Kategorier
Vardagstrams

Jag vill inte behöva ställas till svars för de dåliga val som jag gjorde som tonåring.

Detta med att vara beroende av mannens pengar är ju en sanning med modifikation. Jag hade varit lika beroende av hans pengar om jag låtit bli att skaffa barn och stannat kvar på förskolan där jag jobbade. Jag hade varit lika beroende av hans inkomst för att ha det här livet. Vi bor i en trea på 75 kvadrat som kostar drygt 9000 i månaden. Som barnskötare drog jag in dryga 11000. Do the math.
 
Personligen ser jag på partnerskap som just det; partnerskap. Oavsett hur mycket man tjänar så jobbar man tillsammans. Många par där mannen och kvinnan tjänar lika är de likväl ofta beroende av två inkomster för att klara sig eller för att kunna behålla den livsstil de vill ha. 
 
Min egen mamma levde på sin lön och fick bidrag för att klara av att försörja oss på. Hon heltidsarbetade och slet ut kroppen inom vården. Var hon beroende av någon? Ja. Farbror Staten. Jag flyttade hemifrån med soc i ryggen för att min mamma inte klarade av att försörja mig. Betyder detta att hon var livegen? Hemmafru? Ofeministisk? I en kvinnofälla? Kvinnofällan torde väl vara det faktum att kvinnoyrken är så dåligt betalda att man får vända ut och in på sig själv för att överleva. Men hon gjorde så gott hon kunde. Precis som jag.
 
Jag växte upp under 80-talet som såkallat ”nyckelbarn”. Detta innebar att jag var hemma mycket själv. Hjälp med läxor eller skolan eller det där stödet många barn behöver för att klara av tillvaron fanns inte. Mamma var upptagen med att försöka skaffa mat på bordet. (fiskpinnar och potatismos för det mesta) Jag började skolka redan som 7-åring och det höll i sig tills jag hoppade av från gymnasiet. (som jag enbart tog min in på under rekommendation av bildläraren. Jag hade nämligen inte ett fullständig slutbetyg från nian. En femma i bild, en massa ettor och några streck.)
 
 
Som 12-åring fick jag panikångest första gången. Som 14-åring gick jag på BUP, var deprimerad och skar mig i armarna. Jag hängde med Hudiks knarkare nere på byvägen, rökte brajj på dagarna och söp like there was no tomorrow på helgen. Sket totalt i skolan, polisen hämtade mig då och då och mamma grät. Sen kom ett par år då jag vägrade lämna hemmet. Då panikångesten och depressionerna var så jobbiga att jag kräktes varje vecka. 
 
När jag till slut flyttade hemifrån (tvingad för jag ville ville ville inte) så hamnade jag rakt i armarna på en man som slog, kränkte och kontrollerade mig. I mer än sex år var jag bokstavligen hans fånge och ägodel, utan social kontakt annat än de uselt betalda 12-timmars pass jag jobbade svart som servitris för att dryga ut soc-bidraget. 
 
I slutet av vår relation började jag på komvux. Hans idé. Och jag älskade det. Jag började om från början och gjorde ett bra jobb tills soc berättade för mig att kravet för fortsatta bidrag var att jag registrerade mig som arbetssökande. Och som arbetssökande fick jag inte plugga. (csn hade jag slösat bort under mina struliga gymnasieår. Man får bara ett visst antal terminer på gymnasienivå). Så då var det bara att sluta. 
 
Jag fick inte plugga. Och i Hudiksvall fanns inga jobb heller så jag fick aldrig nån arbetslivserfarenhet.
 
 
2003 träffade jag Oskar. Dumpade aset som kränkte mig och flyttade till Stockholm. Jag fick inga jobb, såklart, vem anställer en outbildad tjej utan erfarenhet? Och med ett blattenamn på det? Här går det 200 sökande på skitjobben liksom. När jag till slut bestämde mig för att kalla mig Blomberg istället för Psomas så fick jag mitt första jobb som assistent till ett autistiskt barn och fick fortbildning inom son-rise och efter det lyckades jag (igen med min nya svenska namn) efter att ha sökt säkert hundra olika jobb, att få jobb på förskola som resurs. Efter det gick jag vidare till andra arbetsplatser som barnskötare och en dag, mitt i ett vikariat, blev jag gravid. 
 
När Ninja föddes var blev jag arbetslös igen. 
 
Det är så jävla lätt att undra varför folk inte bara skärper till sig eller gör bättre val, speciellt om saknar lite analys och klassperspektiv. Och jag vill inte behöva ställas till svars för de dåliga val som gjordes som tonåring. Jag har ingen att skylla på, men det är fruktansvärt osolidariskt och framförallt ofeministiskt att skuldbelägga mig för att jag fuckade upp när mina möjligheter inte var speciellt bra från första början. Nej, jag söker inte sympati. Jag förklarar bara varför jag gjort de val jag gjort. Jag har dock inga problem att erkänna att Oskar är en stor del i att jag lyckats ta mig nånvart alls. Livet var svart innan han kom in i bilden. Jag hade aldrig tagit mig från Hudiksvall utan honom.
 
Mitt feministiska uppvaknande kom iallafall för ungefär tio år sedan. Trevande först. Sen full fart. Under den tiden har jag jobbat, skaffat barn och äntligen vågat tro på nån form av självförverkling. Jag tror definitivt på utbildning och skulle aldrig ge någon rådet att upprepa mina misstag. I mitt feministiska uppvaknande så förstod jag också vikten av att ge barn möjligheterna att skapa en trygg framtid.
 
Kvinnokamp kommer alltid att vara klasskamp.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag vill inte behöva ställas till svars för de dåliga val som jag gjorde som tonåring.”

Ett av dina bästa inlägg LD. Som jag ser det är det inte ens en fråga om att du skulle behöva stå till svars för dåliga val du gjort som tonåring. Det handlar snarare om att du fick en viss portion förutsättningar som inte var vidare gynnsamma från början och sedan med en psykisk ohälsa….jag skulle snarare säga att du tagit dig jävligt långt med de förutsättningarna. Finns en mängd människor med den historiken som skulle hamna i socialens bakvatten och i drogträsket.

Jag är inte gift, har varit, men lever istället på mina föräldrar för att jag inte kan överleva på annat sätt och det är ingen som ifrågasätter mig som feminist för detta…..

Svar:
<3 :-) Jag har inga problem att erkänna att Oskar är en stor del i att jag lyckats ta mig nånvart alls. Livet var svart innan han kom in i bilden. Jag hade aldrig tagit mig från Hudiksvall utan honom.

I drogvärlden hamnade jag men min brist på beroendepersonlighet gjorde att jag aldrig riktigt fastnade…. ska kanske skriva in det också….

LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

När du skriver den här typen av inlägg känner jag igen mig ohyggligt mycket, eftersom jag har liknande erfarenheter, med kassa betyg och panikångest (jag tampas fortfarande med min dock, på handikappande nivå) och jag tycker absolut du ska skriva om din drogerfarenhet också. Själv försöker jag komma till mod att skriva om hur det är att leva med en psykopat, som min exman var men vissa saker tar längre tid att hitta mod för än andra. 🙂

Svar:
Viktigt är att vi aldrig någonsin känner skam.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det blir konstigt om man ifrågasätter kvinnors trovärdighet som feministiska förebilder för att de inte är typ akademiker – det är väl ändå de som upplevt att vara helt beroende av en man som misshandlat dem, de som på grund av könsroller och normer kanske aldrig vågat tro på sig själva/vågat ta för sig och på grund av detta inte utbildat sig osv, det är ju dem som sett de värsta sidorna av patriarkatet och som kanske bäst ser lösningarna.

Svar:
Precis. Jag ser inte min bakgrund som en nackdel i det feministiska perspektivet, tvärtom, det är ju min styrka. Jag vet vad jag snackar om liksom.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Fan vilket grymt inlägg, och bra svar på all – löjlig – kritik du har fått! Jag kommenterar inte så ofta men läser sen ett par år tillbaka, och ville bara verkligen säga att, trots att du inte behöver förklara dig på något sätt, det är grymt att du lägger upp den här analysen av förutsättningar, förväntningar och det samhälle vi trots allt lever i. Alla har inte förutsättningar för att göra allt. Du gör oerhört mycket för en feministisk sak. Punkt.

Det är jättelätt att döma en annan människa men ofta vet en inte allt om personen i fråga och varför hen lever som hen gör. Dålig ekonomi beror inte alltid på att personen ifråga är lat och/eller vill leva i enlighet med gamla könsroller. Ofta är problemen strukturella.

Starkt inlägg! Du har inte haft det så lätt. Jag känner igen mej till viss del i vad du skriver. Jag ångrar vissa val jag gjort i livet och tänker att jag borde tagit mej i kragen och tagit mej någonstans istället.

Men jag mådde inte bra just då och hade jag inte dom möjligheterna. Jag kämpar med att inte vara ledsen och må dåligt över valen jag gjorde och inte gjorde då för det är inget jag kan göra något åt nu. Men det är svårt.

Jag tycker inte att man ska skämmas för att man inte utbildat sig eller satsat på karriär eller whatever. Det har inget att göra med vad man är för en person.

Och att din man varit stor del i att du tagit dej någonstans har ju heller ingenting med feminism att göra. Det har med kärlek att göra, man stödjer och hjälper den man älskar. Man behöver inte klara allting ensam även om man är en stark kvinna.

Och hade det varit tvärtom hade du säkert gjort samma sak för honom.

Starkt inlägg. Blir beklämd över att du tvingades växa upp under så usla villkor och utan goda vuxna förebilder. Inte underligt att det går illa då. Fattar inte att soc inte agerade och hjälpte dig. Barn ska inte behöva växa upp så där.

Blir alldeles gråtig, känner igen mig så mycket. Har följt dig sen 2008 och du är en stor förebild för mig. Tänker på att det säkert för dig liksom för mig är så att hela utseendegrejen är så viktig är för att under de där åren man inte var något ändå hade sitt utseende vilket mer eller mindre blev ens identitet.

Väldigt starkt skrivet, blev mycket berörd och det är väldigt intressant och givande att förstå hur du blev den du blev. Du är så ärlig och naken och det beundrar jag verkligen. Vet själv hur det är att inte ha alla förutsättningar i livet. Växte upp i en bra kärleksfull familj, aldrig haft problem med att få bra betyg (så kallat MVG-barn), men har ett neuropsykiatriskt handikapp vilket inte direkt underlättar tillvaron i största allmänhet. Kämpar dock på även om det ofta känns extremt hopplöst och bara vill ge upp. Svårast är nog att erkänna att man faktiskt är beroende av andra, vare sig det är ekonomiskt eller känslomässigt, och det faktum att du erkänner dig beroende är väldigt starkt för mig. Det är så svårt att våga visa sig svag, när man vill vara den som är stark. Men för mig är styrka att våga visa sig svag. Kram!

Började gråta av den här texten. Vet inte om det var av lycka eller förtvivlan. Så viktigt och bra att du delar med dig! Det behövs många fler opinionsbildare som inte har vuxit upp i akademikerhem. Min mamma kunde uppfostra mig till att bli feminist men hennes chanser till att bli familjeförsörjare var ganska obefintliga!

Fy fan vilket bra inlägg.

Du har så rätt. INGEN ska behöva få kastat i ansiktet att hen har sig själv att skylla, för att en "fuckat upp" som du kallar det. Alla gör sitt bästa, men har olika förutsättningar.

Att du inte är en akademiker som växt upp i en "perfekt familj" osv osv tycker jag bara är härligt. Det är så häftigt att människor orkar med att bli så coola, självsäkrande och inspirerande trots en jobbig bakgrund.

Du är grym!

Det är det som jag finner så märkligt med högermänniskor som vill kämpa för jämställdhet mellan könen & är emot rasism – nämn en enda gång i historien då högerpolitik inte förvärrat just dessa samhällsproblem. Ju fetare klassgap desto hårdare form av förtryck beroende på vilken "ras" & vilket kön man tillhör, det börjar ses som en "mänsklig rättighet" att inte behöva ge sina anställda något som helst anställningskydd, money talks, som, såklart, ynglar av sig i att se det som en "mänsklig rättighet" att inte behöva följa några regleringar gällande uppfödning (& slakt) av djur & behandling av dessa överlag. Som det förr sågs som en "mänsklig rättighet" att äga slavar.

Det lustiga är att detta finns väl dokumenterat i Bibeln, oavsett om man tror på Gud eller inte, så är denna skrift 2000 år gammal & redogör ändå en del bevisade faktiska händelser, & ALLA dessa (samt en hel bunt som är icke-bevisade) pekar på att Babels torn är inget annat än bajs för den absoluta majoriteten. Ju högre torney blev, desto mer ändrades språket mellan "våningarna" & tillslut slutade människorna helt att förstå varandra, vilket fick tornet att rasa.

Jatte bra inlagg. Du ar sa intelligent.

Jag har last din blogg i manga ar, och undrar, hur ser din relation ut med din mamma idag? Hur ser hon pa er bakgrund? Har ni nara relation trots alla forutsattningarna?

Tack!

Ibland känner jag mig väldigt ensam om att inte vara "lyckad" enligt ytan. I mina mått mätt är jag lyckad. Jag lyckades få jobb, träffa kärleken och skaffa barn efter många och långa helvetesår.

Du får mig att känna mig normal. <3

Alltså, du är ju framgångsrik anser jag. Kanske du inte får så mycket för det i pengar(?), och du är "hemma". Men än sen då? Allt beror väl på vad man gör det till. Det du har har du lyckats med helt själv. För att du kan det du gör! Man kan ju ha hur mycket utbildning som helst, och aldrig komma någonvart ändå. Du har blivit ett namn, en skribent och genusprofil på egen hand. Din man gör ju inte det åt dig? I framtiden kanske han är beroende av dina pengar. Men hursom, i ett parterskap är man ju alltid beroende av varandra på ett eller annat sätt. Problemet ligger ju inte hos dig, eller nån annan kvinna med ett uselt betalt jobb. Problemet ligger i att kvinnor inte får högre lön! Sen har det väl med andra förutsättningar att göra också. Jag har inte ett toppjobb. Tjänar inte speciellt mycket pengar. Skulle jag skaffa barn skulle jag antingen vara beroende av bidrag eller en partner. Inte för att jag är kvinna, utan för att jag har lönebidrag och antagligen inte är så attraktiv på arbetsmarknaden öht. För övrigt tycker jag det är grymt att du är där du är i dag, trots kassa förutsättningar. I framtiden kanske du kan leva riktigt gott på det, i vilket fall som helst har du ju en hel hög med läsare varje dag. Det kanske kan ge hopp åt andra som inte pallar plugg och har noll självförtroende, jobbig bakgrund etc.

Fantastiskt och oerhört viktigt inlägg. Känner igen mig i mycket, usla betyg från gymnasiet men toppbetyg från komvux. Jag tycker det är vansinnigt att lägga ansvaret för en "lyckad" framtid på 15-åringar (eller ännu yngre om den borgerliga regeringen får igenom sina knäppa idéer om betyg från typ spädbarnsåldern). Jag vet som 28-åring inte vad jag vill göra med mitt liv, hur ska man veta som tonåring? Och folk som påstår att klass och bakgrund inte spelar roll i sammanhanget är ju totalt jävla dumma i huvudet (för att vara plump)

Heja dig!

Jag vill bara tillägga att du är en enorm förebild för mig på så många vis (och det tror jag du redan vet förstås, men man kan aldrig vara nog tydlig). Delvis just därför att du vågar vara svag. Precis som någon här ovan skrev så håller jag med om frasen: "Att visa sin svaghet fordrar stor styrka. Att erkänna sin feghet kräver stort mod."

Du är en så stark person, och ja… "what don’t kill you makes you stronger" 🙂 Fortsätt inspirera oss alla till att bli och våga bli bättre människor! Kram

Fin snyfthistoria. En fattig trasig tjej med många problem möter den rika prinsen och allting blir bra..

Så länge han inte dumpar dig då för då är du väl tillbaka på ruta ett igen.

Jag har haft en liknande uppväxt som du hade. Dåliga familjeförhållanden, alkohol och droger som flödade, självmordsförsök som avlöste varandra. Har också varit där och vet exakt hur jävligt det är. Flyttade hemifrån när jag var 16, inte med hjälp av soc utan med hjälp av att jag skaffade mig ett skitjobb.

När jag gått ut gymnasiet (med betyg i kanske fem kurser) så flyttade jag vidare, skaffade en lite större lägenhet och ett nytt skitjobb. Där har jag varit i sju år nu. Jag jobbar 180 – 220h/månad för att ha råd med alla räkningar och fortfarande kunna leva hyfsat gott. På det här har jag nu även kunnat börja plugga på komvux. Betar av 2-3 kurser/termin vid sidan om jobbet. Det är tufft men det går bara man vill.

Sedan tänkte jag fortsätta utbilda mig till det jag brinner för och gör jag inte det så kan jag åtminstone söka mig till lite vettigare jobb.

Så det är inte omöjligt bara för att du haft en lite crappy uppväxt. Sluta få det att låta så, du sumpar bara hoppet hos de som har det dåligt.

Och jaha ni har en hyra på 9000? Det är inte så många som har råd med de lägenheterna, och hade du bara haft din egna inkomst hade det väl inte varit svårare än att flytta till ett billigare område. En bra trea kan du nog hitta för 4000:- också. Då blev det helt plötsligt massa pengar över.

Men istället för att göra något av ditt liv så har du satt dig i beroendeställning till din man, du har medvetet valt att sitta under honom. Han har pengarna vilket på ett sätt ändå är makten. Det kan verkligen inte kännas bra att ha det så?

Och att sedan kämpa för feminismen blir ju lite pinsamt när du inte kan se det här för vad det är. Vill du leva på hans pengar, fine. Men vill du uppfostra din dotter på det sättet att det bästa man kan göra om det strular till sig i livet, är att hitta en rik man och leva på honom i all framtid?

Svar:
Hade min man dumpat mig så äger jag hälften av allt. Och ja, då får jag sänka min levnadsstandard. Inte svårare än så. Men vad är det du tycker jag ska göra nu då? Sänka levnadstandarden bara för sakens skull? fuck that shit. Jag tänker inte skämmas för att min man tjänar mer eller för att vi pga han har råd med ett drägligare liv. Det innebär liksom inte att jag inte klarar mig själv. Min man har ingen makt över mig och jag är inte beroende.
I stockhom hittar du för övrigt inte en bra trea för 4000. Lycka till med det liksom. Du hittar inte en trea alls såvida du inte stått i kö i tjugo år.

att du resonerar utifrån ett ”kan jag kan alla”-perspektiv visar hur jävla analyslös du är.

LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag håller med så många andra som redan skrivit att det här är ett av dina bästa inlägg.

Det är du som fått mig att bli feminist, det är dina inlägg som fått mig att tänka till och det är din pepp och dina fantastiska förklaringar som fått mig att våga säga vad jag tycker och tycka till i så många fler sammanhang än någonsin förut.

Jag har läst din blogg under kanske två år, ibland lite mindre under en period, men så mycket jag orkat för stunden. Och det har hjälpt mig så mycket.

Hade jag kunnat peppa så många människor, skapa debatt, och förklarat allt detta för så många andra som du gör, så hade jag tyckt att det var tusen gånger viktigare än en hög lön.

Sandra:

Du övervägde inte för en sekund att det kvittar om hon lever bra för att hennes man tjänar pengar, OM HON ÄR LYCKLIG?

Att det framgår tydligt i hela bloggen att de lever tillsammans och gör sina val tillsammans och att det i övrigt är i stort sett helt jämställt?

Det du skriver är säkert sant det också, allt det där GÅR. Men om man har möjligheten att slippa leva sitt liv på det sättet, så tror jag inte många väljer att göra det.

Hej Sandra. Jag tar mycket gärna emot tips var man kan hitta en bra trea för 4000 i månaden i Stockholm.. Tar också gärna emot tips på hur man jobbar 220 h i månaden och samtidigt betar av 2-3 kurser på komvux per termin med hälsan i behåll. Tack på förhand.

Alltså jag lever också på min mans pengar sedan ett par år tillbaka. I början av vårt förhållande och samboliv så hade jag studiemedel, men när jag började må dåligt, för dåligt för att orka plugga eller jobba (har försökt i perioder och det har gått åt helvete). Jag orkar inte ens försöka strula med sjukpenningar och fan och hans moster, så jag lever på min mans lön. Jag anser verkligen inte att det ger honom makt, eftersom vi övrigt har ett jämställt förhållande där båda har lika mycket att säga till om. Vi tänker inte på det som "hans" pengar utan VÅRA pengar. Det är våra pengar, för vi är ju en enhet tillsammans, en familj. En dag kommer det kanske komma en period i livet där jag jobbar och brings home the bacon och han av någon anledning inte kan jobba eller väljer att inte göra det. Och då tar det ut sig.

Jag tycker inte att man bör skuldbelägga dej för val du har gjort i din ungdom. Men jag tycker heller inte att du bara ska säga "det är som det är och det får vara så" Alltså jag tycker att du gör massor av bra grejer och är väldigt duktig på det du gör.

Jag har lev typ samma liv som du gjorde och när jag träffade min man så var det han som drog in stålarna. När vi fick barn var jag föräldraledig ett år och pluggade på distans efter det och hade barnet hemma med mig ytterligare ett halvår. Jag tog alldrig min mans föräldradagar och när jag fick jobb så var han hemma en hel vår och sommar i streck. Visst var det hans som tjänade mest pengar och det var tufft, men ändå så himla värt det. Han ligger fortfarande högre än mig i lön men när vi båda jobbar så är det lättare att hålla det jämställt hemma eftersom att man måste hjälpas åt på ett helt annat sätt när man jobbar lika mycket. Nu har jag glömt min poäng av allt pladder. Men jag tycker att du ska sikta högre än vad du kanske gör? Skaffa utbildning och gör nån slags karriärplan?

Svar:
Måste man ha utbildning eller karriär? Vad är framgång? Jag tycker att jag ”siktar högre” men mitt mål är kanske inte det mål som du valt. Jag satsar på min dröm om att kunna vara självständig, skapande, fri.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Finns gott om billiga hyresrätter (alltså ettor och tvåor) mitt i stan. Problemet är det sitter gamla tanter och gubbar i dom 😛 Alternativt rika människor som hellre betalar en liten hyra än bor på hotell när de är i sthlm. Vet bla en pilot som har en etta här som mest står och dammar. Hen vill inte hyra ut heller.

Mycket bra och viktigt inlägg och trist att det genererar "jag har haft det likadant, men…"-respons. Folk måste förstå att erfarenheter inte nödvändigtvis upplevs lika för alla – de är bara yttre faktorer. Vi är alla i grunden så vansinnigt olika. Man kan självklart komma med råd, men att göra uttalanden om andras val på basis av egna liknande erfarenheter är inte speciellt konstruktivt.

Även trött på tjatet om att man ska "sikta högre" – vad då högre? Detta synsätt cementerar ett trist förhållningssätt till yrken, där men ser ner på vissa jobb och därmed indirekt på dem som utför dem.

Jag önskar ett skolsystem som tillåter chans på chans, för motsatsen tror jag kostar oss mer i längden, både i pengavärde och lidande.

Jag undrar vad folk hade sagt om det var omvända roller, om du tjänade bra och Oskar var ekonomiskt beroende av dig. Då hade du troligtvis blivit hyllad.

Jag tycker alltid att det är lika märkligt när folk påstår att msn i tr kan göra si och så för att man är feminist, poängen är väl att man ska kunna göra vad fan man vill utan att man ska bli könsdiskriminerad för det?

I min familj är det faktiskt omvända roller, min mamma är den som har ett välbetalt jobb och pappa är den som saknar högskoleutbildning. Mamma är största anledningen till att dom har ett hus och en fin bil, pappa skulle aldrig kunna ta det lånet. Men ingen ifrågasätter det, folk blir snarare förvånade för att mina föräldrar kommer från Mellanöstern. Dock har ju folk tyckt att det är dåligt av mamma för att hon inte har varit med på skolsaker eller aktiviteter jag har haft utanför skolan. Att min pappa hängde med överallt verkar inte spela någon roll.

Som kvinna idag kräver man att hon ska ha en högskoleutbildning med ett välbetalt jobb samtidigt som hon ska uppfostra sina barn och laga mat åt sin man. Och än en gång kommer mannen undan, hans enda krav är att "acceptera" hennes val i livet. Det tycker inte jag är särskilt feministiskt.

"Kinapuffen": Om kvinnor inte siktar högre kommer vi ingen var. Självklart behöver typiska "kvinnoyrken" mer lön. Men jag min strävan är ju att det inte ska finnas "kvinnoyrken" eller "mansyrken" och att lönen ska i snitt ligga jämt fördelad. Jag tycker att om man har möjlighet och vill så ska en förälder kunna vara "hemmafru" eller "hemmaman" Men majoriteten av dessa föräldrar är i dag hemmafruar. Så jag tycker inte att man ska rycka på axlarna och säga att det är som det är utan jag tycker att man ska sikta högre. (nu tycker jag att LD gör väldigt mycket bra grejer och hon har säkert skitmycket planer och mål, dessutom kan ingen människa göra allt rätt på alla punkter men jag menar ett generellt perspektiv".

Åh så bra skrivet. Förstår inte de som tycker att det är fel att leva på sin mans lön. Det viktiga är inte vem som jobbar och drar in pengar till familjen. Det är ju ändå hela familjens pengar. Det viktiga är ju att en inte bara följer alla normer som tvingar kvinnor att sminka sig, raka benen och göra sig behaglig för mannen. Utseendehetsen är bara så förtryckande. Att sen kvinnolönerna måste upp är oxå en viktig sak. Det är ju helt sjukt att en barnskötare får mindre än en ingenjör bara för att barnskötare är ett kvinnligt yrke och ingenjör är ett manligt yrke.

M: förstår vad du menar. Blir bara så ledsen när jag som lärare ser hur dåligt elever mår över att dörr efter dörr stängs och hur de som inte för närvarande är redo eller har förutsättningar för högre studier blir pressade av sina kamrater men kommentarer som "du är så jävla trög – du får väl bli städerska eller bambatant".

Men visst måste man ha ambitioner, men jag kan ibland fundera över det där med ambition och vad det består i.

M, du tycker att LD ska sikta högre, skaffa utbildning och göra karriärplan.

Men hon kanske är nöjd med sin tillvaro som den ser ut idag.

Man måste inte "göra karriär" och skaffa sig en universitetsutbildning för att ha kommit någonstans. Nu ska inte jag tala för LD, men hon kanske har ett jobb hon tycker om, kan arbeta hemifrån etc. Sådant är också viktigt för välbefinnandet.

Jag tycker inte att man ska behöva känna sig dålig för att man väljer att inte vidareutbilda sig. Eller skämmas för att man jobbar som butiksbiträde eller whatever så länge man trivs och mår bra med det.

Bästa bästa bästa jag läst av dig på länge!

Vi måste verkligen börja prata mer om klass som något påverkar vårt liv våra val och våra möjligheter minst lika mycket som kön. Det känns som att folk i allmänhet har svårare för att förstå och ta in klassperspektivet än genusperspektivet, och de säger ganska mycket med tanke på hur svårt genus verkar vara för en hel del människor att ta in.

Var stolt, ! Du ar en spegelbild. Jag tycker historien ar lite romantisk, som nar prinsen kommer och raddar flickan fran alla onda krafter. Jag kan inte sluta hoppas pa det for min egen del heller, i smyg. Leve karleken! =)

Bra inlägg! Det är lätt för folk att klaga och säga att det bara är att göra bättre, ta sig i kragen, kämpa mer osv. Trots att de inte vet någonting om den andra människans bakgrund. Hoppas du får mindre skit nu.

Riktigt riktigt bra skrivet!

Man känner igen sig i mycket…strulig ungdom, skolk, strunta i skola, gravid tidigt osv.

Jag har också haft svårt att få jobb utan utbildning, men idag jobbar som inom makens företag. Betyder det att jag är beroende av honom? Ja!

Men även han av mig.

Riktigt bra inlägg!

Har hängt med i kommentarerna här senaste dagarna och läst "påhoppen" om allt från att du skulle vara hemmafru, helt beroende av din mans höga lön, att du inte skulle kunna försörja familjen på det du drar in etc. etc…. Jag håller med dig om det du skriver om, det jag reagerat starkast på är vilken äcklig jävla medelklassgojja det blir av de negativa kommentarerna. Finns det ingen av dem som ens kan tänka sig hur många ensamstående föräldrar som försörjer sin familj på just en pyttelön? Som sliter och pusslar för att få allt att gå ihop, ibland kanske just för att Sverige har ett, för det mesta, humant försäkringssystem där ett garanterat underhållsstöd eller ett litet bostadsbidrag kan hjälpa de i behov.

En sak till… Det verkar provocera många att just du och din man har så olika nivåer på era inkomster. Är meningen då att du ska byta karl, tvinga honom att byta jobb med mer lik lön? Ska läkare bara vara gifta med en annan läkare och städare med varandra?

Klart en måste kunna ställas till svars för de dåliga val en gjort, även när en var tonåring. Annars skulle ju killen som slog dig kunna skylla ifrån sig också eller alla killar som väljer att våldta tjejer. Det duger ju inte att de ska kunna skylla ifrån sig på att mamma var ensamstående, att de är deprimerade eller att de skolkat och fått dåliga betyg i skolan.

Som stark feministisk kvinna tycker jag det är viktigt att leva som en lär. Därför har jag gift mig med en man som är min jämlike och som delar min feministiska livssyn. Vi tar båda lika stort ansvar för allt. Båda jobbar och bidrar lika mycket till vår familjs försörjning. Vi har delat lika på föräldraledigheten. Min man städar, tvättar och lagar mat lika mycket som jag. Precis som jag spikar, målar och klipper gräset lika mycket som min man.

Jag kan stolt säga att våra barn har fått föräldrar som är fina och jämställda förebilder. De vet att kvinnor och män kan göra samma saker lika bra.

Svar:
Du jämför alltså mig med min kille som misshandlade mig? Intressant. Nej jag håller inte med. När man är barn och ung så saknar man de verktyg som krävs för att göra bra val. Om man dessutom mått mycket dåligt och haft andra svårigheter så är valen ännu svårare att göra.
Och härligt att du lyckades bli kär i en man som tjänar lika mycket som du. One in a million liksom, jag skulle köpa en lott om jag var du. Eller du kanske valde man med annat än hjärtat? Jaja, själv blev jag också kär i en jämlike. Jämställdhet står och faller inte med summan på lönebeskedet.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Mycket bra skrivet!

De som ifrågasätter att du "som är feminist och allt" till viss del lever på din mans lön, jag vet inte riktigt vad de är ute efter? För att alls kunna "föra kampen" måste du då ta tjuren vid hörnen och plugga utan csn alternativt dumpa karln och träffa en karl som tjänar mindre alternativt en kvinna?!

Självklart är det önskvärt att alla jobb skull generera lika mycket pengar, att alla skulle ha bra slutbetyg från gymnasiet, att alla kunde dela fifty fifty på föräldraledigheten osv – men så ser inte verkligheten ut tyvärr. Och att man ska göra tvärtom för att det ska kännas okej för folk – att kvinnan tjänar mer… då har det blivit fel på vägen.

Du är så klok och vis och en underbar fläkt i bloggvärlden. Kissie eller Katrin tycker väl typ att folk väljer att vara fattiga för att de är dumma i huvudet….

Du jobbar och står i som bara den har jag förstått och kan därför inte för mitt liv förstå hur någon vågar kalla dig "hemmafru" (i bemärkelsen att trycka ner dig)

Du är ju inte som kvinnorna i svenska Hollywoodfruar som typ köper inredning och shoppar hela dagarna för sin mäns pengar …

Det JAG känner mig bitter över är att jag faktiskt gjorde "rätt val". Jag var alltid ängslig, led av panikångestattacker redan som sexåring, skar mig också som tonåring och var extremt deprimerad. Blev mobbad under hela mitt skolliv. Däremot höll jag hårt i tanken, i drömmen, i illusionen att om jag bara studerade hårt och fick bra betyg…ja då skulle allt ordna sig. Med bra betyg skulle jag studera vidare, hitta en underbar man, bilda familj…ja göra allt det där jag drömt om. Vad jag inte visste då men som jag vet nu är att ingen bryr sig ett jävla SKIT om ens betyg, det är SOCIAL KOMPETENS that matters. Och social kompetens är något som, efter år av isolering, misshandel och mobbing, jag inte har.

Jag har inget välbetald jobb, arbetar som elevassistent åt ett barn med särskilda behov. Är ensamstående mamma, kämpar för att få ekonomin att gå ihop, är singel, har inga vänner, har inget socialt liv. Och jag erkänner att jag är jävligt avundsjuk på dig och det du har. Du fick urdåliga betyg i grundskolan..jag gjorde "det rätta" och fick mvg i allt…och vem har det bättre ställt? Det är fan inte jag. Nej du var den kloka…och om jag fick göra om allt igen hade jag nog valt att skolka och knarka ner mig, för uppenbarligen kommer man längre i livet den vägen.

Bra inlägg! Jag är själv uppväxt med stöttande föräldrar som hjälpt mig med skolarbete och som kunnat betala för att jag fick gå på ridskola och klättring när jag var liten. Men det var ändå inte lätt alltid att växa upp och jag kan tänka mig att det är ännu jobbigare att göra rätt val om man inte har trygghet och stöd hemifrån.

Hade en kompis när jag var liten som var bråkig och stökig. Tror hon kände sig sviken av sina föräldrar (det var förståeligt i hennes fall) och hade ett stort behov av att hävda sig ständigt. Hon var egentligen ganska smart och begåvad men hamnade ständigt i bråk och lärarna tyckte väl hon var jobbig. Vi var bästisar länge (trots att vi var varandras motsatser) men jag orkade inte vara kompis med henne då hon var ganska taskig mot mig ofta och alltid bråkade med andra.

Tycker i alla fall att man inte ska vara för snabb med att döma andra eller mäta feminism i akademiska meriter eller inkomst.

Min pojkvän/sambo jobbar inte öht, vill inte jobba heller utan har typ bestämt sig för att sitta på röven och låta mig arbeta istället. Om jag tycker att han också ska bidra ekonomiskt tycker han att jag är snål och att jag typ borde betala för att jag har ett jobb och han inte har det men han försöker ju inte ens? Att hinna jobba 6 dagar i veckan och samtidigt städa, tvätta osv är fasen inte det lättaste.

Poängen är att folk inte reagerar sådär jättemycket när jag berättar, vissa säger att jag ska ställa krav på honom men andra rycker mest på axlarna.

Förlåt mig Linda men, "därför har jag gift mig med en man som är min jämlike" Kärlek spelade ingen roll eller? Vafan, alla går in i ett förhållande med olika förutsättningar och eftersom samhället ser ut som det gör innebär det i de flesta fall att mannen är kvinnan överlägsen vad gäller inkomst. Hur länge fick du leta innan du hittade den där mannen som tjänade på öret lika mycket? Och vad säger inkomst om arbetsinsats? Egentligen? Jag tycker Natascha gör ett jävla (bra) jobb som håller bloggen vid liv, skriver viktiga krönikor och debatterar för saker de flesta kvinnor inte ids förhålla sig till (och detta i alla medier som finns i princip) men eftersom det är arbeten som inte värderas särskilt högt i samhället så tjänar hon inte lika mycket som sin man. Hon gör en samhällstjänst bara genom att högljutt och konsekvent ifrågasätta strukturer som missunnar kvinnor och då tycker jag fan inte att lön spelar någon vidare roll.

Sen tycker jag att Natascha gör det jävligt klart att de delar på allt i vardagen (spikar, lagar mat och städar osv i oändlighet) Det de inte har delat på är föräldraledigheten. Ska hon straffas för att hon har valt att vara hemma med sina barn? Ska vi kvinnor alltid straffas för våra val?

Ibland känns det som att det enda rätta en kvinnlig feminist kan göra är att gifta sig med en annan kvinnlig feminist. Som gärna tjänar lika mycket.

Millimeterrättvisa funkar oftast jävligt dåligt i praktiken.

Alltså först måste jag ju bara skratta Sandra rätt i ansiktet – en bra trea för 4000:-? HAHAHAHAHA! Vart fan då? Här i Malmö kostar ettorna typ 4000, om man inte vill bo i de farliga områdena – och det vill man inte. Och Linda som tycker att man ska ställas till svar för ens dåliga handlingar som tonåring och jämställer skolk och fattigdom med våldtäkt och misshandel – lägg ner.

Sen, fan vad du är stark och bra LD! En väldigt bra text det här, som berör och inspirerar.

Jag skolkade inte, hade ett relativt tryggt hem (trots att min pappa skrek att jag var misslyckad, värdelös och korkad när han var arg), belv mobbad i skolan, gick ut gymnasiet med godkänt förutom i bild (mvg, enda ämnet jag tyckte om), har pluggat efteråt men sitter i skiten ändå, i beroendeställning till mitt snälla ex eftersom jag inte har jobb så jag inte kan flytta, kass utbildning trots allt och inget självförtroende. Vad jag nu vill säga med det här, vet jag inte. Att jag har ett hopp om att jag någon dag ska lyckas få bättre styr på mitt liv kanske.

Kärlek till dig LD! <3

Jag undrar om det här med panikattacker, får du det fortfarande? Hur hanterar du det isåfall, eller om du inte har det, hur blev du av med det?

Svar:
Ibland kommer det tillbaka. Jag hanterar det genom det vardagliga; sätter på tv’n, tar en kopp te, andas. Jag vet ju vad det är och att det inte kan skada mig trots att det känns jobbigt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jättestarkt inlägg!

Och den som på allvar menar att det är jämförbart att inte vilja stå till svars för saker man gjort som bara drabbat en själv med att inte behöva stå till svars för saker man gjort mot andra, som till exempel misshandla sin flickvän, är en idiot som hade gjort bättre i att hålla truten. Seriöst! Jag blir så jävla förbannad på sådana dumheter!

.. och min man lever på mig, det har han alltid gjort. Tycker inte det spelar så stor roll vem som lever "på" vem, huvudsaken är att man lever med varandra och är överens om de val man tagit tillsammans.

Och som alla andra har sagt; var finns den trean för 4000? Finns ju inte ens i små byhålor…

Hej! Ett ämne jag tycker du borde ta upp: varför mördas så många kvinnor av sina män? Jag tycker detta är helt fruktansvärt, att detta får fortgå medan alla ser på! Jag har inte läst din blogg särskilt länge så du kanske redan har tagit upp detta tidigare. Men då får du gärna säga om du har tagit upp det tidigare. 🙂 Och ett stort tack för din underbara blogg!

En sak som jag undrar: hur ser du på att Oskar jobbar så mycket? Du återkommer till att han inte kan vara ledig/jobba mindre på grund av sitt jobb. Jag anser att arbetsplatser där man odlar en kultur av oumbärlighet är ett mycket stort hinder för jämställdhet i Sverige. Få kvinnor kommer att söka sig till ett sådant företag och männen kommer gå hem och säga till sina fruar att de inte kan vabba/jobba deltid/ta föräldraledigt för att det inte funkar med jobbet. Om en senior utvecklare inte anser sig kunna ta föräldraledigt så främjar det en sådan kultur.

Till saken hör att arbete med mjukvaruutveckling passar ovanligt bra att kombinera med famljeliv. Om ledarskapet finns där.

Jag tycker att det är dags att vi inte bara fokuserar på vad kvinnor gör för jämställdheten, det är dags att männen också tar sitt ansvar.

Svar:
Oskar älskar sitt jobb. Han jobbar med sitt största intresse och passion. Jag ser problematik i att han är oumbärlig, men det är inte företagets fel egentligen. Problemet är att Oskar är så jävla bra på det han gör att ingen kan jämföra sig (och därmed ej göra hans jobb eller lika bra jobb). Min man vabbar när det behövs dock. Hans arbete ger honom mycket mer frihet än vad t.ex jag hade. Han kan börja vilken tid han vill, jobba lite hur han vill. Ta ledigt i längre perioder. Han tar ut mer än tio veckors semester om året och då räknar jag inte in all komptid han tar ut. Mina barn träffar sina föräldrar mer än de flesta barn vågar jag nästan påstå. Hade jag haft ett bra jobb så hade han kunnat ta föräldraledigt. Det är hans lagliga rätt och det hade han gjort om förutsättningarna hade varit bra. (vi har ju flera prioriteringar som är viktigare än delad fp och de har gått före)
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vad bra! Då har jag missförstått lite, jag hade uppfattningen att han typ inte kunde vabba etc. Kanske det är andra som uppfattat det så också, och en del av kritiken bottnar i det?

Tack för en bra blogg!

Svar:
KLart han kan vabba. Oftast behöver han inte det eftersom att jag är hemma, men behövs det så gör han det. Han tar också ledigt om jag behöver dra och göra nåt under arbetstid och barnen är hemma. Detta har han alltid gjort.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men Linda, däruppe, hur KAN du på allvar dra paralleller som du gör? Tycker du inte att det är skillnad mellan att inte vilja stå till svars för att man inte klarade av att plugga och att inte stå till svars för v

Mycket bra inlägg! Samtidigt tycker jag det är synd att du ska behöva dra hela din livshistoria för att en del ska ta din feministiska kamp på allvar. Visst, det finns nästan alltid saker man kan göra bättre, men vem tusan är perfekt? Om jag ser till mig själv tjänar jag ungefär hälften av vad min sambo gör. Men eftersom det för mig var ett val mellan att stanna på ett jobb där jag tjänade bra men kom hem och grät nästan varje dag, eller att starta eget och trivas, var det inte så mycket att diskutera egentligen.

Det viktigaste tror jag ändå är hur jämställd man är i den vardag som barnen ser, att man delar så lika man kan på att ta hand om barn och på jobbet som görs hemma, eftersom det är där man verkligen kan se om man är jämställda jämlikar.

Lady Dahmer, det här var bra! Det är det ju oftast när du skriver iofs. Spelar ingen roll om du varit feminist i ett eller tio år, vi kommer till insikt av olika anledningar och en del har jämställda värderingar med sig från hemmet vilket dina barn kommer ha 🙂

Du har säkert många planer och mål med ditt liv. Och ett mål behöver inte betyda en fet lön, men jag ser ett problem i att kvinnor tjänar så mycket mindre än män. Och man om alla rycker på axlarna och tycker att "det är som det är" blir det aldrig någon ändring.

Svar:
Jag ser också ett problem med det och nöjer mig absolut inte med att det är som det är.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

@ LadyDahmer Jag bor i Köping. 🙂 Dock vet jag inte om det räknas som en byhåla. (De flesta skulle nog säga det). Men jag ville bara bevisa att det finns exempel där hyran inte är så hög. 🙂 Det ska nog också tilläggas att jag bor i en hyresrätt. Men inget fel med det tycker jag. 🙂

Svar:
Asså, klart om jag flyttar till typ harmånger (litet samhälle i hälsingland) så kanske jag hittar en billig trea, men jag bor ju i sthlm. Inte i harmånger eller köping liksom. Här hittar du inte ens en hyresrätt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Starkt o modigt skrivet. Jag har ganska nyligen insett detta med klass trots att jag inte velat se det förut (för alla är lika mycket värda, riiight), och det är precis som du skriver. Jag är intelligent och stark men har aldrig haft verktygen och stödet att göra något "vettigt" av mitt liv. Och nej jag tycker inte att det bara är mitt eget fel. Eget ansvar javisst, men det går inte att förneka strukturerna, både klass och kön som är emot en… Men det är "bara" att kämpa på.

Tjänar du bra på bloggen?

Saknar också beroendepersonlighet. Trots ångest och ADHD så fastnar jag inte för droger 🙂

Svar:
Jag tjänar ganska kasst men tillräckligt bra. JObbar på att fördubbla lönen.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Känns skönt att andra haft det som mig. Jag klantade mig och pluggade upp betygen på komvux och sen klantade jag mig på universitetet eftersom jag fortfarande inte mådde bra. Jag jobbar så mycket jag kan men kan inte hittar något heltidsjobb. Detta är mitt problem nu, hur hittar man ut ur röran man har ställt till med när man inte mår bra? Men som nån hade skrivit i kommentarerna med dessa förutsättningar skulle det kunna vara så mycket värre.

Shit vad sorligt och fint skrivet. Visste inte att du – fellow andra generations invandrare – hade bytt efternamn. Jag skrev om det fenomenet för Aftonbladet debatt. http://mobil.aftonbladet.se/debatt/article15851303.ab?partner=wwwredirect

Svar:
Nu hade jag som tur är inget emot att byta bort min pappas namn, men samtidigt önskar jag att jag inte behövt. Alltså, klart jag inte BEHÖVDE, men jag ville ha ett svenskt namn.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag vill bara säga tack så oerhört mycket för det här inlägget Natashja. Jag har en del liknande erfarenheter som dig, och jag kände länge skam för det, vilket gjorde att jag isolerade mig och tyckte det var jobbigt att träffa människor (eftersom då kom frågorna haglade i stil med "så vad gör du nu för tiden? Håller du fortfarande på med Komvux?" vilket alltid kändes lika skämmigt att svara "ja" på.

För mig började problemen på allvar i gymnasiet, då jag tampades med ångest, depression och social fobi och skolkade väldigt mycket. När jag till slut "tog studenten" hade jag usla betyg och väldigt lite framtidstro. Flera år efter gymnasiet gick mest åt att förtränga min situation och verkligheten, och jag levde på pengar som mina föräldrar hade sparat åt mig (till studier eller liknande antar jag).

Det var väl för ungefär ett och ett halvt år sedan som jag tog mod till mig att börja ta några trevande steg till att försöka göra något med min tid och liv (mycket i samma veva som jag började läsa bloggar i stil med din och kände mig mindre ensam :)). Nu läser jag heltid på Komvux och har redan läst upp ett antal kurser. Det har varit tufft delvis då skola fortfarande genererar en hel del ångest för mig. Men jag kommer förhoppningsvis bli klar nu i vår, och tänkte söka in till universitetet så att jag börjar nu i höst.

Jag ville också säga att du ska aldrig skämmas för din bakgrund och för de val du gjorde. Det gör mig faktiskt förbannad när jag ser folk som kommenterar om att "amen varför gjorde du så, och varför lever du så??" De vet ingenting om vad du har varit med om, och hur du har känt. Det ligger i ditt förflutna (precis som de val jag gjorde ligger i mitt), och det är inget vi kan göra något åt nu. Jag lever istället med inställningen att se framåt och göra det bästa man kan med framtiden 🙂 jag har också mycket större förståelse för den förvirrande och ångestfyllda tonåringen som jag var. Inte konstigt att man blir knäpp liksom, med tanke på hur mycket som är fucked up med världen!

Och jag kan ju också passa på att säga att min pojkvän som jag har nu har också varit till stor hjälp emotionellt (han stöttar mig mycket), det hade nog varit svårare utan honom. Betyder det att jag är beroende av honom då? Är vi inte alla beroende av andra människor till en viss del då? Rent ekonomiskt är jag beroende av mina föräldrar just nu. Äh, trams tycker jag när folk ska hålla på och tjafsa om dig och Oskar.

Jag hejar på dig Natashja, du har kommit så långt och bör vara stolt över dig själv! Du har inspirerat mig och många andra, och det om något är definitivt värt mycket tycker jag 🙂

Skrattade också när jag läste "bra trea för 4000". Var då? Inte ens i Gävle finns det så billiga treor. I lilla Gävle utan lediga jobb, kostar ett rum med kokvrå 4000. Och det är studentpriserna. Oh lordy.

Men du gör ju nya val hela tiden, hade jag varit i din situation hade jag satt Ninja på dagis halvtid så fort hon fyllt 1 och börjat plugga in komvux kurser, för mig vore det otänkbart att gå igenom livet utan att utbilda mig. Givetvis för att jag vill vara en bra förebild för mina barn men också för min egen skull.

Våra barn är det viktigaste vi har därför jobbar ingen av oss heltid. Du säger att din man jobbar mycket och jag gissar att han träffar dom en timme på morgonen och kommer hem när dom sover så gott som varje vardag. Du måste ju också tycka att det är dåligt att dina barn bara har en primär anknytningsförälder?

Nu har ni lagt 3 800 000 (har för mig att du skrev den summan men jag kan ha fel) på ett nytt hus och din man kommer inte direkt kunna dra ner på timmarna så länge du inte tar ett större ansvar för att dela försörjningsbördan. Uppriktigt talat så förstår jag inte riktigt hur ni kan få ta ett så pass stort lån till nya huset när du har så låg och ostabil inkomst.

Iom att du du inte gärna ägnar dig åt hushållsarbete och har barnen på dagis tycker jag att du borde ha möjlighet att läsa in åtminstone en kurs i månaden mellan blogginläggen.

Egentligen har jag givetvis ingen som helst rätt att ha åsikter om hur du ska leva ditt liv men du delar med dig av så mycket att jag av någon anledning känner mig inbjuden att kommentera.

Svar:
För mig fanns det inte på kartan att sätta Ninja eller Tamlin i förskola innan tre. (tamlin fick till slut börja ett halvår tidigare än tänkt dock)
Vi fick ett så stort lån för att Oskar tjänar så pass mycket pengar.
Min man kommer aldrig kunna dra ner på arbetstiden, oavsett hur mycket jag jobbar eller tjänar. Dataspelsbranchen funkar så.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hahaha! Jag pungar ut 3200:- för min etta på 26 kvadrat i stockholms förort. En trea i samma hus kostar minst 11.000.

Det är skitdyrt att bo i stockholm. Om någon hittar en trea i sthlm för 4000 får den gärna höra av sig till mig!

En trea kan man få för 4000/mån om det är en bostadsrätt. Äger en sådan själv, men inte fan kan man förvänta sig att alla skall ta bostadslån, om ens vara berättiga till att ta något som har en vettig ränta.

Vilket jävla perspektiv. Det är fan bara för att jag kommer från en relativt rik, ordnad bakgrund som jag kan få en så pass bra lägenhet. Men nej, låt oss bortse ifrån klass, bortse ifrån bostadsköer, att csn är skit att leva på, och att alla inte är som en själv!

Natashja,himla bra inlägg du skrivit! Känner igen mig i hela din uppväxt, förutom att jag har ett "svenskt" namn, och inte kommit till delen i livet med äktenskap/barn ännu. Du är en stark människa, som är betydligt mer framgångsrik än de jag känner som tjänar 50k/mån. Framgångsrik i avseendet att du förändrar, påverkar människor och hjälper många av oss i våra liv.

Svar:
Jag bor i en bostadsrätt. Vi betalar ungefär 5000 i avgift bara och sen ska det på lån på det. (alltså drygt 9000) 4000? Vad var lånet på då och avgiften? Ah, den kanske inte ligger i sthlm?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Alltså vi är väl alla beroende av nånting? Vi hade aldrig kunnat köpa vårt radhus om inte mina svärföräldrar hjälpt oss ekonomiskt med att köpa vår första bostadsrätt för åtta år sedan. I Göteborg är det också svinsvårt att få hyresrätt. Vi är beroende av varann då vi rättat vårt liv efter våra inkomster. Min man tjänar grymt mycket mer än mig, men vi går inte runt på bara hans lön. Så jag är även beroende av min arbetsplats. Jag kommer inte från ngn akademikerfamilj men har pluggat ändå. Jag har ju haft alla förutsättningar i världen, så det har varit enkelt för mig att satsa! Ödmjukt måste jag acceptera att alla människor inte funkar som jag. Sen har ju min man och mitt barn även gjort mig mer hel. Jag är beroende av dem på så många plan i livet!

Kära ni: det finns andra ställen att bo på än Stockholm……

Svar:
Jo, men vi som bor i stockholm vill ju rimligtvis bo kvar här. Och här hittar man inga treor för 4000.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag brukar diskutera detta fenomen med min dotter. Problemet med att människor som haft ett tryggt liv, ett " svenssonliv" där något utanförskap eller någon utsatthet inte funnits, helt enkelt verkar vara oförmögna att förstå att vi får tilldelat oss olika förutsättningar i livet. Det blir är som en blind fläck.

Att förändra sitt liv från underläge, att upptäcka värdet hos sig själv. Är ett jävligt tufft jobb. En väldigt mycket större prestation än att få bra betyg i grundskolan. You go girl!

Angående betygen; jo men vad jag vet finns inte dessa poäng på gymnasie(komvux)nivå. Har aldrig fått några andra poäng än 50,100,150 och 200. Därav frågan.

Svar:
Tydligen så finns de eftersom att jag läst dem. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag blir så arg över att många inte ser något värde i människor som saknar högskoleutbildning. Visst, jag behöver högskola för att kunna jobba med det jag drömmer om, men det betyder inte automatiskt att alla kan/vill/måste läsa på sådan nivå. Visst, läser du ett teoretiskt gymnasieprogram i dag, är du KÖRD om du vill få jobb direkt efter studenten, såvida du inte har en massa användbara kontakter, eftersom inget i utbildningen ger kontakt med arbetsgivare och erfarenhet, som yrkesprogrammen gör.

Min uppväxt är rätt olik din, Natashja. Jag har föräldrar inom gruvindustrin och på ett stort energiföretag. När pappa var arbetslös under krisen på 90-talet, var mamma ändå så välbetald att det knappt märktes något. Vi står som i ett glapp -båda föräldrarna har arbetarbakgrund (mamma jobbade också inom gruvindustrin innan hon blev miljö/kemisamordnare), de är tillräckligt välbetalda för att vi skulle ha kunnat flytta till de finaste kvarteren i stan och leva i överflöd, men det är den stora skillnaden; livet är ganska alldagligt. Vi har aldrig varit utomlands annat än till Finland, de uppmuntrar mig och min bror till att följa våra egensnickrade vägar framåt. Samtidigt hjälper de inte till med att söka jobb och komma fram till en framtidsplan, utan vill att det ska komma från oss. Självständighet i en generation där allting ska gå som på räls utan minsta ansträngning, annars är man sämst.

Förut tyckte jag personer som inte utbildade sig var korkade, men på senare år har jag fattat att förutsättningarna spelar enorm roll. Jag tycker inte man är bättre eller sämre om man har utbildat sig eller inte. Människovärde kan aldrig mätas i ens betyg (fastän jag själv känner mig värdelös för att mitt gymnasiebetyg är hälften VG hälften MVG istället för starkt övervägande MVG. Detta beror på en rad saker jag inte tänker ta upp.) Jag gillar inte frasen "det är bara att —" när de inte vet ett skit om vad som ligger bakom allting. Det här inlägget skulle behöva tryckas upp på flygblad och delas ut i varenda människas brevlåda/brevinkast.

Jag bara tycker att jag måste säga att jag inte tycker nån har rätt att dömma dig och dina livsval i "feminisens namn" eller "för ditt eget bästa skull". Det är bara otroligt respektlösa att ta sig rätten till det! Det är pinsamt att människor försöker försvar sin rätt till att INTE respetktera dig som person!

Min etta i Umeå kostar 3700 i månaden. Då bor jag inte nere påstan utan en bit bort. En trea i mitt område kostar ca 7000, och det är hyresrätter!

Nu är jag singel och får klara mig själv men mina föräldrar fick klara sig själva när de var unga. De gjorde så att en jobba och en plugga sen bytte dom med varandra. Mitt i allt kom jag och min bror. Vi var fattiga då, mamma sydde om sina och pappas gamla kläder till mig och bror, vi åt mycket fiskbullar och blodpudding. Men det jag vill poängtera är att dom stöttade och hjälpte varandra. Det funkade för dom och det fungerar så för många andra, alla är olika.

Det är underbart att det fungerar bra för LD o h Oskar!!

Varför försöka förminska det natasha gör genom att kalla henne hemmafru? Hört talats om att arbeta hemifrån??

Jag tycker att natasha har lyckats bra med alla mått mätt ( so what om hon inte tjänar miljoner, titta istället på hur många som blivit positivt påverkade av det hon skriver, det tycker jag är värt mer).

Med tanke på att hon har tampats med social fobi tycker jag att hon har lyckats FANTASTISKT bra.

Jag blir så trött på folk som säger att " det är väl bara att göra så här och så här". Bara för att det är lätt för en behöver det inte vara så för alla!

Av de typ säkert 10% av Oskars och Natasjas gemensamma liv som visas i bloggen tycker jag att deras relation verkar helt okej. Både det viktigaste kärleksmässigt och hjälpa till mässigt 😛

Jag kan också bli störd av att bloggare tjänar mycket pengar, å andra sidan har jag ingen rätt att förminska andra eller att de arbetar hemma, för jag har inte ens tagit steget ut och försökt. (man har aldrig rätt att förminska dock)

Alla andra har beskrivit det klockrent, så till något helt annat, vad är din åsikt kring kvotering? Hittade ingenting när jag sökte på bloggen.

Min spontana reaktion är att det är fel. Jag skulle inte vilja bli inkvoterad någonstans på grund av mitt kön, utan jag vill få jobbet eftersom att jag är bäst för arbetspositionen.

Däremot ser jag problematiken att mossiga gubbar allt om oftast väljer mossiga gubbar… Ett system med typ Person 1 och 2 borde appliceras och så väljer man personen utifrån faktiska kunskaper i stället för namn och kön.

Svar:
Här har jag skrivit om kvotering: http://ladydahmer.alltforforaldrar.se/2011/march/utkast-mars-17-2011.html
Jag är för kvotering. Kvotering innebär inte att gynna en grupp framför en annan, utan att medge att det finns strukturer som gör att män premieras, och kvoteringen avser att minska detta förhållande och ge alla samma chanser.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

snabbläste kommentarerna och kände kanske att även om det kanske inte var så genomtänkt det där med en trea för 4000, så ser så "hetsigt" ut att jaga efter den tjejen som råkade skriva det i kommentar efter kommentar. lustigt den där jakten på nån som har fel.

Jag förstår verkligen inte hur du kan försvara att din man jobbar så mycket och att du väljer att leva i ekonomisk beroendeställning till honom. Det är precis de patriarkala strukturerna som vi lite äldre feminister gjort allt för att synligares och motverka genom att arbeta för att få ut fler kvinnor i arbetslivet. Det är först när vi kvinnor själva ser till att ha en egen försörjning som vi kan bli fria på riktigt. Att acceptera att vara beroende av en man är så långt från feminism som man kan komma. Speciellt när man dessutom försvarar och hittar på ursäkter varför ens man inte kan dra ner på jobbet och ta lika mycket ansvar för barnen och hemmet.

Svar:
Jag försvarar ingenting. Jag förklarar. Vad tänker du att jag ska göra åt min situation? Skilja mig? Be maken byta jobb? Be om lägre lön? Alltså, på riktigt. Istället för att prata om hur jag upprätthåller en patriarkal ordning, prata om konkreta lösningar: VAD SKA JAG GÖRA ÅT MIN MAKES JOBB OCH LÖN?
Mitt bloggande är en del i strävandet efter egen försörjning. Jag får in nästan lika mycket nu som när jag jobbade ”på riktigt”. För att leva det här livet är jag definitivt beroende av min mans lön men även där vill jag ha ett konkret förslag: VAD SKA JAG GÖRA ÅT DET? Dra ner på levnadsstandarden för sakens skull? Flytta till ett boende som jag skulle ha råd med själv oavsett vad maken tjänar? (typ en etta i en sunkig förort). vad? Väntar med spänning.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

När jag skummar igenom vissa kommentarer, läser jag om nån som gift sig med en jämlike (grattis!). Det var ju bra. Men ska man börja leta sin livspartner efter hur lika inkomst man har? inte efter kärlek.

Och, vi säger såhär. Mannen tjänar mer än kvinnan, men kvinnan trivs ändå med sitt lite lägre betalda jobb. Ska man då behöva antingen: be mannen ta ett lägre betalt arbete / be chefen om lönesänkning. Eller ska kvinnan som trivs med sitt yrke, behöva plugga till något som inte intresserar, men som kan ge en bättre inkomst?

Jag själv har inget fast jobb, utan jobbar när det finns tillfälle och har alltid osäker lön. Dvs, jag kan ofrivilligt vara utan jobb i 2 veckor och får gå hemma och vara rastlös istället.

Innebär det då att jag får titeln "hemmafru" i de två veckorna? Å andra sidan kan jag aldrig bli en hemmaFRU då jag inte är gift, och även om jag vore gift, skulle jag aldrig titulera mig som hemmafru.

Har fått en tanke på senare tid. Det är så ofta så här: "Allt var skit men så kom det en man och räddde mig". SVT har en serie nu, och i de första två avsnitten så räddades personerna av kärleken. Och även du – det var din misshandlande kille som såg till att du börjde studera, och din nuvarande man som såg till att du tog dig upp. Utan männen – var hade du varit då?

Jag önskar att jag någon gång kunde höra en historia om en kvinna som tagit sig upp på egen maskin, och som inte "efter allt elände fick jag man och barn och då ordnade sig allt".

Ingen kritik mot dig – det är ju underbart att få sådan hjälp i livet, men det har slagit mig att det så ofta är just så, att kvinnor och män blir räddade av en partner som kommer in och griper in. Så man undrar ju – är en man enda sättet att ordna upp sitt liv? Av allt man läser så verkar det ju så. Bara man träffar någon så ordnar sig allt (?)

För övrigt ser jag inga problem med att en tjänar mer än den andre. Alla gör väl så gott en kan och det är väl en underbar gåva att kunna jobba hemifrån och ha mer ork för barnen än man skulle haft med heldagar utanför hemmet och jobbresor på det.

Så bra att du skriver om detta! Jag fick inga slutbetyg i 9:an för att jag hade 75% frånvaro på grund av sjukdom. Detta gjorde att jag fick dra runt på individuella i flera år innan jag till slut kom in på Barn och fritid. Ta studenten vid 22…? En del trodde det berodde på att jag "slappat". Avskyr när folk dömer ut en så totalt.

Känner igen mig. Jag växte upp i en dysfunktionell familj. Missade skolan helt. Jag hade med en massa problem när jag var ung. Var omhändertgen med LVU i 6 år och bodde på en massa olika ställen.

I vuxen ålder läste jag in högstadiet, gymnasiet samt en universitetsutbildning. Jag klarade det! Känner mig sjukt stolt över detta.Första hela släken med universitetsutbildning.

Jag har skrubbat toaletter på hotell, plockat varor i affärer, jobbat inom hemtjänst, älderboenden, ersonligg ass, delat reklam etc etc jag har kämpat för att försörja mig och mitt barn.

Jag känner med dig Ladydahmer. Jag är imponerad över dig och ditt skrivande. Grattis!

Man blir definitivt inte lyckligare eller bättre för att man har en utbildning men för mig kändes det viktigt.

Det är aldrig försent heller att "börja om" med sig själv. Jag har även dyslexi och jag har kämpat som en gnu.

Något utav det bästa jag har läst på länge.

En vän till mig på FB skrev här omdagen att hon vägrade ge pengar till hemlösa eftersom vi alla har möjligheter och val att göra det vi vill med våra liv.

Vilken bullshit, som du säger så är det många människor som inte alls har samma möjligheter som andra och vi som mår bra, har jobb och säkerhet har bara en jädra TUR att vi har en stöttande familj/vänner, inga psykiska problem och rätt efternamn. Jag skolkade också massvis på högstadiet och var nära att sluta nian utan utgångsbetyg, detta var för att jag var så otroligt mobbad, men klarade av att ta mig in på gymnasiet där jag slapp mobbarna och allt blev mycket bättre.

Tack för att du delar med dig och starkt gjort.

Jag är oerhört tacksam för att du blottar dig så totalt i detta inlägg. Jag känner igen mig i vissa delar mindre i andra. Men du visar dina mänskliga sidor på ett sätt som få skulle våga, och det om något är stort. Så tack för detta inlägg!!

Tack för ett intressant inlägg! Jag hade helt andra förutsättningar och har gått andra vägar, men ändå – eller kanske just därför – känns det så viktigt att påminnas om andra livssituationer. Alla jobbar med det de har, och att döma, etikettera och klassificera vad andra åstadkommer är bara närsynt och dumt. Jag gillar förresten också din syn på partnerskap. En familj är ett team, det är då det funkar bäst. Lycka till i fortsättningen!

"My mother said I must always be intolerant of ignorance but understanding of illiteracy. That some people, unable to go to school, were more educated and more intelligent than college professors."

– Maya Angelou

@Sanna; angående komvuxkursernas poäng. Eftersom jag ingår i LDs ålderskohert kan jag svara på det ;)Gymnasiekurserna förut hade ett annat poängsystem när det infördes än det nuvarande, inte konstigare än så 🙂 Det ändrades dock ganska snabbt till mer jämna poäng. (ist för ex en A&en B kurs a 90 och 110 så kunde de bli två kurser a 100. osv. Vissa kuser ökades även i poäng för att motsvara den egentliga arbetsbördan)

Jättebra skrivet! Har inget bättre att säga än det. Du har öppnat upp ögonen för mig vad feminism handlar om. Hur jag vill uppfostra mina barn osv. Du har fått mig att känna mig bättre om mig själv, att inte längre bry sig om hur man ska se osv. Kan inte förklara, men du är nog min första riktiga ända person som jag ärligt kan se upp till. Som ger mig någonting bra och positivt.

Fortsätt med det du gör. Det är starkt att du har kommit där du kom ifrån och där du är idag. KRAM!

Håller med övriga, vilket bra inlägg. Är dock lite inne på samma spår som Birgitta. Jag förstår inte riktigt hur man som småbarnsförälder kan försvara att inte gå ner i arbetstid. Det finns ju en föräldralag. Och även om man är oumbärlig på sitt jobb så är man förhoppningsvis mer oumbärlig för sin familj. Och ungefär som att rakade ben inte bara handlar om att jag själv vill vara snygg utan om att jag samtidigt bidrar till att upprätthålla en norm, så gör ju uttaget av föräldraledigheten det. Det är fan så mycket svårare att etablera sig på arbetsmarknaden för kvinnor 30+ utan barn, med partner, än för män i motsvarande situation, eftersom människor förväntas skaffa barn så fort de får en tillsvidareanställning och kivinnorna förväntas vara hemma ett- ett och ett halvt år. Alla familjer som lever efter det mönstret bidrar till detta.

Du frågade Birgitta vad du ska göra åt din makes lön? Absolut ingenting, däremot åt DIN egen lön.

Plugga upp dina gymnasiebetyg och utbilda dig till något?

Svar:
Varför behöver jag tjäna mycket? Alltså jag tackar ej nej till mer pengar men varför behöver jag tjäna mer?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Matilda: Att plugga upp sina betyg och utbilda sig är så mycket lättare än det låter. Att plugga upp gymnasiebetyg får man inte göra på komvux längre. Jag ville själv plugga upp mina gymnasiebetyg men fick inte pga nya lagar som regeringen infört. Eller detta beror på. Har du IG får du plugga upp till G, men har du godkänt får du inte läsa upp betygen alls! Inte rättvist för dom som hade det svårt under skoltid men försökte lite.

Så har du i snitt G ligger dina poäng på ca 10, lycka till att utbilda dig på de poängen när de flesta utbildningar har många personer som söker och deras snitt är minst 17 poäng.

Du är helt fantastisk. Framförallt för att du skriver om detta.

Jag är så trött på människor som rationaliserar och intellektualiserar saker ända in i absurdum utan något som helst förnuft. Dessa är empatilösa, självutnämnt "förståndiga" men som inte har en aning om vad det är att lida, för det är något de aldrig gjort.

Tack för att du är så vettig.

Svar: Varför behöver jag tjäna mycket? Alltså jag tackar ej nej till mer pengar men varför behöver jag tjäna mer?

Jag tycker att du bör tjäna så mycket pengar så att du själv kan försörja dig. Inte lika mycket som din man, men så att du kan leva ett drägligt liv på din egen lön.

man behöver inte ens ha fuckat upp som ung för att hamna i en trasslig arbetssituation. jag har examen, erfarenhet och är jävlart grym. sitter ändå i skiten.

kämpa på! det ska jag göra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *