Kategorier
Vardagstrams

Det kunde man inte tro! (Nej men gör inte det då!)

För en herrans massa år sen lärde jag känna en tjej som jag gillade mycket. Jag gillar iofs de flesta och det krävs inte så mycket för att imponera på mig men hon och jag klickade verkligen. Vi gick i skolan ihop och varje rast kom hon springande med en cigg och nåt nytt skvaller ”Kom ska ni få höra!” sa hon och så skyndade vi oss ut till rökrutan där vi fick veta det senaste om alla i stan. Hon kände ju typ hela Hudik så hon fick ju höra både det ena och det andra och vi lyssnade. Aldrig tänkte jag en tanke på att nåt av det hon sa kanske var kryddat eller osant, för folk är ju generellt ärliga och jag hade ingen anledning att misstro henne. Det gjorde ingen annan heller för hon var omtyckt och sågs som pålitlig av de flesta.

Men så en dag dog min katt. När han dog var jag borta över helgen och min kompis, hon som visste allt om alla, hade lovat att sitta kattvakt. Hon älskade katter och hon gillade min katt och hon var pålitlig på så sätt. Men så ringde hon och berättade att hon hittat honom död. Hon lovade att ta hand om honom och jag kände mig trygg.

När jag kom tillbaka hade ryktet redan börjat gå. Nån hade spritt ut att jag lämnat katten hemma utan vatten och mat i över två veckor och bara dragit och jag fick en ovälkommen och jobbig påhälsning av lokala djurskyddet som fått en anmälning om vanvård från någon som tagit ryktet på allvar. De hade även hört att detsamma gällde hunden (jag hade en dobermann) och bad om att få se honom. Det var så fruktansvärt skamligt och kränkande men ja det fick de. Fast då skrattade de. Dels för att min hund var världens busigaste och knasigaste men också för att han ”såg jättefin ut och hade fantastiskt fina muskler, inget tecken på svält”. Jag fick intrycket av att de också skämdes för att de gjorde sitt jobb just då.

De omhändertog iallafall katten (jag hade bett min vän lägga honom i frysen) för obduktion, för en sån måste göras innan de beslutar om åtal, och det blev några jobbiga veckor innan jag äntligen fick meddelandet att han dött av ett svalt snöre som slitit sönder tarmen.

Jag kunde inte fatta var det här ryktet kom ifrån tills polletten trillade ner. Jag försökte nå henne men hon gjorde sig själv oanträffbar och det tog många år innan jag förstod varför hon svek mig sådär när vi var så bra vänner. Jag tror inte hon ville något illa egentligen, men en snaskig historia är en snaskig historia och jag kan tänka mig att hon mådde riktigt bra just då, i den stund hon hade allas öron med sig. Alla ville lyssna och alla flockades kring henne. Idag fattar jag hennes typ. Människor som har ett enormt bekräftelsebehov och som behöver stå i centrum på något sätt kan gärna skapa sig en roll där de har något att berätta varje gång man träffar dem eller nyheter att leverera (skvaller). Oavsett om det är på bekostnad av andra.

Jag gissar att väldigt många tänkte just då att ”det där kunde man inte tro om Natashja!’’ men det är ju just när man tänker det som man ska dra öronen åt sig. Nej, tro inte på det! Jag fick själv omvärdera så många olika ”sanningar” jag fått berättat för mig om alla våra gemensamma vänner och fick en smärre kris.

Vad var sant? Vad hade hon ljugit om? Hur kunde jag ha trott på det hon sagt? Hon sabbade flera potentiella bra vänskaper för mig (och för andra) genom att baktala människor jag antagligen tyckt mycket om ifall jag inte litat på hennes version av dem och jag skäms så innerligt över att jag lyssnade.

idefix

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Det kunde man inte tro! (Nej men gör inte det då!)”

Det är sånt här man ska ta lärdom av! Och sen är folk jävligt duktiga på att bara lyssna på den ena parten och tro på allt hen säger.
Jag har lärt mig att bilda min egen uppfattning om folk och man ska verkligen inte tro på allt andra säger. Skitsnack är bland det värsta jag vet. Speciellt när man inte ens får chansen att försvara sig eller berätta sin version innan folk drar slutsatser.

Det finns en typ av människor som är så fokuserade på sitt eget JAG att de inte alls förstår vad de utsätter andra för.
Jag hade en liknande vän som alltid satt där och lyssnade och fick en att öppna sig och sen rätt vad det var hade hon tagit andras berättelser, berättade till henne i förtroende och gjort dem till sina. Som den gången jag berättade om min då pågående bulimi, som hon tröstade och fanns där och sen två veckor senare kommer jag hem till henne på en fest, hon sitter och gråter och folk sitte runt henne och klappar på henne. Marcus en kompis kommer till mig och berättar att ”vi måste vara snälla mot Anna, tydligen lider hon av en ätstörning och kräks upp maten”.
Det var så fruktansvärt. Hon hade ingen ÄS hade snott min story och vad kunde jag göra? Jag ville inte att ngt skulle komma ut, ville inte verka som en hemsk vän som inte brydde sig men hon satt alltså där och fick den sympati och hjälp jag inte vågade be om.
Storyn om din vän påminner om Anna. En sån som är så egocentrisk och skev att hen inte hajar vad hen utsätter andra för och antagligen, precis som Anna (som sedermera blev religiös och ”fann Gud” *klöks*) är helt övertygad om att hen är den gode.
Måste vara pissjobbigt.

Så sant. Jag tycker också man ska vara misstänksam.
Jag har en bekant som fortfarande i vuxen ålder berättar OTROLIGA historier. Vad jag än berättar så har hen alltid upplevt något mer spektakulärt på samma tema att komma med. Jag är helt säker på att hon ljuger. Jag är en jävligt misstänksam person, kanske för att jag själv ljög ihop historier som barn för att verka intressant.
Jag frågar ofta henne ”är det sant, är det VERKLIGEN sant?” och hon svarar alltid JA, SÅKLART!
Det knepiga är att jag har aldrig kommit på någon av hennes lögner. SÅ det kan ju vara sant det hon berättar.
Fast nej jag tror ändå inte det.

Mitt ämne har inte alls med ditt ämne att göra, men jag måste fråga och få lite råd och tips från alla smarta feministhjärnor här inne. Hoppas det är ok att ta lite plats 🙂
Jag höll ett föredrag igår på universitetet om att våldtäkter är ett mansproblem, inte ett kvinnoproblem. Det är män och pojkar som måste lära sig att ett nej betyder nej osv. Sa också att män måste ta ansvar kollektivt. Tog ett exempel och berättade om Daisy Coleman och det uppmärksammade målet och hur vanligt det är ned victim-blaming.
Där har ni lite bakgrund.
Nu till problemet.
Efteråt kommer en man fram till mig och beklagar sig för han känner sig anklagad och utpekad för att han är man. Jag bad om ursäkt och sa att jag förstår att ni inte är en homogen grupp men kom inte längre. Jag ville inte be om ursäkt. Vi kvinnor känner ju oss redan anklagade vi får ju skulden. Så varför kan inte mön kollektivt få skuld och ansvar? Men där stod han med hundögon och ville bli gullad med för han kände sig kränkt.
Vi ska diskutera talet ytterligare på måndag, och jag vill få lite tips och råd hur jag bemöter vita kränkta män som inte ser problemet jag belyser utan fastnar vid tänket ”jag är en bra man som aldrig skulle våldta”. Hur får man mön att förstå kollektivt ansvar?
Hoppas på lite feedback och att ni förstår scenariot.
Tack!

Se honom inte som en ’vit kränkt man’, det är reducerande & om du har den vyn av honom i åtanke så kommer det att smitta av sig på hur du bemöter honom. Såklart behöver du inte gulla, såklart behöver det inte vara silkesmjukt, men såklart kan en se honom som en människa som inte förstår – för att det för honom är så främmande – & ur detta tala till honom.

Sånt här tycker jag är så himla svårt för man vill ju lita på det ens vänner säger, ta dem på allvar och så där men samtidigt vill man inte bli lurad och utnyttjad. Hade också en klasskompis när jag gick på mellanstadiet och högstadiet som berättade den ena historian värre än den andra om saker som hon varit med om, olika äventyr och romanser. Vi skrattade väl mest i början för hon berättade på så dramatiskt och roligt sätt. När historierna började handla mer och mer om hemska saker hon råkat ut för blev vi mer oroliga. Hon kom till skolan en dag med plåster på armarna och sa att hon skurit sig men så råkade ett plåster lossna och det fanns inte ett sår där under. Vi andra började då mer och mer ifrågasätta det hon sa och trodde mindre och mindre på hennes berättelser. De blev hela tiden värre och värre och vi gick till fröken och sa att vi var oroliga för hon hittade på så mycket. Hon fick börja gå till skolkuratorn men historierna fortsatte. Ett tag senare kom hon och sa att hon tänkte försöka ta livet av sig, och vi trodde som vanligt att hon bara överdrev och ville ha uppmärksamhet. Det hade pågått under så många år och aldrig hade något hon sagt visat sig stämma. Jag kommer ihåg att jag blev så arg när hon sa det där för jag tyckte liksom att fan, nu har du gått för långt! Det här är inget man bara säger hur som helst. Den kvällen svalde hon en massa av sin mammas tabletter och fick rushas akut till sjukhus och magpumpas. Hon klarade sig tillslut men shiiiiiiit vad dåligt jag mådde efter det där!! Fick så sjukt dåligt samvete.
Hur ska man veta när det är på allvar och inte? Om någon anklagas för nåt hemskt som man absolut inte tror personen är kapabel till, men samtidigt så finns det ju massa snälla fina människor som gör hemska saker till vänners/familjs/grannars stora chock. Tycker det kan vara hemskt klurigt alltså…

…det värsta är att det finns en massa vuxna människor som fortsätter gå omkring och ljuga och hitta på, på nåt sätt kan man ha förståelse för en obetänksam tonåring, men vuxna som håller på att ljuga, usch!! Oförlåtligt.

Om man inte säkert vet vad som har hänt är det bättre att låta bli att tro vare sig det ena eller andra tills begreppen är utredda. Nåt jag har lärt mig i livet är att jag aldrig slutar förvåna mig vad människor är kapabla eller inte kapabla till.

Inatt drömde jag att jag passade dina barn. (Egentligen var det en blandning av dina barn och min brorson). De var rädda för spöken utanför fönstret (det fanns spöken där). När spökena morrade ställde jag mig dock vid fönstret och röt tillbaka. Försökte se ut som en screammask (det lyckades) och vrålade allt jag kunde. När jag vaknade sa min kille att jag morrat i sömnen igen. Kändes bra.

Viktigt inlägg för att påminna oss alla om att inte svälja allt vi hör. Det skrämmer mig hur vanligt förekommande det är med lögner och smutskastning, ofta i syfte att skada någon annan och för att själv vinna fördelar. Tyvärr kommer de flesta undan med sådant beteende, skadan är skedd och går ofta inte att reparera för den som kommit till skada.

Hej! Bra at du tar upp det här problemet, men jag måste fråga någon vettig och skriva av mig om en annan sak.
Det var en grej som uppstod i går som jag bara inte kan ge släpp på. Jag bor tillsammans med en killkompis och i går hade han två kompisar på besök, jag stod i köket och strök en skjorta och lagade mat (hello multitasker!) När dom två kompisarna skulle gå stod alla tre i hallen som är öppen mot köket och den ena slängde en kommentar ”oj, ser du har skaffat dig en riktig hemmafru”, sen fortsatte det med skämtsamma kommentarer ”i köket vid strykbrädan, där hör hon hemma!” Jag blev så himla arg, men visste inte hur jag skulle reagera. Jag är så trött på at skämt används som en ursäkt för förtryck, Jag är skälv en mycket skämtsam och rolig person, och hatar at avbryta en ”rolig stund” med argt prat om feminism, men samtidigt är jag inte van vid at bara böja nacken och ta i mot skit. Vad skal man göra i sådana här ”skämt-förtrykk” situationer?

Hmmm vet inte vad som är bästa sättet att bemöta sånt där på men jag hade nog instinktivt svarat med en blandning av lugn, allvar, humor och sarkasm. Typ: ”Hahahaha men fan vad härligt, grabbar! Grattis! Ni fick skratta lite åt sexistiska skämt OCH har fått en tjej att känna sig nedvärderad och tilltryckt, allt på samma gång. Jävligt kul för er! Måste kännas himla bra.”
Kan gissa att det blir kommentarer typ: ”Men vaddå kan du inte ta ett skämt eller?” som omedelbart svar (as always, när man säger ifrån när man uppför sig illa). Och då hade jag bara lugnt fortsatt med ett leende på läpparna: ”Jo men absolut. Det var sjukt kul. Verkligen! Ha ha ha. Grymt skoj. Där fick ni till det. Grattis, som sagt.”
Förhoppningsvis blir det ändå en liten markering på att man inte tar nån skit från kräk som skämtar på ens bekostnad även om jag inte tror att det kommer få dem att ändra attityd…

jag älskar också skvaller, men sätter väl nån slags gräns vid skvaller som kan skada på riktigt. beror också på VEM som skvallrar. Jag är själv en skvallerkärring men hittar inte på saker fritt ur huvudet (eller spekulerar vidare på nåt och levererar det som sanning).

Fy vad hemskt att få ett sådant rykte när man precis förlorat sin katt.
Men det du skriver ger ju en riktig tankeställare. Varför tycker man om skvaller egentligen? De flesta är ju ändå medvetna om att de mesta skvaller är falskt och förvridet för att bli intressantare (om man till exempel tittar på skvallertidningar)

Fast nä, jag kan hålla med dig ang den här historien, men det där är ju precis sånt tänk som när tex en kille anklagas för våldtäkt, o alla ba ”det hade jag ialdrig kunnat tro om honom”…(ett ämne du ju själv tagit upp tidigare om jag inte är helt ute o cyklar) Då kan man ju inte följa rådet i det här inlägget o ba ”nä, jag tänker inte tro på rykten/anklagelser, jag känner ju den här människan”? Bara en fundering.

Tänker på alla olyckliga som fick en massa skit på grund av folk som henne (kan ju förresten jämföras med skatteverket som får in hur många tips som helst om folk som ”fuskar” trots att de inte gör det).
Hunden ser ju för övrigt hur hälsosam ut som helst 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *