Kategorier
Vardagstrams

Ibland låtsas jag att Tamlin är min lillebror

Ibland tänker jag på min lillebror som kidnappades när jag var sex och han var ett eller kanske två och då orkar jag inte leva.

Jag minns ingenting av vårt liv tillsammans. Jag minns inte dagen han försvann men jag minns morgonen efter. Jag minns inga känslor och jag minns inte om jag var ledsen efteråt men jag minns att jag sa till mamma morgonen efter att jag hade velat säga hej då och hon berättade att jag redan gjort det och hela livet har jag känt skam och framförallt sorg för att jag inte minns mer. Han bara försvann ur mitt liv och ur mitt medvetande. Han slutade finnas.

Men jag gissar att traumat var så pass stort att allt av honom som fanns i mig förpassades till mitt absolut innersta. Jag minns berättelser om honom, om den dagen, om hur han skrek efter mamma och försökte springa, om hur han kom till ett Grekland till okända människor och att han grät varje dag. Men jag minns knappt honom.

Men jag minns mammas rädsla när pappa kom, att han stod utanför vår dörr och plingade och jag ville träffa honom men mamma vägrade öppna och att vi låtsades att vi inte var hemma, tysta som möss inne i lägenheten. Och jag fattade inte varför då. Nu gör jag ju det.

Tamlin ser ut som min bror. De har samma blonda lockar i nacken, samma olivtonade hud och samma tjocka små fötter. Ibland tittar jag på Tamlin när han sover och låtsas att det är min bror och då kramar jag honom länge tills jag somnar. Och jag gråter. Ibland orkar jag knappt titta på honom alls.

Min bror kom ju tillbaka till slut. Eller på en snabbvisit snarare. När jag var tolv (fast då kunde han inte prata svenska längre), när jag var sexton (då hade han lärt sig svenska), som vuxen. Men den vuxna mannen som kom tillbaka är inte min lillebror. Vi har sporadisk kontakt men han är nån annan.

familjen_111613612

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ibland låtsas jag att Tamlin är min lillebror”

Förlåt för frågan, men blev han kidnappad av eran far? Du behöver verkligen inte svara! Men jag tolkade det lite så och vill inte misstolka! Väldigt hemskt och tragiskt i vilket fall som helst att din bror togs ifrån dig, och kom tillbaka som en främling.

Otroligt egentligen vad lite en bild säger…inte alltid kanske, men ibland.
Vilken fruktansvärd handling sedan att röva bort ett barn, om det så är sitt eget. Det måste också ha varit hemskt (förstås) för din mamma. För att inte tala om din bror. Vad synd att ni inte kan hitta tillbaka till varandra, fast högst förståeligt efter ett sådant trauma.

Gör verkligen ont att läsa din text…riktigt ont, och då är jag bara en passiv läsare som inte har varit i närheten av något sådant. Hur kan människor göra så och hur orkar ni som blir utsatta gå vidare? Det han gjorde mot er har så många vidriga vinklar och följder, rena sadismen mot sina egna barn. Förstår mer och mer dina hårda ord om din pappa i tidigare inlägg, ingen kan nog begripa som inte varit där. Kram Annika

Jag skriver nastan aldrig nagon kommentar har, men vill skicka all styrka och karlek jag kan!
Sa mycket man inte vet om manniskor, aven om man tror sig veta..
Mycket starkt och beundransvart av dig att dela med dig! Ar saker pa att de hjalper andra med likannde erfarenheter!

Vad starkt av dig att dela med dig av detta till oss! Jag beundrar dig för det mod som det är att visa sitt innersta för utomstående. Hoppas att jag en dag ska klara av att göra detsamma.
Har du funderat på att kanske tala med någon om det som hänt? Alltså gå i terapi. Du behöver inte svara på frågan, den är (tyvärr) fortfarande lite tabubelagd, det vet jag.
Massor av kramar <3

Usch! Jag ryser av det jag läser. Starkt av dig att berätta tycker jag!
Förstod att det var din far som gjorde detta, men får jag fråga varför han valde din bror? Ville han ha sonen helt enkelt eller var det lättare för att han var yngre? Det kunde väl likväl vart du? Har du nånsin tänkt tanken att det kunde vart du?
Jag beklagar verkligen det som hänt! Skickar en kram, fast den hjälper kanske inte så mycket.

Ryser när jag läser detta!
Blir så ledsen för din familjs skull, det är ju min egen värsta mardröm att min dotters far ska göra något sådant. Men enligt svenska lagar är det ju ”i stort sett bara muslimer” som gör sånt.
Där ser man!
Skickar massor av kramar!

”i stort sett bara muslimer”? Eh..dax för en realitycheck va? Har själv varit barnet som blev bortfört och min far är katolik med en Phd från ett i-land. Senaste fallet jag hörde om var högutbildad vit svensk karl vars ex fru till slut bestämde sig för att ge upp allt och gå under jorden för att slippa ett scenario som det som Natashja beskriver i inlägget. Ska du hitta gemensamma nämnare hos fäder som splittrar syskon är det knappast religion eller etnicitet som är den röda tråden.

Min lillebror blev också kidnappad. Han var drygt 2, jag var 11. Jag såg allt, hur hans pappa vägrade lämna honom till mamma. Dom skulle skiljas, vi var hos vår mormor. Hur han sprang med min bror genom folkmassorna. Det var ingen kidnappning till ett annat land, men från den dagen hade jag inte samma kontakt med min bror. Pappan fick vårdnaden (ja, trots kidnappning.. & polis) & kunde flytta hem till mamma igen när han var 15. Jag är 9 år äldre.. så då var jag long gone därifrån.

”Hur han skrek efter mamma och försökte springa” den meningen slog mig som en lavett rakt i ansiktet. Här sitter jag med min 2 åring i soffan och myser, kramar honom lite extra. Om någon tog mitt barn. Hemska tanke. Stackars liten och stackars dig och er mamma. Vill inte föreställa mig den smärtan.
Men tack för att du delade med dig av minnet, det får mig att krama mina barn lite mer idag och uppskatta att jag har dem.

Jag vet att det är ett känsligt ämne och du svarar precis så mycket (eller lite) du vill men alltså..du verkar ju typ ha lite kontakt ändå med din pappa? Hur gör du?
Min pappa har gjort saker som verkar harmlösa i jämförelse med det du vart med om (han var närvarande (nåja) när jag var yngre osv)
Är du typ extremt ödmjuk som person?
Jag har så jävla dåligt samvete för att jag inte kan acceptera honom, jag försöker verkligen. Känner mig bara dålig som inte är sådär förlåtande som dom flesta verkar kunna vara 🙁

åh fan vad ont det tar att läsa det här. Jag tittar på mina barn som är i ungefär samma ålder och försöker föreställa mig hur det skulle kännas… det går inte. Det är så smärtsamt och jag beklagar att du var tvungen att förlora din lillebror. Jag vet inte om du någonsin pratat med någon, men jag kan verkligen tycka att det finns en mening i att få sätta ord på det som varit smärtsamt/traumatiskt/stora sorger och förluster och se det i sammanhang till hur saker är nu. Jag jobbar ju som psykolog och är därför förstås partisk, men vill ändå säga det. Jag tycker dessutom att det är otroligt modigt att du delar med dig.

Nu började jag gråta och fick tryck i bröstet. En sån liten pojke som blir bortförd från sin mamma och storesyster. Traumatiskt, din mamma måste ha blivit tokig av sorg. Inte konstigt att du så tidigt i livet fick en syn på män som fienden?
Vilken hemsk start. Förlora sin lillebror, och nu kan du kanske leva dig in i situationen och förstå hur hemskt det måste ha varit för honom.
Min son var med sin pappa under 9 månader i ett annat land när han var 4 år, jag var sjuk.
Jag får panik när jag tänker på den här tiden, mitt lilla barn tusen mil ifrån mig, vägrade att prata med mig i telefonen. Vi var båda tvungna att stänga av.
Nu har jag en till liten 4 åring och jag har inte lämnat honom en natt eller dag. Jag försöker kompensera traumat med min andra son tror jag.
Han sitter här nu och spelar X-box och han kom ju tillbaka till mig efter den där perioden men tanken på ett barn utan sin mamma är bara för mycket, jag kan tänka mig in i hur du känner om din lillebror, det är i sådana tillfällen man behöver tro på skyddsänglar.
Jag tänker på mina förlorade 9 månader varje dag. Men jag hade tur och fick tillbaka båda barnen.
Allt möjligt här i livet gör och starkare och hårdare mest kanske. 🙁

Vi har ju lite samma historia jag och du. Min mamma gav aldrig mig dubbelt medborgarskap just för att hon var livrädd för att min pappa skulle komma från Grekland och kidnappa mig. Då hade det varit svårt att få tillbaka mig. Min pappa har också gjort hemska, hemska saker och idag har vi ingen kontakt. Har två bröder på pappas sida som bor med honom i Grekland som tydligen har följt hans fotspår.

Tänker på det här som du berättat om.
Efter det barnens pappa tagit hand om barnen när jag var sjuk i Sverige, (dom var 6 och 4 år gamla)
Så hade han inte tänkt att ge mig dem tillbaka.
Jag åkte över för att hämta dem över påsk och de vägrade åka tillbaka så jag fick gå under jorden tills det han (pappan) lugnat ner sig.
Han har försökt att ta dem igen och gjorde det men jag bet mig fast som en igel i staden bredvid och nu har jag tagit dom tillbaka igen. Vi är alla igen djupt traumatiserade över hans sätt att ta makten ur mina händer, med en familj som står bakom honom och hejjar på när barnen blir utan sin mamma och det verkar som att det här händer hela tiden.
Jag har polisen bakom mig nu, men den här mannen har inga vanliga regler att följa.
Han är farlig.
Hur många går igenom detta, män från andra länder som tar barn?
Man har ju inte så mycket skydd i andra länder som svensk mamma.
Det var 7 veckor sedan jag tog mina barn tillbaka genom stöd från polis, skola och socialen så jag är fortfarande i kris men dom är här med mig nu.
Förövrigt så blev jag sjuk därför samma man misshandlat mig i åratal och knäckt mig så bra att få mig att lämna barnen över till honom, när det var han som vart problemet.
Känner mig ledsen och arg men så lättad därför mina barn är hos mig nu.

Om pappan tog hand om barnen i 9 månader, varför var det så självklart att de skulle tillbaka till dig efteråt? Ni är båda föräldrar och har båda rätt till barnen – mamman har inte något företräde endast baserat på kön.

Nu förstår jag varför du skriver med sådan ilska om din far.
I dina tidigare texter har du visserligen skrivit om en distanserad och något gränslös far, men mellan raderna har det funnits en enorm ilska och en hel del andra känslor som inte riktigt har stått i paritet till det du har beskrivit.
Men nu förstår jag varför.
Jag beklagar verkligen att du förlorade både en far och en bror den dagen

Otroligt starkt att du ens kan prata om det här, för det måste vara fruktansvärt. Jag vet att ord från en främling (som förvisso följer allt du skriver, men ändå) kanske inte hjälper så mycket, men bara så du vet så blev jag fruktansvärt rörd av att läsa det här inlägget, sitter och gråter lite nu. Tur att dina barn har så fina föräldrar. Kram på dig!

Fyfan vad hemskt. Javla gubbjavel. Ryser i hela kroppen av din text. Tycker det ar valdig starkt och modigt av dig att dela denna berattelsen. Du verkar ha kampat hart for att komma dit du ar idag och det tycker jag ar inspirerande om nagot! Onskar dig och din harliga familj allt gott i livet.

Min lillebror dog när jag var 6 år och precis som du klandrar jag mig själv som inte minns honom. Förutom morgonen han dog minns jag bara små saker efteråt. Hur jag drömde om att storken kom tillbaka och lämnade honom i brevlådan igen (jag kollade posten varje morgon i ett års tid) och teckningarna jag ritade, han uppe på molnen med en boll som han kastade ner till mig…

Vad sorgligt, jag är så ledsen för din skull. Min egen brorsa och jag har inte heller så bra kontakt idag som vuxna, men vi fick i alla fall växa upp ostört tillsammans. Kram på dig.

blev ledsen när jag läste och fattar vad du menar. nej man kan aldrig vrida tillbaka tiden eller får saker ogjorda.
fick själv syskon – som ingen sagt fanns – när jag var över tjugo och nej vi har ingen större kontakt.

Vilken tragisk historia! Jag blev alldeles tårögd – det är så svårt att hantera de känslor av skuld som vi får redan som barn. Jag hoppas verkligen att din bror trots allt hade en bra uppväxt så att han inte for ännu mer illa. All styrka till dig!

Mina tårar rinner! Känner med dej. Jag har själv två äldre halvsyskon som jag inte känner, som jag hört inte gillar mej..av ingen anledning alls förmodligen..Har eg ingen aning. Tror det beror på min mors alkoholism. Jag har ett foto av oss tre sittandes tillsammans i en soffa. Jag är fyra år, de håller om mej, ser glada ut, men när jag tittar på det blir jag bara ledsen. Undrar var allt gick fel. Vi har ingen kontakt alls. Däremot skickade jag ett mejl på fyllan till min syster nu i sommar och skrev att jag önskade att vi kunde ses på¨det viset som på fotot nån mer gång i livet. Jag antar att det blir på vår pappas begravning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *