Kategorier
Vardagstrams

Kommer duöverens med familjen?

Apropå inlägget med jesustavlorna.
Skärmavbild 2013-08-21 kl. 14.58.24

Svärmödrar har man väl alltid nån konflikt med emellanåt tänker jag, det är ju nästan en sån där universell sanning som nästan förväntas, och som skämtas och ältas om i flera sammanhang.

Men när jag tänker efter (samt jämför med andra) så känns det så jävla skönt att jag begåvats med en svärmor som jag inte bara kommer bra överrens med (för det mesta, ni vet ju hur jobbig jag kan vara att ha med att göra emellanåt. Stackars kvinna!) men som också delar samma förhållningssätt och åsikter om barn, relationer, uppfostran osv. Vi har dessutom mycket annat gemensamt som historia (gärna kvinnohistoria), trädgård, gamla hälsingegårdar och gamla fina saker och inte minst BAKVERK och somriga jordgubbstårtor.

Hur ser det ut för er? Kommer ni bra överrens med era partners familjer?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Kommer duöverens med familjen?”

Sambons föräldrar ÄR väl trevliga, men jag får nästan alltid ångest när jag träffat dem. Tycker de känns dömande men på ett ”inlindat” vis. Kommer med gliringar och kommentarer som får mig, en känslig själ, att i efterhand undra vad de egentligen menade, och känna mig osäker. Mina föräldrar säger ofta att de tycker om min sambo, pratar om hans fina sidor, kommentetar att vi har fått fint och trivsamt i vårt hem. Jag har ALDRIG hört från svärisarna/via min sambo att de tycker att jag är en bra tjej/partner, eller att något vi har eller gör ens är positivt. De måste naturligtvis inte tycka att jag ÄR bra, men som sagt, det ger mig ångest. Har aldrig tagit upp det med dem eller sambon, och antar att jag inte skulle bli förstådd.

Åh vad jag känner igen mig! Ibland önskar jag nästan att mina svärisar var lite mer uttalat otrevliga för det skulle vara lättare att förhålla sig till (om inte annat för att det skulle maken ”se” och förstå).
Ett exempel på vad jag tolkar som subtilt ogillande: Att svärmor aldrig har gett mig en enda komplimang för någonting. Inte ens på vårt bröllop kunde hon säga grattis ens.

Inte för att skryta men det var tack vare mig som min man har kommit närmare sin familj. Min man har varit den som fallit bort i familjen och jag har varit väldigt frustrerad(speciellt på min svärmor som inte brytt sig om sin son) Så efter lite pikningar och väldigt mkt engagemang kommer vi väldigt bra överens med min mans familj. Förutom hans pappa då. Hans pappa är förj*vlig(min mans föräldrar är skilda) och funderar starkt på att ta bort titeln ”farfar” i från honom när vårt första barn kommer i november.

Ah, här har vi en spännande can of worms! 😉 Mina svärföräldrar kommer jag rätt bra överens med, trots att vi på många sätt inte har särskilt mycket gemensamt. Däremot har min sambo två bröder, varav den ena inte direkt ligger på plus. Jag har haft en antal diskussioner med honom på FB om hans syn på invandrare (gärna illustrerad med länkar till Avpixlat och Fria tider) och det är inte direkt någon hemlighet att han röstar på SD. Att han dessutom slänger sig med ord som ”feministmonster” gör knappast saken bättre.
Som grädde på moset har han en fru som uttryckt sig väldigt osmidigt om vårt barn, när hon antydde att vårt barn inte riktigt tillhörde familjen (hon kom till genom spermiedonation) och hon kunde absolut inte förstå varför vi tog illa upp. Vi = min sambo och jag, svärmor, andra svågern, andra svågerns fru… Vi kan säga så här, den dag sambon och jag gifter oss vill vi helst se att hon inte kommer.
Annars är allt peachy! 😉

Jag kom bättre överens med min sambos mamma i början, hon var snäll och gav komplimanger (i huvudsak om mitt utseende kan tilläggas). Men de senaste åren har hon blivit alltmer konstig, säger insinuanta saker. På en middag gick hon fram till mig, förde min bolero som jag hade på mig över en klänning åt sidan och tittade på min mage. Och jag bara ”Jag har lånat klänningen av min syster”. Men hon skulle ju kolla magen såklart. vi har fått två missfall och sedan det förra inte lyckats bli gravida igen. Hon är obehaglig.

Jag tycker det kan bli knivigt ibland. Men jag har inget emot svärföräldrarna som så. De är snälla och bra svärföräldrar och föräldrar båda två. Jag har dock haft svårt i början att förstå min svärfar och där kan ibland kniviga situationer uppstå. Jag har en svår (emellanåt icke-existerande) relation till min egen pappa och en del projiceras nog på svärfar tror jag. Här menar jag att jag letar likheter mellan honom och min egen pappa till hans nackdel ibland. Men jag är medveten om det och kan hantera det nu.
Sen har jag alltid drömt om att han en STOR familj då jag själv har en liten. Jag insåg bara inte att det ibland kan krocka. Nu har jag fått min stora familj och jag skulle inte byta bort den, men ibland ställs man såklart inför situationer som kan vara jobbiga. Men det roliga och mysiga med all kärlek i en stor familj överväger klart detta. 🙂

Får väl ta mitt ex föräldrar då (eller aa vi är nästintill tillsammans igen) och de gillar jag, mest mamman. Kan väl tycka att de varit lite slappa i uppfostran och går med på vad som helst, svårt att säga nej osv. Men jag gillar dem som personer och vet att de tycker om mig med.
Nu vet jag inte vad du tycker om att man länkar till sin egna blogg (om det är helt fel får du säga så jag vet till nästa gång). Men när jag var på åhlens i veckan såg jag på barnavdelningen två extremt könade böcker (ena för pojkar, andra för flickor) så fotade den och la upp på bloggen. Känns ju som ditt ämne. http://calatalo.blogg.se/2013/august/pirat-eller-prinsessa.html#post-comments

Eh. Nja. Jag har vart tillsammans med min kille i tre år nu, men jag känner inte hans familj över huvud taget. De har alla gjort ytterst tappra försök att lära känna mig, kan tilläggas, men jag har liksom inte nappat. Eftersom han är mitt första förhållande så förstod jag inte riktigt vad som skulle ”komma på köpet” när jag blev tillsammans med honom. Att jag förväntades umgås med hans familj och släktingar var helt främmande för mig och kom som en chock. Jag vet att hans familj ville få mig att känna mig välkommen, men jag upplevde det som att bli jagad och attackerad. Jag fattade inte varför dom var så ”på”, varför dom inte kunde fatta vinken och bara lämna mig ifred. Jag fattade inte vad dom ville mig liksom?!
Nu har det gått så lång tid att de inte frågar efter mig på samma sätt. Jag tycker att det är skönt. Jag vet att min inställning, mitt ointresse i min pojkväns familj, är udda. Jag märker ju hur alla runt omkring mig umgås obehindrat med sina partners familjer och verkar tycka om det (!). Men släktmiddagar är verkligen bland det dunka-huvudet-i-väggen och låt-mig-skjuta-mig-i-huvudet tråkigaste jag vet. Stelt småprat, vara artig, sitta fint, äta fint… hur kan någon, på riktigt, tycka om det? Det är en stor gåta för mig som jag undrar om jag någonsin kommer få svar på…

Jag och sambons systrar kommer riktigt bra överrens, även med svärfar, men med svärmor. Herregud. Att gå på tå runt henne och aldrig veta när hon får ett utbrott eller ska kritisera en, ja, det är som ett minfält runt henne och vi har haft våra duster. En tid pratade vi inte ens med varandra.

Min svärmor är så mycket jag inte är – övre medelklass, konservativ, kristen (har jobbat inom kyrkan hela livet), heterosexuell, högpresterande, normal och social. Och hon har alltid rätt och har aldrig i sitt liv behövt reflektera kring eller ifrågasätta sina egna normer och värderingar. På sätt och vis kan vi säga att vi kommer bra överens för vi har inga öppna konflikter, men det beror uteslutande på att vi umgås helt på hennes villkor. Jag låtsas vara någon som passar in, ligger lågt och låter allt dumt hon säger passera förbi. Känner att jag inte orkar ta några strider med henne, utan försöker bara umgås så lite som möjligt. Låter min partner ta ansvaret för ”sin” släkt, se till att barnen har kontakt med dem osv.

Jag vet inte. Makens mor har bestämt sig för att jag är ond och har förstört hennes son så vi har aldrig haft någon egentlig kontakt.
Jag försökte i början men det gav noll respons.
Hon har även bestämt att min man är ond som inte prioriterar henne och lillebror först längre. Samtidigt klagar hon över att hon inte ”får” träffa sitt barnbarn.
Det blev en terapikommentar. Nu känns det lite bättre.

Jag har många gånger haft den tråkiga relationen med mina svärmödrar att vi gaddat ihop oss mot min partner. ”MÄN” osv. Hoppas att jag har mognat ifrån det nu. Klart man måste få ge utlopp för sin frustration ibland och älta med någon utanför förhållandet. Men just det där att man har vittnen på hur ”duuuum du är”. Ryser över hur jag betett mig.

Min svärfar och hans fru är besatta av jobb och pengar!
allt handlar om hur mycket man jobbat, med vad, hur många jobb man sökt, hur mycket man pluggat, hur mycket man tjänat, hur man ska göra för att få pengar, pengar pengar pengar
till och med när man tror att frågorna är slut, så neeej, då kommer nästa fråga.. anklagande och på
man måste tjäna pengar, man måste jobba, man måste bidra, men måste plugga, man måste ha pengar!
inte ens när sambon sa till dom att backa lite med alla frågor så slutar dom tjata om det.. istället pratar dom om det bakom min rygg och frågar sambon om det..
kan ju tillägga att man känner sig ganska värdelös om man inte har jobb och drar in pengar, dom förstår inte mig och det vi kommit överens om i våran familj..
kan tolerera att träffa dom ibland, men det är inget jag gillar och inget jag aktivt väljer.
Svärmor är ett prima exemplar av en Alkis
förnekar, stundtals aggressivt förnekande och beteende, gör bort sig, gör av med alla pengar på alkohol och fest, köper hellre öl och sprit än betalar hyran, ljuger, är elak och dömer andra om dom inte tycker som hon
anser att hon har rätt att lägga sig i andras liv så mycket hon vill, men gud nåde dig om du säger något om hennes kära alkohol..
då är det du som är elak och går över gränsen, spelar ingen roll att hon hoppade på och var elak och dömande mot dig först..
hon gjorde exakt det mot mig, och när jag sa att hon inte hade någon rätt att döma mig och vad vi gör, särskilt inte när hon inte ens kan hantera sitt eget liv och alkoholen, så krävde hon mig på en ursäkt och övertalade folk att försöka pressa mig till det!?
Hell no! hon som hoppade på mig, jag konstaterade bara faktum att hon inte hade rätt att göra det.
Nu påstår hon att HON varit ”storsint” och förlåtit mig trots att jag inte bett om ursäkt, och att HON dragit ett streck över det som varit, och nu vill hon ha kontakt med mig för att få träffa sitt barnbarn som jag väntar..!?
Hon kommer få träffa barnet sen, med pappan, men jag vill inte ha någon kontakt med henne (har redan en elak, narcissistisk sjuk mamma, behöver inte en svärmor som beter sig på samma sätt!)
Personer som får mig att må dåligt, får mig att känna att jag är en sämre människa, att jag inte förtjänar något, som får mig att känna mig värdelös, som vägrar att lyssna och förstå, som vägrar godta ett ”sluta”
mår jag bättre av att inte ha kontakt med, blod eller inte, dom har inget i mitt liv att göra.

Justja!
fick även veta att min svärmor, sagt till min sambo, innan jag blev gravid
att hon ville att han skulle skaffa barn, snart, men snälla inte med mig.. hon fick honom att lova det
Schysst.. minst sagt sval reaktion från henne när vi berättade sen att jag var gravid.. tror hon blev skitförbannad egentligen

Jag har haft både skräckupplevelser och trevliga upplevelser med svärföräldrar, eller ja alla främst svärmödrar.
Min allra första svärmor var helt sjujävla crazy, hittade på saker, drömde grejer och trodde sen att de stämde, förstod inte ironi så allt man sa till henne var verkligen helt 100% sanning, hon påstod att jag inte åt p-piller utan sockerpiller för att bli med barn för att tvinga honom att vara kvar med mig för alltid (jag var nog inte ens 20 den gången). Jag saknar inte henne kan jag säga.
Den andra svärmodern var fantastisk. Hon och jag klickade och kunde prata om allt i hela världen. Då var sambon dum i huvudet istället. Jag minns hur hon till och med varnade mig en gång och sa att om hon var jag skulle hon nog faktiskt ha stuckit för länge sen. Kändes toppen, verkligen. Tror inte hon blev chockad när han försvann ur mitt liv. Tyvärr hon också då. 🙁
Den tredje och nuvarande har jag inte hunnit få nått grepp om än för vi har inte träffats så mycket men jag vet om att vi är riktigt olika. Hon är troende och svär aldrig (själv svär jag som en borstbindare, helst flera gånger per mening per automatik) men hon är trevlig och verkar inte ha några crazyfasoner än. Så nu hoppas jag på att jag har hittat en homerun här med en vettig karl med vettig familj. Hoppas hoppas!
Oj lång kommentar, sorry bout that, men sånt här är ju kul att diskutera! 😀

Skönt med ett inlägg där man får klaga lite!
Min pojkväns mamma jobbar som chef inom svenska kyrkan i Uppsala och är därför inte hemma tisdag-torsdag. De har inte en jättenära relation eftersom att de inte delar samma intressen. Hon är mest intresserad av natur och livsåskådning och han har mer fötterna på jorden så att säga. Iallafall så väntar hon sig att han ska påtvingat umgås med henne hela tiden (fast han inte vill det) när han umgås med mig. Det ska även tilläggas att han verkligen ställer upp på mycket vid 17 års ålder(som att dricka te på lördagkvällar etc.). Hon anser att han kan göra vad han vill när han är 18.
Hon klagar helt enkelt mycket på att han aldrig är hemma, fastän samma sak gäller henne. Framförallt har de ju en dålig relation eftersom att hon aldrig är hemma heller. Hon verkar inte vara så förtjust i mig på grund av detta, superjobbigt.

min svärfar är en omedicinerad bipolär med osunda dryckesvanor och absolut oförmåga att lyssna på andra människor. Min svärmor är ett klassiskt depresivt tragiskt martyr/offer. På den tiden jag tog dem på allvar (och bodde i närheten av dem) fick jag akut krupp av dem, nu tar jag dem med humor och utnyttjar deras kärlek till sina barnbarn till max. Har haft det jävligt med martyren, men tack vare familjeterapi har min man insett att det är han som ska deala med spydigheter angående den han valt till fru, inte min sak att alltid vara the bad guy i hans familj.

Jag kan avundas de som har en svärmor som de går bra ihop med. Jag har på sätt och vis ingen svärmor eftersom maken vägrar ha kontakt med sin mamma. Sen är kontakten i övrigt inte speciellt bra på den sidan av släkten alls och jag känner mig inte speciellt omtyckt där.
Det har iof sina fördelar. Jul med samma personer varje år osv. Men samtidigt trist att svärmor och farmors biten saknas.

Min mans familj och släkt är helt fantastiska! De gör allt för att jag ska känna mig hemma i familjen.
Mina svärföräldrar är underbara, men vi har haft våra duster, mestadels handlar det om olika roller som man har, mamma, mormor, svärmor etc och vilka roller som ska prioriteras högst.
Tex. som att vi som föräldrar vill stolt visa upp vårt barn för första gången för vänner till familjen eller släkt. (Vi vill inte att svärmor ska säga, ”jag ska bara ut och gå en runda” och att hon och ungen kommer tillbaks fem timmar senare från att ha suttit på ett aveny-ställe och ringt in folk och visat upp ungen.) Vår tös föddes väldigt mycket för tidigt så det har varit en liten kamp och ett trauma som svärmor, sin fulla medicinutbildning till trots, kanske inte riktigt har förståelse för att man inte arbetar igenom på ett halvår.
Men jag ser det som så här, det är ingen illvilja bakom, bara ett egocentriskt tänkande. Och jag vill att mitt barn ska ha en bra relation till mor o far föräldrar.

Jag har en väldigt rar svärmor som jag tycker mycket om. Det största orosmolnet jag har just nu, är att hon ska köpa för mycket saker till sitt (första) barnbarn som jag tänkte trycka ut om en dryg månad.

Min svärmor är batshit insane, men jag kommer rätt bra överens med henne ändå. Fast det handlar nog mest om hur min sambo är. Han skulle inte tillåta henne att vara annat. Det är dessutom inte något ont i henne. Hon är nog glad att hon fått världens finaste barnbarn. Däremot har jag mycket sämre relation till min svärfar, men det har nog att göra med att min sambo och han inte har särskilt bra relation heller.

Asså på tal om detta med svärfamiljer. Jag har en man vars familj är så stereotyp att man typ storknar. Det finns massa barn i familjen redan och uppfostran är så fruktansvärt icke-genus. 2 åriga flickor får höra ”du kollar inte på pojkarna väl?” medan pojkarna hör motsatsen. Flickors vikt påpekas ständigt, pojkarna härjar och ja du fattar. Katastrof.
Men hur fan ska jag göra? Familjen är väldens snällaste, dom förstår bara liksom inte bättre. Till problemet. JAG VILL INTE att våra barn ska bli könade och stereotypa. Ingen vits dock att prata med dom men självklart vill jag att mina barn ska umgås med dom. Hur fan gör man?

Min svärfar är rasist (själv invandrad som bebis). Brukar förfölja sina ex i månader och ljuga ihop saker som de gjort, trots att det alltid är han som orsakar att det tar slut pga sin vidriga kvinnosyn. Han har lungsjukdomen kol men röker ändå. Hans andra son med familj har tagit avstånd från honom för andra gången – första gången för att han förföljde sambons och broderns mor som ville skiljas, andra gången för att han ignorerade sitt barnbarn och gjorde honom ledsen. Enda anledningen att jag träffar honom och håller käft är för att min sambo vill träffa sin far ibland.
Svärmor är superstressad jämt, typ plockar undan maten och slänger in i diskmaskinen innan man ätit färdigt. Jag som har stressproblem blir skitstressad av henne. Hon+man+sambons brors familj förstår inte varför vi inte vill semestra med dem mer. Det var inte semester för oss med evigt stressande och städhets + sambons brors frus besserwissersnack och eviga gnällande på andra människor. Men svärmors och broderns familj har vi umgåtts mest med av släktingar för de är brötiga och sällskapliga, inte som min stela familj. Jag fick dock nog när svärmor i ett mkt konstigt försök att trösta mig efter missfallet sade att det var BRA att jag fick missfall för det var säkert något fel på den. Och att min kropp stötte ut den för att jag mådde för dåligt för att skaffa barn.
Det ska bli så skönt att flytta långt bort från alla dem!

Älskar mina svärisar sinnessjukt mycket. De är fantastiskt fina människor som helhjärtat har tagit emot mig i sin familj och ställer upp i alla väder. Och min svärmor är typ världens bästa människa att umgås med. Hon och jag träffas rätt ofta utan att min sambo ens är med.
Blod är verkligen inte tjockare än vatten. Förutom min mamma och min morbror med familj så är jag inte besläktad med de som jag betraktar som min familj. Det är min bonuspappas familj och min svärfamilj. Jag tycker det är så skönt att man får skita i vilka man har biologiska band med och skapa sig en egen familj.

Nja, svärmor och jag är ingen match made in heaven om man säger så, men ändå inte katastrof. Jag tror att min man delvis valde mig för att jag inte liknar hans mamma om jag säger så. Det värsta är att hon kommer med kommentarer bakvägen och inte kan säga vad hon tycker offentligt och hon pratar en hel del skit om tex grannar som är snälla och trevliga mot henne. Utöver detta har hon ett mindervärdighetskomplex när det gäller pengar och alla är rikare än hon. Jag tycker hennes pengaprat är obehagligt, jag är så uppväxt med att man inte pratar om vad andra har och vad man själv inte har och att man inte drar uppmärksamhet till skillnader i ekonomi att jag inte vet var jag ska ta vägen. Hon är till och med avundsjuk på mig för att jag har sparat pengar och klarar mig bra på en lärarlön.

Min sambos mor hatar mig från djupet av sitt hjärta. Hon skällde ut mig förra året inför heeela familjen då jag vägrat vara någon jävla hemmafru för hennes son. Vägrade gå upp och göra frukost till honom, vägrade väcka honom när han skulle till jobbet, vägrade sitta tyst och fin runt middagsbordet, vägrade vara tyst typ alltid.
Träffade henne i somras i ca 5 minuter, var den bättre människan och hälsade med ett leende och ett ”hej hej”. Fick höra efteråt att hon tyckt att jag ”låtsades som inget hänt” och att jag var falsk.
Nästa gång kanske jag ska kasta blomkrukor på henne.

Min man och jag har varit tillsammans i sex år, gifta i ett. Jag kommer väldigt bra överens med min svärmor, vi ringer till varandra, kan gå på stan och sitta och dricka vin 🙂 Det är som att få en till mamma 🙂

Älskar min sambos familj så jävla mycket. Världens finaste människor. Jag skulle känna mig som den mest lyckligt lottade kvinnan i världen om jag hade förmånen att ha dem i mitt liv för alltid.
Om jag någon gång skaffar barn vill jag det med min sambo och bo nära hans föräldrar 🙂

Har en bra relation till svärmor. I lagom doser. 🙂 Hon är rar och trevlig, men vi har inte samma åsikter om saker och ting, och jag anar att det kommer bli en del tuffa diskussioner när jag och sambon väl får barn, för det är främst på det området våra åsikter tydligt har gått isär. Men det kan vi ta då…
Resten av svärfamiljen har jag inte lika bra kontakt med, men sammanfattningsvis så är det väl lite samma med dem… de är trevliga och artiga och det är inga problem. i lagom doser.

Mitt ex familj var en jävla cirkus. Sjuka värderingar, utnyttjade varandra och syskonen fick föräldrarna i häkte på rena lögner för att sedan leva ihop som inget hänt. Skönt att slippa både han och dom när det tog slut!

Jag gillar mina svärföräldrar och de gillar mig. Svärmor kan vara ganska intensiv, hon är väldigt… diskussionsvillig och saknar vissa sociala spärrar, men jag tycker mest det är exotiskt då min familj är så stel. Svärfar är mer tillbakadragen men väldigt sympatisk han med. Det läskiga med min pojkväns familj är mest att de är så många! Jag kommer från en liten släkt där ingen är särskilt nära med någon, men min pojkvän liksom båda hans föräldrar har fyra syskon och det är hur mycket människor som helst. Har ännu inte riktigt förstått deras dynamik…

Min sambos pappa är rasist och jäkligt otrevlig, vilket till stor del kan förklaras av hans uppväxt i Sydafrika.. Hans mamma är inte lika otrevlig men svår och trodde sist hon var här att jag så henne som en konkurrent, vilket inte stämmer alls men såklart var jobbigt att höra att hon trodde. Så inte helt enkla svärföräldrar precis, men det är ju som tur är inte dem jag är ihop med!

Har svårt för min sambos mamma, avskyr hennes man och har ganska svårt för syrran också. Mannen är ett svin, en sån där människa man inte riktigt tror finns i verkligheten. Syrran tycker att jag stjäl hennes bror eftersom de hängde jämt förut… Jag tycker att det är upp till honom vem han vill umgås mest med. Men det är så i den familjen. Alla ska styra över honom och jag har stulit honom. Sen att han, nästan 30 år gammal, är sjukt mammig för väl inte saken bättre heller. Hans pappa kommer jag däremot mycket bättre överens med, småstör mig bara lite på hur han kan klanka ner på sin sån men höja sin dotter till skyarna…

Mina svärföräldrar är skilda och omgifta, så jag har dubbel uppsättning, och bra relation till allihop. Klart att de har sina sidor som alla människor, och de gånger vi umgåtts för tätt för länge har det gnisslat till slut, men på det stora hela är de en tillgång i mitt liv.
Min familj avgudar min man, de gillar honom mer än mig känns det som ibland. 😀

Har varit tillsammans med min man i lite över 8 år. De första 6.5 åren hade jag ett helvete med hans familj. De tyckte att jag stal honom för han flyttade hemifrån (Han var ändå 24 då så han var inte jätteung) och de kunde inte utnyttja honom på samma sätt de gjort innan. Det var massa massa massa annat också men.. När vi skulle gifta oss för 2.5 år sedan ville hans pappa inte ta ledigt från jobbet och mamman påstod att vi ändå inte skulle gifta oss på riktigt då vi inte gifte oss i kyrkan. Då fick jag nog och vägrade träffa dom tills vi kunde reda ut vår relation. Det tog ett halvår. Nu har vi en bra relation efter det samtalet. Jag har fortfarande lite svårt för att de jämt försöker utnyttja min man till massa men orkar inte bråka mer.
Min man har två bröder också. Den yngste hatade mig i fem år för att jag var tjock, när han fick veta att det var pga hormonförändring samt ämnesomsättningsproblem slutade han hata mig.. den andra brodern har jag ingen kontakt med alls och knappt min man heller. Han anser att jag inte tillhör familjen så han ville inte lära känna mig..

Jag kommer överens med min svärmor till en viss del. Ibland är hon super trevlig och det är kul att umgås och ibland är det precis som att hon bestämt sig för att vara emot mig på något vis. Går liksom inte att förklara. Hon kan vara lite hård med vissa saker hon säger och när hennes man kommer med konstanta rasistiska ”skämt” också blir man lite trött. Så ibland blir det lite stelt att träffa dom då jag absolut inte har samma åsikter rent generellt som dom har.. i lagom dos, absolut, då funkar allt bra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *