Kategorier
Vardagstrams

Utmana er själv att INTE recensera er omgivning!

Igår under programets gång kom jag och Cissi på att vi kanske skulle köra en liten utmaning med er. 
 
Tanken är att ni under en vecka ska sluta ge utseendekomplimanger och gärna vägra ta emot dem. Det senare kan vara svårt, vågar man så tar man diskussionen varje gång man får nån, men annars kan man markera lite mer för sig själv genom att inte tacka för dem utan svara ”ok” eller ”tycker du?”. 
 
Sen återkommer vi om en vecka och ger en utvärdering hur det gick, här i bloggen. Ok? Är ni på??
 
Innan ni kör igång så kan ni börja med att lyssna på gårdagens radio1 med mig och Cissi. Vi är så jävla bra. (finns på itunes också! Sök på Cissi Wallin)
 
 
Något som jag finner otroligt fascinerande är många mäns oförmåga att fatta att de inte är jordens centrum. De verkar tro att alla kvinnor bara går runt och väntar på en kroppsrecension av just dem och att deras åsikt om andra kvinnors yttre är en slags sanning.
 
De verkar även inbilla sig att den finaste gåvan de kan ge en kvinna är att säga att hon är vacker, alltså duger, alltså GODKÄNNA henne. (kuken säger att den gillar detta) Gärna om kvinnan inte passar in i idealet, då riktigt ser man hur duktiga och SNÄLLA™ de tycker att de är precis när de klämt fram ett ”du är snygg” eller ”jag gillar kurvor”. ÅH TACK SNÄLLA MANNEN FÖR ATT DU GODKÄNDE MIG HURRA NU KAN JAG LEVA FULLT UT.
 
De är så jävla clueless. Att sitta högst upp i hierarkin och bli söndercurlade av sin omgivning i cirka femtusen år har gjort att de tar sig själva på största allvar. Att vara man är fan ett handikapp.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Utmana er själv att INTE recensera er omgivning!”

"tycker du?" känns för mig lite osäkert och som något som kommer få den andre att typ "JAAA verkligen så himla FIIIIN!!" typ.

Svar:
ah det beror på HUR man säger det! Lyft på ögonbrynet, le och säg det självsäkert.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Word.

I morse på väg till jobbet gick jag bakom en äldre man som stannade ett par unga tjejer på väg till skolan och sa nåt till dem, de fnissade och när de gick förbi mig så hörde jag att de sa nåt i stil med "ja, han ska ju alltid hålla på sådär". Sedan efter vägen så såg jag att den här, som jag upplevde det först, trevliga gamla farbrorn var en riktig snuskgubbe. Han vände sig om efter alla unga gymnasietjejer som gick förbi. Kom det en dam i hans egen ålder så tittade han inte alls så det var tydligt vad han höll på med. Det var riktigt äckligt att se. När vi sedan kom fram till ett övergångsställe så sa jag till honom; Du är gammal nog att veta bättre än att antasta unga flickor. De är för unga för att ens vara ditt barnbarn. Om du inte slutar kommer jag polisanmäla för ofredande! Sen bara gick jag för jag var så jävla arg så jag ville inte hamna i en diskussion. Jag kanske först borde ha tagit reda på mer vad han sagt/gjort till tjejerna men jag gick på magkänslan.

Jag sa till min sambo för några veckor sen att jag inte ville att han skulle ge mig komplimanger för mitt yttre (som ett led i min utveckling att försöka bli av med mitt bekräftelsebehov). Det började med att han hela tiden fick bita sig själv i tungan när han var på väg att säga något positivt om mitt utseende. "Älskling, du är så…. FAN! Bra! Du är bra!" Och det slutade med att jag sa: "Okej då, du får väl ge mig komplimanger". Det jag främst ville bli av med är min ovana att hela tiden fråga "Tycker du att jag är fin nu?" och det kändes som att det behovet bara blev starkare när jag inte fick några kommentarer alls, så jag gav upp efter några dagar. Men sen känner jag också att det faktiskt är upp till mig själv att inte bry mig (det är inte så enkelt, jag vet), men någon gång måste man ju inse att det inte spelar någon roll att jag inte är fin hela tiden. Därför gick jag och klippte av mig halva håret häromdagen. Mitt hår har alltid varit en stor del av min identitet, en stor del av mitt utseende. Jag känner mig så fruktansvärt ful utan mitt långa hår och tror att alla andra ska tycka att jag är mycket fulare nu. Men det är en del av utvecklingen och vad spelar det egentligen för roll? Nu ska jag bara upprepa den meningen för mig själv tills det sätter sig 😉

Har faktiskt börjat säga "okej" följt av ett litet "jagbryrmiginte"-leende när jag får utseendekomplimanger och det är så kul att se hur folk liksom kommer av sig och inte vet hur de ska fortsätta eftersom att jag inte svarar "Taaaack! Du med!"

Hahahhaa! Så jävla bra.

"De är så jävla clueless. Att sitta högst upp i hierarkin och bli söndercurlade av sin omgivning i cirka femtusen år har gjort att de tar sig själva på största allvar. Att vara man är fan ett handikapp."

Jag är väldigt clueless, när jag blir full blir jag nån komplimangsspruta som säger vad jag tycker är fint (eller fult) inte för att jag fattar vem som bryr sej om det. Men det bara blir så. Jag ska försöka ändra mej. Jag lovar att tänka på det.

Jag är på, jag försöker redan att inte recensera min omgivning.

Det svåra för mig att att försöka låta bli att tänka recensionerna också, för det händer det att jag gör, både positivt och negativt.

Jag funderar på om jag lever i en extremt skyddad värld eller om jag bara inte har några kompisar. Jag har faktiskt inte upplevt det här med komplimanger för utseende/klädsel i någon större utsträckning sen jag slutade gymnasiet, utöver "åh, du har cupcake-örhängen, vad söta!", vilket snarare är en bekräftelse på min extremt goda(?) smak, och inte mitt fantastiska utseende. Berömmer folk varandras utseende mycket när ni ses? Hur går det till?

Hahaha "att vara man är fan ett handikapp".

Min man har alltid sugit balle på att ge komplimanger, särskilt då för utseenden. Han är kass på att ge andra komplimanger också, vilket ju gör att när det väl händer så är det lite "PLÖTSLIGT HÄNDER DET"- känsla över det hela och man blir nästan religiös. Jag provoceras otroligt av detta och menar att det är ett typiskt manligt beteende. Att sällan eller aldrig bekräfta någonting annat än sig själv och genom att göra komplimangerna till någonting unikt så blir de också väldigt viktiga och lite historiska när de väl kommer.

Särskilt vad gäller barnen blir det ju jävligt snedvridet. Jag finns hela tiden där och bekräftar barnen (försöker dock undvika ord som just fin och duktig) medan han inte är på´t lika ofta, vilket gör att hans bekräftelse blir viktigare för dem. Precis som ungefär alla mina vuxna kompisar har det med sina fäder. Hur så många, både vuxna och barn, genom hela livet, kämpar för att vinna sina pappas kärlek och uppskattning.

Pappans kärlek och uppskattning är liksom villkorad, medan mammans är ovillkorlig och konstant. Hur tänker du kring det?

Tack för att du finns och att du delar med dig av dina tankar. Det låter klyschigt, men jag menar uppriktigt det. Du får mig att känna mig normal fastän jag är som jag är, en alldeles vanlig kvinna m.a.o… Tack! Kram!

Jag håller absolut med om att det fokuseras för mycket på kvinnors utseende hela tiden. Samtidigt blir jag glad när min pojkvän säger att jag är vacker, för jag vill ju liksom att han ska tycka att jag är attraktiv… Säger lika ofta till honom att han är vacker och snygg.

Tycker du att det är skillnad att i ett förhållande ge komplimanger för utseende, eller hur ser du på det :)?

Svar:
njae jag tycker nog inte att det är så stor skillnad
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är på.

Det här kommer att väcka debatter redan ikväll, för vi ska på bastukväll och fest. Varje gång ska människor ge mig komplimanger för min kropp. Jag brukar skoja bort det men den här gången ska jag väcka debatt istället. Gissa om jag kommer att ta ned stämningen en smula. Det ser jag fram emot *gnuggar händerna*

Men med lite mer allvar kommer det här att bli svårt; särskilt den slentrianmässiga tjejkompiskomplimenterandet; men jag ska försöka att bara köra på ett ärligt "vad mysigt att se dig! Hur mår du?" och se vad det ger.

Nu är det nolltolerans som gäller.

Lyssnade på er igår medan jag lagade middag. Ni är så himla bra båda två, och jag tror att ni gör världen en tjänst när ni böcker debatten!

En annan sak man kan säga, som kanske går lite stick i stäv med hela tanken dock, att utseendet inte ska spela någon roll, är "Jag vet!" med ett skratt därefter. Jag gillar den bättre än tack de få gånger jag får komplimanger iallafall.

Har man tid och ork tycker jag att man ska komplettera LDs utmaning med att förklara för männen i ens närhet varför man inte vill ha utseende-komplimanger. Min sambo hade inte fattat vad det gjorde med mig förrän jag förklarade. Det är jävligt trist att man ska behöva sätta sig ner och gå igenom något som för en tänkande människa – man – borde gå att lista ut själv, men orkar man göra det med någon eller några i sin omgivning så tror jag att man kommer långt. Ja, de sitter på makten och nej, de har inte fattat det, men det är aldrig försent att lära om!

Hej lady Dahmer!

Tack för dina inlägg, du får mig ofta att tänka efter. Jag har sedan tonåren i hemlighet knarkat ytliga komplimanger och även frikostigt delat ut dem. Det har varit ett enkelt sätt att få bekräftelse på att jag duger. Jag har utbildat mig, fått jobb, skaffat barn, skiljt mig osv. men det jag fått mest uppmärksamhet är ytan. Detta felaktiga fokus gjorde mig ofta sårbar och ledsen.

No more dock, jag lever nu för det mesta med rätt fokus dvs ha kul, vara med dem jag älskar och att vara en bra medmänniska. Synd att jag slösade så många tankar och tårar på utseendet! Därför ville jag bara säga att jag gillar ditt fokus och hoppas många läser, speciellt unga som bombas med så mycket sjuka ideal och skitdrömmar. Företag tjänar pengar på att vi ska vara missnöjda med vår yta, skit i deras propaganda och lev istället tycker jag!

Savanna: Jag tror att du vet innerst inne att din sambo tycker att du är attraktiv 🙂 Det behöver man egentligen inte säga hela tiden. Dessutom tycker jag om när min sambo ger mig andra typ av kommentarer: "Du är snäll" "Du är rolig" "härlig person" "Du är dig själv" o.s.v. Såna kommentarer väger så mycket mera än ett "Åh du är så snygg" när man redan vet att ens partner tycker att man är snygg. Då blir det lixom …"jaha…visste jag väl :P"

Ja det kör vi på! Jag ifrågasätter redan när jag får komplimanger om utseende från andra, men ofta är jag dålig själv när det kommer till att kommentera. Jag kommer oftas på för sent, eller efter jag redan sagt någonting, att jag kanske inte skulle gjort det.

Bästa Ladyn, kan du hjälpa mig med hur jag ska tänka.

Jag är snart 31 år gammal, känner mig så jävla töntig. Har träffat en man i ett par månader. Han är rolig, kramig och go. Han uppskattar mig för att jag är intelligent och klok, rak och ärlig, vilket han säger. Han har däremot ALDRIG givit mig en utseendekomplimang. Han kan kommentera nån detalj, men aldrig värderande utan mest konstaterande, vare sig komplimang eller förolämpning liksom. Tragiskt nog gör bristen på komplimanger mig ledsen och stör mig.

Hur fan kommer man ur det?

Jag vill ju inte bli bedömd för mitt utseende, jag strävar ständigt efter att tagga ned min egen utseendehets och att tillåta mig själv att vara både "slafsig", osminkad, skitig och obrydd. Jag ses som stark och egensinnig, har pondus och har aldrig varit en "tjejtjej" även om jag älskar målade naglar och sminkar mig de dagar jag har lust.

Jag vill inte att denna brist på verbal uppskattning ska göra att jag mår dåligt. HUR släpper man skiten bara, och inser att människor (läs: den specifika karljäveln) är med mig för att de/hen vill, oavsett vad de uttrycker verbalt eller ej?

Mvh

/Bekräftelsekåtchey

Svar:
Titta efter annan bekräftelse; tar han i dig? Kramar han dig? Hur talar han till dig? Hur ser han på dig? osv. Kärleken och åtrån och bekräftelsen kan man hitta i annat än orden.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hahaha stackars handikappade män! LD jag älskar dig och din blogg! Sen jag började läsa din blogg så har jag gått från wannabe-barbie-måste-passa-in-på-idealet och ångestfylld till varför ska mitt utseende ens vara relevant!? Tack för att du finns och gör världen till en bättre plats!

Just det du säger om att de känner sig så jävla duktica för att de bekräftar kvinnor utanför normen gör mig så obotligt skrattnödig. Jaha liksom. Jag har ett eget huvud. Jag KAN tänka själv och det är därför ja kommit fram till att din åsikt är helt oviktig. Typ.

Haha du är så grym! Förra veckan sa en killkompis till mig i ett sammanhang att om det skulle komma fram 3 snygga killar och slå mig på röven skulle jag bara bli glad och skratta, känns ganska idiotiskt och vidrigt om killar på riktigt förväntar sig det. Och förväntar sig att om det är deras sätt att "godkänna" oss skulle vi bara uppskatta det. Ja kanske inte exakt handlade om ämnet men ville bara säga det iallafall.

har börjat säga "varsågod, gratis att titta!" när okända män levererar osköna komplimanger för mitt utseende. verkar ju vara viktigt för dom. blir ju sjukt dålig stämning dock. värt.

"De är så jävla clueless. Att sitta högst upp i hierarkin och bli söndercurlade av sin omgivning i cirka femtusen år har gjort att de tar sig själva på största allvar. Att vara man är fan ett handikapp."

Man baxnar. Påstår du att män i allmänhet blivit "söndercurlade av sin omgivning" under historiens gång? Om du menar allvar rekommenderar jag dig att snarast låna valfri historiebok för grundskoleelever och börja läsa.

Hur ska man hantera att man aldrig fått och inte får kärlek från sin mamma? Jag har hela mitt liv velat ha och ge mycket kärlek. Redan som liten ville jag samsova med min mamma men det fick jag aldrig. Likadant nu, får aldrig höra att hon älskar mig eller att jag duger på något sätt, allt jag gör kritiseras och jag känner mig bara så ensam. Önskar bara att hon kunde älska mig.. Jag märker att jag blir mycket fäst vid vänner för det är den enda "kärleken" jag får liksom. Jag vet att jag låter patetisk men jag vet inte vad jag ska göra..

Svar:
Du är absolut inte patetisk. Det där är jättesorgligt och jag förstår precis hur du menar och känner. Det följer med en hela livet. 🙁
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Har aldrig kunnat ta komplimanger och brukar liksom inte kunna hantera det. "Jaså?" Tror jag har slunkit ut någon gång. Eller så "jag har börjat tvätta håret utan schampo" bara för att konstatera att jag redan visste det och inte behövde hjälp av någon annan för att se att det såg bra ut eller "den hade en massa hål" om en gammal klänning med påklistrade rosor.

Jag gillar att få höra att jag är snygg och fin. Jag jobbar hårt med att få en vältränad och fin kropp och då få komplimanger är riktigt skönt att höra.

Jag skäms inte för det och jag tänker heller inte göra det.

Svar:
det är precis därför du behöver den här utmaningen; för att du har ett behov av den sortens bekräftelse.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Alltså de här är mitt problem. Om jag till exempel ärpå krogen och nån random snubbe kommer fram och bara "hey du är snygg" så brukar ja bara svara jag vet. Men om det är min partner eller nån kompis så brukar ja säga tack för att jag vet att dom bara menar att dom tycker ja är söt eller vacker eller snygg eller whatever vilket ord du nu vill säga för jag ser inget problem med det. Jag vet att dom värderar mig som person och mina tankar och personlighet mycket mycket högre. Dom bryr sig ju inte om hur jag ser ut dom säger bara att jag är söt för att vara snälla…. Jag förstår inte problemet med det. Får man inte vara snygg längre? Du säger ju att man borde få rätten att vara ful. Varför kan inte jag få känna att jag är snygg då?

Svar:
Varför måste du känna att du är snygg? vad fyller det för syfte? hur mår du om du inte känner dig snygg?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anonym

Tänket att inte få vara snygg är påhittat av människor som i regel är fula! Dessa avundas de snygga och vill att alla ska vara fula för att deras fulhet inte ska vara så pataglig eller till och med bli det fina!

I verkligheten hos normalt funtade människor är det inget fel att vara snygg och inget fel att ge komplimangen till såväl kvinnor som män!

Hur ofta tror du LD får en komplimang för sitt utseende?

Svar:
ja precis så är det. du kom på mig. mvh jätteful
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Haha, jag får aldrig höra från någon att jag är fin, snygg, har snygga kläder, fint hår eller NÅNTING. Jag måste vara ful. Eller jo, min fru förstås och jag tycker att det är fint att vi ger varandra utseendekomplimanger ändå, för vi gör det både vid morgonrufs, efter jobbet-trött-look och vid festligare tillfällen. Det är en sorts förlängning av våra "du är så bra"-komplimanger, helt enkelt.

Men absolut, jag hakar på. Kommer som sagt inte bli några problem att neka till inkommande komplimanger eftersom de är obefintliga, höhö.

Nu kommer ju alla Pär Ström-människor ta det där "att vara man är fan ett handikapp" som deras nya "kvinnor vill skära av kukar" ;( Finns sällan rum för tolkningsutrymme där har jag märkt.

Håller med om att vi måste bli mindre utseende- och kroppsfixerade och att vägra ge eller ta emot komplimanger är ett intressant experiment och ett bra initiativ. När jag läser andra halvan av inlägget kan jag dock tycka att slagord i stil med att "män tänker med kuken!" och "män är handikappade!" i sig inte är konstruktiva i längden utan snarare indirekt skuldbelägger män som en generell grupp, även om jag förstår att det är på skämt. Kan även hända att jag tar mig själv på för stort allvar iom 5000 års curlande som ens känner mig kränkt (lite skit får en väl tåla, var en man för fan!). Däremot tycker jag att podcasten var mycket bra som går mer på djupet och faktiskt tar en viktig diskussion på allvar (man ska vara seriös :)).

Tack för mig!

Anonym 2.

Din kommentar gjorde min dag! Jag har knappt hämtat mig från gapskrattet den framkallade! Haha!

Det roligaste är ju din koppling med inga komplimanger=ful oavsett hur man ser ut och vad samhället har för ideal just då.

Haha, vilken lustig prick du är 🙂

Sedan vi fick vårt första barn, en dotter, ger min pojkvän mig ofta kommentarer. Främst för att mina bröst blivit större till följd av amning. Han tittar obehindrat och hans kommentarer är oftast ur hans synvinkel = mina bröst ger honom njutning och därför är de fina. Detta gör (förvånande nog för honom) att jag inte direkt kommer närmare att hitta min lust som bleknat under graviditet och efter förlossning.

Har aldrig någonsin tidigare känt mig så objektifierad som under graviditet och tiden som nybliven mamma. ALLA tycker sig ha rätt att prata om min kropp. Otäckt fenomen!

Svar:
jag tycker faktiskt att sånt är obehagligt. jag känner mig som en bit kött.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vilka patetiska människor ni är! Jag tycker uppriktigt synd om er. Nej varför ska man springa runt och sprida massa kärlek!? Det verkar dumt! Samhället är ju redan fullt med sånt trams..

Svar:
Kan man bara sprida kärlek genom att säga till folk att de är snygga? Om du tror det så är det ju DIG det är synd om, inte oss! Du skulle må bra av att köra den här utmaningen tror jag!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nej! Fel, fel, fel! Fördomsfullt! Kvinnor ger lika mycket komplimanger som män- i min omgivning fler! Blir en komplimang mer stötande för att givaren är attraherad? Gäller det även om jag är gay? För varför är det just männen som är handikappade gällande detta?

En vän har varit till frissan. Säger: Fan vad ful jag blev i håret!

Vad ska jag svara?

Svar:
”varför blev du inte nöjd” kan du säga.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hej igen jag som skrev som den första anonym innan. Jag har inget behov av att känna mig snygg. Ibland så klär jag upp mig och fixar och donar och ibland går ja ut i otvättade kläder och struntar i att duscha och ser ut som ett drägg… Jag kör både och. Men jag tycker fortfarande de är kul att höra ibland att man är fin/snygg. Och jag tycker det är rättså mycket hyckleri att säga att man ska ha rätten att vara ful men man får inte vara snygg. Kan inte alla bara få välja själva?

Svar:
man får välja precis som man vill men du har nog inte riktigt fattat poängen. Du kan inte ställa ”rätten att vara ful” mot ”rätten att vara snygg” för det är två helt skilda saker. Att vara ful är negativt i vår kultur. Att vara ful är likamed dåligt och inget man som kvinna FÅR nöja sig med. Att vara snygg däremot är självklart, det är nästintill ett krav och uppmuntras i alla hörn av samhället. Att slippa det kravet, alltså att få vara ful, slippa vara snygg, är en rättighet, nåt som de flesta av oss skulle må bra av.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

CharlieK! Om du vill sprida kärlek – gå ut i samhället och när du träffar en människa säg "vad kul det är att se dig!!!/Vad glad jag blir att se dig!" osv.

Lovar att det kommer göra personen tusen gladare både i det korta och långa loppet än om du sa "vad söt du är"

Svar:
Jag hoppas att hen hakar på den här utmaningen för det låter onekligen som att det vore nåt hen skulle behöva öva på!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det håller jag helt med om jag tycker att alla ska få se ut hur fan dom vill. Fula eller snygga. Inga problem. Men det känns som det börjar gå överstyr när man säger att man inte får ge eller ta emot några utseende komplimanger alls. Det blir så fånigt.

Svar:
det är ingen som har sagt att man inte får ge komplimanger, däremot så efterlyser jag eftertanke. Det som är problemet tycker jag snarare är att folk har ett sånt jävla behov av att ge och få komplimanger att de blir provocerade av den här diskussionen.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men en utseendekomplimang i ett förhållande kan vara bra som en liten vägledning också. Typ om jag tar på mig röda underkläder så får jag en komplimang ibland och då vet jag att min kille attraheras av det. Och jag kan ge en komplimang när min kille har lite skäggstubb, och då vet han att jag attraheras av det. Tycker det är bra i en sexuell relation att ge den andre ett hum om vad som går hem liksom. Självklart älskar han mig oavsett vilken jäkla färg jag har på min BH, och jag älskar honom även om han är helrakad i ansiktet, det spelar ju knappast någon roll för kärleken. Men små saker kan ju hjälpa en att behålla den sexuella spänningen i en relation. Jag hoppas du förstår hur jag menar?

Det kan ju fungera som sexuell kommunikation. Precis som om jag säger "rör mig så, det tycker jag om", så kan man säga "ha på dig detta, det tycker jag om".

Jag är på! Har redan börjat försöka implementera detta så smått, men är svårt att inte falla in i gamla vanliga spår. Av någon anledning är det värst med min sambo men har försökt säga annat än utseendemässiga saker med honom. Ska vara mer bestämd nu denna vecka och diskutera användandet av sådana komplimanger med honom mer grundligt. Känner själv att mitt bekräftelsebehov ökar ju mer komplimanger jag får… Men blir som inte glad längre av det på samma sätt.

Diskuterade även min besvikelse med honom en dag när jag kom hem. En av mina (som jag ser det) mer feministiska kompisar kommenterade på universitetet mitt för en gångs skull sminkade och uppiffade jag med "Men värst vad fin och uppiffad du var idag då!"… Hade inte fått EN ENDA komplimang på hela veckan då jag INTE var sminkad nämligen. Jag är en sådan person som både av feministiska skäl samt bekvämlighetsskäl inte sminkar mig särskilt ofta längre och du har även gett mig modet att sluta raka mig under armarna, Lady D! Min sambo var lite frågande till det först eftersom att "han inte var van hår på tjejer", men jag stod på mig och han insåg ju nästan direkt att om jag har hår eller inte på kroppen spelar ju ingen roll för hur mycket han älskar mig.

Jag kommenterar aldrig folks utseende längre och har blivit ganska touchy när folk kommenterar mitt utseende. La ut en nya profilbild på fejjan och ba vips så hade den 30 likes och människor i största allmänhet skrev "fiiiiiiiin" "Snygg tjej" och sånt. Det tog liksom bort hela känslan som jag ville förmedla med den där bilden. Jag ser glad ut, jag var glad i just det där ögonblicket som kortet knäpptes och nu kommer folk och reducerar det till mitt utseende. Bläää. Kanske härmed bara ska ha bilder där jag inte är klassiskt "fin" och visar massor med personlighet istället.

”De verkar även inbilla sig att den finaste gåvan de kan ge en kvinna är att säga att hon är vacker, alltså duger, alltså GODKÄNNA henne. (kuken säger att den gillar detta) Gärna om kvinnan inte passar in i idealet, då riktigt ser man hur duktiga och SNÄLLA™ de tycker att de är precis när de klämt fram ett ”du är snygg” eller ”jag gillar kurvor”. ÅH TACK SNÄLLA MANNEN FÖR ATT DU GODKÄNDE MIG HURRA NU KAN JAG LEVA FULLT UT.”

TACK!! Detta beskrev mina känslor kring min vardag ganska rejält. Nu ska jag götta mig med att citera dina visa ord till nästa man som tar tillfälle i akt att klämma på min 17åriga röv.

Ja, detta med att män anser sig ha tolkningsföreträde om kvinnors utseende. Börjar till och med störa mig på min egen karl som har dessa egenskaper trots att jag i 10 år försökt "utbilda" bort det… 🙁

Linnéa-Frihets: Vad ville du få för reaktion då?

"Vad duktig du är" känns inte direkt som det är de kommentarerna man får på en bild på sig själv som man lägger ut på FB.

Du säger att du var glad på bilden? Vad hade du tänkt om 30 pers sagt -vad sur du ser ut på bilden.

Det är fortfarande något med utseendet du vill få bekräftat.

Jag minns den bästa komplimangen jag någonsin fått, och den handlade inte om mitt utseende. Jag var på Gröna Lund med mitt ex, och när vi stod nästan längst bak i kön till Jetline säger en äldre dam som passerar (and I’m paraphrasing): "Du bara strålar av lycka, din glädje smittar av sig till en gammal dam som mig till och med. Jag blir så lycklig av att se ungdomar som har roligt, det får mig att minnas min egen ungdom, hur obekymrad och lycklig man var." Jag stod och skrattade och skämtade med pojkvännen när hon kom fram till mig, och när hon sade så insåg jag att bara av att vara lycklig och skratta gör man andra glada. Glädje är som en smittsam sjukdom. Vad ska en göra med ett snyggt utseende, när lyckan ändå alltid kommer från någon annanstans? 🙂

Tack för allt du gör för kvinnor och deras sjävförtroende. Jag har funnit en utväg ur mina ätstörningar genom feminismen, eftersom systerskapet är viktigare att stärka än att lägga all energi på en snygg, behagande kropp. Nu kan jag tillåta mig själv att njuta av mat och jag kan se strukturen i samhället som inte har låtit mig göra det innan. Jag behöver inte förbättras för att duga! Feminismen har hjälpt mig se människokroppen utan att döma.

Lite klumpigt att man inte kan svara direkt efter ditt svar så att säga, men det kanske syns vettigt ändå.

Det du skrev som svar på min kommentar, är ju så sant. Men det är ju just det. Trots att jag ständigt blir kramad och pussad på, trots att han håller min hand varje gång vi går ut genom dörren, kysser mig på stan, somnar i mitt knä, busar, retas, tar på mig, sniffar på mig, ringer varje dag, säger varje gång vi ses hur mysigt det är och hur trivsamt det är att ha mig där, diskuterar samhällsfrågor och hittar nya samtalsämnen för att utmana och undersöka mitt intellekt (vilket jag älskar, och är ovan vid) så sitter jag där ändå, och känner mig ful och tror att han inte tycker om mig. Enkom för att han inte säger de där töntiga orden "du är fin/vacker/sexig bla bla".

Så jävla skadad i huvudet och blir så arg, för jag vet ju att en person som inte gillade mig inte skulle fortsätta träffa mig vecka efter vecka.

Töntigt egentligen. Man vill såååå gärna träffa någon som ser bortom ens utseende och som vill vara med en för att man är smart, rolig, charmig och påläst. När denne någon kommer, då grinar man för att man inte får höra hur snygga man är. Så.jävla.döm.i.hövve…

Och till denne någon som skrev att det bara är fula människor som vill att man ska sluta fokusera på utseende: Seriöst, skit på dig! Jag har fått höra hur jävla söt jag är i hela mitt liv. Spyr på det och nån slags norm om att jag ska sminka mig, späka mig och klä mig obekvämt för att behaga en massa människor. Fuck that! Är hellre fet, osminkad och bekväm i resten av mitt liv än går runt och har ont i magen för att jag inte duger som jag är.

Intressant att lyssna på!

Jag håller dock inte med alls om att män kommer undan i större utsträckning med att vara "ovårdade" än vad kvinnor gör. Jag sminkar mig aldrig och väljer alltid kläder efter vad som är skönt men jag har ALDRIG fått någon kommentar om det.

Detta får mig att tänka på när jag var på klassresa i Budapest förra månaden.

Kvällen innan vi skulle åka hem så skulle vi ut och äta på restaurang. Jag sminkade mig, första gången på hela resan just för att det skulle vara en kul grej.

Helt plötsligt blir jag överöst med komplimanger. Människorna blir nästan förvånade över att jag "är så snygg" och "ser så vacker ut". Fick mig att tänka lite. "Är jag inte fin som jag är vanligtvis?", tänkte jag. Jag kände såklart glädje och blev smickrad, men samtidigt blev jag nästan lite sur och undrade vart alla plötsliga komplimanger, som jag nästan aldrig får, kommer ifrån.

Det är en jättebra utmaning om man inte redan gör så x) jag kommenterar inte andras utseende, och svarar knappt om någon kommenterar mitt, du kommer kanske ihåg mitt inlägg om att tacka för kommentarer om ens utseende? (den som du kommenterade på min blogg, jo jag lever fortfarande på den kommentaren ;D haha)

Men en sak som jag undrar är när folk ber en att kommentera deras utseende "ser jag bra ut nu?", "är jag fin?, "vad tycker du om mitt hår?", "ser jag bra ut i denna klänningen?", osv osv. Jag blir så obekväm, och jag vill verkligen inte att de ska bry sig om vad jag eller någon annan tycker om deras utseende, men när jag försöker förklara att jag inte tycker om att kommentera folks utseende och varför blir de alltid typ obekväma och misstänksamma och jag har till och med fått frågan om jag inte vill svara för att jag tycker att de är fula x( det blir alltid så fel! har du några tips? :/

Svar:
”vad tycker du?” , ”hur känns det?” , ”är min recension viktig?”
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag brukar svara så, men får ofta missnöjda svar. "Vad tycker du? – "Jag undrar vad du tycker" – *jag förklarar varför jag inte vill svara och "är min recension viktig/varför spelar det någon roll vad jag tycker?" – "ibland vill man vara fin i andras ögon" (typ). Det spelar liksom ingen roll vad jag säger, hon blir alltid missnöjd och nästan besviken över att jag inte vill recensera hennes utseende. Det är en specifik person som ställer såna frågor..

Var även på kalas hos min kusin som fyllde 6 för ett tag sedan, hon hade fått sminka sig för första gången och jag lät bli att kommentera det. Tills hennes mamma frågade mig "visst är hon fin idag?". Blev så obekväm på en gång, jag HATAR att kommentera små flickors utseende, det är ju ändå skillnad på vuxna och barn och hur kommentarerna påverkar dem. Jag svarade kort att min kusin är alltid fin (och menade till sättet), varpå hennes mamma svarade "jo, men hon är väl ändå lite extra fin idag, hon har ju sminkat sig" (wtf Dx ). Jag vände mig till min kusin och frågade "har du sminkat dig själv?", hon nickade och jag fortsatte "var det kul?", varpå hon log och nickade igen. Blir så trött på den där utseendefixeringen x(

Och innan jag slutar "babbla" här vill jag berätta om en lite kul grej som hände med min mamma. Hon är väldigt utseendefixerad. Enligt henne är att bli tjock det värsta som kan hända en människa (hon gav med bantningspulver i julklapp (Y) ). Hon är smal/normalbyggd (beroende på hur mycket hon "bantar"/tränar) men hon blir aldrig nöjd, hon är alltid för "tjock". Så stod hon hemma hos mig framför spegeln och nöp sig i magskinnet och gnällde över hur tjock hon var. "Usch, jag börjar bli riktigt fet nu, det känns inte bra att se mig själv i spegeln…". Jag svarade "usch, det måste vara jobbigt att känna så…". Hon blev helt paff x)

Måste bara avsluta med att säga att du har inspirerat mig så mycket! Jag är så mycket klokare idag än var jag var innan jag hittade din blogg. Tack för det! 🙂

Hmm….,, jag tror inte jag antar din utmaning, inte än i alla fall;

Det är så att jag har en massa socialfobiska problem och om jag hoppar av hela " komplimang- karusellen" så är jag rädd att folk ska tycka att jag är otrevlig och konstig, och jag vill ju bara bli uppfattad som trevlig och smälta in.

Hur som helst, det jag tänkte säga var att man säger ju alltid att utseendet inte är det viktigaste här i världen men det är faktiskt först nu ( tack vare din blogg) som jag faktiskt har insett att det är så. Och hur känner jag mig då? Lättad? Nej; tom. Jag kommer på att jag har mitt utseende som en sorts säkerhetsbeteende; jag ser bra ut alltså duger jag ( typ). Men nu om jag inte ska " leva på" mitt utseende, vad har jag då? ( känns det som).

( och då kan man ju fundera på om detta kanske bottnar i att jag fick komplimanger som barn, som du också tog upp. Det är mycket möjligt och i såna fall vill jag skydda mina barn från sådant! Synd bara att jag upptäckt din blogg så sent, för jag har redan uppfostrat en liten prinsessa).

Svar:
Men du, du får en annan utmaning! Jag vill att du kommer på, samt skriver ner, tio saker man kan säga istället för ”vad snygg du är” eller ”fina kläder” eller liknande (om utseendet) som känns upplyftande, bekräftande och snälla. (alltså saker du tror att folk skulle tycka om att höra). Dela gärna med dig sen! Ett bra knep är nämligen att på förhand ha lite verktyg i bakfickan, lite saker man kan säga istället så att man inte står där som en jävla idiot och stammar när det är dags för social interaktion. Hur låter det? 🙂 Jag har förresten samma upplevelse som du; om jag inte är snygg vad är jag då? Jag har levt på mitt utseende hela livet, aldrig behövt vara mer än snygg liksom. När jag gick upp så groteskt mycket i vikt så fick jag tvingas till omvärldering och det blev egentligen min räddning på nåt sätt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag läser din blogg ibland, jag tycker absolut att du har poänger allt emellanåt, men ofta förstår jag inte vart du vill komma. "Att vara man är fan ett handikapp" – vad menar du egentligen? Jag vet inte vad du har för erfarenheter av män, men jag känner inte igen hur män beskrivs i den här bloggen. De flesta män jag känner är kloka, fina, och icke-söndercurlade män. De förtjänar inte att buntas ihop och göras ner på det här sättet, något jag tycker feministerna över lag är bra på.

Svar:
jag menar att man som man, högst upp på stegen, sällan har insikt i hur det är att vara förtryckt. osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Detsamma borde väl gälla kvinnor "högst uppe på stegen"? Är du helt säker på att det är en genusfråga? Feministerna bortser gärna från den problematik som gäller mäns nackdelar i samhället, jag utgår ifrån att du känner till inom vilka områden eftersom du är en stark röst i debatten.

Åh, vilken fantastisk utmaning, jag blev så glad när jag läste det här! Jag tycker själv jag har haft tur med att ha ett ganska alldagligt utseende, jag har inte fått höra att jag är ful, men det har inte heller lagts mycket fokus på hur vacker jag är så utseendet har inte blivit speciellt viktigt. Men jag har vänner och bekanta som är kvinnor som av allmänheten anses som "vackra", och det är just de som sedan står framför spegeln och drar i sina små hudveck på magen och är rädda för minsta lilla rynka eller "skönhetsfel". Bara för att de hela tiden fått sitt utseende bekräftat och det är ju då det blir så otroligt viktigt.

Jag hatar att få utseende komplimanger!

finns nästan inget värre, känns bara obekvämt, obehagligt och fel!

dels för att jag tror dom ljuger men också för att OCH?

jag försöker inte vara fin för dig, jag bryr mig inte vad du tycker, jag vill bara vara här på bussen/tåget/gatan/klubben/skolan/jobbet eller what ever och bara vara

vad du tycker är shit it

och tack, för att du har fått mig att känna mig obekväm och medveten om min kropp, när jag mycket hellre vela tänka och prata om något som betyder något..

komplimanger om mitt sätt att tänka, resonera, argumentera eller något jag skapat, DET är värt något!

det får mig att känna mig stark och säker, men ja, vet ju redan att jag har rätt och är bra, men just den bekräftelsen är skön!

inga problem! ger dock min sambo komplimanger varje dag, både utseendemässigt och känslomässigt. tänker aldrig sluta med det! Ger dock i stort sett aldrig utseendemässiga komplimanger annars. Viktigt tillägg: jobbar i förskola. Ger aldrig barnen komplimanger för deras utseende eller kläder. ALDRIG!!! snarare ger jag följande komplimanger till barnen dagligen:

– vad du är snäll

– du är en sån fin vän

– du är världens bästa (och namnet på barnet)

– vad kul att se dig idag

– gosigaste goaste (namnet)

– vad du är klok

osv. fyfan vilken grym pedagog jag är! 😉

Till Tess:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." – Hjalmar Söderberg

Många som skriver här verkar ha byggt en slags skyddsbarriär mot negativa kommentarer om deras utseende. Jag tror att den kvinnliga arketypen och könsrollen är såpass starkt relaterad till utseende (titta på magasin som riktas mot kvinnor; fyllda med bantningstips, mode och kändisars outfits) att många kvinnor väljer att ha en attityd och väljer ett utseende som bara kan generera "negativa" åsikter, så att man kan avfärda slaget mot självförtroendet med att man "aldrig ens försökte/var inte till för att behaga/ville inte få en recension". valet står var och en fritt, men att aktivt försöka göra sig ful för att inte behaga män är fortfarande att låta den "manliga blicken" styra vem man är. Ett äkta ställningstagande vore att vara den man är, inte en fabricerad reaktion på ett upplevt krav.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *