Kategorier
Vardagstrams

Är det synd om vackra barn?

Är det synd om vackra barn undrar Paula Uribe efter att jag kommenterat i hennes blogg. Ja. Jag kan tycka det ibland. Vackra barn får ofta mycket uppmärksamhet för sitt yttre. Hur det påverkar självbilden fattar nog de flesta. 
 


 
”Alla barn är vackra!” tänker nog de flesta nu men att säga att alla barn är vackra är naivt för det är inte så barn uppfattas av sin omgivning. Vissa barn anses vackrare/sötare än andra och får således mycket mer uppmärksamhet för sitt yttre än barn som anses mindre fina. Det är skittråkigt och orättvist men det är liksom inget påhitt. 
 
Jag har inga problem att erkänna att jag tycker vissa barn är finare än andra rent utseendemässigt och även om jag strävar efter att bemöta barn bra och jämlikt så inser jag att mitt bemötande definitivt påverkas av mina känslor gentemot barnen. Vissa barn vill jag krama och pussa och lukta på och andra barn vill jag inte ens umgås med, än mindre ha dem i knät. 
 
Hur tänker ni?
 
 
”Tänk om jag tycker att mina barn är fula” oroar sig Paula men jag kan lova att även om de är det så kommer hon tycka att de är finast i världen!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Är det synd om vackra barn?”

Jag har ett fruktansvärt vackert barn. Det har varit så ända sedan han kom ut, till och med barnmorskorna som ju ser så många nyfödda, överöste mig med kommentarer om hans fantastiska yttre. Jag är väldigt glad över att han är just en han, förhoppningsvis så kommer han kunna skaka av sig det och inte bry sig lika mkt som om han vore en tjej. Killlar socialiseras alltid till att vara aktiva och uppmanas att ta för sig och bli bra på saker. Därför känns det tryggt att han är just en han, för han kommer ju förhoppningsvis inte missa något. En tjej som anses vacker och söt behöver ju inte utveckla några andra egenskaper och färdigheter i dagens samhälle – ångestframkallande!

Njaaee svårt det där. Jag skulle nog vilja säga att "fula barn" också blir påverkade av vetskapen att de inte passar in i normen för vad som anses vackert. Det påverkar i sin tur självbilden lika mycket som vetskapen att en är snygg.

Det är krasst statistiskt så att de som anses vara vackra har en massa fördelar. Så jag vet inte om jag kan säga att det är mer synd om "vackra" barn/människor generellt.

Det jag däremot tror, är att det som kvinna är oerhört negativt att ses som en "bimbo". Det vill säga snygg på ett för sexuellt sätt. Det gör en liggbar men också objektifierad och reducerad som människa. Där tror jag att det kan vara oerhört svårt att få respekt och gehör för något utom sin "liggbarhet". Och att ligga är ju trots allt en ganska liten del av att vara människa.

Synd är det väl knappast om man frågar de snygga, de har väl sina fördelar tyvärr. Ibland funderar jag hur långt tillbaka vi måste gå och vem som bestämde vad som är snyggt eller fult. Vad tror du, och går det att vända snyggvågen?

Svar:
vad som är fint vs fult handlar mycket om symmetri och matematik. faktiskt! Många säger att det är subjektivt, men riktigt så enkelt är det inte. Det finns en formel.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är beredd att hålla med. Alla de mest osäkra tjejerna jag känner är också de som "objektivt" sett skulle ses som vackrast. Och de har mycket fokus på utseendet, de är alltid supermåna, aldrig bekväma om de inte liksom fixar till det, och om blickar eller komplimanger helt plötsligt kanske ej skulle vara i lika hög grad en dag som andra blir det en fet smäll mot självkänslan hos dessa. Osv. osv.

Jag tror detta har att göra med att är en person vacker så läggs SÅ JÄVLA MYCKET fokus på utseendet på den personen, och personen kommer alltså känna att det är viktigt att förbli vacker/det är det viktigaste personen har osv., och kommer hetsa och obsessa mycket mer över utseendet. Än en person som inte behöver bli påmind om hur hen ser ut varenda jävla dag, av alla andra. Oavsett typen av kommentar egentligen. Faktiskt.

Jag vågar inte påstå att detta skulle vara universellt or whatever, men tror absolut ABSOLUT att det är connectat. Det är fan inte nådigt att vara vacker i ett utseendefixerat samhälle, du är som en köttbit i en pool av pirayor.

Kan väl också ta mig själv som exempel, lite skamlöst sådär. Skulle väl vilja hävda att jag är väldigt vackert och inte på ett "i betraktarens ögon"-PK-sätt, utan rätt objektivt. Ser jag jävligt bra ut. Jag tycker mig finna belägg för det i princip hela tiden också. Och jag började hata att jag såg bra ut pga vetskap att det kommer utan vidare undantag vara DET som det motsatta könet kommer lägga märke till och dras till at first. Och så bara, kaoz i mitt huvud. Klart han tar mig för att jag är snygg. Lix.

Som tur är så är inte snyggheten alldeles uttömmande vad gäller mina "egenskaper". Men nog fan, om jag inte kände att jag har annat att bjuda på – att jag är intelligent eller rolig eller på andra sätt har egenskaper som är alldeles ypperliga och fungerar som kukmagneter – och om inte detta också likvärdigt lyfts upp av precis alla hela tiden (en annan issue också, fokus på prestationer), så hade det varit jääääääääääääävligt synd om mig. Väldigt. Tror jag.

Så ah. Något åt det hållet.

Svar:
det där att skönhet skulle ligga i betraktarens öga är sån jävla bullshit. de flesta av oss kan enas kring vad som är vacker och fult.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag håller med föregående om att det överlag trots allt är jobbigare att vara "ful". Sedan finns förstås alla vi andra (för nä, jag räknar mig varken till de snygga eller fula) som kanske mer eller mindre har det lättare eftersom folk överlag inte tänker på vårt yttre det första de gör?

Om vi kan vända perspektiven på vad som är snyggt/fult generellt går nog inte, eftersom det handlar om symmetri och såna saker som man till och med har sett hos spädbarn att de kan urskilja. Men värderingarna kring utseende, hur mycket vikt det läggs vid det och om det är den stora massans mått vi ska gå efter eller inte, det kan vi förstås jobba för att förändra. För vi har ju fortfarande individuella preferenser och jag har aldrig fallit för någon som är sådär klassiskt "snygg".

Njae, just synd OM barnet tycker jag inte att det är. Men synd är det, om barnet ständigt uppmärksammans för sitt yttre.

Mitt barn är mulatt, inget vanligt i den lilla stan jag bor. Inte bara att hon är annorlunda med sin bruna hy och stora lockiga hår, hon är otroligt söt.

Vart vi än går får vi höra hur söt hon är. Folk säger det till oss, henne, bakom våra ryggar. Det är jävligt synd att folk bara ska kommentera hennes yttre för hon har den härligaste personligheten, smittsammaste skrattet.

Hur säger man till folk utan att de tar det eller att man låter dryg, på fel sätt, att jag inte vill höra allt det där. Tex när vi kommer till ÖF kan vi sitta i tamburen i 5 minuter innan vi kommer in och en av pedagogerna kommenterar hennes fina hår, jacka osv. Varje gång. Nu har hon tom börjat att kommentera hennes egna hår/flätor/tofsar när vi går dit. Hon är bara 2.5 år.

Håhåjaja, den oron… Nu är ju jag kanske lite subjektiv när jag säger att mitt barn är så fint och vackert så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Dock verkar alla andra också tycka det och detta sägs _hela tiden_. Nu är ungen visserligen bara ett halvår, men om det fortsätter i samma stil så vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Både min man och jag är lite oroliga för hur detta ska påverka henne. Att ta upp det med dem som ger alla dessa komplimanger känns inte som någon större idé, eftersom det inte direkt är en liten klick människor som gör det, utan typ… alla. Och om de som säger det bara gör det, låt oss säga en gång per halvår så blir det ändå ganska många yttranden om hennes yttre i längden.

Det är ju inte det att folk inte kan prata om något annat än hennes finhet, men det kommer på tal allt för ofta… Vad ska man göra egentligen?

Jag tycker det är väldigt tve-eggat det här. För ja, givetvis är det så att jag och "alla andra" bemöter barn olika beroende på söthet och liknande.

Jag är också inne på att det är väldigt dåligt att barn och människor överhuvudtaget blir uppmuntrade på grund av sina yttre attribut, för de är väldigt förgängliga. Men faktum är att jag tror att vi bemöter barn generellt lite konstigt. Ett barn som visar smarthet får ofta väldigt mycket kommentarer om sin smarthet och får således kanske komplex så fort hen går på en nit där deras intelligens testas. En annan för sitt utseende osv.

Det bästa kanske är att var försiktig generellt med att spets-inrikta våra komplimangsbemötande av barn innan de bildat sig en självuppfattning?

Eller låter det helt galet?

Jag håller med till fullo. Min dotter är jättesöt, så otroligt vacker att ända sedan hon var bebis har folk stannat på stan för att kommentera antingen till mig, till min dotter eller till sin vän att hon minsann är den vackraste flickan hen nånsin har sett. Nej, jag skryter inte. Jag tycker inte att det är något att skryta om. Jag tycker att det är förjävligt. Det är liksom inget som jag, eller hon, kan påverka direkt. Jag kan ju inte skälla ut varenda främling som säger något sånt i förbifarten. Det är sjukt irriterande, och jag undrar varje gång hur det kommer påverka henne och hennes självkänsla i framtiden. Samtidigt är min dotter inte en stereotypisk flicka (om man kan säga så i stället för "flickig"), hon har länge gillat blått, älskar bilar och är väldigt aktiv, och jag klär henne sällan i klänningar och rosa (även om jag inte utesluter de plaggen och färgerna helt). Hon har en blixten-mössa, för hon älskar blixten, och har haft svarta och blåa jackor och overaller som hon har ärvt av vänner, så det minskar kommentarerna lite i alla fall. Men inte helt, och hon kommer inte alltid kunna klä sig så heller. Och det oroar mig. Jag förstår dig helt, och håller med, och jag tycker att det är sjukt synd, inte OM henne, men ATT hennes utseende väcker sån uppmärksamhet hos andra att de inte kan behålla sina kommentarer för sig själva >.<

Jag har alltid haft en fördom om att vackra människor är "fattigare" på personlighet och inre egenskaper, då de inte behövt odla dessa för att nå framgång/uppskattning/lycka.

Och barn är ju också människor.

Det här är ju SÅ relaterat till komplimang-diskussionen.

Det kan mycket väl vara synd om vackra barn eftersom det finns en risk att de blir sedda framförallt för sitt utseende och att viktigare saker hamnar i skymundan.

Håller verkligen med LD om att vi kan enas om vilka barn som är fina respektive fula, att påstå något annat är ju löjligt. Problemet ligger ju i att fokusera på utseende som egenskap samt värdera den ena högre än den andra. Det är inte bättre att vara fin än att vara ful.

Hej! Jag vill bara tacka dig för dina kloka åsikter. Håller inte alltid med om allt, men din blogg har blivit en "ögonöppnare" för mig! Jag har två barn och ganska ofta kommer jag på mig själv med att tänka "vad hade LD sagt om det där" när jag ex säger till min dotter att hon är söt. Innan jag började läsa din blogg hade jag någon slags tanke om att om jag öste beröm och komplimanger över mina barn så skulle det göra att dom kände sig fina, som om utseendet var det viktigaste. Galet tänk och bottnar i mina egna nojjor. Säger fortfarande ofta till mina barn att de är fina, men har blivit mer medveten om det och jobbar på att avdramatisera hela utseendegrejen.

En fråga till dig, min son som är fyra har kommit till den åldern att han kommenterar andras utseende och pekar när det är något som fascinerar honom. Hur hanterar du detta? Om jag bannar honom och säger att det är fult att peka och kommentera (ex idag en väldigt lång man) så lägger jag ju värderingar på en människas utseende. Samtidigt kan ju en annan människa faktiskt bli ledsen även om det är en 4-åring som kommenterar att hen är tjock.

Rörigt inlägg, men tack för en bra blogg! // Frida

Svar:
jag bekräftar det mina barn ser och reagerar över ”hon är tjock” (ja det är hon) ”han var liten” (ja det var han) sen pratar vi om att alla ser olika ut, utan värdering. en del ärlånga, andra korta, tjocka, smala, bruna, rosa osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

For att svara pa din fraga. Nej, det tycker jag inte. Jag kan tanka mig flera andra orsaker att tycka synd om ett barn. Vacker ar inte en av dom. Det ar absolut mojligt att anses vara vacker av omgivningen och vaxa upp och ma bra och vara i stort satt nojd med sig sjalv och ha ett bra inre som uppmarksammas ocksa. Ytan ar det forsta man ser nar man tittar pa nagon, det tar tid att lara kanna en person pa insidan.

Jag vet av erfarenhet att det är jobbigt att ständigt bli påmind om sitt utseende när man är liten och inte ska behöva bry sig ett skit om det.

Jag blev ständigt påmind om att jag var "så vacker" och jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag vet också hur det är att känna sig skitful och bara få höra hur alla andra få komplimanger när man själv får höra "men du ser ju ut som en häxa i håret!" och "le inte så dina tänder syns, du har snea tänder".

Jag var vacker fram till jag var ungefär 11, det var då jag kom i puberteten, blev finnig, fick glasögon och tandställning och fick höra av vuxna att jag såg "töntig" ut.

Jag tror tvärtom, det är värre för fula barn. Snygga och vackra människor har så oerhört mycket fördelar!

Svar:
fördelar kanske. Men mår de verkligen bättre? Min personliga erfarenhet är att vackra människor oftare har dålig självkänsla och dålig självbild.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tror absolut du har en poäng. Många av de barn som jag har träffat och som varit ovanligt söta har ofta även varit ovanligt odrägliga och självgoda på ett ganska obehagligt sätt. De har liksom blivit så medvetna om att de är sötare än andra barn och därmed även bättre och mer värdefulla än andra barn. Och sedan har de växt upp till extremt osäkra och utseendefixerade människor med ett enormt behov av att trycka ner andra för att känna sig bättre. (Ja, jag generaliserar grovt nu, givetvis blir inte alla söta barn på det viset. Men jag tror de löper en större risk).

Men jag tror även att "fula" barn har det ganska jobbigt, fast på ett annat sätt. Ingen slipper undan utseendefixering, men jag tror faktiskt att de som är "normalsöta" är de som klarar sig bäst.

Vill bara tillägga att oavsett om man är ful eller snygg bör man läsa LDs blogg. Jag som är en fuling har vuxit otroligt mycket som människa sen jag började läsa bloggen och idag känner jag mig stolt över den jag är och min personlighet för det är ju den som är viktigast!

Svar:
Va kul att höra! 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Egentligen är nog det bästa för en unge att va halv-söt. Inte sådär vacker så att det påpekas hela tiden, men inte heller ful så att hen känner sig avvikande eller blir retad.

Men vafan, sånt går ju inte att påverka. En medveten förälder kan nog lyckas fostra ett självsäkert, vacker, barn. Förstärka annat än utseende, hela omgivningen lär ju göra det ändå.

Jag har tidigare bloggat om det här (https://asansvarld.wordpress.com/2011/09/15/hur-vi-lar-oss-vardera-utseende-och-vikten-av-kanske-vardera-aven-andra-saker/)och när jag var liten fick jag pengar av okända tanter och farbröder på bussen för att jag var så söt och väldigt mycket kommentarer av okända som av kända på det, det skickade signaler till både mig och min syster (som inte fick samma behandling) om att utseende var väldigt viktigt. Som tur är är jag uppfostrad av föräldrar som uppmuntras oss till att gå vår egen väg och att vara normbrytande så det har kanske kompenserat upp en del. Även om jag inte lägger särskilt mycket tid på mitt utseende så märker jag på mig själv att det på ett sätt är viktigt för mig, inte rent intellektuellt men emotionellt (och mest när det gäller mig själv än när det gäller andra).

Om jag själv hade blivit förälder till en dotter, så hade jag hellre velat att hon var åt det "fulare" hållet, än det "vackra". Typiskt "vackra" kvinnor har det inte lättare än "fula" kvinnor, tvärtom enligt min erfarenhet.

Jag är inte själv förälder men har uppfattat det som att många föräldrar tycker att deras barn är vackrast i världen trots att barnen, enligt rådande ideal, är rent ut sagt "fula".

Någon påstod i min blogg, att vackra kvinnor utsätts för mer sexuella trakasserier än fula kvinnor förutom att de ofta blir tagna på mindre allvar. Någon som har en uppfattning om det? Hur tänker ni kring detta?

Alla barn är inte vackra faktiskt. Låter hemskt o säga, men så är det ju. Men de flesta växer ur det om du förstår vad jag menar.

Om mina egna barn är vackra eller fula vet jag faktiskt inte. Man är ju inte direkt objektiv här. Men att det ska vara mer synd om vackra barn än fyla barn tycker inte jag. Att vara extremt vacker har ju både sina för o nackdelar. Likaså att vara ful. Många supermodeller har ju berättat hur svårt det har varit för de o bli tagna som sergösa affärskvinnor.

Min erfarenhet är att varannan människa har dålig självkänsla och självförtroende och inte tycker att de duger :/

Snygga har det nog jobbigt om de förändras, typ jag var smal och hade enligt folk "perfekt" kropp men är nu lite överviktig och får aldrig någonsin höra något sådant – det har ju knäckt mitt självförtroende totalt.

Jag har alltid hittat små fel på mig själv men det bra vägde alltid över medan en vän till mig som folk anser "ful" så vägde det dåliga över när hon tänkte på något i sitt utseende som hon var nöjd över. Jag upplever att hon hade det värre och mådde sämre.

Vansinnig jävla sjuk värld i vilket fall. Vad man håller på liksom…

Svar:
Jag upplever att fulare människor snarare har kommit till ro i sin fulhet. Deras yttren har aldrig fått uppmärksamhet och de har aldrig uppmuntrats att ägna sig åt det på samma sätt som vackra människor. Har man liksom aldrig lärt sig sen barnsben att det är viktigt så blir det nog inte lika viktigt heller.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag ansågs vara ett väldigt vackert barn när jag var liten och behandlades som en liten prinsessa av alla som mötte mig. Det var ett bryskt uppvaknande när jag helt plötsligt inte var "finast" längre. Jag känner definitivt att det har påverkat min självbild eftersom jag har svårt att berömma mig själv för mina inre kvalitéer och aldrig lyckas nöja mig med mitt yttre.

Tack för alla fina insikter din blogg har gett mig, jag känner att de kommer göra mig till en bättre förälder om jag någon gång skaffar barn.

@Noboytoy

Vackra kvinnor tror jag blir mer sexuellt trakasserade, det räcker att titta på en klubb för att få bevis på det.

Dock upplever jag inte att man blir tagen på mindre allvar som snygg, mig har det gett fördelar som bra jobb och kontakter – jag hoppas inte det var mitt fördelaktiga utseende bara men att förneka att det hjälper en på vägen är dumt. Nu när jag är lite överviktig och inte anses så snygg längre så märks det skillnad definitivt.

Min dotter har rött hår.. och har sen hon föddes ALLTID fått höra att det är annorlunda, vackert, häftig färg och att hon är speciell. Visst ibland blir det lite mycket. Och jag håller med dig i detta.. men jag som verkligen tycler hon har grymt snygg hårfärg.. hur gör jag då? För hon kommer höra det hela tiden. och även tvärtom att de e fult och konstigt..

det sjukaste är att jag själv inte ville ha rödtottar till barn (pga att jag är rädd att de ska bli retade).. av hårfärgen liksom? Men det är sant. och ut kom en rödtott (vi föräldrar är mörka).. och nu är rött hår det vackraste som finns tycker jag.

hur gör man egentligen för att inte fokusera på det? Det är ju som sagt såäää häftig färg.

luddig kommentar det blev

Jag tror inte alls att tanken att skönheten ligger i betraktarens öga är bullshit. Däremot tror jag att man kan enas om skönhetsidealet.

Svar:
asså både ja och nej. Går man på djupet så är skönhet mycket mer än fasaden. Jag tycker att lyckliga människor är vackra osv. Men om vi bara snackar yta så är det flesta av oss ganska eniga.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Först skulle jag vilja be om ursäkt för mina förhastade slutsatser i Isabella- och Oddebaclet.

Du tar upp intressanta frågor.

Vackra barn kan nog få en mer positiv bild av världen än riktigt fula barn. De vackra möts ju ständigt av leenden och vänlighet. Och det tror jag inte de tar skada av som riktigt små. Värre blir det när de blir äldre.

Och att se när vackra människor (ja, även vackra män)åldras kan vara riktigt tragiskt. När de successivt märker att den valuta de byggt sin identitet på devalveras tills den slutligen inte är värd ett korvöre.

Svar:
Människor som kan be om ursäkt sådär är jävligt tuffa. Själv låtsas jag ofta som det regnar och hoppas att ingen märkte. Jag behöver öva på den biten. :-)Just det där att åldras som vacker är intressant. Nu låter jag kanske förmäten och självupptagen (och jo det är jag ju haha) men jag var väldigt vacker som yngre. För mig var det nästintill ett trauma att förlora det. (jag gick upp mkt i vikt osv) Det kan tyckas patetiskt men för många vars utseende varit högt värderat så blir det en omställning; vem är jag om jag inte är snygg?? osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tror absolut att du har en poäng här. En berättelse stånd mitt liv:

Jag fick höra att jag var söt som barn (hade ju lockigt hår!) men min lillasyster tror jag inte fick komplimanger på samma sätt ( hon hade ju kort hår!). Jag kommer ihåg att jag vart ledsen för min systers skull , att hon skulle tro att hon var ful typ ( för att vara vacker var ju väldigt viktigt, det hade jag tydligen klart för mig).

Nu som tonåring och vuxen har jag varit väldigt utseendefixerad med ätstörningar i bagaget och obefintlig självkänsla. Min syster däremot hon ser som vuxen bättre ut än mig, men hon har aldrig någonsin gjort en grej av sitt utseende, utan bryr sig om andra kvaliteter i livet.

Vad är en vacker kvinna och man för dig Lady Dahmer?

Hur ska man se?

Vad är attraktivt?

Vad dras du själv av?

Svar:
jag pratar hellre om ideal och objektiv skönhet än mina preferenser på det sättet, det beror nämligen på andra faktorer som oftast inte är yttre överhuvudtaget. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lady Dahmer, gud vad jag hade velat se dig i rutan igår när jag kollade på Debatt om att recensera kvinnokroppar! Hoppas för böveken att du blir tillfrågad framöver (om du ställer upp på sådana debatter?)!

Svar:
hähä, jodå, jag blir tillfrågad hela jävla tiden. (den här gången också) men vill inte vara med i just det programmet. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Så vacker = dålig självkänsla, ful = bra självkänsla? Nu känns det som att du kör lite fritolkning. Själv var jag ful när jag var liten och det har inte hjälpt min självkänsla ett dyft. Fick mig snarare att växa upp med känslan av att jag var ett "freak" av något slag (I årskurs 4 var jag en jätte på 170 cm, hade 43 i skostorlek, mullig, finnig, och allmänt ocool). Mitt utseende uppmärksammades precis lika mycket som en snygg persons, med enda skillnaden att uppmärksamheten jag fick var negativ.

Om man generaliserar så är det nog snarare folk som ser alldagliga ut som slipper utseende hetsen mest. Men framförallt tror jag att bra/dålig självkänsla beror på många olika faktorer, inte enbart utseende och utseenderelaterade komplimanger. Att bli mobbad eller att inte få kärlek ifrån sina föräldrar kan påverka självkänslan mycket, till exempel.

Svar:
jag generaliserar. givetvis är det inte så svart/vitt. Med ”ful” menar jag givetvis inte groteskt fula utan de halvfula, alldagliga, de med utseenden som inte genererar komplimanger osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hej!

Din blogg har sedan rätt länge varit med i Dekedans af Gurudas "Bloggarnas hall of fame" http://gurudas.blogg.se/category/bloggarnas-hall-of-fame.html

Jag har inte tid eller lust med den kategonin, inte trött på dig, 😉

Du är välkommen att joina facebook sidan "Cool blogs om du vill http://www.facebook.com/pages/Cool-blogs/192160950842632

Läs mer här om vad babblar om

http://gurudas.blogg.se/2013/april/cool-blogg.html

Caoi & väl mött!!!

Vi oroar oss ibland för vårt vackra barn. Hon är ett år nu och vi försöker desperat att styra bort samtalet från hennes utseende när vi träffar människor som kommenterar det och jobbar hårt själva på att inte poängtera det hemma.

Hon växer ju snabbt och kommer snart förstå och vi oroar oss för att hon kommer tro att detta är det bästa med henne och även att andra barn ska snappa upp det och vända det mot henne.

När någon kommenterar hennes ögon säger vi att hon är nyfiken på allt. När de kommenterar hennes leende säger vi att hon är social och älskar att träffa människor. När de rent ut säger att hon är ett ovanligt vackert barn säger vi "framförallt är hon så himla rolig att vara med".

Vi hoppas med tiden lyckats ge henne en självbild och självkänsla som är baserade på vem hon är och inte hur hon ser ut men det är knepigt när folk alltid kommenterar hennes utseende de första de gör.

Hur ska vi kunna lära henne att det inte är hennes utseende som gör henne underbar?

Samtidigt förstår vi ju att utseendet även har fördelar, folk "tycker om henne" direkt men vad kommer hon känna den dagen det kanske ändras?

Ett av de klokaste inläggen ovan kommer från Boosse: "Njae, just synd OM barnet tycker jag inte att det är. Men synd är det, om barnet ständigt uppmärksammans för sitt yttre."

Så är det.

Det finns en del fullständigt skrämmande tankar också. Som de som sitter och önskar att de får en ful bebis, "särskilt om det är en tjej". Man vill bara gråta.

Boosse igen:

"Vart vi än går får vi höra hur söt hon är. Folk säger det till oss, henne, bakom våra ryggar. Det är jävligt synd att folk bara ska kommentera hennes yttre för hon har den härligaste personligheten, smittsammaste skrattet."

Vilka är det synd om egentligen? De härliga, vackra, underbara oförstörda barnen, som vågar visa hela sin färgstarka personlighet OAVSETT utseende, eller alla de trångsynta, bajsnödiga vuxna som jämt ska analysera sönder allting, och som genom att göra det överför sina tankar och föreställningar på barnet. De som säger att "vackra barn behöver ingen personlighet, vilket per automatik då måste betyda att fula barn har en bättre personlighet än vackra barn". My God…

Alla barn är vackra. Inte bara till utseendet.

Svar:
grejen är ju att vi bajsnödiga vuxna varit oskyldiga barn. Vi föds ju inte med alla de här dumma tankarna och fördomarna utan lär oss ju dem av ett samhälle och en kultur som är tydlig med vilka regler som gäller.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag håller helt och hållet med dig i den här frågan!

Jag har enda sedan jag varit liten fått komplimanger om mitt yttre, ibland flera gånger om dagen. Ofta har det också sagst att jag kommer bli riktigt fin när jag blir stor. Det sistnämnda har jag fått höra så många gånger så jag tror nu när jag är vuxen (och vet bättre) att det sattes i mitt bakhuvud och verkligen fick mig att tro att det är det enda som betyder något.

Gymnasiet kom, även där fick jag höra varje dag, flera gånger om dagen vad fin jag är. (Fy det låter hemskt att ta på sig offerkoftan om en sak, men jag är ett sånt bra exempel på din "teori"). Kom det en dag då jag inte fick en komplimang undrade jag i det tysta vad det var för fel på mig. Utan komplimanger var jag ingen! Utan komplimanger fick jag kämpa med min självkänsla. Alla lade en sån stor vikt på mitt utseende att det tillslut blev det enda jag tänkte på.

Sen kom dagen då jag blev gravid, då gick jag totalt in i väggen. Jag blev tjock (gravid) Komplimangerna försvann över en natt, ingen bekräftade mitt utseende längre och jag visste inte längre vad jag hade kvar. Jag fick kämpa som ett djur med mig själv och min självkänsla, det tog mig flera år att gro lite skinn på näsan och bli säker på mig själv (ja, jag får fortfarande kämpa). Detta är en lång historia kort!

Nej, jag förstår att alla som gett mig komplimanger sen barnsben inte menat något illa alls, dom vill ju såklart vara snälla. Vad ingen förstår är hur det KAN påverka långsiktigt. Jag förstår även att det kan sticka i ögonen nu på vissa, att jag tycker synd om mig själv över några komplimanger. Men jag vet att hade det inte lagts så mycket vikt på mitt yttre (sen barnsben!) så hade jag varit betydligt säkrare i mig själv idag.

Idag är jag stark och vet bättre, det är inte hela världen om inte alla tycker jag är snygg. Jag finns faktiskt inte till för att mitt yttre ska behaga andra, och DET lär jag mina barn. Mina barn finns till för att dom ska få vara sig själva, för att dom är fina. Dom är fina för att dom är dom, dom är fina för att dom är snälla, ödmjuka, sig själv, och dom är fina för att dom inte behagar alla andra. (Sen är dom jävligt söta också, men vafan, det behöver dom faktiskt inte veta för det betyder INGENTING).

Förlåt för min långa monsterkommentar.

Intressant tanke

Personlgen tycker jag inte att det är SYND om dem, men jag kan hålla med om att dom får mer upp märksamhet.

Men det dök upp en fråga direkt, för du måste erkänna att dina barn inte är fula direkt.

Din son är tex så galet bedårande, hur ställer du dig då till din tanke att det är synd om honom?

Även om jag vet att du inte bekräftar dina barns utseende, är det fortfarande synd som dom?

För utseendet sitter ju fortfarande kvar och dom ska om några år ut i livet utan mamma

Förstår du hur jag menar?

Svar:
Min son får aldrig höra att han är söt. Antagligen för att han inte är flicka. Ninja får därmot höra det ofta av sin omgivning. Och ja, jag tycker att det är ett övergrepp på henne. 🙁
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det är faktiskt lika jobbigt att aldrig få höra att man är fin, aldrig fått uppmärksamhet som liten, att alltid de fina barnen ska få syna och få vara lite bättre. De försämrar självbilden får både och. Så nej jag tycker Inte synd om vackra barn……

Maj – Jag tycker också att det är därför man inte ska lägga någon vikt alls på det. Det drabbar alla i omgivningen, även de som aldrig får höra att dom är fina förstår snabbt att det yttre är viktigt och spelar roll såklart i sin tur undrar vad det är för fel på dom.

Jag tycker fasen synd om hela våran kultur, vårat samhälle. Det ÄR skillnad på komplimanger och bekräftelse. Visst är det roligare att få höra när man ses "Gud vad glad jag blir av att se dig" än "Gud vad fin du är idag" DÄR har vi skilladen. Bekräfta personen istället för att uppmärksamma det yttre.

Blir lite irriterad på alla som kommenterar och skriver att deras barn är sååå vackra att folk har stannat på stan för att säga det, eller sköterskor på bvc har sagt det. Vad ska dom säga då? "Vilken ful unge du har". Alla mina grannar säger att min dotter är så vacker, och så fin. Och ja såklart är hon det. Hon är en bebis som nyss påbörjat sitt liv. Alldeles ny är hon.

Jag tycker inte att man ska prata om barns utseende igentligen. Alla barn är fina.

Jag kan ju bara utgå från min egen tanke om attraktivitet och skönhet, och barn är då isåfall de enda som jag kan säga att de är söta eller vackra utan att känna dem. Jag kan visserligen se att en människa är nära skönhetsidealet, men för att anse personen som vacker måste jag känna hen. Nu finns det säkerligen undantag, men sådan är min spontana tanke. Jag antog liksom att alla kände så, mer eller mindre.

Ursäkta för lång och något ostrukturerad kommentar.

Jag var söt som barn och när killarna (oftast de) bråkade med mig och jag bad om hjälp av dagispersonalen sa de "det är bara för att du är så söt!". Som att det gör det ok att slåss/ förstöra/ dra i håret. Att göra intrång i ett barns privata sfär till en komplimang är helt sjukt.

Fick även höra ofta att jag var söt och hade fina kläder, vilket gjorde att jag grät floder när jag inte fick vara uppklädd. I efterhand har min mamma konstaterat (efter att jag bombat henne och övrig släkt med bl.a. LD-länkar) att det kanske inte var så smart, men att de inte visste bättre.

På gymnasiet blev jag bjuden på fester utan att känna arrangörerna. Dessa hade "sett ut lämpliga tjejer i skolkatalogen". Och plötsligt, i en skoltidning, blev jag utsedd till en av skolans fem snyggaste tjejer. Tyckte det var otroligt pinsamt och gjorde att jag blev väldigt medveten om hur jag såg ut. Märkte att klasskompisar drog sig undan (jag visste inte ens att nån höll på med en sån lista) och liksom "surade", som om det var jag som gjort nåt fel. I den här vevan började jag även få drag av social fobi och kände mig ständigt uttittad.

I många sammanhang har jag upplevt att jag inte blir tagen på allvar, t.ex. att mina förslag inte godtas förrän någon annan säger exakt samma sak och det är alltid tjejer som förminskat mig och frusit ut. Killkompisar har sagt upp kontakten när jag skaffat pojkvän, för de "vill bara vara kompisar med singeltjejer". Min personlighet kvittade alltså.

En period i mitt liv gick jag hos psykolog (den sociala fobin eskalerade), som sa att det inte är helt ovanligt att s.k. vackra kvinnor tycker det är skönt när det yttre avtar, så de blir sedda mer som människor och inte som hot eller objekt. Samtidigt som det finns kvinnor vars hela självkänsla raseras när de åldras och inte uppfyller normen längre.

Idag har jag äkta vänner och är fri från fobin. Kämpar för att försöka freda min familj från f.f.a. svärmors ältande om vikt, utseende och kläder. Jag säger aldrig sånt till mina barn eller framför dem. Jag ser hur barnens kusiner uppvisar samma beteende som jag gjorde som barn, d.v.s. de ältar kläder och vill ständigt vara kalasfina. Det känns som att mina försök att betona andra sidor försvinner i allt det där andra, som svärmor bombar dem med.

Jag har definitivt upplevt både fördelar och nackdelar med mitt utseende. Fördelarna har oftast varit ytliga och kortvariga. Nackdelarna har varit personlighetsdanande på ett o-bra sätt.

Jag tycker definitivt att en kan säga att det är synd om vackra människor (inkl barn) på många sätt. Jag håller med LD och andra om att det ständiga fokuset på utseende (komplimanger) nog gör en osäkrare. Jag har många vänner som iaf nu i vuxen ålder anses vara väldigt vackra, och de är så oerhört utseendefixerade, vill inte gå ut ofixade osv.

Själv upplever jag att det är svårare att bli tagen på allvar i professionella sammanhang som vacker kvinna. Jag arbetar inom ett väldigt mansdominerat område (filosofi) och det är extremt svårt att få mina kollegor att bortse från mitt yttre. Jag vet att jag inte är ensam om att uppleva det här, efter att ha läst kvinnors berättelser på bloggen http://beingawomaninphilosophy.wordpress.com/

Så himla viktig diskussion, tack LD

Jag har alltid fått höra att jag är väldigt snygg och det är även det första någon skulle säga när de beskriver mig. Alla jag mött blir lika förvånade över att jag är intelligent också, att jag har humor, att jag är otroligt generös osv. Det är faktiskt många som inte tror på mig när jag säger att jag har en juristexamen. Fatta hur förolämpad jag blir?! Som någon ovan skrev så tror jag att man lägger så stor fokus på utseendet när någon är "vacker". Skulle jag ha sovit dåligt en natt får jag kommentarer att jag ser "sjuk ut" trots att jag bara är trött. Det är inte kul att alltid bli bedömd efter sitt utseende. Jag får dålig självkänsla av det…

Jag fick som barn höra att mitt utseende inte dög, bla att jag var för tjock osv. Men jag fick däremot alltid höra att jag var smart, stark, bra på en massa idrotter och en sådan som "alltid skulle klara sig". Och en sådan blev jag, stark, bra på idrott, tuff, kan ta mig fram i det flesta situationer, social och med en lyckad karriär. En kompis jag pluggade med på universitetet fick höra att hon var vacker, söt osv men att hon inte var så smart eller kreativ, dessutom ganska svag när hon var barn. Hon tvivlade alltid på sin förmåga men aldrig på sitt utseende. För mig blev det tvärtom. Jag vet vad jag kan men blir lika förvånad varje gång någon "gillar mitt utseende". Hade jag bara sluppit höra det negativa om mitt utseende som barn tror jag inte det hade varit ett problem alls. Tyvärr blev det så eftersom det påtalades i tid och otid.

Intressant diskussion, jag har tänkt på det jag också. Min dotter är en väldigt söt tjej, men jag har valt att se det som något positivt. Hon har opererat sina höfter, och har numera och för evigt långa och stora ärr på kroppen efter operationerna (4 st än så länge) och hon kan inte springa lika fort som andra barn, och hon går lite annorlunda. Helt plötsligt känns det som om hennes söta utseende hjälper henne i den hårda skolvärlden, där det som avviker kan bli ett problem. Hon är också uppfostrad till att vara en tuff person med självkänsla, så jag pratar inte om hennes utseende med henne, det är sådant som jag tänker när oron kommer.

Jag måste fråga en sak:

när man har blivit förälder och har sin lilla knodd med sig till exempel ut på stan, och råkar in i samtal med en främling av någon anledning: vill man få sitt barn kommenterat på nåt sätt över huvud taget? i så fall hur? jag har inga barn själv, och jag undrar hur det känns. Ett gulligt barn med ett stort smajl är ju så bedårande att man blir så glad att man gärna vill dela med sig på nåt sätt. Ja, för att man blir glad av ungar helt enkelt. Men det kanske är konstigt att kommentera ett barn? Det är det väl egentligen.. grattis, vilken lyckad reproduktion, liksom. Eller? Hur kan man dela med sig av den glädjen som ett litet oförstört barn kan få en att känna på ett sätt som man skulle uppskatta som (genusmedveten) morsa? Som ung och barnlös har jag svårt att föreställa mig hur man känner, men jag har liksom antagit att man är så stolt över sin lilla avkomma att det på nåt sätt skulle vara fritt fram för anhöriga och vänner och rent av främlingar att tala om att man tycker att barnet är så fint att man blir glad av det. Jag tycker för övrigt att de flesta bebisar är just så roliga och söta att man blir glad bara av att se dom, även om de kanske är fula ur nåt slags allmänt skönhetsperspektiv.

Och när börjar barnet själv förstå innebörden i "fin"? Jag tänker att ett spädbarn kanske inte riktigt tar skada av att berömmas. Det är väl snarare konstigt att berömma mamman eller pappan för att de haft tillräcklig tur med genkombinationerna att bebisen blivit en utseendemässig lyckoträff. När blir barnen medvetna om att de är fina? Jag är bara nyfiken, barn har jag inte själv, och något intresse av att skaffa dem har jag inte heller. Men jag tycker att det är svårt att bemöta barn på nåt slags naturligt sätt. Själv minns jag att jag verkligen ogillade vuxna som skulle fråga om hur det var i skolan eller på dagis, eller om vad man gillade att göra på fritiden.. Man kanske inte måste bemöta dom alls, eller? Fast det är ju inte heller så trevligt.

Min systerson, 3,5 år gammal, är född med läpp- och gomspalt och det syns fortfarande rätt så tydligt. Jag får lite av en känsla av att folk (speciellt folk som inte känner honom så väl) känner sig tvungna att påpeka hur söt och fin han är osv bara för att han har en synlig missbildning. Sen får han mycket kommentarer om sitt hår och jag hamnar själv i den fällan hela tiden för hans blonda lockiga kalufs är helt jävla underbar. Vet inte hur många gånger jag har pussat på dem där lockarna. Han börjar ju bli så stor att han själv fattar vad folk tycker.

Kommer speciellt ihåg tidigare i år när vi var på min kusins 30 års firande och systersonen följde med. Då var det en äldre kvinna som kom och berömde hans lockar och berättade för mig att en bekant till henne hade en dotter med "änglahår", nästan vitt och lockigt. Hon berättade att flickan, när hon var rätt så liten, började gråta och sa "nu pratar de om mitt hår igen" när hon hade gett en komplimang för det. Då tänkte jag lite att hon borde kanske tänka sig för i fortsättningen innan hon kommenterar folks utseenden både bra och dåligt.

Jag har själv lite svårt när folk frågar och kommenterar mitt utseende för mycket, alltså ett enkelt "vad snygg du är" är väl okej. Men jobbigt med "vilken hårfärg har du använt? Hur gjorde du och varför byter du hårfärg hela tiden?", "har du så långt hår eller är det löshår?", "Du ser ut att vara typ 15" (är 20…) "vad har hänt med din arm?" (ööh gissa tre gånger, en hint: rakblad). Det är några av de vanligaste kommentarerna jag får och jag undrar varför folk ska lägga sig i så förbannat mycket i mitt yttre? Får mycket kommentarer för min stil också, kläderna, tatueringar, piercings osv. Många äldre som typ fnyser. "Jaså du har färgat håret lila. *fnys* ja när man var yngre så kanske man hade vågat".

Haha, jag tvivlar faktiskt att alla som kommenterat här verkligen har så "vackra" barn som de påstår. I mitt högst personliga tycke kanske det är 1/20 ungar som är söta. Men man (tyvärr även jag) säger oftast till folk att de har en söt unge även fast man inte tycker det eftersom "det hör till". Föräldrar förväntar sig att man ska utropa "nä, men! så fiiiin, så söööt". Annars blir de förolämpade.

Det jag egentligen ville säga är att jag följer inte Paulas blogg, men hon verkar väldigt intressant, smart och klok. Lite ovanligt i bloggvärlden bland unga tjejer.

Nej, det är inte synd om vackra barn eller vackra vuxna. Att vara ful är förfärligt. Det kan jag intyga. Jag tillhör de mindre vackra och det har varit och är som att leva med ett handikapp-jag får mindre respekt, kärlek, omtanke, ja allt som vanliga människor behöver. Dock är mina barn vackra, konstigt nog, speciellt yngsta dottern är socker söt. Folk ler, pratar och gullar med henne vart vi än kommer, och de ler till mig också för min status har höjts en aning när jag fött dessa vackra barn. Det som kan vara lite jobbigt är att en del inte förstår att detta är mina barn, hur kan den kvinnan ha så vackra barn, så den frågan får jag då och då. Men jag ser hur mina barn behandlas väl, får bekräftelse, leende, osv allt det jag aldrig har fått, inte ens som barn. Jag är glad att mina barn fått fördelaktiga utseenden, för det ger dem ett rikare liv.

Tycker detta är en otroligt intressant frågeställning, har under de senaste åren funderat rätt mycket på detta då jag upplevt båda sidorna. Jag var inte särskilt söt som barn/ung tonåring, jag var absolut inte ful men var inte ett sött barn och fick sällan bekräftelse för mitt yttre, däremot fick jag alltid höra att jag var smart, duktig i skolan, en bra vän och liknande. Trots att jag stundtals fastnade i "duktighetsfällan" så minns jag att jag hade bra självkänsla under den perioden, jag fattade att utseende var sjukt viktigt men brydde mig ärligt inte särskilt mycket. Hade också fördelen av att ha ett nära tjejgäng där noll fokus låg på mat, utseende och kropp.

Sedan, när jag var kring 15-16 så blev jag vacker, och det var rätt svårt att hantera faktiskt. Började få mycket komplimanger och bekräftelse för min kropp och mitt utseende från både män och kvinnor och idag, när jag är 22, kan jag verkligen känna hur detta påverkar hur jag ser på mig själv, och inte på ett helt positivt sätt. SJÄLVKLART öppnar det vissa dörrar att vara snygg och passa in i idealet, jag har absolut fått tillgång till saker jag förmodligen inte hade fått om jag inte haft ett fördelaktigt utseende, och det finns ju till och med vetenskapliga bevis för att vi behandlar så kallade "vackra" människor bättre för att vi undermedvetet tror att de ska vara vänliga.

Men. Det är liksom inte alltid så jävla kul att vara snygg. Till saken hör att jag bor i USA och här finns ju dessutom en rent absurd komplimangtradition. Det är inte kul att behöva avvisa män HELA tiden. Det är inte kul att behöva fundera över om den största anledningen till att jag är välkommen i vissa miljöer är för att jag är en snygg tjej och inte för att jag är smart, rolig, etc. Jag får positiv bekräftelse för mitt utseende VARJE dag och det gör någonting med min självbild, det är jag säker på, och det har gjort att jag identifierar mig väldigt mycket med mitt utseende, någonting jag inte alls gjorde när jag var "alldaglig".

Så ja, jag tror absolut att det kan vara synd om vackra människor, särskilt kvinnor eftersom vi sk "vackra" kvinnor tenderar att drabbas särskilt hårt av att män närmar sig en ute, ’cat calling’ och liknande. Och det är inte så nice, nej.

Var själv "en livs levande docka" som baby och litet barn (inte mina ord för jag minns det ju inte… kan bara bekräfta genom vad jag hört berättas för mej och utifrån foton): Enorma blå ögon med jättefransar, tjockt hår med axellånga guldblonda korkskruvslockar redan vid 1.5, smilgropar, porslin hy, liten plutmun och "alldeles perfekt mycket knubb".

Var allas (familj, släkt, vänner, främlingars) lilla favorit DOCKA (medförde mycket mer uppmärksamhet än mina syskon). Blev ständigt bekräftad för hur lugn, snäll, SÖT jag var (i takt med att syskonen blev allt mer arga, stökiga – hur annars skulle dom ta uppmärksamheten från favoritbarnet?). Jag blev mer beskyddad, för man hade en fix idé om att jag SKULLE BLI KIDNAPPAD om man så vände ryggen till, just på grund av det (åh, ironin) "fördelaktiga utseendet" (synd att man glömde att hålla utkik där det verkligen behövdes).

I takt med att jag kom upp i skolåldern började gullandet försvinna och ersättas med "det duktiga syskonet" och "det snälla, tysta barnet". Hade utvecklat en ytlighet som hette duga och började känna mej DÅLIG (Att jag t ex var väldigt utanför i skolan under många år kopplade jag sen direkt till att jag måste vara ful, och inte att jag upplevdes som konstigt då jag – SURPRISE! – aldrig gjorde många knyst ifrån mej genom 4 år grundskola).

Ska inte gå för djupt in på ätstörningarna och sen (när "ful-svackan" jag hade i låg och halva mellanstadiet delvis till följd av just ätstörningarna "gick över") sexualdebuten och runtslampandet (som i mitt fall, även om det verkligen inte behöver ursäktas på något sätt, faktiskt VAR en direkt följd av bekräftelsebehovet och inte alls genuint sex-älskande).

Men jag vet att det har tagit mej MYCKET LÄNGRE TID än för dom flesta att "hitta min personlighet" (då jag trott, och ibland fortfarande faller in i att tro, att JAG helt står och faller med hur jag ser ut och att mitt värde ligger i hur mycket folk "dras till mej innan jag öppnar käften" så att säga). Hur fucked up jag är socialt (livrädd för att inte vara "det duktiga, snälla, TYSTA barnet", dysmorfofobisk och personlighetsstörd), samt att jag har en kass relation till mina syskon, ska jag bara lämna där för att inte dryga ut på detta ytterligare.

Det är faktiskt din blogg, LD, som hjälpt mej mer än något annat att börja förstå och hjälpa mej själv att komma ur den onda cirkeln.

(Kan även tillägga att jag för bara 3 år sedan, när min snubbe kallade mig för just "docka" inombords blev helt till mej av lycka i princip, levde väldigt länge på just de kommentarerna… som att det vore det finaste någon kunde säga… idag blir jag fan bara förbannad och rent av äcklad! Både av kommentaren och min dåvarande reaktion.)

Vem är det som bestämmer vem som är snygg och vem som inte är det? Tycker detta är ett väldigt konstigt inlägg, om det är synd om vackra barn? Såg i kommentarerna att någon hade lite fördomar mot vackra människor för att hen ansåg att dom ofta saknade personlighet och någon form av egenskaper, men någon som hen tycker är snygg kanske inte många andra tycker är snygg, så vem bestämmer om man är snygg eller inte? Jag tror att man får dåligt självförtroende och dålig självkänsla p.g.a. dagens ideal, man ska se ut på ett visst sätt idag och gör man det inte kan (observera mitt "kan") man uppfattas som ful. Men oftast så väljer ju inte ens vänner en efter ens utseende (kommer inte ihåg om det var du som skrev det?) och inte heller ens partner (känner man inte varandra innan så kanske det är en fördel att vara attraherade av varandra, men smaken är ju som baken).

LEA, jag kan tala om för dig att det är mycket roligare att behöva avvisa män heller tiden än att aldrig någonsin få den minsta lilla blick, bekräftelse eller intresse av det motsatta könet-i längden kan det betyda ensamhet. Nu har jag fyra barn och en sambo, men vi ska gå skilda vägar för han, just det, vill ha en snygg tjej, och glor, flirtar och raggar på dem. Så det är förfärligt att vara ful.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *