Kategorier
Vardagstrams

Vadär en svartskalle?

 
Jag blir jätteprovocerad av kommentaren ovan. Jag vet att det låter skitlöjligt och jag förstår knappt själv varför jag blir arg. Men jag blir det! Bara en kort liten mening ”du är inte svartskalle” som ändå på nåt sätt tar ifrån mig en stor del av min identitet och historia, inte för att jag vill reduceras till ett rasistiskt tillmäle, utan för att en stor del av min uppväxt och identitetsutveckling har byggts på andras ovilja att låta mig vara svensk. 
 
Svartskalle. Nej jag vill inte bli kallad svartskalle eller blatte men jag vill heller inte att mina erfarenheter osynliggörs. Att bleka håret, byta efternamn och avla blonda barn suddar inte bort mitt ursprung även om jag är tacksam för att min ljusare hud antagligen ger mig ett privilegium i många sammanhang. (Jag har dock mörkare hud än de flesta av er, era blekfisar!)
 
 
Hälsingebyggdens enda blatte
(eller ja, jag tror det fanns tre eller fyra till)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vadär en svartskalle?”

Urk! Folk har mer fördomar än vad samhället låtsas om. Jag finner inte det konstigt att du blivit bemött på det sätt du beskriver. Att nån annan som inte känner dig och din historia uttalar sig på det viset är inte ok. Din uppfattning är din, lika som om någon annans uppfattning är deras. En upplevelse kan man inte ta ifrån någon! Man behöver inte dela uppfattning, men man får inte ta ifrån någon deras uppfattning!!!

Det du har beskrivit genom åren är inte likadant som min mors men dragen går att läsa i båda upplevelserna. Min mor är halvfinsk med en svensk pappa. Hon kommer från en industrikommun som invaderades av finsk arbetskraft på 50 – 60-talet. Eftersom hon hade ett übersvensk efternamn fick hon aldrig höra elaka nedsättande kommentarer om finskar, sitt finska arv osv som de i hennes omgivning som hade ett finskt efternamn!

En av mina bästa vänner är en s k svartskalle. Hen är till hälften turk (pappa) och andra hälften vit (mamma från finland). Hen är född och uppvuxen i Sverige och ser sig själv som en svennebanan.

Hens barn är avlade av hen samt en annan svenne. Barnen är alltså också födda och uppvuxna uteslutande i Sverige. Ändå betraktar inte myndigheterna barnen som svenskar. De måste ex testa sina svenskkunskaper inför varje årskurs för att "bevisa" att de inte behöver särskild svenskaspråket undervisning.

Så nog förstår jag att du vill synliggöra dina erfarenheter av din uppväxt, som s k "inte helt svensk". Det är nog många som behöver upplysas där ute om hur saker egentligen ligger till.

Kram

Alltså….du är uppväxt där ramarna är JÄVLIGT snäva. För hur jävla pk-fel det här låter av mig så är det ändå så att landsbygden ÄR mer invandrarfientlig. Jag har mina rötter inte så långt från där du är uppväxt och bor där delar av året och vissa personer där uppe har så skeva uppfattningar om vem som är "blatte" och "svartskalle" att man häpnar. Jag tvivlar inte en sekund på att du har fått din beskärda del av rasistskopan

Svar:
Fast jag växte upp (första elva åren) i sthlm och blev kallad för svartskalle dagligen. Det var jag och en till tjej. På den tiden var vällingby väldigt etniskt svenskt och vi som inte räknades in där stack ut och fick höra det ofta. Men givetvis var synen snävare uppe i hälsingland!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Aha. My bad. Trodde Hälsingland var ditt barndomshem, non the less, är jag inte förvånad ändå.

Svar:
både ock liksom! Jag växte upp här och där. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Förlåt hogging av tråd här nu, men jag tror att uppväxtmiljön gör SKITMYCKET rent allmänt för vilka vi är. Jag personligen har alltid sett mig själv som "fattig" för att jag är uppväxt i ett extremt rikt område, men av föräldrar med mycket lägre standard. Så jag har inte VARIT fattig, utan bara varit det i motpol till mina jävla brats till klasskompisar. Självklart gör det att jag känner en samhörighet med folk som ÄR fattiga, typ så.

så, nu ska jag sluta hogga ditt kommentarsfält 😉

Svar:
hogga på!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag känner exakt samma. HATAR när folk säger till mig vad jag är och inte är, oavsett om det är "du är inte svensk" eller "du är ingen blatte". Håll käften och skit i vad fan jag är. Folk har ett enormt behov av att kommentera det här så fort de får nys om att jag har ett annat ursprung. Och snacka om att man blir identitetsförvirrad när folket också tycker olika hela tiden. En del tycker ju att jag ser ut som en riktig svenne, andra tycker att det syns att jag är utländsk. Och de här åsikterna måste jag delges för annars går världen under. Typ. Dö med er.

Undrar varför det är så viktigt för what? att förklara för dig att du "inte är en svartskalle". Jag tycker att det blir konstigt att försöka ta ifrån nån hens upplevelser av rasism, oavsett om hen är mörkhyad eller finsk, för rasism är liksom alltid rasism och ska vi förneka att hen blivit utsatt för rasism så 1) dumförklarar vi hen och 2) ignorerar problemet!

I hear ya sistah.

Orka med de jävla meningarna om vad man är och vad man inte är enligt befolkningen. Jag är den jag är och oavsett vad andra anser om mitt eget ursprung, de har ingen rätt att säga ett skit.

de flesta är så desperata över att lägga en i ett jäkla fack. kan man liksom inte bara vara, u know, SIG SJÄLV, som individ, där bara ens tankar, personlighet räknas än ens utseende, etnicitet, religion osv.

jag tycker dock att på landet så blir man med i en freak show om man är inte är enligt deras ram.

Att det ska vara så svårt för folk att förstå att de inte vet nånting om vad just JAG känner, vad JAG tycker och vem JAG är.

Blev en diskussion i en väns kommentarsfält på facebook, minns inte exakt vad det rörde men det var något om SD. En tjej med utländsk bakgrund skriver då att det är pinsamt att SD fick så mycket röster så de kom med i riksdagen. Sedan skrev hon att om hon vore etnisk svensk skulle hon skämmas. Say what?

Jag reagerade direkt. Om hon hade sagt "sverige borde skämmas" eller "de som röstat borde skämmas" eller vad som helst, det hade jag inte brytt mig om oavsett vilket parti det gällde. Men hon tyckte att endast de som är etnisk svenska skulle skämmas. Oavsett hur emot jag är SD, oavsett vad jag röstade på, så bör jag skämmas för att jag är etnisk svensk. Men hon som är svensk med invandrarföräldrar, hon borde inte skämmas. Vad är skillnaden, vi båda hade lika stor rösträtt? Vi båda var lika mycket (eller lite) delaktiga i vilka som kom med i riksdagen.

Tillslut förstod hon min ståndpunkt och insåg sitt formuleringsfel eller nåt, och avslutade med att hon hatar rasism så mycket och hon blir därför så upprörd. Jag svarade då nåt i stil med "Jag förstår, hatar det lika mycket jag"

Då fick tjejen tokspel. Skällde ut mig, nedvärderade mig, för att jag är svensk och jag vet INGENTING om vad individer med fel namn får utstå, jag kan OMÖJLIGT hata rasism lika mycket som henne för jag vet ingenting om hur det är.

Nej jag vet inte hur det är att själv utsättas för rasism. Men hon vet heller ingenting om vad jag vet eller hur insatt jag är. Jag lever med en som har "fel" namn. Jag är en del av hela hans familj som har "fel" namn och "fel" kläder och därför nedvärderas och bemöts orättvist varje dag. Jag vet inte hur det känns, men jag är väldigt medveten om vad som sker.

Så trött på folk som tar sig rätten att veta mer om dig än du själv.

Man får visst aldrig vara den man är eller den man vill vara. Man får inte kallas blondin om man inte är platinablond, inte mörkhyad om man inte har tillräckligt mörk hy, och inte kvinna om man inte rakar benen. Kom igen liksom. Jag ska börja kalla mig för älg. Och ingen ska komma och säga att jag inte är det. Punkt.

Jag skulle också bli irriterad. Ingen kan säga till dig vem du är och inte är, den här personen har ingen aning om vad du har upplevt eller hur du känner.

Kan bara berätta en liten anekdot på temat "blatte" och "småstad" som jag kom att tänka på: Där jag är uppvuxen fanns noll personer med annat ursprung än svenskt (småländskt) sedan typ sjutton generationer, förutom EN adopterad på min skola och EN tjej som hade en pappa från Indien (men det var alla så vana vid). Så i trean kom en ny kille till klassen – från POLEN. Han var ljushyad, blåögd, ljushårig (föga förvånande, Polen liksom), men blev naturligtvis ändå klassens, skolans, ortens utlänning. Exotiskt som sjutton var det, jag minns att jag tog i hand och neg första gången jag träffade honom (!!). Vad jag märkte så fick han inte ta någon skit, men han och hans familj hade ju verkligen en annan ställning där vi bodde – de behandlades annorlunda, och jo, självklart hade vissa fördomar mot dem.

Och vad jag ville komma till med det: Nej, ingen kan väl kalla honom "svartskalle" i den bemärkelsen, men trots att han hade samma hudfärg som alla andra där han bodde, så behandlades han annorlunda pga att han inte var "svensk", och det kan ju definitivt ha påverkat honom på ett eller annat sätt… fast det kan förstås inte jag veta.

Det här med att tro sig att ha rätten att definiera vem som är mörk i hyn nog att räknas som mörkhyad, och då också utsättas för rasism/fördomar osv är väl en del av "white privilege" tänker jag. Apropå kommentaren du fick alltså, inte ditt inlägg i sig.

Ja, det kanske inte alls hör hit eller är relevant på något sätt men jag studsar till ibland för vi är så lika! Rent utseendemässigt vill säga.

Och även på dina gamla bilder. Lite roligt faktiskt.

önskar själv att jag varit lite mer av en svartskalle myself. är blek som en fuckin’jävla vampyr och tål inte solen. går i blått 10 månader om året och ilsket rött resten, åh jag skrattar bittert bara jag ser det i text.

Nej men jag tycker inte heller att någon ska komma och säga åt en vad man är. Jag känner mig väldigt svensk ibland, och ibland bara… nej. Vi ska akta oss för att placera folk i fack så som hen gjorde ovan.. (:

MVH,

R

Jag har tänkt på en sak och undrar hur du resonerar.

Jag är svensk, född i Sverige och har svenska rötter. Min sambo är inte född i Sverige men är lika svensk för det. Vi har nu börjat prata om barn och i så fall efternamn. Om vi tar mitt svenska efternamn tror jag ingen skulle reagera men jag skulle väldigt gärna vilja ta hans efternamn. Problemet är just det här med smygrasismen i Sverige. Han har själv haft problem med att få jobb på grund av sitt namn (kan man ju självklart aldrig veta om det är så, men med tanke på att han har högst betyg i allt från sin utbildning och hans studiekamrater som inte hade så bra betyg har fått jobb så tror jag det är ganska säkert att namnet har spelat en viss roll) och man vill ju inte utsätta sina barn för detta. Samtidigt kan man ju inte förvänta sig att samhället ska förändras om man inte själv gör något åt det, och framför allt – vad sänder det för signaler till mina framtida barn om att jag inte vågade ge dem sin pappas namn pga att det inte anses vara svenskt?

Jag hoppas du förstår vad jag menar och att det inte är allt för luddigt. Hur tänker du kring detta?

Folk har alltid åsikter om vem som räknas som en riktig invandrare. När jag gick på SFI fick jag alltid höra från mina klasskamrater(som i 99 % av fallen kom från irak o iran) att jag inte var en av de för jag var inte en riktig invandrare. Jag tillhörde svenskar brukade de säga lite nedlåtande till mig. Jag var liksom inte en `´riktig”invandrare. Ibland fick jag höra att jag inte fattade hur svårt det var för de o komma till ett nytt land o lära sig ett nytt språk. Jag fick inte kalla mig för invandrare för jag har vit ny o blond hår.

Ja, folk brukar inte räkna min man och vår son som invandrare trots att de faktiskt är invandrare. Min man har bott här ett år, sonen är svensk men född utomlands och har dubbelt medborgarskap. Men de är inte invandrare iallafall. Okej, sonen kan jag förstå att han liksom inte räknas i folks huvuden eftersom han är min son, men maken? Han är så invandrare man kan bli, men han är ju spöklikt vit, talar engelska som förstaspråk och kommer från ett okej rikt eu-land, så han blir liksom hederssvensk snarare än invandrare, verkar det som. Skitkonstigt. Invandrare är alltså flyktingar och folk som kommer hit för att de får det bättre här, och de kan man se ner på. Folk som kommer hit för att de bara vill bo här av ingen anledning däremot, de är hederssvenskar och hälsas välkomna med stora björnkramen. Mysko.

Jag kan bli så provocerad när andra hävdar att jag är svensk. Och klart jag är svensk, men jag har fortfarande en invandrad förälder och pratar inte samma språk whatsoever som mina morföräldrar. De fick utstå alla möjliga kränkningar när de kom ti Sverige som "andra klassens" medborgare. Alltså, jag förstår att jag, som blond, blåögd, ljushyad och med svenskt namn, inte kan förstå hur det är att vara mörkhyad med ett utländskt klingande namn. Men jag blir ändå lite upprörd när andra vill ta ifrån mig mitt "arv". Min mammas invandring till Sverige, även om den bara var från Finland har påverkat henne, och även mig mycket.

I korthet, jag förstår att jag inte fullt ut förstår hur det är att leva med vardagsrasismen, men tvinga inte bort min och min familjs bakgrund för det. Även om det är sjukt konstigt att jag reagerar så starkt på det. Jag undrar varför.

Det här känns lite som när Danny sa svarting i en video, och försvarade sig med att han själv var blatte (därmed ej rasist), alla bara "Danny är INTE blatte, han är vit, blond" osv.

Då hade han ingen rätt att känna sig diskriminerad eller känna sig som en utlänning jämfört med de "riktiga blattarna".

Man kanske då skulle tänkt på att inte ta ifrån honom sina erfarenheter och sin identitet, men då handlade det bara om att han såg svensk ut. Uppenbarligen kände han sig ju med som en blatte?

Rasism finns överallt och i alla möjliga skepnader. Här i Grekland behandlas jag ibland oerhört rasistiskt av greker som tror att de vet hur svenskar är och vill sätta dem på plats. I Sverige är det min man som är en "mavrokefalo" som folk vägrar sätta sig bredvid på tunnelbanan. Samma människor skryter sedan öppet om vilket orasistiskt, öppet och hygglo folk svenskarna är… Det är bara de som blivit rasistiskt behandlade som vet hur det känns. Tyvärr blir vi fler och fler.

Men alltså va? Jag har aldrig hört definitionen av svartskalle som att bara gälla mörkhyade. Där jag växte upp syftade det på hårfärgen, svart hår.

Jag såg diskussionen om vad som gör en rasist också och måste bara tillägga att fördomar har vi alla. Vi har det om människor i storstäder samt på mindre orter, skåningar och norrlänningar, stockholmare och göteborgare, norrmän och finnar, och så vidare.

JAG blir superprovocerad! Vilken rent ut sagt idiotisk kommentar. Blatte, svartskalle, invandrare blir ju folk labeled som så fort de inte ser ubersvenska ut, det är väl common knowledge? Om du dessutom säger att det ÄR så du har blivit bemött, ja då är det ju så! #GRR! Jag är helt övertygad om att enbart dina bruna ögon gör att många stämplar dig som "svartskalle", jag kan verkligen tänka mig hur du blivit bemött, kommentarer du fått osv. Jag, som faktiskt ÄR ubersvensk (ända bak till vikingarna), får tom konstant frågan "var kommer du ifrån" / "är du helsvensk?" trots att jag är spökblek & har blå ögon, för att många tydligen tycker att jag ser ut att vara ryss, polack eller ngn blandning. Andra bara utgår ifrån att jag inte är svensk enbart för att många av mina vänner har uppenbart "ickeubersvenskt" utseende. Om jag inte var helsvensk skulle detta definitivt få mig att känna att jag aldrig fick vara "svensk". Tom nu blir det tröttsamt. Och ps. Jag är född & uppvuxen i Stockholm.

Mina föräldrar kom hit 1956 från Ungern ( ungernrevolten) har minnen av att jag blev re tad men på ett kärt sätt Jag gifte mig Andersson blev mitt namn Det är jag jävligt stolt öve r!!! Men min dotter brukar säga; Säg du inget mamma du är ju oxo halvblatte ( Jo jag har ungerskt ursprung ) men har lärt mig de svenska sedvänjorna–

Vad lustigt. Jag växte upp i ett område där det var fult att vara svensk, och jag ville desperat ses som en sk blatte- Min mamma är svensk och pappa från södra EU, men jag är lus blåögd med svenska drag. Svenska tjejer kallades horor. Svenska killar mesar, inte riktiga män osv. Jag ville verkligen inte vara svensk, i mitt eget land skämdes jag över att vara svensk-det första jag gjorde när jag träffade någon ny bekantskap var att påtala att jag bara var halv svensk. Det hände att folk, sk blattar inte ville ha med mig att göra om de trodde att jag "bara" var svensk. Jag växte upp med rasism dagligen. RASISMEN flödade mellan de olika etniska grupperna, men de enades alltid över hur hemska svenskarna var, vilka horor tjejerna var….de svarta kallades negrer av latinos, juggar, araber osv mest bakom deras ryggar. Jag blev ihop med en svart kille, och jag var en svensk hora, han en neger.

RASISM SUGER OCH FINNS BLAND ALLA ETNISKA GRUPPER.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *