Kategorier
Vardagstrams

Hur många komplimanger kommer vi höra idag tro?

Oh! Ska vi leka lite?! Jag ska räkna antal ”vad fin/snygg/osv du är!” på bröllopet idag!
Brukar bli ganska mycket sånt när kvinnor samlas i flock om man säger så. Hähä.
OBS! Detta inlägg är på skoj och ej menat att nedvärdera nån.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur många komplimanger kommer vi höra idag tro?”

Du tror inte att de eventuella blickar som du var orolig att du skulle få gällande din vikt istället kan bero på att du framställer Oskars familj som mindre sympatisk? Du är bjuden på ett bröllop och nu ska du räkna komplimanger som gästerna ger varandra/till dig. Nu utgår jag från att Oskars familj känner till bloggen och läser den.

Har många gånger funderat på att göra samma sak, dvs räkna alla gånger som folk har något att påpeka om ens utseende. Man kan knappt träffa sin egen familj eller gå till jobbet, utan att det alltid skall kommenteras hur man ser ut. Det här händer mig, och jag underdriver snarare än överdriver, varje vecka.
Jag förstår att vissa känner sig bekräftade och blir glada av komplimanger från andra människor men vi som inte gillar vare sig positiva eller negativa omdömen om våra utseenden från allehanda främmande och kända människor i tid och otid? Vi som bara vill slippa höra andras recenserande av våra utseenden? Hur skall vi göra?

Kan inte annat än hålla med dig. Jag vill inte heller få mitt utseende recenserat av andra människor och oavsett anledning!
När jag tidigare var trådsmal fick jag alltid komplimanger för det och i synnerhet av andra kvinnor. Och i ärlighetens namn blev jag skittrött på detta eviga tjatande om detta, min kropp(!), även då. Trots att det var just komplimanger. Det är kanske inte själva komplimangerna i sig, utan detta STÄNDIGA fokus på det yttre som stör i alla fall mig.
Som tjockis var det inte lika ofta som jag fick beröm för mitt utseende, vilket var rätt bra för då fanns istället möjlighet till reflektion och att luta sig tillbaka och betrakta sin omgivning. En omgivning som ofta kastar sig med ”åh jag ser att du har gått ner i vikt”, ”vilken snygg blus”, ”vilka snygga..” e t c, e t c.
Allt detta har så resulterat till en stor trötthet över denna utseendefixering, sin egen och andras. Jag har därmed väldigt svårt att ta till mig komplimanger av det här slaget trots att jag numera återigen är smal och enligt normen ser bra ut.

Hur är det ens möjligt att flera stycken ändå känner sig manade att kommentera att komplimanger är något som menas väl, när inlägget är ungefär 3 meningar långt och LD skriver uttryckligen att hon inte menar detta på allvar…..jeezus

OBS:et la hon till senare.
Jag förstår att många inte vill ha sitt utseende ”recenserat”. Men många människor har inte ens snuddat vid tanken att komplimanger kan tolkas som något negativt. Man tycker att någon har en fin frisyr tex och tänker att denne blir glad av att få höra det.
I och med det så känns det lite hårt att typ håna dessa människor för att de vill väl och göra någon glad.

Men är det inte upp till var och en, vad man tycker att man ”behöver” höra och inte behöver höra från andra människor, om sin in- och utsida? Varför tar sig människor rätten att avgöra vad de tror att jag vill eller behöva höra från dem, om tex mitt utseende? Hur kommer det sig att människor tror att jag är intresserad av deras åsikter om mitt hår, min klädsel, min figur osv?

Åh att så många ska hålla på och säga hur man ser ut hit å dit!! Kommentarer om att man gått ner i vikt (oro, tror de jag har anorexia) eller upp i vikt (jaha hon sitter hemma och gottar utan karaktär alternativt att graviditetskilona är svåra att bli av med) passar aldrig. Jag klippte lugg på semestern och på jobbet var det en gubbe som skulle kommentera det hela och frågar om jag inte blev nöjd? Vaddå, har du klippt den själv? Ööhh. ”Va fin du är” kan vara helt ok att dra till med om man ändå inte vet va man ska säga 😀 Eller hålla käften helt, eller prata lite om vädret vilket väl alltid har varit gångbart?
Min farmor sa efter ett bröllop vi var på att jag var så himla tjusig och hon kände nästan inte igen mig. HAHAHA….

Well, just på ett bröllop, som är en festlighet där många lägger ner tid, pengar och möda på sin klädsel och sitt yttre på grund av klädkoder etc, har jag lite svårt att förstå avogheten mot komplimanger. Jag hör er, jag förstår invändningarna mot komplimanger generellt, jag kan till viss del hålla med. Men när personer man vanligtvis ser i vardagskläder plötsligt kommer klädda enligt klädkoderna kavaj/mörk kostym/frack och uppenbarligen har ansträngt sig för att klä sig ”finare” än vanligt (kostym och festlig klänning får ju rent objektivt anses vara mer finklätt än jeans och tisha, oavsett vad man har för personliga preferenser), ja, då tycker jag att det blir väldigt konstigt om man inte alls uppmärksammar det. För att inte tala om brudparet, som oftast har investerat x antal tiotusenlappar på sina kläder och håruppsättningar.
Nu gäller ju detta framför allt personer man har någon form av relation till och då vet man väl i regel om de blir glada eller illa berörda av en komplimang. Okända – tja, det är ett vågspel. Min uppfattning är ändå att de flesta åtminstone verkar bli glada (det är förstås fullt möjligt att de ler glatt och säger tack men svär inombords, vilket iofs verkar kontraprpoduktivt). Är någon iögonfallande snyggt klädd, har en tjusig frisyr eller liknande skulle jag chansa och ge en komplimang. Är utseendet inte viktigt antar jag att man inte lägger tid och pengar på att fixa till sig mer än nödvändigt. Att recensera random persons utseende som en samtalsöppning, eller säga något utseenderelaterat bara för att man inte kommer på något bättre, verkar däremot onödigt.

Hoppas du fick en fin kväll!
Jag har ett litet önskemål, undrar om du någon dag kunde skriva ett inlägg med tankar angående begreppet ”hora”. Vad har du för tankar angående laddningen som finns i ordet? Vad vad tycker du om kommentarer som ”hon sminkar sig som en hora” eller liknande? Ska man inte bry sig, försöka neutralisera ordet eftersom att det inte ligger något negativt i ordets egentliga betydelse eller ska man ta det som en kränkning och ryta ifrån?
Skulle verkligen uppskatta om du ville göra det, om du VILL alltså!! Bara allmänt sådär, om begreppet!!
(Eller om någon annan vill!)

Petra:
”Däremot tycker jag att det är roligt att göra människor glada”
Okej, jag trodde att du kanske känner dig snäll när du ger komplimanger men du kallar det ”roligt” för dig, dvs du blir alltså glad av att göra, som du tycker, andra glada? Då har du alltså någon slags egen vinning i det hela trots allt, dvs du känner att det är roligt för dig, glädjande för dig?
”till viss del får man väl ta och försöka stänga av/ignorera”
Ja, det är så jag gör men jag tycker också att det är min rättighet att slippa höra andra människors omdöme om mitt utseende, vare sig det är positivt eller negativt. Om du bara fick höra andra människors negativa omdömen om ditt utseende överallt, så skulle du förmodligen tycka att det var din rättighet att slippa det? Du skulle ju inte bli glad av att höra det, som du skriver? Jag och många med mig, blir inte glada över att få komplimanger och därför vill vi gärna slippa det.
”Alla utgår väl från sig själv och sina egna känslor. Jag har alltid blivit glad när någon ger mig en komplimang. Därför gör jag det själv.”
Kan det kanske vara så att du känner, att om du ger många komplimanger till andra, desto större är chansen att du också får fler komplimanger tillbaka? Ännu en belöning för dig sas, förutom det ”roliga”?
Hur tänker du nu, när du har blivit medveten om att alla faktiskt inte gillar komplimanger? Du har nu blivit medveten om att alla inte blir lika glada som du av komplimanger så hur skall du avgöra, vilka du möter som blir glada och inte glada av dina komplimanger?

”Okej, jag trodde att du kanske känner dig snäll när du ger komplimanger men du kallar det ”roligt” för dig, dvs du blir alltså glad av att göra, som du tycker, andra glada? Då har du alltså någon slags egen vinning i det hela trots allt, dvs du känner att det är roligt för dig, glädjande för dig?”
Oj, vad du märker på mina ord nu. Varför måste du ha det till att det är för min egna vinnings skull? gör du aldrig saker osjälviskt? Ligger det alltid nångon egen vinning bakom när du gör något för andra?
Vem tycker inte om att göra andra människor glada? Det tror jag de flesta gör, gör inte du? Jag tycker om att göra personer i min närhet glada helt enkelt, du får det att låta själviskt. Som att jag vill göra mina vänner glada för MIN skull, för att JAG ska må bra. Nej, för att jag älskar dem och vill att de ska må bra och vara glada.
Detta gör jag naturligtvis på fler sätt än att ge komplimanger för yttre attribut. Om du berömmer en väns godda middag hon lagat, gör du det för att DU ska må bra för att vännen blir glad. Eller för att det är något du tycker och som vännen förmodligen blir glad av att höra?
Eller ska man tänka på samma sätt där? Vem är jag att recensera hennes matlagning? Vad får mig att tro att hon vill höra min åsikt om hennes mat. Hon kanske är jättetrött på att alltid få höra hur duktig hon är i köket. Bäst att alltid vara tyst kanske och aldrig tycka något om någonting över huvud taget?
”Kan det kanske vara så att du känner, att om du ger många komplimanger till andra, desto större är chansen att du också får fler komplimanger tillbaka? Ännu en belöning för dig sas, förutom det ”roliga”?”
Seriöst? Du menar att jag berömmer mina vänners frisyrer etc för att fiska efter komplimanger själv? Alltså, det är ju löjligt!
Jag undrar igen om du själv aldrig gör något som inte gynnar dig själv? Eftersom du uppenbarligen har så svårt att tänka dig att andra faktiskt kan göra det.
”Hur tänker du nu, när du har blivit medveten om att alla faktiskt inte gillar komplimanger? Du har nu blivit medveten om att alla inte blir lika glada som du av komplimanger så hur skall du avgöra, vilka du möter som blir glada och inte glada av dina komplimanger?”
För det mesta är det mina vänner och familj som jag ger komplimanger och jag förväntar mej att dessa personer säger till eller på något vis visar om de inte uppskattar det. Det är inte speciellt ofta jag ger en random person på stan en komplimang. Och trots att jag förstår att många är trötta på utseendehets så är det väl ändå inte någon som behöver bli ledsen för att den tvingas höra att denne har en snygg tröja tex. Och jag tror faktiskt att de allra flesta trots allt uppskattar komplimanger, det är mina upplevelser i alla fall.

Petra:
”Du uppskattar inte komplimanger så du låter bli att ge dem.”
Det här var ett påstående till Hassedotter men jag skulle vilja svara på hur jag ser på det. Jag låter inte bli att ge komplimanger pga att jag själv inte gillar att få komplimanger. Jag låter bli att ge komplimanger eftersom jag dels inte vet om människan jag möter, gillar att få komplimanger och dels pga att jag inte ser det som något positivt för människor att få komplimanger.
Inte heller tycker jag mig ha rätt att recensera andra människors utseenden, kläder, hår, smink och kroppar och inte heller inbillar jag mig, eller förstår varför någon skulle vara intresserad av min åsikt. Jag utgår istället ifrån att folk som vill ha min åsikt, frågar efter den. Jag förekommer dem alltså inte genom att pracka på dem min åsikt, utan att de har bett om den.

Jag ger komplimanger, till personer jag känner VÄL. Jag säger inte till random personer på stan att ”Guuuu vad snygg frisyr du har”
De flesta av mina kompisar gillar att få komplimanger och tycker jag att det är snyggt, coolt, undrar var det är köpt så säger jag det. Kanske en kompis har köpt en ny tröja : ”snygg, var har du köpt den?” Vet att jag har nån kompis som försöker strunta i utseendehetsen m.m. och då undviker jag att ge henne komplimanger just för att jag vet att hon tycker det är onödigt att påpeka saker om folks utseenden.
Men jag tar för givet att om en person inte gillar att få komplimanger så får de väl för fasen säga det då istället.
Jag tänker inte sluta ge komplimanger, tassa på tå, bara för att det kan finnas någon som inte vill få en komplimang, då får de säga att tyvärr jag vill inte ha kommentarer angående mitt utseende, person eller vad som helst.
Fram till dess så kommer jag fortsätta att ge komplimanger för jag hoppas att jag har så pass nära vänner att de har vett att säga att de inte vill ha en komplimang.
Och nej jag brukar aldrig kommentera negativt till personen, om jag ser att en kompis gått upp i vikt, ser trött ut eller något annat så kommenterar inte jag det. Men det är inte heller en komplimang.
Och ja jag tar gärna emot komplimanger ifall det är någon som känner sig manad. Jag är inte brydd vilket som.
Kommer ihåg när en bekant hade gått ner i vikt. Ingen sa något. Inte ett ord. Sen satt vi på hotellrummet på kvällen och hon nästan grät.
”Ingen har sett att jag gått ner i vikt! Jag behövde verkligen någon som sa det just nu, det har verkligen varit jättejobbigt för mig”
Jag hade sett det men inte velat ge en komplimang just för att jag inte kände henne tillräckligt väl för att veta om hon skulle ta det positivt el negativt.
Förstår att det är en del av någon form av bekräftelsebehov m.m.m. men ibland vill man bara höra att man är fin. Och helst om man kämpat hårt för att ta sig dit.

Lite konstigt med folk som hävdar ”gillar man inte att få komplimanger så får man väl säga det” – som om det fanns någon social situation (undantaget närmaste familjen och vännerna) där det var socialt accepterat och inte alls totalt tabu att säga en sådan sak. Självklart ler folk och ser glada ut när ni ger komplimanger! Det är ju det enda socialt normala beteendet – allt annat är att märka ut sig som en konstig jävel som sprider dålig stämning.
Jag hatar att få komplimanger och försöker i möjligaste mån ignorera dem (ler lite neutralt och säger inget). Men det är intressant att många då reagerar med att bli sura/stötta (eller upprepa komplimangen som om de är oroliga att jag inte hört) – så tydligen är det inte bara för att altruistiskt ”göra andra glada” som folk ger komplimanger, utan minst lika mycket för sin egen bekräftelse (som man får då mottagaren blir glad och tackar för den fina recensionen).

Har en vän som sagt att hon inte gillar komplimanger när det gäller utseende, alltså försöker jag att undvika kommentarer som gäller hennes utseende och även andras samt mitt eget när jag är i hennes sällskap. Varför skulle det vara tabu att säga att man inte gillar kommentarer angående utseende?
Nära vänner kan väl säga det mesta till varandra. Jag brukar undvika kommentarer angående folks utseende om jag inte känner dem väldigt väl. Varför ska man kommentera någon persons utseende om man inte känner dem? Skulle kassörskan säga att jag hade snygg frisyr el något sånt så skulle jag bli rätt chockad =P (iofs kanske jag är så jäkla ful så ingen vill kommentera heller 😉 )
Enda gången okänt folk brukar kommentera mitt utseende är väl på krogen och då är det ganska lätt att säga till eftersom det oftast är fyllon….

Härligt perspektiv! Inlägget belyser hur maktfull ”utseendediskursen” blir i många sammanhang, trots att man besitter en medvetenhet kring hur normer och värden är konstruerade.
(Komplimanger kring vårt yttre förstärker ju också det faktum att vi faktiskt värderas efter vårt utseende).

Petra:
”Jag tycker om att göra personer i min närhet glada helt enkelt, du får det att låta själviskt.”
Det jag vill ha sagt är att folk som känner att de måste kommentera andra människors yttre, har en anledning att göra det. Här fokuseras väldigt mycket på hur du, som gärna kommenterar hur du tycker att andra människor ser ut, tror att folk skall uppfatta dina påpekanden. Du förutsätter att de blir glada om du säger något positivt, eftersom du själv är sådan.
Eftersom du inte vet hur de du möter, kommer att uppfatta dina kommentarer om deras utseende, så undrar jag förstås varför du nästan verkar se det som en rättighet att kommentera andra människors utseende? Du säger att det är glädjande för dig, då du tror (men inte vet) att folk kommer att uppskatta dina recensioner av dem. Kort sagt – varför har du behov av att kommentera hur andra människor ser ut?
”Om du berömmer en väns godda middag hon lagat”
Att laga en god middag är en prestation. Hur man ser ut, är ingen prestation. Det är sådan man är.
”Seriöst?”
Jag ställde en fråga till dig om det kunde vara så, det var alltså inget påstående. Här menar jag att det måste finnas en anledning till att du känner behov av att kommentera hur andra människor ser ut? Du blir glad, som du skrev. Men om någon inte uppskattar dina påpekanden, så blir du ju inte glad? Hur skall du kunna avgöra detta och är det då inte bättre att hålla tyst?
”så är det väl ändå inte någon som behöver bli ledsen för att den tvingas höra att denne har en snygg tröja”
Det är väl ändå inte upp till dig att avgöra eller ens spekulera om, dvs hur andra skall uppfatta din recension av tröjan?
”förväntar mej att dessa personer säger till eller på något vis visar om de inte uppskattar det”
Det verkar som, återigen, att du tycker att det är din självklara rättighet att kommentera hur du tycker att andra ser ut? Istället för att alltså låta dem be om din åsikt, om det är så att din åsikt skulle intressera dem? Jag kan tycka att det här förhållningssättet är ganska respektlöst. Du lägger ansvaret på andra att särskilt undanbe sig din åsikt om deras utseenden.

”Du förutsätter att de blir glada om du säger något positivt, eftersom du själv är sådan.”
Ja, jag förutsätter att de blir glada när jag säger något positivt eftersom de allra flesta blir glada när man säger något positivt. Så ett sådant antagande tycker jag inte är jättekonstigt faktiskt.
”Eftersom du inte vet hur de du möter, kommer att uppfatta dina kommentarer om deras utseende, så undrar jag förstås varför du nästan verkar se det som en rättighet att kommentera andra människors utseende? Du säger att det är glädjande för dig, då du tror (men inte vet) att folk kommer att uppskatta dina recensioner av dem. Kort sagt – varför har du behov av att kommentera hur andra människor ser ut?”
Man kan aldrig veta hur någon kommer att uppfatta ens kommentarer om någonting. Jag kommer med 100% säkerhet aldrig kunna veta hur någon uppfattar det jag säger, vad det än handlar om. Betyder det att jag aldrig ska säga någonting om något över huvud taget? Jag måste alltså veta hur en person kommer att tolka vad jag säger för att få lov att säga det? Det låter sjukt svårt.
Än en gång. Min familj och mina vänner blir glada när jag ger dem komplimanger. Jag tycker om att göra dem glada, därför gör jag det.
Jag ser inte saken på samma vis som du, som att man recenserar någons utseende.
”Att laga en god middag är en prestation. Hur man ser ut, är ingen prestation. Det är sådan man är.”
Men tänk om någon tar illa vid sig av att få en komplimang om hur man är? Du kan ju inte veta om personen tycker att det är jobbigt eller inte om man nu ska ha det resonemanget.
”Jag ställde en fråga till dig om det kunde vara så, det var alltså inget påstående. Här menar jag att det måste finnas en anledning till att du känner behov av att kommentera hur andra människor ser ut? Du blir glad, som du skrev. Men om någon inte uppskattar dina påpekanden, så blir du ju inte glad? Hur skall du kunna avgöra detta och är det då inte bättre att hålla tyst?”
Återigen, man kan aldrig veta hur en person kommer att ta det man säger till den. Men skulle man gå och fundera på det hela tiden betyder det ju att man aldrig skulle kunna säga något alls. Och det vore rätt trist faktiskt.
”Det är väl ändå inte upp till dig att avgöra eller ens spekulera om, dvs hur andra skall uppfatta din recension av tröjan?”
Nej, visst, men allvarligt talat. Jag tycker att det blir överdrivet och rent ut sagt löjligt att mena att någon verkligen tar illa vid sig av att höra att man har en snygg tröja.
Ja, nu tar jag mig rätten att säga en sådan sak. Så hemsk är jag. Kanske har jag gått igenom för mycket skit i mitt liv för att kunna sätta mig in i situationen hur otroligt dåligt någon kan må av att ens vän ger en positiv ”recension” av ens tröja.
Orka… Det måste vara otroligt svårt att ens gå utanför dörren om man har svåra problem med det.
”Istället för att alltså låta dem be om din åsikt, om det är så att din åsikt skulle intressera dem? Jag kan tycka att det här förhållningssättet är ganska respektlöst. Du lägger ansvaret på andra att särskilt undanbe sig din åsikt om deras utseenden.”
Som jag tidigare skrivit så är det främst familj och vänner jag ger komplimanger. Jag vet att de inte står och faller på mina komplimanger. Men jag vet att de blir glada av att höra något snällt.
Jag tycker att det är roligt att diskutera och har pratat om det här jag läst i bla LD:s blogg om komplimanger och att det i vissa fall kan tolkas som något negativt. Och faktiskt så har alla jag pratat med detta om, delat mina åsikter. Så det är väl så det är i min krets helt enkelt, därför tror jag inte att jag gör någon skada där i alla fall.
Sedan får du gärna tycka att jag är respektlös, självisk och en elak jävel som ger dem komplimanger, men jag känner att du helt enkelt får tycka det då. Att i stort sett likställa komplimanger med att säga något elakt till någon tycker jag är helt galet men jag känner att det inte är någon idé att diskutera det här. Vi har helt olika åsikter och det är okej.

Tycker det är en intressant iakttagelse du gör. Kvinnor är snabba med att bedöma varandras utseende, precis som hela samhället är snabba med detsamma. Konstigt att man ibland känner av pressen (som i ditt tidigare inlägg) och sedan blir arg på sig själv för att man känner av den. Men det är väl så det är, man orkar inte stå emot påtryckningarna varje dag. Eller, man kanske står emot, men ibland känns dem av i alla fall. Aja, blev lite svammligt nu :p
Jag tycker i alla fall att du verkar vara en väldigt rolig och smart person, du skriver intressanta inlägg som gör att jag dyker in här varje dag och ibland putar med underläppen när det inte gjorts någon uppdatering sen jag senast var här (vad girig man blir som läsare!) eller drar på smilbanden när det kommit ett fyndigt inlägg. Tack för att du bloggar, hoppas att du hade det roligt på bröllopet!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *