Kategorier
Vardagstrams

Finn ett fel

”Jag har flätor” ropade Ninja stolt till två pedagoger vid två olika tillfällen igår. 
 
Ena svarade: ”Ja vad FIIIINT! Va snyggt!
Den andra sa: ”Ja jag ser det! Två stycken!”

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Finn ett fel”

Jag förstår din poäng. Jag gör verkligen det…

Samtidigt som jag inte riktigt kan se varför det är "fel". För flätorna -är- säkert fina. Och är det egentligen "fel" att du bekräfta att flätorna är fina? Egentligen?

Svar:
Varför ska man värdera för att Bekräfta? min dotter har flätor för att se ut som pippi, inte för att vara fin. Men sakta sakta så lär hon sig att det är BRA att vara fin och snart kommer hon ha flätor för att andra ska tycka att hon är fin.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men får man inte säga att det är fint med flätor om man tycker det? Jag förstår och håller med om det allra mesta du skriver, men just den här biten förstår jag inte?

Svar:
bör man säga om man tycker att nåt är fult? Varför ska man värdera folks yttren alls? ”man blir glad” säger du säkert men då undrar jag varför man blir glad. Jo för att vi lärt oss att det är viktigt. Behöver barn veta att det är viktigt att vara fin? Vad lär de sig av det? Hur påverkar det? Är det en slump att små flickor ofta tycker att de är fula och tjocka?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

@Hondjur: i en perfekt värld skulle det inte vara fel. Men problemet är väl att varje liten kommentar om ens utseende, ihop med reklam på affischer, TV etc, lär en att utseendet är viktigt nog att ha ångest över. Om vi kan göra det mindre viktigt kanske vi kan få mindre ångest överlag.

Till alla som undrar om det är "fel" att säga till ett barn hur fin och duktig hen är; Kanske inte nödvändigtvis. Men jag växte upp med det ständiga "Åh vad fiiiiin du är när du har klänning, åh vad söt!", "Åh vad du är duuuuuuktig!" Idag har jag världens lägsta självförtroende, klarar inte av att gå till affären utan smink (för jag vet hur fiiiin mamma tyckte jag blev i mörka ögonfransar) och jag har dessutom prestationsångest för ALLT. Känns som att jag presterar för alla andra utom mig själv. Mina kommande barn kommer alltså inte vara fina och duktiga.

Men M, det är ju INDIVIDUELLT. Nej, jag stödjer inte utseendefixering och konstant bekräftelse. Men alla får inte pissigt självförtroende. Jag var i samma sits som liten, idag är jag dräggig crustare som skiter fullt ut i om andra tycker jag är fin eller inte, vilket jag gjort redan sedan tonåren 😀 så din upplevelse är nödvändigtvis inte vad ALLA upplever för att de är med om det. Och som sagt: därmed inte sagt att det är BRA, men hävda inte att alla blir osäkra och bekräftelsekåta.

Jepp, vi hade ungefär samma bemötande igår – fast utan det bra… 🙁

Dottern hade en rosa randig tröja på sig som hon pekade på när hon träffade pedagogen på förskolan varpå hon utbrast; Vad FIIIN du är idag! (Bara det liksom – idag??)

Jag var dock hyfsat snabb å vände över fokus på att det var en randig tröja å pedagogen fattade vinken och såg att hon hade randiga strumpor å så pratade de om randigt istället…

Det mest skrämmande i kråksången är att det är 10 gånger vanligare att mina barn får höra att de är fina när de har typiska "tjejkläder" än när de kommer i minst lika fina "killkläder". Eller att äldsta är så FIIIIN när hon har håret uppsatt ( oftast av anledningen att vi inte får borsta) men inte när det är utsläppt och borstat.

För någon vecka sedan fick vi kommentaren kring vår yngsta som inte har så mycket hår, än, att vi kanske borde klä henne mer tjejigt så folk inte misstar henne för en pojke. Jag blir så less.

Och ja, jag är inte ofelbar, jag kan säga åt mina barn att de är fina ibland men jag berömmer inte utseende i det fallet utan en handling. exv "Vad fin du är mot lillasyster nu" "Nu gjorde du helt rätt"

Duktig är jag allergisk mot, men det sitter ändå kvar sen jag var barn. Det är en lång väg att lära om men det går.

Och till sist DOM ÄR FÖR FAN BARN, vari ligger behovet för oss vuxna att bekräfta att ett barn är sött, fint eller duktigt? Varför? Vi skapar ju deras behov av bekräftelse och deras självbild som bygger på desamma. Fy på oss!

Svar:
min dotter får bara höra att hon är fin när hon har rosa kläder, klänning eller annat tjejigt. Det sänder ett tydligt budskap till henne. TYvärr
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag ser det som att flickan fick två svar som kompletterade varandra. Att göra ett sakligt konstaterande behöver inte utesluta att säga att något är fint. Tolkar jag dig rätt i att du tycker att ett barn, flicka eller pojke, aldrig ska få höra att de är söta, fina eller något annat som har med utseende att göra?

Svar:
Jag tycker inte att man ska uppmärksamma barn på att deras utseenden har betydelse nej. De ska leka och vara barn, inte bry sig om de r fina eller ej.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Finn fler fel.

Lås oss titta närmare.

Här har alltså dahmer låtit ungen göra flätor för att ungen troligen vill det. Varför? Varför gör man flätor från första början undrar jag i så fall? För att bli fulare? Nae någon här inne som kan komma på ett bra svar? Kanske för att flätor är coolt? Nae inte det heller, snyggt kanske. Ja just det så är det.

Tittar vi närmare. Är det fel att vilja vara snygg? Nae inte det heller.

Är det att man uppmuntrar någon när den är snygg som dahmer är emot? Samtidigt som hon uppmuntrar när någon inte är fin utan snarare ful. Tex att inte raka sig under armarna är alltså något värt att uppmuntras och applåderas och berömmas, men icke flätor. Hmm konstigt det där.

Så vad som är rätt o fel kan bara dahmer veta. Vårat egna håriga orakel.

Så vad det kommer ner till är hennes definition på vad som är rätt och fel, det är alltså fel att ge komplimanger till någon som är snygg eller gjort någon effort till att vara det.

"Jag klämde min finne igår!"

"Jag ser det, vad fiint det blev utan den"

Helt fel alltså.

"Jag bytte ut mina kläder jag ärvde från morfars farfars far"

"Jag ser det, vad fiin du blev"

Också helt fel.

Man ska ju inte få för sig något här inte.

Morfars kläder duger bra dom!

"jag har inte gjort något med mitt utseende"

"jag ser det, va fiin du blev"

Också helt fel alltså.

Svar:
Har du ofta flätor för att vara fin? Min dotter vill ha flätor för att ”se ut som pippi”. Inget annat. Själv har jag flätor för att få undan håret. Det är praktiskt och bekvämt. Så när du säger till mig eller min dotter att vi är fina i våra flätor så är det bara förvirrande och irrelevant.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

"MrAndersbehringbreivik "

Eller så gör man flätor för att det är en sjukt praktisk frisyr? Mitt hår är t.ex. så pass uppklippt att jag inte kan sätta upp det i en hästsvans när jag tränar för att allt bara trillar ner direkt. Men däremot kan jag fläta det i en eller två inbakade flätor utan att det trillar ner i ögonen på mig…

Det är bekvämt att använda fin och duktig och synonymer till det, men inte så peppande för barnen. Om man utmanar sig själv att verkligen bekräfta barnens upplevelser, typ "du verkar gilla din flätor!" Eller "tycker du om den färgen?" Så blir det mindre bedömning och mer på riktigt. Själv tycker jag det är sjukt svårt, vilket för mig är ett tecken på att man verkligen ska fundera igenom detta. Jesper Juul skriver en massa om det här om man vill veta mer.

Själv har jag en mamma som aldrig snackar utseende och blir direkt sur om någon kommenterar hennes, men inte av ideologiska skäl. På samma sätt vägrade hon ge beröm för bra betyg utan frågade mer om vad jag gjort och hur jag tyckte om olika ämnen. Bra tycker jag, ska ta rygg på det.

Alltså, om en väljer ett sånt nick som mister här ovan valde, tycker jag inte ans att en är berättigad att få sin kommentar läst. SPRID INTE NAMNET. Det är precis det han ville uppnå. Fyfan vad lågt.

Varför ska barn behöva bry sig om ifall de är fina eller inte?! Jag förstår inte? Kan någon ge mig en bra förklaring på varför det är viktigt för ett barn att behöva tänka på hur hen ser ut? Kan de inte bara få vara?

Om min unge vill ha sin snurrklänning så vill hon ha den för att den är så rolig att snurra runt i. Inte för att hon ska bli bedömd av någon. Om Ninja vill ha flätor så är det antagligen för att hon vill se ut som pippi eller för att hon tycker det är roligt att ha flätor. Inte för att få beröm för sitt utseende.

Jag tycker det är obehagligt med komplimanger. Jag tappar fokus på det jag håller på med och börjar analysera hur jag ser ut. Vad säger man? Borde jag säga tack nu? Tänk om hon blir sur för att jag inte säger tack? Men säger man tack för att ens ögon är fina? Borde jag ha valt en tröja som passade bättre till mina fina örhängen? Oj, tyckte hon verkligen att frisyren jag slängde ihop var snygg? Varför sa hon inget om den frisyren jag gjorde häromdagen som jag la ner mer tid på? Var den ful? Jag känner mig inte så fräsch, borde jag säga det eller bara nicka och le?

Jag vill bara vara. Oavsett om jag har hemmaklänning eller är piffad till max. Jag vill inte bli bedömd av andra.

Hannah- Ja precis. Det är individuellt. Jag har INTE sagt att det behöver hända alla men jag sa att det hände MIG och att mina barn inte kommer att vara fina och duktiga. För att jag vill bespara dem det som hände MIG. Så var har jag hävdat att ALLA blir osäkra och bekräftelsekåta? Good for you att du sluppit det jag gått igenom. Men det jag gått igenom är absolut inte unikt för flickor i synnerhet.

Det gäller ju inte bara utseende. Läste om barns önskan om uppmärksamhet. När de t.ex. har ritat något ska man prata om vad de ritat, vilka färger osv, inte bara säga Åh vad fint du ritat. Barnen vill bli sedda och då bekräftar man genom att se teckningen. Det skrevs nåt om att om man bara säger vad fint de ritat så kan det bli så att de ritar bara för att få bekräftelsen på att de gör något bra.

Hoppas ni hajar vad jag försöker få fram, svårt att återberätta…. 🙂

Vilken rolig/spännande diskussion det blev!

Jag tycker nog inte heller att det enbart, i sig, är "fel" att berömma, eller visa uppskattning (eller vad man ska kalla det) för barnets utseende – men såklart det gäller att tänka ett extra varv och fundera på VEM det är som får det där berömmet och för VAD. Och om det beröm man ger ALLTID är kopplat till just utseendet och inget annat.

Om ett barn ena dagen kommer till förskolan med håret hängande, ärvda gamla mjukisar och en enfärgad tröja och INTE får höra hur fin hen är – men sedan nästa dag kommer i flätor, en tröja med glittrigt tryck och en volangkjol, och då får höra att ÅH vad fin du är, då har ju barnet lärt sig något i livet… Här hemma överröser vi vårt barn med hur fin han är mest hela tiden, oavsett om han är naken, klädd i overall eller nerkladdad med mat. Bra eller dåligt, jag vet inte, men han vet i alla fall att han alltid är FIN!

Och överlag är det förstås flickor som får det där berömmet, i förskolan och längre upp i livet (såg någon som delat en sida från Aftonbladet med en massa "beröm" och superlativer på facebook och så en analys av vad kvinnor resp. män berömdes för – kvinnor för utseendet och män för prestation. Classic.)

M, jag tror inte heller att det är bra att lägga en massa fokus på barns utseende. Men apropå din kommentar: Jag var i precis motsatt situation som barn – men större delen av mitt vuxenliv har jag känt som du gör ändå. Mina föräldrar kommenterade aldrig mitt utseende, jag fick aldrig höra att jag var söt eller fin, och därför drog jag slutsatsen att jag var ful. Om jag fikade efter komplimanger, t ex sa att jag var ful för att få en positiv motreaktion, fick jag bara höra "det där spelar ingen roll", "det där är ju bara trams", "nu är du löjligt". Min slutsats: De håller med, de vill bara inte säga att jag är ful rakt ut. Och de är ändå mina föräldrar! (Alla andra ungar fick ju höra att de var söta och fina, av föräldrar, släkt, kompisar.) Lägg därtill att jag inte tillhörde de konventionellt söta och populära tjejerna" i skolan. Ergo: jag har under många, många år haft noll utseendemässigt självförtroende.

Och i ett samhälle där utseende uppmärksammas och där det anses vara eftersträvansvärt att se trevlig ut (i vilket samhälle gör det inte, förresten, men efter olika normer) blir det för de flesta viktigt att få någon form av bekräftelse på att man duger även utseendemässigt. Sen är det förstås fint om man lyckas stå emot detta och känna ett värde oavsett – och det kanske funkar om man har en solid självkänsla. Men det hade inte jag. Och man får inte den per automatik bara för att fokus ligger på det inre istället för det yttre. Jag var en smart och på många plan begåvad unge som uppmärksammades för det, men jag ville ju vara fin också!

Jag har inte barn själv, men jag försöker tänka på att inte slentrianmässigt ge andras barn utseendebaserade komplimanger. Men jag kan visst säga att någon är fin, har en fin, klänning, har blivit fin i sina nya frisyr eller vad det kan handla om. Att svara en flicka eller pojke som klippt sig in en ny frisyr: Ja, jag ser det, vad praktiskt, nu går det snabbare att torka va? känns väldigt beskt i min värld. Däremot kör jag, som någon skrev innan, gärna mellanvägen: Ja, vad fina dina nya skor är, vad mjuka och sköna de känns, dem orkar du nog gå långt i.

Till personen som tycker att vi ska titta närmare: Jag tycker att du ska titta närmare i den här bloggen så kommer du nog förstå lite bättre hur LD tänker. Som du resonerar så verkar det som att du bara har läst det här inlägget och sett en bild på LDs orakade armhåla?

Om man gör flätorna fina så är de väl fina? Nåt man har skapat får väl vara fint? En tavla, ett bröd, ett musikstycke, en fläta? Det är så svårt att veta vad som är rätt och fel i feminist-/jämställdhets-/genusdjungeln! Hjälp, jag vågar knappt skriva ett ord!

Svar:
Eller så har man flätor för att det är praktiskt? Eller för att ”se ut som pippi” som Ninja säger. Det är dessutom JAG som gjort flätorna, inte ninja.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lisa:

Det är hyfsat enkelt att veta vad man BÖR säga (inte får, man får säga vad man vill, man ska bara tänka efter och veta varför man säger det man säger), om man bara tänker efter lite.

Bekräftar man ett barns kläder eller frisyr när det är lite extra glittrigt för en tjej och säger "fint", men inte sa något dagen innan när hon kom i ett par mjukisbyxor med gräsfläckar på knäna, är det ganska dumt. Eftersom barnet då lär sig att just den glittriga tröjan eller den speciella frisyren är finare än exempelvis mjukisbyxorna med gräsfläckar på knäna man hade dagen innan.

Är det en kille kanske man istället för att använda "tuff" bara för att han är kille också kan säga fin, vacker, osv ibland, för att rubba normen om att killar måste vara tuffa hela tiden.

Sen kan man tänka på att istället för att bara komma med kommentaren "Åh, vad fin/tuff du är idag!" säga saker som "Vilka bekväma kläder du har idag när vi ska ut och leka hela dagen!" eller bara ett simpelt "Hej *namn*! Hur är det med dig idag?" och helt låta bli att fokusera på kläderna.

Vet inte om det där hjälpte alls… Men det är lite att tänka på! Det viktiga är dock att man tänker på vad man säger och kommer fram till VARFÖR man säger det.

Det är svårt, men man får jobba på det.

Någon skrev att man har flätor för att vara FIN. Det är ju helt fel det med, flätor har man för att slippa håret i ansiktet när man springer, precis som hårspännnen, toffsar och annat. Sedan att vi vill att allt man har på sig SKA vara FINT är en annan ska. Det är inte per automatisk FEL att säga att något är FINT, men varför? Varför lära våra barn att det är det som räknas. Dessutom valde den andre pedagogen att peka på hur många flätor Ninja hade vilket man kan lära utav. Finns så många sätt att uppmuntra barn posetivt utan att applicera det på hur fint det är. Om flätorna var fula, hade det varit okej att pedagogen sa det då?

MrAndersbehringbreivik:

Syftet med lady Dahmers principer är nog att barn ska få utveckla sin egen uppfattning av vad som är coolt, kul, praktiskt, vackert – alltso inte kopiera samhällets syn på detta.

Flätor kan ex vara kul att göra eller ha eftersom de svänger när man viftar på huvudet. Anledningen till att man har flätor behöver inte vara den anledningen som samhällsnormen förespråkar (fint).

Och varför skulle själva SYFTET för någon med flätor vara att va vacker? Skönhet är ju bara det förväntade syftet från samhället, men personen som har flätorna kanske har ett annat syfte.

Att få upptäcka sina egna viljor, syften, mål och behag, utan att påverkas av trångsynta förväntningar från samhällsnormer, är det bästa man kan ge ett barn!

Dessutom gravt feltänkt och utomordentligt barnsligt. Även om LD:s nick skulle vara lika illa (vilket det på inget sätt är) blir ju aldrig två fel ett rätt. Ska norgeynkryggen belönas för att någon ska få det höga nöjet att försöka sätta dit LD? Fantastiskt omoget och korkat resonerat.

Herregud, i somligas ögon kan man inte göra rätt. Ett barn kommer och är stolt över sin frisyr och en människa säger att det är fint och då är det FEL! Jävlar, kan någon göra rätt i din värld?

Gillade din blogg förr och tyckte att du var rolig, stark och värd att ha som förebild. På senaste tiden framstår du bara bitter och inget annat.

Så jag tackar för mig nu, efter några år med din blogg känner jag att det är nog. Eftersom du har svårt att ta negativ kritik kommer du bemöta detta sarkastiskt, men det bjuder jag på.

Svar:
Hur vet du vad Ninja kände för sin frisyr? Hur vet du att hon var stolt? Hur vet du att hon ville ha beröm? Hon kanske bara, som de flesta barn oftast vill, bli sedd? BLI SEDD? Kan man bara bekräfta barn genom att värdera dem? Eller kan man faktiskt visa att man intresserar sig för dem på andra sätt? med kanske tonfall och entusiasm? osv. Fundera på det istället för att använda klassiska antifeministiska teorier om ”bitterhet”. Unket.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Verkligen osmakligt nick MrAndersbehringbreivik! :-/ För min del få du LD gärna blocka en person som väljer det nicket, enbart pga namnval. Att LD har valt ett osmakligt seriemördarnamn rättfärdigar inte att upprepa det genom att döpa sig till en terrorist och massmördare!

För övrigt så är jag helt med på LD:s tanke om att inte lära upp barn att kräva bekräftelse för yta/utseende! Håller nog med LD i det mesta som gäller genus.

Ogillar dock namnet på bloggen som känns främmande från innehållet.

LD, ditt eget namn följt av "Postpatriarkal…." skulle funka bra som bloggnamn!

Vi blir ständigt värderade utefter hur vi ser ut. Och det kan ju tyckas tråkigt, men blir inte mindre sant för det. Att fostra sina barn in i något parallellt universum där utseende inte spelar roll är att göra dessa en björntjänst. Sen är det givetvis upp till varje vårdnadshavare att avgöra! Däremot tror jag att det är lätt att pådyvla sina ungar en framtida överaskning som lätt kan komma att bli obehaglig om föräldrarna nu lyckas med konststycket att avskärma sina barna från en av våra absolut viktigaste sociala koder.

Dessutom, hur kul var pedagogens "jag ser det, två stycken"? Jag ser framför mig hur Ninja i nästa skede blir tillsagd att äta upp sin kalla havregrynsgröt i ett rum med jävligt tråkiga tapeter! Och det enda att fästa blicken på är en teckning på en knyten kvinnonäve som någon unge ritat för att göra fröken glad. Nej det är INTE ett förhörsrum under kalla kriget! Det är ett genusdagis och här offrar vi barns leenden för den STORA sakens skull!

Svar:
nej, barn till genusmedvetna föräldrar skrattar ALDRIG aldrig någonsin. Vi är nämligen helt humorlösa och barn får aldrig vara glada. Precis så är det.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Som jag ser det kan vi välja att bemöta barn och deras behov av bekräftelse från oss vuxna på fyra sätt. Det finns ett sätt jag vill använda mig av både i arbetet som förskollärare och privat. Det är att ge den sortens kommentar som kan leda vidare till ett samtal. Ett meningsutbyte som gör att barnet känner sig bekräftat, och samtidigt ger dem en chans att utveckla sitt tänkande och ger tilltro till sig själv att uttycka sina åsikter och känslor.

Har skrivit några inlägg, inspirerat av ditt pedgogiska pedagog-exempel LD 🙂

http://mvhlova.wordpress.com/2013/02/27/till-vuxna/

http://mvhlova.wordpress.com/2013/02/27/till-vuxna-ii/

Värdera sig själv genom vad andra tycker om ens utseende är inte hälsosamt. Jag vet många (varenda en jag känner) flickor/kvinnor som alltid strävar efter den där bekräftelsen, de duger aldrig, den ständiga strävan efter "snyggare, smalare". Vad andra tycker. Att de är projekt att jobba på. Den dåliga självkänslan. Även fast de alla gör det på olika sätt så gör alla det, och inte en enda är tillfreds med sig själva. Det börjar redan när vi är små.

"Vad fiin du är!" Har vi lärt oss är något positivt. Men vad säger vi när tjejer vägrar gå utanför dörren för att de inte är sminkade, svälter sig för att bli "perfekta", har så dålig självkänsla att det förstör möjligheter. När vi lär tjejer att det är det viktigaste, oavsett vad vi menat.

Liksom, antingen får vi erkänna att värdera andras utseende leder till problem, oavsett om det är "positivt eller negativt" menat, eller så får vi och ungarna leva med konsekvenserna av att vi vill vara "snälla".

I all välmening så uppmuntrade vuxenvärlden min ätstörning när jag var 11 tex. Jag var 11 år när jag hängde över toalettkanten för första gången. När jag blev smalare då kom komplimangerna och då kom känslan av att lyckas. Att jag också var fin, att jag dög. När jag berättade det för min syster i vuxen ålder och sa att jag inte ville höra komplimanger så lät hon lite stött "men man kan ju inte veta om någon har en ätstörning"

Nä precis, bara det är en anledning till att undvika det, och min ätstörning uppkom inte av sig själv i en egen bubbla utan i en omvärld som konstant värderade mitt utseende och som lärde mig att det var viktigt.

Tex "du är ful" är negativt menat men ett "du är fin" eller ett uteblivet "du är fin" kan också skada. Att ungarna får komplimanger vid vissa tillfällen, men inte andra "är jag ful nu? varför är jag inte fin idag? duger jag inte?". Eller ett annat barn som aldrig får höra komplimanger medan deras kompisar får höra det hela tiden. Oavsett form så ställer det till problem.

Varför uppfostra barn ifrån utseendet, de bör ju bli uppfostrade för att klara sig i världen så som den är. Utseende har betydelse för attraktion, nu menar jag inte rosa flickprylar (kulturellt relaterat)utan sådant som symmetri i ansiktet bland annat.

Tycker det är konstigt att inte vilja vara fin för till exempel sin partner, eller att ge komplimanger till ens partner.

De flesta djur har olika sätt att uppvakta sin partner på, och eftersom vi är så syn-orienterade så är det ju det vi ser som vi kommer försöka ändra på. Så som killar som vill vara muskulösa/måla sig i krigarsmink och dylikt(indianstammar), så likadant med kvinnor fast med andra medel.

Om inte fysisk attraktion är viktigt kan man ju lika gärna vara vänner?

"nej, barn till genusmedvetna föräldrar skrattar ALDRIG aldrig någonsin. Vi är nämligen helt humorlösa och barn får aldrig vara glada. Precis så är det.

Nu tolkar du fel! För att använda mig utav en fras du/ni känner igen. Du tillskriver mig en åsikt jag inte har. Men om det nu är så att genusivrare är ett gäng som inte alls behöver sy i överläppen efter ett spontangarv, så gör ju den hiskligt roliga och nyanserade pedagogen verkligen reklam för det!

Vad var pedagogens syfte med att säga "jag ser det, två stycken"? Knappast ett stort leende följt av fyra glädjesteg ovanför marken eller hur? Utan syftet var någon heeelt annat. Och det händer liksom ingenting i huvudet på dagisbarnen, utan reaktionen blir likgiltig tills hen ser studsmattan och springer dit. Det enda man gör är att berhöva barnet några sekunder av glädje för sin egen övertygelses skull! Det är fel.

Jag anser också att det är viktigt att problimatisera rådande normer. Men när det går så långt att fina komplimanger för utseende anses "fel" och en uttänkt genusanalytisk kommentar till ett dagisbarn i syftet att avväpna barnet all den där underliggande glädjen som bara väntade på att få sprudla anses "rätt", tycker i varje fall jag att man bör kolla kartan en gång till så att man inte kört alldeles för långt.

Svar:
pedagogens syfte var antagligen att SE Ninja. Ninjas syfte var ju knappast att få en komplimang. Hon vill bli sedd och det blev hon, inte värderad eller recenserad men så länge en vuxenvärld envisas med att värdera henne konstant så kommer hon till slut lära sig att söka den typen av bekräftelse. Ninjas glädje över de två flätorna minskade inte för att den ena pedagogen bemötte henne utifrån ett annat perspektiv. Hennes glädje minskar inte när jag bemöter henne och jag bekräftar aldrig hennes yttre.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det här är nog bland det dummaste jag läst på väldigt länge.

Vad tror du/ni barnet får för känslor när hen upptäcker att alla runt om får höra av föräldrarna att de är fina och vackra medan hen själv aldrig får höra liknande?

Jag har under hela min uppväxt fått höra att jag är söt och fin, idag är jag en ung kvinna med skinn på näsan som inte kan bry sig mindre om hur andra tycker att jag ser ut. Att höra att jag var fin när jag var liten har verkligen inte präglat mitt vuxna liv negativt på något sätt. Visst, jag kan tycka att det är roligt att klä upp mig ibland men det gör jag ju för min egen skull.

Att aldrig tala om för sina barn att de är fina tror jag istället innebär att man gör det jävligt jobbigt för dem när de växer upp. Att aldrig få höra att man är fin leder nog till rätt kasst självförtroende.

Vad ska du säga den dag din dotter kommer hem från skolan och frågar om du tycker att hon är fin? Ska du säga nej? Ska du säga att det inte är viktigt? Det sistnämnda kanske funkar men kan också tolkas av barnet som att du faktiskt menade nej.

Nej, att få höra att man är fin, duktig, ambitiös osv är alla lika viktiga för mig. Mina barn kommer få höra det, alltihop, för de är ju just det, allt det där bra.

Svar:
jag kommer ha en konstant dialog med Ninja om vad det innebär att vara fin och vad det betyder att andra värderar en. Hon kommer att bli hörd och sedd och jag kommer att bemöta hennes funderingar.

Hur tror du att barn mår som får höra att de är fina samt lära sig att detta spelar roll och sen komma till skolan och inse att nej, de var nog inte så jävla snygga ändå för är det nåt unga är bra på så är det att alltid känna sig fula och odugliga, oavsett vad mamma säger.

LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men om man är noga med att säga att ens barn är fin vid olika tillfällen då? Oavsett om denne har flätor eller bara är som vanligt? Om min son tillexempel gör något fint mot någon så är det väl bra att visa att man uppskattar det? Jag är absolut ingen genusmorsa in i benmärgen men försöker att lägga största prio på att visa hur man är en god medmänniska och då tycker jag att bekräftelse är positiv oavsett om de har med ett par flätor att göra eller inte. Menar inte att vi ska bekräfta utseendet för jämnan men om jag säger att lillasyster är söt och gullig hoppas jag att min son tycker detsamma utan att hans tankar fastnar på hur hon är klädd.

Svar:
Nej, jag är väldigt svartvit när det gäller det här: Jag tror det är nästan omöjligt att göra det på ett bra sätt eftersom att omvärlden dikterar ganska tydliga regler och ramar för NÄR man är fin och vilken betydelse detta har. Tyvärr.
Men mest av allt vill jag ha en diskussion kring behovet vi har att värdera barnens yttre på det här sättet och vad för konsekvenser det KAN ha.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag måste bara få säga att jag har börjat se med helt nya ögon på i princip allting sedan jag hittade din blogg. Det är verkligen sjukt hur förvrängt vårt samhälle är! Det jag tycker är allra värst är att det verkar nästintill omöjligt att förändra de förväntningar som samhället prackar på oss beroende på vilket kön man är…

Anonym kl 15:29:

Nu tycker jag att du blandar äpplen och päron med apelsiner. "Utseende är viktigt för attraktion" – sen när är attraktion viktigt för barn (alla upp till 15 års ålder)??

Att symmetri är viktigt för skönhet är mycket riktigt vetenskapligt bevisat, men det är ingenting man kan göra något åt, så varför bry sig om det? Det är inte heller ofta ett attribut som brukar förekomma i komplimanger: "jag ser att du har ett symmetriskt ansikte idag, vad fiint!"

Kort sagt, dina argument håller inte för att det ska vara värt att förbereda barnen på den här delen av vuxenvärlden. En del som så många av oss vuxna också gärna skulle slippa!

mvh, Lova

Gjorde du något påpekande till någon av pedagogerna?

Känns det inte som du jobbar i både uppförsbacke, motvind och med solen i ögonen i den här frågan? 😉

Svar:
Nej jag sa inget. det blir konstigt att sga nåt precis så och när ninja hör, men jag ska ta upp det på nästa samtal
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Kan man säga att barnet är fint när det är naket då??? Eller är det lika fel?

Svar:
varför ska man recensera barnets utseende överhuvudtaget?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Än så länge är sonen hemma med mig när jag är ledig och träffar inte så mycket folk. De gånger han får bekräftelse för sittyttre är oftast när han har "tjejkläder" dvs. Kläder med färg. Är lite kluven i denna fråga. Jag älskar färg och detta har gjort att han med lägger märke till färgglada kläder och tycker att de är vackra. Är det skillnad tycker du att påpeka att ett barn är fin i sina kläder och att säga att kläderna i sig är fina?

Svar:
KLart det är skillnad. Dock kan det vara svårt för ett barn att koppla skillnaden. De vill vara fina = de vill ha fina kläder på sig annars är de inte fina. Typ.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anledningen till att folk tycker det är viktigt att barn ska få känna sig fina (för får de inte höra att de är fina tror de tydligen automatiskt att de är fula, och då går ju ungarna omkring med en förstörd självkänsla och mår dåligt) är för att de själva tycker det är viktigt att få känna sig fin. För deras välmående ligger i hur snygga de känner sig, och de har lärt sig att det är viktigt att vara snygg och känna sig snygg för då mår en bra. Är det verkligen något de vill föra över till sina barn? Om folk bara kunda tänka till en extra gång…

Svar:
Precis. Mitt välmående har i MÅNGA MÅNGA år varit beroende av att jag känner mig fin. Det är ofta det tipset vi ger till kvinnor som mår dåligt: piffa upp dig lite så mår du bättre osv. Det vill jag inte föra vidare. Jag vill att mina barn ska må bra oavsett hur de ser ut.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

har aldrig riktigt reflekterat över det här med komplimanger över utseende förrut och ser på det med helt nya ögon tack vare dina inlägg. har även bidragit till bra diskusioner med mina vänner. och oj vad det här med "fint" är invant och bekvämt, både till flickor och kvinnor, försöker testa lite andra alternativ och kan lova att de första försöken blir hyfsat klumpiga…:)

Jag tycker att det här är lite invecklat, för precis som flera andra har varit inne på, så är det inte helt lätt att dra en gräns mellan "fel" typ av bekräftelse och "rätt" typ av bekräftelse. Om flätan i sig är vacker, som ett konstverk, är det då fel att bekräfta skönheten i det? Är det verkligen fel att uppskatta vackra, estetiskt tilltalande fenomen, oavsett om det handlar om något som sitter på en människas kropp (kläder, frisyrer) eller t.ex möbler, målningar, tyger etc?

Jag fattar poängen med att det blir en tråkig och platt konversation om all bekräftelse av ett kontaktsökande barn stannar vid "åh, vad fint" i stället för att leda vidare till frågor som "varför, var det svårt att sätta upp dem, tycker du om det" osv. Det blir liksom ingen djupare bekräftelse av barnet, men det blir det ju å andra sidan inte heller om man bara konstaterar "ja, jag ser det, två stycken" . Lika platt där.

Om man inte vill värdera ett barns utseende så borde man också fundera över värderande iakttagelser överhuvudtaget, tycker jag. Varför vill vi ha vackra, eller coola eller snygga eller hippa, ting omkring oss till exempel? Du gillar ju en viss typ av inredningsstil till exempel, Lady Dahmer. Varför gör du det? Varför är det "tillåtet"? Det är ju också ytligt och baserat på vissa kulturella normer.

Jag tycker att vissa håruppsättningar är vackra (bl.a flätor). Varför är det inte tillåtet att tycka det, om man kan tycka att andra grejer är vackra?

Vari ligger skillnaden att klä sina barn i kläder man tycker är fina (vilket du ju gör, färgglatt osv) och att göra håruppsättningar man tycker är fina? Jag fattar ärligt talat inte.

Skönheten ligger i betraktarens öga, och tack och lov så tycker många väldigt olika om vad som är att betrakta som vackert.

Men människan har genom historien alltid velat omge sig med sådant som hon tycker är vackert. Vad är problemet?

(Sedan att det finns en mängd snäva könsroller som begränsar mm, det är en annan sak)

Svar:
dina frågor är bra, men jag tror man måste ta hänsyn til att barn är barn och inte kan ta till sig komplicerade frågeställningar. För dem är betyder fint något mycket enklare. De värderar sig själva utifrån sin omgivning. För många barn betyder fin att man har fina kläder och har man inte fina kläder så är man inte fin. Och är man inte fin så är man ful och att vara ful är något dåligt. Mer än så fattar de inte. Och jag har ärligt talat aldrig mött nån under typ 15 som fattar mer än så. Och det är DÄR problematiken ligger. För barn så är det synonymt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ps. För övrigt skrev du själv i ditt inlägg att Ninja ropade "stolt" till två pedagoger.

Svar:
Ja det gjorde jag ju. My bad. Jag menade inte att hon var stolt över hur hon såg ut på ett ”jag är fin”-vis utan att hon var glad/stolt för att hon hade flätor. Svårt att förklara, men hon var inte ute efter att höra att hon var fin. Det pratade vi liksom inte ens om när flätorna gjordes, utan hon ville se ut som pippi.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Så förjäkla bra att du uppmärksammar det! Jag säger rent reflexmässigt "men vad fiiiiiiiiiiint", och det hör egentligen inte alls till saken. Visst, barnen fiskar efter beröm för hur fina de är, men det är ju vi som ååhmenvadfint-ar som är bovarna till detta. Och det är inte så svårt att INTE säga vad fint det här fallet. Man kan ställa följdfrågor om vem som gjorde flätorna exempelvis.

Go LD för att du öppnar våra ögon!

Jaa, vad glad jag blir! Jag som förskole- och fritidspedagog är väldigt genusmedveten, och jag känner att det har kommit fram som en naturlig del av pedagogiken. Men det känns lönlöst när INGEN av mina kollegor ens tänker tanken att det skulle kunna vara en bra idé att ändra sitt synsätt lite. Hur gör jag? Som timvikarie som hoppar runt på några olika ställen känner jag att jag inte har så stort inflytande på förskolan- eller skolan. Att det finns en SÅ stor medvetenhet i den här verksamheten gör mig sjukt ledsen.

Så efterhandskonstruktioner blev alltså att man gjorde flätor för att det är praktisk eller att man vill vara som pippi. Inte gör man flätor som pippi för att det är fult iaf. Och en x-åring kan ni inte lura i mig gjorde detta för att vara praktisk. Kanske borde raka av håret, jättepraktiskt i så fall. Lycka till med det säger jag 🙂

Så vad det kommer ner till är alltså utseende i vilket fall som helst, pippis utseende som man vill efterlikna.

Om man gör ett bra jobb att efterlikna pippi så är det fel att berömma? Är det pippis utseende man berömmer, hur gör man det då?

Säger man vad fiint dit efterlik blev.

Eller säger man vad fiiint det blev? Tror det senare.

Sen är det ingen som vet om hon sa så för att hon berömde att hon liknade pippi, hon drog en hellmary helt enkelt och chansade på att hon siktade på pippis utseende.

Så den som gör fel här är du dahmer och tolkade pedagogen fel, eller hade fördomar om hum.

Svar:
Det jag säger är att man kan ha många anledningar att göra flätor. JAG gör dem pga praktiskt. (jag är tusen gånger snyggare i utsläppt hår så vill jag få komplimanger så släpper jag ut svallet, inte flätar det) medan du antog att man alltid gör dem för att vara fin.
Pippi är mina barns idol. Om hon är fin eller inte har de aldrig reflekterat över. De tycker om henne och vill vara som henne. Beröm är inte syftet.

De som gör fel är de som envisas med att värdera barns utseende. Punkt.

LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Elle

Sen tycker jag det var tråkigt att bara Elle reagerade på mitt nick. Jag är ett sådant där troll som äter negativa energier och ville få mig ett brakmål, men icke!

Det jag kan nöja mig med är väl att Elle ska vi hålla närmare koll på, eftersom hon uppenbarligen inte ser likheten mellan två mördare, Anders BB och Dahmer. Vetitusan om det handlar om ignorans, intelligens eller rövslickeri. Mm vi får klura på det där tillsammans du dahmer.

Elle

"Dessutom gravt feltänkt och utomordentligt barnsligt. Även om LD:s nick skulle vara lika illa (vilket det på inget sätt är) blir ju aldrig två fel ett rätt. Ska norgeynkryggen belönas för att någon ska få det höga nöjet att försöka sätta dit LD? Fantastiskt omoget och korkat resonerat."

jag tycker du läser denna länk och sen återkommer med mail eller blogg så kan vi ta den diskussionen efter ok? 🙂 Får vi som hur du resonerar hörru 😀

Brukar bli knas när folk öppnar käften då dom inte vet något 🙂

Men här har vi alltså ännu en som tycker att dahmer på något magiskt sätt är bättre än anders.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jeffrey_Dahmer

Jag tyckte inte att någon av pedagogerna gjorde fel. Min dotter får ständigt och jämt höra att hon är fin och hon blir glad och stolt av att höra det. Fin är ju inte i någon bemärkelse jämställt med snygg som du skrev i en av kommentarerna. Min dotter tycker hon är fin om hon klär på sig en tröja som hon tycker om, om hon är naken, om hon är påklädd, om hon smetat lera runt hela munnen eller vad det nu månne vara. De flesta andra tycker hon är fin bara hon visar sig och det mest kommenterade är nog hennes mycket självlockiga och långa hår OCH hennes personlighet. Hon får naturligtvis klippa av sig det när hon blir äldre om hon vill och hon kommer fortfarande att vara fin. Hennes personlighet hoppas jag också kommer vara lika sprudlande energisk och obändig som den är idag.

Jag tror att det är din uppväxt som spökar för dig i det här sammanhanget då jag liksom fler som skrivit här, hela uppväxten fått höra att vi är fina (obs, inte snygga utan fina) och vi har inga problem alls med vårt utseende eller självkänsla idag.

Vi gör som vi vill med våra barn inom rimliga gränser förstås och jag vill absolut inte förvägra min dotter glädjen av att vara fin. Jag vet att det funkar med min uppfostran för övrigt då jag också har en bunt unga vuxna och tonåringar som också alltid varit och är fina och fortfarande tycker det själva. Inga problem med deras självkänsla alls och smyckar de sig någon gång så är det för att de själva vill och tycker det är roligt.

Svar:
glädjen att vara fin är inlärt. Barn har ingen medfödd naturlig vilja att vara fina eller behagande på det sättet inför omgivningen. De vill vara till lags och kommer anpassa sig efter våra krav. I en kultur där utseende värderas högt och barn uppmuntras att vara just fina så kommer barn vilja vara just detta. Och då känna glädje när de bekräftas på det sättet. Detta vill jag att mina barn ska slippa så länge de kan. Min uppväxt har inget med saken att göra. Jag är fullt kapabel att betrakta min omvärld med öppna ögon och vad jag ser är oroväckande.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Uää tycker det är skitstörigt när man ska sätta en toffs i håret på ungen så ska man behöva oroa sig för att någon kommer och gapar "ååh vad fiiin". Jag drar mig för att låta barnen ha vissa kläder när vi ska och hälsa på för då kommer det där " vilken fin klänning och vilken fin blaablaa"

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *