Kategorier
Vardagstrams

Är det kul att vara snygg?

Linnéa Molander undrade varför jag aldrig tackar för komplimanger. Hon är inte den första som frågat men såhär tänker jag:
 
 
 
 
Varför är det kul att vara snygg? Vad ger det? Vad borde det ge mig? Jag har varit skitsnygg hela livet och blir tio gånger ännu snyggare när jag sätter på make-up och fixar håret. Rött tjockt svall, to die for osv. Jajaja, jag är tjock nu och det faller inte alla i smaken, men jag har inte alltid varit överviktig. (och för övrigt utesluter inte hög vikt snygghet heller) Att vara snygg har inte gjort mig gladare och inte gett mig mer kul. 
 
Sen så handlar det inte om att det är fel att vilja vara snygg.. Klart det är ok om man vill det. Men för mig handlar det om att värdera det för vad det är; helt meningslöst och absolut inget att tacka för. 
 
Sen håller jag med om att talang att lägga make-up bra inte är sämre än nån annan kreativ talang. Men det är en annan diskussion.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Är det kul att vara snygg?”

Jag får väldigt ofta komplimanger för mitt utseende, oavsett om jag är sminkad och fixad eller osminkad och som vanligt. När någon berömmer min prestation inom dans eller gymnastik så är det vanligt att de slänger in "och du är ju så vacker också". Alltså, jag skulle uppskatta mycket mer om folk bara sa att jag var duktig på gymnastik/att dansa, utan att nämna mitt utseende. Vad har mitt utseende med mina prestationer att göra?

De bästa komplimangerna jag har fått är att jag är smart, rolig och duktig på dans och gymnastik, alltså det jag älskar att göra. Mitt utseende är ju bara något jag har fått.

Däremot tycker jag att det är kul att få komplimanger för mina kläder eftersom jag har ett stort modeintresse och lägger ner stor tid på mina kläder. Då är det kul att någon har samma smak som jag och uppmärksammar det. Men mitt ansikte och min kropp är ju en helt annan sak om ni fattar.

Man måste ju kunna få ge beröm för det yttre precis som med allt annat..

annars så kan man ju skita i att ge komplimanger överhuvudtaget tycker jag..

Svar:
Varför måste det vara antingen eller? Förklara gärna varför du tycker så. Själv tycker jag att det går alldeles utmärkt att säga snälla saker samt uppmärksamma människors goda kvalitéer utan att kommentera deras yttren.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

När nån säger "gud vad du är snygg/söt/vacker" etc så brukar jag ibland svara "jo, jag är ju rätt bra på att sminka mig". Tycker det är rätt irriterande att få komplimanger för ens utseende. Jag förstår ju att andra menar väl, men man önskar ju att de ville fokusera på ens awesome insida istället. För let’s face it: Människor som saknar en intressant personlighet är sjukt tråkiga att umgås med, oavsett hur snygga de är.

Jag får ofta höra att jag är smart, rolig och begåvad; mer sällan att jag ser bra ut. Jag blir överlägset gladast över utseendekomplimangerna, förmodligen just för att de är sällsynta, och för att utseende (oavsett om man tycker att det BORDE vara det) är viktigt på status- och partnerhittarfronten. När någon i ett fast förhållande säger att utseende är meningslöst och inte gör dem lyckligare så är det lite som när en med fast jobb säger till en uteliggare att pengar är meningslösa och inte gör dem lyckligare.

Jag förstår absolut ifall många kvinnor ogillar att jämt värderas utifrån utseendet, och därför är trötta på även positiv uppmärksamhet. Men det går knappast att förneka att skönhet ger en mängd fördelar i livet, och det är inte heller roligt att aldrig få höra av någon att man är vacker eller sexig. (Och jag tycker att det är lite konstigt att så många föredrar intelligenskomplimanger framför utseendekomplimanger med motiveringen att utseendet är genetiskt – som om inte intelligens skulle vara det.)

Vad tycker du man ska säga istället för tack när någon säger att man är snygg? Vad brukar du säga?

Svar:
”jaha, tycker du?” eller ”mmm”.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hur gör du då när någon ger en sådan komplimang, Lady D? Jag har samma inställning till det och gör mitt bästa för att inte fokusera på utseende och ge sådana komplimanger. Men samtidigt tänker jag att jag vill ju inte såra andra genom att inte ge eller ta emot sådant, eftersom att de inte ser det som något negativt.

Så därför har jag lite svårt att veta hur jag ska reagera.

Svar:
Jag svarar ”jaha, tycker du?” eller ”mmm”.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det är kul för man får ligga.

Svar:
Du, fula får ligga också. Jag fick inte ligga för att jag var snygg, tvärtom. Enligt en killkompis var jag ”för snygg” och ”killarna vågar inte ragga”.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har funderat lite, och ibland känner jag precis som du och ibland inte: så jag tänkte delta lite i dialogen.. jag tänker så här fins det inte något väldigt socialt med att faktis bry sig om sitt utseende, hur man ser ut och vilka signaler man sänder ut.. när jag inte har brytt mig alls har jag ibland känt mig väldigt utanför det sociala, men ibland har jag öven känt mig befriad.. nuförtiden väljer jag att delta ibland och ibland bara vara utan att tänka på hur jag ser ut för andra människor..

När jag tackar för komplimanger, det händer inte alltid och det spelar inte alltid roll vad det handlar om, så är det för att jag uppskattar den personen som gav mig den. Att personen uppmärksammade mig och gav mig en del av hens tid och tanke, det kan stärka mig när jag känner mig klen.

Apropå barn och komplimanger så känner jag att jag säger: vad söt du är/vad fin du blev osv. Den delen kan jag lätt ändra, däremot har jag väldigt svårt för att undvika duktig-fällan. O är duktig på att rita, äta, blablabla. Jag blir så störd på mg själv som trots min medvetenhet kläcker ur mig duktig hela tden.

Har du några förslag på saker jag kan säga iställe

Jag verkligen hatar när andra människor kommenterar mitt yttre, så tanken att tacka för en komplimang finns helt enkelt inte. Intressant är att ganska många människor blir sårade/sura/störda när man inte blir glad och tackar. Som om de just gjort mig en stor tjänst genom att oombedda ge mig sin åsikt om mitt utseende.

@Hannaa, jag har också den erfarenheten tidigare; en snygg tjej får inte ligga mer än en ful, för killar blir ofta rädda av riktigt snygga tjejer.

Dessutom. En annan fördom jag ofta fick över mig när jag fortfarande var snygg och folk (oftast killar) lärt känna mig bättre var "Jag trodde du var korkad/stroppig" eller what ever. Det ligger faktiskt en hel del fördomar kring snygga tjejer med om hur deras PERSONLIGHET är och jag har aldrig kunnat identifiera mig med den personligheten.

Kort sagt: Efter jag slutade bry mig och inte gör mig snygg längre, har jag faktiskt roligare och jag får ligga lika mycket, eller till och med MER än när jag var snygg.

Jag föredrar komplimanger för att jag är smart framför utseendekomplimanger eftersom jag värdesätter intelligens högre än utseende. Att bli berömd när jag har gjort bra ifrån mig på ett prov eller diskuterar t ex politik, är kul. Om folk hade sagt "du är duktig på att dansa och så har du ju så hög IQ" hade känts som en precis lika meningslös komplimang som "och så är du ju så vacker".

Och som Amelia skrev så kommer folk också fram till mig och kommenterar att jag är kort. Jaha…? Okej? Eller när jag visar körkort på t ex Systemet och får kommentaren "Oj, är du verkligen 22? Du ser ut som en fjortonåring". Haha okej? Ska man tacka, bli förolämpad eller bara säga jaha? Jag brukar göra det sistnämnda 🙂

Jag har tänkt mycket på detta med komplimanger för sitt utseende tack vare att du skriver om det då och då.

Förr tänkte jag inte på det överhuvudtaget!

Mina föräldrar ger väldigt mycket komplimanger när jag har "orkat" klä mej mer figur sytt en slappt och ledigt, och satt på mej maskara, och kanske allra allra helst, satt på en BH så kläderna sitter snyggare (…)

Efter att ha börjat lägga märke till denna typ av komplimanger så började jag nästan bli lite ledsen att de blev så väldigt glada och uppmuntrande när jag var "fin", varför är detta så vikitgt för andra hur jag väljer att se ut, och bad dem sluta, sa att jag vill vara lika fin oavsett hur jag har valt att se ut den dagen, De tyckte det var en liten udda sak att be om, men de slutade.

OCH det är NU jag verkligen märker hur mycket dessa "komplimanger" påverkar hela mej och mitt mående, de dagar jag har "ansträngt" mej lite extra så känner jag mej stolt oh fin och väntar på att få höra fantastiska saker om min uppenbarelse, mendet kommer inga!!!!! och då känner jag mej liten, tom, onödig som gjort mej extra fin, lite ledsen och osynlig.

Och det är ju just det som är problemet! Så vill jag ju inte känna! Dels vill jag inte känna att jag undermedvetet fiskar efter dessa komplimanger, och en mindre, blir håglös om de uteblir.

Aldrig har jag förstått innebörden av att inte kommentera folks yttre förens jag bad folk sluta, och känna efter vad som hände med mitt inre känsloliv som ju går på automatik, inte trevligt!

Så nu är det sannerligen detox på utseende komplimanger och känna mej fin I mej själv, vid varje tillfälle!

@Hannaa

Fast jag är rätt ful & jäklar vad jag fått ligga 😀

Tror snygga människor ofta har tråkigare – att vara ful är mycket mer prestigelöst. Och vi fulingar vet alltid att vi är älskade för våra fantastiska personligheter, inte vårt yttre 🙂

Framför allt tänker jag väl: varför är det så himla VIKTIGT att vara "snygg". Att tacka för en komplimang kan väl ses som ren artighet, men jag förstår alltså inte steget före, behovet av att påtala någons utseende?

Vad finns det för syfte med det? Generna kan en som sagt inte rå för, och handlar det om att vara välsminkad så får de väl säga det då: "Du har talang för att sminka" men just det där med att ta sig rätten att sätta sig till doms över någon annans utseende…nej, det förstår jag verkligen inte!

På ett sätt håller jag med. En utseende är i viss utsträckning genetiskt. Själv orkar jag inte bry mig så mycket om hur jag ser ut, jag tycker inte mitt utseende är en av mina starka sidor. Men å andra sidan, intelligens t.ex. är väl inte mindre genetiskt än utseende. Hursomhelst, det finns ju så många egenskaper (utöver utseende) som är genetiskt betingade och därmed inte en prestation, och jag kan inte motivera varför man kan vara stolt över att vara exempelvis smart men inte snygg. Förstår du vad jag menar?

Jag kan till viss del hålla med faktiskt. Jag skulle nog aldrig komplimentera ditt utseende eftersom det inte är därför jag läser det du skriver och inte det du har gjort dig ett namn för liksom. Ditt utseende spelar ingen roll i det här sammanhanget. 🙂

Det verkar som om man skriver lite längre kommentarer så publiceras de inte, skriver jag kort så kommer de upp bums, men skriver jag lite längre så försvinner de? Vet du vad det kan bero på LD?

Svar:
ingen aning
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

när jag var en 15 år sådär kom våra amerikanska släktingar över och sa till min syster som stog bredvid mig, "you re so beautiful!!" punkt. ingen kommentar till mig. jag kände mig finnig, flottig, fet och såg framför mig hur mina utstående tänder var mer utstående än någonsin. för mig blev det ju lite detsamma som att säga att jag var "ful". jag brydde mig föga om mitt utseende, och skämtade ofta om hur blek och ful jag var. dels för att jag var bekväm med att vara ful, jag är än i dag stolt över att utan problem kunna gå ut med skitigt hår och gammalt smink under ögonen och jätteporer, men också för att dölja att jag var deprimerad och inte ORKADE tvätta håret. så snygghet har också på något vis blivit en kamp för mig själv, att VÅGA göra mig "snygg", och att känna att även jag förtjänar att vara snygg när andan faller på.

Det bisarra i historien är också att det genom åren blir allt mer uppenbart att den här vackra systern, hon är fortfarande mer traditionellt vacker, alltid har varit avundsjuk på mig för min hjärna. Men medan hon fick komplimanger för sitt utseende (och söker uppmärksamhet för sitt yttre) har jag väldigt sällan fått komplimanger för mina tankar. Det tas ofta för givet att jag på något vis redan vet att jag är smart och inte behöver höra det… Varför tänker man inte så oftare om snygghet? Eller tvärtom för all del.

I dag köpte jag en snordyr flytande eyeliner som jag bara tänker använda när jag ids. Fult FTW!

Studier visar att överviktiga har svårare att få jobb. Utseendet har betydelse för omgivningen och man blir bemött på olika sätt vare sig man önskar det eller inte.

Så på ett sätt är det ganska så roligt att vara snygg! Det kan i alla fall underlätta ens liv många gånger.

Förut hade jag jättesvårt att ta emot komplimanger, mycket för att jag inte trodde dem. Sen började jag säga "Tack" och strax därefter tog jag dem också till mig. Att jag tackar för komplimangen betyder inte att jag är tacksam över att jag får den, utan för att det är långt bättre än de svar jag tidigare gett, dvs "Nej/Men../Fast..", liksom hur det landar så mycket skönare i mig.

@Anonym 20:36:29

Åh, låter precis som jag tänkte förr! Jag var avundsjuk på alldagliga människor för jag trodde att alla bara gillade mig för mitt utseende. Om jag var plain skulle jag iaf veta att folk gillade min personlighet, och ingen skulle vara avundsjuk på mig.

Sen slutade jag tänka på mitt utseende hela tiden, och allt blev mycket lättare 🙂

Jag håller ju såklart med, men för mig är skönhet också förknippat med personlighet, det är liksom något som lyser igenom som är svårt att sätta fingret på, särskilt innan man känner någon. När jag ser någon som jag tycker är vacker handlar det vanligtvis om att den personen har något slags karisma eller vad man brukar kalla det. Jag kan såklart se när någon är vacker som i "klassiskt vacker" eller typ "modellsnygg", men det är inte det jag kommenterar när jag säger att någon är vacker. Å andra sidan säger jag det väldigt sällan till folk, eftersom det faktiskt är ganska ointressant för dem vad jag tycker. Utom till mitt barn som jag säger det till flera gånger om dagen, för jag tycker att vacker är något positivt, en fin känsla typ, jag hittar inget annat ord som kan ersätta det och jag hoppas/tror att hen uppfattar vilken betydelse jag lägger i ordet.

Jag fick som en aha-upplevelse för ett tag sen. Jag tänkte att varför ska just jag vara så snygg, det enda som händer är ju att alla andra eventuellt blir ledsna eftersom de känner sig fula i jämförelse. Och då började jag faktiskt bry mig mycket mindre.

Jag håller med Anders ovan, jag blir mycket gladare för utseendekomplimanger eftersom jag får dem så sällan (förutom för mina kläder då). När jag får komplimanger för min personlighet blir jag inte så glad, har fått såna hela livet, folk att jag är så himla trevlig liksom. Blir ju inte ledsen för dem men känner mig neutral. Lite som en snygg människa kanske känner inför en utseendekomplimang alltså.

Sen blir jag glad när någon ser min ansträngning oavsett vad det gäller, om jag har ansträngt mig för att bli snygg genom att klä mig snyggt blir jag glad om någon kommenterar det, och det är ju den kreativa delen i utseendet. Jag blir mindre glad när någon säger att jag är bra på att teckna, för jag upplever det som att folk tror att det är något jag fått gratis, men som jag lagt ner massor av tid och övning på, och ofta kommenteras sånt som jag själv lägger väldigt lite värde på, det är inte det tekniska jag vill ha beröm för utan för vilka känslor och upplevelser jag kan ge. Och jag kopplar nog ihop det med utseende också, en vacker människa (enligt min definition) ger mig samma känsla som en vacker målning. Typ. (Väldigt svårt att formulera..hoppas det framgår vad jag menar) Det stora problemet är ju hur vi (i samhället) värderar skönhet, alltså att vi lägger så oerhört stor vikt vid det och ställer krav på kvinnor att ständigt vara vackra och de begränsningar vi lagt på vad som är att betrakta som vackert.

@Siobhan Var skriver jag att det är så himla viktigt?

Jag påpekade mer en poäng till Hannaa, som verkar ha intrycket att SNYGGA tjejer får ligga mer än FULA. Jag påpekade enbart att jag får ligga mer sen jag "fulat" till mig. inte att det är viktigt.

Jag har alltid varit obekväm med komplimanger. Har en mamma som tänkt som du. Jag tycker att komplimanger kring det yttre blir så jäkla intimt, att någon som kanske nyss berömt en talang i nästa ögonblick påpekar att jag är snygg – det är som att personen stått fem meter bort och inom en mikrosekund ställt sig en decimeter ifrån mig. Överhuvudtaget är allt så får mig att känna mig lite extra kroppsmedveten bara pinsamt.

Att vara snygg kan ju innebära vad som helst. Jag tycker tex sällan att plastikopererade personer är snyggare än andra men får väl anta att de opererat sig för att bli snygga (om det inte är för att operera nån slags "defekt" då syftet väl är smälta in bättre?)… För egen del så använder jag smink ganska ofta. Bland vänner spelar det inte så stor roll men på jobbet har jag alltid smink, det är som en slags sköld för jag känner mig så avklädd utan… Rätt många som jobbar på min arbetsplats och jag har integritet.

Mode, kläder och hår, smink ser jag som ett intresse och det har inte att göra med att jag vill impa på någon speciell. Jag gör det för jag tycker det är kul… Hur höga klackar jag än har på mina skor så vill jag ju bli respekterad och jag tror inte att tjejer som klär sig grabbigt blir mer respekterade än andra som inte gör det. Tjejer ska givetvis få klä sig precis så grabbigt de vill 🙂

Its a crazy world were living in. Bara för att man KAN trycka ner någon så måste man väl inte?

Brukar inte få så mycket kommentarer om mitt yttre. Eller så är det för att jag inte bryr mig så mycket heller.

Fast det kan ju vara jävligt skoj ibland. Som när jag hade tuppkam och gick runt i söndriga kläder. Då fick man en hel del kommentarer, mest från okända som kom fram och sa att jag vart jävligt snygg i håret. Fast det är väll en annan sak än det vanliga "Vad snygg du är". Man var väll lite mer som ett konstverk. Haha

Jag håller med det andra skriver om att utseendekommentarer känns väldigt intima och det är väl därför de gör mig obekväm. Även om jag gillar mitt utseende och är nöjd med mig själv så känns det jobbigt när folk pratar om min kropp eller mitt ansikte. Som när någon oombett rör vid mitt ansikte eller hår eller tar på min kropp, precis så obekvämt och jobbigt känns det.

Det här med utseende kan man ju faktiskt inte göra sa mycket åt, så varför fokusera på det? Vill du ge en komplimang som berör, var lite mer kreativ än så! Och jag håller med att snygga har svårare att få kontakt med nya människor, de är på något vis skrämmande? De är för stroppiga/självgoda. Eller kanske man tänker att hen är så snygg, varför skulle hen vilja umgås med mig?

Från en som sällar sig till "de snyggas" skara.

Jag avskyr utseendekommentarer. De gör mig obekväm. Fast jag vet ju inte hur man gör för att göra sig snygg heller, så jag förtjänar väl inget pepp för allt arbete jag lagt ner.

För övrigt tycker jag inte att det är ansträngande att vara snygg. Min man tycker att jag är skitsnygg bara jag ligger i färgfläckad badrock och tar en tupplur.

Innan jag fick barn och var out and about och gjorde mig snygg hade jag askul. Eftersom jag hängde i homo-kretsar drog jag till mig fjolliga bögar som en hög med skit drog åt sig flugor, eftersom fjolliga bögar älskar snygga tjejjer. således hade jag askul. Ligga fick jag defitivt inte eftersom jag bara hängde med bögar haha.

Dock vill jag tillägga att mina straighta mindre snygga nördpolare är lika roliga som bögarna eftersom de är smarta och smarta människor är i regel roligare än de snygga. Typ. Grova generaliseringar här men aja.

Har vart sjukt utseendefixerad i livet vilket jag ångrar eftersom jag missat många sköna typer.

Men vem avgör vad som är fult? Det låter som om du snackar om att det är ett faktum att du är snygg och inte en åsikt.

Svar:
visst ligger skönheten i betraktares öga väldigt ofta, men att skönhet och fulhet skulle vara subjektivt stämmer inte riktigt. Tvärtom. De flesta uppfattar vackra och fula människor på samma sätt. Det har med symmetri osv att göra. Goda gener = vackert yttre.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har extremt sällan fått komplimanger för mitt utseende (av folk jag inte känner), däremot har jag umgåtts mycket med min syster och mina vänner som är snyggare och det blir ju störande att folk svärmar kring dom och inte mig, jag som är så fantastisk! Har alltid fått arbeta mig in hos dom jag velat ligga med, men för det mesta har det ju gått också. TIll slut, om inte annat, haha. Jag tackar för komplimanger som rör mitt utseende, ifall det är något jag har gjort. Håret t ex, är ju faktiskt "my doing", i illorange och gult. Det tackar jag för. Kläder har jag ju bara betalat för i affären och därför säger jag inte tack utan "visst är dom!" och sånt. Komplimanger för min personlighet vet jag inte om jag får heller direkt, man får väl bekräftelse i hur vissa beter sig runt en, vågar berätta saker/litar på en/ser en som en stabil person, men annars? Mitt liv kanske inte är lika fyllt av komplimanger som andras, antar jag 🙂

Jag tycker egentligen att alla komplimanger är en form av förtryck, oavsett om de gäller utseende eller annat. Jag har inte bett om att få vare sig mitt utseende eller mina prestationer bedömda av någon och uppskattar inte när det händer. Jag har jobbat stenhårt på att i vuxen ålder sluta leva för att få bekräftelse av andra och varje komplimang är som ett glas vin för en alkoholist… Däremot får ju gärna folk visa sin uppskattning om jag gjort något snällt eller trevligt, vilket är en helt annan sak.

Jag förstår ditt tankesätt. Men samtidigt blir jag själv väldigt glad när någon säger något positivt om mitt utseende. Jag tror att det har att göra med att jag under min högstadietid ofta fick höra att jag var ful, och nu när någon ger mig en komplimang för mitt utseende så får jag en annan bild av hur andra ser på mig. Hade jag inte fått några komplimanger hade jag gått genom livet och trott att alla hade sett på mig på det sätt som de som kommenterade mitt utseende under min ungdomstid gjorde. Tragiskt men sant.

Håller med om att det på något vis är underligt att ge/få komplimanger om något som är medfött, som inte är resultatet av en aktiv insats. Jag får ofta kommentarer om hur ung jag ser ut och dagar då medelålderskrisen biter och sliter extra hårt, känns det väl lite kul, men egentligen är det ganska irriterande att se ung ut, speciellt i arbetslivet. Jag är både kort och ser ung ut och hävdar att detta gör att inte alla tar mig på allvar. Jag jobbar med tonåringar och kan ofta tycka att det är en direkt nackdel att se för ung ut. Värst var det mina första år som lärare, då jag även åldersmässigt inte var så mycket äldre än eleverna. Då hjälpte det inte att jag blev avvisad från lärarrum och att besökande (hantverkare, skolfotografer, föräldrar, etc) misstog mig för elev, framför näsan på mina egna elever…

Men du… Blir du glad över komplimanger? Jag gör som du; försöker ignorera de som endast riktar sig till bekräftelse av utseende. Men blir ändå glad när jag får sådana. Skitsvårt. Jag borde bli gladare över att jag får komplimanger för min kompetens, för att jag är lojal, för att jag är snäll, för att jag ställer upp, för att jag är en bra mamma… Men innerst inna – åh, jag blir glad över att höra att jag typ är snygg… Så inrotat är detta behovet. Så inrotat att jag blir provocerad över min egen reaktion. Att det faktiskt betyder så mycket…

Jag håller nog i princip med dig när det gäller utseendekomplimanger. Jag försöker också själv tänka på hur jag utrycker mig. Det är också tveeggat att berömma någon för hur duktig personen är. Det bästa är väl att uppmärksamma personen för hans/hennes egenskaper, inte för utseende eller prestationer. Inte bara i alla fall.

Samtidigt tänker jag att det för en del faktiskt är bra att få komplimanger – även för sitt yttre – och träna på att ta emot dem. Det finns alltför många med så kass självkänsla att de automatiskt förkastar allt positivt de hör som är kopplat till dem. Då kan det faktiskt vara bra att tacka för komplimanger. Även om man i början tror att folk som säger snälla saker till en ljuger.

En annan anledning till att jag tackar för komplimanger är för att tacka för den andra personens omtanke. Han/hon har sagt något för att vara snäll, även om jag själv inte fäster någon större vikt vid just det som kommenteras. Jag försöker ta emot komplimangen ändå och tacka för den, ungefär som man tackar för en present, även om det är något man inte önskat sig.

/Jennie

Texten är så liten på min mobil att jag inte riktigt ser, men det ser till min fasa ut som om vissa ord är särskrivna. I så fall måste jag skylla det på min telefon – jag särskriver inte annars. Det kändes viktigt att framföra. 🙂

Varför ger man komplimanger? För att berätta att nu är du "rätt"? Oavsett om det handlar om utseende eller hur duktig en är så är ju frågan varför personen som ger komplimangen gör det. Jag tror att det i de flesta fall handlar om att "fostra" varandra in i normen, vi uppmärksammar det som är "rätt" så att vi ska fortsätta vara "rätt". Om vi vill säga snälla saker så kan vi väl istället säga; åh vad glad jag blir av att se dig, det är så roligt att umgås med dig, jag trivs i ditt sällskap, jag tycker om dig osv.

För min del brukar jag på alla mina jobb få höra från cheferna att jag är söt och gullig, som om det var en av huvudgrejerna jag är bra på där. Kommer ihåg när jag, en tjej till och tre killar hade avslutningsfika med ledningen på ett företag och vi pratade om hur det hade gått. En kille sa "vad trodde ni att det skulle bli?" Och chefen pratade på om att de var nöjda med att se att killarna var kompetenta och la till "och sen fick vi ju två söta tjejer också". I sammanhanget kan det nämnas att det var vi tjejer som gjort nästan allt medan killarna hade misskött sig genom att spela och ögontjäna. Chefen hade inte sett oss jobba.

Jag håller med Anders.

Sedan förstår jag inte det här med att man inte kan göra något åt sitt utseende – det är väl precis det man kan? När någon säger att jag är snygg/söt/fin är det ju inte mitt grundutseende de kommenterar, utan en lyckad styling – frisyr (klippning och toning hos frisör), smink (utvalt, köpt, pålagt), kläder (utvalda och köpta/sydda), figur (i mitt fall bara gener, men skulle lika gärna kunna vara ett resultat av träning/kost).

Skillnaden mellan hur jag se ut när jag kliver ur sängen och när jag är "i ordning" är milsvid.

Jag föreställer mig att det är bra mycket svårare att göra något åt, till exempel, sin intelligens.

Jag har alltid varit snygg och det har varit förbannat roligt måste jag tyvärr säga! Att få uppmärksamhet, att lättare få jobb osv osv gjorde mig verkligen lycklig. Att killar "slogs" för ens uppmärksamhet fick mig att må bra.

Nu har jag börjat gå upp i vikt de senaste 2 åren och känner mig lycklig var och varannan dag då jag inte uppfattas som lika snygg längre. Det gör ont i hela mig.

Och ja, jag fattar att det är idiotiskt att hänga upp sig så på sitt utseende men jag vet inte hur man "slutar"! Jag kan inte uppskatta mig själv nu när jag är mullig när jag alltid varit smal och det gör så ont när vänner tittar på gamla bilder på mig och ba: "gud vad snygg du VAR".

Hur lär man sig att älska sig själv för den man är undrar jag? Jag hatar min kropp och det enda jag vill är att bli som förut igen…

Jag tycker att "det är kul att vara snygg".

Dock tycker jag INTE om när folk kommenterar mitt utseende.

"Gud vad snygg du är idag!" Liksom, jaha, dög jag inte igår eller?

Jag tycker att jag är "skitsnygg" var dag, och ibland blir jag ännu snyggare om jag sminkar mig (dvs använder mascara och ögonbrynspenna – mer än så tycker jag är onödigt), men detta gör jag ju av MITT INTRESSE och ingen annan. Jag gör mig inte snygg för dig, mina barn, min karl, kassörskan på Ica eller dagispersonalen. Jag är snygg för mig själv. Och det är bara det som räknas i mina ögon.

Jag tycker för det mesta att utseende är oväsentligt.

Vem vill leva med en snygg men otrevlig människa, liksom?

Alla människor är snygga; om det nu ska ha någon betydelse. Jag säger inte att jag tycker att alla människor är snygga, men jag är övertygad om att var människa har sin "beundrare".

De flesta gillar att få beröm för deras prestationer, vilket jag inte kan förstå, pga om man blir värdesatt efter prestation blir det ju samma komplikation som om man berömmer utseende. Oh, vad fint du ritar, istället för vad roligt att du ritar. Om man alltid får höra att det är prestigen som är det viktiga så dödas lusten.

Tips är att när ett barn ritar en teckning och ger bort den ska du inte säga att det var fint eller liknande. Säg istället tack så mycket. Uppmuntra till intressen istället för att döda dem med onödig prestige.

Lisa – ja, i viss mån. Om den går över styr. Däremot tror jag att det är ganska mänskligt att vilja känna sig fin i vissa sammanhang, och i vissa människors ögon.

Fast nu vände jag mig snarare mot att alla kategoriskt säger att utseendet inte går att ändra på, när det kanske är det lättaste att ändra på, jämfört med intelligens, empati, förmågan att vara en god vän, en bra förälder osv.

jag tycker såhääära, att komplimanger är väl fint sålänge vi ändå vet att vårt värde inte är beroende av det. men mest av allt ville jag säga att det är ju skillnad på utseendekomplimanger och komplimanger som delvis rör utseendet. Som Linnéa skriver så lägger vissa ner tid och tanke bakom sitt utseende och estetisk förmåga kan man väl komplimanga? alltså, om man säger "åh du är så kreativ!" eller "bra på att matcha färger!" är det ju ändå personligheten. grejen är väl att det är så sjukt mYcket fokus på just utseende just nu. det är väl helt naturligt att ge komplimanger för en estetisk ådra, problemet är ju om de baaara handlar om utseende och inte minst lika mycket om alla andra coola kompetenser.

dessutom betyder formuleringen mycket tycker jag. en hälsosam kropp-"du är så snäll mot din kropp, ser frisk ut!" ist för bara "vilken snygg kropp!". och som sagt-"du är bra på att matcha/har bra smak!" ist för bara "snygga kläder". så blir det personligt och personen upplever att komplimangen riktas till dennes personlighet och inte efter normativa uppfattningar om hur man "ska se ut".

hanna – det är ju stor skillnad på att vilja att andra skall finna en attraktiv och att trimma sig själv eller ändra sig själv för att andra skall finna en attraktiv. Förresten förstår jag inte alls varför man skall gå runt och fundera över vem som tycker man är snygg eller inte, jag gör det då inte, och nog tror jag att jag har lättare för att ändra sättet som jag behandlar andra på än hur jag ser ut. Jag kan inte sminka mig, jag äger inte ens smink, jag kan inte ändra mitt hår, har inga pengar att köpa nya kläder och inga pengar att springa hos frisör eller annat folk som skall snygga upp mig. Det är bra mycket enklare för mig att försöka behandla andra mer empatiskt än att lära mig sminka mig och sedan lägga make up varje morgon. Fast jag ogillar ju som sagt komplimanger om mitt utseende, speciellt från människor jag inte känner väl.

Inget fel i att sminka sig och lägga pengar och tid på att försöka bli så vacker som möjligt, men tycker absolut att beteendet förtjänar analys.

Kicki: Haha ja det är precis så jag känner. Jag förstår inte hur det skulle göra mitt liv bättre att en massa random folk tycker jag är attraktiv och snygg.

Tycker det borde få vara mer ok att utseende inte är ett intresse, eller att inte ha som mål att "göra det bästa av sitt utseende". Jag är inte intresserad av mode, styling, smink, heminredning osv. men då känns det som en måste be om ursäkt för att man inte ansträngt sig för att allt ska vara så snyggt som det KAN vara.

Om man inte känner att det är viktigt för en så ska man inte behöva bli pikad eller skämmas över det. Också att man inte måste vara konsekvent, man kan göra hur fan man känner för. Skita i att borsta håret på 2 veckor men ha läppstift, göra avancerade håruppsättningar men gå runt i mysbyxor och stövlar. VAD FAN MAN VILL! Personligen blir jag hellre uppfattad som ful och blir lämnad ifred/sedd som en personlighet med en känsla av frihet då man inte måste leva upp till någon annans förväntningar.

@Ester – sjukt bra sagt. Det där ständiga bekräftelsebehovet, det är så nedbrytande och hindrande, det är som att man alltid gör något för andras skull. Det är massor av saker vi "ska" vara bra på, utseende är bara en av dem. Om man tog bort faktorn av andra som skulle bedöma oss, utseende eller prestationer, skulle typ allt bli så mycket trevligare.

Jag gillar inte allmänna "du är snygg"-komplimanger och tackar inte för dem. Jag vet att personen troligtvis menar väl, men vad ska jag tacka för liksom? Själv ger jag inga sådana komplimanger längre, men kan kommentera hur folk fixat håret, hur de sminkat sig o.s.v. eftersom det mer handlar om något som personen GJORT. Kommer kanske trappas ner där också, men än så länge är jag nöjd med att jag lyckats sluta med inlärda "snygg"-komplimanger 🙂

Oj, jag orkad int ns läsa alla kommentarer. Men jag blir glad när folk tycker att jag är vacker! Dels för att jag tycker att mina föräldrar är sanslöst fina och jag är lika båda dom. Mina ögon har en fantastisk lyster och mitt hår är välvårdat. Jag tycker om att veta att folk ser det! För att jag tycker om att pyssla med mig själv. jag älskar att prova ansiktsmasker, olika hårfärger, handkrämer, dofter osv. Det är min lyx för mig. Även när jag var arbetslös och knapt träffade någon under dagarna älskade jag att fixa till mig. Jag använder sällan smink på grund av allergi och rosacea som reagerar på det mesta. Jag tror att man ser komplimanger olika beroende på vem man får dom av också. Av en okänd på gatan är ju häftigast, för dom ser ju bara ytan, av ens nära vänner för att dom ser djupet osv 🙂 Huvudsaken är väl ändå att vi människor vill varandra väl 🙂

Är alla komplimanger som är beroende av prestation meningslösa, tycker du? Jag tänker på om man jämför en snygg sminkning med en snygg tavla som någon målat. Är det ena bättre/sämre enligt dig att ge komplimanger om? Beror denna uppdelning på dina personliga erfarenheter eller reflektioner gällande gemene man?

Sedan är jag också nyfiken på hur du formar dina åsikter. Vad påverkas du av? När bytte du senast åsikt om något (vad?) och vad kan få dig att ändra åsikt?

Svar:
Mina åsikter förändras över tid, och då pga reflektion, diskussioner, ny kunskap. En snygg sminkning kan vara beundransvärd om den är väldigt speciell eller liknande. Kan ej jämföras med en målad tavla.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

För mig har det alltid varit tvärtom, jag har fått många komplimanger för att jag är smart, trevlig eller har talang men väldigt få för mitt utseende. Jag hungrar efter komplimanger inom det området och suger i mig de få jag får med hull och hår 😉

Jag säger " Tck,jag vet" när jag får komplimanger. Jag vet att jag är snygg, rolig, trevlig och smart. och jag är lika stolt över allt jag är, du kanske borde lära dina barn det?

Svar:
Jag lär hellre mina barn att deras yttren är helt irrelevanta.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *