Kategorier
Vardagstrams

Mina ytliga barn

Ninja har TJATAT om att få färga håret sen Anja // Glammuttan färgade sitt i en regnbåge och jag ba:
226
… är lite uppspelt över det om man säger så. Inte för att mina barn BEHÖVER färga sin fantastiska kalufser, men för att färg är så himla roligt och äh fan jag vet inte. Å ena sidan vill jag inte uppmuntra det alls, för allt som har med det yttre att göra HAR MED DET YTTRE ATT GÖRA. Vill jag att ungarna ska fundera över sin hårfärg? Vill jag att de ska intressera sig för den? Nej det vill jag ju inte. Jag vill att de bara ska leva sina liv och skita fullkomligt i hur ytan ser ut.

Å andra sidan…………. nä jag kommer inte på några argument för egentligen.

Men……. IHHHHHHH!!!!

Jag ska in på Blue Fox till veckan och handla på mig några burkar. Jag tänker blå, rosa och röd. Kanske gult. Nej, oroa er inte; färgen är giftfri och det blir bara en eller två slingor.

Hur tänker ni kring barn och hårfärg?

Skärmavbild 2013-08-23 kl. 08.29.28

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

98 svar på ”Mina ytliga barn”

Jag har alltid fått göra lite som jag vill med mitt hår (inom vissa gränser såklart). Jag tror inte att det har gjort mig mer fokuserad på utseendet på ett negativt sätt. Jag ser det som ett sätt att uttrycka sig, och en kul grej! Och i värsta fall så försvinner det ju i takt med att håret växer/man tvättar ur det.
Risken är dock att alla ungar på dagis kommer till sina föräldrar och ”vill ha regnbågshår som Ninja!” 😉

Jag kommer ju ihåg hur kul det var att få lite sprayfärg i luggen när jag hade varit hos frissan, och på ett sätt vill jag låta Nimon få det med om han vill när han blir större (han e bara tre månader än..). Det som gör mig tveksam nu är innehållet i den där färgen. Då tar jag hellre sån färg som du pratar om. Jag tror att jag hellre låter Nimon få färg i håret än om jag hade en dotter. Han kommer väl ändå inte få så mycket uppmärksamhet för vad han gör med sitt utseende. Men det blir svårt om han får en lillasyster senare, för om hon också kommer vilja ha då tror jag hellre jag låter båda skippa det.

Har en snart 11-åring som vill färga sitt rött. Jag började vid 12.. så det lutar väl åt det också. Drar lite på det… vill inte uppmuntra, utan att det ska komma från henne. Hon sa det i våras, sen inget under sommaren. Så jag avvaktar. Hon är blond så det kommer ju sätta sig rejält trots bara toning.

Sålänge den är bra. Färgen. Vanlig, på typ coop, är det ju åldersgräns på (16).
Annars så började jag nog när jag var 12-13 med riktig färg.. (tyvärr) och spay färg när jag var på lågstadiet…

Tycker det låter skoj! Visst det har med utseendet att göra. Men samtidigt ett roligt kreativt sätt att uttrycka sig på. Min mamma lät mig färga håret och greja hur mkt som helst och nu sitter jag här 28 år gammal med min naturliga hårfärg, men förr så uttryckte jag med mitt hår. Aldrig för att vara snygg för någon annan utan för att det var så sjukt roligt med förändringar.
Sen om jag minns rätt så sitter blue fox-färgen inte så länge om man inte har tokblekt håret innan.

Jag var 10 när jag färgade mitt hår för första gången, rött blev det.
Jag var alltid med när mamma och mormor färgade sitt hår så det var klart att jag ville testa.
Det handlade aldrig om ifrågasätta mitt utseende, utan att få prova något nytt som ändå mamma
Och mormor alltid gjorde, även om det kanske var för utseendet i deras fall.
Vill barnen färga håret så låt dem, men är man osäker på varför dem vill färga håret kan man ju alltid fråga dem 🙂

Sitter här med helt lila och magentafärgat hår och tänker att färg är kul och kreativt, men jag är inte helt säker på det där med giftfritt, och barn är känsligare än vuxna.
Dina barn, ditt val, men vore det jag skulle jag nog läsa på extra noga och överväga clips istället.

Våra barn har fått låna lite från min revlon färgbomb. Det är ju bara so en inpackning och fäster lagom mkt på solblekt hår såhär efter sommaren!
Går ut efter några tvättar, det tycker jag är lagom

Känns på något vis också mer ”okej” eftersom det är icke-konventionella färger eller hur man ska säga. Hade hon velat ha ”blonda slingor” typ så hade jag nog varit mer kritiskt eftersom samhället så antagligen strukit hemmet längtan medhårs och blivit kallas ”snygg”, ”söt” osv. En unge med blått hår ex. kommer nog antagligen snarare bli kallad ”cool” eller ”häftig” etc. Vilket gör att hennes färgade hår snarare blir normbrutande än normförstärkande eftersom hon tillhör det kvinnliga könet enligt samhället som bemöter henne.
Eller? Tänker jag fel?

Generellt så tycker jag det är ok, på samma sätt som jag är ok med att barnen målar naglarna.
Stora killen har velat ha lite och då har vi köpt sprayfärg för håret. Lillkillen är inte så intresserad av hårfärg än. Han nöjer sig med att måla naglarna.
Vi hade en lite roligt konversation om detta häromveckan efter att svärmors man inte tyckte att killar kunde måla naglarna. Jag förklarade för barnen att det var så när han var liten.
Några dagar efter så såg barnen någonting i svart-vitt på tv:n.
Jag berättade att när jag var liten var alla tv-program i svartvitt och när mormor var liten så fanns det ingen tv alls.
Då kommer äldste sonens klockrena replik:
– och när Ronney (svärmors man) var liten var det bara tjejer som målade naglarna. Vad tokigt det var då!

Jag färgade håret första gången ganska tidigt. Min mamma är gammal frisör och färger hit och dit har varit ganska naturligt. Jag har haft alla möjliga färger och det tycker jag har varit lärorikt och spännande.
Jag tänker att experiment med färg är experiment med färg, och det kan en ju göra var som helst på sig själv. Kläder, hår, naglar och allt vad det är. Jag har experimenterat med just Blue Fox färgen och den håller bara i sig i ett par veckor typ, så jag säger köööör! Som tidigare kommentarer, så länge det är experiment med färg och lite kreativitet ser jag inga som helst problem med det. Hade ju som sagt varit en annan sak om vi diskuterade blondering, hårförlängning eller sånt.

Gasa på!
Det är väl bara sån där som man tvättar ur? Ser liksom inte skillande med att dra in några färgade slingor i håret kontra leksakstatueringar/färgkritor i badet.
Ibland skall man inte komplicera saker mer än nödvändigt. 🙂

Hårkalk is tha shit :).
Min 10-åring älskar färg, likaså gör jag. Inget farligt med några lila/röda/gröna slingor i håret, bara kul.
Hade varit nåt annat om det hade handlat om smink. Spacklade ungar är bara fel!

Åh minns i lågstadiet, där fanns det en tjej som hade mer annorlunda hårfärger. Rosa, blått, grönt.. Tyckte det var så häftigt! 🙂 Själv började jag nog färga mitt hår när jag var 12-13.. Svart som natten skulle det vara! Sen rött.. Sen lila..osv.. 🙂

Min 10 åring frågade om hon fick färga sitt i våras. ”Det ska vara sådär rött som vår bil (blårött), INTE orange som ditt. Hade svårt att hitta argument mot och kände samtidigt – varför inte? Hon är en stark och driven dam med egna, självständiga åsikter. Och det blev jättefint. Och hon blev liksom ännu mer hon. 🙂 Just do it! 😉

Jag tror att färg kan vara bra, genom att färga det och ”använda” det så visar man ju att håret inte är heligt, något många verkar tycka, framför allt kvinnor.
Jag är uppväxt med en far som bestämde hur jag skulle klippa mig och jag fick ABSOLUT inte färga håret, det resulterade bara i att jag lade en massa värde i mitt hår och tänkte ”Det måste vara viktigt med hår eftersom man ska vara så försiktig med det”. När jag var 14 färgade jag i smyg och har blekt och färgat svart och lila och lite allt möjligt sedan dess, i våras rakade jag av allting.
För det spelar ingen roll. Det är bara hår, jag vill inte ha några känslor knutna till något så fånigt som hår. Att färga och raka av det och klippa som jag vill känner jag att jag har befriat mig en del från ”håret är heligt”-grejen.
Så jag tror färg kan vara något positivt! Hon vill ju dessutom ha färger, inte typ blonda slingor, känner att det hade varit en viss skillnad. (eller?)

Nej! Och av helt andra anledningar än utseendefixering. Rekommendationerna är att inte färga håret på barn under 16 år pga kemikalierna – det ska även lag också stå på alla förpackningar. I Danmark avråder man även gravida från att inte färga under hela graviditeten.
Kemikalierna i hårfärg är både cancer- och allergiframkallande och frisörer har störst frekvens av fosterskador av alla yrken. Funderat på varför det _alltid_ står på förpackningen att man ska prova på en liten yta på armen minst 48 timmar innan man färgar håret? Det är också för att folk faktiskt har dött av allergireaktioner på färg.
Jag är gravid just nu och har slutat färga håret, men efter att ha läst ”Badskumt” av Katarina Johansson om bla just hårfärg känner jag mig tveksam till att jag någonsin kommer börja färga igen, och mina barn kommer definitivt inte få göra det.
”Giftfri färg” finns inte, om man granskar ingredienserna och kollar upp dem kan man läsa läskiga saker. Om du börjar med slingor nu, hur ska du då kunna säga nej till helfärgning om två år?
Mer läsning finns här:
http://www.konsumentforeningenstockholm.se/Pressrum/Senaste_nytt/FJ_om_barn_och_smink2/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5532758

Varför skulle jag INTE kunna säga nej till helfärgning? Om det är vad jag tycker är olämpligt alltså. Vilket jag inte gör. Färgen jag använder är organisk/vegan och innehåller inga kemikalier utan är gjort på typ rödbeta osv. På den färgen står det dessutom inget om att man ska prova innan.

Hade såna där sprayfärger när jag var liten (antagligen kemikalier upp över öronen) och började tona håret när jag gick i högstadiet. Men mina föräldrar har aldrig varit särskilt kontrollerande när det gäller färg utan jag har fått sätta det jag ville.
Jag skulle sätta färg åt mina men då vara restriktiv med vilken sorts färg. Alternativt kanske köpa såna där slingor på clips.
Men go for it, vill barnen och man hittar någon bra färg så är det ju bara att köra. Kul med färg ! =)

KUL! Säger jag. Att vilja färga sitt hår regnbåge signalerar för mig att man vill se ut som en glad, påhittig och egensinnig person. Vilket jag blir glad av barn (och vuxna) som vill. Vi skickar alla signaler med vårt utseende, och när de är ”jag är skojig att leka med och vet vad jag vill” kan jag bara hurra.

Jag tänker att även om ditt syfte med det är att ”färg är kul och det är bra att experimentera” måste du ju ändå ta hänsyn till bemötandet. Folk som inte är särskilt medvetna om hur de pratar med andra kommer ju inte säga att ”jag ser att du har färgat håret (<- bekräftar att man sett förändringen), var det roligt/hur kommer det sig att du valde just de färgerna/hur gjorde du när du färgade håret? (<- vill höra om den andras upplevelse)" utan det kommer ju bli ytliga kommentarer och subjektiva bedömningar; "vad fin/cool/färgglad du är i håret!". Folk har nämligen – som du antagligen redan är medveten om – en tendens att fokusera på SINA EGNA känslor och tankar istället för den de pratar meds. Istället för att vara intresserade och fråga saker berättar de sin (oombedda) åsikt.
Dessutom ser jag det inte som särskilt "experimentellt" att låta någon annan färga ens hår. Låt barnet blanda till en egen färg (förslagsvis med naturliga färger såsom rödbets'spad', hallon-/blåbärsmos eller annat som är väldigt färgigt) och låt det själv "färga" håret med det. Fast om barnet själv inte kommer på den idén blir det enbart kontraproduktivt. Men jag tänker att nu har du ett ypperligt tillfälle att uppmuntra barnets kreativitet; istället för att ba "ah, nu färgar jag ditt hår med hårfärg" kan du ju fråga hur hon vill färga håret och med vad. (Om hon nu sett dig färga håret och vet hur det kan gå till kan du ju bara säga att ni inte har någon hårfärg hemma och att hon får färga med något annat.)
Om du istället färgar någon slinga på henne, som du från början tänkt, leder det ju knappast till någon kreativitet bara. Kreativitet och "utlärning om hur saker går till" kan nämligen aldrig kombineras.

Fast med den inställningen: ”kreativitet och ”utlärning om hur saker går till” kan nämligen aldrig kombineras”, kan en ju dra det hur långt som helst. Det är som äldre person vi vet att vissa ämnen och ting ger färg ifrån sig, på grund av att vi LÄRT oss det. Ingen information finns från början, så att kreativitet enbart handlar om att få ut det som finns inom oss tycker jag är något naivt att påstå. Det vi kan göra som starka och kreativa äldre personer är att uppmuntra och avdramatisera sådant som det patriarkala samhället förvägrar oss (som många har skrivit): peppa det färgglada i det som är utanför det inre!

Håller med Sofia, känns OK när det verkligen är FÄRG (lila,grön,blå etc) för det handlar det inte om att ”försöka vara snyggare/se ut som någon annan” genom hårfärg som jag, och alla andra kvinnor jag känner, fastnat i. Jag började färga mitt hår i typ 6an (blondt), sedan blev det olika nyanser av svart och mörkbrunt men oavsett vilken färg jag valde så var det för att jag genom alla komplimanger jag fick när håret var färgat/alla uppmaningar om att färga jag fick när håret inte var färgat, inte längre var nöjd med min egen hårfärg (dvs mitt naturliga utseende). Och det är farligt. Många föräldrar tänker med hårfärg som med smink, att det isf är bättre att låta barnen ha något ”naturligt”, dvs mascara, ljust läppstift, blondt eller brunt hår men det är precis tvärtom, blått hår och knall-lila ögonskugga skadar inte deras självförtroende som ”naturligt” smink etc gör.

Precis! Färger helt motsatt vad man egentligen har måste ju vara bättre än ”naturliga”. Med smink som gör att man ser ”osminkad” ut blir det ju som ett beroende, att man hellre vill se ut så hela tiden och därmed sjunker självkänslan totalt. Nope, starka regnbågsfärger ska det va 😛

Jag är själv en sån där som ville färga så gärnaaa och till slut fick – med regler att följa. Typ inte färga för ofta, började långsamt (urtvättbara slingor) och i slutändan blev jag ju en av dem som färgat håret 34938429 ggr och förstört det totalt – men jag är glad att jag fick färga (runt 11 år då) men att jag fick ta det lite ”segt”, annars hade jag säkert fått nån allergisk reaktion när jag kom in på blekning osv. Så jag säger go! kanske börja med clips för att testa på, men ja.

Som en annan påpekade i en annan kommentar, köp såna där löshårsslingor i roliga färger som man sätter fast med hårspänne istället! Då kan Ninja sätta på sig dem när hon vill vara färgglad i håret!
De där färgerna från BlueFox fastnar bara om man bleker håret först, och det är verkligen skadligt att bleka håret (som du nog vet)! Jag har själv använt dem och har kompisar som har gjort det, och som sagt, bleker man inte håret först fastnar knappt färgen alls.
Jag tror inte det är bra att färga håret när man är barn, men det är min åsikt. Löshårsslingor i olika roliga färger kan ju vara jättekul däremot!

Jag började blondera håret när jag var 12, älskar blond färg!
alltså på mig själv, var naturligt blond tills jag var 6-7år sen blev det jätte mörkt och det tycker inte jag att jag passar i lika bra, blond passar min hudton och ögon mer, trivs helt enkelt mer i det och gillar när det liksom glittrar i solen
först blev det ju gult, brydde mig inte om det ^^ efter ett par gånger fick jag till det perfekt, och sen började jag experimentera
(måste även tillägga att jag har psoriasis i hårbotten, och blekning hjälper mot ”fjället” som annars ingen medicin riktigt biter på! hade jätte mycket bakom öronen och i nacken, efter blekning så minskade det, har idag inget bakom öronen och bara lite i nacken, ingen läkare skulle ju godkänna det, men vet flera som också blivit hjälpta av blekning när dom haft mycket psoriasis i hårbottnen)
Sen blev det olika nyanser av brunt, rött, blå/svart och sen så bestämde jag mig för att färga… LILA! alla sa att jag inte skulle våga, men det gjorde jag! och fyfan vad jag älskade den! alltså riktig jävla lila, ingen mes ”brun/violett/lila” och sen efter det blev det skrikrosa!
sen bytte jag hårfärg ungefär 2 gånger om året, 6 månader kändes lagom med en och samma färg, alltid färgat själv, många gånger har det blivit fel men bra ändå, men alltid har jag återvänt till blond, har blont nu och haft det ca. 1,5år, är gravid så tänkte inte färga något under graviditeten heller och det funkar bra, har inget emot utväxt och sånt, skiter i vad andra tycker, mitt hår, min kropp, min vilja.
Så kör på ett par slingor tycker jag! färg är kul och ett bra sätt att uttrycka sig själv

Jag har inga egna barn så jag borde kanske inte yttra mig, men jag tror det kanske beror lite på hur man gör det /framställer det. Ser på hårfärger lite som på smink. När jag var liten älskade jag att leka med mammas sminklåda, men mamma sa aldrig någonsin något om att göra sig fin med smink, jag trodde det var typ som andra färger fast man målade på huden, något man gjorde för att det var roligt och kreativt, inte för att man skulle bli snygg…
Tycker regnbågshår låter awesome. Men samtidigt kanske andra kommenterar Ninjas utseende mer om hon har en regnbåge i håret(?) Skitknivigt…

Alltså, visst går det inte att förneka att allt som handlar om utseende ju lägger fokus på just utseende. Egentligen. Hur tråkigt det än må vara. MEN. Min (kanske ngt dubbelmoraliska) känsla säger att det ändå ÄR skillnad – på färg och färg, på kläder och kläder. Minns ju så väl hur jag kände när jag för första gången som ung färgade håret, sådär gyllenblont för att vara fiiiin – mot när jag äntligen vågade skita i vad de populära kidsen bestämt hur man skulle se ut och vågade älska Manson öppet och färga håret illrött; stark och lycklig, trots all skit jag fick för det.
Jag är så kluven där, för samtidigt som jag önskar mig en värld där utseende inte hade någon betydelse så vet jag ju samtidigt hur otroligt kul det kan vara; att få gå emot normer, vara estetisk, känna sig vacker på sitt sätt, provocera, uttrycka sig själv. Jag känner nog snarare att det är idealen, hetsen och pressen att se ut på ett visst sätt som är problemet, inte att man vill uttrycka sig själv även genom sin kropp. Så om Ninja vill färga håret i någon cool färg, så säger jag go for it.

Jag fick inte färga mitt hår förrän jag var typ femton, fast när jag var liten hade jag ”hårmascara” i typ blått och rosa som jag lekte med.
Jag tänker att den viktigaste anledningen till att färga/inte färga är väl varför. Vill hon det för att hon tycker att det är roligt med färg eller för att någon har sagt att hennes hårfärg är ful liksom.

Precis som några sagt innan mig så tycker jag att några slingor inte är farligare än t.ex. nagellack, särskilt eftersom det är roligare färger. Det känns som att det är att låta barnet vara ett barn medan att t.ex. bleka hela håret, som är något för vuxna, inte är okej alls. Men å andra sidan kanske några slingor lätt blir mer och mer. Tror mer på slingor med clips, de finns också att köpa på blue fox om jag inte minns fel.

Tycker väl att det är ok med färg om det verkligen kommer från barnet själv. Men jag kan tipsa om att när jag jobbade som frisör kom det in små flickor som färgat slingor med vanlig karamellfärg. Garanterat ogiftig eftersom den är gjord för frtäring och har barnen ljust hår syns det rejält, utan att sitta förevigt 🙂

Absolut inte färga håret och bara ha grå kläder eftersom yta inte är viktigt och något man inte ska tänka på. Men hur var det där med att välja själv? Om barnen får ha färgglada kläder så varför skulle de inte kunna ha färgglatt hår? Blir det bara yta när det gäller håret men inte kläderna?

Jag tycker också det är skillnad på att t ex blondera hela håret, eftersom det känns som något man gör mest för att motsvara ett visst ideal. Glada ”onaturliga” färger är mer ett sätt att uttrycka glädje och sin personlighet.
Vår treåring klippte sig hos frisör första gången i somras (normalt klipper jag, men vi tyckte det vore bra att få det ordentligt genomklippt en gång i alla fall) och då sa hon på förhand att hon ville få färg i håret, dvs färgspray i någon glad färg. Nu blev det visserligen så att den lila färg hon valde knappt syntes i hennes mörka hår, men hon var helnöjd med vetskapen att det fanns där 🙂

Jag ser det som ett roligt experiment för barnet. Min äldsta är nio och han gillar att grejja med färger i både hår och på naglar. Mellanbarnet är fyra och hon är lite liten ännu för att få färga håret men hon har testat såna där färgslingor som fästs i det egna håret 🙂

Ja, för tusan! Att färga sitt hår i regnbågens färger är ju väldigt skoj.
Varför kan man inte bara få göra saker som är skoj liksom?
Är det fel? Måste allt man gör ha ett visst specifikt ställningstagande.
Som andra varit inne på är det ju inte en färgning för att likna någon annan eller för att färga över sin egen färg för att man ska va snygg(are) utan det är liksom kuuuul!
Om ett barn vill göra något som hen inte kan göra ”själv” måste barnet inte uppfinna hjulet igen, allt måste väl inte vara inlärning?
Allt är ju inlärning på något vis?

Kanske någon som redan har påpekat detta som jag tänker skriva men, de där färgerna ger väl oftast inte så bra resultat eller resultat alls, om man inte bleker håret först. Om allt nu är giftfritt så tänker jag att Ninja säkert blir ledsen om det inte blir någon färg alls av det hela.
Annars tänker jag att det vi vuxna gör inte ska vara så pass farligt att barnen inte kan få experimentera med vår värld. För om det nu är så farligt det vi gör så bör vi kanske se över våra egna vuxna liv.

Directions och Stargazer är troligen det bästa att börja med ifall man vill prova på färg och ifall barnen vill ha någon knallig färg i håret, just för att det är mest som ett balsam med färgpigment i. Jag hade lätt dött av glädje ifall mamma hade kommit hem med en burk jättegrön färg när jag var fem 😀 Jag tänker själv att det verkar mest handla om att det är kul, snarare än utseendehets, och då faller det väl inom samma ram som nagellack och smink – Ibland ifall det är en rolig grej. Blev superpepp nu på att skaffa någon trevlig lila eller rödbrun Directionstoning att liva upp mina testar med! Försöker rädda mitt hår från impulsen att bleka sönder det och tona det neonblått igen…

Äh folk är så förbannat bajsnödiga och jag vet vilka färger du pratar om, de är färger som inte svider/kliar eller liknande i hårbotten när man her i det utan fungerar ungefär som ett balsam. Sen att det är gifter/kemikalier i det måhända men det är gifter o kemikalier i ALLT. Då ska man f*n undvika att stoppa mat i platskartonger eller ens ha plast/elektronik i sitt hem o.s.v. En slinga i ungens hår är kul/oskyldigt och att barnet i fråga uppskattar färg bara bra tycker jag ^^

Ja gört! Färg är så roligt! Så länge det görs på ett lekfullt och roligt sätt så ser jag inte problemet med det.
Kanske kan det till och med vara bra inför framtiden när barnen blir medvetna om hur viktigt utseendet anses vara typ överallt – att du då redan har gjort en liten input i de roliga bitarna med att förändra sitt utseende bortom skönhetshetsen.
Jag hade en kollega vars tonåriga dotter bara önskade sig en massa smink i julklapp och det var hon bekymrad över. Jag undrade vad det var för smink och det visade sig vara olika specialnagellack och verktyg för att dekorera och rita på naglar. Sen visade kollegan vad hennes dotter kunde göra med nagellack och det var helt fantastiska små saker hon gjorde på sig själv och sina kompisar – träd, djur och detaljerade dekorationer i regnbågens alla färger. Som små konstverk och hon var uppenbart begåvad och självklart ska man uppmuntra det. Att leka med och förändra sitt utseende på ett kreativt sätt utan ångest och skönhetshets är ju underbart!

För mig har hårfärg alltid varit ett sätt att uttrycka mig kreativt, att på något sätt förstärka den jag känner att jag är, att få stå ut, att inte behöva vara som alla andra. Även smink har fungerat så för min del – det har inte handlat om att dölja saker eller se söt ut, utan om att få måla, experimentera och vara min egen.
Med detta sagt är det ju tyvärr så, att folk kommer kommentera och säga hur fiint det är och hur sööt hon är med hårfärgerna – så precis som Mia/Bokkei säger här ovan – det är knivigt, för även om en har en annan inställning till det i hemmet (att det inte handlar om att bli ”fin och söt”) så reagerar omgivningen alltid med precis det som man själv vill undvika.
Svamligt? Men du förstår hur jag menar.

Jag tror det kan vara lite uppfriskande att inte få en så dramatisk relation till sitt utseende genom att få experimentera lite.
En del som aldrig fått färga eller göra något med sitt hår/utseende blir nästan mer ”fixerade” kan jag känna ibland, typ törs inte klippa av allt fast de egentligen vill osv. Tror det kan vara skönt att få fixa och pilla och lära sig att det växer ut igen och att det inte spelar någon roll om det skulle råka bli fult!

Hårtoning som den du ska använda, tex Manic Panic (eller den andra, minns inte namnet på den) är helt okej! Den är ju ofarlig och bara en toning, och om man inte bleker håret innan tar det bara ett par tvättar innan det försvunnit ut håret. 🙂 Låt ungarna ha kul med håret, ha i lite slingor, de försvinner ju efter ett tag ändå. 🙂

Go for it så länge färgen är giftfri. Unga tjejer får lära sig att håret är heligt. Helst ska det vara blont och lent och nå rumpan eller ännu längre. Klippa ska man inte göra för då kan man ångra sig och om man vill färga är det blonda slingor som gäller för det är ju så naturligt och fint. Många vuxna är inte mycket bättre. Jag klippte en ganska kort page efter att ha haft långt hår förra veckan och frisören var så dramatisk: ”Men oj, vad modig du är! Jag skulle aaaldrig våga klippa håret kort. Vad kommer din pojkvän säga om det här?” -.-
Att lära barnen att det inte är farligt att experimentera med håret och att det inte är hela världen om det blir lite slitet eller ojämt är bara bra. Om folk nu måste tala om för Ninja hur fin hon är passar det väl bäst när hon själv har fått välja hur hon ser ut så att hon blir bekräftad som subjekt och inte bara objekt.

Jag har alltid fått göra som jag vill med mitt hår. Första gångerna blev det ljusa slingor. Sen morotsrött. Lila slingor. Svart underhår. Färgat tillbaka till blond. Brunett. Blått blev det till och med efter att jag missat att kolla på förpackningen… Trodde de va svart! Och så har det hållt på sen jag gick i tredje klass. Jag har gråtit blod vissa gånger och ångrat mig när de blev kyckling-gult eftersom jag trodde man kunde lägga i en blekning på mörkbrunthår….MEN jag har gjort det för att jag tycker det är kul, och för att lite ”visa vem jag är!”. Jag kommer låta mina framtida barn färga håret bäst de vill, FÖR DET ÄR JU KUL!
Idag har jag dock sagt till min mor att OM jag mot all förmodan skulle få för mig att färga håret svart; STOPPA MIG!!!! Men man lär sig!

Jag skulle fråga VARFÖR mitt barn vill färga håret. Skulle hen då säga ”För det är fint”/”För jag vill vara vacker” så skulle jag säga nej.
Men om det mer är för ett statement så skulle jag vara okej med det 🙂

Jag blir ledsen varje gång jag ser barn som färgat håret eller klätt sig utmanande etc. Barn ska vara barn, man ska inte ta ifrån dem deras oskuldfullhet genom att förbättra/leka med deras yttre. Barn är inte mogna för sådana beslut. Samtidigt tycker jag att barn kan leka med icke permanenta färger hemma med kompisarna och med smink och utklädnader, bara det inte blir ett barns sätt att klä sig till vardags. Tycker det är skillnad på lek och permanent färg.

Om någon av föräldrarna färgar håret så är det nog rätt troligt att barnet kommer att vilja prova också. Svårt att köra argumentet att man inte ska utseendehetsa om man själv är förebilden som färgar håret. Klart att det har med utseendeförättring att göra om man fixar med håret, men det kanske inte är hela världen?

jag har fått göra vad jag vill med mitt hår, and believe me, I have. men JAG tycker inte att det gjort mig ’utseendefixerad’, jag kände mig snarare kreativ bara. sen gjorde såklart mitt blåa eller rosa eller gröna hår att jag stod ut lite ur gruppen också och det gjorde mig starkare som människa, som vågade vara den som vågade testa.

Fast det är ju också ett sätt att uttrycka kreativitet. SÅ det är ett för, tycker jag!
Dessutom känns det som en grej hon verkligen gör för sin skull och inte för att behaga ett sexideal.

När jag var liten fick jag min lugg färgad i knallrosa när jag ville ha rosa hår, och jag köpte sprayfärger som gick bort efter en tvätt när jag ville ha hela håret eller andra färger. Om det ska hålla längre är ju tona bra, då tvättas färgen ut efter ett antal tvättar och barnet får ändå som hen vill om man ogillar att håret färgas.

Mina barn fick börja tona i 12-årsåldern, före det hade vi slingor man limmade fast (enklare att ta bort än man tror). Röd, orange, blå, lila, rosa! Jag hade det själv oxå. Sen gjorde vi, och gör än, roliga flätor och lockar, gjorde egna hårspännen och experimenterade. Hår är kul! Visst påverkar det insidan, jag trivdes aldrig i mitt blekbeigea hår, men när det blev rött första gången kände jag mig ”hemma” i mitt hår.

Många av de svarande skriver att det är kreativt att färga håret i en skarp nyans. På vilket sätt är det mera kreativt att färga håret i en knallfärg än att blondera det eller tona det brunt? Det finns gott om folk med knalliga hår. Det är väl snarare att söka sig till en viss grupp, en viss identitet. Indie är inte så värst indie ärligt talat. Uniformt.

Jag håller med, knalliga hårfärger är fina (daah, färg är fint!), men det är inte ovanligt idag. Det är tvärtom mode att färga i ovanliga färger för att (be)visa ”hur kreativ man är” och hur man ”vågar sticka ut”. Det är säkert inte därför Ninja vill färga håret idag, men när man väl börjar är det svårt att sluta.
Själv färgade jag håret knallrött när jag var 15 första gången, ville långt tidigare men fick inte för min mamma (vilket jag idag är tacksam över). När jag ville bli blond igen ville jag ”såklart” inte bli tillbaka till min naturliga askblonda färg ”för den är tråkig”, så det blev platinablont år efter år. Sen blev det svart och knallrött igen och brunt och knallrosa och knall-lila och till sist svart igen vilket det har varit de senaste åren. Jag har trivts väldigt bra i svart och tyckt att jag passat bättre i det än i min naturliga färg.
What?! Vänta nu… passar bättre i motsatta färgen än min egna? Hur kan det ens vara möjligt? Hur kan man känna sig ”mer som sig själv” i en helt annan färg än den man har naturligt och som går ihop med ens ögonbryn, ögonfransar och hudton?
För min del hade jag utvecklat lite av ett självhat, jag hatade alltså det som jag hade naturligt just för att det var JAG. Innan jag färgade håret rött första gången hade jag inget emot min naturliga färg, brydde mig inte så mycket ärligt talat. Men jag ville desperat ”sticka ut” eftersom jag kände mig osynlig (saknade självkänsla). Håret ledde till sminkhets, klädhets, utseendehets för min del.
För ca. 5 månader sedan bestämde jag mig för att sluta färga håret svart och rakt av bara låta min naturliga färg växa fram. Främsta anledningen var för att jag vill lära mig att älska mig själv så som jag ÄR, utan ”tillsatser”. ;D Det var extremt jobbigt i början, men nu är jag lycklig över varje centimeter som tittar fram. 🙂 (alla pengar och all tid jag sparar är stora plus dessutom)
Jag längtar efter när fler och fler låter sina naturliga färger komma fram igen. Det känns som om mänskligheten tycker att naturlig hårfärg är tråkig vilket jag ser som ett stort problem och en viss form av självförakt.
Efter att själv ha tänkt så i 9 år så förstår jag ärligt talat ändå inte hur man kan bli ”mer sig själv” som vissa säger med en annan färg än den ens kropp producerar naturligt. Då tänker man väl ändå att det är ens yttre som är en själv och inte ens inre? Och då tänker man dessutom att man inte är tillräckligt bra, tillräckligt ”sig själv” utan att lägga på saker, även om det ”bara” är färg.
Måla färggranna tavlor och möbler istället och gör batiktröjor! 🙂 Färg är härligt, men den kan fucka upp en människas hjärna om man använder den till att förändra (och därmed börja bry sig om) sitt yttre om man har otur.

Intressant frågeställning det där. Att färga håret är ju helt klart ytligt, men samtidigt är ju inte grönt hår idealet precis. Kanske det uppmuntrar till utseendefixering, kanske det bara uppmuntrar till kreativitet. Kan inte komma fram till någon egentlig åsikt?

Jag förstår om man inte vill låta barn färga håret på grund av giftaspekten (eftersom jag är helt med på att man sätter gränser kring saker för att ens barn inte ska skadas), men att förvägra sina barn smink (även här giftfritt!) och hårfärg innan de kommer upp i en viss ålder tycker jag är bisarrt.
För det första så, enligt min erfarenhet, sminkar sig barn (yngre barn nu, inte de på gränsen till tonåringar) sällan ”snyggt” (ur varken barn eller vuxenmått mätt), utan mer ”kul” och ”kreativt” i alla möjliga färger, och samma sak med hårfärger. Fokus är mer på utseendeförändring (var besatt av krustång när jag var liten, för att det var så kul att se sig själv förändras) än på det komplimangssökande, och om man vet med sig att barnen inte är helt hjärntvättade med att ”fint” är bra osv så tror jag inte att det är skadligt.
För det andra så känns dessa gränser (återigen, för att inte bli feltolkad, pratar jag INTE om att sätta gränser kring kemikalieanvändning!) bara som ett sätt att utöva makt (varför ska inte ditt barn få bestämma själv så länge det inte skadar dem? det är ingenting som drabbar dig, om din unge har flerfärgat hår, eller sönderfärgat, för den delen), och att förstärka vikten av just utseendet. Denna gräns signalerar att det är viktigt att ha just ”fint” hår, och det tycker jag är trams.
Barn är kompetenta, och vissa beslut gör ingenting om de fattar själva. Jag kan förstå att man inte vill har´ en ”hela havet stormar”-tillvaro på flertalet andra plan, men om barnen (genom veckopeng el. dyl.) finansierar detta själv, så går det inte ut över föräldrarna (förutom att ditt barn blir normbrytande. buhu). Har man en åldersgräns på hårfärg/smink/whatever så undrar jag ibland vem den gränsen egentligen sätts för att gynna – dig själv eller ditt barn?

NEJ! – alla gånger. Folk kommer tveklöst kommentera hennes utseende det första de gör. Visst att det är sköj för henne att få uttrycka sig, men det kan man göra på många andra sätt som inte uppmuntrar till utseendefixering. Hade jag som ”omedveten” sett en unge i slingor hade jag per automatik kommenterat det, eftersom det är det som jag antar ”förväntas”. Även om det hon får höra är i i stil med ”vilka härliga färger” eller ”vad tuff du ser ut” tror jag det stjälper en självbild man vill bygga på allt annat än utseende. Vänta med det! Din unge är helt fantastisk ändå!

Jag tänker såhär: mina ungar bestämmer själv över sitt utseende. Min tioårig ville färga luggen rosa och tja, hon fick det. Gjorde klart för henne att det kanske skulle bli svårt att tvätta bort ( det va directions-toning) och sådär innan såklart, ” du ångrar dig väl inte?” Typ. Nu vill hon färga det blått/grönt. Och jag tycker att FAN VA BRA, för vadsomhelst är fan bättre än att hon blir en utseendefixerad, osäker,blonderad ”fjortis”. Punkare? JATACK lixom! ( fast huvudsaken e såklart att hon blir lycklig o mår bra men ja..)

Jag själv började färga håret när jag var 11 och jag har inte haft min naturliga färg sen dess, men har nog haft i princip alla färger man kan ha.
Jag kommer låta mina barn färga håret från ungefär samma ålder, innan så blir det väl såndär sprayfärg/liknande som går ut efter en tvätt om de skulle vilja.

Jag skulle inte vilja att min dotter (3 år) färgade sitt hår. Svårt att komma från att det handlar om utseendet när det skulle förändra hennes utseende. Jag är inte intresserad av att hon kommer till dagis och eventuellt startar en trend av barn som alla vill färga håret för att det är ett annat barn i gruppen som gjort det.
Klart att det kan vara kul. Det kan ju smink vara. Men det är inget för barn tycker jag, möjligtvis på prov hemma men jag är nog tveksam till det också, om det inte handlar om utklädnad eller maskerad.

Jag gjorde några slingor i håret första gången när jag var 11, vilket vart lite sådär eftersom jag gjorde det själv, men sedan dess har jag hållt på med massa olika färger men även ofärgat. Det är inte riktigt samma grej som med tex smink, tycker jag, färg i håret känns bara som en kul grej och inget måste. (Sen har väl de flesta gjort det nån gång men det är ju en sån individuell grej.)

Hallå!
Min unge är snart fem och vi har redan färgat topparna rosa efter en lååång tids diskussioner. Men det syntes knappt och färgen gick ur snabbt. (Däremot syns det fortfarande på väggen efter att hon fått tag i burken och färgat hår och väggar själv…)

Annars ifall Ninja vill ha regnbågensfärger så är kritor populärt, det rekomenderas dock att man gör de i topparna då det varierar hur länge det håller 🙂 bara använda ”crayons”, finns hur man gör på youtube 🙂 billigt och bra beroende på märke 🙂

Vad roligt! Jag är själv manicpanic-direction-hårfärgs-junki! 🙂 Ett knep som jag själv kör med för att få starkare färgnyanser är, 1 tsk bikarbonat+1 klick balsam innan färgning. Det öppnar upp hårstråna lite, vet att ett liknande tips är wash-and-go (fast då dock schampo)
Hoppas på bilder på resultatet! 🙂 Lycka till!

Om kemikalier och hur länge det håller i sig som är ett problem, (vilket kommentarerna mot verkar fokusera på), så finns det alltid karamellfärg/hushållsfärg. Finns inte lika många färger men de går att blanda. Färgen blir oftast klar och rolig, den är inte giftig då den faktiskt är till för att laga mat med och färgen går ur efter första tvätten.
För att färga håller man bara färgen i en bunke och doppar slingan i den och låter det torka utan att använda handduk, ( man torkar bort färgen från håret då). Eller så häller man i handen och ”skrubbar” in i håret.
Så vitt jag vet så försvinner färgen i tvättmaskinen om man råkar spilla på kläder.

gör som will och jaden smith, och låt henne bestämma över sin egen kropp. annars kommer bara en man senare i ditt ställe och säger vad hon kan och inte kan göra med sitt eget hår, och sin egen kropp. låt henne vara galen och experimentera! om hon inte gör det nu kommer hon antagligen inte göra det senare heller.

Asså, när jag var yp sex år så var de ballaste kvinnorna i min närhet min mammas jobbarkompisar. en av dem hade rödfärgade toppar, så jääävla ball! Jag fick ABSOLUT inte färga håret för min mamma (giftigt och alt det där, vilket ju inte t.ex. Directions ÄR). Däremot kunde hon tänka sig att låta mig sätta in dsådana där plastfärgslingor som man flätar/smältar fast i vid hårrötterna. Jag parade och sparade mina slantar och hade tillsslut hundra kronor (nog för en slinga) i salongen barmhärtigade personalen sig öer mig och gav mig en extra for free.
Den känslan att komma till skolan med något så edgy, något så bal, jag kände att jag hade förändrat hela min person, var så sjukt mäktigt!
Så, även om jag håller med dig om allt med att man skall avdoktrinera barn att utseende är viktigt så tycker jag samtidigt att lite normbrytande, balla saker som kan få barnet att känna sig ballt oh unikt kan vara för. För jag skulle ALDRIG vilja byta bort den delen av min självkänlsa som de tre plastslingorna i håret sådde hos mig!

Jag tänker så här: Använd inte karamellfärg, det är så svårt att få bort.
Men annars så vet jag inte. Jag säger ju att alla färger är tillåtna, på kläder. Varför inte på håret? Hellre då att det är något de vill testa som jag kan hjälpa dem med än att de ska smyga med det senare för att jag förbjudit det. Inom sånna här gränser alltså.
Har aldrig riktigt funderat på det.

Nu var det ju inte jättelängesen jag också var barn, och har heller inga barn själv, men jag minns spänningen första gången jag fick göra två slingor. Inte för att jag tyckte att det skulle bli fint eller för att det hade något alls att göra med hur jag själv såg på mitt utseende, utan för att det var så SPÄNNANDE!
Att färga hela håret på ett barn för utseendets skull tycker jag är helt åt helvete, men vill barnet fruktansvärt gärna göra någon färgglad slinga är verkligen helt ok, just för spänningens och glädjens skull. Ett tips är att försöka hitta färgglada hårmascaror! Ger fin färg men går ur efter att man tvättat håret och är därför inte så permanent 🙂 Något annat jag haft är slingor som man smälter fast i håret och som ramlar av efter några månader.

vi tänkte nog samma tanke här , vår mini ziggy ville ha knallrosa lugg så då fixade vi det det är ju semi färg som sätter sig utanpå och inga kemikalier så jag förstår inte varför det ska vara fel ? vi uttrycker oss i kläder och färger här och jag ser det mer som att vi har möjlighet att leka och välja själva vilka vi vill vara . jag får lite ångest nu när man läser alla reaktioner och jag förstår att barn inte ska lära sig att deras värde ligger i hur de ser ut . men lite just därför med kan jag känna en befrielse i att man just ser det som uttryck,konst , mm vi väljer själva hur vi vill se ut och det är inge fel med det . jag själv är make Up artist och där är ju faran stor att mina döttrar ska ta efter mig ( som egentligen aldrig skulle gå till Ica utan mitt smink ) därför försöker jag avdramatisera det hela genom att se det som just vad det är
= färg,form och lek ! sen måste jag ju tillägga att det vart fantastiskt coolt 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *