Kategorier
Vardagstrams

Jagär tjock men jag vill inte bli reducerad till”den tjocka tjejen”.

Cissi Wallin skriver just nu på twitter om beskrivande ord som tjock, smal, liten, stor och menar att folk ofta hakar upp sig lite för mycket på vilka ord som används istället för att se till sammanhanget och där håller jag med men samtidigt så är det inte bara så enkelt.
 
Jag tänker generellt att man bör försöka tänka på att beskriva folk utifrån andra premisser än det yttre. Jag utelämnar ofta medvetet hudfärg och jag tror alla behöver öva på att hitta alternativa beskrivningar på människor utöver det yttre. Vilka är vi? Hur kan du t.ex beskriva någon utan att bekriva det yttre? Går det? Kan man kanske fokusera på personens egenskaper? Vad hen sagt eller gjort i olika sammanhang? Några andra personliga drag som utskiljer? Hur skulle ni beskriva mig? Eller er bästa vän?
 
När det gäller ord som ”tjock” så är det ju tudelat. Nej tjock är inte något fult men tjock ÄR ett värdeladdat ord fullpumpat med en massa stereotypiska fördomar om personen bakom fläsket, även om jag eller Cissi eller nån annan hävdar att vi bara ser det som beskrivande. (fast gör vi verkligen det?) Att använda det generellt är en sak men att använda det OM och TILL personer kan vara oerhört känsligt och det behöver man vara medveten om även om jag håller med om att kränkthet kan anta orimliga proportioner i det offentliga rummet.
 
Ord bär med sig föreställningar. Tjock är inget undantag. Jag är tjock ja, men jag vill inte reduceras till det. Jag vill inte ses som ”den tjocka tjejen”. Jag är mer än så.
 


Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jagär tjock men jag vill inte bli reducerad till”den tjocka tjejen”.”

jag lär mina barn att alla människor är lika mkt värda oavsett vilken hudfärg eller storlek dom har.

men sen använder jag själv ordet tjock om mig själv och andra tjocka människor. mer som ett beskrivande ord.

men som sagt, det är inte lika okomplicerat i den vida världen där tjocka människor är människor utan karaktär, personlighet och något som helst värde.

dan-syndrom

Jag utelämnar också medvetet hudfärg och även kroppsstorlek om jag kan. Utseendemässigt beskriver jag istället ansiktsdrag (bred näsa, höga kindben), stilen (rockig, bär ofta klänningar, nagellack), frisyr och längd. Eller, jag försöker att göra det. Jag upplever att man även uppfattar människor annorlunda om man försöker att beskriva dem närmare på detta vis istället för att kategorisera.

Min bästa vän är otroligt rolig och skrattar ofta, vilket gör att jag alltid bli glad när jag träffar henne. Hon är omtänksam och vill alltid hjälpa till med det hon kan. Hon är envis och ger inte upp för snabbt, men kan ändra sig om hon blir motbevisad (av mig 😉 Hon har en strålande personlighet och jag är så glad att hon är min vän!

Jag har tänkt likadant som dig, och försökt bortse från fysiska attribut. Men – hela vår tankeförmåga, våra konceptualiseringar, bygger ju på kategoriseringar, och för att de ska fungera måste vi ha saker som står i kontrast till varandra. Gammal, ung, surt, sött, tjock, smal etc etc. För mig har det blivit lättare att påverka mina tankar om de här kategorierna, än själva kategorierna i sig.

Jag kommer, så länge jag har min syn, inte kunna "låta bli" att konstatera att "jaha, den här människan är överviktig, eller asiat, eller whatever". Och det ser jag inga problem med, så länge jag inte tillskriver människan andra egenskaper, som jag pga fördomar kopplar ihop med det jag fysiskt kan se.

Sen är ju begreppet tjock så oerhört luddigt, men egentligen spelar ju inte det nån roll.

Hur jsg beskriver en person beror helt på vem jag ska beskriva, jag kanske inte vet vilka egenskaper personen besitter och då blir det självklart de yttre man kommer att beskriva, sen kanske personen jag ska beskriva för känner till den andra personens egenskaper och därmed lättare att beskriva utseendet än personligheten. Men jag försöker också hålla mig ifrån att beskriva med utseende om det är möjligt, hellre beskriva en situation där personen var med så som "kommer du ihåg den där festen hos Matilda? Han som ställde sig på en stol och sjöng när den där sommarplågan spelades" ungefär.

Mycket viktigt ämne!

På universitetet och utbildningen jag går så fick vi en fråga bland många andra frågor: Hur många ord kan du om en person du möter för första gången utan att ens känna den?

Genom dina egna fördomar och den förkunskap som du tror dig besitta så är det direkt 700 ord som du tror dig kunna säga om en person som du möter för första gången. Men egentligen har du inte en sketen aning!

Ord kan vara precis hur värdeladdade som helst oavsett om det är smal eller tjock.

Min äldsta dotter har kämpat i många år med att hon är för smal och kan bli sårad när folk säger: Gud om man ändå fick vara så smal som dig.. Själv blir hon väldigt ledsen över att inget sitter snyggt och skulle gärna ha 10 kg extra…

Jag håller helt med och tycker det är viktigt att inte enbart reducera folk till sitt yttre och försöker göra samma sak. Jag tror helt enkelt att detta är ännu en konsekvens av det moderniserade samhället som jag tror det var Barthes (hmm nä säkert ngn annan Derrida?) som beskrev det såsom att vi har gått ifrån logocentrism, uttryck i ord, till ikonocentrism, uttryck i bilder och symboler. Världen snurrar så snabbt, vi drabbas av så många intryck varje dag, möten sker så snabbt på så kort tid, vi har inte tid att genom logos uttrycka vem vi är eller ta reda på hur andra är därför kommunicerar vi i symboler. Hur vi ser ut, vilka attribut vi bär på visar vem vi är och har således fått mycket större betydelse.

Åh. Jag skulle kunna komma på tusen beskrivningar på dig där ordet tjock inte finns med. Alls. Hur du ser ut säger inte ett piss om vem du är. Dessutom vikt är inte en konstant för det mesta, så det känns som en väldigt konstig sak att säga om folk egentligen….

Ja, det är lite svårt det där. Frågan är mycket i vilket sammanhang man ska beskriva personen.

Själv använder jag aldrig tjock, utan det blir det mer för mig neutrala "kraftig". Men jag tycker överlag inte om diskussionen om vikten då det för mig är en känslig punkt.

En lite nyfiken personlig fråga, har förstått att du är från Hälsingland. Gick du på högstadiet i Harmånger?

Svar:
ja jag gick i harmångersskolan
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Om jag får dela lite av mina tankar på ämnet. 🙂

"Tjock" till exempel är ju ett ganska värderande ord och jag skulle vilja säga att olika typer av fulmedia späder på det ännu mer. Med fulmedia syftar jag till rätt stor del på kvälls- och skvallertidningar. Hej Blekk postade ett väldigt intressant inlägg i dag som jag tycker är lite relevant i det ämnet.

Men hur som helst, att man oftast beskriver personer efter utseende tror jag har att göra med att det är det första man ser och det är lätt att relatera till om personen inte har någon specifik allmänt känd egenskap.

Så här till exempel:

"Jo men du vet, det är den där rödhåriga"

Eller:

"Jo men du vet, hen som lagar så grym pastagratäng"

Jag har blivit mycket mer medveten om sånt sedan jag började läsa din blogg, mycket genom diskussionerna om det här med komplimanger och barn (som jag dock fortfarande har svårt att jobba bort helt). Jag försöker så ofta jag kan flytta fokus från det yttre till andra saker. Jag ser verkligen poängen i att minska uppmärksamheten kring folks yttre och fokusera på andra saker.

En rolig incident hände på ett kalas nyligen när en mamma började göra en stor affär av mitt barns ögonfransar. "Åhhh men GUUUD vilka LÅÅÅÅNGA ögonfransar, tänk om man hade såna" "SÅ SÖÖÖÖT" "ser ju ut som hen (nej hon sa inte hen!) gjort fransförlängning" Och sådär höll hon på en stund. Sen på vägen hem sa mitt barn till mig "Varför höll hon på sådär om ögonfransar? Jag tycker i alla fall inte att det är så viktigt att prata om såna saker som hur man ser ut".

Du har naturligtvis rätt i detta, och att börja fundera på hur vi kan beskriva personer på andra sätt än enbart utifrån yttre attribut är naturligtvis jättebra – vi är onekligen väldigt fast i det yttre… Ibland blir det dock svårt, särskilt om jag av någon anledning ska beskriva någon som jag inte känner, peka ut en person ur en stor grupp människor eller liknande ("kom du ihåg den där som…? Hen går i min klass", eller så) – då blir det liksom tvunget att beskriva utifrån hårfärg, hudfärg, kroppsstorlek eller liknande. Och DÅ tänker jag att vi måste försöka sluta värdera vissa "etiketter" eller kännetecken som mer eller mindre okej. Visst, allt är ju relativt – och säger jag "den kraftiga tjejen där borta", kanske du inte alls tycker att hon är kraftig och då blir det ändå knas, men just det där med hudfärg.. ja, det är intressant faktiskt. Känns också löjligt att hålla på och beskriva någon i all evighet och sedan, till slut, när personen inte förstått, lägga till: ja, och med mörk hud.

Äsch jag vet inte, en av mina mest ostrukturerade kommentarer förmodligen. Hur som helst: att försöka hitta nya sätt att använda språket, att se på andra människor und so weiter är alltid BRA.

Ser inte dig och din kropp värst mycket förutom när du helbild visa, däremot ser jag dina håriga ben för att du visar dem och mina ser likadana ut. Däremot ser jag en framåt och vad jag förstår klok människa, trots att du provocerar mig mellan varven:)

Fördelen med att en gång ha varit överviktig är att jag nu har vett att inte döma människor efter deras vikt. Om jag ska hänvisa åt någon som är överviktig så försöker jag undvika att säga "den tjocka" eller dylikt just p.g.a. att jag vet att andra människor tyvärr helst använder sig av just dom begreppen.

Eftersom att jag numera inte är överviktig så har jag hört folk beskriva mig som "hon som var tjock förut". Det finns alltid kvar tyvärr.

För övrigt så ser jag dig som en av mina absolut största förebilder och använder mig av väldigt många ord för att beskriva dig när jag pratar om dig eller något utav det du sagt 🙂

Jag har dock svårt att tänka mig att någon som vet vem du är skulle beskriva dig som "hon som är så tjock", snarare "Hon som har en så stor feministisk blogg". Tror att folk tänker på din kroppshydda som ganska sekundärt den delen.

Håller med dig. Jag och mina kompisar brukar ofta komma in på det här ämnet och man kan prata om det så länge. Jag har aldrig varit (och hoppas att jag aldrig blir) någon som säger att em person är tjock eller smal för det hen är så mycket mer.

Sen i dagens samhälle så är det fel att vara tjock och man ska vara smal men det gör det inte heller rätt att påpeka att hen är smal. Allting vore så mycket lättare om alla kunde fokusera på hur personens egenskaper är istället för hur de ser ut.

Jag kom att tänka på det där under ett halvformellt möte i det projekt som jag var projektledare för under min studietid. Jag skulle beskriva en tjej för de andra i ledningen men kunde inte hennes namn. Det lättare och snabbare sättet hade varit att beskriva henne som "Ni vet hon den tjocka tjejen från Grekland?" men det kändes både väldigt opassande men också som något jag själv inte vill bli beskriven som. Det tog så klart lite längre innan de andra förstod vem jag menade när jag förklarade var hon bodde, vad hon jobbade med osv. Men till slut visste alla vem hon var utan att hennes storlek eller ursprung hade nämnts.

Efter detta har jag börjat tänka på hur jag beskriver folk för andra.

Tjock, svart, i rullstol, ful kappa …

… det är viktigt att fundera på hur vi beskriver och bemöter varandra. I denna länk: http://goteborg.ungarorelsehindrade.se/2013/04/04/lyssna-pa-lisa/ berättar en tjej (titta på videon) hur jobbigt det är att bli konstigt bemött för att hon sitter i rullstol. Ingen vill reduceras till att vara ett ting, färg eller några extra kilon eller vad det kan vara – vi är banne mig mer än detta.

Lisbet

http://goteborg.ungarorelsehindrade.se/

hm.. ändå så är det första ordet i spalten som ska beskriva dig "fet"..

Svar:
jo, men att jag kallar mig själv för tjock, alltså äger det, står för det samt avdramatiserar det, har ju ett syfte.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Fast man måste ju få beskriva personer efter hur de ser ut utan att nödvändigtvis lägga en värdering i det man säger? En beskrivning av en person är för mig inte värre än att beskriva hur mitt hus ser ut. Nu säger jag dock inte att det är okej att beskriva folk hur som helst, och jag skulle personligen aldrig beskriva någon som "fet". Jag tänker att det är svårt att beskriva någon efter personlighet eller något hen sagt, som du säger att man ska försöka göra istället, om den man pratar med inte känner personen alls eller på samma sätt som en själv.

Svar:
fast det finns nästan alltid en värdering i det, det är lite det som är min poäng. Dels så har vi egna föreställningar; medvetna eller omedvetna, som speglar sig i vårt tal och dels så bär ord på historia osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Som andra redan nämnt, så beror det på sammanhanget tycker jag. Ska jag beskriva en vän för någon så utelämnar jag det ytliga, eftersom det förmodligen inte är så intressant just då, utan man fokuserar mer på inre egenskaper t ex. Men om jag bevittnar ett brott och sitter i förhör med polisen, ja, då är det lite knepigare och då måste man gå efter utseenderelaterade signalement. Det är ju inte direkt något konstigt.

Jag vill inte heller bara ses som "den tjocka tjejen", men oftast så använder folk det som inte är norm för att beskriva en persons utseende, som hudfärg eller kroppshydda för att det är enkelt och kanske avvikande på något sätt…

Tror dessvärre att det spelar mindre roll vilka ord/uttryck vi väljer när vi av någon anledning (god eller mindre god) väljer att ta upp kroppsstorlek, då det mer handlar om attityd än om ordet i sig. Samma problematik finns ju vad gäller hur vi betecknar ras (ja, oj – skrev jag ras… ;)) och funktionshinder. Se vad som hänt med ord som vi använder om folk som inte ser ut att ha etnisk (??!!!???) svensk härkomst – utlänning, invandrare, immigrant… Eller intellektuella funktionshinder – efterbliven, retarderad, etc etc osv….

Kan tycka det ibland är lite kul att se hur folk slår knut på sig själva när de försöker beskriva mig utan att ge sig in på min etniska bakgrund (eller vad vi nu ska kalla det…).

Lite pessimistiskt inlägg här, men jag hoppas att det var begripligt.

Funderar på varför det är så stort fokus på utseende. Rent principiellt så är det ingen skillnad om någon blir värderad utifrån sitt utseende eller hur de är som personer. Olika människor uppskattar olika fysiska attribut på samma sätt som de uppskattar olika personligheter. På samma sätt som många inte kan rå för hur de ser ut, är det extremt svårt att ändra personlighet. Så på ett principiellt plan är det värre att inte vilja vara vän med någon för att vederbörande är tjock jämfört med om personen är mycket blyg och osäker?

Du är så otroligt klok, har börjat se mkt på ett helt annat sätt sen jag började läsa din blogg!

Jag hatar för övrigt när folk personbeskriver mig för min kropps utseende .. Jag försöker alltid att beskriva någon utifrån deras personlighet, man vill ju mkt hellre höra att "Du vet Liisa, hon som alltid är så glad och drar rolig skämt" ist för något som beskriver mina mer eller mindre framträdande kroppsdelar!

Skriv en bok vettja, jag skulle stolt ställa den synlig på hyllan här hemma 🙂

Ett jättebra inlägg som vanligt! Men vad svårt detta med ord och deras värdeladdning är… Någon ovan skrev att hen hellre använde ordet "kraftig" än "tjock" eftersom hen uppfattade detta ord ("kraftig") som mer neutralt. Själv (och som ett överviktigt "självt" så HATAR jag ordet "kraftig" – tycker att det är ett fullständigt vidrigt ord, även om jag inte kan förklara varför).

När jag läser inlägget och kommentarerna så kommer jag också att tänka på ett tillfälle för några år sedan när jag skulle hämta mitt då sexåriga barn på fritids. Av någon anledning så hamnade jag och den uppmötande fritidspedagogen i en "identifieringskris" där vi båda försökte ringa in vem i personalen jag syftade på – eftersom jag tyvärr förlagt hens namn någonstans i minnets arkiv. Vi fastnade i beskrivningar som "brun page", "färgglada kläder" med mera, utan att någon av oss blev övertygade om vem det syftades på. Vi vände oss helt ut och in för att undvika att hänvisa till den åsyftades kroppskonstruktion. Min sexårige avkomma säger dock plötsligt: "Mamma, jag tror att du menar TJOCKA fröken – yy" Och det gjorde jag ju…

Asså det här är bara lite of topic men jag måste berätta det ändå.

Jag var på en fest hos grannen för några år sen och en god vän till mig var där också. Så satt vi några st i köket och pratade. Helt plötsligt säger en kille åt min vän något i stil med "oj asså du är ganska tjock". Min vän satt där ganska häpen i någon sekund tills jag bara var tvungen att bräka ur mig "JAAH men han har ju bara MER att ÄLSKA VETTU!"

Liksom visst förmodligen full kille men ändå sen när har folk fått för sig att det är lämpligt att helt plötsligt utbrista kommentarer om folks kroppsbyggnader??

Ghhaa!! Det är svårt det här för man är van att beskriva saker efter normer och vad man har lärt sig och det behövs tankeställare så att man ändrar sig och det levererar du så jäkla bra.

Jag beklagade mig när jag gick upp 2 kilo och då räknas jag som smal men för mig var det konstigt och jag tyckte att jag blev tjock och beklagade mig och då blev människor förbannade på mig och sa att jag var smal och hånade dom som tyckte att dom var för överviktiga men vad är det att vara överviktig?

Jag blir förvirrad som vanligt.

Hej! Jag läste din kommentar om förlossning på Paulas blogg. Och fyfaan vad du är skön, skrattade ihjäl mig när du skrev om avslaget och att det luktade död råtta i snippan. HAHAHA! inte alla som är så ärliga 😀 visste inte ens att det fanns något som hete avslag, hjälp?

Hej kloka kvinna. För mig känns det som om ord som beskriver kroppsform har väldigt olika status, kanske för att det är så personligt. Jag tror att de flesta håller med om att man inte skall säga att någon är tjock, däremot tycks det helt ok att säga att någon (tjej) är lång, kanske för att man med längd rätt ofta associerar till mannekänger, och det är "fint". Det finns ingen glamour i att på fjärde klass vara, inte bara längst i klassen och i skolan, utan även längre än alla lärare och skolpersonal och ständigt få höra "jösses, vad du är lång!!!". Jag har sett båda mina tjejer krypa ihop, försöka göra sig osynliga och också hållit dem i famnen när de gråtit över detta. Till slut började jag säga till. Det har ju knappast undgått dem, liksom det inte undgått mig, att vi är långa kvinnor? Lite svårt att som tonåring försöka skapa en positiv självbild, när folks omedelbara reaktion på en är "Herregud!!" Ditt inlägg är tänkvärt. Vad jag ville säga är att alla ju inte uppfattar ord på samma sätt, så många beskrivningar är ju att ta en risk.

Utsendet har ju tyvärr en stor betydelse och innan du lär känna en person är det ju i princip det enda du har att gå på. Ska man t.ex. efterlysa folk så måste man beskriva utseendet, inklusive hudfärg och kroppsstorlek, och skillnad i att beskriva näsans form eller hudfärgen liggger ju i vad folk lägger in för egna värderingar inte själva beskrivningen i sig.

Sen kan det faktiskt vara minst lika jobbigt att jämt ses som den alltid lika glada tjejen om man en dag mår skitdåligt och bara vill få göra det. Du förväntas ju att alltid ha ett leende på läpparna. Eller om man anses anses vara mer åt det buttra hållet, då undrar folk om man vunnit på lotto om man en dag är lite gladare. Att beskriva folk utefter deras egenskaper placerar ju folk i olika fack precis lika mycket som utseendet, om inte mer. Är man svart så är man ju svart det är inget du kan förändra. Om du däremot anses vara den där blyga, tysta tjejen kan det vara väldigt svårt att ta sig ur den rollen om man nu vill det, t.ex.

Jag har gener som gör att jag är motsatsen till fet, alltså smal/mager. Mina föräldrar fick alltid höra, jag och mina syskon har alltid fått höra hur fula och äckliga vi är för att vi är så smala. Så jag tycker inte att man bara ska prata om ordet fet eller tjock. För jag tycker att jag som naturligt, genetiskt mager person fått höra glåpord hela min uppväxt och vuxna tid. Min bror och syster har t.o.m haft självmordstankar p.g.a att de i skolan fått utstå sådan mobbning kring deras naturliga "smalhet". Så som jag ser det så är det mycket mer "accepterat" att hacka på, mobba, kränka någon som är väldigt smal. Jag kan självklart inte veta hur det är att vara tjock men jag har haft vänner som varit det och de har inte ens varit i närheten av samma behandling som jag och mina syskon har fått utstå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *