Kategorier
Vardagstrams

Om den arga mamman sägerhåll käften för fan, bara lyd.

Jag tänkte bara ge er några tips om ni någon gång skulle råka på en stressad småbarnsmorsa med en skrikande och arg tvååring nån gång när ni åker buss.
 
Tips ett: Det hjälper inte att säga ”Kan du få tyst på ditt barn?”
Tips två: Håll för öronen eller kliv av om det blir för jobbigt. Barn skriker ibland. Även om du inte minns det.
Tips tre: Börja inte bråka med mamman.
Tips fyra: Skuldbelägg inte mamman med kommentarer som ”men trösta då!” (vad fan tror ni jag har försökt göra?)  ”Hon behöver sin mamma!”, ”Du borde skämmas!” osv. 
Tips fem: Gadda inte ihop dig med två andra korkade jävla idioter mot den stressade och nu arga mamman.
 
Och slutligen: När mamman vrålar ”Håll käften för fan”, lyd. Bara lyd. Bara håll din jävla käft. Gör inte saken värre genom att fortsätta hävda din rätt att tycka en jävla massa om mammans föräldraskap, där på bussen, med en unge som vrålar och en mamma som försöker hantera situationen så gott hon kan. Fortsätt inte skrika åt henne med dina två nya kumpaner. 
 
Tamlin var arg. Han ville inte sitta i vagnen. Han ville bli buren. Han ville sova. Han ville inte sova. Han ville allt och ingenting och mest av allt ville han inte att jag skulle trösta eller röra vid honom. Han ville skrika och han ville få vara arg. Jag blundade, tog djupa andetag, kände mig som världens sämsta morsa och hoppades att jag skulle stå ut tills vi var framme. Jag kände de sura blickarna och jag hörde tisslet och tasslet och sen var det nån som inte kunde hålla sig. 
 
Jag känner mig så fruktansvärt utsatt och påhoppad och ledsen och jag FATTAR VERKLIGEN INTE vad det är för fel på människor, inte bara en utan tre, som ger sig på en människa i en uppenbart stressad situation. Det handlar inte om att de ”bara vill hjälpa till” som de så humoristiskt hävdade när jag vrålade ”Vad är det för fel på er?” utan om att de vill uttrycka sin irritation över fem minuters obehag.
 
Och jag är så arg att jag kokar. Jag är så arg att jag vill gråta och skrika och vråla. (Och det gjorde jag) Jag är så arg att jag vill att människor ska dö och jag när fantasier om våldsamma dåd och blodiga knivar och tre fula jävla döda kärringar med emmaljungasulkusar uppkörda i rövarna. Jag vill gå en kurs i hur man är otrevlig på bästa sätt. Hur man härskar över och trycker till vidriga människor i vardagen och få tips på dräpande saker att säga för att täppa till kakhålen på folk som förtjänar det. 
 
Tack till den fina unga underbara tjejen som försökte göra sin röst hörd, som försökte försvara och som sa ”stå på dig!” när hon klev av. Jag blir alldeles grinfärdig av det och av alla snälla människor som höll upp dörrarna till mig senare när jag skulle åka hem. 
 
En liten liten stund tidigare….

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Om den arga mamman sägerhåll käften för fan, bara lyd.”

Jag har aldrig kommenterat innan men det här är något som jag går i gång på.

Tänk att det alltid ska finnas människor som tror att dom har rätt att lägga sig så fort ett barn är argt, ledset eller bara är irriterad och missnöjd.

Människor som på allvar tror att det hjälper att stirra, viska och peka på en redan stressad mamma som gör sitt bästa.

Många barn vill precis som Tamlin bara vara i fred och blir om ännu mer hysterisk när man försöker avleda barnet med att prata eller hålla om.

Mina barn var likadana och det störde tydligen människor på buss och t-bana att jag inte satt och vyschade barnen i famnen. Men det hade triggat i gång dom ännu mer och hade tagit längre tid för dom att sluta.

Om människor kan tänka ett steg längre och antingen gå av om det stör dom eller åtminstonde sluta stirra, kommentera och peka så skulle jag som mamma bli lite lugnare och det kanske kanske kan få mitt barn att känna att jag som mamma iaf är lugnare.

Sjovt nok har jeg aldrig været ude for at nogen har sagt noget til mig, når jeg har haft en sur og skrigende unge, men uha jo, blikkene dem så jeg ud af sideøjet. At folk ikke bare kan blande sig udenom, passe sig selv. Som du skriver – 5 minutter – det er hvad det handler om, så er du enten væk, eller de er væk – og så er den jo ikke længere. Jeg forstår du er arg – det havde jeg også været 🙁

Kunde inte hålla med dig mindre. Varför ska andra människor tvingas lyssna på din skrikande unge på en buss. Den som borde kliva av är väl ändå du själv för att få tyst på ungen?

Svar:
Att behöva kliva av en buss med en ilsken unge för att vänta på en ny när man dessutom har bråttom låter kanske finfint i praktiken men funkar inte alltid lika bra i teorin. Och för att citera Sandra Hila: om man inte kan stå ut med brölande ungar en stund utan att förvandlas till ett jävla rövtroll så hör man inte hemma i en civilisation.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men fyfan. blir så jävla arg när jag läser.

Jag kunde nog när jag var yngre (alltså typ 12-15) tissla och tassla och störa mig på barn som skrek. MEN, även då i min pubertala hjärna fattade jag att föräldern antagligen/förhoppningsvis gjorde sitt bästa och helst skulle se att ungen inte skrek. Och att ungar skriker, ofta utan uppenbar anledning.

Jag brukar idag försöka vara duktig på att visa att det är okej, även om det skaver i öronen på mig. Försöka ge lite styrka, särskilt ifall det är andra som slänger dömande blickar. Ungar är hemska, det bara är så. jag har varit lika hemsk jag, och det önskar jag att inte andra klandrat och dömt min mamma/pappa för.

Fan en sån jobbig situation! Vissa människor undrar man hur de är funtade egentligen. Ingen respekt eller förståelse för fem öre. Du gör ditt bästa för att uppfostra ditt "bidrag" till den framtida generationen och de har mage att klaga för att ett barn beter sig som ett barn gör. Tycker de borde tänka efter hur de själva skulle känt sig om deras mamma blev behandlad på samma sätt.

Men Frida….barn låter….barn får finnas i världen. Tycker jag då. Om jag till exempel stör mig på din parfym, din fula frisyr eller det faktum att du pratar i din mobiltelefon på bussen, ska du stiga av då? För jag misstänker att kollektivtrafiken skulle gå under snabbt om alla som eventuellt retar någon annan skulle tvingas stiga av hela tiden. .

Tror MiaMaria missuppfattat vad Frida menar. Alltså, det ÄR sjukt jobbigt med skrikande ungar men man fattar ju att det inte är så lätt. Och även jag försöker visa att det är okej, le mot mamman eller något sånt för att uppväga alla sura blickar. Har aldrig varit med om att någon gett sig på en mamma sådär, men fattar absolut att man blir arg för det. Jag är trött och kanske virrig, men missförstå mig rätt.

Svar:
Det är skitjobbigt med brölande barn. Men det tar slut. Fem minuter senare så stannade bussen och vi klev av.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Såklart att det kan vara irriterande ibland, men det kan också vara lika irriterande när ett gäng tjejer håller på skriker och skrattar för sig själv. Just när man åker kollektivt så får man nog vara beredd på att de mesta kan hända, och att vi måste enas. Det är flera typer av olika liv som färdas på en och samma buss och då måste vi bara acceptera att vi finns, bredvid varandra.

men en sak. däremot ja blir lite fundersam över. Ungar som springer och har sig i bussar och tåg, och morsan springer efter gång på gång, istället för att hålla i barnet.

suck…kanske dessa människor inte har barn själva? Låter inte som det eftersom barn beter sig såhär ibland och man kan inte alltid göra någonting åt det! Folk nyser, hostar, luktar illa, skriker, bråkar, spyr, barn blir ledsna det är "charmen" med att åka buss om man inte pallar det åk inte buss!

Lina – Nu vet jag inte om du förstår vilken frida som miamaria riktar sig åt. Men det kanske är min tur att missförstå.

Jag tycker att Frida med stort F verkar ha en skev bild av verkligheten, och verkar tycka att alla ska anpassa sig för att hon ska ha det gött.

cosign på MiaMaria med andra ord!

Har själv en 2,5-åring som när tokkrisen kommer (går i perioder men ibland nåra g/vecka, ibland flera ggr/dag) så går det inte att trösta. Liksom att krisen är målet och nån form av lösning på den är icke önskvärd där och då.

Sänder dej styrka!

Nej men fy helvete. Sådär gör man bara inte. Hur gamla var kärringarna egentligen?

Alla ungar skriker och JA, det är pissjobbigt men liksom såhär känner jag: Ja, det är jobbigt om ett barn skriker på bussen men föräldern till barnet tycker förmodligen att det är 10 gånger jobbigare. Det fan inte okej att säga såna saker. Usch!

Nja, jag vet inte precis om jag missuppfattar vad Frida menar…..Frida menar att man ska ta sin skrikande unge och gå av och jag tycker OCKSÅ att det är skitjobbigt med skrikande ungar och tänker kanske inte alltid så vackra saker. Vad jag vill säga är att om man tycker att en mamma med ett skrikande barn ska gå av så får man också tänka sig ett scenario där någon annan retar sig på något man själv gör och ber en stiga av och då gör man det självklart och glatt.

Vem skulle glatt stiga av om någon retade sig på ens blåa kappa? En blå kappa får man väl ha? Ja, man får ha barn också och barn har inte alltid en av och påknapp.

"När mamman vrålar "Håll käften för fan", lyd. Bara lyd."

Jag kan tänka mig att människor tänker; "Eh, nej"

Svar:
Ja idioter som inte fattar när det räcker ja.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag blir väldigt irriterad på skrikande barn, när jag är trött och bara vill hem. Men då tänker jag, hur jobbigt är det inte för mamman själv som gör allt hon kan men ändå inte kan trösta sitt barn? Och alla sen som stirrar surt, eller i värsta fall säger till mamman att hon ska trösta sitt barn, usch och fy! En liten tanke: Vad skulle hända om mamman faktiskt lämpade över ungen till den som så "snällt" vill påpeka att hon ska trösta sitt barn? Trösta själv då om du nu vet!

och som du säger, hur ofta brukar man åka långa sträckor med skrikande barn?

har du funderat på om det kanske är ditt agressiva förhållningsätt som fick det att bli så här? oftast hjälper det med att försöka vara ödmjuk och bita sig i tungan ibland istället för att ställa sig i försvarsställning. jag förstår självklart att du är upprörd men ibland måste man se sitt eget beteende i det man får tillbaka. eller så kan man bara låssas som att idioterna inte finns och vägra prata med dem och istället prata med sitt barn. (jag är en sådan som minnsann tycker att det är jobbigt med skrikande barn på bussen, men jag tycker också att det är deras fulla rättighet att skrika.. jag var knappast bättre själv som liten.. och uthärdar därför allt utan att säga något till vare sig förälder eller barn. den dag jag får egna hoppas jag också att andra har förståelse för att de eventuellt också skriker på bussen)

Svar:
Men du Maja, har du och jag träffats i verkligheten? För jag kan lova dig att jag har allt annat än ett "aggressivt förhållningssätt".
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ååååh, jag Känner verkligen din ilska och frustration

-Ger en stor, innerlig,systerlig, styrkekram-

Ibland önskar man att man bara kunde förvandlas till nån övermäktig Sol Angelica goes Drakhona och bara torna upp sig långt över sådana människo och spruta förlamande Katla-eld över såna jävla "förståsigpåare".

Ingen har ännu- irl- kommenterat om mitt barn då hon är åtta månader och oftast sover i vagnen fortfarande…

Men min hund. Oj oj oj.

Hon är av rasen Siberian Husky och tamejfan ALLA är experter på den rasen.

-Den där ska du ha uppe i lappland! (mitt svar: Hon är född i SKÅNE:)

– De ska ha BLÅA ögon vet du väl? (Idiot!!!)

– Säg till ordentligt så blir den tyst!(Jahaaaa.Jag som bara trodde hon hade extrem separationsångest.)

Idioter- they are everywhere.

Förstår frustrationen. Dock stör jag mig ibland på moderna föräldrar som ser sina barn som sin privata egendom. Alla barn är samhällets barn och de är allas skyldighet att uppfostra eller hjälpa om något går fel till. Men visst låter det i ditt fall som att de var överdrivna

Svar:
Till viss del håller jag med dig, men man går aldrig in och fostrar nån annans barn eller för över sina personliga värderingar på en familj som ej bett om dem. Och man gör absolut inte som häxorna idag.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

ibland så verkar folk tro att barn bara gråter av logiska anledningar och att det därför kan fixas genom en viss handling, att man pratar lugnt, förklarar, kramar men nej. ibland får man bara rida ut stormen… igår gick vår grannes 2,5 årings hela värld sönder för att en nyckelpiga hen tittat på flög iväg, katastrofen var ett faktum.

Fy 17, blev skitarg bara av att läsa inlägget! Stackars dig! Vilka puckon! Var det andra mammor som sa till dig? De om några borde ju förstå….

Min dotter har precis börjat trotsa utanför hemmet o nåde den som vågar komma med pekpinnar när jag är ute. Inga främlingar kan uppfostra MINA barn. Hade reagerat precis som du!

Jag stör mig som fan på sjungande tonårstjejer, stökiga gängkillar, gamla tanter med rullator som tror att vi med barnvagn ska gå av när de går på men inte fan påpekar jag det

första chans jag får.

Jag kan erkänna att jag numera kan bli trött, lite irriterad och stressad på småbarn som skriker och vrålar. Det är ett tag sedan jag själv hade småbarn helt enkelt, och i synnerhet blir jag irriterad om föräldern verkar helt obrydd och gör annat istället för att få tyst/ få sin unge nöjd.

Men jag inser att det är mitt problem och skulle aldrig säga till el sucka osv.

Vilken jobbig situation det måste ha blivit!!!

Phu.

Minns när min äldsta var nyfödd och skrek om nätterna och nåt ufo bankade i elementen som protest!

Ehhh, varken jag el bäbis blev ett dugg mindre stressade.

KRam på dej och trevlig fredag. / Asta

Jag tycker verkligen inte om barn och än mindre när de skriker men jag börjar inte skuldbelägga mammor med skrikande ungar för jag vet att jag knappast skulle vara bättre att få tyst på ett skrikande barn själv. När min lillebror var grinig som barn fanns det verkligen INGENTING att göra för att få honom att sluta skrika. INGENTING, till barnvakt storasysters stora förtret.

Den enda gång jag stör mig på föräldrar är när deras barn gör något uppenbart dåligt som de ser utan att tillrättavisa barnet. Som barnet som satt och sparkade på min kompis knän på tunnelbanan och mamman som gjorde absolut ingenting. Mamman hade inte behövt skälla ut barnet utan kunde kanske ha sagt till i vänlig ton att det inte skulle smutsa ner någons byxor. Sådant stör jag mig på. Inte på barn som beter sig som barn utan mammor och pappor som tillåter deras ungar att göra vad fan som helst som de åtminstone kunde försökt få barnet att sluta med.

Svar:
jag har också svårt för barn och blir sjukt grinig av barn som skriker, men som du säger – föräldrarna gör ju det de redan kan.
När det gäller barn som beter sig illa MOT dig eller dina vänner så har du all rätt i världen att säga ifrån. Barn begöver lära sig att alla har gränser. Gör det nästa gång!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

bussen är väl ett svårt ställe eftersom man inte har någonstans att ta vägen direkt men i torsdags hamnade jag framför en mamma vars två-tre gånger gallskrek i falsett utan att hon ens rörde en min. Det var faktiskt tröttsamt att stå där i matkön efter en lång arbetsdag och ett barn som skriker som om det vore knivstucket. Man kan inte tysta barn genom att vrida en knapp men man kan väl iaf försöka tysta? För det finns ju tyvärr föräldrar som skiter i att försöka trösta, hjälpa lr vad det kan vara.

Svar:
hon kanske visste att inget hjälper? Ungen kanske hade hållt på så halva dan? osv. Har själv varit i situationer som ser lika ut för utomstående.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men herregud – varför finns det så många störda männsikor ? Blir riktigt upprörd bara av att läsa om detta, alltså vad tänker de här människorna ? Visst – det är störigt att lyssna på barn som skriker, men SNAP OUT OF IT, det handlar om ett par minuter av din dag !!! Jag skulle bli jätteledsen om någon betedde sig så som du beskriver. BLIR TOKIG !!!!!

Usch, villen jobbig situation, rent ut sagt, vilka jävla idioter!

Förstår att du blev upprörd, det hade jag blivit med, ja hade blivit så där rosenrasande arg då man samtidigt blir grinfärdig och hasplar ur sig orden……… >_<

Dem hade ingen rätt att tillrättavisa dig på det sättet.

Det är klart att barn kan vara lite jobbiga ibland. Haha, tänker bara på en gång på när jag var liten och min mamma frågade om hon skulle köpa en muffins till mig och jag sa "nää, jag vill inte ha". Så sen köpte hon kaka till sig själv, ja och då så blev det gråt och tandagnisslan… Herregud vad jobbig jag måste varit. Tänker lite att man får vara jobbig ibland som liten, så får man betala tillbaka med tålamodet att låta barn i sin omgivning vara jobbiga ibland 🙂 kan förstå frustrationen mot alla idioter som tror att barn kan styras med fjärrkontroll.

Är så jävla trött på folk som ska lägga sig i och kommentera. Sköter du ditt så sköter jag mitt. Det finns väl saker som är värre än vrålande barn. Typ gubbar som luktar död hund och armsvett. Ingen säger väl till dom? =)

Själv har jag lyckats få tre barn som aldrig vrålar sådär. Skönt kan man tycka, men alla andra i bussen kollar alltid på mig som far runt som en idiot och klämmer på allt och trycker på knappar.

På tal om skrikande missnöjda barn har jag idag lanserat min egen lösning för allmänheten.

Jag ger er:

GLASSMACKAN.

Läs nu alla föräldrar, det kommer förenkla ert liv!

http://dan-syndrom.se/?p=5253

puss lady-d och ha en fantastisk helg!

dan-syndrom

Svar:
Hahaha. Tack för tipset!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Just därför jag inte pallar att åka kommunalt längre, men ärligt, det är faktiskt "bättre" med skrikande ungar i Tamlins ålder för de somnar ofta mitt i. Värre då med spädbarn (som tydligen har lungor som vältränade operasångare) eller tonårstjejer som gapar och skriker och skrattar och spelar musik…

Folk som håller på som idioterna gjorde mot dig, alltså… det känns helt surrealistiskt att folk beter sig på det viset…

Svar:
Jo tramspellen somnade till slut! Mitt i!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Uuuh…

Fick samma känsla när jag läste ditt inlägg som jag hade när mina två stora var pyttesmå.

Hade varit iväg på middag hos en kompis och var på väg hem, klockan var väl kanske 20-21.

På sista bussen hem som tar ungefär 5 minuter började M skrika – hysteriskt. Hon var då tre månader. Jag försökte vyssja, klappa, sjunga, ja tamejfan allt man kan på en buss som åker. Samtidigt visste jag ju att vi snart var hemma så jag försökte att inte stressa upp mig för mycket och tanken på att ta upp henne ur vagnen för att lägga ner henne mer hysterisk någon minut senare kändes helt orimlig.

Helt plötsligt hör jag hur någon pratar om mig på sätet bakom vagnplatsen så jag vänder mig om för att se vad det är för folk, direkt jag fick ögonkontakt började dom "ta upp ungen för fan" "hör du inte att hen gråter?!" "vad är du för jävla morsa egentligen?" "är du helt dum i huvudet eller, barnet gråter" Jag försökte lite fint säga att "jo jag vet att hon gråter, jag ska snart kliva av" men det fortsatte i samma stil. När jag inte gav personerna (två vuxna människor, en man och en kvinna i 50års åldern) respons började dom skrika, mannen reste sig upp och försökte ta tag i vagnen till och med för att "eftersom du är helt okapabel att vara mamma tänker jag inte låta dig ta barnet av bussen".

Då började J skrika, som satt i andra halvan av tvillingvagnen och jag började gråta.

Jag var 20 år, helt ensam och ny mamma i en läskig situation. Då skrek han att jag var töntig som inte klarade av att ta kritik och att "små tonårsjävlar ska inte skaffa barn".

Värst av allt är att av en fullsatt buss var det bara EN ENDA människa som till slut ställde sig upp långt bak i bussen och bad mannen hålla käft samtidigt som hon kom fram och hjälpte mig av vid min hållplats. Mannen och kvinnan gick även dom av och gick efter mig hela vägen hem samtidigt som dom hotade med att anmäla mig till sociala.

Har aldrig varit så rädd i mitt liv tror jag..!

Svar:
Fy fan! Och vad är det med alla jävla mjäksvenskar som aldrig vågar ha lite kurage???
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hemsk situation och inte okej av dem! Men förlåt, jag kan inte låta bli att skratta åt din beskrivning. Emmaljungasulkisar i röven och det bästa i hela inlägget "Jag vill gå en kurs i hur man är otrevlig på bästa sätt". Här kan vi snacka hög igenkänningsfaktor 🙂

Jag förstår mig inte på människor ibland. Vi ska åka kommunalt och samsas på en liten yta, men det ska inte höras att det är mycket folk på denna lilla yta? Alla ska sitta tysta, lösa korsord och inte säga ett ord till varandra..? Löjligt!

Det är väl inte ens en tredjedel av världen om ett barn visar känslor på denna buss, eller i en mataffär eller inne på IKEA. Mamman känner sig säkert redan stressad så varför ska man då öppna käften och säga någonting som inte alls hjälper henne eller hennes barn? Jag kan inte tänka mig att Tamlin blev direkt lugnare av att människor blev arga, mamma blev ledsen och det blev en hög ljudnivå. Jag menar, ett litet leende och en "Jag hajjar att det här är jobbigt för dig, men han lugnar nog ner sig snart"-blick hade kanske räckt och hjälpt dig lite i den här situationen?

Människor som inte tål ljud borde inte bo i Sveriges största stad. Låt barnen finnas, låt barnet ha rätt till sina känslor och har du inget vettigt att säga, var tyst.

Och LD, du är en otrolig mamma. Glöm aldrig det!

Svar:
Tack. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Aaah men åh, jag är för trött. Trodde det var frida med litet f som MiaMaria missförstod, men nu fattar jag! Sorry 😀 Javisst är skrikande ungar jättejobbigt, men precis som Lady D svarade, det tar slut. Och ibland måste de får skrika av sig. Och jag blir alltid lite glad när föräldrar vägrar ge med sig när ungar skriker i tex affärer för att få som de vill, istället för att ge dem tex godis för att få dem att hålla tyst. Annars lär de ju sig att skriker de får de som de vill. Och det är skillnad på skrik och skrik. Och nu ska jag inte kommentera mer förrän jag sovit 😉

Svar:
Sånt irriterar mig också!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Kan inte hälpa att tänka … Tänk om också vi vuxna kunde ställa oss och gallskrika ibland när vi behöver. Så mycket bättre vissa av oss mått då.

Slippa tänka på att uppföra sig, utan bara … Åhhhh… Som LD skriver – några minuter senare går det över.

Du skulle sagt "varsågoda och trösta då om ni vet vad det är han behöver bättre än jag." Jag hade nog bara bänt ryggen åt dem och låtit dem tycka va fan de vill. Hoppas du kan skaka av dig vad idioterna utsatte dig för.

Svar:
Haha, jag sa så! Inget svar.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Folk blir obekväma och hjärndöda av barnskrik = elaka kommentarer. OT: När du visa oss något nyare du har ritat/målat? :3 Jag vet att det inte är någon ritarblogg men det hade varit kul att se!

Svar:
Det var länge sen jag ritade tyvärr. men snart så!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

bittra människor finns överallt. och ja man är väldigt utsatt som en ung mamma. eller mamma men för det mesta är man ju hyfsat ung (under 60) när man har småbarn.

jag skulle bara bett dom dra åt helvete nu men inte när jag hade småbarn. jag har varit med om exakt samma grej på pendeln när min äldsta barn var små och en gammal dam ryckte in och hjälpte mig. En annan gång hjälpte en romskt kille mig. verkligen hjälpte mig. trodde inte mina ögon/öron men kul när han blev hotfull

Svar:
Hotfull? Hur då? Vad hände?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ja ibland undrar man verkligen vad det är för FEL på folk! Blir fortfarande svettig av att tänka tillbaka på vissa stunder då mina ungar inte har varit på sitt gladaste humör nere på stan och KÄRRINGAR ställer sig och GLOR och gärna droppar en och annan kommentar medan jag försöker hålla mig från att ställa mig och tjuta jag med. Fy fan. Försöker minnas den känslan när jag ser andra i samma situation och om jag har möjlighet försöker jag stötta. Berätta att jag har varit där med, vet hur jäkla jobbigt det kan vara. Ibland kan det vara så skönt med någon som fattar och som visar det.

Heja dig!! Jag har också sagt ifrån på skarpen till en jävla jobbig gubbe som jag kallar för "skrytsamme dansken". Han ska varje gång jag träffar honom på busshållplatsen berätta för mig vad jag ska göra med mitt liv och hur jag ska ta hand om mina barn, fast han inte alls vet vem jag är och även om mina barn alltid beter sig som små änglar när vi väntar på bussen.

En dag slutade jag att vara snäll och sa till ordentligt. Sen hade han fan inget mer att komma med utan blev helt tyst. Gött som fan var det!

Förstår att du vill slåss och gråta, men kom ihåg att de tre elakingarna är ensamma i en stor skara som är på din sida!

Kram

Om man åker kommunalt så råkar man ut för sånt, likaväl som råkar ut för folk som luktar illa, inte flyttar sina väskor eller tycker att de har rätt att ha två säten för att läsa sin morgontidning.

En gång när jag åkte samma buss som ett argt, skrikande barn (hen kan ha varit lite äldre än Tamlin) så var det en kvinna bredvid mig som började prata med hen och frågade varför hen var så arg. Jag har aldrig sett ett så snopet barn och hen tystnade direkt. Kvinnan satt sen och småpratade med barnet hela tiden som båda var kvar. I det här fallet fungerade det, men det är inte alltid det gör det.

Jag är väldigt ljudkänslig och ett skrikande barn skulle lätt leda till en panikångestattack för mig, men trots det skulle jag aldrig drömma om att reagera som de där människorna gjorde. Visst, jag skulle vara jätteglad om hela världen kunde anpassa sig till min ljudnivå, men det är ju inget man kan förvänta sig. Min ljudkänslighet är mitt problem, helt enkelt.

Svar:
Jag avskyr skrikande barn, men som sagt – det är ju ingen mamma eller pappa som VILL att de ska skrika. Föräldern är antagligen mer panikslagen.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lady Dahmer, det dessa tre gjorde var fruktansvärt. Ta inte åt dig, låt inte deras handlingar styra dina känslor. Det är helt otroligt, varje dag ges vi 1000 möjligheter att visa vänlighet på gentemot våra medmänniskor, det är ofattbart att så många väljer att inte ta sina chanser. Du gjorde inget fel, vilka är de människor som tror att det är okej att döma folk på det sättet?!

Svar:
Tack!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag blir så ledsen över vad du skriver. =( Hur kan folk bara hoppa på en stackars desperat morsa sådär. (Kanske fel ordval, men det är så jag känner mig när sonen får utbrott offentligt) Visst, barnskrik är inte det mest underbara ljudet på planeten men allt går fanemig inte alltid att kontrollera och folk har INGEN rätt att klanka ner på en mamma som gör sitt bästa för att lugna sitt barn.

Tror ni alla som stör er på barnskrik att vi föräldrar gillar att lyssna på det? Ne, det gör vi inte med vad ska man göra. Barn är egna människor med egna åsikter och inte fan kan vi bara stoppa en socka i munnen på dem för eran skull…

Jag hade gått av den där bussen på rinnande mascara och en djup depression kan jag säga.. jag beundrar att du är så stark som står på dig!

En del förstår sig verkligen inte på barn. Jag skulle gärna ryta åt personer som ställer sig precis bredvid en på allmän plats och börjar blossa för fullt för DET är självvalt. Men att ge sig på en förälder med ett barn som låter? Fattar de inte att de bara gör det värre?

Sånt där är så tråkigt. Att folk lägger sig i och säger att de gör det för att vara hjälpsamma men man fattar så jävla tydligt att de bara vill klaga. Vill man vara hjälpsam kan man ju fråga "ska jag hjälpa till med någonting?" för som utomstående har man ju ingen aning om hur andra barn reagerar i olika situationer.

Häromdagen gick en mamma på bussen med 4 ungar, alla väldigt små, och skrek och härjade. Ett gäng tonåringar i min ålder klagade högt och sa "få tyst på ungjäveln". Samma ungdomar hade tidigare suttit i bussen och garvat högt, spelat hög musik och skrikit åt busschauffören. Ingen reagerade på det. Däremot fick ungdomarna väldigt mycket medhåll av andra passagerare när de klagade på mamman med barnen.

Suck.

Ja men herregud!!! Om någon ANNAN har problem med att mitt barn skriker, så är det inte VI som är problemet. Det är den som HAR problem som får åtgärda det och gå av bussen.

Jag har varit med om det fler gånger än jag velat, snusförnuftiga snorkkärringar som kritiserar istället för att hjälpa. Om jag står med 4 barn vid en pantautomat som bara krånglar, och minstingen bara vrålar, VAD får en människa att tro att kritik underlättar? Kan man inte erbjuda sin hjälp i situationer där föräldern uppenbarligen har problem, så kan man faktiskt hålla käften!!!!

http://www.teskedsmamma.se/2011/02/hur-skulle-kritik-kunna-hjalpa.html

Känner igen! Vad är det med folk som inte kan tänka sig in i vare sig ungens eller mammans situation sådana gånger? Nej – det är inte andra vuxnas plikt att delta i uppfostran där och då. Och nej – det finns inget de kan säga som hjälper. När min äldsta, då 2 år, fick ett raseriutbrott mitt i stan stod jag helt enkelt och höll om henne för det var det enda som hjälpte då, men det tar ju ett tag att lugna sig när man skrikit upp sig så vi stod där en stund. Då ställer sig en göbbe i övre medelåldern och SKRATTAR och säger något skojfriskt till mig om situationen (som om jag skulle svara på det?!) och tror sig ha någon jävla rätt att STÅ OCH GLO på mig och mitt arga barn. "vad är det som är så jävla roligt?" sa jag. Önskar dock att jag hade något riktigt syrligt att säga vid sådana tillfällen.

Hur kan människor vara så elaka? Jag hade garanterat börjat gråta och sedan ältat att jag inte hade vågat skrika ifrån som du.

Sist vi flög med vår då 16 månaders så var hon inte helt nöjd med att sitta fast när vi stod stilla innan planet lyfte (i sisådär 30-40 minuter!) men vi fick inte ha henne lös för flygvärdinnan som sa åt oss att lägga en filt över huvudet på vår dotter så att hon skulle somna?! Där satt jag med tårar i ögonen, ett hysteriskt barn och ingenstans att ta vägen. Kändes väldigt förnedrande bland alla andra resenärer.

Jag har aldrig blivit utskälld men nog har jag fått de där blickarna och hört det där viskandet. Den där stressen som man då upplever och samtidigt känner sig som jordens sämsta mamma är inget som någon kan förstå innan de varit där. Man gör allt och inget funkar och allt man önskar är att tåget/bussen ska gå lite snabbare.

I morse vrålade min tvååring efter nappen, men jag hade ingen att ge och det spelade ingen roll vad jag sa eller erbjöd istället. Det var illvrål tills vi klev av bussen. Fy så värdelös man känner sig vid de tillfällena.

Har hänt mig också någon gång och har även bevittnat liknande på håll som hänt andra. Och i min bitterhet över detta tycker jag mig se en viss tendens att det oftast är svenskar som sitter och retar sig eller ska visa "civilkurage". OM någon någonsin rest sig för att ge mig sin sittplats när jag varit gravid, hjälpt mig av och på eller försökt underhålla mitt barn när det kinkat har det i nio fall av tio varit en invandrare. Som ibland inte kunnat språket men som ändå sett sin möjlighet att hjälpa till.

Tycker mig ofta stöta på den där attityden bland svenskar att "jamen jag har ju faktiskt BETALAT biljett och har rätt att åka i lugn och ro" eller (ännu värre hänvisa allt till våra skatter) och tro att det på något sätt går att avtala bort vissa sorters människor (barn)eller ljud. Nej du har bara rätt att ta dig från punkt a till b din jäkla mupp, allt utöver det är bara omständigheter man kan HOPPAS på att få slippa…

Tänkte på just det här senast igår när min lille började vråla på pendeln. Han var helt enkelt alldeles jättetrött samtidigt som det fanns för mycket spännande att titta på för att kunna sova. Vem har tid med det då liksom? Rätt fort så blir det tydligt vilka i vagnen som har barn och vilka som inte har det. Fick en del "Stackars, stressade mamma"-blickar, en del "Herregud vad skönt att det inte är jag"-blickar, men även en hel del "Men är du helt värdelös? Få tyst på ungen nu"-blickar… Nu slapp jag kommentarer den här gången som tur var…

Men en helt annan sak, oj vilken mysig bild på er.

Jag är väldigt känslig mot bland annat barnskrik och tycker att det är otroligt jävla skitjobbigt när småbarn i kollektivtrafiken skriker. Men jag fattar ändå att om deras föräldrar faktiskt hade haft något enkelt sätt att lösa det på så hade de väl gjort det.

Jag ska vara ärlig. Jag kan gråta av ilska över ungar som inte håller käften i kollektivtrafiken. Dock har jag aldrig, aldrig någonsin sagt ifrån. Av den enkla anledningen att samhället, kollektivtrafiken, inte är någon plats för en lugn andningpaus. Klart som fan man möter på vrålande ungar, vill man ha lugn och ro kan man åka till en tempel, eller kanske köpa ett par öronproppar. IMO

Men fyfan vilka människor det finns, hur kan man leva med sig själv när man är så vidrig?

Ja, det är jobbigt med skrikande barn, men det tycker väl föräldern också?! Hade föräldern kunnat göra något som fick barnet att lugna sig hade hen väl gjort det? Tål man inte barnskrik får man helt enkelt stanna hemma, för barn är en del av världen. Bra att du stod på dig!

Jag höll på att bli galen på ett par föräldrar då jag och min pojkvän åt romantisk finmiddag som vi aldrig unnar oss på en fint hotell och snett bakom oss sätter sig ett par med en unge som konstant under hela måltiden gapade ”NÄÄÄÄE NÄÄÄÄE NÄÄÄÄE NÄÄÄÄE” i höög gnällig ton så vi hörde inte vad någon av oss sa och en gång var femte minut så GALLSKREK han så det började tjuta i öronen på mig! Men det enda föräldrarna gjorde var ”nej schh…” eller bara ”schh..” väldigt mjäkigt och liksom väldigt oseriöst! för att sedan låna den lille vandra fritt å rycka i diverse branddörrar å ha sig en bra stund innan personalen tog bort honom till föräldrarna igen! Tyvärr så har jag INGEN respekt alls för sånt what so ever, funkar inte en grej provar man en annan helt enkelt! men cred till föräldrar som i alla fall försöker :)det respekterar jag för jag förstår att det kan va svårt i vissa situationer, och fy för idioterna på bussen, hoppas dom läser detta!

Jag håller med om att barn får skrika på allmän plats. Vad jag kan störa mig på är när föräldrar drar med sig sitt barn till en fin, mysig restaurang på kvällen och den skriker sig igenom halva middagen.

Ser ingen anledning att ta dit en liten knodd på kvällen när man vet att börjar den grina (eftersom det dels är sent) så kommer den förstöra en romantisk, mysig etc middag för andra.

Men på allmän plats, bussar osv så ska man ha förståelse för barnen och föräldrarna.

Det finns en drös människor som gör skillnad på vad vuxna får och vad barn får… och av någon konstig anledning så får barn inte märkas lika mycket som de vuxna.

I min värld är det lika störande för omgivningen när det stinker rök/pratas högt och ljudligt i telefon/lastas upp högar med kassar mitt i gången etc som att ett barn skriker/klättrar i sätena/springer runt etc Men i min värld har jag lite extra tolerans mot att barn "stör" eftersom de faktiskt är just barn och inte makat in sig i de sociala ramar som behövs för att många människor ska kunna fungera på samma plats (det har ju inte ens alla vuxna gjort, så varför kräva det av barn?)

Och att tro att man vet bättre vad som behövs i en situation än föräldern själv är ju absurt utifrån de få minutrar vi träffar på okändisar i det offentliga rummet!

Men herregud, folk nu för tiden! Barn skriker, ibland hemma och ibland på mer allmänna platser. Tycker det är ironiskt då jag som är 15 som överhuvudtaget har ett svårt förhållande med barn ändå kan förstå att barn skriker.

Det bra stå på dig!

Jag känner igen mig mer än väl! Har två barn med ett års mellanrum och är dessutom ensam med dem för det mesta vilket leder till att jag oftast får använda just buss som transportmedel (har inget körkort).

Efter en lång dag på dagis så brukar mina barn vara ganska så "slitna" vilket givetvis reflerkteras i deras humör. Det har flera gånger hänt att dem helt utan förvarning blivit helt galna (gärna precis när man stigit in på ica eller upp på en buss) och jag vet att jag inte kan göra ett smack för att lugna dem i dessa lägen så jag försöker helt enkelt att behålla lugnet för att inte själv bli galen(vilket enligt vissa kan ses som att jag inte bryr mig men jag vet ju att det inte hjälper med att dalta just då).

Jag känner mina barn och jag vet hur dem fungerar!

Jag har liksom du även fått höra de där suckarna och även fått kommentarer som verkligen stört mig mycket då jag faktiskt gör mitt bästa!

Fy fan, jag vet hur det känns. Mitt barn flippade på ett sj tåg en gång, och folk började bete sig som svin och beklagade sig högljutt och inget jag gjorde hjälpte. Till slut kom fet en snäll kvinna och hjälpte mig och hon fick tyst på honom.

Det är bra att du sa ifrån, folk är fan dumma i huvudet ibland.

Folk är idioter. Jag har svårt för höga ljud, har hörselskada etc. men jag har alltid med mig öronproppar i fickan. Jag tar på mig dem om barn skriker svårare än så är det inte. Idioter med för mycket fritid som bara ville mucka gräl! Ta inte åt dig, även om det var svårt /: det kunde lika gärna ha varit någon annan..

Blir väldigt ledsen när jag läser det du skriver. Har frivilligt barnlösa bekanta (de som "hatar barn") som inte gör annat än uppdaterar bloggar och FB med att mena att man kan uppfostra sina spädbarn till att inte skrika på spårvagnar och bussar. Blir så jävla arg på dem så jag inte kan umgås med dem längre. HUR det skulle gå till att säga åt ett mindre barn att de ska sluta vara ledsna, det vill de inte dela med sig av. Blir så trött på dessa jävla as som menar att folk med småbarn ska stanna hemma.

Om deras mammor och pappor hade dragit med dem ut i samhället så kanske de hade lärt sig att ibland spelar det ingen roll vad man gör för små barn gråter ändå.

Själv vågar jag inte åka kollektivtrafik pga detta, sedan en person hotade att slå en väns spädbarn när det skrek och någon gubbe i Karlstad gjorde ju just det.

Stå på dig!

Ja, det är märkligt att en del inte verkar förstå att barn har precis lika stor rätt som vuxna att befinna sig i och (kanske ännu mer aktuellt i det här fallet) TA PLATS I det offentliga rummet.

Om man nu inte klarar av att åka buss eller äta ute med liv och spring runt sig, då kanske man ska ta en taxi och beställa hem mat istället. Barn har också rätt att åka buss och gå på restaurang, och dessutom har de rätt att göra sin röst hörd på dessa platser. Inga sura kärringar eller ohyfsade tonåringar får ta den rätten ifrån dem.

Fy fan vilka osympatiska människor det finns, som tror att deras rättigheter alltid ska gå före någon annans, jag blir mer och mer arg ju mer jag tänker på det!

Tänk så skönt det skulle vara om alla som inte har barn själva slutade tro att de är experter på barn och vet bättre än föräldrarna hur alla situationer med barn ska hanteras. Ett barn är ingen hund som ska dresseras/uppfostras, ett barn är en människa som föräldern ska ha en relation med och då blir allt inte så svart eller vitt som vissa verkar tro.

Dessutom är alla barn olika, och den som känner barnet bäst och vet vad det behöver, det är inte du som sitter på sätet bakom eller vid bordet bredvid, utan det är, tro det eller ej, föräldern.

Det finns fan bara en sak som jag INTE stör mig på angående oljud och det är BARN.

Barn är barn. Barn är som barn är. Jävligt enkelt. Barn gråter, skriker förbannat och ledsamt ibland. Så är det bara.

Det är väl som det här med att folk anser att man "måste få ha fest till 04.00 en lördag med skithög musik", sen så STÖR dom sig på barnen i lägenheten under som springer och tjoar i sitt eget hem… för att det låter.

Folk är dumma i huvudet.

Heja dig.

Heja dig som sa ifrån och HEJA DIG som har uppfostrat ditt barn so far till en egen person som vågar visa dig sitt humör, som inte kuvats. Eloge.

Oj vad många gånger jag råkat ut för såna situationer med ett barn som har aspbergers. Minsta fel och mistluren tjöt, fanns inget att göra utom att finnas vid sidan om tills det klingat förbi. Men då trodde folk att jag inte brydde mig eller var drogad eller vad fan som helst. MEN, sen mina egna blev lite större och lärde sig att det var rätt pinsamt för dem själva att lägga sig på golvet och skrika, sen dess har jag börjat hjälpa andra mammor som sitter i såna sitsar. Jag har försökt distrahera ungen, om det gått, eller hjälpa mamman med att tex packa matkassen, hålla i lillebror, hämta kundvagn eller vad som har sett ut att behövas, allt för att underlätta hennes krissituation. Oftast blir de himla glada. Ibland kan någon bara stirra och tro att man vill nåt annat som att sno deras saker eller så men i 9 fall av 10 mottages det med stor tacksamhet. Så alla som ser liknande situationer, fråga gärna om du kan hjälpa till med nåt. Om inte annat får mamman det moraliska stödet. Säg "det DÄR känner jag igen" eller vad som helst.

Åh, Gilda’s! Visst är det? (bilden alltså) Är det inte världens finaste, mysigste café? 🙂

Svar:
Ja, det var helt underbart fint där! VILL BO SÅ!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nej, nu blir jag ledsen å dina vägnar. Jag hatar skrikande ungar på bussen, men man väljer väl inte att ungen skall skrika eller? "Hjälp" min röv, är man så småaktig att man måste ta ut sin frustration över hojtande och skrikande på andra på bussen borde man skämmas, allra minst.

Usch och fy säger jag bara. Varför kan inte folk ha lite mer förståelse. Vad tror de egentligen, att mamman inte försöker och inte är tillräckligt stressad ändå utan tillrop. Jag är mamma till en 5 veckors liten flicka (första barnet). Det är sådana här historier som gör att jag knappt vågar mig ut själv på dagarna med lillskrutt. Nu tänker jag på att te.x göra ärenden i stan. Min lilla tjej är så liten än att jag inte lärt mig vad alla skrik betyder och ibland duger inget, fast man tycker man gjort allt. Blir stressad av tanken att andra ska skrika till mig att få tyst på henne eller ge mig dåligt samvete för att vara en dålig mamma, när man gör allt och inte vill nåt annat än att ens barn skall vara nöjt. Skäms på kärringarna säger jag bara!

Innan jag fick barn tänkte jag alltid att när jag får barn måste jag stanna hemma för barn kan man ju inte ha med sig, de stör ju! Sen fick jag barn och visst kom jag ut men jag var ofta ganska noga med att mata osv innan så de var så glada och pigga som möjligt alt sov när vi var ute bland folk. Nu är barnen rätt så stora och jag är alltid noga med att de ska inte springa, störa, skrika osv bland folk. Det förusätter jag att de allra flesta föräldrar försöker…men jag vet hur det är när man är till 99% SLUT i huvet och bara vill överleva tills man kommer hem, ungarna skriker, härjar och går inte att kommunicera med. Man kallsvettas av att vara den som låter på bussen/tåget men ser att det inte går att göra mer eller bättre än det jag redan gör….så jag känner igen mig SÅ VÄL i det du beskriver. Jag har också varit ute och åkt med barnen hemma, och bevittnat andra svettiga halvutmattade föräldrar med barn som är helt opåverkade av alla förälderns försök att lugna. Föräldrar som inte blir ett dugg skickligare på något av att ha en tyst tågvagn som publik…jag brukar försöka signalera (genom att säga eller på annat sätt med mimik eller så) till den stressade föräldern att "jag förstår, sådär har jag också haft det, det är lugnt, vi står ut med att höra skriken…" nåt i den stilen. Mer än en gång har jag gått fram och sagt det, och i vissa fall erbjudit hjälp. Allt för att jag inte står ut med att se stressen hos föräldern och inte för ett ögonblick vill bidra till att stressen blir ännu värre. Hade jag varit passagerare på din buss hade jag sannolikt (hoppas jag) i lugna ord talat om för tanterna att jag tycker att de har fel.

Hoppas det känns bättre nu!

Jag kan för allt i världen inte förstå mammor som flyger med sina barn när de är typ 1-2 månader gamla. De mår bara inte bra av att flyga och skriker i flera timmar, det är ju hemskt mot barnet om inte annat och folk måste ju kunna få sova.

Bussen är något helt annat, vi kan alla stå ut med lite skrikande ett tag så jag undrar vad det var för puckon. De är ju barn.

b, jag flög med min son när han var två månader för att min far var dödssjuk och ville se sitt barnbarn en gång om han skulle dött. (Du ville ju veta varför man flyger med så små barn och jag tyckte att det var en bra orsak). Min son sa inte ett pip under hela resan utan bara myste i min famn. Var har du belägg för att småbarn mår dåligt på flyg? De kan skrika precis lika mycket hemma. Köp första klass så slipper du småbarn (tips)

Vissa är dumma i huvudet. Jag har panikångest som kan utlösas av höga ljud, obehagliga lukter, mycket folk, trånga utrymmen, starka ljus etc. Därför är det här med att åka buss väldigt jobbigt för mig. Men jag förstår att barn låter och ibland går ingenting bra. Jag har mindre tålamod med skräniga tonåringar, folk som spelar hög musik, folk som har mobiltelefoner eller liknande som låter högt, folk som skriker åt varandra… Sen stör jag mig på folk som stinker svett eller har sprutat en halv flaska stinkparfym på sig, folk som sparkar i sätena, folk som inte ger plats när det är fullsatt för de vill ha fötterna på stolen brevid, folk som sitter och äter något som luktar mycket, folk som nyser och hostar rakt ut i luften och en massa andra saker. Hur löser jag detta? Jo, genom att ha med mig hörlurar till telefonen så jag kan lyssna på musik om folk är jobbiga, jag drar upp tröjan över näsan om något luktar illa, jag har solglasögon så slipper jag starka ljus och behöver dessutom inte se folk i ögonen. Är det outhärdligt hoppar jag av på någon hållplats tidigare och går de sista 500 kilometerna. Det är såklart värre om man ska åka flera mil och måste åka buss, men man får väl helt enkelt bara härda ut att allt inte är perfekt. (Om någon däremot är direkt otrevlig ska man såklart säga till!)

Jag har faktiskt varit med om en liknande situation, dock är inte jag personen med barn. Jag åkte buss och det var en kvinna med ett spädbarn som låg i sin vagn. Bebisen skrek men mamman stod lugnt och vaggade vagnen. En mamma känner ju sitt barn bättre än någon annan, därför reflekterade jag inte så mycket över det. Eftersom bebisen inte tystnade på en stund så fick kvinnan först en utskällning av en äldre dam som satt i närheten, hon tyckte det var fruktansvärt att låta barnet skrika på bussen och störa alla andra. Sedan var det en äldre man som stod och skällde ut henne ett bra tag innan han gick av bussen. Min första tanke var, IDIOTER, om ni inte kan vistas bland andra människor och ljud åk inte kommunaltrafiken!! Tyckte synd om kvinnan eftersom jag själv skulle känna mig jääävligt kränkt. Så var tvungen att ge henne några ord innan jag steg av bussen. Sade att hon skulle skita i de där surkukarna, allt dem sa var skitprat! Hennes leende glömmer jag nog aldrig 🙂 Bara för att ha nå att tänka på; INGEN kan vara en bättre mamma åt sina egna barn än en själv! 🙂

Det är ju tokigt!

Visst, okej, jag vet att jag kan bli störd av mycket ljud. Men jag skulle aldrig gå in och uppfostra någon annans unge. Det är ju galet! Jag skulle inte säga till, och om jag verkligen skulle störa mig så mycket kan jag ju välja att gå av bussen.

Om jag känner för det så brukar jag distrahera ungen för en liten stund med grimaser och annat. Ibland slutar ungen skrika och ibland inte. Dock vet jag inte om det är att gå över gränsen eller inte. Därför så är jag ofta feg. Hur skulle sådant förresten mottas av dig som förälder? Skulle du anse att jag la mig i för mkt?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *