Kategorier
Vardagstrams

Drömmen om storfamiljen

I helgen var vi ju i Segersäng. Vi älskar ju att ”sova över” eller ha övernattningsgäster och gör det ganska ofta ihop med Anaiah // GlamMuttans familj. Barnen tycker att det är skitkul, ”jag ska sova hos er TVÅ gånger” säger Ninjan och är överlycklig. 
 
Vi gjorde inte så mycket men hann med pulka/snowraceråkning i backen (Tamlin gapade lyckligt hela vägen ner), pulkatåg och varm choklad i snön. Ninja berättade uppspelt för pappa imorse att ”vi åkte pulka och så hade vi picknick fast utan mat men vi drack choklad och klättrade upp för ett stoooort berg och mamma ramlade ner i ett stort hål”.
 
 
Det blir prestationslöst. Man hänger bara. Man måste inte hitta på aktiviteter eller ha pretantiösa stela överplanerade middagar eller ”vuxet” omgänge, utan det går bra att drälla runt i pyjamas halva dagen tillsammans och äta och leka och slöa och titta på tv halva natten och dela på morgonbestyren osv osv. Ja ni fattar. 
 
 
Jag har ju en löjlig dröm om storfamiljssamhället. Inte så att jag skulle trivas i ett riktigt kollektiv, jag vill ju ha min egen vrå, men gärna bo nära stabila vänner som man tillsammans delar vardagen med och som ungarna får växa upp med. Nu ska vi bara få fler att flytta ut till Segersäng så kanske drömmen blir lite verkligare. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Drömmen om storfamiljen”

Visst är det härligt? 🙂 vi är en familj på fyra ungar, när vi var små drällde ofta våra kompisar hos oss, mamma och pappa resonerade så att "en unge mer eller mindre gör ingen skillnad", vi tog ofta med oss kompisar när vi skulle åka och bada eller ut på landet.

Där var det inget "låta-ungens-kompis-sitta-på-rummet-medan-alla-andra-äter" inte.

Som du säger också, det behöver inte vara så avancerat att roa barn, på Ninja låter det ju som hon upplevde äventyret som väldigt spännande 🙂

Bara sedan jag själv fått barn har jag insett hur mycket jag vill ha min mamma och mina syskon omkring mig. Mycket folk som kan älska min unge, många kusiner att leka med, många familjer med olika regler och traditioner att finnas i.

Jag drömmer absolut inte om kollektiv eller något i den stilen, men jag drömmer om att alla nära vänner till slut sadlar ner på samma gata i samma stad och har ungar i ungefär samma ålder. Det vore drömmen!

Jag funderar på lägga ner min blogg, har du känt så ofta? Nu är jag ju inte stor som du men i alla fall. Ligger på sjukhus igen, inte kul med sånt är livet, hur många småbloggar kikar du in på, händer det ens att du hinner?

Svar:
Så känner jag då och då. Tror det är vanligt att man känner så, speciellt innan man fått ihop lite högre statistik. Grejen är nog att de flesta känner att de antingen måste prestera eller lägga ner, inget mellanting. Blogga när du orkar, i perioder är det mycket i andra perioder så är det mindre. Det är ok.
Jag tittar in hos folk då och då, speciellt om användarnamnet ger en hint om vad bloggen handlar om eller om jag diskuterat mycket med någon. Återkommande personer också. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tror att det med kollektiv är lite av en vanefråga också, tror inte att ägandet är något självklart. Min syster flyttade för något år sen in i ett riktigt kollektiv där de delar på det mesta, även om alla har ett eget rum och egna grejer så delar de på i princip all mat (undantag för allergiker osv), och har en freeshop, sen dess så har jag på något sätt, hamnar längre ifrån ägandet. Bor där ganska ofta, i början tyckte jag att det var jobbigt, samma med freeshopen, men nu har jag både tagit och lämnat saker där, utan att sörja, det är ting! Vill jag vara ifred så kan jag gå ut i naturen… Men det är såklart individuellt, lägenhetskollektiv är ett väldigt fint alternativ och passar även den som ofta vill vara ifred!

Själv bor jag i en storfamilj. Och jag kan bara säga att om man inte märkt att vi lever i ett patriarkat förut så gör man det definitivt i en storfamilj.

Äh, det kanske inte är så i alla storfamiljer, känner mig bara lite bitter över att det är så i vår ( och alla andra jag känner till).

Vi hade en sådan helg i helgen … 4 barn, två vuxna och en massa lek och bus. Alldeles sådär att man blir varm om hjärtat och man inte vill att det skall ta slut.

I alla fall inte för oss som är en liten och en stor. Det är verkligen hemskt uppskattat med de här myshelgerna som öht inte är varken planerade eller pretentiösa på något vis alls! 🙂

Kan romantisera och fantisera om hur fantastiskt mysigt det är att ha det så där. Och det är det säkert. Men JAG är helt enkelt inte sån. Skulle hata varje minut i en sån ständigt pågående, nära gemenskap. Jag är helt enkelt inte ett flockdjur, utan behöver stor privat sfär och kontroll över när, var och hur jag ska umgås med andra. Men visst ser det mysigt ut på håll 🙂

Jag har också en liknande dröm.

Jag har sagt att jag skulle kunna tänka mig att bo kollektivt men tänker fort "men jag måste få mitt egan rum, deistans egentid osv".. men som du säger, det är nog inte kollektivt jag vill bo, utan i en liten by, med stabila vänner, man delar på vardagen men har kvällarna för sig själva ungefär. Helt underbart!!! Vilken sammanhållning.

Jag har också drömt om det där med storfamilj, vilket är lite överraskande eftersom jag egentligen är en ensamvarg.. Det går inte ihop riktigt. Kanske är det bara just en dröm, jag drömmer om att vara en sån människa som bor i kollektiv och älskar det. Dunno.

Jag hade förresten skitit på mig om jag såg dig i Segersäng. Värsta kändisen ju, höhö. (Min familj bor där)

Svar:
om familjen bor där så lär du se mig nångång efter sommarn, då vi flyttar dit. 🙂 Hähä.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *