge mina barn det där. Livet går ut på relationer. På starka, långa och varaktiga kärleksfulla relationer. Jag vill att mina ungar ska omges av släkt och vänner som älskar dem, men fan vad det är svårt när man måste kämpa för att intresset ska vara ömsesidigt.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Livet går ut på att bygga varaktiga relationer”

Jag tycker att du har väldigt vettiga åsikter och verkar vara en fantastisk mamma. Jag behöver ett råd och jag vet inte riktigt vem jag ska fråga så jag frågar den vettigaste jag vet på området 🙂 Mitt barn är 3 år och har precis börjat förskolan, vid lämning så händer det att hon inte vill släppa mih och hon gråter när jag lämnar över henne till pedagogens famn. Men så fort jag lämnar förskolegården så är hon lugn och leker samt stojar med de andra. Jag vet att barn är anpassningsbara men jag vill inte att hon känner sig kuvad. Har du några tips? Du har ju jobbat på förskola. Tacksam för svar, känner mig som en riktigt dålig mamma, har ju lovat att aldrig lämna henne gråtande men vissa situationer blir så att praktiken inte stämmer överens med teorin. Jag är jättetrygg med förskolepersonalen och förskolan i övrigt ska jag påpeka. Hjälp.

Svar:
Apan gav jättebra tips så det känns överflödigt att upprepa samma sak! men jag vill även ge dig en länk att läsa med ett annat perspektiv. Vi ser ofta gråt som något negativt, något att fixa undan, men det är viktigt att barn tillåts vara ledsna! http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2011/09/26/alskade-barn-grat-inte/
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Släkt är ju ofta något man får på köpet och inte något man väljer själv. Jag har haft vissa problem med att passa in i min sambos familjekultur (svärisarna). Det har varit som att komma in i en helt ny kultur och miljö, min familj är helt annorlunda. Jag tror det bästa är att aldrig förvänta sig något av någon. Fast jag vet att man gör det ändå. Nåväl, du får helt enkelt omge dig av människor som berikar ditt och familjens känsloliv.

@Lexie: Om du litar på pedagogerna och känner dig trygg med dem märker ditt barn det och då är mycket vunnet. Jag förstår att din treåring protesterar och blir ledsen hen kan ju uttrycka just dessa känslor och förstår att du ska gå. Mitt tips är att göra överlämningen så odramatisk som möjligt. Att tala tydligt till barnet typ: Åh titta där borta står ju Olle, vad bra då gå vi och hälsar på honom sen ska mamma gå till jobbet. Gå till Olle och verkligen lämna över barnet fysiskt. Hej Olle! Här kommer Lisa, ha det så treligt idag, mamma/pappa kommer efter jobbet.Puss, puss, hej då. (Låt din dotter vara hos Olle under tiden och känna trygghet från honom), vinka och gå. Snabbt, smidigt och utan att barnet riktigt hinner refelektera. Så fort du gått startar ju den nya dagen på förskolan och då kommer allt vara frid och fröjd.

Inte jag heller 🙁 Bara vart jag och mamma under hela uppväxten pga av egoistiska släktingar som beter sig som barnungar.

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver och jag har själv en idé om att skapa den perfekta familjen nu när jag själv kan påverka och välja. Ska bara besegra den där cancern först 🙂

Man får ju den släkt man får. Jag tror inte att det går att forcera nära relationer. Antingen finns viljan och intresset eller så finns det inte. Kan bli kravfyllt och konstigt om umgänge med mostrar och farbröder blir någon slags del i ett syfte att göra ungarna så lyckliga som möjligt. Man ska umgås för att man tycker om varandra och för att det är trevligt för stunden som man just är i, tycker jag. Hur ungarna minns det sen och vilken känsla de har kring det återstå att se och är ju helt upp till dem.

Träffar du aldrig din syster längre? Hon som du skrev om här på bloggen? Har inte heller någon stor släkt, dom flesta är döda eller så är det bara trasiga relationer.

Svar:
ibland. mina syskon och jag har inte växt upp tillsammans så vi har ingen naturlig syskonrelation.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Inte konstigt det du gör! Oftast vill man ge sina barn det man inte har fått själv.

Jag träffade heller inte mina släktingar så ofta, eftersom alla bor i Finland. De enda jag träffade var min syster och hennes söner & så min bror från mammas sida. Min andra bror (pappas son)träffade man typ aldrig, för han bodde ena studen i Södertälje och i nästa i Tyskland. Nu bor han i Finland så kan inte träffa honom heller så ofta man vill.

För mitt barn kommer jag flytta tillbaka till en stad som jag halvt hatar, för att barnet ska få en chans att vara närmare sina mor-och farföräldrar (som jag inte fick) samt övrig släkt som bor i den tråkstaden. Tack o lov har man fått en lägenhet som är lite utanför tråkstaden.

Jag har sedan min uppväxt varit omgiven av en stor släkt som träffas ofta och gärna. Detta är något som jag uppskattat otroligt under min uppväxt – inte bara för alla kusiner som funnits där för lek och skoj utan även för samhörigheten och gemenskapen som man har med familj och släkt.

Den gemenskapen är ovärderlig och något som jag kommer att försöka ge mina barn när det blir dags (om kanske 10 år …)

Jag har haft allt det där och kan skriva under på vilken trygghet det är.

Jag har alltid känt mig som en länk i en stark kedja och vet att min stora feta släkt känner likadant.

Jag har närapå 40 kusiner på min mors sida, och 7 mostrar/morbröder.

Jag är givetvis inte tight med alla, men jag umgås stadigt med ca 10 släktingar. Och jag vet att jag är rik som har denna stora, knäppa, röriga, rent ut sagt hysteriska släkten. Det är det jag känner mig mest nöjd med i mitt liv – la familia

Vad tråkigt att du själv inte fått uppleva en "riktig" familj, som du själv beskriver det. Sedan är iofs inte heller det en garanti för ex syskonsammanhållning. Jag vet många exempel på syskon som växt upp tillsammans i tillsynes bra familjer, men som ändå är i luven på varandra eller t o m avskyr varann.

Själv har jag en bra relation till mina tre syskon, men har ex alltid tyckt att det är tråkigt att de enda kusiner vi har, två stycken, verkar helt ointresserade av att umgås med oss. Jättetråkigt för vi hade så kul när vi växte upp tillsammans.

Men man kanske får se det som såhär att ens familj är den man skapar själv och har ingenting alls med blodsband att göra.

Har själv som tur är alltid haft en bra relation med min bror och med min pappa. Har upplevt i diverse diskussioner om den s.k kärnfamiljen att det är ganska "ovanligt" som kvinna att ha bäst relation med sin far, eller bror. Men så är det för mig. Vilket naturligtvis medför en viss avundsjuka gentemot de som har värsta kompisrelationen med sin mamma, som ringer sin mamma så fort nåt händer osv. Det har jag aldrig haft.

Min släkt är inte speciellt stor, men jag har ändå alltid haft någon att prata med även om det inte är de "traditionella" köns-fastlåsta familjerelationerna det handlar om, typ att man alltid kan snacka med sin morsa som tjej – vad är det för skit?

Men det jag alltid varit allra allra mest avundsjuk på är den där så kallade tjocka släkten. Att det alltid finns en massa mostrar, farbröder, syskon och syskonbarn, morföräldrar och så vidare. Har på ett sätt fått det "på köpet" då sambon har en såndär stor, livlig familj som känns precis som på film. Då vet jag fan inte hur jag ska bete mig, och det har hänt att jag mest blivit ledsen på kalas, högtider och liknande, helt enkelt för att det slår mig vad jag aldrig haft.

Jag kan förstå den där saknaden. Jag spenderade halva delen av mitt liv omgiven av släktingar i Norrbotten. Julafton firades med mormor, morfar, farmor, farfar, mina föräldrars syskon och kusiner. Alla samlades i mina föräldrars hus. När jag var sexton flyttade vi hundra mil söderut till Västerås där jag bor än idag och varje år saknar jag de där släktjularna för numera är det bara mina föräldrar, jag och mina syskon. Samt på senare år även pojkvänner. Det var ett fint sätt att växa upp på, med hela släkten så nära. I Västerås är min familj ensamma.

Jag känner likadant, har aldrig haft den där gemenskapen och vill därför ge mina barn det. Men jag har bara ett barn och vågar inte skaffa ännu ett pga arbetslöshet. Har ju amorteringar på huset att betala. Så enormt dåligt samvete har jag för min 2-åring, att hon inte fått ett syskon på länge. Vill ju inte tvingas flytta till hyreslägenhet pga att man skaffar ett syskon…

Haft det precis så jag med. Förutom att min pappa knappt dykt upp öht då. (han skaffade ny tjej & nytt barn när jag var 2-3) Min mamma har inga syskon, alltså har jag inga morbröder, mostrar, kusiner (ah okey, en halv på min pappas sida via hans halvbror.. som jag inte sett sen jag var 8) Har ingen bra kontakt med mina syskon heller. Har inga helsyskon, vilket jag alltid drömt om. Flyttade jämt, bytte skola varannat år..

Vilket resulterat i att jag har ett stadigt förhållande sen 11 år & fyra barn. Helsyskon. Kändes väldigt viktigt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *