Kategorier
Vardagstrams

Det här var ju jävligt deprimerande

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Det här var ju jävligt deprimerande”

Håller helt med Lisa. Ju längre avstånd mellan mig och högstadiet desto bättre (och jag har mer än 21 år). Skulle hellre äta mask än gå på en återträff 🙂

En ska inte noja över sin ålder, det är det mest meningslösa som finns. Tänk istället på klyschiga men sanna sanningar som att du aldrig mer kommer bli så ung som du är just idag. Och att det absolut enda alternativet till att bli äldre är att dö.

Och själv längtar jag som fan efter min högstadieklassåterträff 2017 🙂 Ska bli jättekul att återse den bästa klassen jag någonsin haft.

Blir det däremot någon återträff för min gymnasieklass skulle jag bara gå dit om de dödar min familj annars typ. Eller nä, jag skulle ta min familj och sticka så långt bort från jävlarna som möjligt.

själv är man 96:a och jag skulle mer än gärna ha återträff med min högstadieklass… 🙂

gick ju trots allt med dem… ända sen dagis faktiskt. Jag är säker på att de inte saknar mig det minsta, men jag dem… haha! gymnasieåterträff… (jaja, jag får på gymnasiet just nu) skulle jag ej vara lika pigg på haha.

Förresten jag antar jag att det möjligtvis inte är så "normalt" att ha åldersnojja redan nu… som 16-åring… Har haft det i ungefär 2 år nu…

Så kan väl säga att jag VILL ha en "återträff", men att tänka mig ens tio år äldre… jag blir deprimeread… så jag kan nog förstå dig hur du tänker… jag som finner det otänkbart att ens vara 20… hursomhelst… tack för en toppen blogg (ja jag menar en toppen blogg, inte "toppenblogg" i "särskrivning-style". För jag vet minsann hur man skriver, ja att man inte ska särskriva. 😉 )!

Ett par år efter att man gått ut högstadiet så hälsade ett gäng av dom inte på en på stan längre. Återträff? Nja. Har kontakt på myface med dom som jag vill ha kontakt med, alltså ungefär en person. Hah. Dom försökte ju faktiskt dra ihop en träff för några år sen men jag vet inte om det blev något.

Det jag tycker är mest intressant är det faktum att det är just 21 år sedan… Känns inte helt legitimt för ett jubileum. Men jag har ju alltid gillat att gå utanför ramarna, så det låter som ett kul gäng det där. Kör så det ryker och tänk på allt vackert och underbart som du åstadkommit sedan dess istället för hur många år sedan det var 🙂

Svar:
återträffen skulle ha varit förra året men uteblev. I år kör de 76’or och 77’or ihop.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nästa år är det ett kvarts jävla sekel sedan jag slutade gymnasiet. Hur gick det till, undrar jag? Jag är ju dessutom inte en dag över 25 😉 och det går ju inte alls ihop med det som står i min första mening…

Jag gick på återträffen – och det var hemskt.

Samma mobbare som fanns då mobbade samma människor som då, fast nu på ett mer "subtilt" sätt. Samma par som höll ihop i högstadiet hittade varandra framåt (fylle)kvällen och hånglade lika friskt nu som då. Samma brudar som levde på sitt utseende då gjorde det nu. Samma killar som hade coolaste moppen då hade coolaste bilen nu.

Och jag? Satt i en hörna och kände mig lika alienerad nu som då och insåg att jag aldrig, aldrig mer kommer att gå på en reunion.

Ärligt talat skulle jag bara vilja gå på en högstadieåterträff för att se hur mina kära mobbare har lyckats i livet. Men å andra sidan skulle hela min värld gå under om de var rika och lyckliga så det vore nog lika bra att jag inte gick 😛

När jag var på återträffen 20 år efter att vi slutade nian så var det mest för att jag var nyfiken på dem som jag inte hade träffat sedan vi gick ut nian eller gymnasiet (jag kommer från en liten ort så de flesta gick på samma gymnasium).

Några andra har jag träffat genom åren och den som jag velat ha kontakt med har jag hållit kontakten med hela tiden. Vi firade fö 30 år som vänner förra året och det är jag väldigt glad för att vi kunde göra.

Aldrig i helvete att jag gick på min högstadieåterträff. Det var något företag som höll i den och man fick ett käckt brev hem där det stod saker som (och nu är det några år sen så mitt minne minns inte exakt) "om 95% av klassen kommer vinner ni en Silja Lineresa med klassen" och jag bara ville kräkas på dem. Tror säkert att min gamla klass satt och snackade skit om dem som inte kom och förstörde så de inte fick sin suparesa, det hade inte förvånat mig. De var såna då, de är säkert såna nu. Asen.

Sorry, men jag hatade min högstadietid.

Concordelia: Det var samma sak när min gymnasieklass hade återträff. Om mer än 95% av klassen kom skulle vi få fara på någon resa. Tyvärr var vi bara 20 pers i klassen och jag var den enda som inte kom, alltså blev det bara 95% som kom och det räknades inte då. Men det kändes rätt och lagom, min gymnasieklass förstörde två år av mitt liv så att förstöra en sketen resa för dem var det minsta jag kunde göra för dem. 🙂

Åh, helvete, jag fick ett liknande brev bara nu förra veckan, och känner bara ett enda stort nej. Jag har inget som helst utbyte av att träffa de där jävla idioterna bara för att se att så mycket har folk inte förändrats.

Skulle någon dra ihop en klassåterträff med min nuvarande klass på konstskola däremot så skulle ingen tacka nej, men det är ju inte riktigt samma sak som högstadiet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *