Kategorier
Vardagstrams

Jobba med samhället istället för med dig själv

Asså det här med att ”jobba med sig själv” eller annan slags förändring som man genomgår, väljer att genomgå, är ju en helt annan sak när det är självvalt. Utvecklas gör man ju hela tiden.
Jag är intresserad av att växa, som feminist, som medmänniska, inom mina politiska intressen, som förälder osv. Jag vill ha kunskap, fler perspektiv och nya tankar och söker därför frivilligt upp människor och situationer och texter som hjälper mig med detta.
Men hade detta varit ett underliggande (eller uttalat) krav från omgivningen så hade jag slagit bakut. Jag menar inte att man som närstående ska stå ut med vad som helst, men ofta så hanterar vi andras olikheter som om de hade stor effekt på vår egen tillvaro när de egentligen inte har det och då kommer kraven. Ultimatumen. ”Gör så här, förändra det här, annars…”
Jag vet inte hur ni hanterar hot, krav och ultimatum men jag tackar för mig. Jag är så pass självmedveten att jag inte låter min personlighet gå ut över dem. (Nej Oskar, att jag glömmer ställa undan tekoppen eller är lite rörig är irriterande på sin höjd. 😉 Det är inte sånt som utsätter dig för lidande. Så!) Men min personlighet får folk fan stå ut med annars är det bara att packa och dra.
Men en annan sak som är relevant i sammanhanget, när vi snackar om att ”förändras för vår egen skull” och inte anpassa oss efter andras personliga preferens är att vi väldigt ofta har svårt att identifiera var den gränsen går. Vi påverkas ju av normerna. Så vad vi borde fråga oss är ”varför” hela tiden. Varför vill jag ändra på detta? ”För att det försvårar för mig” kanske svaret är. Men!
Som jag sa i tidigare inlägget så kan det vara så att anledningen till att saker känns svåra inte är pga mig utan pga andras oförmåga att hantera och acceptera andras olikheter. Och det är den snävheten vi borde jobba med, inte med att homogenifiera hela samhället.

20131204-094928.jpg

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jobba med samhället istället för med dig själv”

Jeg tenker at det er viktig å kjenne sine egne motiver, å ha selvinnsikt og prøve å forstå hvorfor noen ting er så viktig for meg, hvorfor jeg blir provosert osv.
Men alt for ofte får man høre at man ikke kan forandre verden – bare seg selv, og da er jeg ikke med lenger. Det er jo faktisk ikke sånn at mennesker med mest selverkjennelse og indre harmoni er de som skaper den viktigste forandringen i verden. Jeg tror noen ganger det er bra å gi f.. og gjøre det man mener er viktig og riktig. Sånn kan man skape handlingsrom for flere enn seg selv. Og da er man med og forandrer verden til det bedre.

Man brukar säga att man inte både kan ha kakan och äta upp den, men i det här fallet fungerar det. Att jobba med att förändra samhället är att jobba med sig själv. Det fungerar så länge man inte har fokus på just sig själv.
Har testat lite olika varianter, fackligt, politiskt och i scouterna.
Det som jag anser vara det fina med det att genom att jobba ihop med andra för att förändra något som är större än man själv, är att genom att man får med kunskaper och erfarenheter växer som människa. Man får ett skyddande lager av integritet som folk märker att man inte kan förändra.
Dom som vill hacka på andra, ger sig alltid på dom som är svagast, för dom är lättast att påverka.
Naturligtvis kan man även i dom här fallen hamna ihop med fel människor och känna att man långsamt mals ned. Det är då man trots allt måste ta det svåra beslutet att ge dom fingret och fortsätta någon annanstans, vilket kan vara jobbigt men nödvändigt.
Sen är det egentligen inte något problem, det finns alltid plats för människor som brinner för något.
Människor som försöker utveckla sig genom att bli bättre än Lulu Carter i Äntligen hemma på att fluffa upp soffkuddar är det däremot överskott på.

Jag har jobbat med mig själv. Förbättrat. Det har varit svårt, för jag har varit så djäkla hjärntvättad på att bemöta människor på ett visst sätt, där jag direkt dömer dem utifrån hur de ser ut, hur de för sig, hur de talar osv. Och det är nu något jag aktivt motarbetar, vilket i sin tur har fått mig att må bättre i mig själv – när jag inte längre letar fel hos alla andra så ser jag färre fel hos mig själv, liksom. Det går en dag i sänder, men det går bättre och bättre. Och plötsligt är omvärlden vackrare, för jag ser inte deras ”brister” (som ofc inte ens ÄR brister, utan bara jag som varit idiotisk)

Håller med, du skriver det så bra!
Jag vill inte ändra på min personlighet, för det är ju den som gör att jag är jag. Oavsett om jag går upp i vikt, ner i vikt, färgar håret eller skaffar glasögon så är det bara ytan och inte ”jag” som ändras. Jag har tidigare försökt vara alla till lags. D.v.s taggat ner den jag är (jag är en person som tar plats och gärna gör mig hörd när jag är omkring människor jag trivs med).
Nu har jag slutat med det. Ändrar mig inte för att någon annan tycker det.

Fast jag håller inte riktigt med dig om vi nu tar det här med tekoppen eller att man är allmänt rörig. Om man lever i ett förhållande där den ena parten alltid är en klusterbomb och den andra vill ha ordning så blir det ju ett problem. För i längden så blir den ordningsamma personen lidande, det är ett utdraget irritationsmoment som till slut blir ohållbart. Å andra sidan så vill klusterbomben kanske inte ändra sig och vad händer då. Jo antingen så blir förhållandet till ett ständigt småtjafs om diverse grejer eller oxå så tar förhållandet slut för att nån av parterna inte orkar längre. Allt detta för att man inte kan hitta en gyllene medelväg där båda kan känna sig nöjda. Så i viss mån tycker jag nog att det är klokt att anpassa sig till varandra.

Just i det här fallet där en ordningssam och en stökig person lever tillsammans tycker jag att båda måste kompromissa. Naturligtvis kan man inte tvinga någon att hålla ett hem pedantiskt städat, i fall personen inte vill. Men om man svänger på det. För vem är det här jobbigast? Den stökige som kanske kunde lägga 15 minuter om dagen på att städa lite grann, eller den ordningssamme som får gå runt 24 timmar om dygnet och må dåligt av att hemmet inte är i ordning? Att säga att den ordningssamme inte behöver städa upp efter den stökige håller inte. Det betyder ju bara att man tvingar den ordningssamme att leva i stöket. Alltså: den ordningssamme sköter hela kompromissandet, medan den stökige gör precis som den vill. Inte alls schysst tycker jag.

Jag tycker man är naiv och ignorant om man går runt hela sitt liv och tänker att ”gillar inte folk mig så kan dom dra”. Jag har lärt mig massa av att lyssna på folks kritik (jag har en tendens att bli väldigt negativ väldigt snabbt i projekt) och har ändrat på det, det har gjort mig och mina kollegor gladare – bara positivt!

Jag håller med dig. I fall alla människor alltid tänker att problemen ligger hos någon annan, och aldrig hos en själv så sker ju aldrig några förändringar. Att säga att vissa problem ligger hos ”samhället” är att ignorera att det är de enskilda individerna som ÄR samhället. För att ändra samhället måste således de enskilda individerna ändra sig. Är man en del av samhället är man alltså själv en av de där individerna, som ibland behöver förändra sig.
Den här bloggen, till exempel. Ifall ingen tycker att den någonsin gör fel, vad är då nyttan med att skriva texter om orättvisor och ojämlikhet? Världen skulle må bra av att alla människor är beredda att rannsaka sig själva och att tänka om ibland.

Min partner pratar alltid innan han tänker, sårande och elaka saker. Han fortsätter att claima sin rätt att säga neger och skämta om allt. Efter flera år har jag fått nog och är stark nog att inte ta någon skit längre. För mig är det ett krav att han ska fixa sina issuies, annars orkar jag inte mer.

Min partner pratar innan han tänker. Säger saker som sårar och skadar mig och slutar inte ”stå upp för sig själv” förrän jag säger att jag inte orkar mer, att jag vägrar ta mer skit. Han claimar sin rätt att säga n-ordet och ”skämta” om allt. När jag ryter ifrån fortsätter han att försvara sin handlingar och ord enda tills han blir rätt för att jag ska lämna.
För mig är det ett krav att han tar itu med sina problem om vi ska vara tillsammans. För det tär på mig psykiskt.
Hade jag träffat honom nu så hade jag aldrig fortsatt, men vi har en så stark kärlek redan som jag inte klarar av att bara gå.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *