Kategorier
Vardagstrams

Barn behöver lära sig hantera konflikter själv

Jag fattar inte varför ungarna ska tjafsa hela tiden? ”Mammaaaaaaaa Tamlin låter inte mig säga bajs”. osv. Men herregud, sluta jiddra med lillebror då? Vad är problemet? ”Mammaaaaaaaaa Tamlin knuffas”. Jaha? Men knuffa tillbaks? Säg ifrån? Sluta retas då? Ta bort hans händer? Gå därifrån? GÖR NÅT istället för att gnälla till mig. 
 
Alltså klart jag hjälper ungarna med konflikter och klart jag säger till när de går över gränser, men jag kräver tamejfan att de lär sig hantera dem själv också. Ungar som konstant lutar sig tillbaka på att morsan ska fixa allt klarar sig inte fem minuter i skolan. Och Ninja är ingen blyg liten viol om man säger så för hon vet hur man säger ifrån. 
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Barn behöver lära sig hantera konflikter själv”

Syskongräl kan verkligen ta knäcken på en. Storasyster i vår familj har haft extremt svårt att kunna sätta gränser framförallt mot sin lillasyster. Hon vill inte vara "dum".

Det är en åldersskillnad på nästan 5 år mellan syrrorna så storasyster har ju haft en annan förmåga att reflektera medan lillasyster bara har dundrat på och dominerat totalt.

Annars är en klassiker när alla tre barnen bråkar så mycket att jag blir så arg så jag exploderar. Då är hela barnaskaran helt pötsligt överens om jag en är en dum, dum mamma. Ett tips för att få dem att bli sams hehe 🙂

Här hemma försöker vi att barna först och främst får försöka lösa det själva. Vi vuxna är oftast för snabba att lägga oss i tycker jag. Jag själv glömmer ofta bort mig också bara för att slippa skrik och gnäll. Men jag försöker bättra mig.

Selvfølgelig skal de lære at klare deres konflikter selv. Når det kommer til legekammerater, kan det dog være svært at efterleve sin egen overbevisning, da der desværre findes alt for mange forældre, som pakker deres unger ind i vat og bomuld, for at beskytte dem mod alverdens "ondskab"…. Man føler sig sgu lidt dum, når man står og prøver at overbevise en vred forældre om, at denne bør bakke!!!!

Jag försöker också undvika att lägga mig i deras konflikter, men eftersom lillebror inte är så bra på konflikthantering ännu (han är lite för liten för att förstå) så försöker jag ibland att medla lite för att han ska förstå att när storebror säger ifrån så är det allvar och då ska man lyssna. Om något år så kommer lillebror att kunna förstå det där lite bättre och då får de hantera konflikterna ännu mera själva.

På barnens förskola så börjar de också jobba med konflikthantering och hur man är en bra kompis när barnen är i 3-4 års ålder för det är då de har märkt att de kan förstå och hantera det.

Jag vet att storebror är duktig (väldigt duktig till och med) på att hantera konflikter med större barn och jämnåriga så jag oroar mig inte så mycket för att han inte ska klara sig när han börjar skolan.

Jag tycker likadant som du. Låt dem lösa konflikterna själva. Om de bara litar på att någon annan ska lösa allt kommer de bli sedda som mesar och skvallerbyttor av de andra barnen.

Och jag tycker att föräldrar inte borde vara så snabba med att gå emellan och straffa dem för att de bråkar. Syskon bråkar, så är det bara. Vuxna bråkar också, det ska de inte bestraffas för. Så länge de inte skadar varandra.

Fast det här med att barn som söker hjälp av vuxna ses som mesar och skvallebyttor etc. vänder jag mig starkt emot. Det är ju sådant som gör att mobbing, trakasserier och hot kan fortgå. Typ om lille Kalle inte var så känslig utan puttades och slogs som de andra pojkarna så skulle problemet inte existera.

Tänker likadant. Har bara en unge och det är främst i möten med andras barn, på öppna förskolan och så, som det är aktuellt – och det är inte alltid hela lätt att veta hur man ska förhålla sig till andra föräldrar. Tycker jag i alla fall. Vissa är ju så himla snabba att ingripa om deras barn sliter en leksak ur handen på mitt barn, medan jag tycker man kan vänta lite – min unge får väl ta tillbaka grejen om den är viktig… Samtidigt som jag inte kan låta bli att tänka att "oj, nu tycker nog den pappan att jag borde säga till…" när det är mitt barn som är den skyldige. Men jag kanske tänker så bara för att jag är så kåt på att skaffa mig nya kompisar, gäller att välja mina strider…

Min stora är alldeles för snäll mot den lille ibland. Den lille bits, rivs, nyps, sliter honom i håret, kastar saker o.s.v. medan den stora bara hukar sig och ger ALDRIG igen.

I helgen blev den stora biten så hårt i överarmen av den lille att det nästan gick hål. Då sa jag faktiskt till den stora att "nästa gång han gör så så FÅR du bita tillbaka!".

Jag tror dock inte att han kommer att göra det, men det kanske hade varit lärorikt för lillen…

Samma sak här. Med 4 st där det skiljer 6,5 år på totalt så blir det en hel del konflikter….

Jag blir alltid använd som ett hot och de kommer till mig i samlad trupp och skyller på varandra, jag säger oftast "blanda inte in mig i ert bråk, lös problemet". Jag kan sitta med som passiv förhandlare och så får de lösa problemen och bråken själva…

Vet att Ketchupmamman skrev ett bra inlägg om detta. Dock för längesedan så jag har nog inte länken kvar. Men det handlade om barn och konflikter. Summan var väl lite att vi förväntar oss att barnen ska klara så mycket. De är trots allt bara barn. Vi förväntar oss inte att de ska klara kärleksrelationer, men de ska klara av vänskapsrelationer och med allt vad det innebär. Min son har haft jättejobbigt i skolan (dock med diagnos inkluderat). Men när han hämtade fröken när det blev konflikt så blev han ännu mer retad. Fan vad jag hatar hela det här systemet. Känner ofta att barnen är så utlämnade när de befinner sig ute på skolområdet. Fria att härja och kränka/mobba utan att vuxna finns som ser.

Till viss del håller jag med att mina barn ska kunna lösa sina gräl här hemma. 10 och 4 år gamla skulle man kunna tro att det går smärtfritt men jädrar vad de kan trycka på varandras knappar.

Oj. Det här har jag inte ens tänkt på. Dock kanske mycket för att mitt barn är ganska litet ännu inte har kommit på att man kan komma och gnälla sådär hos mamma, men visst, någon gång har det ju självklart redan hänt och då har det inte slagit mig att istället försöka förklara för henne att hon får säga ifrån när det är något hon inte gillar utan det har ju alltid blivit att jag "rett ut" bråket istället.

Tack för den notisen! <3

Ja jag blir lite förvånad över hur många som faktiskt hellre verkar uppmuntra sina barn till våld än att ta till det mest användbara vi har. Att prata. Att en ettåring bits beror på att de inte förstår bättre, men däremot är det både allvarligt och oerhört smärtsamt med en 3-4årig som bits.

Och låter ni på allvar era små barn rycka leksaker ur händerna på andra barn utan att ens låtsas om det? Självklart är det ofta inte helt svartvita definitioner på vem som hade vad osv. men om jag ser mina barn bara ta leksaker av andra barn tycker jag det är självklart att påpeka att en inte ska göra så. Hur ska de annars någonsin lära sig att respektera andra?

I sak håller jag med men om inte barnen har sett hur vuxna gör i konflikter så har de inga positiva förebilder så till viss del får man nog lägga sig i. Jag skulle nog försöka hjälpa barnet men försöka låta barnet göra själva konfliktlösandet själv.

Tex. -Mamma, lillebror knuffade mig! -Jaha, vad tyckte du om det? -Jag vill inte att han knuffas! -Har du sagt åt honom då? -Nej, men jag ska. -Mamma, lillebror slutar inte! -OK, jag ska prata med honom.

En grej jag aldrig förstått som vissa föräldrar gör, är att de ALLTID straffar de äldre syskonen för allt.

För mina kompisar som hade småsyskon kunde det vara så att lillasyskonet provocerade, retade, irriterade trots att det stora syskonet bad om att bli lämnad ifred/gå undan.

När storasyskonet sedan (med rätta) blir lack på riktigt så får det alltid skäll för att de är större och "ska veta bättre", fast småsyskonen visste mycket väl vad de höll på med.

Just sånt "Mammaaaaaaaaa hen gjorde det och deeeeet!" känner jag är saker som barn gör för att föräldern ska bli sur på syskonet/det andra barnet. Det bästa sättet att hantera det på är nog just att säga åt barnen att ta de där små striderna själva och inte låta sig bli involverad i tjafset.

Dan-syndrom – Haha, den brukar jag köra med mina högstadieelever. "Sannaaa hon tar min mobil/han pillar på min dator/hen stör mig så jag inte kan jobba!!" Jaha? Puh, säg till själv! (självklart pratar jag med dem om eget ansvar, respekt, arbetsro också…)

Jag tror också att när barn skvallrar så vill de bara sätta dit det andra barnet. Mina föräldrar föll alltid för det, om jag var lite arg på något syskon gick jag bara till mina föräldrar och sa t ex "maaaammaaa, storasyster låter mig inte ha datorn!" eller "maaaaammmaaa, lillebror svääär!". Då straffades syskonet och jag var "duktig". Det var kul fram tills det var jag som blev skvallrad på.

Efter att precis ha läst ditt inlägg om att barn behöver trygghet och sällskap för att bli självständiga (närvaro av vuxna) så låter detta resonemang jättemärkligt. Jag tänker att inte ens vuxna klarar av konflikthantering speciellt bra många gånger (vilket leder till att man går till en parterapeut som kan agera neutral tredje part), hur ska då barn klara av det, och lära sig hur man hanterar konflikter bäst, om de är utelämnade till varandra? Måste väl ändå vara bättre att lära sig ett konstruktivt sätt av vuxna, än av andra barn. Barn är ju omogna och egoistiska och kan inte tänka ett steg längre som vuxna kan.

Svar:
Måste det ena utesluta det andra? Givetvis så lär jag mina barn konflikthantering, men jag ger dem också tillit och utrymme att använda den kunskapen utan min inblandning.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lingon: Barn är ofta smartare än man tror. De kan själva komma på jättebra sätt att lösa konflikter.

Om två barn på förskolan där jag har praktik bråkar om vem som ska ha en leksak t ex, säger jag åt dem "istället för att bråka, kan ni inte tänka ut en lösning på hur ni båda ska kunna ha leksaken?". Så funderar de ett tag, och så kommer de på att de kan turas om att ha den, eller att de delar på leksakerna om det är flera stycken, eller något sånt. Då lär de sig att komma på lösningar istället för att bråka och låta vuxna bestämma hur de ska göra.

Dessutom bråkar barn knappast om såna allvarliga saker som vuxna bråkar om. Oftast bråkar barn en stund, sen glömmer de vad de bråkat om. Om de får lära sig konflikthantering som barn kommer de få det mycket lättare i framtiden.

Jag minns att både jag och min bror störde oss något fruktansvärt på att vi så gott som aldrig fick bråka ifred. Varje gång någon av oss höjde rösten gick mamma eller pappa emellan. Och jag tror att detta har påverkat oss negativt. Min bror på så sätt att han har svårt för att resonera och argumentera, han bara skriker när han blir arg. Jag själv har snarare lärt mig att bara släppa och gå undan, vilket inte alltid är så himla hälsosamt och bra det heller. Så jag tror absolut att barn behöver få öva på att lösa sina konflikter på egen hand. Självklart med stöd från vuxna i den mån det behövs. Men jag tror vi gör barnen en björntjänst genom att alltid lägga oss i deras "bråk".

Amanda: Det är samma för mig när det gäller min lillebror. Jag och min storasyster kunde aldrig så mycket som höja rösten så var föräldrarna där och skällde ut oss och sa att vi måste vara snälla mot honom för "han är så liten och alltid snäll mot er". (Jag och min storasyster har ett års åldersskilland, lillebror är 4-5 år yngre än mig och min syster) Han utnyttjade detta genom att alltid sätta sig i offerrollen och gråta och skrika på föräldrarna när vi inte kom överens. Det var hur jobbigt som helst för mig och min syster, hur skulle man kunna lösa konflikter när föräldrarna inte tillät oss att ens diskutera?

Jag kan fortfarande komma på mig själv att tänka "äsch, det är inte värt att bråka om" när det uppstår en konflikt. Jag blev liksom van att låta saker vara när det gällde lillebror och ta ut ilskan på andra personer istället, nu försöker jag ta konflikterna direkt. Ingen kommer väl straffa mig för att jag tar en diskussion med en annan vuxen människa liksom..

Ja, jag gör delvis som du, men samtidigt så betonar jag att man alltid kan vända sig till vuxna när man blir ledsen. Fasar för att mitt barn skulle bli retat el dyl., och inte komma till mig eller ngn annan vuxen och berätta om det! En "lös-det-själv-mentalitet", kan också sända ut en signal om att barnens känsla av att bli illa behandlade inte är ngt att ta på allvar. Det är en svår balansgång som sagt!

Hmm, jag är kluven. Visst måste barn lära sig vettig konflikthantering… men samtidigt så löser ju barn konflikter på ett barnsligt sätt om inte vuxna är med och visar hur det ska göras på ett icke-barnsligt sätt. Jag tror mina föräldrar lämnade mig och mitt äldre syskon att lösa saker själva så då fick jag ofta höra att jag var korkad, elak och fjäskande och det trodde ju jag på, hade nog behövt lite mer styrning från vuxna där. Slå tillbaka-principen gillar jag inte så mycket, den minsta får en massa stryk och den stora tar till nävarna för fort :/

Jag gör som du. SJÄLVKLART tillåter jag inte att de pucklar på varandra och visst fasen hjälper man dem när det behövs, men på internet blir allt som vanligt svartvitt.

Men syskon är nu en gång så att de gärna springer och skvallrar om minsta grej och de BRÅKAR om saker som man aldrig bråkar med kompisarna på förskola/skola om.

Exempel från idag. Jag hör att barnen sitter och gnabbas i soffan men bryr mig inte om att gå dit att titta (och för er som undrar så är det en 5 och en 8 åring, så det är inga ettåringar som kan fara illa 😉 ) och efter en stund kommer den ena in och vrålar "MAMMA SÄG TILL N HEN TITTAR PÅ MIG!"

Två sekunder senare kommer den andra "MAMMA HEN LIPAR ÅT MIG!"

Men sluuuuuuta reta varandra då för tusan! Gå till ett varsitt rum om ni inte tål att se varann! ^^

Håller helt med Sandra på Stökboet om att det är upprörande att höra att det finns folk som på fullt allvar avvaktar med att ingripa om ens barn tar en sak från ett annat på t ex öppna förskolan. I grundskolemiljö vistas barnen under tvångslagstiftning, jag förstår inte alls ditt resonemang Sanna Mac, anser tvärtom att det är lärarens förbannade skyldighet att ingripa i klassrummet om en elev stör en annan.

Tror starkt på att föräldrar och andra närvarande vuxna skall gå in och intervenera. Här på vår gård utanför huset uppstår konflikter i klart störst utsträckning runt de barn där föräldrarna inte är närvarande. Se på 40-talistgenerationens män som fick leka fritt utan vuxnas inblandning, tror ni det var demokratisk konfliktlösning eller den starkes rätt som var huvudparadigmet? När förekommer mest mobbning och vad fasar mobboffren mest för i skolan? jo raster och tiden i omklädningsrum utan vuxennärvaro.

Samma här, samma här.. fattar inte hur dom orkar. 10-åringen blir sur på 6-åringen eller 4-åringen. Och hit & dit. Och så skvallras det till mig. Jag tycker att en 10-åring, snart 11 år, borde förstå att "Ja men sluta lyssna på dom så tröttnar dom!" men nej nej, det ska tjafsas tillbaks på samma nivå. Det hade varit en annan sak om dom tjafsade & löste saken själva men nej, dom håller på heeeeeeeeeeeela dagarna & JAG måste lyssna på det. Gaaaaah!!!!!!!!! Sportlov nästa vecka.. yay…….. not.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *