Söndag och födelsekalas på schemat. Innan vi drar så har vi lite soffmys med den Oändliga Historien. Barnens debut. Mycket frågor; ”varför gör han så?”, ”Vad händer där?”, ”Varför är det en snigel där?” osv osv. Ninja tror att Atreyu är en tjej och vi rättar henne inte.
Under träskscenen med hästen så måste jag lämna rummet. Jag blir verkligen orimligt ledsen och upprörd. Jajaja liksom, scenen ÄR sorglig men jag bryter verkligen ihop. Jag undrar om det har något med prägling och minnen att göra, snarare än med vidden av sorglighet…?
Jag minns första gången jag såg filmen som liten och känslorna jag kände och jag minns scenen med sådan precis exakthet trots att jag alltid vägrat se om den. Och jag minns hur jag BÖLADE ihjäl mig. Sorgen. Samma känsla kommer liksom över mig varje gång jag ser filmen och de rider in i Sorgmodets träsk. HELT SINNESSJUKT.
Men fy fan vad bra den är. Visst är den? Älskar att kunna visa ungarna även om de just nu fattar noll.
(enda andra filmen jag reagerar nästan liknande, fast inte riktigt så illa, är såklart lejonkungen och scenen där mufasa dör. På riktigt. Helt sjukt. GRÅTER ihjäl mig)
0 svar på ”Jag rider bokstavligen in i sorgmodets träsk”
Många känner väl en enklare, mer okomplicerad sorg med djur.
Förstår precis vad du menar med både den oändliga historien och lejonkungen. En tredje sån film är för mig Landet för längeseda, när Lillefots mamma blir dödad av Vasstand. Fy vad jag bölar!
Ja, och Dumbo… När lille goa elefantungen (som ser ut precis som min son?!) inte får vara med sin mamma och sen får han gå och hälsa på henne och vaggas av snabeln genom gallerfönstret *sorgligaste i hela världen*
Drunkar hästen?!
Har nog aldrig sett den filmen.
Men Lejonkungen känner jag igen. Kan inte heller se när Mufasa dör.
Ja, den är vidrig den där scenen (vilket visar på hur pass "vana" blivit med människor som dör på film). Och Lejonkungen, ja – fy fan! När Simba går och ropar "hjälp! nån här? vem som helst!" blandat med ekot mellan klipporna och den pampiga symfonimusiken i bakgrunden.
Mer Disney-sorg: http://youtu.be/F7MNEcAFzVA
Jag förstod aldrig riktigt att Mufasa dog när jag var liten, för Simba växer ju upp senare och ser ut som honom. Förstår inte hur jag inte kunde koppla med tanke på att han pratar med sin pappa i himmelen?! Hade nog kanske gråtit nu, vågar inte se efter… Däremot Micke och Molle. HERRE.dfplore. Sååå ledsen varje gång.
Min dotter är 6 år gammal och klarar inte av scenen med hästen i träsket. Den är för sorlig!
Same here! Framförallt med Oändliga historien och Landet för länge sedan! Usch o fy va sorgliga (men underbara) filmer!
När jag var liten trodde jag ofta att en av de manliga huvudkaraktärerna var en tjej. Blev alltid grymt besviken när jag insåg att så inte var fallet då (oftast) den enda större kvinnliga karaktär som var med inte var någon jag kunde känna igen mig i. Minns att jag så gärna ville att den gråa kattungen i Aristocats var tjej för att tjejkattungen var så tråkig, ville att en av Piff och Puff i räddningspatrullen hade varit tjej för kunde inte känna igen mig i Pärlan. Tja, life sucks.
Fick en liten tår i ögat av det här: https://www.youtube.com/watch?v=BumIt2pIRuw
Jag trodde också att Atreyu var en tjej när jag var liten, var otroligt besviken när jag fick veta att han var pojke.
Jag hoppar över biten med Artax, jag vet hur ledsen jag blir. Scenen med Mufasa hoppar jag över ibland, oftast inte. Tror jag har "vant mig" i det fallet D:
Dumbo. Fy fan vad jag gråter nästan hela tiden till den filmen. Hur kan "vuxna" vara så elaka…
Åh älskade den filmen när jag var liten. Kunde se den hur många gånger som helst. Däremot var uppföljaren en stor besvikelse
Jätte fin film!!
Det var längesen som jag såg den men precis som du minns jag också att jag bölade en del vid just den scenen i alla fall. Jag var nog också ganska rädd på sina ställen också.. Den får nog vänta ett tag tills min 3 åring fått mer kött på bena tror jag! 😛
Jag blir nästan aldrig berörd när människor dör på film, men när det gäller djur så bryter jag ihop totalt om så djuret bara råkar se lite ledset ut…
Åh, jag älskade den där filmen när jag var liten! Minns inte särskilt mycket, men älskade låten som går igenom några gånger, och stenätarna! Vet inte om det är två filmer? Minns så lite, men nu måste jag ju bara se om den här!
Jag har aldrig gråtit så mycket till en film som till slutet av Skicka vidare. Så sorgligt slut! (Om man inte räknar med Allt för min syster, men då grät jag mig igenom hela filmen.)
Gud jag håller verkligen med! Fy fan, jag har inte sett lejonkungen sen jag var liten, jag vågar liksom inte ge mig in i dom känslorna, tänk om jag inte kommer upp igen! Bra filmer!
Inte för att jag e nån psykolog men jag blir precis som du orimligt ledsen för vissa scener, som den i den filmen du nämner. Tänker att det nog kan handla om prägling, minnen osv…. samtidit kanske det är bra att få bryta ihop?…att de känslorna liksom behöver komma ut ? jag brukar iaf må så himla mycket bättre sen….
Sen kanske man inte behöver analyser allt heller, scenen är brutalt sorglig, brya ihop och sen gå vidare typ 🙂 skulle bli mer oroad och funderad om man såg den scenen och inte reagerade alls?
Kan verkligen identifiera mig med sorgen. Jag klarar inte av när djur dör på film, mitt hjärta går sönder! Nog för att jag gråter även till hjärtknipande scener med människor som dör, men det är något med djur som dör som bara griper tag i hjärtat varje gång.
Åh gud, jag har alltid älskat Den Oändliga Historien! Jag var sinnesjukt kär i Atreyu när jag var liten och jag hade svårt att förstå om Barnkejsarinnan var en kille eller tjej. Men den + Bröderna Lejonhjärta var nog mina favoritfilmer när jag var liten.
Så jävla vidrig scen. Orkar. Inte. Leva när det blir den.
Ett av mina absolut starkaste barndomsminnen är just den scenen. Jag minns att jag kröp intill mamma, som satt och läste tidningen i soffan, och började gråta. Jag var helt oförberedd och visste liksom inte vad som hände, att man kunde börja gråta så över något man såg på teven!
Mina barn gillar filmen nu, fast jag har aldrig sett dem gråta till den, än…
Hah jag är exakt likadan angående scenen där Artax drunknar. Skrev ett blogginlägg associerat till det för något år sedan: http://septikemi.blogspot.se/search?q=artax
Åh, Lejonkungen. Jag spolar fortfarande förbi scenen där Mufasa dör. Eller så tittar jag på Lejonkungen 3 som bara innehåller roliga scener. Inga jobbiga "djur-som-dör-scener" i alla fall.
Åh neeeeej, nu kom jag att tänka på Micke och Molle när tanten lämnade av Micke i skogen… Jag blir tårögd av bara tanken. 🙁
Det är något med barnfilmer som lockar fram den mest råa sorgen i precis rätt tillfälle.
Glöm inte att ge ungarna boken när de blir större. Jag läste den när jag var 11. Den är otäckare en filmen, fast mycket bättre, som böcker brukar vara.
Kan INTE titta på saker där djur far illa. Kollar jag på program där poliser arresterar folk för djurplågeri eller liknande storgråter jag.
En av de bästa filmerna, ever! Men ja, jag gråter floder varje gång hästen sjunker. Man känner den där desperationen och den tryckande sorgen efteråt. Usch! Lejonkungen ska vi inte tala om.
Men den film jag gråter mest till är Landet för länge sedan (första filmen alltså), när lillefots mamma dör, och lillefot letar efter henne. Herregud jag börjar gråta nu bara jag tänker på det…
Har inte sett den där filmen, men jag känner igen känslorna vid Mufasas död. Jag gråter även i Bambi när Bambis mamma dör, och i Babar när Babars mamma dör.
Och jag börjar gråta nu bara av att läsa om det. Som hästtjej var ju det det värsta – hästen DOG! Men vi satt där ganska sturska i soffan, 11-12 år gamla, och var rörande överens om att under det långa klippet plockade dom upp hästen och EGENTLIGEN var han inte alls död.
Jag skulle nog inte visa denna film för min 3 åring Tycker den är för otäck och tror den är rekommenderad från 7 år (i alla fall när jag var liten :P). Bra att ni sitter med och förklarar det som händer, många verkar bara lämna sitt barn framför tv:n. Min son får fortfarande titta på "vem" filmerna och Alfons Åberg ett tag till…
Jag var vuxen när jag såg den filmen för första gången, men bölar ändå varje gång när hästen går ner sig i träsket. Filmer där djur dör påverkar mig nästan alltid så, medan jag bara gråter ibland när det är människor som dör på film. Jag tror det har att göra med HUR de dör. När det är krigsfilm t.ex. och folk skjuts till höger och vänster så blir man mer "bortkopplad", men när man får stå nära någon i en film och det är med sådan där musik… då är det nog hårdare på nåt vis.
Jag är likadan, men jag gråter varje gång ett djur gör illa sig, eller dör. Och kan verkligen börja storböla. Djur påverkar mig mycket mer än vad människor gör, så blir då mycket mer känslosam när ett djur dör, än en människa. Vilket folk tycker är otroligt konstigt.
Åhhh, den filmen är magisk och scenen du beskriver är verkligen precis så….men åh, du måste visa dem Labyrint snart också. David Bowie som the goblin King <3
Inget jag sett.. kanske lika bra det på denna ibland down.tanten..
Min mamma läste alltid den oändliga historien för oss och jag minns att vi skrattade åt den gamla Morla, hänfördes av draken och jag kände alltid med Bastian och våndades över ingentinget (det jagar mig än idag). OM jag grät när Artax går ner sig i sorgmodets träsk? Varenda gång (mamma läste den här boken ofta för oss) grät jag hysteriskt och okontrollerat, de senare gångerna började jag snyfta bara vi närmade de sidorna… Såg filmen först i vuxen ålder och bölade även då. Nu kan jag behärska mig men det hugger i hjärtat när jag läste det här inlägget.
Nu när jag tänker efter så är de där lässtunderna av just den Oändliga historien ett av mina finaste barndomsminnen 🙂
Jag håller med dig. Den scenen är outhärdlig. Jag kan inte heller se den utan att jag börjar böla och känner mig så oehört sorgsen i hjärtat.
Jag klarar inte av filmer där djur skadar sig eller dör. Eller ännu värre när det är i verkligheten, som program där de visar djurplågeri 🙁
Dumbo är den sorgligaste filmen någonsin. Har fortfarande svårt för den.
Åh jag älskar oändliga historien och jag gråter också till den scenen. Helt otroligt. Så sjukt sorglig.
Min dotter på tvåochetthalvt ser på filmer genom känslor. Hon förstår ju inte riktigt handlingsförloppet, men blir väldigt påverkad av känslorna karaktärerna uppvisar i filmen. Kom att tänka på hur många, framförallt disneyfilmer, som handlar om hur en figur förlorar eller tappar bort en förälder. Särskilt detta är väldigt känsligt för dottern och jag minns att jag reagerade som du när jag såg Bambi och mamman blir skjuten, har aldrig kunnat se om den filmen igen, gud vad jag grät.
Har inte sett den filmen (och kommer nog aldrig att göra det, bara bilden i inlägget får mig att vilja gråta ihjäl mig). Nog för att jag kan bli ledsen och gråta vid gripande scener när människor far illa. Men djur alltså, klarar inte av att se filmer där djur far illa. Typ Black Beauty, Den otroliga vandringen, Min hund Skip och många fler. Bara jag tänker på dom blir jag alldeles ofattbart ledsen 🙁
Micke och Molle ger mig samma bölgrinkänsla, behöver bara höra låten Bästisar från soundtracket så gråter jag ögonen ur mig.
Iofs så bölar jag jämt och ständigt till filmer. Ungarna börjar bli van med en känslosam morsa.Gråter till allt möjligt, kan gråta även om det är något glatt.
Hormongrej antar jag..
Du är inte ensam!! Har också starka minnen av den scenen, fruktansvärt hemsk!!! 🙁 (ja hela filmen, så bra!) och så Mufasa i Lejonkungen, det GÅR inte att inte gråta!
Alltså när jag läste texten så tänkte jag precis på Lejonkungen. Så det var lite kul när jag läste att även du känt så, och att du lyckats förklara känslan som även jag känt:-) Du är grym på att skriva!!
Här är en kvinna som skall hyllas, äntligen nån som går emot idealet å fan inte skäms för sin kropp! 🙂
(inte kissie utan kvinnan på bilden, hittade ingen annan länk till bilden men om någon annan vet så mottages det gärna!)
http://www.kissies.se/wp-content/uploads/2013/02/tumblr_m4xhqwjIis1qap8d8o4_500.jpg
Bästaste filmen. N-å-g-o-n-s-i-n. Brukade gömma mig bakom soffan när jag var liten och vargen kom. Åhh så bra den är!
Kan bara instämma. Min absoluta favoritfilm, och jag var såååå kär i Atreyo när jag var liten 🙂
Grinade ögonen ur mig till den scenen och gör än idag….
Anser mig vara relativt "ny" inom feminismen och undrar hur man kan ge svar på tal till folk som uttrycker åsikter liknande Foki’s http://fokis.se/2013/02/rattvisa-for-alla/#comments
Fruktansvärt bra film! Och jag håller med dig, just den scenen är sorglig.
Autreuy är väl en tjej? 😮
(och lämpligheten i att visa barnen en sån film med alla de skrämmande scenerna ursäktas av? Att de inte fattar? är inte det skäl nog att inte visa? :-s Drömde aldrig du mardrömmar när du var barn Lady D?)
Har inte sett filmen sen jag var liten, måste nog se till att göra om det snart!
Jag tittade på Odjuret som gick på Svt för någon månad sedan (baserad på Roslund & Hellströms bok) och jag, som läste boken för ett par år sedan, började gråta redan innan något skett, bara ett par minuter in i filmen. Sen grät jag och mådde så jävla dåligt hela filmen igenom och långt efter. HAR ALDRIG VARIT MED OM DET TIDIGARE. Jag var helt tom, uppgiven och i stort behov av närhet efter, vilket jag inte kunde få.
Bra uppladdning för kalas förresten. 😉
Men åååh!!! Också: Homeward Bound (Den långa vandringen- heter den så?!), när Chance inte kommer… Blev hemskickad från jobbet när vi såg den, skrämde barnen pga grinade så mycket.
Första gången jag såg den scenen var jag kanske fem och jag och min syster, som är fem år äldre, grät så mycket att mamma fick nog och stängde av. Det är nog enda gången hon gjort så.
Några år senare var min syster i sin Leonardo DiCaprio-period (som alla i hennes ålder var precis efter Titanic). Jag var åtta och medan alla grät fattade jag inte vad som var grejen. Men när min syster kom hem med Romeo och Julia (den där Leo spelar Romeo)… Gudars skymning vad jag grät. Jag slog sönder ett glas och skrek att det var orättvis. Jag kunde verkligen inte hantera att de dog! I onödan!!! I flera timmar var jag otröstlig.
Jag såg om filmen först 15 år senare, när jag läste en Shakespeare-kurs på universitetet, och jag kunde fortfarande inte hantera det. Jag blir upprörd och börjar gråta bara jag skriver det här. Så jag har förbjudit mig själv att varken läsa Romeo och Julia eller att se någon av filmatiseringarna.
Vissa saker klarar man helt enkelt inte av, och då är det klokast att inte utsätta sig för dem
Jag tror jag var kring 8-9 år när jag såg Lejonkungen på bio, och jag kommer ihåg hur jag efteråt när jag kommit hem igen gick ut på balkongen tittade ut på stjärnorna och pratade med och sa Godnatt till Mufasa…som fanns kvar i stjärnorna.. *skämskudden*
Ja det är fruktansvärt sorligt… Och jag har blivit känsligare och känsligare med åren. Grät aldrig till filmer eller liknande när jag var yngre, men nu är det helt kört om det är sorgligt eller extremt vackert och rörade, tårarna bara forsar!
Men jag har en filmscen som är värre än dom du nämnde och det är i Arn – Riket vid vägens slut, när en man dödar Arns häst, hans närmsta vän och följeslagare… Kan helt ärligt inte ens prata om den scenen utan att bli så arg och ledsen att tårarna kommer!!!
Och sjukt nog är det i princip alltid bara när det handlar om djur som jag reagerar, vad andra gör med människor rör mig inte i ryggen, men djur…. Dom kan inte prata (verbalt), dom kan inte förklara, dom kan inte förstå på det sättet, eller inte på samma sätt iaf, som vi gör… Det borde vara dödstraff på djurtortyr! (syftar på torterande och dödande för skojs skull nu, inte relativt vettig djurhållning och slakt)
Samma här "Tottis"! Den scenen när hästen dör… så otroligt sorgligt…
Den oändliga historien har jag inte sätt på ett X antal år så kommer faktiskt inte ihåg denna scen när hästen dör men får leta reda på DVD:n och se den…
men ja, jag blir alltid så otroligt sentimental när djur i filmer dör… jag klarar inte av det. Det är så mycket sorgligare än med människor…
UPP! Klarar inte av att se introt på den filmen utan att storgrina, varje gång.
Det där är min absolut värsta scen! jag DÖR bokstavligen lite inombords när "Den oandliga historien" visas eftersom jag vet att den där himla scenen kommer nånstans där i mitten. Jag går alltid ut ur rummet. Tokbölar en stund på toa. Går tillbaka till soffan när jag har kvävt klart mina känslor och så mår jag dåligt en vecka. Same procedure as last year. Varje år.
Reagerar inte lika hysteriskt, men mår nog så dåligt, av scenen då Båtsman är näsa att skjutas (!!!!) i skogen eftersom de tror att den stackars oskyldiga hunden rivit får eller nåt. Då vill jag också bara kräkas. Båtsman, världens snällaste hund… å så blir han räddad i sista stund av "jägaren" som inte klarar av uppdraget. Å så börjar nästa böl-fas…
Jag måste erkänna att jag aldrig varit jätteförtjust i filmen Den oändliga historien, antagligen för att jag läste boken först och var helt uppfylld av hur fantastiskt bra den var, det var en av mina första riktigt stora bokupplevelser. Då blev filmen en sådan enorm besvikelse. För att inte tala om hur upprörd jag blev när de gjorde en tvåa och det visade sig att den inte hade ett dugg med boken att göra, vilket är extra dumt med tanke på att första filmen faktiskt bara är halva boken.
Så om ni inte redan har gjort det, läs den underbara boken! Och när ni ändå är i farten, läs Momo och kampen om tiden av samma författare, tänkvärd bok även för vuxna trots att den riktar sig mot barn.
Jag kommer ihåg då jag såg den filmen som liten och just den scenen var verkligen hjärtskärande, grinade för kung och fosterland… Måste nog se om den och se om det fortfarande känns lika dramatiskt..
Samma här..
Men jag gråter till massa olika filmer. Även tecknade. Gråter varje gång i slutet på Monsters Inc till exempel. Ändå kom den 2001 och jag såg den kanske något år senare när jag var kring 16-17 år. :). Jag tycker det kan vara rätt gött då jag inte gråter så mycket i övrigt när jag är ledsen. Ibland sätter jag på en "gråtfilm" bara för att jag behöver det..
Intressant att precis alla som har kommenterat känner exakt som LD…?
Ja fy fan, jag gråter floder åt lejonkungen också. Varje gång mitt barn ska se den ropar hen och säger "kom kolla med mamma så får jag se när du gråter".
Jag har diagnostiserat mig som överkänslig när det gäller fäder och faderskärlek.
Ett annat plågsamt exempel är när Mattis gråter över Ronjas och hans gräl "jag har inge barn jag har inge barn". Buuuhuuuuu
Blir ledsen bara av att se bilden 🙁
Buuuuuhu! Nu fick du en preggokvinna att börja storböla. Minns också hästscenen. Fy fan vad jag grät (gråter).
Nej hjälp vad ledsen jag blev nu. Är blödig när djur döri vanliga fall, nu är jag gravid och bryter ihop av det. Buuuuhuu..
Det finns många uppgifter som tyder på att hästen som spelade in scenen dog under inspelningen också. Att hästen stod på en plattform som skulle hissas upp av en lyftkran men som sen inte fungerade så hästen drunknade. Även "Atreuy"/ Noah skadades under den scenen när hästen ryckte huvudet starkt bakåt så Noah föll i och skadade benet mot plattformen och fick åka akut till sjukhus.
Ja som sagt så finns det uppgifter för och emot. Jag hoppas att det inte är sant. Men oavsett tycker jag det är hemskt djurplågeri, ett fruktansvärt stressmoment för hästen, oavsett hur mycket de tränat innan.