Kategorier
Vardagstrams

Jag vill inte att min man säger att jag är snygg

Vi fortsätter lite under samma tema; komplimanger. Elaine Eksvärd // Snacka Snyggt vill gärna att hennes man bekräftar hennes yttre och det är ju inte speciellt ovanligt att kvinnor vill just det. 
 
Vi är ju så präglade av en kultur som säger oss att vårt värde i stor del ligger i det yttre. Det spelar ingen roll hur jävla smarta,häftiga, schyssta, kloka, talangfulla osv vi är om vi inte också får bekräftat att vi är snygga att se på. Det är bara att titta på våra kändisar; atleter, idrottare, politiker, vetenskapspersoner och andra högutbildade kvinnor som gång på gång reducerar sig själva till sexobjekt. Varför liksom?
 
Ofta känner vi oss ouppskattade om vi inte får höra hur fina vi är av mannen vi älskar men jag undrar lite över om vi överhuvudtaget (generellt) reflekterar över andra slags komplimanger….?
 
Vad säger han annars då? Vilken slags bekräftelse utöver det ytliga får vi? Min man säger till exemepel ofta att jag är sexig, snygg, het osv men jag har bett honom att sluta. Jag blir liksom inte glad över det eftersom att det inte känns som att han uppskattar MIG då utan att det mer handlar om vad hans snopp tycker liksom. Att hans snopp gillar mig får inte mig att känna mig älskad. 
 
Hur tänker ni? Vad för slags komplimanger vill ni ha av er partner?
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

92 svar på ”Jag vill inte att min man säger att jag är snygg”

Min man brukar ofta säga att jag är en bra mamma, det är min favoritkomplimang. Så blir jag glad att han fortfarande finner mig attraktiv, det är viktigt för mig att vi fortfarande pirrar på varandra. Annars brukar han mest visa genom handlande vad han tycker och tänker, snarare än att säga. Det är viktigast tycker jag.

Jag har ett syndrom som medför att jag har ett lite annorlunda utseende och har aldrig räknats in i snygg-kategorin. Därför har det betytt mycket för mig när partners har sagt att jag är söt – det är ju inte precis något jag har blivit bortskämd med att få höra. Men jag känner mig betydligt mer uppskattad och sedd när jag får komplimanger för min personlighet, för det är ju den som är JAG. Sina gener väljer man inte, men hur man är i övrigt styr man till stor del själv och därför känns det som den verkliga uppskattningen att få.

Jag tycker min kille är väldigt bra på att ge kreativa komplimanger blandat med att han säger att jag är vacker och söt. T.ex om jag har sytt nåt själv eller gjort en håraccessoar så noterar han det och säger att

den passar min stil 🙂 Sånt blir jag väldigt glad över.

Ett problem som adderas när maken ger utseendekomplimanger är ju även att döttrarna i familjen snabbt upptäcker att pappa ger mamma sådana och lär sig att det är något bra att bekräftas så av män… Och jag upplever även att min man, som i all välmening men av "oklokhet", både ger mig och döttrarna utseendekomplimanger…

De bästa komplimangerna jag fått handlar om att han är stolt över mig på olika sätt. Inte så himla ofta har han sagt rakt ut att han är stolt, men man hör det på undertonen. När han berättar om något jag sagt eller gjort i en viss situation, och man hör hur han är imponerad och stolt.

Jag fyllde för övrigt en hel skrivbok för länge sen (ung och nykär) med anledningar till varför jag älskar min man (dvs komplimanger). När jag snabbt skummar igenom den så är det en bråkdel som handlar om utseendet, resten är egenskaper jag uppskattar hos honom. *klapp på axeln*

Jag tycker att det där är jätteintressant, jag känner personer som inte tycker att det är okej att deras respektive tycker att någon annan är snygg eller ser bra ut "han ska bara ha ögon för mig" lite så där. Ännu konstigare är att jag är bekant med kvinnor som tycker att det är positivt att deras respektive rackar ned på och kommenterar negativt om andra kvinnor som de tycker är fula, typ "jag gillar inte henne för hon är sladdrig, fet och äcklig", samtidigt så törstar de komplimanger och bekräftelse så att det står härligt till. Det är tragiskt att många kvinnor har lärt sig att värdera sig själva utifrån hur de ser ut och att de tror att det är allt de kan bidra med till förhållandet.

Bring it on säger jag. Jag älskar att få mitt yttre bekräftat av min man -och han av mig- men det ska vara i rätt sammanhang. Jag uppskattar inte att någon säger "Nu blev du snygg" inför barnen och därmed antyder att jag inte var det innan (min man har dock aldrig sagt så), men att vi öser ytlig bekräftelse över varandra när vi ligger har jag inga problem med. Det tänder oss båda och vi uppskattar rent sexuellt att göra oss "snygga" för varandra.

Sen, hur självgott det än må låta, så har jag alltid fått mina prestationer och mitt inre såpass bekräftat att min självkänsla och mitt självförtroende vilar ytterst lite på mitt yttre. Jag uppskattar att se ut på ett sätt som jag själv tycker är estetiskt tilltalande men har inte sen tidiga tonår funderat över vad andra kommer tycka.

Riktigt intressant inlägg men jag tänker att ens mutta brukar väl inte gå i gång på att ens man är en bra pappa eller underbar person? Det är ju två fina egenskaper som är en viktig del i hela det mumsiga paketet, men ’får’ man inte uppskatta sin man/kvinna för ytliga saker som ett vackert ansikte eller vackra händer? Även om jag älskar min man som person så kan min mutta gå igång totalt på vissa kroppsdelar eller saker han gör, men borde jag inte ge komplimanger för dessa saker då eller ens nämna dem? Om jag ger komplimanger till min partner så betyder det ju inte att jag inte älskar honom som person och det förstår han ju. Attraktion är ju en så stor del av relationen tänker jag.

Att kramas, gosa och visa att en vill vara nära räcker för mig som komplimang och för att få bekräftat att han attraheras av mig och gillar mig som mer än en vän. Sen blir jag inte upprörd om han kallar mig snygg och het men personligen är det inte viktigt för mig att han säger det. Att visa med kroppsspråk räcker lika långt om inte längre.

Här hemma är det min man som vill ha komplimanger. Han är väldigt osäker på sig själv/sitt yttre. Jag behöver inga och är väldigt "dålig" på att ge honom komplimanger för just utseendet. Jag berättar istället för honom att jag tycker han är duktig när han tex gör saker som han inte brukar känna sig bekväm med/har svårt för. Fast han har sagt flera gånger att han VILL att jag säger saker om hans yttre för att annars tror han att jag tycker han är ful?

Själv har jag haft turen att jag aldrig brytt mig om vad någon annan tycker om mig. Mina föräldrar har lyckats väldigt bra under min uppväxt. Jag trivs med mig själv och om någon annan inte tycker att jag är "fin" eller inte tycker om mig så är det deras förlust.

Tack för svaret om vad du fakturerar. Intressant.

Har du sett att våldtäktsdiskusisonen kommit upp till ytan igen på FL (det har du väl mest troligt sett)- önskar en favorit i repris 😉

Jag vill såklart höra att jag är bra på det jag presterar, och det får jag höra ofta. Vi pratar ofta om hur stolta vi är över vad vi presterat hittills i livet jag och min sambo. Hur bra vi har haft det, tillsammans och på var sitt håll under tiden. Just detta med utseendet, så är det bara min sambo som jag känner mig bekväm med att bli kallad snygg. Han får ibland agera "spegel", han tycker ändå vad jag känner för det mesta så hans åsikter är mer för bekräftande än för värdering. När andra säger saker som har med utseendet att göra blir jag genast obekväm- för då har de ju sett mitt yttre. Inte mitt inre.

Jag vill ha, och får nästan enkom, komplimanger för att jag är rolig och smart. Finns inget bättre än när min kille skrattar åt något jag sagt och säger att han tycker att jag är rolig. Om han komplimerar mig för mitt utseende så är det oftast när jag är osminkad och drar runt i mjukisbyxor och urtvättat tisha. Då tycker han att jag är som finast.

Jag får höra "du är fin" av min make varje dag. Fast det har inget att göra med hur jag ser ut. Jag är uppenbarligen fin när jag är fixad, när jag är naken och när jag ser ut som en ovårdad idiot. Jag är fin som person helt enkelt.

Men guud vad bra att du skrev om detta. Jag har på senaste tid gått upp i vikt och har nästan 10kg övervikt och jag totalpanikar kring detta. Vågar knappt gå utanför huset och mår jättedåligt fastän jag har allt i livet. HUR ska man gå vidare? HUR kan jag rent praktisk ändra min syn på mig själv?

Hela livet har ju baserats på hur snygg man är känns det som och jag vill så gärna ändra på det..

Jag blir glad av att höra att jag är smart, att jag är godhjärtad och att jag har en bra människosyn. När jag blir uppskattad för goda egenskaper som har med mig som person att göra, dvs egenskaper min livserfarenhet gett mig och saker jag fått arbeta med mig själv för att uppnå, då blir jag glad.

Jag vill inte ha några komplimanger om min person överhuvudtaget – varken det yttre eller det inre egenskaper. Att han gillar mitt yttre får jag bekräftat i att han tycker om att se och ta på mig, och att han gillar mitt inre får jag bekräftat i att han fortfarnade uppskattar mitt sällskap efter nästan 20 år. Det räcker.

Blir däremot glad om han spontant säger något positivt om något jag har gjort eller när han säger att jag är en bra mamma.

Men hallå?! Inte ens glad när din man ger dig komplimanger? Jag kan förstå när det gäller andra, men man vill väl få komplimanger av sin man att man är vacker och snygg?

Jag tycker inte att det betyder att hans snopp tycker att du är snygg.

Jag kan tycka att en kvinna är vacker och/eller snygg, men jag är inte attraherad av kvinnor, det är inte min snippa som tycker att hon är snygg utan det handlar ju om estetik.

Jag blir glad när min man garvar åt saker jag säger (alltså när jag själv anser mig vara rolig). Jag vet att han tycker om mitt utseende och han kommenterar det (positivt) ibland, men det ser jag mer som kåthet, då kan jag bli glad om jag är på samma humör. Komplimanger av typen "åh, dina ögon är så vackra, du har så perfekt kropp" skulle jag avsky att få!

Folk som har väldigt stort fokus på yta brukar inte begripa att det faktiskt finns människor som tänder på och älskar inre egenskaper mer än fysiska attribut. Tänker på Girlsavsnittet som sågades av mängder av manliga journalister eftersom det enligt dem inte går att ligga med en "ful" tjej om man är "snygg".

Alltså, jag älskar ju att min man ger mig komplimanger för mitt yttre. Men han har vett att uttrycka sin uppskattning över många av mina andra egenskaper och färdigheter också. Hade han inte gjort det hade jag antagligen känt mig förminskad till enbart nått att vila ögonen på. Jag älskar att få komplimanger av min man för att jag lagar god mat och bakar goda saker, vilket är mitt största intresse och något jag gärna lägger ner mycket tid på. Jag älskar också när han ger mig komplimanger för att jag är rolig, smart, ambitiös på jobbet, när jag får rejäl löneförhöjning.

Jag tycker om när min man säger att jag är fin och duktig!Uppskattning är aldrig fel! Att jag tycker om det beror mycket på min uppväxt då jag aldrig fick höra av mina föräldrar att jag var vidare bra eller fin.Snarare tvärtom. Själv öser jag beröm,pepp och snälla ord över mina barn så de aldrig ska känna det samma som jag. Även mannen ger jag snälla ord.

Jag håller med helt. Jag blir alltid lite obekväm när folk ska ge komplimanger för mitt utseende. Inte för att jag är osäker och inte tror på det dom säger, utan för att jag vill att det ska vara irrelevant.

Det jag skulle vilja höra är något helt utanför utseende och prestationer. "Jag blir glad av att vara med dig", eller nåt i den stilen, hade nog varit min "drömkomplimang".

Jag och min kille ger ofta varandra komplimanger, både för utseende och personlighet, och jag känner inte att han reducerar mig till ett sexobjekt eller "tänker med snoppen" när han säger att jag är snygg eller sexig. Lika ofta säger han att jag är rolig, knasig och snäll. Jag vet att han respekterar mig och älskar mig precis som jag är, en underbar känsla!

När jag var liten brukade min pappa säga att jag var klok. Känslan från det minnet sitter stenhårt – pappa tycker att jag är klok! Det fick mig att känna mig väldigt speciell som barn, smart och liksom… vis. Ingen annan har sagt något liknande.

Det finaste min partner någonsin sagt till mig var att han ville ha barn med mig och att han tror att jag skulle bli en bra mamma. Finare komplimang kan jag nog faktiskt inte tänka mig 🙂

det här med utseende och komplimanger går ju att diskutera hur länge som helst, för man kan ju vrida och vända på det hur som helst. för å ena sidan blir jag så jävla full av halleluuuujah-känslor när jag läser det du skriver, om att komplimanger om ens utseende inte väger någonting. MEN samtidigt: ska man inte få känna sig fin och bli glad av komplimanger om ens utseende? ska man liksom banna sig själv för att man blir glad? eller ska man liksom känna sig som en som tänker heelt käpprätt åt helvete bara för att man tycker om att känna sig fin? det blir ju liksom motsatt effekt någonstans kan jag tycka. att man hämmar sig själv som människa.

och dessutom blir kan jag känna mig hämmad som kvinna för att jag ska agera och tänka så icket stereotypiskt som möjligt, istället för att bara kunna v a r a min person och fokusera på det roliga och viktiga i livet.

samtidigt vill jag ifrågasätta mig själv för om det är samhället som gör att jag tycker att det är kul att vara fin?

jag kan ställa hundra frågor, och köra å ena sidan och å andra sidan i evigheter som sagt. det är ett komplicerat ämne.

men det viktiga tror jag är att värdera andra komplimanger minst lika högt eller allra helst högre och att tänka att det finns mer än att vara snygg jämt. men jag tycker inte att man ska banna sig själv för att man blir glad för ett "vad fin du är idag!"

men otroligt bra inlägg, du ska ha otroligt med cred. väcker tankebanorna och det är det viktigaste!

Jag tycker det finns plats för komplimanger och om någonstans, så i förhållandet. Komplimanger som är direkt kopplade till vår gemensamma sexualitet är ju fab, för då vet jag vad som funkar på honom och tvärtom. För sexlivet handlar ju om två kroppar som möts, och jag blir faktiskt inte kåt av att tänka på hur han ställer upp eller att han är snäll (well, i det långa loppet förstås, men inte sådär på dagen kanske) utan snarare på fysiska attribut -tillsammans- med den allra viktigaste personligheten. Man ska inte skämmas för sin sexualitet, säger dom, och det tänker jag inte göra heller. Jag tänder på hans kropp och hans styrka och hela paketet, och det säger jag till honom. Man möts ju i sexlivet, ger och tar. Att låtsas att det inte har ett dugg med bokomslaget att göra, vore att ljuga (för oss).

Jag har inte så mycket emot att maken ger mig komplimanger, sen att han oftast gör det när jag är osminkad och går omkring i myskläder handlar om hans personliga smak. För mig är det oviktig vad det är han säger då det viktigaste för mig, som jag även tror är hans anledning, är att visa att han ser mig. Mitt i vardagkaoset när man känner sig borttappad kan det enligt mig vara positivt att bli uppmärksammad av den man älskar eftersom jag vet att det han säger kommer från hjärtat. Sen om det handlar om min frisyr eller att han tycker jag gör ett bra jobb som mammam spelar mindre roll då jag ibland kan behöva höra båda delarna.

Den finaste komplimangen rörande mitt utseende jag fått var nog en gång när vi var ute i bushen ett gäng kompisar och fiskade, mitt i allt frågar en kille om jag har smink på mig (hell no! bodde i husvagn 120 pers och FISKADE en helg, bodde i en one piece och håret i en bulle hela helgen) och säger då sedan att " du är ju jättefin".

Annars föredrar jag ju att få höra att jag är smart eller rolig, eller en bra kompis, bra lyssnare eller vad som helst. Något som jag inte fått gratis av modern och fadern helt enkelt 🙂

Jo, jag tycker om att få höra av min fru att jag ser bra ut. Visst, den bakomliggande orsaken till det är väl att jag aldrig har sett mig själv som någon snygg/attraktiv person, att det varit mycket viktfixering i min familj plus såklart kroppsfixeringen i samhället. Jag vill att min fru och att andra människor ska tycka att jag är, äh, kanske inte skitsnygg, men att jag ser okej ut. Trist med sant. Men jag blir nog ännu gladare av andra typer av komplimanger, att jag skriver bra, att jag är "den bästa frun man kan ha", att någon ser upp till mig och tycker jag är en förebild, bra lärare, sådana saker. Det gör mig glad ända in i själen, och det är inte heller något lika flyktigt ju som att "vad snygg du är idag" (kan snabbt ändras…).

Så, slutsats av detta långa dravel: Jag tycker definitivt du har en poäng där.

Har personligen svårt för komplimanger rent generellt. Det känns bara onödigt. Och ja, jag vet att folk för det mesta gör det för att vara snälla, men jag behöver det liksom inte. Har dessutom svårt att veta hur jag skall reagera, de flesta komplimanger skapar inget upplägg för samtal.

– vad snygg du är

– tack/jaha/osv

Slut på konversationen liksom.

Hm, det där är svårt.. Jag tycker om att få komplimanger för mitt yttre av min pojkvän, men naturligtvis tycker jag om att få andra komplimanger också. Egentligen brukar han inte kommentera mitt yttre så mycket, oftast säger han saker som "när jag är med dig känns allting alltid mycket bättre" eller "att vakna upp bredvid dig är det bästa i hela världen" medan han kramar om mig (ja, han är väldigt romantiskt lagd på det sättet hehe). Jag håller med några som har skrivit här att fina komplimanger är också när han skrattar åt ens skämt och han tycker också om att diskutera saker med mig vilket vi gör typ jämt.

När han ger komplimanger över mitt utseende är det ofta väldigt random, när jag precis har vaknat och mitt hår ser ut som ett skatbo eller när vi sitter och glor på nån serie lr nåt. Jag blir glad för jag vill ju ändå att han ska tycka att jag är vacker, för att jag är jag liksom. Känslor kan ju ändra hur man ser på någons utseende, så när han säger att jag är vacker känner jag att han tycker det för att han är kär i mig. Vet inte om ni förstår vad jag menar.. Jag ger honom också komplimanger, för hans utseende och för andra saker. Att få komplimanger för mitt utseende av andra är ganska irrelevant dock, då bryr jag mig väldigt lite. Då känns det ytligt, när någon jag knappt känner kommenterar hur jag ser ut.

när han gör mig uppmärksam på att jag gör/gjort ett bra jobb med barnen. Eller, det är min favo-komplemang generellt – när jag får en kvitto på att min uppfostran av barnen fungerar. Eller att han är stolt över att jag orkar – han är borta större delen av veckan och jag sköter barn hem och pluggar på heltid.

Varför så svartvit?

Menar du att vi bara gillar komplimanger om utseende för att vi är socialt präglade till det, och att det bara gäller kvinnor? Det är säkert en del av det men det är också skitviktigt för människosläktets överlevnad att uppfattas som fysisk attraktiv och därmed väldigt inbyggt i systemet att vi ska gilla att uppfattas så. Sen har vi ett patriarkaliskt helvete ovanpå det som är helt förkastligt men det betyder inte att det blir bättre av att helt ignorera hur man ser ut.

Jag tycker det är lika illa att lägga all värdering i sitt utseende som att ignorera det helt. Det är jättehärligt med attraktion och kroppar som vill ha varandra, precis som att det är superhäftigt med intellektuell stimulans. Jag får ofta höra att jag är smart, cool, driven och kompetent och det är fantastiskt, precis som att det är fantastiskt att höra att jag har en snygg rumpa eller är fin i håret.

Han skrev (på facebook) när vi firade 8 år att nu har han levt åtta år med sin blivande fru sambo mamma till hans barn och hans bäste vän i 8 år.

Jag blev jäkligt glad över att han tycker jag är hans bästa vän!

Jag håller verkligen med.

Det är så svårt, för jag vill få komplimanger för hur jag är, vad jag gör och hur jag beter mig – inte för mitt utseende.

Däremot blir jag glad om någon kommenterar mina kläder, mitt hår, min kropp, om jag sminkat mig osv. Men jag VILL inte bli glad av det. Jag har börjat tvinga mig själv att säga ifrån när andra kommenterar mitt utseende, inte nödvändigtvis för att jag mår dåligt av det, utan för jag VILL INTE bli glad av det. Jag vill bli uppskattad för den person jag är, inte hur jag ser ut.

Och den nästan största utmaningen för mig är att sluta ge komplimanger för andras utseende, för jag vill inte bidra till den strukturen ännu mer – även fast jag alltid menar väl. Dock blir det ju inte så väl i slutändan, för någon.

Jag blir mest trött på att höra det, sånt himla tjat från min pojkvän ibland. Jag har aldrig hört min mamma eller pappa ge varandra utseendekomplimanger direkt heller. De har på sin höjd kommenterat klädval.

Så ja jag håller med, onödigt med utseendekomplimanger. Trött på att få veta andras preferenser om hur jag borde se ut.

Jag har alltid sagt att komplimanger som handlar om utseendet egentligen är rätt värdelösa.

Jag är född såhär, jag har liksom inte gjort något för att se ut som jag gör.

Däremot kan jag bli glad om jag får komplimanger från tjejer om mitt utseende, det är en annan sak och inte några kassa raggningsrepliker.

Mina absolut finaste och bästa komplimanger jag fått från män har med mitt intellekt att göra.

Det är de komplimangerna som fastnar och jag tar åt mig.

Min pojkvän tycker inte att jag ger honom tillräckligt mycket komplimanger för hans utseende. Han vill att jag ska berätta att han är snygg, sexig, fin osv, även om han vet att jag tycker det. Han själv överöser mig med komplimanger för mitt utseende och jag vet att han gör det för att vara snäll men jag behöver inte komplimangerna, jag vet ju att han tycker att jag är snygg, söt, vacker och allt det där även om han inte säger det.

Den bästa komplimangen jag har fått av honom är att jag är den modigaste och mest genuint empatiska och människa han någonsin träffat.

Nu är jag singel så det är väl inte exakt samma grej, men jag håller med om att det är inte är så himla flott med komplimanger om utseendet i överflöd. Om de killar jag dejtar säger att de tycker att jag ser bra ut är det givetvis trevligt de första, säg, tre gångerna, men efter det blir det lite väl samma-samma. Det känns så ytligt, och det ger mig absolut ingenting att hela tiden bli bekräftad pga mitt utseende. Precis som någon tidigare kommenterade så är ju ändå utseendet inte något en valt, jag kan inte "hjälpa" att jag ser ut som jag gör och det bör därmed inte heller ligga ett värde i det. Det är ju som det är, och det finns så oerhört många andra sidor som är intressantare att lägga fokus på.

Så om någon tycker att jag ser bra ut och vill säga det, fine, gör det, men det behöver inte upprepas i absurdum.

Jag vill få komplimanger från min sambo som handlar om maten jag lagar: att det var gott, att det märks att jag ansträngt mig/lagt ner tid. Får jag inte cred för maten lägger jag ner. Då får han ta en macka.

Jag tänker såhär: i mina ögon är min sambo söt, vacker, snygga och sexig men också fantastisk klock, omtänksam, smart, snäll osv. För mig är hans utseende en del av det jag gillar med honom. Med andra ord det jag ser när jag kollar på honom är det jag tycker är sött, vackert, snyggt, sexigt osv. Det är både det som finns på hans utsida som på hans insida som gör honom till den han är alltså ser jag det lika naturligt som att ge komplimanger om hur klok etc han är.

Min Teskedspappa brukar säga att han är så glad över att jag är jag, att jag står ut med hans påhitt, hans tokhektiska ideella föreningsarbete, att jag accepterar att han grottar ner sig och bygger små jävla modeller, och allt detta utan att gnälla… Det är en komplimang för mig.

Att han också gör allt för mig känns så otroligt mycket bättre än när han säger att jag är hot… Förvisso vill jag höra att han åtrår mig också, men inte bara det…

Har aldrig vart i ett förhållande och har aldrig fått höra att jag är "fin, söt, vacker". Hade jag fått höra av rätt person att jag är snygg hade jag därför blivit sjukt glad även om jag vet att det är väldigt sorgligt. Men i ett förhållande hade jag blivit glad för båda tror jag. Mest glad om man får höra bra saker om hur man är som person, för i längden slår det ju utseendet 🙂

Alltså, som jag upplever det är det främst (i min omgivning) folk som inte känner mig som kommenterar mitt utseende, de andra är vettiga och låter därför bli. Skulle nog ha väldigt svårt att umgås med någon som tyckte olika än mig när det gäller vad som är viktigt och inte.

Fast om ett förhållande ska funka så måste man även vara attraherad av den man är tillsammans med, och då är ju det yttre viktigt. Om min sambo aldrig skulle ge mig komplimanger för mitt utseende så skulle jag börja fundera på om han inte attraheras av mig längre, för i grund och botten så är det ganska viktigt vad snoppen tycker.

Svar:
Fast jag tror attraktion har med så mycket annat att göra än det ögonen uppfattar. Om vi bortser från personlighet osv så hormoner, feromoner osv. Annars skulle ju blinda aldrig kunna tända liksom.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tänker såhär: vikten av yta är alltid sekundär. Eller i mitt liv i alla fall. Jag kan absolut slås av såväl min som andra ytliga skönhet men det är aldrig vad jag främst vill ha komplimanger för. Vi kvinnor lärs från barnsben att det bästa man kan vara är just FIN, dvs till det yttre. Söt och vacker att titta på, och det fuckar upp våra hjärnor (hey, kolla alla tusentals exempel på det).

MEN jag har inga problem med att berömma såväl min pojkvän som vänner (inte dig då eftersom du inte vill) för att de passar bra i sin nya tröja/frisyr eller liknande. Jag har heller inga problem med att kalla någon snygg men sällan inför den personen. Det viktigaste är att det inte är primärt, det som räknas mest. För det jag tycker ska räknas mest är en persons hjärta och hjärna. Japp.

Jag har vant mig av att få komplimanger för mitt utseende. Är tillsammans med en kille som jag(nu) vet tycker om mig som jag är. I början hade jag svårt att förstå att han tyckte om mitt utseende, för han sa det inte så mycket. Sen har jag vant mig. Och förstått att han gillar mig för den jag är. Bästa komplimanger a är att han älskar mig. Om den räknas. Den kan jag be att få höra ofta. ursäkta för flummig kommentar men bloggar på telefonen blir så konstiga.

Jag tycker att jag har mycket roligare nu när jag är smal.

Som överviktig är man oftast så otroligt medveten om vad andra människor tycker och tänker om övervikt. Ohälsosam, lat, sjuk, ful, äcklig, ohygienisk osv. Samhället är inte anpassat för överviktiga. Man kanske ständigt måste oroa sig för om stolar rymmer en bred rumpa, om stolen knakar, om rumpan eller delar av överkroppen inkräktar på någon annans säte i kollektivtrafiken, om man får plats i karusellen, energi till att orka med dagarna etc.

Man kanske inte kan välja de kläder man tycker är fina då de kanske inte finns i storleken man faktiskt drar.

Man kanske själv inte trivs med sin övervikt, men har man nått en viss gräns är det så otroligt svårt att ta sig hela vägen tillbaka på egen hand.

För min egen del blev jag mer introvert som överviktig. Dels för att jag var medveten om precis allt, men också för att jag inte själv trivdes med min kropp.

Lägg då till att man som överviktig föredrar en viss typ av utseende hos det manliga könet som väldigt sällan attraheras av överviktiga kvinnor oavsett hur karismatiska vi nu kan vara.

Jag hade inte kul för fem jävla öre.

Jag skrattade ibland, men jag hade aldrig riktigt KUL! Och nej, jag fick inte ligga så mycket som jag önskade för då hade jag fått lov att sänka mina egna krav vilket aldrig kommer att ske. Jag tycker nämligen inte att man ska "nöja" sig med det man får om det är något annat man vill ha. Det ligger ju lite mental våldtäkt över den biten.

Och så blev jag smal, har hur jävla kul som helst och får ligga precis så mycket som jag önskar med de jag vill ligga med. Livet leker!

Och jag ser snyggare ut nu när jag är smal av flera anledningar.

Om jag har något emot komplimanger för mitt utseende? Näe, det tas tacksamt emot precis som komplimanger för saker jag åstadkommit.

Vi har pratat mycket om det där och jag har sagt att jag vill ha komplimanger om saker jag gör och hur jag ÄR, inte hur jag ser ut. Min sambo har lite svårt för det. "Du ÄR ju snygg och jag vill säga det", säger han ibland. Men vi har en löpande diskussion om det och bit för bit börjar han förstå vad jag menar.

Min karl ger mig ofta komplimanger.

Jag får komplimanger för mina ambitioner, min förmåga att lösa problem, min barnslighet, mitt driv, för min envishet, för min intelligens osv.

Jag får också höra att jag är vacker och söt, men det hänger aldrig på om jag är nyduschad, sminkad eller klädd på ett visst sätt. Det är skönt att vara med en karl som struntar i om benen är nyrakade, om jag har klänning eller mjukisbyxor och om jag har fixat håret eller ej – och faktiskt vill vara med mig på alla sätt och vis ändå.

De flesta andra i min omgivning ger komplimanger på mitt yttre genom att påpeka vikt, hy eller hår – ett beteende som jag dessvärre blir smittad av (arbetar på att göra mig av med det!)

Så jag är nöjd. Jag får komplimanger för såväl den jag är och vad jag gör (även när det går åt helvete för mig) och mitt yttre. Sen tycker jag att komplimanger/bekräftelser är något som inte behöver bestå av ord.

Med det sagt så är det sjukt mycket roligare att få bekräftelse för mitt inre än mitt yttre.

Det finns människor om inte lägger två strån i kors för att vårda sitt yttre annat än att hålla sig rena. En sån person stöter jag på å och å, han är en vackraste människa jag sett i hela mitt liv.

Min man ger mig a l d r ig komplimanger med ord. Men jag brukar fråga honom om han tycker jag är fin… inte för att det gör någon skillnad för mitt mående eller hur jag ser på mig själv utan för att jag tycker det är kul…. 😉

Jag tycker f.ö att den här antisnygg debatten känns marginaliserad och oerhört svart/vit. Känsla för estetik och skönhet är något mnskligt. det är nä det värderas som problemen uppstår. Att medvetet "för-fula" sig själv gör nog ingen anorektisk fjortonåring frisk och glad,.. tyvärr.

Svar:
hur ”för-fular” man sig själv? Att strunta i att piffa till sig osv är ju ingen aktiv handling, utan passiv. Jag ”förfular” mig inte när jag skiter i rakningen eller sminket. Jag är bara.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Min man ger mig inte sådan komplimanger. Jag har nog inte direkt fiskat efter sådana heller. Jag får ofta uppskattning för den jag är och gör för oss alla. Det gillar jag. Sen blir jag så klart glad om han säger att jag är fin när jag har ansträngt mig och klätt upp mig.

On another note Vad är din åsikt om Dexter? Du gav ett fint blogginlägg om Bones så tja jag är lite nyfiken vad du tycker om Dexter.

Tack och hej!

Anna

Svar:
jag älskar dexter
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nej jag älskar att få komplimanger av min sambo och att ge honom. Vi blir båda glada av det och jag blir glad av att tänka att han tycker att jag är snygg och vacker samtidigt som han ger mig komplimanger för att jag är driftig, smart osv. Ser inget fel i det.

Jag brukar säga till min särbo att jag inte heller vill höra sånt utan mer nåt som uttrycker mig som person men han har inte riktigt fattat vad jag menar. Personligen så säger jag väldigt sällan saker, inte ens till mina barn, om deras utseende. tycker inte riktigt att jag har med folks utseende att göra men klart om jag ser att nån klätt upp sig kan jag säga att det var en fin klänning/byxa/tröja vad nu människan har på sig om jag tycker det är fint.

Jag har tänkt väldigt mycket på detta. Vi bor ju i ett samhälle där utseende är viktigt, och jag brukade ha svårt att ta mig ut utan att känna mig snygg. Jag får fortfarande en kick om någon säger till mig att jag är snygg, och förstår varför andra vill höra det. Samtidigt så är det fel, utseende ska inte spela så stor roll, och man borde vänja av folk att tycka att det är viktigt… Jag brukar nog bli arg om någon främmande människa kommenterar mitt utseende, vare sig det är positivt eller negativt. Men om någon om jag är nära säger att jag är snygg stör det inte mig så mycket. Jag räknar med att de uppskattar mina övriga egenskaper, och, om det är mina partners, att de tycker att jag är snygg främst för att de gillar mig av andra anledningar. Jag kommer att skriva ett inlägg om detta inom den närmaste veckan.

Jag gillar att höra från min sambo att jag är sexig snygg söt osv, men gillar också när han kan ge mig komplimanger för min intelligens eller för saker jag gör som jag är stolt över. så jag gillar att få komplimanger för både utseende och annat.

Min kille ger mig väldigt sällan komplimanger för mitt utseende, så när han väl gör det blir jag ju glad. Jag vet att han älskar mig för den jag är som person, och det är det som såklart är det viktigaste. Men vi har inga problem med svartsjuka, vi kan båda sitta och dregla över personer vi tycker är snygga utan att den andra tar illa upp. Men just för att vi gör det känns det också viktigt att visa uppskattning för varandras utseende ibland.

Älskar kommentarer om kroppen, utseende från min man. bring it on. gör mig glad bara, känner mig nöjd. börjar inte fokusera på min kropp tvärtom. jag har bott med en man som inte sa något och huuuu inte min typ av relation.

jag vill ha uppskattning så mycket som möjligt. mullig eller inte.

Jag är ganska fåfäng av mig, men min karl måste inte ge mig komplimanger om mitt yttre. Jag vet att jag är snygg.

Men när han säger att jag tänker klokt, är modig eller snäll, då blir jag lite extra glad. Gladast blir jag nog när han säger att han älskar mig för att han kan vara sig själv med mig. Utseendebaserade komplimanger är också trevligt, men jag BEHÖVER dom inte.

Jag tycker inte att det är något fel med att säga att folk ser bra ut – oftast säger man det ju för att man tycker om någon. När din man säger att du är snygg gör han det för att han älskar dig. Jag tror i alla fall att det handlar mer om det än om hur du faktiskt ser ut. Om han inte kände dig kanske han inte skulle ha någon åsikt alls om ditt utseende, så är det i alla fall för mig. Jag tycker att folk jag tycker om är vackra och att folk jag inte tycker om är fula. Från början är de allra allra flesta helt neutrala. Det är häftigt när man lär känna någon och så helt plötsligt lägger man märke till hur fin den är <3

Så jag tycker om att få alla sorters komplimanger från mina vänner och partners, men det är klart att det är irriterande om det kommer fram något slem på krogen och säger att man är snygg och typ förväntar sig att man ska vara tacksam… Då svarar man bara "tack" om man vill vara snäll, annars säger man "jag vet".

Att vara snygg brukade vara viktigast i världen men jag har vuxit ifrån det mer och mer. Det finns så mycket viktigare saker jag fokuserar på idag som ger mycket djupare känslor av välbehag. Det är en ganska snbbt övergående kick man får av att nån säger att man är snygg ändå. Det är ganska skönt att inte bry sig. Det är roligt när min kille ger mig komplimanger men om jag kan få honom att gapskratta så är det hundra gånger mer värt och då ser jag på honom hur mycket han tycker om mig. Vad jag menar är att det finns så många sätt att visa uppskattning för någon och det finns många olika typer av situationer där man känner sig älskad. Komplimanger är inte så viktigt

Jag tänder på smarta personer och jag gillar själv att vara smart, klurig, filosofisk och eftertänksam. Därav gillar jag att få komplimanger när jag varit smart på något sätt, sett saker ur ett annat perspektiv och öppnat ögonen för någon annan eller också hur jag löste någon klurig uppgift eller ett problem. Det här med att vara smart och att få komplimanger för det upptäckte jag tidigt i livet och tyckte att det var en bra väg att gå för att få uppskattning.

Angående utseendet gillar jag bäst när jag får komplimanger för dagens kombination av kläder, smycken, smink och/eller håruppsättning eftersom jag tycker det är kul och utmanande att kombinera ihop det som ska representera mig för dagen (arg, ledsen, bryr mig inte, rolig eller finurlig) eller om ett specifikt snyggt plagg eller accessoar jag bär eftersom jag har valt just den och den grejen är riktigt fin i sig själv (lite som att få en komlimang för en snygg soffa, eller för att just den soffan passar så oerhört bra ihop med rummet i övrigt även om personen som ger kommentaren inte själv skulle vilja ha den soffan). På samma sätt gillar jag att ge andra komplimanger för prestationer som handlar om det yttre, om jag tycker de har lyckats bra och kanske framhäver nyansen i huden bättre eller om de har lyckats med vad de verkar vilja uppnå.

Flera gånger har det hänt att jag skulle vilja gå fram till en person och ge komplimanger för hens riktigt snygga käkparti. Käkens skarpa avslut, böjen, hur snyggt det skulle vara att fota med ett visst ljus eller hur det blir så bra i kombination med övriga delar i huvudet. En komplimang jag hållit för mig själv eftersom jag inte tror att det skulle uppfattas så bra och dessutom inte är något personen kan rå för eller påverka. Så i princip är det generna där inne i cellerna jag skulle ge komplimangen.

Annars gillar jag att få uppskattning för det som jag gör med hjärtats lust till exempel bakat en riktigt god kaka. Särskilt när jag själv tyckte det blev bra och jag själv är mycket nöjd med både prestation och resultat och hade väldigt kul på vägen.

När jag och min pojkvän först träffades så var han flitig med att ge mig komplimanger i stil med: du är snygg.

Och Gud vilka utskällningar han fick! (I berusat tillstånd). Jag har alltid haft väldigt svårt för sådana komplimanger. Jag brukar inte gå i taket, men med honom kände jag att jag kunde förklara varför.

Jag var i en period då jag tvivlade på att någon skulle kunna tycka om min insida. Att killar bara blev kära i mig för att de tyckte jag var snygg. Att ingen nånsin skulle vilja komma under skalet, och om de skulle vilja, inte tycka om det de hittar där under.

Jag försökte förklara för honom att jag inte känner att han tycker om mig när han säger så. Utan bara vill vara med mig för att han tycker jag är snygg, men framförallt ENKEL att vara med. En sådan som inte har en massa komplicerade eller speciella problem. Sådana problem jag helt enkelt lärt mig att gömma undan, av rädsla för att nån ska komma för nära.

Inga enorma problem, men sådana saker som gör alla människor speciella.

Jag hade varit den där enkla "snygga" tjejen och var trött på det och blev därför upprörd över kommentarer om mitt utseende.

Stackarn blev arg, förtvivlad och fattade ingenting! Men tillslut så möttes vi på vägen, och nu är det absolut inte jobbigt att ta emot komplimanger om mitt utseende, om de framförs på ett sätt jag uppskattar.

Jag har svårt att förstå mig på komplimanger i stilen "vilka vackra ögon du har!" Eller "du som är så snygg, du har det lätt" (OBS! Jag är inte så snygg, och har inte fått den komplimangen, men som ett exempel!)

Men däremot kommentarer som utgår från något jag gjort själv, t ex lagt ner extra tid på att kombinera ihop en outfit, eller målat naglarna extra snyggt, det kan jag uppskatta!

Förresten var det någon här uppe som skrev något riktigt bra: jag vill att min kille skrattar från hjärtat när jag anser mig själv vara rolig! Sedan om jag inte märker skillnad på hjärtligt eller falskt är väl skitsamma 🙂

Inga alls. Jag vill att han ska ta på mig och vilja vara nära mig, välja att spendera tid med mig och visa mig förtroende genom att prata om sådant som är viktigt för honom. Jag blir glad när jag lyckas dra skämt som han tycker är roliga eller muntra upp honom när han är nere, när vi är ute och åker snowboard eller gör något annat trevligt ihop.

Men komplimanger, vad fan tillför det till en nära relation?!

Jag och min man ger komplimanger för allt vi är – jag tycker inte det behöver vara så svart-vitt. Och om jag har problem med att min man ger mig ytliga kommentarer så tycker jag att det ligger i något inom mig själv, ngn slags rädsla att – han får väl uttrycka sig på det sättet han vill, jag tycker det känns konstigt om jag skulle börja kontrollera det eller förbjuda honom att säga vissa saker.

Men det är ju olika hur man känner det där och hur ens förhållande ser ut.

Jag skulle nog bli rätt ledsen om jag inte fick säga till min man att jag tycker att han är snygg/sexig, han ÄR ju det och jag vill att han ska veta det också.

För mig känns det viktigt att min käresta (ok det lät gammeldags men jag orkade inte hitta på något bättre)gillar mig med både hjärnan och snoppen. Jag personligen tycker att det är viktigt, annars skulle jag nog se oss som vännner istället för ett par. Därmed inte sagt att andra behöver tycker så det är min personliga preferens.

När det gäller kompisar och andra är det kul om de gillar mig med hjärnan (och helst vill jag nog inte veta om de gillar mig med snippan eller snoppen då även om det skulle råka vara så).

Personer som bara uppskattar mig med snoppen (eller snippan) har uppenbarligen objektfierat och kanske sexualiserat mig. Jag är inte en hel människa i deras ögon. Jag är reducerad till ett objekt, en bild av något.

Det gillar jag inte. Speciellt inte om de behandlar mig/bemöter mig på ett annorlunda sätt. Och det tänker jag att de faktiskt gör. Om en ser på någon som enbart ett potentiellt sexobjekt istället för som en kompetent, smart, rolig, komplicerad, mångfacetterad människa så kan det bara leda till dåliga saker. Tycker jag.

Jag vill gärna ha beröm/uppskattning för det jag gör som jag egentligen tycker är skittråkigt, ex lagar mat. Han får också gärna ge komplimanger för det kreativa arbetet jag utför, ex ute i trädgården. Att säga att jag är snygg eller sexig anser jag är helt överflödigt – det var väl därför han gifte sig med mig?

När jag i gymnasiet var tillsammans med en kille fick jag ofta ofta komplimanger för hur jag såg ut. När jag tänker tillbaks på det förhållandet tycker jag det var helt sjukt, för det gick i princip ut på att jag skulle vara så snygg och cool som möjligt när vi träffades, nu var det i och för sig mycket som var dåligt med det förhållandet men ändå. Min nuvarande pojkvän ger mig sällan komplimanger för hur jag ser ut, och jag har aldrig känt mig mer älskad av en kille.

Jag har ofta fått komplimanger för mitt utseende, och det känns bra att veta att min kille tycker jag är lika snygg som jag tycker han är! Däremot känns det udda, men väldigt bra, att äntligen få höra att jag inte behöver smink, att jag är som sötast utan smink, och att han tycker om mig just för att vi har så lätt för att prata om saker, för att han kan lita på mig. Har aldrig varit med om ett så ärligt förhållande tidigare och det känns riktigt bra!

Word! Jag har ingen partner som kan bekräfta mig däremot om någon kommer och raggar på mig med en komplimang om mitt utseende blir jag rätt oberörd och ba jaha okej hejdå. Däremot blir jag väldigt glad över komplimanger såsom att jag är smart eller rolig (helst smart OCH rolig + döhäftig).

Att ens partner tycker att man är sexig är inget dåligt tycker jag och om hen inte tycker det så är man ju i princip bara vänner. Det måste dock finnas en balans mellan den fysiska och den psykiska "kemin". Sen så tycker jag nog att det är störande när okända eller halvbekanta killar säger att jag är snygg, det blir lite tjatigt i längden. Brukar för det mesta svara "jag vet" på den komplimangen för den kommer så ofta. Däremot kan jag bli på gott humör om någon säger att jag är rolig, trevlig, klok eller något annat som beskriver ens personlighet.

Jag tror jag förstår hur du tanker kring det här med utseende och håller helt med om att utseendefixering är ett problem. Men jag försöker ändå förstå hur du resonerar. Du gillar inte att andra kommenterar ditt yttre, positivt eller negativt, korrekt? Men baserat på dina kommentarer om Bones kropp och Hodgins utseende så undrar jag om du ändå tycker att det är ok att kommentera andras utseende. Eller har det att göra med att dem är fiktiva?

Svar:
att prata om andras yttren, kroppar måste man kunna göra ibland. Min poäng med att påpeka att jag tyckte om Bones kropp var för att hon har en vanlig kropp vilket är en kontrast till de vanliga hollywoodkvinnorna. Att påpeka att man tycker nån är snygg är också ok emellanåt. Det hade varit en annan sak om jag påpekat det direkt inför skådespelarna.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag känner att väldigt många gånger ville min sambo berätta för mig att jag var fin när han hade sett mig göra mig fin, för att han trodde att jag vill höra det.

Tillexempel jag hade sminkat mig o då kände han d va läge att påpeka hur fin jag var.

Vi pratade om det o att jag nt tyckte om det o särskilt inte när det inte var jag "naturligt" men har bett han att inte alls ge mig komplimanger för mitt yttre.

Hej!

Jag vet faktiskt inte riktigt om jag håller med. För min del är det så att när jag mår bra, är glad, frisk osv, det är DÅ jag får komplimanger om att jag är snygg. Det är klyshigt men sant. Skönhet är ett mått på välbefinnande i hög grad tror jag vilket attraherar män ( och kvinnor ). Vi känner väl alla igen oss hur en person, som ur ren objektiv syn kanske inte hat de mest perfekta dragen, kan förvandlas till en Gud när man vistas i hens

Min man har långt färgat hår, sminkar sig, använder smycken och vi delar i stort sett garderob och jag kan verkligen bara tala för oss men jag älskar att se honom uppklädd och tillfixad… Och vice versa. Och när vi gör det så blir det kanske mer utseenderelaterade komplimanger och andra komplimanger när vi bara skrotar hemma i mjukiskläder och tar hand om vårt barn.

Ärligt talat vet jag inte riktigt hur jag hade fungerat ien relation med en mer sterotypt manlig man men jag har inga planer på att försöka!

Mitt ex gav aldrig mig komplimanger, vilket innebar att när jag gav mig ut i dejtingsvängen efter att ha blivit singel så blev jag nästan chockad av alla "åh vad snygg/fin/vacker du är". Tills jag insåg att majoriteten av dem uttalades för att de skulle leda ner i säng…

Så när jag träffade mitt Älsko var det underbart trevligt att han komplimenterade mig för min klokhet, att mina ungar är så sociala, trevliga och skötsamma, att jag var en god vän för mina vänner, för mina bestämda åsikter och ståndpunkter. Att han ibland säger att jag är det finaste han vet gör såklart inte ont det heller 🙂 men han har åtminstone inte fokus främst på hur jag ser ut…..

Jag vill definitivt att min sambos snopp ska gilla mig, så jag uppskattar små komplimanger som anspelar på mina yttre attribut.

Däremot skulle jag bli ganska oroad om jag enbart fick den typen av komplimanger, för det skulle ju antyda att det BARA var hans snopp som gillade mig.

Nej jag tror på en helhet. Dels komplimanger som anspelar på personen (exempelvis brukar min sambo säga att jag är klok och godhjärtad), och dels komplimanger som anspelar på de yttre attributen. Just för att snoppen också ska få säga sitt. Och den råkar för mig vara en ganska viktig del av honom.

Jag tror att snygg-komplimanger blir "fel" när det är det enda som man uttrycker, däremot så tycker jag att det kan vara helt ok i relationer där man vet att man bryr sig om varandra och en snygg-komplimang blir ett litet inslag i sammanhanget.

De bästa komplimanger jag fått är i stil med att någon uttrycker att det är kul att ses eller umgås och att man saknats, detta gör mig alltid lite extra varm om hjärtat och behöver inte formuleras i ord.

Jag och min sambo pratade om detta för ett par veckor sedan och kom båda två fram till att visst, komplimanger om det yttre känns alltid bra. Däremot vill vi inte ha det sagt varje dag, han vet att jag ser honom attraktiv och viseversa. Utan den typ av komplimang som vi båda tycker känns mest, som man bär med sig längst, är när vi får en komplimang över något vi själva är stolta över, ofta är det kopplat till en prestation. Den dagen vi snackade om det hade jag fått en komplimang av min chef över en sak jag gjort, något jag själv var oerhört nöjd över och stolt över att jag lyckats med på kort tid. De orden bär jag med mig idag med, 3-4 månader senare. Att någon säger att jag är snygg kanske får mig att le en timme eller en kväll, sen faller de lite i glömska.

Han var helt inne på samma spår. Komplimanger utifrån egenskaper, prestationer och bedrifter är att föredra.

Vill helst inte ha såna komplimanger alls, känner mig så sjukt obekväm i situationer när det inträffar och vad ska man svara liksom? Kan ju inte säga "tack" för vad har jag att tacka för? Att personen finner mig attraktiv? Men samtidigt känns det som att de förväntar sig ett tack eller nått i den stilen.

Blir ledsen på såna "komplimanger". 🙁

jag förstår inte kopplingen till mannens kuk bara för han tycker en är sexig, snygg, het osv…

visst vill dom ligga med en eftersom dom är tillsammans med en, men inte fasiken har snorren med saken att göra varje gång man får en "komplimang"…

min man vill ligga med mig jämt för jag är jävligt het men han talar ofta om hur fin jag är utan att ha en enda baktanke med det mer än att han faktiskt tycker jag är fin.

vi ger varandra komplimanger för allt ifrån ens inre, ens egenskaper, ens yttre till ens handlingar. vi visar att vi uppskattar varandra och det får mig att vilja ligga med honom 😀

Jag älskar att höra att jag är snygg, för mig är det viktigt att se bra ut. Jag älskar även att höra att jag är jävligt duktig på saker och ting jag gör, exempelvis cred i skolan nu när jag pluggar, få bra betyg, höra att jag lagar god mat, är en bra mamma, bra flickvän osv 🙂 men utseendet är viktigt för mig, så är det bara och jag gillar att få komplimanger.

Men snälla, detta känns väl ändå en aning obvious? Alla vet ju att kommentarer om man är attraktiv inte har lika stor betydelse jämfört med komplimanger om något man arbetat eller strävat efter.

Jag brukar få en del kommentarer från min familj, speciellt min mor om hur smal jag blivit och att jag gått ner i vikt. Och även om jag har gått ner en massa vikt nu utan att försöka(Brukar äta rätt onyttigt varienande med vitaminer osv) och jag måste säga jag finner de komplimangerna att de blir rätt irriterande väldigt snabbt. Det är som att man samtidigt blir påmind om att man inte var tillräckligt smal förut som kan kännas en aning förulämpande ibland. Men om jag får en kommentar om något jag gjort som är bra, det däremot gillar jag. Det får mig att känna mig bra när jag får konfirmation om något positivt jag gjort!

Jag tänker att när din man säger att du är sexig, het eller snygg att det kanske inte är helt oberoende av dig som person. JAg tänker att han tycker att du är sexig, het och snygg delvis (eller kanske mest) för att du är en stark/självständig/smart/rolig person som han älskar. Liksom att sexigheten är så djupt kopplad till kärleken. Eller jag vet inte, men så känner jag när jag säger det till en partner eller dom säger det till mig.

Jag längtar inte efter "snygg"-komplimanger. De komplimanger, om de ens ska benämnas så, som uppskattas mest är när maken uttrycker att han är lycklig med mig, att han känner sig stöttad i sin roll som make och pappa och att jag gör hans liv fantastiskt bara genom att vara i det. Någon gång gav han mig en komplimang om att jag sminkat mig snyggt, men det är ju inte mina geners förtjänst utan min färdighet med ögonskuggeborsten som avses.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *