Kategorier
Vardagstrams

Jag borde inte bry mig men det gör jag

Idag ska jag på bröllop. Oskars bror gifter sig äntligen och fest är ju alltid kul eller hur? Fast jag har svårt att tycka det just nu. Jag har svårt att inte ha ont i magen för jag vet att jag kommer vara tjockast i rummet. Och jag vet att alla kommer veta det och se det och tänka på det. Och jag kommer att tänka på det hela tiden. Dra i klänningen, titta lite extra ofta i spegeln, försäkra mig om att håret sitter som det ska, försäkra mig om att jag kanske inte SER så tjock ut och att jag ändå är fin. Alla i Oskars familj är väldigt smala och snygga och utseendemedvetna med omsorgsfullt lagd makeup, snygga frisyrer och fina kläder. Och så kommer jag, MUUUUUU liksom, familjens tjockis. Det är ju inte deras fel men för mig är det är skitjobbigt.

(OBS! Familjen är inga elaka psykopater som pekar och viskar. Detta är mitt problem.)

Och jag känner det hela tiden, speciellt i sammanhang där man ska vara snygg och uppklädd. Och värst är det när man får en komplimang för då känns det bara som att det handlar om att få den tjocka fulare tjejen att känna sig fiiiiiin stackarn. (Som när jag fotades för Amelia herreguuuud vad de ville försäkra sig om att jag fattade hur FIIIIIN jag var efter sminket)
Oftast tycker jag ändå att jag är jävligt snygg trots tjockångesten, så tell me something I didnt know already liksom.

Men i sådana här sammanhang. När alla snygga smala människor samlas och jag sticker ut på flera sätt, då blir det så påtagligt. Och inga skor har jag heller. Jag kommer alltså ha doc martens till klänningen. På ett bröllop. Där alla är snygga och uppklädda och medvetna.

Nej visst jag borde inte bry mig. Men det gör jag.

klänning

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag borde inte bry mig men det gör jag”

Men tänk att du är mycket coolare eftersom att du typ är en kändis. Tänk alla tusen människor som avgudar dig för din blogg! Alla som går in och skriver hur bäst du är varje dag.
Jag skulle tycka det var skit häftigt att vara på samma bröllop som dig. 🙂
Tänk på allt det när du är på bröllopet och sträck på dig lite extra! 😀

Vet precis. Har stannat hemma flertal gånger pga den känslan. Och naturligtvis istället blivit skamsen och ångerfull. Någon sa till mig att man inte ska bruka våld mot sig själv…. Men dessa tillställningar, känsla av obehag och flyktbehov eller skam och ångest….? Hoppas du ikväll iaf är nöjd med dagen!

Min pappa, 62 år, brukar alltid svara barnen som så att ”Jag har charm, det kommer man längre på” när mina barn frågar varför han är så skäggig eller varför jobbarbrallorna är skitiga.

Ibland hjälper det att minnas att folk är ungefär lika upptagna av att vara självmedvetna och självkritiska som jag själv är. De tänker på sina egna tillkortakommanden och har inte tid över att tänka på andras.
(Och Docs på bröllop – vad skulle man annars ha?!?)

Jag tror jag vet vad det vill säga. Allt för väl. Och i allt för många år. Därför vill jag säga dig det här och jag skiter högaktningsfullt om du inte vill ha några kommentarer om ditt yttre. Ditt yttre är precis lika vackert som ditt inre. Dvs åtminstone den inre sidan du har visat mig. Inte allt, absolut inte allt men mycket, ligger i ditt eget huvud. Sträck på dig i din fulla längd. Fröjdas över din mjuka kropp. Du är älskad och vacker och det kan ingen annan, smal eller rund, göra något åt. Det är nämligen i hjärnan både du, jag och alla andra blir vackra.

Tjockast? Ja, det är jag nästan alltid. Du kommer dessutom vara snyggast, och den mest skärpta! Hur många andra i sällskapet har bloggar som vi uppskattar och beundrar? Jaga bort jämförelsetrollet.
Lovisa

Klart du bryr dig, helt normalt i detta samhälle, skäms inte för det. Blir bara dubbelbestraffning om du tycker att du är svag för att du känner så.
Och tro mig, övriga (kvinnor…) som är där har alla ”skavanker” i sina ögon, som de tycker lyser och gör sitt bästa för att dölja. Välkänt faktum att en fulhet blir hundra gånger fulare i personens egna ögon.

Jag fattar känslan men tänker ändå att det säger mer om dem än om dig. Eller så behöver det inte säga mycket alls om dem men det säger en hel del om normer och vad som uppskattas i samhället, dvs vara smal, vältränad, äta rätt, ha ett jobb(ett ”riktigt” jobb), utbildning osv osv i all oändlighet.

Usch. Spelar ingen roll hur mycket man VET att det inte är något fel på en om man ska befinna sig i sammanhang där man vet att man kommer mätas med måttstock pretty much. Känner mig ofta(ST) själv grymt malplacerad i sammanhang där allt är sådär piffigt och sofistikerat. Är ju (fortfarande efter 3 år) alltid ”bonnen” här liksom (”Mjukisbyxor och band shirts som är det bästa som finns” och allt det där). I normala fall tar jag ju stolthet i att sticka ut och bara vara jag och se ut hur jag vill och vara hur jag vill och skita i vad andra tycker.. men sen kommer dom där fisiga sammanhangen och sättet man sticker ut på känns i varenda kvadratmillimeter av kroppen och då är det inte så jävla lätt att suga åt sig av ”rampljuset” längre.. tror det (i alla fall för mig) handlar om att tryckas in i en mall där jag inte är bekväm längre.. att inte vara på ”min egen arena”.. och så kickar flockmentaliteten in och man känner sig som en elefant i porslinsbutik.

Jag försöker få ihop en kommentar, allt jag skriver blir dock som ett förminskande av den verklighet som du/ni upplever. Jag vägrar ta ifrån dig/er eran verklighet genom nonchalans. Jag vägrar förminska era känslor.
Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Jag kan inte ensam förändra det faktum som beskrivs men jag kan aktivt låta bli att kommentera både mitt eget och andras yttre i alla situationer. Jag kan försöka se till att man iaf inte i MIN närhet behöver känna sig värderad pga det yttre.
Kärlek till er!

Förstår exakt hur du känner LD då jag jämnt likadant genom åren. Min övervikt blev till sist för påtaglig då jag hade svårt att knyta skorna (30 kg övervikt). Jag köpte en kokbok av Gweneth Paltrow som heter It’s all good och den förespråkar inte bantning. Jag började helt plötsligt minska i vikt, i och med det började jag ta promenader. Nu 3 månader senare är jag 14 kg lättare och joggar 5 km flera ggr i veckan och det är skitkul! För första gången i mitt liv är jag nöjd med min fysik, känner mig smidig och uthållig och stark! Och vikten är det sista jag tänker på. Vill bara säga att man inte behöver vara missnöjd med sig och är man det så kan man göra små ändringar i sin vardag som kan leda till större fysiska hälsoeffekter. (Jag menar inte på att du behöver gå ner i vikt så du inte missförstår, berättar bara MIN historia utifrån liknande tänk som du tar upp i inlägget). Hoppas du får kul på bröllopet och släpper de tankarna du har.

Blää, känner igen mig så väl! Är alltid tjockast bland kompisar och när vi träffar makens släkt. Och om man, mot förmodan, tycker sig se extra snygg ut på nån fest så kommer farbror Lasse och klappar en på magen och frågar när ”lillebror är klar”. Så när det ska kollas på bilder i efterhand så bara blir man irriterad om nån säger att man var fin eller det värsta, ”vad smal du ser ut”, eller ”vad smal du blivit” när man i själva verket kanske gått upp ett par kilon på sistone. Man ba, varför ljuger ni!!!! Men ja, egentligen borde man inte bry sig, men det är svårt att låta bli!

Men du- sträck på dig och lyft blicken och strunta högaktningsfullt i såna där destruktiva tankar som försöker tränga sig på! Det är ju du, och du är bra! Och du ska passa på att ha en riktigt rolig dag, varför skulle du låta dig själv gå miste om det! Tänk istället att du ska titta mer på andra och ge dem komplimanger, det behöver de säkert för alla är vi ju osäkra någonstans därinne! Ha en bra dag!

Jobbigt. Jag känner igen mig i rubriken. Jag borde inte bry mig men det gör jag. Jag är inte den tjocka, utan den som har fula kläder och är utan koll, den som är helt hopplös när det gäller att förstå vad som passar med vad och vad som funkar till min kroppstyp och så vidare.
Bra dagar kan jag, mycket tack vare dig och din blogg, skita i kraven att vara snygg och bara vara nöjd med den jag är: en grå mus som inte har någon känsla alls för detaljer (bara genom att skriva den här sista meningen känner jag att den här gamla koftan som jag drog på mig idag duger bra att ha när vi drar iväg på sammankomst senare idag. Jag tror till och med att jag skiter i mascaran, när jag tänker efter. <3).
Hoppas att du får kul på bröllopet i alla fall.

Jag förstår dig och känner ofta likadant.
Men det här är en knepig sits. Hade det det känts bättre om det fanns någon som var tjockare än mig/dig/valfri person på festen? Eller helst några stycken så att man blir mera ”normal”? Hur kul är det att läsa den här typen av inlägg om en är jättetjock och vet att en är bra mycket större än den som skrev texten? Att alla andra överviktiga pustar ut för att en själv är större? Att vara de överviktigas skambock. Var är acceptansen för övervikt om vi själva absolut inte vill vara den fetaste? Jag tycker att idealen späds på om vi ventilerar den här typen av självbild. Det får vara slut på att racka ner på sig själv. Även om en på insidan mår pyton över utseendet kanske en kan finta de sjuka idealen, och kanske tillslut även sig själv, och tycka att en duger som en är om en vägrar kröka ryggen och säga att en är fet och ful. ALLA är fina. Vem har sagt att det är snyggare att vara smal? Vi får sluta hålla in magen och låta ryggpattarna, gammelgäddhänget och cellulitröven dallra bäst de vill. Hälsa och sundhet är en sak. Sjuka utseendeideal en helt annan.

Så där känner jag tyvärr i de flesta sammanhang, oavsett om det är bröllop, jobbet eller bara på ett café. Av någon dum anledning skannar jag rummet när jag kommer in för att snabbt att jag är den som är tjockast av alla. Detta gör jag automatiskt, och har försökt jobba bort den tanken, men den kommer smygande på, och ger mig en spark i magen så hårt att jag tappar luften varje gång. Av just denna anledning är jag inte den som syns och hörs i rummet/på jobbet för att jag tycker att jag drar mig till tillräckligt med negativ uppmärksamhet iallafall.
Det kanske inte är snyggast att vara smal, men jag tänker då att de andra iallafall har lite självdistans och tränar… Som jag inte gör, och får då skylla mig själv att jag är valen i rummet.
Hoppas du får en uppenbarelse och har det skitskoj på bröllopet.

Ammäh va fan!! Tror du inte att vi ”andra” , fienden som du verkar vilja se på oss som, vi som kanske är underviktiga eller inte känner oss överviktiga (för vem fan bestämmer när man är överviktig? Gör DU det, Lady D?) är bättre än så? Inte går jag på tillställningar och ger kommentarer åt folk för att vara snäll? Jag kanske är sjukt imponerad över hur väl du lyckats få till ditt fantastiska hår? Eller hur sjukt bra klänningen/blusen/tischan eller vad du nu har på dig, harmoniserar med dina ögon! Vad sjutton sträck på dig kvinna och sluta förminska oss ”andra”.

<3 Ja, du kommer sticka ut, för det kommer inte vara någon på det bröllopet som är lika smart, cool och självklar som du. Tror de flesta snarare kommer känna sig små i ditt sällskap pga av det. Ha så kul! Och ps, du är skitsnygg!!

Borde inte brudparet vara i fokus? Jag förstår din känsla, jag är själv osmal, men det här tycker jag handlar om självkänsla. Och om andra bryr sig mer om en tjockis än att ha roligt på bröllop, då är det deras självkänsla som spökar.

Det förstår jag också. Dålig timing att predika antiutseendehets när du är mitt inne i dina kval inför kvällen. Det är ju precis det som inlägget handlar om: att bry sig fast man inte borde. Sorry.

När det är någon som gifter sig så brukar väl ändå inte gästerna bry sig om vad andra gäster har på sig eller hur deras kroppar är formade? Allt fokus är ju liksom på brudparet. Jag förslår du ska strunta i de där fåniga tankarna och också fokuserar på brudparet och fortsätta vara ditt ååsamma du! 🙂

Jag känner mig nästan alltid fel; för fet, för opassande, för udda, för fattig, för mycket mamma, för lite mamma, för översminkad, för lite sminkad, FEL helt enkelt. Det hjälper ju inte att jag befinner mig i en hård 30-årskris med diverse andra dilemman att fundera över. Ibland är det bara inte kul.

Woop, sitter i precis samma båt. Maken med familj är smala, tränar, lägger ner pengar på snygga kläder… och jag – särskilt sen jag fick min dotter – är rund som ett klot, och kläder är det tråkigaste jag vet, och jag har ingen aning om hur man får sitt hår att göra något annat än hänga rakt ner.
Oftast när vi samlas är jag mer eller mindre medveten om det hela tiden. Men jag gör mitt bästa för att skjuta de tankarna åt sidan. Ibland kommer jag på mig själv med att försöka ”kompensera” genom att ”vara extra rolig” istället.
Hoppas du kan ha trevligt ändå!

Jag är också tjock och när jag får sådana tankar brukar jag googla Sarah Dawn Finer. Hon är ju så vacker, med sina extra kilon och allt. Eller så googlar jag Adele. Men det är inte lätt alla gånger, jag har två systrar som är supersmala som jag gärna jämför mig med. Varför skulle just jag ärva tjockis-tendenserna från mamma när de ärvde pappas sidas superförbränning vilket gör att de har lättare för att hålla sig smala?
Sen vill jag bara säga att doc martens är superfint och det är lite häftigt att matcha finklänning med dem! Så det tycker jag inte du behöver oroa dig för!

Har aldrig kommenterat några inlägg, men nu känner jag att om jag bara kunde ge dig lite tillbaka av all den styrka och det mod jag har fått genom att följa din blogg så skulle du få en fantastisk dag!! Du har fått mig att våga gå med högburet huvud genom situationer där jag aldrig hade vågat annars. Jag hoppas att du kan vända dig till din inre styrka en dag som denna.
PS. Min mans familj är alla långa och smala, i motsats till mig själv. Och de studerar, iakttar och analyserar dessutom i princip allt jag äter och dricker. Mitt komplicerade förhållande till mat har inte riktigt blivit bättre sedan jag lärt känna dem och det innebär alltid ångest att träffa den delen av familjen.

Jepp.Med dagens mått mätt är du lite tjock.Har lite valkar och så där.Men jag tror ingen ser det,faktiskt!Det man däremot ser är en kvinna som utstrålar pondus och ser jävligt härlig ut!Låt inte dina tankar förstöra en rolig kväll! 🙂

Du, att ha Docs på bröllopsfest är väl det ultimata! De är snygga, sköna och du kommer att kunna dansa längst på bröllopsfesten utan skavsår eller ont i fötterna. Och så kommer alla andra bara att vara avundsjuka för att du ser så cool ut! 🙂

Så otroligt typiskt: Här har vi en supersnygg, supercool, supersmart kvinna som bara för att hon väger mer än några (men också mindre än många!!!) känner olust över att gå ut bland folk och ha det kul. Känner igen mig, LD! Men du; när man väl har kommit iväg brukar man ändå ha ganska kul ju. Speciellt om man häller i sig lite axtra vin… 🙂

Jag känner igen den känslan väldigt väl. Jag är ganska normalviktig, men när jag konfronteras med min syster och två styvsystrar som alla är tio cm längre och smala och lägger ner så otroligt mycket mer tid på allt som har med utseende att göra känner jag mig som en klumpig gammal tant. Annars har jag ju människor omkring mig som värdesätter andra ting mer, men det räknas inte bland dem. Och det är svårt att inte påverkas av dessa värderingar, särskilt eftersom det alltid ger status att vara smal och snygg.

Ja, varför bryr man sig? Men det gör man. Har man alltid varit en grå mus är man nog mer van, men om folk tänker ”hon som var så snygg!” då blir det än mer jävligt. Irrationellt, ytligt och onödigt, men det plågar en. Så är det bara. Jag tänker dessutom varje gång ”nästa gång ska de få se!” Vad då, är liksom frågan. Att jag kan svälta? Att jag tycker det är jätteviktigt att passa in i normen?

Jo en del kanske tittar och bedömer andra men så finns det dem som inte gör det. Man lever bara en gång, du vet att du är vacker, cool, smart och har världens bästa blogg! Gå dit och håll huvudet högt och tänk ”fan jag är en person som alla borde känna!” (precis som det står i din info ;))

Bara för att folk ser ”lyckade” ut, så innebär det inte att de är lyckliga. Du är inte mindre värd som människa, bara för att människan bredvid dig har högre utbildning än du, är smalare än du eller har finare kläder än du. Tro mig – de ”lyckade”, smala och extremt tillfixade kvinnorna, har sina egna problem och har alltid minst lika mycket kropps- och utseendekomplex som ”tjocka”.
Sträck på dig LD och inse att det finns många kvinnor som är fruktansvärt avundsjuka på dig och ditt mod. Modet att våga skita i smink och avundsjukan över att du är vacker utan. Modet att våga ha några kilos övervikt och avundsjukan över att du kan äta gott utan att bli hysterisk och få tvångstankar om gymet och hur många kalorier du ”måste” träna bort samt avundsjukan över att du blir älskad ändå.
Det är denna avundsjuka som provocerar (på riktigt) vissa kvinnor i din blogg, så till den milda grad att de sänker sig till den låga nivån att de börjar viktmobba dig. Jag lovar dig att det kommer att finnas många kvinnor på bröllopet som är precis lika avundsjuka. Min mamma brukar alltid säga: men skit i vad andra tycker, sträck på dig och sätt näsan i vädret bara! Gör det, LD;)

Jag förstår hur du känner och jag kan också ha mycket sådana tankar när jag går på fester eller tillställningar. Då hjälper dig mig att tänka på att alla människor är extremt självcentrerade och att alla människor tror i de flesta fall att världen kretsar kring de själva, de är för upptagna med att tänka på hur de själva ser ut för att lägga allt för stor vikt(heh!) vid mig. Så jag tänker ”världen kretsar inte kring dig Caisa” varje gång jag känner mig uttittad och jag upplever att det hjälper mig att sluta fokusera på elaka tankar. Det låter klyschigt men det handlar också om hur man känner sig och inte om hur man ser ut, jag brukar påminna mig själv i samma veva som de elaka tankarna dyker upp om att jag egentligen borde utstråla självkänsla och om jag gör det, om andra ser på mig att jag har det trevligt och att jag vägrar att fokusera på mitt utseende istället för den gemytliga omgivning jag befinner mig i så kommer jag automatiskt att bli den snyggaste människan i rummet.

Själv gifte jag mig för 3 veckor sen – väldigt överviktig, små stubbar till ben – stora hängiga bröst. Tur som f’n att jag var gravid annars hade jag inte pallat tror jag. jag tänkte mest ”Är inte tjock – bara gravid” Mina tärnor var snyggare än mig…smala och långa…
Och jag blev bara irriterad när folk kommenterade hur fin jag var hela j*vla tiden…precis som att de bara sa så för att bruden ska ju EGENTLIGEN vara snyggast…hatar utseendebetsen som infaller på bröllop…speciellt bruden hon blir ju recenserad direkt hon kommer in i kyrkan. Förj*vligt….

Märkligt det här alltså?
Jag har mött kvinnor som förutsätter, att när män glor på dem på stan, så är det för att männen tycker att kvinnorna är snygga.
Sen har jag mött kvinnor som förutsätter, att när män glor på dem på stan, så är det för att männen tycker att de är fula och tjocka;)
Summan av kardemumman – kvinnor borde gå på stan och skita i vad män tycker om deras utseende. Det viktigaste är att vi kvinnor i alla fall accepterar varandra, i alla former och storlekar. Oavsett hur vi ser ut, så lider vi alla av samma sak. Vi kan ju faktiskt skydda varandra och göra det lättare för oss alla att få en fristad från all utseendehets, dvs en fristad åtminstone när vi umgås med andra kvinnor.

Galen igenkänningsfaktor! Men alltså det här med docmartins, jag kan känna att om jag ändå kommer sticka ut, varför inte göra det ordentligt? Göra en grej av att en inte ser ut (kanske inte vill heller) som de andra? Det värsta är väl egentligen när en försöker se ut som andra och inte lyckas. Då är det bättre att vara personlig och speciell och galet jävla snygg och awesome på sitt eget sätt. Så hejja grova kängor!

Hade vi varit på samma bröllop hade jag tänkt: Där är hon coola som skriver så sjukt bra grejer och också vågar visa sig svag ibland. SÅ häftigt att hon e här, måste se till att jag hamnar nära henne så vi får snacka lite:-)

Minns i våras när Underbara Clara visade upp sin jeansrumpa och mer eller mindre skrev att hon var nöjd med sin kropp. Vilket ramaskri det blev! Bara för att sätta saker i lite perspektiv: är det ”bättre” att vara fullt normalbyggd och säga att man är nöjd med sin kropp, eller att vara fullt normalbyggd och säga att man INTE är nöjd? Jag tycker att man bidrar till snäva skönhetsideal om man klagar på sin helt normala kropp. Om man klagar på kroppen oavsett form. De flesta ser inte ut som de retuscherade modellbilderna, det är inte det som är det normala om man kikar runt sig på stan. Om vi slutar racka ner på oss själva så dödar vi idealen tids nog.

Oooooh jag vet hur det är! Min mans familj är också alla smala och liksom hälsomedvetna. Och så kommer jag.. De är heller inte elaka men visst kan man drabbas av känslan att snygghetsintygelser ges med lite extra känsla just för att jag inte ska känna mig ful.. Vilket jag absolut inte gör. Faktum är att jag känner att jag är snyggast i familjen. Vi har bara lite olika sätt att se på skönhet.

Hoppas du får en fin kväll ändå. Du verkar ju sjukt smart och vettig så att få dig som bordsgranne på ett bröllop hade väl varit en dröm för de flesta (om en inte är anti-feminist eller totalt bortom räddning ;)).
Att hata sin kropp är en del av att vara kvinna i vårt samhälle. Vi behöver inte skuldbelägga oss själva. Att ständigt reduceras till objekt är ett h-vete oavsett hur en kvinna ser ut. Vi är våra kroppar. Vi är objekt som duger som objekt eller inte. Men vi blir alltid reducerade. Vi ses sällan som människor av kött och blod. Det är ingen lätt ekvation att förhålla sig till, men jag tror ändå att du äger i dina doc martens i kväll.

Jag är smal och ser hyfsad ut, dock oftast osminkad och med sköna skor utan klack även på fester.
Däremot får jag ångest av sådana där tillställningar, eftersom jag känner mig bortkommen i en sådan miljö och inte har den där lättheten att mingla och bara prata lättheter med folk jag inte känner riktigt.
Att inte vara social och lättpratad i sådana sammanhang är minst lika jobbigt.
Tror även ”snyggingarna” har något de skäms för, tycker är jobbigt osv.
Hoppas du får det kul trots allt!

Äh du kommer vara skitfin ändå! Men om det VERKLIGEN betydde så jättemkt för dig så hade du ju sprungit till H&M och köpt ett par ballerinaskor eller nåt. 😉 Kram och ha det så kul på bröllopet!

Kan ju säga att jag väger en hel del mindre än dig, har ca st 36, W26 i jeans, och hade precis lika mycket ångest när jag skulle på bröllop förra helgen. Allt jag tänkte på var hur alla skulle titta på mig avsmak och undra hur jag kunde stå ut med att vara så tjock. Så, det behöver liksom inte bli bättre bara för att man är närmare samhällets rådande ideal.

Håller med dig till hundra procent! Jag var o så ”smal och fin” ”du kan ju bli modell” för några år sedan. Men jävlar vilket kroppsförakt jag bar på… Hur bekväm man är med sig själv och sitt utseende har mycket lite att göra med hur väl man uppfyller omgivningens krav, mer vilka krav man har i sin egen (sedan barndomen hjärntvättade) skalle…

Alltså typ alla, eller åtminstone kvinnor går väl och tänker mest på sina egna komplex. Själv brukar jag hata mitt barnsliga utseende, skämmas för att jag är socialt handikappad och vara rädd att behöva berätta varför jag inte jobbar (hej jag är ett psykfall liksom). Fattar verkligen att det är jobbigt för dig. Om det nu är någon lättnad så är dig knappast ensam om att tänka dumma saker om sig själv.
Om man trivs med DocMartens ska man ha det, det är coolt till det mesta. Men du verkar inte vilja. Kan du inte låna skor av någon eller hitta på loppis?

Fast jag kan helt förstå känslan du beskriver. Kan ha värsta ångesten för att befinna mig i vissa sammanhang just pga av min klädstil och sjal. Orka jobbiga blickar förnedrande frågor om varför man blivit ”sån” och folks fördomar i allmänhet.

Känner så igen känslan! Jag är inte tjock men…fel. Uppfyller i alla fall inte förväntningarna på hur en kvinna ska vara – har inte feminina kläder, smink eller känsla för att fixa snygga frisyrer. Trivs utmärkt med mig själv….utom just i ett rum fullt av ”normala” kvinnor.

känner igen mig som fan! jag känner mig ofta som en väldigt dålig person när jag vill att andra ska tycka att jag är snygg och så. typ: jag är feminist = borde fatta att man inte finns till för att behaga andra.
skulle bli väldigt glad om du skrev lite längre kring vad du tänker om det. puss och hoppas det var kul anyhow.

Men om du tycker att du är tjock (jag säger inte att du är det, det är du själv som gör), varför gör du då inget åt det? Är det inte att respektera sig själv, att ta hand om sig på ett sätt som gör att man känner sig stolt och mår bra? Jag bara undrar lixom?

Oj! Jag trodde du sket fullständigt i vad folk tyckte och att du till 100% var helt nöjd med din kropp. Blir förvånad av att läsa det här, för du har varit en förebild i att man inte måste vara pinnsmal men kan vara galet självsäker och cool ändå.

Att läsa din blogg har fått mig att vid snart 30 års ålder börja skita högaktningsfullt i vad folk anser om mig, min (överviktiga) kropp, vad jag äter, att jag äter, om eller om inte jag har smink, piercingar, har borstat håret, ”ser trött ut”… tack för att du ger mig självförtroendet att gå emot min uppfostran (mor tycker tex att jag är ”ofräsch” för att jag inte rakar mig…) och min omgivning ( tex oombedda välmenande lätt kränkande tips på hur jag ska gå ner i vikt). Hejdå självhat, hej Skit i det du!!! Hurra!

Känner så igen mig. Jag vet att inget hjälper. Men det är bara du som känner sådär. Alla andra skiter i hur stor du är. Och vet du. Det är din familj. Det kommer inte som någon shock för dem vilket omfång du kommer i eller hurudan stil du har. De tycker om dig för den du är. Och när de säger att du är fin. Är det inte för att du är större än de andra och det är synd om dig. Det är för att de verkligen tycker det. Kram. Hoppas det släpper och du får dansa loss i dina Dr. Martens. Stor Kram!

jag blir ledsen när jag läser det här.. oxh jag blir ännu mer ledsen när jag känner att det är likadant för mig sj.. känner mig alltid obekväm bland folk, känner mig fin när ja går hemifrån och nöjd..men ju närmare jag kmr desto mer försvinner de där ”okejet”
och jag vill bara gå hem igen. .till min trygghet. . till ångesten. . till depressionen .. bitterheten
varför lyckas aldrig jag? smal glad nöjd?
FUCK IT

Jag hamnade här via en länk på elaines blogg. jag tycker bara det är intressant att LD för månader sen startade diskussion om att om man tränar och är hälsoAm så får man inte synas. Men vafan, om du mår dåligt – gör ett aktivt bra val istället!

Håller med. Jag har också svårt att ta att man inte får säga att man gillar sin kropp och utseende, men man får säga att man tycker att man är ful eller tjock eller vad det kan vara för negativa grejer. Vaddå jante? Folk generellt, men kanske framför allt kvinnor, är jättebra på att snacka skit om sig själva och om varandra. Det behövs inte någon patriark till det skulle jag tro. Skicka ut 100 tjejer på en öde ö och studera hur matriarkatet funkar.

Tycker det är befriande, att du som är så cool också känner såhär. Jag är en ”normalviktig” tjej, som ändå ofta känner precis sådär. Och jag brukar hata mig ännu mer för att jag känner så, för att jag är så mesig och ängslig, och jag är liksom snart 26, ”varför kan inte jag vara lika tuff som typ Lady Dahmer och Kakan?!” typ.

Åh, vad jag kan relatera! Jag har alltid varit kompisgängets ”tjockis” och känt mig otroligt malplacerad så fort vi gjort någonting tillsammans. Trots att jag de senaste två åren har gått ner över 30 kg känner jag mig fortfarande tjockast i rummet vart jag än är. Sitter så jävla djupt rotat.
Jag tror det är kört för mig som 25-åring att någonsin känns mig helt nöjd med mig själv då vikten alltid är någonting jag tänkt på och mått dåligt över. Dock hoppas jag att jag kan få mina eventuella, framtida barn att känna sig underbara, vackra och älskade oavsett hur de kommer att se ut.

känner så också och på samma sätt vet jag alltid att jag är fin men andra inte tycker det och tycker synd om mig och ska övertyga mig om att jag är fin. men fuck bara hate. Men allt det där är väl bara i mitt huvud när jag känner mig obekväm med massa finklädda smalisaar.
men nu har jag börjat rota lite i mäns ide om kvinnor. nej inte för att anpassa mig men för att verkligen bli häpen. de älskar ju feta kvinnor. mulliga kvinnor. knubbiga kvinnor men vågar inte säga det högt för normen är att tunnis.
så på något sätt börjar jag bli helt tillfreds med allt. jag har alltid velat vara mullig och uppenbarligen uppskattas det också. ja ja ja jag gillar male attention. men skit samma jag är ingen mes för det. män sätter inte min agenda. jag skulle vara fet även om ingen man gillade det…
Men jag blir så beklämd över alla unga tjejers strävan och gamla med för den delen att gå ner i vikt för att uppnå VAD? självspäkning typ.
har haft bikini hela sommaren. känt mig skitfin. klänning high heels ja allt. och är fet och nöjd och glad. haha nej jag går inte på droger…

Sådär känner alla! Jag var på bröllop i somras och blev jätteledsen för att jag hade gjort illa mitt ben och inte kunde ha klackar (jag är redan ca 10 cm kortare än alla mina vänner) och tänkte att jag skulle se ut som en liten dvärg. Det var nog BARA jag som tänkte på det, eller ja i alla fall som störde sig på det, och möjligtvis fotografen som frågade om jag var brudens lilla syster…
Tror inte någon annan lägger någon värdering i ditt utseende, det är sånt man är duktig på att göra själv!

Jag läser din blogg dagligen men jag tror inte att jag någonsin kommenterat något. Just nu kändes det som att det var värt att lägga tid på.
Jag beundrar dig till 100% och allt det du gör, din personlighet är to-die-for! När jag läste det här inlägget så kändes det som att hela atmosfären på din sida och även inom mig bara blev helt blank och sorgsen.
Jag tycker inte om att läsa såna här inlägg då jag har alltför lätt att dra fram min känslosamma sida och bli ledsen, bara sådär, liksom. Jag har aldrig sett dig i det här ”formatet” tidigare och det känns rent utav jobbigt då jag ständigt tycker såhär om mig själv. Jag vill inte önska dessa tankar på något living being, för det är verkligen skitjobbigt. Och bara för att påpeka, det finns inget fel på dig, du är skitbra och verkligen otrolig! Varje gång du instagrammar en grimaschbild på dig själv så blir jag helt varm inombords och tänker ”jag hoppas verkligen att en dag så har jag hennes självförtroende!”. När man utstrålar den energi du gör varje minut av varje dag så är det ingen jävel som tänker på ”dom där extrakilona” som dina ögon tycker att du har. För mig och väääldigt många andra så är du så jävla snygg man bara kan vara! Alla har olika smak och jag tror knappast att dom på bröllopet stod och tänkte ”fyfan vad tjock hon är”, för varför skulle dom göra det liksom?

Hoppas du läser mitt inlägg.
Jag måste säga att jag kan känna som du, fast tvärtom. Jag är en tjej som anses vara ”snygg” med fin kropp yada yada.. Känner mig oftast snygg och fin utanpå.
Så som du tänker att folk kommer tänka om dig, tänker jag med, fast jag tänker att folk tittar på mig o säger: ”ojj vad snygg hon är, men ingen personlighet har hon.. står där i sitt hörn och leker snygg och pratar inte med någon.” Jo, för jag är extremt blyg i vissa situationer och känner mig nästan socialt handikappad ibland. (Har blivit bättre med åren).
Men min självbild och mitt självförtroende och det här med att våga ta plats.. det finns liksom inte där. Så med det vill jag bara säga att jag tror många skulle DÖDA för att ha det självförtroendet och att våga ta för sig som du gör!
Ville bara ge dig ett annat perspektiv på saken 😀 Fin var du också på bröllopet!

Smal behöver inte vara sunt, tjock behöver inte vara osunt.
Helt sant. Däremot så anser jag att en vältränad kropp lätt trumfar båda. Det blir lätt lite löjligt när man som motpol till en överviktig person kastar in argumentet ”är det bättre med anorexia då”. Nej det är det inte, det är för jävla illa med den sjukdomen.
Det som däremot är attraktivt är en kropp som används och som formas därefter. En frisk kropp är en som är funktionell och
kan utnyttjas till det som den är avsedd för. Man skall alltid sträva efter att bli så frisk som möjligt.
Man skall inte känna sig skuldbelagd för att man känner som man gör, som du skriver. Har du funderat på varför du känner
dig skuldbelagd? I vilken kropp skulle du inte göra det? Skulle det bli bättre om du formade om den för att du vill eller
beslöt dig dig för att inte känna att den nuvarande formen är oattraktiv/jobbig?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *