Kategorier
Vardagstrams

Hurär en typisk svensk?

Har ni sett ”mitt stora feta grekiska bröllop”? Jag brukar hävda att den filmen är en verklighetsskildring för greker är PRECIS så där. PRECIS. Och alla andra greker jag känner säger samma sak och skrattar; Vi är så där! Sådär är min farfar! Så där är min mamma! Helt sjukt.

Skjut mig inte  nu men jag tycker att stereotyper är skitroliga. Inte de rasistiska hatiska stereotyperna typ att alla judar är snåla men de där harmlösa, charmiga som att vi svenskar är tysta och alltid sitter på varsitt säte i bussen och får panik om nån sätter sig bredvid. Jag känner alltid igen mig i dem men ser de sällan som något negativt utan snarare en del av vår charm.

Vilka stereotyper tycker ni stämmer in på er?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hurär en typisk svensk?”

Stereotyp av svenska män som är rolig och stämmer: Svenska män skaffar gärna två, tre barn med en kvinna men han måste fundera länge och väl på om han ska gifta sig med henne, helst i flera år. Att gifta sig innebär ju att man har BUNDIT sig till varandra för sjuttsingen! Det tål att tänkas på. 🙂

Det som stämmer in på mig är att jag är tyst. Att jag kan sitta tyst ett tag även när jag har sällskap. Som vi svenskar bara kan! =)
Fast, jag bor i ett land där man pratar konstant (södra Frankrike) och här är man otrevlig och osocial om man inte gör det!

Håller med, tycker det är rätt kul.
Jag blir smått chockad när jag blir tilltalad av en främling på offentliga platser, känner mig nästan förnärmad över deras vågade tilltal även om de t.ex. bara frågar efter vägen. Svenskar talar inte med främlingar 😛
Jag går hellre vilse än ber en främling om hjälp.. otroligt dumt men djupt inrotat.

Förutom det här tysta och undvikande av kontakt med okända så har jag som bott i England i snart 4 år märkt en sjuk skillnad när det kommer till estetik. Framför allt inredning. Till skillnad från min sambo vill jag att allt ska vara vitt och frääääääääscht. Förstår inte varför ett par lila gardiner i glansigt tyg med glittertråd och stora röda blaffiga blommor kan vara en bra idé. Nej, Billy-bokhylla ska det va!
Sen tar vi svenskar jämställdhet och god infrastruktur för givet.

Jag vet egentligen inte vad som räknas när man är en svensk stereotyp, jag har hela tiden känt mig lite utanför, tills jag flyttade till Norge. Här känner jag mig hemma, lite flummig och norsk.
Jag är blyg men pratsam när jag blir nervös – vet inte om det är typiskt svenskt. Något jag däremot antagligen har gemensamt med många andra är den där slängan ”du ska inte tro att du är något” som snurrar i huvudet hela tiden. Man ska inte vara för mycket eller för lite. Man ska vara lagom. Och lagom är väl ett ord som inte går att översätta på många språk?

Haha, vad roligt, själv är jag från Norge och känner efter 5 år i Sverige att jag passar bättre här 😛 Tycker det här med att vara blyg/tyst inför främmande är rätt likt i båda Norge och Sverige, jag är sån själv också.
Älskar förövrigt ordet ”lagom”, närmaste man kommer det i Norge är ”passe”, betyder typ samma sak men gillar ”lagom” bättre 😉

Jag kan säga att jag känner mig betydligt mer typisk svensk än asiatisk. Stereotyper som ovanstående är skitroliga för det handlar inte om genetiska egenskaper utan om ett inlärt beteende. Jag tycker inte om att få säteskompis på bussen och åker hellre till slutstation på en expressbuss än erkänna att jag satt mig på fel buss…

Jag tänker att det handlar mycket om i vilket sammanhang och av vilket syfte man pratar om dessa stereotyper. Jag kan också tycka att det är lite charmigt med svenskar (och finnar) som inte vågar sitta bredvid varandra på bussen, och det kan vara en kul grej att skämta om osv. Men det blir ju en helt annan sak om nån säger det på ett föraktfullt sätt (speciellt någon med ett maktövertag) i syfte att förminska.
Själv är jag från Finland, och är alltså ungefär som svenskar, bara lite tystare, stelare, och dricker mer. (Nja)

Problemet här är att du tar dig tolkningsföreträde gällande vilka fördomar som är okej och vilka som inte är det. Nu är väl föreställningen om att svenskar är tystna och inbundna och får ”panik” om någon sätter sig bredvid dem på bussen knappast hatisk eller rasistisk, men jag skulle inte säga att den är harmlös eller charmig heller. För mig personligen är det ibland ett skitjobbigt att vara en del av denna stereotyp. Jag kan må väldigt dåligt av denna omöjlighet det innebär att utan alkhohol och i en mer vardaglig kontext ”ta kontakt” med en medmänniska. Det behöver inte handla om en raggningssituation utan att överhuvudtaget våga ge någon en komplimang, fråga om något, inleda en konversation. Sånt kan vara jobbigt, och jag inbillar mig att det är en av de sakerna som definierar mig som ”svensk”. Inte vidare charmigt.

Jag tyckte det var lite trist att vara så typisk svensk förrut, det här med att helst vilja sitta själv på bussen, söka upp lugn, blir trött i huvudet av högljudda människor osv.. Blir helt matt när jag är utomlands och alla ska prata med en hela tiden osv. Men har accepterat min ”läggning” nu…:)

Jag är iaf lite som en typisk stockholmare 😛 Går alltid jättefort när jag ska någonstans och suckar nästan/blir lite irriterad om jag hamnar bakom någon som är jättelångsam xD

Bott i UK i 4 år och blir alltid sån kontrast när jag är på besök i Sverige och råkar gå in i någon på stan, nudda vid någon främling, de går in i mig eller man bara råkar vara i vägen. I UK säger alla ”sorry” bara man tittar på dem (i många av de städer jag varit i i USA också), i Sverige traskar folk vidare utan ett ord vilket jag uppfattar som väldigt otrevligt då folk verkligen slår in i en ibland och inte säger ett ord och jag säger oj förlåt, ”vilket sätt” tänker jag. Men efter några veckor i Sverige har jag vant om mig och säger själv inget mer haha. Så, absolut trevligare ton mot främlingar här jämfört med i Sverige (även om den kan va fejk och bara inövat liksom) med fler trevliga ord i meningar, en annan typ av respekt.. här uppe i Skottland säger 95% tack till busschauffören när de går av bussen liksom, såna grejer.

Fast jag måste säga att jag blir lite less på artigheten i England (bor här). Fattar liksom inte grejen med att du ska be om ursäkt för att jag bumpar in i dig.
Men att säga tack till busschauffören tycker jag är trevligt. Och som sagt, det här med att köa är de faktiskt ännu bättre på i England än i Sverige. Men när gamla gubbar ska envisas med att jag som ung tjej ska kliva på före dem på bussen brukar jag bara känna att ”men kliv på själv för i helvete”! Om det är fullt på bussen och jag tar sista platsen kommer jag ju ändå att ge upp platsen för din skull, gubbe. 😉

Det här kanske inte har så mkt med att vara svensk att göra, men vår bild av årstiderna är rätt underhållande.
Vi längtar nå så in i bäng till semestern och allt kul vi ska göra, och i bilden av sommaren och semestern så lyser solen varendaste dag. Redan i april börjar vi köpa bikinis, tunna tunikor i ljusa färger och skor med öppna tår, men vi glömmer att det oftast är så kallt långt in i juni att en måste ha täckjacka på midsommarafton. Det regnar nästan hela juni och juli, men skulle det mot förmodan vara uppehåll så att en kan SITTA UTE OCH ÄTA så invaderas verandan av mygg och knott och det är så kallt ute att maten kallnar. I augusti brukar det vara lite bättre, men då är det oftast så varmt att folk börjar beklaga sig och så kommer getingarna. Då börjar vi längta efter den mysiga hösten istället, när vi får ha stickade tröjor, mysa med te och en god bok – men tröj-fan kliar, en bränner tungan på teet och vem hinner egentligen läsa en hel bok? Dessutom så drabbas de flesta av någon typ av tillbaka-till-skolan/dagis-relaterad sjukdom som lamslår arbetsplatser och utbildningsinstitutioner långt in i september. Så småningom så vill vi ändå att det ska bli vinter på riktigt. Vi längtar efter snö och ett riktigt vinterland, vit jul osv – men den första frosten kommer alltid som en överraskning och vi står där i våra tygskor och skrapar rutan med bankomat-kortet. Det där sista datumet för när en ska byta däck brukar också förträngas lika bra som vi förtränger vilka dagar sopbilen kommer, trots att vi byter däck två gånger om året. Har en ingen bil så drabbas en av inställda tåg och bussar pga nedfallna löv, för mycket is på spåren och så vidare så hela hösten är en enda lång försening till jobb, skola, dagis och träningar. Lagom tills vi har betat av Halloween, Allhelgonahelgen och fått på vinterdäcken så börjar jul-stressen och efter den kommer mellandagsrean och sist men inte minst hetsen för vad en ska göra över nyår. Ska vi till fjällen eller bara vara hemma och ”mysa”? Hur gör vi med vår skotträdda hund och vem kör? Eller om en är singel – paniken över att inte vara bjuden till en enda fest! Efter nyår kommer januari som är en enda lång uppförsbacke ekonomiskt. I februari brukar alltid den sista vågen av vinterkräksjukan/svininfluensan/valfri sjukdom slå till och lamslå arbetsplatser och skolor IGEN, men ”ÄNTLIGEN börjar det bli lite ljusare!” Mars svischar förbi och helt plötsligt står en där i april och fingrar på en ny bikini, tänker att om jag ba tränar 5 dagar i veckan så är beach 201x inte en omöjlighet! 😉

När jag var i Spanien blev jag tokig på att man aldrig höll några tider. Jämt fick vi stå och vänta utanför ett museum eller liknande på att våra värdar skulle dyka upp. Det värsta var en kväll när vi skulle grilla och inte fick mat förrän vid typ midnatt. Upprörande! =)
Annars gillar jag att vi är artiga och försiktiga, det är skönt.

alltsa tycker ocksa stereotyper kan vara sa himla himla roliga. fast roligast ar det val om man har utlandska rotter/bor utomlands for da blir det sa tydligt hur annorlunda vi ar pga vara kulturer.
jag bodde flera ar i Italien. kan inte tanka mig att man kan vara mer stereotypisk an vad en italienare ar; alskar mat, tycker att allt som ar italienskt ar bast, <– overtygade om att alla andra haller med om detta (!!), hogljudda, charmiga osv osv. stannar man tillrackligt lange blir man likadan. jag blev det iaf. 🙂

Karin: Är exakt likadan! xD Shiiit vad jobbig jag tycker långsamma människor är och varför ska dom gå MITT FRAMFÖR mig? xD
Och gillar inte att sitta bredvid folk på bussen, känner mig nästan instängd om jag sitter innerst.

Det där med att vi svenskar köar. Jämt. Överallt. Ska man inte vänta på sin tur? 😉
Och tider. De ska hållas. Basta. 😉 Jag är väldigt svensk på det viset.
Min kusins fru sa en gång att svenskar tar väldigt lång tid att lära känna men när man väl gjort det, då har man en ”friend for life. Americans are the opposite, they’re very friendly to a point but you never really get to know them”.
Både hon och min kusin är amerikanare. Det kan vara så att det ligger något i det hon säger.

Det där har jag hört av flera, att svenskar är som kokosnötter. Svåra att knäcka men när man väl gjort det är man med i kompisgänget för alltid.
Har själv bott i Nordamerika och det värsta jag visste var att när de sa att man borde ta och träffas för en kaffe snart så menade de det inte. Fått för mig att som svensk säger man inte att vi borde ses för en fika snart så blir man överraskad om personen faktiskt hör av sig 🙂

HATAR när främlingar sitter brevid mig på bussen! Det blir obevkämt och trångt. Speciellt eftersom om jag sitter innerst blir det sjukt pinsamt om inte personen som sitter brevid inte reser på sig när jag ska ut. Så jag typ snubblar över hen.
Dessutom förstår jag inte varför man random ska prata med främlingar?? Att det är så ”haha jäkla typical svennesaker! Svenska är SÅ löjliga och blyga!” att inte gör det liksom… haha.
Ordning och artighet däremot. DET är fint det. haha

Att man MÅSTE lägga ”pinnen” på bandet åt kunden som står bakom en i kassakön! 😉
Det där med att komma i tid är viktigt för mig, önskar att några av mina vänner kunde
lära sig det, de kör med ”African time” och det fungerar verkligen inte i Sverige.

Haha! Jag jobbar på Ica och har varit med om rätt så många ”pinn-situationer” där nästkommande kund MYCKET förnärmat och demonstrativt slängt upp pinnen efter tidigare kunds varor, samtidigt som hen har spännt blicken i ryggen på syndaren. (Aldrig varit med om att det har har gjorts samtidigt som ögonkontakt tagits, det är alldeles för icke-passiv-aggressivt beteende haha!) Ibland har också någon kommentar yttrats – alltid högt nog för att höras men aldrig så högt att personen framför verkligen ska känna sig manad att svara… Det är för övrigt det jag tycker är roligast med mina kassapass – att se hur människors samspel på planet ”sociala normer” kan gå både så fel och så rätt…hehe…

jag hatar stereotyper. :C De är så endimensionella och det är så lång bort från mig man kan komma. men om en bra komiker använder sig av dem så skrattar jag gärna jag med! jag är halvlatina och jag kan dansa salsa så det stämmer! men jag är halvsvensk så samtidigt stämmer det absolut inte att jag är dålig på att dansa! antar att jag inte gillar etniska stereotyper eftersom jag inte tillhör någon ”halvsvenskhalvkaribsk”- etnicitet

Sådant som känns typiskt svensk är väl att hålla noggrant på regler (bussen får liksom för guds skull inte stanna där det inte finns en hållplats), köa, passa tider och hålla främlingar på avstånd. När jag skriver detta inser jag att jag passar in väldigt bra här i Sverige, jag älskar ordning och reda och förutsägbarhet och hatar när folk sitter nära eller när främlingar pratar med mig.

Typiskt svenskt med mig – Hatar när försäljare ringer, är tyst och hälsar sällan på främlingar, kollar på Kalle Anka på julafton trots att jag vet från början till slut vad det handlar om, hatar reklam men skruvar alltid lite på mig när jag ser på SVT och tänker ”när kommer reklamen??”,
och framförallt att jag är socialist och tycker att en fungerande välfärd är bland det viktigaste som finns!
Och juste – att jag gladeligen hävdar att jag är ateist men samtidigt tycker om att fira högtider i kyrkan.

Helt off topic här, men har du något bra inlägg som förklarar feminism lite basic? Jag får med jämna mellanrum försvara feminismen för mina jämnåriga kukbärande klasskompisar (18 år) och det är ofantligt tröttsamt att försöka förklara för minst 3 bestämda killar som vägrar att ens försöka överväga det jag säger. Om du har något förklarande inlägg eller så hade jag varit tacksam om du kunde länka det. You rock LD! 🙂

Jag är väldigt ”ordning och reda” och det känns typiskt svenskt (jag är halvsvensk om vi ska vara petnoga men identifierar mig främst som svensk). Jag hatar när folk är påflugna och liksom tar sig friheter. Man ska vara lite försynt i kontakten, inte bara bjuda in sig eller fråga om en tjänst första gången du träffar någon. Så gör en del från andra kulturer har jag märkt och då känner jag alltid att jag är SÅ svensk. Jag står inte ut med folk nära inpå, exemplet med bussen är klockrent, jag mår fysiskt illa om någon sätter sig ”för nära”. Jag vill heller inte ha kontakt med grannar osv. Svårt att veta vad som är svenskhet och vad som är social fobi men jag är glad över att jag inte är uppvuxen i något annat land där man förväntas vara social på ett annat sätt, här känns det ju iaf någorlunda socialt accepterat att dra sig undan.

En sak som jag tycker är typiskt svenskt, och som jag själv känner igen mig i är när någon går före i kön. Man muttrar för sig själv och surar rejält, men aldrig att man säger något högt.

Jag är lite ”typisk norrlänning”, dvs långsam och sävlig och fåordig. Det är jag i en burk.
Men det är väl typ som stjärntecken det här egentligen. Några rätt allmängiltiga drag dras ut och sätts ihop och sen är det rätt lätt att känna igen sig i flera utav dem. Jag är tex en rätt typisk vattuman 🙂

Min hatgrej är nog när folk snackar om hur svenskar är så himla jante etc. Det handlar ju alltid om att de själv är sjukt jävla jobbiga och ingen gillar dem och så får de för sig att om de hade borr i ett annat land där folk var mer sköna och avslappnade så hade det varit helt annorlunda. Tillåt mig tvivla liksom.
Förknippar mig nog ganska lite med att vara svensk som så, däremot kan jag ju se hur min vithet gör att jag utövar rasism.

Jag hatar när jag säger att jag är feminist och vegetarian och folk är typ, jaha det är därför du har hippie-kläder på dig, och jag ba nej jag har secondhandkläder men okej det är väll hippie. Eller de får säga vad de vill men de får inte vara nerlåtande!

Jag är från Norrbotten och fördomen är väl att man är inåtvänd, tystlåten och svarar med en stavelse på allt och det är så väldigt mycket den absoluta motsatsen till mig. Jag är högljudd, jag pratar med ganska mycket gester och jag tenderar att prata mycket och länge om jag inte blir stoppad. Jag är nästan alltid lite för mycket, gapskrattar när andra småfnissar och hörs ibland över en hel byggnad när jag egentligen menade att bara höras av de tre jag pratar med för tillfället. Jag har lätt att prata med folk som jag inte känner och jag har nog dödat många människors fördomar om norrbottningar.

Jag kan hälsa och prata lite väder och vind med allt och alla. Men egentligen är jag ganska nogräknad med att släppa nya människor inpå livet, umgås helst med folk jag känt sen skoltiden och ett par enstaka nytillskott. Tycker egentligen det är lite jobbigt att dela resväg med en mamma med barn från samma förskola som envisas med att prata en massa varje morgon. Sitter hellre själv faktiskt, har stort behov av att vara ensam ibland och har stuga i obygden just därför.

Det haller jag med om! Jag bor i Californien och har bott har i mer an ett ar, och att umgas med amerikaner har inte bara hjalpt mig att se hur de ar utan ocksa hur jag och vi svenskar ar! haha superintressant. Jag brukar forsoka ta det basta fran bada, tillexempel gillar jag att amerikaner generellt sett ar valdigt oppna och trevliga mot framlingar, medan svenskar ar valdigt lojala nar man val lar kanna oss. Och sa gillar jag vart kritiska tankande och analyseringar i sverige 🙂
kram kram

Efter manga ar utomlands kan jag tänka pa följande. Jag är lite reserverad och tycker att det är jobbigt att hamna i en miljö där jag inte känner nagon, jag glömmer bort att hälsa ibland (uppfattas tyvärr som oartigt), jag blir irriterad när folk inte haller tiden pa jobbet (privat är jag inte lika noga), jag har lite svart för hierarkier bade uppat och nedat, jag julpyntar en hel del för julen är speciell :), jag gillar trägolv, trasmattor, ljusa möbler och skulle gärna bo i ett rött trähus. Jag bryr mig inte sa mycket om ifall folk kan se vad vi gör här hemma och täcker därför inte fönstren med en stor gardin. Även da jag hade lite pengar sparade jag ihop en buffert som säkerhet. Jag har en svensk syn pa barnuppfostran, med mer medbestämmande och diskussion.

Ansåg mig vara ganska så osvensk tidigare; tycker det är trevligt när folk (oftast äldre tanter) pratar med en lite spontant i kollektivtrafiken eller man får ställa upp och ge vägbeskrivningar, är väldigt social och rakt på sak, tar gärna en del plats och har ett hett temperament. Men så bodde jag ett halvår på Irland och god damn vad svensk jag kände mig helt plötsligt! 😛
Blev galen på att folk alltid kom 1-2 timmar försent (fick ganska snabbt pli på folk dock så de såg till att passa tiden när de visste att vi svenskar skulle vara med :P), på att inte bussar gick enligt tidtabellen utan man fick ställa sig vid hållplatsen och liksom hoppas att en buss skulle dyka upp förr eller senare, på att det, när vår varmvattenberedare gick sönder, var fullständigt omöjligt att få veta ens vilken vecka de skulle ha tid att kunna komma och kolla på den. ”Oh, it depends, love”. Jaha, på vadå?? Ni måste ju kunna säga om det blir om en dag, en vecka eller en månad, liksom? Dom bara: ”Oh you’re not in Sweden now, love. This is Ireland. We’ll come when we come”. Aaaaaaaaarrrrgggghh höll på att smälla av!! Haha då saknade man all ordning och reda hemma kan jag säga. 😛

I hear you… I Sverige förväntar vi oss att saker ska fungera, för att de oftast gör det, och att när någon anger en tid så gäller den. På Irland används tidtabeller som ett slags lockreklam ”Titta så snabbt du kan komma från A till B”. I verkligheten tar det i snitt 25-30% längre tid, men det vill de väl inte skriva, för då skulle ju färre personer ta bussen.
En kompis, som arbetade på ett bygge, berättade att han på jobbet fick ett samtal från någon ansvarig på fredag eftermiddag, om något som behövde göras. Min kompis sa, sanningsenligt, att det inte skulle hinnas med innan helgen. Responsen från den som ringde var ”Look, I don’t want to know that. Just tell me it’ll be done so I can go home and relax.”
Svenskar har helt enkelt en annan syn på när ärlighet är önskvärt, medan många andra tycker vi är oartiga och konstiga, som envisas att säga sanningen hela tiden.
Man får tänka på de tillfällen då svenskar tar för givet att man inte säger sanningen om den är obekväm, t.ex när någon frågar om maten de lagat är god, eller när vi säger att någon är fin i håret för att de har klippt sig, eller när vi låtsas att presenter vi fått är preciiiis det vi önskat oss, även om gåvans fulhet får oss att kräkas lite i munnen, eller när vi säger vad kuuul att se dig till en gammal klasskompis som vi alltid avskytt.
Fast det egentligen i längden kanske skulle vara mer praktiskt att tala om att nej, jag gillar inte levergryta, eller nej, den där frisören har inte gjort ett bra jobb, eller nej, köp inte glittriga plasttomtar till mig, det är slöseri med dina pengar, eller för all del inte hälsa på den där människan vi ogillar.
Men ändå mörkar vi, för att inte såra, för att det är lättare, för att alla vet att det är så man beter sig.
På samma sätt som många andra vet att tidtabeller bara är som väderprognoser ungefär, eller att när någon säger att vi MÅSTE ta en fika snart så är det bara en artighet, och att inte säga det vore som att bara säga ”Jag ser det” när någon säger att de varit hos frisören.

Blir alltid sjukt misstänksam när det ringer på dörren, håller andan och tittar ut genom titthålet. Om det står någon där med typ en pärm i handen öppnar jag inte. Om barnet är hemma och öppnar känner jag mig så himla obekväm med att stå ute i trapphuset och snacka med vem det nu är, eftersom jag vet att alla grannarna står och kollar genom sina titthål och tycker det är så jäkla soft att en tog smällen åt dem och att de minsann INTE kommer att öppna när det är deras tur.

Jag känner mig som en stereotypisk stockholmare. När jag flytta hit tyckte jag det var så konstigt att inga log, alla sprang, alla talade med så bestämd röst hela tiden och som om varenda mening gällde liv och död (med intensiv ögonkontakt på det).
Idag springer jag själv mellan olika platser att vara på (musik i öronen gör att jag inte dör av stress), har lika intensiv ögonkontakt och pratar om allt (ALLT!) som om det gällde liv och död med bestämd röst. Och i Stockholm ler man inte – inte ens ett ursäktande leende – mot främlingar i tunnelbanan. Där låtsas man ALLTID att man är ensam om så folk står och flåsar en i ansiktet på 5 cm avstånd. Om man ler mot en främling klassas man som en fullständig galning och folk blir rädda.
När jag hälsar på i Göteborg känner jag mig som den fullständigt galna, oleende, springande, stirrande osköna människan. Där är det ett heeelt annat sätt. Där ska du Gärna le för dig själv när du går på stan, lunka långsamt och till och med (hör och häpna!) kanske genuint intresserat småprata lite med ett butiksbiträde… Det händer inte ofta i Stockholm vill jag lova.
Sen så känner jag mig ofta som en stereotypisk tjej… Förutom att jag kan ha en aggressiv retorik, men då brukar jag ändå tala i falsett… 😛 Dock så upplever jag Stockholm som en ganska så könsneutral stad… Tjejer här är mer hårdhudade och killar här är kanske något mjukare. Det i sin tur har förstås gjort mig mera hårdhudad…

Fast man behöver ju inte hänga på, tycker att många inflyttade förändrar sig och får ett ganska konstigt beteende. Jag beter mig precis som jag gjorde när jag bodde i Karlstad och utanför
Malmö. Har jag inte bråttom så springer jag inte, är jag inte sur så ser jag glad ut och småprata
med butiksbiträden faller sig väl naturligt (om dom inte är stressade)
Lyfter man blicken och är lite trevlig, artig och tillmötesgående så får man samma beteende
tillbaka 🙂

Hahahah sjukt roliga kommentarer! Jag känner mig också väääldigt svensk. Speciellt med min amerikanske pojkvän och hans familj (firar jul där detta året igen, andra året i rad) där man går i kyrkan och kramar personer som man bara träffar FÖRSTA GÅNGEN. OMG får lite panik av att tänka på det, jag är väldigt dålig på att hälsa, och kalla min killes föräldrar för ”Mrs M and Mr O” haha. Finns så många saker som gör mig svensk.. En grej som faktiskt gör mig lite stolt är när jag förklarar något feministiskt för min kille och han småler lite och säger ”Det där är så svenskt. Sånt tänker ni bara på i Sverige..” Jag får dock lite panik över det också för jag vill bara till USA och lära sex-ed och uppmuntra feminism och allas rätt i samhället. Nåja..

Om jag hör grannarna i trapphuset väntar jag med att gå ut 🙂 Jag får också panik om någon sätter sig brevid mig i bussen haha. Fast det beror nog mest på social fobi, jag växte upp i USA och där sågs jag som ett nervvrak men som tur är är ju detta helt normala beteenden i Sverige 😀

Som svensk gillar jag min personliga sfär. När man träffar en människa skakar man hand och absolut inte kindpussa! Och att kindpussa en främling tre gånger?! Jag är alltid så himla obekväm och awkward när jag träffar folk från dessa länder, ex Frankrike.

Jag är punktlig, kall och distanserad, men drar mig inte för att prata med främlingar då det blivit djupt inpräntat i mig av morsan att det bara är lantisar som beter sig så och GUD FÖRBJUDE om man skulle förmodas vara bonnläpp! Så då vet ni… Folk som blir förnärmade av främlingar som snackar med dem är inga äkta stockholmare utan inflyttade ytisar. 😉
Dock gillar jag inte att bli uppraggad av främlingar. Tar det som en förolämpning, som att de tycker att jag är ful och därför desperat nog att vara ”lätt”.

Jag, som finländare, är precis så tyst, blyg och inåtvänt som man kan förvänta sig av en finländare. Jag sitter ALLTID ensam på bussen och finns ingen chans att jag skulle prata med nån i hissen._
Däremot blir jag lite förvånad när jag läser kommentarerna. Tydligen räknar sig svenskar också som tysta och stela. När jag besökt Sverige tycker jag precis tvärtom. Här frågar inten efter vägbeskrivning, vi letar tills vi hittar. Ni däremot, frågar, ursäktar er när man gått in i varandra och tar ögonkontakt. Er kassapersonal är dessutom betydligt trevligare än vår, där man knappt får ett hej.

Vad interessant att höra från din utgångspunkt! När det gäller jobb är dock finländare mina absoluta favoriter. De lyssnar på vad man säger, tjafsar inte i onödan och är rätt trevliga under den lite småbuttra ytan är min högst subjektiva erfarenhet. Kanske bara på mitt jobb det är så, men telefonkontakt med Finland är ofta positiv…

Typiskt juggar är väl att kindpussas och va ”varma” och lättsamma av sig med nya människor vilket blir värsta kontrasten för mig när jag åker ner till Serbien haha. Typiskt jugge är väl också att vara hjälpsamma what so ever och framför allt roliga! Och temperamentsfulla! Ibland kan jag tycka det ör skönt att gå va typiskt svensk här i sverige på bussen tåget och i hissen. Men å andra sidan skulle det va trevligt med lite varmare folk haha 🙂

Och juste typiskt i juggan är att man Niar folk som öt äldre än dig och vilka jävla problem det blir för mig som växlar mycket mellan språken här blur äldre folk chockade om man är så artig och i juggan blir dem finförnärmda om man skulle råka dua dem haahhaa

Det finns ett roligt klipp från Hipp Hipp där några ska lära sig att bli svenska haha:
http://www.youtube.com/watch?v=j5g2fg86gUw
Själv känner jag mig väldigt svensk när få saker gör mig så upprörd som när folk inte följer ”reglerna” i tvättstugan! Till exempel om de inte tar bort luddet i torktumlaren eller börjar tvätta på MIN TID fast jag redan är klar men fortfarande har kläder i torktumlaren. Men aldrig att jag skulle konfrontera personerna, no no 😉

Mitt svenskamerikanska jag har sagt mig mycket. Vi svenska/skandinaviska kvinnor har mer pondus i våra steg än t.ex. amerikanska eller koreanska kvinnor (det är underlaget jag har, egen observation liksom). Vi tar mer plats skulle jag tro. Jag har fått höra av amerikanska män, barndomsvänner som inte känner igen mig när jag kommer smällande i högklackat liksom ba BOOM. Här kommer jag. Jag som knappt sade något i skolan gör tydligen väldigt mycket väsen av mig som vuxen.
En annan sak jag har märkt är att vi svenskar vill ha vårat ”space”, att vi inte vill ha folk för tätt inpå 🙂 och att vi är väldigt punktliga, har man bestämt ett klockslag så har man.

Men det är ju så! Jag sätter mig alltid ensam i bussen om det går. En gång satt jag på en nästan tom buss och en afrikansk kvinna klev på och satte sig bredvid mig. Vi pratade inte, men det var trevligt. Då blev det så uppenbart för mig att det där med att vilja sitta ensam kanske är ganska svenskt.

Jag åker ofta tåg och brukar sova på tåget. Om jag sitter vid gången är det inte ovanligt att personen bredvid springer på toaletten eller till bistron två sekunder efter att jag vaknat. Då undrar jag alltid hur länge hen har suttit med kurrande mage/sprängfylld blåsa och föredragit det framför att behöva peta till mig och be om att få komma förbi. Så nu har jag börjat boka fönsterplats och hamnar jag vid gången säger jag alltid till ”jag behöver sova en stund, men knuffa bara till mig om du behöver komma förbi”.

Blir väldigt nedstämd när jag läser här bland kommentarerna, ingenting illa menat men fy tusan vad jag är trött på att leva i ett land med sådana inåtvända och rädda människor. Längtar tills jag flyttar utomlands.

Åh, jag har tänkt så mkt på detta med stereotyper just för att jag har släkt från Småland. Och smålänningsmyten stämmer till punkt och pricka! Min pappa är apsnål och sparar på banken som en annan ekorre. Likadant med de andra i släkten, och de är alla väldigt bonniga och tar alltid det bekväma framför det snygga och prydliga. Men framförallt är de extremt snåla (inte som att de är elaka och aldrig delar med sig, men nitiskt sparsamma och handlar ofta det billigaste). Det sätter myror i huvudet på mig, stereotyper ska ju bara vara myt, inte sanning?
Men sen tänker jag också att vi reagerar extra på när myten stämmer. Tex ”tjejer gillar rosa”. Du möter en tjej, hon gillar rosa, du tänker ”aha, då stämmer det ju!”. Du möter en kille som gillar rosa och en tjej som inte gillar rosa, men det går mer eller mindre obemärkt förbi eller så ser du det som undantag som bekräftar regeln. Så tror jag det funkar med fördomar.
Men sen är det väl också så att stereotyper ofta är hämtade från nån form av verklighet, det kan man nog inte förneka.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *