Kategorier
Vardagstrams

Social klassär länkad till livsstilen

Alla friska kan ge sig ut och springa. Eller powerwalka. Ett kort på simhallen har i stort sett alla råd med om man drar ner på några öl/cigg/plagg på H&M varje månad” skrev Cissi Wallin på sin twitter häromdagen i samband med den dagens radio1-sändning. Hon ville bena ut lite varför kostråden ser ut som de gör, varför människor är så förbannat lata och varför inte fler tränar eller äter sunt men jag känner att ofta när man diskuterar detta så tar man inte hänsyn till människors olika förutsättningar. Det liksom glöms bort. 
 
Är man utarbetad, trött, stressad så kommer man hantera vardagen efter det. Lägg på ekonomiska förutsättningar, ansvarsområden, utbildning, värderingar, det berömda ”livspusslet” och flera andra socioekonomiska och sociala faktorer så har du en cocktail som inte precis ökar chanserna för att man ska hitta lust och motivation. Är man slut efter en lång arbetsdag, hämtning av barnen på förskola, middagslagning och allt annat som krävs så ser kanske prioriteringslistan lite annorlunda ut.  
 
Det är lätt för medelklassen att avfärda folk som lata och bekväma eller skuldbelägga de som lägger pengar på ciggaretter och öl istället för annat ”viktigare” utan någon vidare analys kring varför det ser ut så. (Och att vara ”lat” är väl en bra förklaring? Alla orkar ju inte träna. Alla vill inte det och då uteblir den där motivationen som det talas så varmt om.) Ja,  alla KAN ge sig ut och springa och alla kan sluta röka osv. Men varför gör inte alla det då? Teori och praktik är nämligen inte samma sak för människor påverkar av så många olika faktorer.
 
Och ofta handlar det ju om brist på insikt och kunskap men det är lättare att få just insikt, kunskap och FRAMFÖRALLT motivation om man har bättre ställt eller bättre förutsättningar. Det är inte en slump att övervikt och dålig hälsa är vanligare i arbetarklassen. Det är inte en slump att barn i lägre klasser rör på sig mindre och äter sämre. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Social klassär länkad till livsstilen”

Man kan ju även tillägga att det inte är alla som har möjlighet att "ge sig ut och powerwalka", tex för att de arbetar hela dagen och sedan hämtar ungarna och handlar och lagar mat och nattar dem – och det är ju knappast som att man lämnar sina barn ensamma för att gå ut och jogga då precis.

Det är väl främst ensamstående jag tänker på då. Och kanske främst i glesbygden där det inte finns något fancy gym med barnpassning.

Alltså hälsoproblemet i samhället kommer inte lösas av att vi hetsar enskilda individer till att träna mer. Det handlar framförallt om arbetsmiljö, hur mycket människor arbetar, hur mycket människor stressar, om folk har möjlighet att gå till läkaren eller inte (kan bli väldigt dyrt om en ska remitteras vidare etc) och så vidare. Visst kan en snacka om "eget ansvar" men det kommer inte att lösa något utan handlar bara om att förflytta ansvaret från kollektiv till individ. Inte så konstruktivt om det en vill åt är lösningar, men kanske bra om en mest vill slippa känna skuld.

Varför tränar jag inte? 1) tycker det är sjukt tråkigt, all glädje som kunde ha funnits förstördes under gympan i skolan

2) jag har noll koordination och skäms ihjäl på tex aerobics, dettdetta mycket längre tid för mig att lära mig "nya rörelser" och då känner jag mig som ett miffo

3) med tre små barn – när skulle jag hinna/orka?

4) köpte jag ett träningskort är det att slänga pengarna i sjön pga ovan nämnda anledningar

5) även om de har barnpassning på "mitt" gym, så skulle det ta närmare en timme att ta mig dit med alla tre barnen, de skulle kanske funka där i en halvtimme, sen en timme hem, och de är totalt slutkörd och hungriga och jag skulle behöva fixa mat/äta. Detta trots att det tar typ 10 min att gå till gymmet….

Men man kan väl ta med sina barn? Lägg dem i vagnen, låt dem cykla brevid, ta en skogspromenad. Det är klart om aldrig har lärt sig som barn att motion är bra och hälsosamt eller att äta rätt, så kommer det inte automatiskt som vuxen heller. Sedan föds nästa generation och hamsterhjulet är uppfunnet. Till viss del kan det bero på socioekonomisk stantus att man inte har råd att låta sitt barn spela hockey eller rida. Men det finns många aktiviteter som är förmånliga.

Äter man dålig har man kanske inte lust att ta en promenad på kvällen eller över huvudtaget röra på sig. Men bra mat behöver inte heller vara så dyrt, åter igen brister det i kunskap. Eller så är man medveten om vad som vore rätt val, men väljer trots det sådant som är dåligt.

Alla orkar träna. Det sitter bara i huvudet. Att röra på sig är vad vår kropp är till för. Har man ett tungt arbete så får man sin dagliga motion därifrån, då är det oftast kosten som det brister om man inte känner sig "tillräckligt fit". Och ja, det är när man inte orkar, som man behöver det som mest.

Svar:
som sagt, analys.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

…och jag blir så trött på att det enda som räknas är ifall man tränar på GYM. Man kan träna hemma, ta en promenad, springa i trappan, åka skidor, springa, simma, träna i lekparken. Men man måste sluta att se allt så svartvitt. Du kan få till bra träning på många ställen. Gymmet är inte the shit.

Svar:
fast nu skrev jag ju inget om att träna på just gym.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Helt enig! Överhuvudtaget tycker jag du sätter fingret på något större när du skriver om hur lätt det är för medelklassen att tycka, tänka, höras och framför allt orka. Orka träna, hitta billiga träningsalternativ, aktivera ungarna, tänka på och köpa genusvänliga kläder, vara miljömedveten och äta ekologiskt/vegetariskt etc.

Du får gärna skriva mer om klassfrågor, jag läser med stort intresse.

//Lina

Du har helt rätt! Det får inte heller glömmas att det ofta är billigare att äta onyttigt än nyttigt, att nå upp till dagens ideal är verkligen en klassfråga, precis som det alltid har varit. När idealet var att vara överviktig så var det extremt svårt att kunna äta sig till en sådan vikt, bara de rika hade råd med det, nu är det precis tvärt om, de fattiga har inte råd, varken ekonomiskt och/eller tidsmässigt, att vara vältränade. Jag fattar verkligen inte hur en kan skuldbelägga individen i den här frågan.

Du har absolut rätt, dels påverkas ens praktiska förutsättningar till hälsosam livsstil av av klass, inkomst, arbetstider och allt det där. Sen påverkas också vilka förväntningar man ställer på sig själv, vilka prioriteringar och ambitioner man har, av ens uppväxt och människorna omkring en. Umgås och jobbar man med folk som äter nötter istället för japp, kokosvatten istället för cola, tränar på lunchen, gympar med barnen på helgerna etc, så blir man ju påverkad av det. Man förväntas vara hälsosam i vissa grupper. Sen tror jag att "medelklass i storstads"-stilen också för med sig en massa onödig stress och press och livsstilshets som jag inte tycker att jag ser i mina höghuskvarter. Det är på gott och ont, även om stora sociala och ekonomiska orättvisor såklart alltid är på ont.

Jag är ju sån där, bekväm människa som är ASTRÖTT efter jobbet. Och då har jag ändå inga barn…..vågar knappt tänka på hur trött jag kommer vara då! Men i nuet så tänkte jag jättelänge "jag måste röra mig, jag måste träna…..tar det imorrn"…hela tiden. Dock har jag en hund så promenader blir det iaf, tillslut bara gick jag till gymmet. Och nu försöker jag ha det som rutin, 2 ggr i veckan. Det låter säkert superenkelt men för mig, som ändå lite av en latis, så funkar bara ett sätt, nämligen bara att göra det! På´t liksom.

åh…glömde ju sista, jag menade att jag tillhör ju medelklass osv, äter en del onyttigt, orkar inte riktigt engagera mig i maten mer än nödvändigt…men jag försöker tänka "ju mer jag rör på mig desto mindre gör det om jag äter onyttigt…" Jag går inte till gymmet för att bli smal, vältränad, utan för att förbränna det jag stoppar i mig. In – ut ..liksom

Tycker att argumentet kring att det är bristande kunskap som bidrar till ohälsa är något uttjatat. Har förståelse för att folk i såkallad arbetar klass generellt hat färre högskolepoäng än folk i medelklass. Men att detta skulle vara en orsak till ohälsa har jag svårt att förstå. Oavsett utbildnings nivå så tror jag gemeneman vet att motion är bra. Tror även de flesta har någon slags uppfattning om vad som är bra/dålig mat. Föga få lär tro att mc donalds är bra mat ( säger inte att alla med någon slags ohälsa äter mc donalds, men en del gör ). Anser att folk som använder sig att detta "kunskaps" argument bara ursäktar folks beteende istället för att se till de faktiska orsakerna

Jag är en sån som alltid sett mig själv som lat som inte tränar. De senaste tolv åren har jag jobbat med väldigt olika saker men alla jobb har haft en sak gemensamt – de har haft mer eller mindre märkliga arbetstider. Jag har jobbat allt från olika former av natt på heltid (krogen och industrin), tvåskift i industrin och senast med ett jobb som kunde innebära allt från sextimmarsdagar när jag började 04, 13-timmarsdagar med start 06, eller kvällsskift till 22-23-tiden nånting. Ofta under samma vecka. Alla mina jobb har också inneburit helgjobb och storhelgsjobb. Lönen har åtminstone för ett par av jobben varit klart tillräcklig för att jag skulle haft råd med ett träningskort, och då och då har jag också köpt ett. Men eftersom jag aldrig använt det längre än några veckor i sträck innan jag gett upp har jag fastslagit att jag är alldeles för lat. TILLS jag fick mitt nuvarande jobb. Kontorstid. Flextider. Friskvårdstimme. Jag kan fan inte FATTA vilken jäkla skillnad det är på hur mycket mer jag orkar nu. Så jag har börjat träna också. Och hållit fast vid det en längre tid. För jag hinner och orkar nu. Jag är ju inte lat, jag var bara helt jävla slut förut. Slut av konstiga sömntider och av att ständigt känna stress över min sömnbrist och av att hålla på och planera när jag skulle hinna sova ikapp innan nästa morgonskift. Slut av långa arbetsdagar, av att aldrig kunna ha en långhelg att se fram emot (långhelger, alltså de med röda dagar, som när man jobbar kontorstid faktiskt utgör de där tillfällena när man får vila upp sig lite extra). Jag fattade verkligen inte då, men jag fattar nu. Det jag fortfarande inte får ihop är hur 40-timmarsvecka på mitt nuvarande jobb kan kännas som så många timmar mindre än 40-timmarsveckorna på mina tidigare jobb. Jag får det verkligen inte att gå ihop.

Skrev om det här: http://www.arsinoe.se/?p=25301

"Men snälla, lyft blicken från individen för fem sekunder? Visst, en kan tala om ”individuella val” och så vidare tills ens spricker men om en faktiskt är intresserad av att lösa ett problem och inte bara skjuta skulden för det på individen så föreslår jag att en istället ser det på en samhällelig nivå. Visst, om alla ansträngde sig till max skulle kanske folkhälsan bli lite bättre, men de stora förbättringarna ligger i att förändra människor situation."

När jag var arbetslös gick jag upp i vikt. Jag hade massor med tid, men var deprimerad pga arbetslösheten, kände mig trött och hängig och omotiverad. Jag hade också ont om pengar och kunde inte unna mig något nöje. När jag sedan fick jobb mådde jag så otroligt mycket bättre! Trots att jag är upptagen med att jobba på dagen, så har jag nu ork och motivation att träna två kvällar i veckan.

Jag är så trött på att man hela tiden skuldbelägger fattiga människor. Jag är så trött på medelklassen som hela tiden moraliserar över fattiga människors (dåliga) val. Så fort man är fattig har man ingen rätt att göra dåliga val ibland, exempelvis röka. Det är så jävla lätt att säga att alla har råd med gymkort eller dylikt om man "drar ner på något"när man själv har råd att kedjeröka, dricka öl varje fredag och samtidigt köpa ett gymkort. Förstår heller inte varför det finns så jävla många människor i Sverige som tycker att de har rätt att säga åt andra människor att de måste träna. Att träna har.blivit en sån jäkla statussymbol att jag blir alldeles matt

Känner igen mig i kommentaren här ovan, att vara arbetslös tar kraft. Aldrig har jag haft mer tid att tex träna på, och aldrig har jag gjort så lite som när jag varit arbetslös. Nu är jag itne arbetslös längre, men jag är ensamstående och ja det är jättesvårt att få till träning, en gång i veckan blir det, mormor hämtar på förskolan. Men det är ju inte alla som har den förmånen.

Håller helt med i din analys. Får hela tiden höra från människor runt omkring mig att ohälsosamma människor (framförallt sker hänvisningen till tjocka, då) får skylla sig själva om man inte tar tag i sin situation. Eller Janne Josefssons moral kring den fattiga modern som rökte för några hundralappar i veckan, men inte hade råd att skicka sitt barn på klassresa, utan att ta hänsyn till yttre faktorer.

Har förresten tänkt på en sak, mycket av det du bloggar om när det handlar om genus berör framförallt synen patriarkatet har på kvinnors prestationer kontra utseende, framförallt i den västerländska kulturen. Skulle tycka att det var intressant med ditt perspektiv på synen av den tredje världens kvinna, något som ofta glöms bort i debatten.

Jamengud, jag tror det är svårt för folk som tycker om att träna att förstå sig på folk som inte alls tycker om det. Det är nog lätt att prioritera annat man tycker är viktigare – lätt att fastna i att ta hand om alla andra först också när man har barn.

Psykisk hälsa/psykisk ohälsa spelar STOR roll på den fysiska hälsan. Genom åren har jag sett vänner som är underaktiva/överaktia/hetsäter/svälter sig/skär sig, allt bottnar i en psykisk ohälsa. Det syns inte utanpå hur insidan mår. För det otränade ögat kan en kommentar som "jag orkar inte/jag är trött/det är tråkigt" osv vara det personen säger men egentligen är det en depression.

Istället för att anklaga och säga till folk att anstränga sig mer/sluta vara lata/bekväma öppna upp för alternativ och faktiskt vara mer tillåtande för psykisk ohälsa. Istället för den tabu jag upplever kring psykiskt ohälsa så behövs mer stöd och öppenhet.

Jag har ADHD och fick diagnosen som vuxen. Jag har i skolan av lärare och kompisar blivit kallad för lat/bekväm/slarvig/glömsk. Jag har varit jobbig/påfrestande/högljud. Jag tog studenten med samlat betygsdokument. Endast fyra lärare från förskolan till studenten har fått mig att må bra och tro på mig själv. När jag kom ut i arbetslivet fungerade det inte, jag hade depressioner, ångest och jag har utvecklat tvångstankar. Hela mitt liv har jag trott att om jag bara anstränger mig mer kommer jag att lyckas ha en fungerande liv.

Nu är jag överviktig, underaktiv, sjukskriven och sen några dagar också däckat av biverkningar ifrån Concerta. Jag ska snart börja på KBT samtal hos psykiatrin efter att ha först väntat 7 månader för utredning och nu i 3 månader efter utredningen. Jag gör allt jag kan men hjälpen är inte lätt att få då jag anses må tillräckligt bra (inga självmordstankar/försök).

Jag är kluven till klassfrågan, tycker det är bra att det finns en medvetenhet om den (jag va länge totalt ovetande och undrade varför det var så tungt att försöka ta sej "uppåt") men samtidigt ska en va försiktig med att placera människor i kategorier och eventuellt cementera fördomar. Jag är en sådan som många betraktar som en i samhällets bottenskikt, är ensamstående mamma och har mest haft lågstatusjobb, och är just nu arbetssökande. Jag är inte dum i huvudet utan har min klass emot mej och ingen har någonsin peppat mej att ta mej upp, tvärtom – en ska hållas på plats o inte tro att en är nåt [bättre](trots att Jantelagen är ute nu tycker jag). MEN jag går nu på gym ändå, det började som en rehabilitering för min rygg och nu går jag för att jag vill, det är härligt att känna hur kroppen blir starkare, och jag har också dragit med mej några vänner, det är roligt att vara en inspiration 🙂 Att få koll på maten är ganska lätt om en är intresserad, jag äter rätt "vanligt" men försöker att det inte blir för mycket snabba kolhydrater förutom efter träning. Som Siobhan skriver; det är lätt att gå upp i vikt som arbetslös. Det med pengar så det är mycket va en prioriterar och jag tycker Cissi har helt rätt. En behöver inte va ett totalt offer för sin klass 😛

Jag är övertygad att alla kan träna om de vill. MEN allt handlar om prioriteringar. Är man trött efter en lång dag då har man ju val träna eller sova. Gissar att de flesta väljer sova. Man kan träna hemma om man inte kan gå till gym. Man kan köpa en crosstrainer eller liknande eller göra olika övningar(finns massa gratis appar o tips på nätet).

Men så vill många inte. Jag är en av de. För sig skulle jag inte kunna gå på gym för de har ingen barnpassning o även om de hade haft det så skulle jag inte vilja lämna mina 4 barn hos helt främmande människor. Vist skulle jag kunna träna hemma. Har även en träningscyckel(min man köpte den som rekomendation från sjukgymnasten när han fick diskbrock), men jag vill inte. Tiden hittar man om man vill, men jag väljer o göra annat med min tid. Och vilket klass jag tillhör(tycker för övrigt det är fel o klassa människor) spelar ingen roll. Hade jag haft mer pengar hade jag ändå inte velat o träna o hade jag haft ännu mindre pengar så hade jag fortfarande inte velat o träna. Men det kanske kommer en dag jag börjar träna. Mirakel kan ju hända.

Jag är helt övertygad om att de flesta som lever "ohälsosamt" gör det för att de har svårt för att få ihop det där förbannade livspusslet. Det är så enormt mycket man ska försöka hinna med i vardagen och samtidigt ska man vara på arbetet större delen av sin vakna tid. Har man möjlighet att kunna köpa sig fri från vissa av vardagens måsten är det givetvis lättare att hitta tid för träning. Men om man inte har den möjligheten så tvingas man helt enkelt prioritera. Och då är det nog lätt hänt att man prioriterar bort träning. Jag tycker inte man ska skuldbelägga människor för det.

Om man inte har möjligheten att arbeta deltid eller att betala någon för att exempelvis städa åt en så tror jag faktiskt att det är omöjligt att få ihop livspusslet på ett bra sätt. Det blir helt enkelt så att man får prioritera bort någonting till förmån för någonting annat. Som att man väljer bort träning för att istället hinna umgås lite med sina barn innan de lägger sig. Eller att man prioriterar bort sömn för att hinna städa.

Kan anse att problematiken ligger i hur människor behandlas. Som många skriver ovan så är den psykiska biten den viktigaste i fråga om ork. Går man arbetslös, söker jobb efter jobb och blir behandlad som skit av arbetsförmedlingen, hur fan ska man orka göra något överhuvudtaget efter ett tag?

Vi måste ha en bättre arbetslöshetspolitik där företag inte kan utnyttja fas 3 med praktik osv och där människor får känna att de har ett värde även på arbetsmarknaden. Tror att först då kan det bidra till mer ork hos individen.

För det är precis så som Cissi säger. Att det ta mig fan är gratis och ingen hjärnkirurgi att motionera och äta hälsosamt MEN då måste det finnas energi, ork osv vilket inte alla situationer skapar.

Angående rökande mammor måste jag väl tyvärr säga att jag håller med Janne Josefsson i den frågan *spyr dock lite i munnen*.

Jag anser att har man valt att skaffa barn har man ett ansvar att ta hand om dem och då går de och deras behov över ens egna.

Jag minns hur min mamma var ensamstående och rökte när vi var små och jag minns också att hon sket i att röka då valet stod mellan cigaretter och sådant jag och mitt syskon behövde..

Svar:
har du rökt? Det har jag. Att vara beroende påverkar de val man gör och det kan vara svårt att sätta sig in i ett beroende om man aldrig haft ett själv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det är lite dubbelt det här.

Å ena sidan är det ju så att det mesta går. Även den som har ont om pengar kan leva hälsosammare. Bra mat behöver inte vara dyrt – man kan handla frukt och grönt efter säsong, köpa mejerivaror med kort datum, baka bröd själv, äta mer vegetariskt med bönor och linser. Man kan göra storkok när man ändå står vid spisen och på så vis slippa laga mat så ofta.

Man kan spara in på kläder genom att köpa second hand. Man kan tänka resursmedvetet på alla möjliga områden.

Då blir det pengar över, och vill man prioritera ett träningskort på t ex simhallen så visst kan många göra det, såvida man inte lever på existensminimum. Och även om så vore så visst KAN man träna – tio benböj när man varit på toa, fem armhävningar medan soppan kokar, raska steg med barnvagnen till affären …

Å andra sidan kan det vara svårt att hinna. Och framför allt orka. Att göra ovanstående kräver omställning om man inte är van vid att leva så. Det är enklare att använda halvfabrikat om man inte förberett maten. Tanken på att träna kommer inte automatiskt när barnen väl har somnat efter en skrikig kväll som följt på en stressig dag. Även om man vet att man borde motionera så är det lätt att prioritera ner det eftersom det är så mycket annat som måste göras (räkningar, månadsrapporter, det trasiga lysröret, har barnen gjort sina läxor och hur går det egentligen med skolkamraterna, och hur ska jag orka få halvsenila mamma att förstå att hon behöver hemtjänst? osv).

Mår man dessutom dåligt – vilket en jobbig och ansträngd situation kan vara antingen orsaken till eller följden av – så försvinner orken och motivationen till att göra sådant man skulle må bra av på lång sikt. Då är det kort sikt som gäller.

Långt inlägg det här och egentligen säger jag bara samma sak som LD: Det vore önskvärt med förståelse för att människor är i olika situationer. Ofta behövs nog pepp och stöd snarare än förmaningar, besserwissrighet och t o m förakt.

Vill tillägga att det kan bli omänskligt hård press på den som lever i en ansträngd situation om hen också ska tvingas träna och få höra att det är hans/hennes eget fel om hen inte kan pressa in tid för motion i vardagen.

Både fysisk och psykisk stress aktiverar samma försvarssystem i kroppen och bördan kan helt enkelt bli för tung.

En ensamstående småbarnsförälder som får ihop till det nödvändigaste genom att vara timvikarie på oregelbundet schema har helt enkelt inte samma möjligheter till återhämtning som den som delar vardagsslitet med en partner och som jobbar dagtid på ett fast jobb.

Fast det är ju undanflykter. Jag tränar ALDRIG och jag vet att det är för att jag är lat och ingenting annat. Nu den senaste veckan har jag promenerat massa och man blir ju så mkt piggare! Om man väl börjar så glömmer man av varför man inte gjorde det tidigare. Det finns inga bra ursäkter enligt mig, jag har använt alla. Hellre bara säga: "Jag vill inte" eller "jag är för lat" för det är precis det de handlar om. Och lata människor finns i alla samhällsklasser.

Svar:
Du tränar inte för att DU är lat. Nån annan tränar inte pga andra anledningar. Säger du att det alltid beror på lathet så säger du samtidigt att arbetarklassen är latare än andra. Onyanserat och analyslöst.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

När man inte känner människor kan det vara farligt att uttala sig om hur mkt "alla" kan. Man glömmer att folk kan ha situationer som gör egentid HELT omöjligt (typ ensamstående med flera barn), man glömmer att den psykiska hälsan påverkar hur hög tröskeln är (depressioner,adhd, autism, många döljer sina handikapp och blir lätta måltavlor) man glömmer också att en del har så lite egentid att det vore idioti att lägga den på gymmet om man vill ha kvar någon livslust. Visst man kan promenera och yada yada men jag tror att vi har olika förutsättningar (och ork) i olika skeden i livet och själv blir jag rätt irriterad på när någon annan har åsikter om de prioriteringar jag gör för att få ihop pusslet och ändå ha tid till mina egna tankar. Självklart är det ingen slump att fattigare människor är sämre på att träna och äta rätt. Det fattar man om man provat leva med de förutsättningarna. Sedan kan jag själv känna igen mig i hur det känns att träna mkt och äta rätt. Man vill liksom frälsa alla eftersom man mår så bra själv… Då är det lätt att sparka in öppna dörrar och predika utan att ta hänsyn till andras förutsättningar. Jag har själv gjort det.

Jag vill inte träna. Som någon här ovan skrev förstördes det eventuella intresset för träning och sport av gympalektionerna som var så fruktansvärt ångestframkallande för mig. Gym intresserar mig överhuvudtaget inte, jag känner mig missanpassad och rent utsagt äcklig i det starka ljuset bland massa andra människor. Det kan verka provocerande för människor i tider som dessa då träning och "hälsa" är sjukt modernt.

Jag tycker dock att det är otroligt avslappnande att simma, så det brukar jag ägna mig åt när jag behöver tänka på annat. Och jag har hund vilket innebär att jag promenerar mycket. Förut gick jag på yoga, också för att slappna av men jag har inte råd med det längre. Och förra våren började jag jogga, men fick inflammationer i båda fötterna så jag la det på hyllan.

Jag har blivit kallad för lat för att jag inte tränar mer, men det rör mig inte i ryggen. Visst kan jag vara lat precis som alla andra människor men för mig handlar det mest om att jag tycker att det är ointressant med träning.

Förstår att Cissi kanske inte menade det där till människor med mycket låg inkomst, men många stannar inte sina resonemang ens vid socialbidragsnivå. Det provocerar mig något enormt när människor med stadig och relativt hög inkomst säger åt mig hur jag ska leva. Är man som jag sjuk och får max en 500lapp till kläder och nöjen över så är inte det första man tänker på ett träningskort. Man kanske vill "unna sig" ett par nya trosor, en mascara och en flaska vin. Det ska andra skita i. Jag kommer inte hem till medelklassfolk och säger åt dom att ge pengar till välgörenhet istället för att köpa varsin ipad till familjen.

Det kan snabbt bli farligt om man lägger sig i andras ekonomi. Jag tror det bara ökar klassklyftor och förakt.

Jag var motsatsen till Siobhan och AnnaCarin och alla andra som håller med dem. När jag var arbetslös gjorde jag inget annat än hängde på gymmet, jag hade ju ändå inget bättre för mig och något måste man ju fylla ut sin tid med. Så enkelt var det. Gymkort? Prioritering.

Jag håller dock med om att det inte är helt okej att moralisera över vad andra gör med sina pengar. Men jag blir förbannad när jag såg UG (som för övrigt alltid är hårt vinklat utan källkritik) och den där mamman som hellre lade pengarna på cigaretter än barnens skolresor. Jag själv har pluggat på universitet i 6 år (jaja, hej medelklassen) och jag drack, shoppade, tränade, bodde dyrt och åt gott varenda månad. Men då prioriterade jag bort sånt jag inte var intresserad av. Så enkelt är det (nästan). Mkt handlar om prioriteringar, jag menar hur fan klarar studenter av att leva under existensminimum i så många år?

Om folk inte vill prioritera sin hälsa, eller barnens skolresor är det deras val. Jag blir förbannad för mig själv, men skulle inte säga ngt om jag faktiskt träffade mamman irl.

Alla kan inte alls ut och springa lite eller motionera övht. Har vi glömt bort alla sjuka människor eller? Alla kan inte äta på samma sätt heller pga olika anledningar. Blir superirriterad att någon som CW som har normen på sin sida och förutsättningar avlägger en sån kommentar.

"Det är bara att göra si eller så". Nej det är det inte alls, för alla.

Lady dahmer.. åh vad jag gillar dig men ibland går jag i taket. Lathet är INTE en ursäkt. Du pratar om "människors olika förutsättningar" och det är här du gör ett stort misstag. Såfort man börjar tänka att ja men jaaaag har ju minsann inte FÖRUTSÄTTNINGARNA att gå ut och springa, jag som jobbar SÅ hårt och SÅ mycket, nej jag har ju bara en timme om dagen för mig själv! etc etc.

Så mycket ursäkter. det är alldeles för lätt att ursäkta sig i livet, istället för att faktiskt vara ärlig mot sig själv och säga att

JA, ÄVEN JAG KAN.

tänk på det, hur ofta resonerar du så?

Liberalernas farligaste argument: individens eget ansvar. Det finns ju nästan inget att sätta emot där. Jag sparar dina synnerligen användbara argument till nästa battle som innehåller orden "individens eget ansvar". Big up Lady!

faktum är att jag inte hade råd med varken kort på simmhallen eller kläder från hm när jag levde på soc. Självklart kunde jag ge mig ut och springa i skogen och sluta med nikotin. Men faktum är att det inte gick pga min depression. Men sånt förstår inte folk alls är min erfarenhet. Man måste verkligen känna mig och veta hela min historia för att förstå att jag hade gjort det om jag hade kunnat.

(Liten brasklapp för att jag inte hunnit läsa alla kommentarer.)

Det är svårt med träningsmotivation, oavsett vilken livssituation man befinner sig i. Om man då dessutom har ont om pengar, tid och kunskaper blir det inte direkt lättare. Dåligt samvete är en väldigt dålig morot, det brukar snarare göra att man tvingar sig till det och då är sannolikheten för att man ska tycka att det är roligt och njutbart ganska liten. Om man har dåligt samvete för sin bristande träning är dessutom risken större att man äter mer onyttigheter. En klassisk nedåtgående spiral.

Exakt, allt det där ligger långt ner på prioriteringslistan när varje dag bara går ut på att överleva (fysiskt och psykiskt). Vilket skitsnack det är om att man bara ska "anstränga sig mer", de pratar ur röven!

Nu är det faktiskt så att det finns människor som inte har utrymme för den där H&M-tröjan, de där ölen eller de där ciggen i sin månadsbudget, och följaktligen inte kan dra ner på dem för att få utrymme för träningskort eller utrustning.

Det är värt att påpeka. Det finns tyvärr många människor som inte inser att inte allt handlar om att prioritera rätt, eller bättre.

Däremot kan "alla" förstås, såvida man inte har några skador eller fysiska problem, gå raska promenader, göra övningar hemma och liknande.

Bra skrivet! Människors olika förutsättningar glöms bort i så många sammanhang… Men just i den här frågan kan jag tänka att det är svårt att peppa folk att vara hälsosamma utan att vara moraliserande/se ner på. Nu vet jag inte vad Cissi skrev på Twitter, men jag kan tänka mig att hon bara försökte peppa folk. "ALLA kan, DU MED!" liksom.

Men rent generellt skulle jag väl önska mig fler hälsoråd som fokuserar på hur skönt det är att träna/hur bra det känns att vara stark, snarare än att framställa det som ännu en sak man måste hinna med om man inte är en totalt kass människa.

Nu när jag ska ge dig en komplimang över din talang i att uttrycka dig i skrift önskade jag att jag kunde skriva den komplimangen sådär beskrivande som ditt inlägg ovanför, men nu har inte jag övat upp den färdighet så får väl kort och gott säga; Väldigt bra skrivet. punktslut.

Jag har ADD och är ofta väldigt hypoaktiv jag har alltså lägre aktivitetsnivå än normalt vilket är väldigt frustrerande eftersom det finns så mycket jag skulle vilja göra. Jag har liksom Ida som skrev tidigare, blivit kallad lat och det ena med det andra men det handlar inte om det. Jag har ett funktionshinder som gör allt i livet mycket svårare Conserta hjälper mig en del men jag måste endå kämpa varje dag med vardagens sysslor vilket jag inte alltid lyckas med ibland orkar jag ingenting.

Så nej alla kan inte

Jag är en sådan som älskar att träna och som brukar träna EGENTLIGEN. Och därför är jag också en sådan som har ständigt dåligt samvete och känner mig LAT när jag nu för tiden inte hinner eller orkar.

En vanlig tisdag:

Upp kl 5

Gå till förskolan kl 6

Anlända till jobbet klockan 7.45

Jobba som ett djur hela dagen, stå framför elever, springa i trappor, ha konferens

Sluta jobba kl 17

Åka hem och vara hemma ca 18.30

Borde jag orka? Prioritera annorlunda? Vad ska jag ta bort? Jobbet, barnet eller restiden?

Men ändå har jag dåligt samvete för att jag inte tar på mig löparskorna eller gör styrkeövningar framför tv:n.

Kort sagt: tack för detta inlägg!!

Svar:
Du är INTE lat.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Bara för att något är lätt och/eller roligt för DIG betyder det inte att det är lätt och/eller roligt för NÅGON ANNAN. <– något folk borde lära sig.

Känner en person som klagade på tjockisar, bland annat mig, sedan blev hon gravid och gick upp 20kg..jävlar vilket gnäll det blev och vad lätt det hade varit att säga "men du, håll käften och gå till gymmet istället" men en har ju lite mer respekt efter egna erfarenheter.

Fast jag ar ocksa fodd I en sk arbetarfamilj, men mina foraldrar gjorde allt for oss barn. Vi var jatteofta ute och gjorde roliga saker – gick I skogen, akte till slottskogen och vi fick riktig mat. Att saga att arbetarklassen inte gor si och sa for att de inte vet battre eler har forutsattningar kanns trist och ar direkt felaktigt. Det ar bara en dalig ursakt, det handler val inte om Pengar utan om attityd. Kass attityd kan bade Rika och fattiga ha. Mina foraldrar rokte visserligen bada tva, men I alla andra avseenden bortprioterade de sig sjalva jamt och standigt for var skull. Vi hade inte mycket pengar, men jag kan and a inte forestall a mig en battre och mer innehallsrik barndom!

Svar:
då är det alltså, enligt dig, bara en slump att just lägre klasser också rör på sig mindre? eller är de bara lite latare än medel- och överklassen?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anonym: Angåenge Psys video till Gentleman. Han sjunger för övrigt I’m a Mother Father Gentleman (I’m a motherfucker gentleman). Det är en parodi på män som proklamerar sig vara gentlemän men ändå behandlar tjejer som skit. Enligt vad jag läst om den.

Någon kommenterade angående någon form av friskvårdstimme man kan få genom jobbet. Det är ju en win-win situation för både arbetsgivare och arbetstagare.

Visst kan det vara svårt att inte ta åt sig och bli förolämpad av omgivningens/ens egna förväntningar. Men ta ett steg åt sidan och konstatera nej jag har inte råd, nej jag är för sliten, nej jag är för skadad just nu osv. Min partner får dåligt samvete över att inte hjälpa till i hemmet, då frågar jag helt enkelt kan/orkar du? Nej. Då så.

Jag tränar inte. Jag vill inte träna. Det är aptråkigt att träna. Jag tar en promenad ibland, det gillar jag. Jag tänker skaffa mig en häst, rida är det bästa jag vet.

Kanske det inte är jag som är "lat". Utan de som tränar kanske är tramsigt fanatiska, har "gått på" hela grejen med den här träningshysterin..? Vem fan "tränade" för femtio år sen? Den som hade tungt jobb blev stark. Den som inte hade tungt jobb behövde inga muskler.

Vem tjänar på folks dåliga träningssamvete? Kan det vara gymmen? Simhallarna?

Äh, vad vet jag.. Tänker iaf inte alls börja träna. Däremot har jag några kubikmeter ved som ska kapas, klyvas och travas framöver, så det blir nog bra ändå.

Om människor bara begrep hur bra deras kroppar är designade att må. Jag har själv varit fruktansvärt deprimerad och nere av en rad olika anledningar, och bestämde mig för att börja äta rätt, sluta röka och börja träna. Vad man äter gör mer med humöret och välbefinnandet än man kan tro, och det kostar absolut inte mer att välja nyttigare alternativ. Man får mer energi, håller sig mätt längre och orkar träna. Träningen, i vilken form den än förekommer, utlöser endorfiner, och humöret blir ännu bättre, samtidigt som motivationen ökar. Man blir piggare, starkare och orkar mer. Koncentrationsförmågan ökar dessutom.

Maten vi äter spelar så otroligt stor roll och det är något som fler borde tänka på. Men vill man må dåligt, känna sig trött, sliten och omotiverad, fine, fortsätt äta samma gamla skit och ligg i soffan på kvällarna. Det är faktiskt ett individuellt val. Är man deprimerad blir man knappast lyckligare av att fortsätta röka och sitta stilla, sorry to say. Och jag är ett av många levande bevis för den saken.

Svar:
nej, men är man deprimerad så är steget till att sluta röka eller börja röra sig overkligt långt. När jag var deprimerad så tappade jag all lust till allt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Till Linnea här ovan som svarade på min kommentar (och andras), jag kan ju bara prata för mig själv men det handlade inte om pengar – jag hade kunnat köpa ett dagskort på Friskis, här ute på landsbygden är det sannerligen inte dyrt. Att vara arbetslös var helt enkelt bara knäckande. Att göra en sån enkel sak som att gå och handla mat eller göra något annat ärende tog en hel dag. Hade jag en grej inplanerad så kunde jag inte planera in en till. Det låter ju helt sjukt idag när jag har heltidssysselsättning och ändå får till alla de där grejerna. Men så var det. Jag har bara varit arbetslös sammanlagt 1,5 år på de här nästan 20 åren sen gymnasiet, men det är absolut de värsta perioderna i mitt liv.

För mig handlar det om att prioritera och om motivation. Man orkar och man kan hitta tiden till träning bara man har just det. Träning är superviktigt för mig och har alltid varit (trots arbetslöshet och ständigt dålig inkomst av olika anledningar och nu två barn o deltidsjobb) men jag har alltid tagit mig råd och tid. Och jag får ständigt jobba på min motivation för att komma iväg om man är trött eller soffan bara är extra mjuk. Men för mig är det alltid värt det för jag blir gladare, piggare, mår bättre o orkar mer..

Men alla ska få göra som de vill utan att känna skuld.

Svar:
och om man inte har vare sig ork eller motivation då?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Du har lite rätt där faktiskt, att träna kan kosta.. Jag skulle behöva köpa springskor ofta, men bra kostar skjortan och då blir det ju svårt att springa om man har ont i benhinnorna.. Skidutrusning = Svindyrt..osv.. Visst kan man skylla på det men om man har annat som måste prioriteras, typ laga tänder eller något viktigt, så är det ju inte helt enkelt,, dålig jämförelse men kan vara verklighet om man inte har gott om peningar.. jag vet:)

Sorry, det handlar om prioriteringar. Jag är född av arbetarföräldrar, har själv varit arbetslös, haft skiftjobb, jobbat hårt på fabrik, jobbat vid löpande band, inom vården, skaffat mig en universitetsutb. Nu arbetar jag heltid, har hus, barn. Genom hela livet har jag alltid kunnat träna. Ibland har det varit tuffare, jag har varit tröttare men blir man piggare av att sitta kvar i soffan då? nu Går jag upp 5, tränar en halvtimme. På kvällen mellan 20:30-21:30 tränar jag igen. Jag är SKITTRÖTT innan men det går över efter de första fem minuterna. Lovar, det är lika jobbigt för mig som för dig. Men jag gör det ändå.

Svar:
Visst handlar det om det.Men vad ska man prioritera bort? samvaron med barnen? Andra intressen? Sömn? ett långt bad? För dig är uppenbarligen träningen viktigast, men för andra är det inte det. Jag prioriterar ungefär tio andra saker före en springtur.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

AnnaCarin: Jag förstår ju så klart att det är olika för alla. Jag ville bara ge en motvikt till hur ni beskrev det för jag hade det precis tvärtom. Visserligen var jag vara arbetslös i 5 månader och det kan nog ha spelat roll.

Med heltidsstudier och två timmars pendling om dagen blir det inte så mycket ledig tid över under en dag, såvida jag inte prioriterar bort samvaron med barnen under våra få timmar innan läggdags. Går och cyklar när jag ändå ska någonstans men det där att det ska schemaläggas för att definieras som att "man tar tag i saken" känns verklighetsfrånvänt ur min synvinkel.

Håller verkligen inte med. Jag pluggar till civilingejör vilket betyder 8-17 i skolan varje dag och minst en dag i veckan 8-21, då man labbar. När jag kommer hem vid cirka 17:30 så är det bara fortsätta plugga ( det krävs att man lägger ca 100 timmar hemma / kurs och man läser 3 kurser parallelt under 2,5 månaders tid ) och sen ska även mat och sånt göras.Ändå hinner jag träna nästan varje dag.

Det går om man vill och försöker lite. Förövrigt vill jag tacka för en väldigt bra blogg! Har verkligen helt skilda åsikter mot dig men det är väldigt kul att läsa om något som är så tvärtemot en själv. Det lär man sig mycket på!

Svar:
Good for you liksom. Dina förutsättningar har gett dig ork och motivation. Mina har det inte. Du kan inte applicera dig själv på andra.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men kom igen, sluta upp med att underskatta folks tankeförmåga. Det krävs ingen särskild kunskap för att förstå att rörelse och motion är bra och att typ sötsaker är mindre bra. Alla som har gått i grundskolan vet detta. Och ALLA (ja, alla) kan röra på sig om de vill och inte är förhindrade av sjukdom (psykisk eller fysisk).

Man kan: cykla till jobbet, promenera, stå upp på bussen eller tunnelbanan om man åker kollektivt (att stå upp är också en form av träning), träna med Korpen (=billigt), jogga (man kanske kan ha råd med ett par skor om året i alla fall), vara ute i skog och mark och plocka bär, svamp etc (bor man i stan, så kan man åka kollektivt för att ta sig till skog och mark). Sommartid kan man simma och bada gratis i sjöar och hav. Man kan leka, springa, hoppa och gunga på lekplatser, spela brännboll och fotboll mm.

En del som kommenterat här har skrivit att de inte hinner motionera pga långa arbetsdagar, men såvitt jag vet så är det väl ganska ovanligt att folk arbetar 7 dagar i veckan året om. Det finns väl helger eller andra dagar då man är ledig (beroende på sysselsättning)? Varför inte motionera de dagar då man är ledig?

Jag blir faktiskt otroligt provocerad av kunskapsargumentet, Lady Dahmer, att arbetarklassen inte skulle veta bättre, för jag tycker att det är förminskande gentemot arbetarklassen. Det är ju som att du säger att arbetarklassen är dum i huvudet. Visst visar statistiken att det finns fler överviktiga inom arbetarklassen än exempelvis inom medelklassen och det kan väl möjligen bero på uppgivenhet och apati inför en pressad livssituation, men inte på bristande kunskap.

Jag tror att väldigt många svenskar, fattiga som rika, precis som jag ägnar två timmar eller mer per dag åt att sitta och dumglo framför tv:n eller datorn. Skulle alla dessa människor (inklusive jag själv) byta ut en av dessa timmar mot en entimmespromenad så skulle ju hälsoeffekterna bli enorma!! Det kostar ingenting att promenera.

Så snälla, lägg av med snacket att rörelse är något som bara en privilegierad medelklass kan ägna sig åt.

Svar:
Att inte ha kunskap är inte detsamma som att vara dum. Det hoppas jag verkligen att du förstår. Att det sen finns flera faktorer som spelar in är givet, men att kunskapsförbristningar skulle vara ett tecken på att man inte kan tänka eller saknar intelligens är ganska enkelsprårigt. Kunskap är dessutom ofta bundet till den miljö man växer upp i; tillgången till information, kunskap, utbildning osv. Att tala om detta är inte kränkande. Men som jag sa; det handlar om att ha lite analys och förståelse för människors olika förutsättningar. Som sagt; i teorin kan alla. I praktiken funkar det inte så. Ditt resonemang är skuldbeläggande.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

http://www.nordicwellness.se/?p=priser tar vi studentpriset som är 299 kronor/månad och tar med sig en halvslitet linne, några gympadojjor många har gamla avlagda som man kan fräsha upp med lite vatten och borste.

Alla kan detta. Det finns en norm i socialbidraget som tillåter detta och har man bostadsbidrag/tillgägg och barnbidrag och hela köret som försäkringskassan har så är det snicksnack att man inte har råd att ta hand om sin hälsa!

Rent larv.

Dessutom mår man dåligt ska man uppsöka vård.

Sedan har man barn och massa jobb och andra tidskrävande grejer kan man inte bjäbba om att man vill träna för då prioriterar man annat.

Vilka larverier.

Sen sluta käka våfflor eller falukorv och byt mot fisk och någon paprika eller morot ibland så lovar jag magin sätter igång.

Jag håller helt med om att det kan vara svårt att hinna och prioritera träning med småbarn i huset därför har jag blivit en varm förespråkare av VARDAGSMOTION! Jag vet det låter kanske trist och präktigt men det ger möjlighet att få allt på en gång, dvs både träning och vardagen att rulla!

Tex: skjutsa barnen i cykelkärra till dagis, cykla/gå till affären och om du tar bilen, ställ den en bit ifrån ingången, jag lovar att kånkande av x-antal matkassar/kundvagn + 2 hängande barn i hasorna = styrketräning!:) , klipp gräset med handjagare, städa själv (skippa RUT-skiten), lek med barnen (tafatt, springa efter någon som lär sig cykla kan vara assvettigt, lyft ungarna istället för gymvikter!), listan kan göras hur lång som helst utan skymten av något glassigt dyrt gymkort.

Tänk på att småbarnstiden är en begränsad period av livet, därefter kan man säkerligen få mer tid till mer specifika sportövningar om man tycker det är kul annars är ju träning/lek ihop med barnen toppen!

Men oav sett om man är lat ,prioriterar annorlunda eller saknar motivation så är det undanflykter. Varför inte ta med barnen på promenader i naturen? Man har väl helger där man kan avvara en timma till att träna. Alla som inte tränar och är överviktiga (som jag själv) letar ursäkter hela tiden och ska skylla på vilken klass man kommer ifrån osv. Vi alla bestämmer över våra liv. Kommer från arbetarklass o känner många från samma bakgrund alla har hållt sig aktiva. Känner inte igen beskrivningen av arbetarklasen. Sen att jag la på mig när jag fick sambo vid 21 års ålder är ju bara bedrövligt men jag får skylla mig själv! Och jag får skylla mig själv att jag inte gått ner än! Om man prioriterar annorlunda eller är lat så får man inte klaga heller. Dagsatt sluta skylla ifrån sig!

Hoppsan, råkade skicka iväg kommentaren här ovan och mitt namn föll bort.

" "Det är lätt för medelklassen att avfärda folk som lata och bekväma eller skuldbelägga de som lägger pengar på ciggaretter och öl istället för annat ”viktigare” utan någon vidare analys kring varför det ser ut så."

Du menar de med blå åsikter, de finns ju faktiskt i alla klasser. Enligt vissa definitioner är jag medelklass. Men jag är har inga blå åsikter, inte mina "medelklasskollegor" heller."

Svar:
nej jag menar faktiskt medelklassen, även de med röda åsikter (till synes iallafall). Jag möter det här resonemanget bland folk jag känner och umgås med. (jag umgås ej med liberaler)
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tycker att det, lite för lättvindigt dras paralleller mellan övervikt och inaktivitet. Det är ju inte så att alla som inte tränar ett par gånger i veckan är gravt överviktiga. Inte heller är det så att de med övervikt alltid har en sämre hälsa än normal/underviktiga.

Jag har tex en väninna som tränar som en idiot (i mina ögon) och även om jag inte skulle kalla henne överviktig så är hon definitivt inte smal. Hennes psykiska hälsa är heller inte särskilt god – hon lider av ständigt återkommande depressioner.

En annan väninna fick en stroke innan hon ens hann fylla 40 år. Hon både tränade, åt nyttigt och var smal i kroppsformen. En före detta gymnast på elitnivå.

En annan kvinnlig bekant, dog redan som ung. Många män gillade hennes spetiga lilla kropp men det visade sig att hon fick i sig för lite näring som till slut gjorde så att alla hennes inre organ i kroppen, lade av. Hon svalt långsamt ihjäl kan man säga, trots att hon inte såg ut som, eller klassades som en typisk anorektiker.

Själv hade jag vid en kontroll "normal" kondition och eftersom jag tycker att jag inte tränar, så blev jag mycket förvånad över resultatet. Jag trodde ju att jag skulle bli dödförklarad som inte springer på gym som "alla andra";).

Läkaren sa att jag nog rör mycket på mig, utan att jag själv tänker på det. Tar en promenad eller en cykeltur då och då, jobbar i trädgården, tvättar och städar bilen, bär grejer, städar huset och håller igång hela tiden istället för att sitta i soffan och glo.

Jag blir så trött på den här typen av uttalanden – och naturligtvis kommer de från en redan "smal" person. Om man tror att motion skulle lösa fetmaproblemen i världen är man i min mening mindre intelligent än andra.

Som barn hade jag träningar flera dagar i veckan men jag blev ändå tjock. Och det satt inte i att jag inte rörde på mig.

Det är dags att sluta skuldbelägga alla överviktiga och anklaga oss för att vara lata! Det sitter itne i motionen! Det beror på de usla kostråd som finns och som sabbar våra kroppar. Och när ens mättnadssystem är sabbat är det otroligt svårt att fixa det – men inte omöjligt.

Jag blir sjukt provocerad när folk talar om för mig hur jag ska leva mitt liv, den trotsiga tonåringen tittar fram.

Mitt livspussel erbjuder inte några utrymmen för några större utsvävningar angående motion, den får jag förresten så det räcker och blir över på jobb (äldreomsorgen) och med 3 ungar så ..

När jag är ledig så spenderar jag hellre den tiden med familjen än att gå på gym. För övrigt så lyfte jag skrot regelbundet innan liten kom och ja, jag mådde bra, men så länge hon är liten och inte fixar att "passas" av gymmet, så får jag vara hemma.

Jag äter i alla fall bra och nyttigt.

Varför ska folk alltid tala om för andra hur de ska leva sina liv? Är det den där känslan att vara bättre och peta lite på den som redan ligger?

Givetvis finns det dem som uppenbarligen skulle må bra av att få in lite vardagsmotion, vi är väl inte korkade på riktigt alla av oss, men inte katten ger det oss någon rätt att tala om det för dem.

Ett problem jag kan se är "antingen eller"-mentaliteten som präglar diskussionerna idag. Numera känns som att antingen sitter du i soffan hela dagen eller så springer du runt med pulsklocka och barfotaskor. Då kan jag förstå att t.o.m. de personer som vill träna men inte har kunskaper tappar motivationen.

@Lady D: Jag förstår naturligtvis att kunskapsbrist inte behöver vara kopplad till den intellektuella förmågan, och själv tycker jag ju inte det. Men det handlar inte om svårtillgänglig kunskap här. Vi matas med grundläggande kunskap om kost och hälsa från dagis och framåt och säger man då, som du gör, att en viss samhällskategori inte FÖRMÅR göra kloka val p.g.a KUNSKAPSBRIST, då tycker jag att man indirekt säger att denna grupp är lite korkade i.o.m att denna kunskap finns överallt och INTE är svår att ta till sig. Sedan undrar jag verkligen jättemycket på vilket sätt mitt resonemang är skuldbeläggande? Jag skulle bli så glad om du kunde svara på det. Hur långt sträcker sig det egna ansvaret, tycker du?

Varför är det viktigt att sortera människor utifrån klass?

Svar:
för att kunna analysera samhällsstrukturer osv så är det viktigt att generalisera och där kommer bl.a klassperspektivet in.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ahli: bra fråga. jag skulle säga att det inte är viktigt att sortera människor efter klass. Men att diskutera samhällsfrågor utifrån strukturer tycker jag är viktigt. Och klassindelning är ett bra analysverktyg.

Vad säger ni andra?

Jag tror inte alls att det är okunskap eller brist av insikt som gör att vissa inte tränar eller "tar hand om sig". Det är väl omöjligt i dag att inte veta att man mår bättre om man rör på sig eller att godis är dåligt och grönsaker är bra. Men "socioekonomisk bakgrund" eller bakgrund över huvud taget, och ekonomi är en oerhört viktig aspekt (om än inte den enda). Kanske precis som att skolresultat är direkt kopplat till föräldrars utbildningsnivå. Motivationen bottnar i en föreställning om vad man är värd och vad man klarar av, där det är oerhört svårt att gå ifrån normen i sin egen "klass". Man behöver inte gå emot normen, för det första, och gör man det är det knappt accepterat.

Instämmer med Anna i Malmö:

"Varför ska folk alltid tala om för andra hur de ska leva sina liv?"

Jag förstår inte varför folk skall lägga sig i vad andra människor stoppar i munnen eller hur mycket de rör på sig?

Det är ju alltid de som tränar, tycker att de äter nyttigt osv som har något slags sjukt behov av att tvinga andra människor att göra likadant som de? Det är sällan man ser onyttiga människor propagera för att fler skall börja äta chips till middag, sluta träna eller röka ett paket cig om dagen?

Varför måste folk lägga sig i vad andra gör hela tiden? Själv vill jag inte bli överviktig och tänker därför någorlunda på vad jag äter, men jag skiter å andra sidan fullständigt i om folk proppar i sig 10 semlor om dagen eller dricker en liter cola om dagen eller om deras motion består bara av att ta en promenad ut till bilen i garaget.

Vad driver alla dessa självutnämnda hälsoexperter?

Har varken heltidsjobb eller barn eller något annat som jag kan skylla på min bristande träning på. Men varför skall man behöva ursäkta sig, försvara sig för de val man gör som inte påverkar omgivningen?

Jag pluggar heltid till lärare, jobbar då och då på sidan om. Jag har en massa tid om dagarna, och en ekonomi som tillåter både nya löparskor och träningskort. Jag har en syster som är personlig tränare, jag har tillgång till all kunskap i världen.

Vill jag? Nej. Träning är nog det mest deprimerande jag kan tänka mig att göra med min tid. Jag kopplar motion till mobbing och hemsk press som skolidrotten förde med sig. Jag står hellre och diskar i 10 timmar tills händerna blöder och spricker upp.

Fascinerande att det skall vara så svårt att förstå för vissa.

Vill dessutom påpeka att brist på träning =/= äta muffins hela jävla dagarna. Att inte träna innebär inte att man sitter och trycker 200 påsar chips om dagen, men många kan inte göra distinktionen, uppenbarligen. Märkligt.

till Amanda.

Jag tror att det ingen som överprioriterar träning framför barn. Prioritering är fel ord. Det är för mig ett nästan ett negativt ord. Prioriteringar är snudd på uppoffring. Val låter bättre och friare. Man kan välja träning. Kan man inte ha en timme för sig själv i veckan så då har valt fel väg att gå och då är det då man får prioritera en timme på gymmet, kursen eller träffa en vän över en kopp kaffe eller stanna hemma med barnen.

Jag kan dessutom säga att man blir ganska bitter i slutändan om man jämt ska se till att andras behov går före en. Man måste välja rätt.

Jag blir ganska less på att höra folk som gnäller att de inte har tid för något annat än sin familj och jobbet.

Sedan det där med sökt vård så ringer man psykiatriska kliniken eller går till psykolog eller läkare. Man måste slåss för sin sak.

Jag som läser till sjukgymnast och varje dag får höra hur viktigt rörelse är för kroppen (för det är den) tränat inte. O det är ett aktivt val. Jag vill hellre göra annat med min tid. Jag skulle efter långa skoldagar kunna gå hem, byta om o sticka till gymmet o sen komma hem igen lagom till att barnen somnat gör natten.

Men det gör jag inte. För träning är inte viktigast för mig just nu.

Är jag lat för det? Absolut inte. Jag är en väldigt aktiv person på alla andra sätt.

Sen kanske jag inte riktigt håller med om klassperspektivet. Kan inte se det som väsentligt i min omgivning iaf. Alla i den har

samma kunskap o det gemensamma för dem som tränar aktivt är istället deras livsituation.

Jag får ofta dåligt samvete av hela den här hälsohysterin. För just det där "alla kan" är ju rent krasst helt sant. Men jag känner inte att jag kan, det är så mycket annat som spelar in, men det räknas liksom inte på något sätt. Att jag är deprimerad, har ångest, är uppväxt utan någon slags träningskultur eller hälsotänk, det räcker liksom inte för att jag ska vara "ursäktad" i andras ögon.

När folk tar upp hela "Men man mår bättre om man motionerar"-grejen så får jag världens klump i magen av dåligt samvete. Alla som varit deprimerade en längre tid måste ha hört detta tusen gånger, att motion kan hjälpa måendet.

Jag har varit deprimerad till och från i flera år, jag äter antidepp och mitt liv är helt klart format och påverkat av mitt dåliga mående. Klart jag försökt ge mig ut och springa, gå på vattengympa och träna på Friskis, men för mig är det jättesvårt! Det är svårt mentalt, det är svårt för att jag har social fobi, det är svårt för att jag är en fattig student (som inte dricker alkohol, röker eller lägger pengar på kläder, mina pengar går till mat och att försöka bygga ett hem).

Det handlar ju inte heller om att komma iväg en eller två gånger. Man måste lyckas göra det till en rutin, och det är skitsvårt, åtminstone för mig.

Det är även skillnad på ork och ork. Ork efter arbete och studier, alltså ren trötthet, det är en slags ork. Känslan av total förlamning som man kan få av att vara deprimerad och ångestfylld är något helt annat, det är en annan slags ork. Det tror jag många inte förstår, framför allt de som aldrig mått dåligt en längre tid.

Jag tänker så här: för att få och bibehålla bra hälsa så måste träning vara en del av livet. Nu pratar jag inte om att gå på gym eller att du måste träna supermycket. Men att motion måste ingå. Särskilt ifall du har barn så har du ansvar att 1. förmedla sunda vanor samt 2. att du har skyldighet att göra det du kan för att leva så länge som möjligt.

Hej Lady D. Vill bara säga att du är en stor inspiration och förebild för mig. Jag bor i ett litet samhälle och jag kan bli rätt ledsen över att det typ inte bor nån som "är som jag" här. Jag skulle så gärna vilja ha tjejkompisar att prata genus, jämställdhet, rasism med men det finns typ ingen. 🙁 Din blogg är den kompisen jag letar efter. Kepp up the good work!!!!

noboytoy:

Angående vad som driver dem så är det väldigt, väldigt sällan renodlad omtanke om andra även det ofta påstås i en sådan utsträckning att de köpt det själva. Man kan helt enkelt inte hävda sig eller få uppmärksamhet för hur duktig och "rätt" man är om de andra inte bryr sig.

Och apropå, ni som lägger fram er själva och säger åt LD att hon har fler: Anekdotiska fakta är inte fakta och har ett litet bevisvärde bortsett ifrån att det inte gäller för just dig. Grattis. Med det sagt att hennes teori om varför bl.a. arbetarklassbarn mår och äter sämre (vilket är en dokumenterad sak) inte är "fel" för att den inte gäller för just dig, utan då ska man först kolla på forskning på området och lägga fram en egen strukturerad teori som förklarar varför social klass verkar vara kopplad till hälsa som dessutom är bättre än hennes.

/Trött på folk som inte kan presentera andra argument än "Men jag/min sambo/fasters kusins farfar är ju inte så"

Jag fascineras verkligen av människor som vidhåller att det handlar enbart om prioritering och vilja. Är det någon av dessa som också inser att träning när livet redan är väldigt tufft och belastande kan SLITA på kroppen? Jag gick till en PT en gång i höstas pga. detta eviga dåliga samvete för att jag inte hinner/orkar längre – och när jag berättade om min livssituation med 45 timmars arbetsvecka, 12 timmar pendling i veckan, litet barn som sover dåligt osv. tyckte PT:n att det egentligen var rätt dumt att jag ens försökte… Men sedan satte vi ihop ett liiitet program med styrkeövningar att göra hemma varannan dag – men jag orkade faktiskt inte. Kroppen sa NEJ.

Att vila är också att ta hand om sig själv. Att försöka äta på ett sätt som ens kropp ber en om är också att ta hand om sig själv, men NEJ, alla hinner inte träna den där halvtimmen om dagen.

Någon hade nämnt friskvårdstimme ovan. Vi som inte har regelbundna arbetstider och ibland inte ens har lunchrast? Sorry, funkar inte det heller.

Jag tycker definitivt att perspektiven måste vidgas i den här frågan, precis som både LD och Fanny tar upp. JA, det är viktigt med motion och rätt kost, men det är också viktigt med vila, sömn och att minimera stress på jobbet. Och utan det sistnämnda sliter träningen bara på kroppen. Så är det.

Menar ju det.. Har man inte motivationen så spelar det ingen roll ens om man hade orken. Så det är väl mest den man isf behöver hjälp med, inte olika tips om hur man ska eller bör träna. Då är det lättare att prioritera bort tex soffan i 30 min.

Ni som påstår att det inte alls behöver vara dyrare att äta nyttigt, skämtar ni eller? Fullkornsprodukter som fullkornspasta- och ris kostar tex minst det dubbla som billig vit variant (typ ica basic). Färska grönsaker som tex avocado, tomat, paprika, abourgine, svamp, broccoli är lyxvaror i jämförelse med frysta grönsaker som innehåller mycket mindre näring. För att inte tala om vad ordentligt kött kostar. Visst kan man leva på rotfrukter, krossade tomater och linser men till och med jag som är vegan skulle tycka det vore tråkigt i längden. Som student med hög bostadskostnad är det liksom omöjligt att både köpa typ avocado och fullkornsris, då får man helt enkelt välja (=vitt, onyttigt ris så att man kan köpa färska grönsaker iaf några gånger per månad). Och många människor har ändå betydligt tightare matbudget än vad jag har. Nyttig och billig mat tar också ofta längre tid att tillaga. Förstår verkligen småbarnsföräldrar med heltidsjobb som hellre steker köttbullar och falukorv med snabbmakaroner till barnen än blötlägger bönor halva natten…

Tycker det är konstigt när människor med gott om pengar ska säga åt folk som har mindre pengar vad de "borde" ha råd med. Vem är man att döma någon annan för vad den har råd med och vad den väljer att lägga sina pengar på? Om man har att välja mellan gymkort och att kunna köpa en flaska rödvin till helgen och lördagsgodis åt barnen (som typ alla medelklassmänniskor har råd att unna sig när dom vill!) är det väl inte så konstigt att inte gymkortet är "prioriterat"?

Själv hatar jag att träna, sjukt jävla tråkigt är det i jämförelse med de flesta andra saker i livet, och tycker ingen har rätt att säga åt mig vad jag borde eller inte borde ägna min fritid åt, då det är min kropp och mitt liv. Att säga att människor som inte tränar är lata är ju bara löjligt, finns mycket annat i livet som inte innebär att sitta på soffan 😉

Ang. Motivation. Det är inte något som bara vissa har eller som kommer till en…det är något man får kämpa för och som kommer när man väl börjar träna. Även vi som tränar sjukt mycket saknar motivation ibland.

Det bästa knep jag har är helt enkelt att inte tänka och känna efter så himla mycket. Bara gör det liksom.

Ang. nyttig mat så är faktiskt vitkål och andra rotsaker billiga och nyttiga.

Tove: Frysta gronsaker ar det BASTA alternativet till att bevara naring i frukt och gront nast efter att ata direkt efter skord! Sa frysdiskens gronsaker innehaller med stor sakerhet mycket mer nyttigheter an butikens ’farska’ gronsaker da det tar tid att frakta fran bonde till butik, sa fortsatt att kopa ifran frysdisken om du har daligt stallt! Ett annat tips ar att ata mindre med kott, jag ater kott kanske tre ganger i veckan, och sa lever jag pa gronsaker och bonor de andra dagarna. Finns jattemycket gott mexikanskt och marockanskt man kan fixa till billigt och nyttigt =)

Vickan: Aha okej, om det du säger stämmer så har jag lärt mig nått nytt 🙂 Dock äter jag själv aldrig kött, är vegan (vilket jag skrev i mitt inlägg – tycker såklart inte vegmat är tråkigt, att alltid äta linser och krossade tomater är det dock). Ville mest belysa frågan om huruvida nyttig mat är dyrare eller ej (tror fortfarande det är dyrare att äta nyttigt, baserat på att jag själv ofta måste välja bort de nyttigare alternativen pga ekonomi), och kött är ju något de flesta äter så. Jag tror helt enkelt att möjligheten att äta hälsosamt varierar beroende på klass och inkomst. Och att det inte är konstigt att många ibland väljer bort den nyttigare maten för att kunna äta något som går snabbt att laga eller som man tycker är gott. Jag är självklart för att människor ska bli vego av djuretiska skäl, men jag är inte för att man ser nedlåtande på människor som inte har råd att äta jättenyttigt jämt eller träna och försöker få det till att de inte prioriterar rätt. Ibland kanske man prioriterar någonting gott (fredagssnacks) framför någonting nyttigt (typ fullkorn), och det är inget som nån annan ska lägga sig i.

Kattis:

"Angående vad som driver dem så är det väldigt, väldigt sällan renodlad omtanke"

Håller med. Det är inte omtanke om främmande människor som driver dem. Så vad är det då?

Varför detta sjukliga intresse för vad andra människor äter och hur mycket de motionerar eller hur mycket de väger? Jag förstår inte – de här människorna måste ju ha problem med sig själva, på nåt sätt? De kan väl äta nyttigt och motionera duktigt utan att tala om för andra, att de måste göra likadant?

Jag tycker också att debatten blir onyanserad när det påstås att allas mål skall vara att vara smala=hälsosamma. Jag känner massor med människor som är "normalviktiga" och som är allt annat än "hälsosamma" – jag själv tex;).

Det finns också människor som inte tycker att det är särskilt viktigt att se "smal" ut, utan som helt enkelt trivs med några kilos övervikt. Alla vill inte vara "smala" och alla attraheras inte heller av "smala" människor, jag själv tex;).

Jag kan bli ganska trött på att detta ständigt ska bli en fråga om tyckande. Hur man förbättrar folkhälsan, och varför vissa har lättare än andra att ta hand om sig själva, är faktiskt ett eget kunskapsområde. Det finns en hel yrkeskår av forskare och genomförare som varje dag vrider och vänder på dessa frågor.

Många kändisar verkar tro att hälsan av någon anledning är en fråga om sunt förnuft där man inte behöver någon kunskap eller utbildning innan man uttalar sig. Wallins uttalande och inställning hör dit.

Bra inlägg. Jag driver livsstilsmottagning på mitt jobb dit personer med kraftig övervikt remitteras för kost- och motionsråd. Motivationen har som du skriver en stor del i det hela. Till mig kommer de som vill och behöver och det är helt gratis. Vi bokar in återbesök så länge patienten själv känner att det behövs. Många vill komma tillbaka lääänge, just för att få pepp och hålla motivationen uppe. Det är synd att det inte arbetas på detta sättet på fler ställen i landet än vad det redan gör.

Irriterad jag blir av ett sådant här inlägg. Det handlar om prioriteringar. Du måste handla mat, varför inte handla mer grönsaker, byt ut ris mot bulgur, byt ur potatis mot rödbetor och morötter. Laga mat från grunden tar inte längre tid än färdigmat. Jag gör spagetthi och köttfärssås på 20 min. lägg då till 20 min innan du går i säng, gör några situps, armhävningar och benböj. Hur svårt kan det vara??! Har du internet så är det bara att söka, det handlar inte om en klassfråga, det handlar om okunskap och icke intresse. Och visst det är helt okej, men pissa in på oss som tycker om att träna!

Svar:
men asså på riktigt, vem FAN har pissat eller ens sagt nåt negativt om de som vill träna?????
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jo… men även om alla har olika förutsättningar, så betyder det att man ska sluta uppmuntra till träning? Jag tror det är bra att fortsätta prata om det. Och jag är övertygad om att om man får in lite träning i vardagen så blir allt det där asjobbiga lite lättare. Man får mer energi av att träna, och då mår man lite bättre och så kanske man får en vändning. Superoptimistiska jag kanske, men för mig fungerade det. 10 sit-up i badrummet innan jag skulle duscha lixom. DET hinner man! Och man FÅR unna sig en halv minut åt sig själv… Och nu läste jag inte allas inlägg så detta kanske redan är sagt, men jag ville bidra ändå!

Svar:
jag tycker inte vi behöver uppmuntra mer träning. vi gör ju inget annat liksom. Uppmuntra folk att vara istället. Sitt på soffan o moffa chips om du gillar det, spring i skogen om du vill. INGA KRAV.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vet så många barn som får vara på dagis eller fritids 06.30-16.30. Vissa ännu mer, föräldrarna jobbar heltid och pendlar.Efter en sådan dag är många av barnen helt slut.
Vad händer då? De får följa med föräldrarna till gymmet, som en del i en ”sund” livsstil. Hänga där i lekrummet i hög ljudvolym någon timma, innan de äntligen får komma hem, äta kvällsmat, duscha och gå och lägga sig.
Hade det inte varit bättre att uppmuntra att dessa föräldrar hängde med sina barn? Att se att det finns olika sätt att vara sund på? Stress är inte heller sunt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *