Kategorier
Vardagstrams

Jag vill inte lova för mycket

När jag var drygt tio så träffade morsan en kille. Björn tror jag han hette och han bodde i Jättendal uppe i hälsingland och vi var där och hälsade på en massa. En dag så bestämdes det att vi skulle flytta dit, flytta ihop med Björn, byta skola och få ett nytt idylliskt liv. Jag var lyrisk. Jag berättade för allt och alla som ville lyssna och snart visste hela skolan att jag skulle flytta. Och jag kände mig så himla viktig.
 
Men så hände nåt.
 
Mamma och Björn gjorde slut och det blev ingen flytt och helt plötsligt blev jag en lögnare och det fick jag ju höra. Vad det än gällde efter det så fanns det alltid en skepsis till det jag berättade, liksom ”jaja men du sa ju sådär förr och detblev ju inte så” så jag blev tyst. Nåt år senare träffade mamma Gillis och han bodde också i jättendal och klart vi skulle flytta dit och så blev det också, men den gången berättade jag ingenting för nån istället av rädsla att jag än en gång skulle stå där med hundhuvudet och känna mig otroligt dum. (för en tioåring var ju det hela världen även om jag idag kan tänka att det kanske inte var nån större fara)
 
Och det där sitter liksom i fortfarande. Om jag inte är helt bombsäker och det kan man nästan aldrig vara, så vågar jag aldrig berätta. Om planer, drömmar, projekt. Jag vill liksom inte lova eller säga för mycket för då känner jag mig misslyckad om det inte slår in sen. 

 
Jag har massvis med planer. Jag ska läsa upp gymnasiet för jag vill plugga genus på högskolan. Jag vill jobba med  tjejer i skolorna. Jag vill börja hålla föredrag och workshops och jag ska skriva en bok. Tror jag. Hoppas jag. Vill jag. Men jag vill inte prata om det. Jag vill inte lova en massa och jag vill inte känna att jag måste leva upp till löften jag egentligen inte vet om jag kan hålla. 
 
Förstår ni hur jag tänker?
 
 
 
Jag brukar tänka; om jag visste att jag inte skulle misslyckas, vad skulle jag vilja göra då? Vad är det egentligen som stoppar oss? Rädsla? Jag är skiträdd. Bara att ta mig ut ur lägenheten har varit en process men jag vill inte leva så heller.
 
Vad har ni för drömmar? Följer ni dem?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag vill inte lova för mycket”

Jag sköt upp pluggandet jättelänge för jag trodde jag skulle misslyckas, jag har ju redan misslyckats på universitetet en gång. Och det har suttit i väldigt länge, att jag inte kommer klara det. Men så i höstas kom jag in på Miljövetenskapsprogrammet i Karlstad, miljö är något jag brinner för och jag tackade ja, med viss tvekan så klart. Vad händer om jag inte klarar det? Men det har gått dunderbra hittills och jag ångrar inte för en sekund att jag började, jag har fått genomgående bra betyg sen starten och även om det är lite jobbigt i perioder är det det bästa valet jag gjort hittills. Så tveka inte!

Jag känner precis samma sak. Jag minns inget sådär speciellt tillfälle när något liknande hänt mig, men jag känner ändå precis samma sak.

Jag vågar inte berätta, för tänk om det inte blir som man tänkt sig?

Jag vill egentligen bli lärare i syslöjd, men det finns eventuellt inte någon utbildning till det längre som enbart är syslöjdslärare (plus andra ämnen upptill då), utan man måste läsa till trä- och metallslöjdslärare också, och då vill jag inte mer..

Andra drömmar är bara sånt jag inte vågar för att jag inte tror att jag är tillräckligt bra alls.

Jag drömde i smyg om att få gräva i jorden och så frön en lång tid innan jag skaffade mig mod nog till att tro på att jag skulle vara bra på det och erkänna att det jag pluggat tidigare inte var något jag ville arbeta med även om jag tycker det är kul. Nu har jag flyttat 50 mil hemifrån för att plugga till trädgårdsmästare vid en högskola som egentligen inte ligger i en zon som är optimal för odling, men jäklar va kul jag har och hur många underbara människor jag mött. Jag var så fruktansvärt rädd! Men det gick… Nu drömmer jag om att få se världen, jobba utomlands när plugget är klart men vågar inte riktigt tro på att det varken kommer hända eller att jag kommer våga om det väl gör det.

Å andra sidan vet man aldrig, jag har förvånat mig själv de senaste åren, vågat mycket mer än jag någonsin trott. En dag kanske jag påtar i en botanisk trädgård någonstans på andra sidan jorden.

Känner likadant med att inte berätta, jag berättade inte när jag skulle köra upp eller vilket program jag sökt på högskolan för jag ville inte känna den där onödiga pressen och få massa frågor..

Jag skulle absolut vilja skriva en bok och det står högt upp på bucketlistan 🙂

Usch. Som jag känner igen det där. Och jag tycker att det är så tråkigt att känna den där spärren att inte kunna berätta. Jag skulle ta körkort här för ett tag sen, men det prioriterades bort, och jag hatar när folk frågar när det ska bli klart. (Nu läser jag igen, men pratar inte om det med någon)

Varför är man rädd egentligen för att någon ska komma och fråga vad det blev av alla de där planerna? Är man rädd att framstå som misslyckad? Jag hade velat kunna svara "Näpp, de bidde ingenting!" och så är det klart med det.

Ps. Du är en störtskön typ!

Jag har jättemånga drömmar, men är jätterädd för att misslyckas. Men det är något jag blivit uppfostrad med skulle en kunna säga Mina föräldrar har dels haft dåligt tålamod med att låta mig försöka göra saker på egen hand och dels på något vis trott att dom gjort mig en tjänst genom att göra "allt" åt mig. Min pappa är dessutom av den generationen där "gammal vet bäst" och allt ska göras på hans sätt annars är det inte rätt. Plus att det är något en ska, trots att dom förnekar det, skämmas för att man misslyckas. Inte ett steg mot att lära sig.

Ännu idag, när jag är strax 26 år fyllda, är dom dåliga på att stötta och påpekar gärna mina sk brister. "Har du verkligen självdisciplin till att plugga vidare?"(Fastän jag skötte hela min gymnasieutbildning helt på egen hand och gick ut med betyg bra över medel) "Är det där verkligen din egen åsikt?"(så fort jag inte har samma åsikt som dom själva). Ja, du förstår nog hur jag menar.

Det är svårt att inte föra vidare detta till mina barn, då tålamod är något jag aldrig egentligen fått lära mig då jag aldrig egentligen har fått försöka. Det är ofta jag får påminna mig själv och sätta mig på händerna när barnen tränar på att äta själva, klä på sig osv.

Jag drömmer om att skriva och vara bra och rolig. Gör små försök ibland men rädsla och modlöshet håller mig tillbaka. Drömmer om att arbeta mer men är för sjuk. Rädsla och tidigare misslyckanden påverkar mod och styrka att göra nya försök.

Känner så igen det du skriver. Samtidigt har jag nog aldrig ångrat ett försök jag gjort med något. I alla fall inte så mycket som jag ångrar de tillfällen jag avstått att försöka.

Tror du och Cissi skulle vara störtsköna föreläsare!

Exakt sådär är det för mig också. För mig var det dock ingen flytt, utan katten som skulle få kattungar. Berättade för ALLA och var så glad tills den dagen mamma berättade att katten hade fått missfall. Nästa gång det var dags vågade jag inte berätta, och det där sitter kvar idag. Är jag inte 100% säker är jag hellre tyst. Tänk att det ska påverka så mycket. Det är väl kanske bättre att berätta om sina drömmar osv. och kunna inspirera andra än att bara vara tyst, men samtidigt vill en ju inte stå där som en lögnare för att det inte blev som en tänkt…

Du är sjukt smart och begåvad när det gäller genus och andra saker därmed. Är övertygad om att du kommer gå långt och tycker det låter asnajs med både studierna och föreläsningarna med Cissi Wallin. Lycka till!

(Dessutom blir jag lite avis när jag ser dig som gör karriär utan gymnasie- och universitetsutbildning när hela samhället hetsar oss att vårt värde och vår intelligens sitter i om vi typ blir… civilingenjör. Säger en sextonårig samhällare i ett pluggträsk)

Jag tycker det är intressant med drömmar och mål. När jag var barn var min högsta dröm att bli soldat, jobba som FN-soldat. Inte för att jag gillade krig utan för att jag ville stoppa krig och ge folk samma trygghet jag upplevde i Sverige.

Mina drömmar handlar inte om att bli FN-soldat längre, har inte ens gjort värnplikten som jag drömde om i så många år, mönstrade inte ens. Är 25 i år och fick precis innan jul en ADHD diagnos. I alla år genom skolan då jag hade det svårt med plugg, vänner och mig själv. När jag blev "vuxen" och aldrig kunde få ihop livet med arbete, vänner och familj så har jag inte gett upp drömmen om att kunna hjälpa folk i andra länder, utbildar mig till lärare idag och en av mina stora drömmar är att ge utbildning till de som har svårt att få den. Men först ska jag komma underfund med mig, min ADHD, få struktur och en trygghet i yrket och framför allt livet. Det som skrämmer mig är att jag vet att min ADHD gör det svårt för mig att fungera utanför min comfort-zon, den är ett stort hinder.

Men om 10 år då jag är runt 35 ska jag ha kommit någonstans närmare drömmen än vad jag är nu. Jag tänker låta det ta tid, jag kanske är som bäst när jag 35,40,45. Tror att jag kommer vara mer trygg och lugn i mig själv. Men också att vid 40 års ålder har man ändå 25 år kvar till pension så jag tycker saker få ta sin tid!:)

Jag tycker det är bra att du har drömmar och mål, vi läsare har inte rätt till all info om ditt privatliv. Och vad roligt att du har börjat plugga, kommer ihåg då prata om det på bloggen för nått år sedan! 🙂

Så där tror jag många känner. Jag vet i alla fall att jag gör det, och jag borde jobba med det mer. Jag tror inte att jag är så jätterädd för att misslyckas egentligen. Det handlar mer om självhävdandet – att säga ’jag vill, jag kommer att…’ – jag tycker absolut inte att det är fel att göra så men jag kan liksom inte förmå mig till det själv. Som att länka något man skrivit på facebook, jag klarar det liksom inte även om jag själv tycker att det är bra. Och det är inte för att andra ska tycka att det jag gör är dåligt (det kan jag ta) utan för att de ska tycka att JAG är fånig eller komplimangsökande för att jag gör det. Men nu blev jag faktiskt lite inspirerad att försöka vara mer öppen med mina drömmar och ambitioner.

Go for it! Jag hade lätt betalat för att lyssna på dig och Cissi!

Jag har så många drömmar men att få barn är en av de jag förverkligat. På det mer jobbmässiga planet har jag uppnått min dröm att få jobba med det jag velat sedan jag var liten (jurist/advokat) och det gör jag nu, i egen regi! Sedan har jag en dröm att öppna inredningsbutik men det är omöjligt att kombinera med mitt nuvarande jobb. Jag skulle vilja leva flera liv parallellt så att jag kan uppfylla alla mina yrkesdrömmar 🙂

Jag har massor av drömmar som jag med största sannolikhet aldrig kommer uppfylla. I vissa fall av feghet men till stor del eftersom jag tycker det är svårt att chansa och ta risker när man har barn.

Nu har jag en bra fast inkomst, ett hus osv. Vad händer om jag tar risken att följa en dröm och det slår fel?

Eller är det kanske en ursäkt? Kanske hade jag kunnat försöka utan att riskera allt? Kanske är det bara rädslan att misslyckas som spökar… att verkligen försöka och misslyckas. Kanske är det då skönast att säga till sig själv att man aldrig egentligen försökte, för om man hade gjort det då…

Jag tycker det är så jäkla kul att höra om andras framtidsplaner och mål!

HEJA NATASHJA!

Jag är också skiträdd. Hela tiden. Just nu befinner jag mig i vad jag uppfattar som ett avgörande läge för min framtida karriär. Jag ska välja praktik.

Det är nu jag skall nischa mig, det är det här som kommer vara en stor säljande faktor på mitt framtida CV. Tänk om jag väljer fel? Eller ja, rädslan sitter nog i att inte välja -rätt- och vad för oförutsägbara konsekvenser valet kan ha. Jag är en ältare och kan sitta och analysera saker in i minsta detalj i evigheter. Ibland borde jag bara släppa allt sånt och bara göra.

Jag har massa drömmar, saker som jag ännu inte gjort pga har inte haft möjligheterna (är liksom 19 år, fyller 20). Snart kommer jag föreläsa om fördomar om livet i rullstol bland annat (jag sitter i rullstol alltså, själva fördomarna är huvudämnet i föreläsningen) och det är något som jag skriver på lite ibland, men jag vet att det kommer att hända då jag redan snackat med rektorn på skolan jag ska föreläsa på – vilket känns hur fett som helst. Något jag känner att jag verkligen VILL ha gjort, och något som jag själv anser är så viktigt (fördomar och skit som jag möts av hela tiden, ex att jag MÅSTE må dåligt pga rullstolen). För att våga mina drömmar tänker jag lite att jag inte vill ångra mig när jag är 70 bast och inte KAN göra något längre, vill inte sitta där och tänka på hur jag ville massa men aldrig gjorde det, eller inte ens försökte. Så jag bara kör. Jag har så himla många drömmar att det ibland känns som att jag inte vet var jag ska börja, men för mig är det så viktigt att VÅGA drömma i alla fall. Sedan försöker jag bara GÖRA istället för att överanalysera saker för mycket och börja tvivla.

Du har i din blogg inspirerat mej och gjort mej mer självsäker och stark som individ! Jag har under flera år (redan före puberteten) varit instängt i "skönhetsbubblan" där man ska raka/sminka/göra sej till för andra. Men nu är jag mer VÅGA VÄGRA.

En av mina drömmar, är att jag ska läsa just genusvetenskap nu i höst!

Tack för att du är du!

Jag var bra på det jag ville vara bra på förut. Gjorde det jag ville och så. Men min dåvarande närmsta vän gick det inte så bra för och hon tog ut det på mig och jag förminskade mig själv för att jag inte orkade bråka mer. Sen blev jag rätt värdelös på allt. Och ledsen.

Jag kanske är ute och cyklar helt nu, men jag tror inte det här är sällsynt. Missunsamma vänner och familj som gör att man håller tillbaka och inte vågar.

Jag har alttid trott att jag inte kunnat plugga då jag har haft en förälder som aldrig pushat mig att göra sånt som är jobbigt, och jag har heller aldrig fått beröm för något jag har åstakommit. Mina betyg i högstadiet var skit. Hade inte ens betyg i flera ämnen. När man blev äldre började folk ifrågasätta om jag inte skulle börja plugga och jag gömde mig alltid bakom att "att plugga är inte för alla". Känns ju lite löjligt såhär i efterhand. Jag började plugga komvux och fick i princip vara toppbetyg, det jag varit så rädd för och trott att jag aldrig skulle klara, var ju inte så svårt. Det satt mest i huvudet. Nu pluggar jag till personalekonom på högskolan vilket känns ganska konstigt men bra, då jag aldrig trodde att jag skulle klara av det. Det gäller bara att ta tag i sïg själv, våga prova och våga tro att man kan lyckas.

Tyra Banks sa en gång när jag kollade på nåt av hennes program "Never dull your shine for ANYBODY". Även om det låter småtöntigt så har det fastnat hos mig. Man är typ medveten om att man kan bli jävligt bra..men så känner man (jag) nånstans "vad ska folk tycka/säga?" och ser nästan blickarna framför sig..

Åh, för mig har det tagit tid att komma på vad jag vill göra… Har under en längre tid mått extremt dåligt över detta, att inte veta vart jag är på väg eller vad jag vill göra. Fast den senaste tiden har det börjat hända något, sakta men säkert. Jag skulle vilja bli egen och öppna en liten second hand-butik, dagdrömmer och planerar i tankarna på hur jag vill ha det… Ifrågasätter mig själv konstant dock, att jag inte är tillräckligt bra, eller att jag inte kan så mycket som jag borde osv. Förstår inte varför de där tankarna kommer upp… är helt galet rädd för att misslyckas såklart… Men ja, kanske hellre ha provat och misslyckats än aldrig ha vågat alls, right?

Åh JA jag har så mycket drömmar och jag kan bli hur stressad som helst för att jag vill uppnå allting NU! Just nu är jag lärare, jobbar 100% och pendlar 12 timmar i veckan + 1,5-åring, fru + allt som hör till. 5,5 års utbildning i bagaget – och jag kan ofta fråga mig själv: hur tänkte du, Sanna?

Jag har snuddat vid mina drömmar, kan man nog säga. T.ex. har jag föreläst en hel del om hbtq och normkritik. Jag har skrivit någon enstaka liten artikel här och där. Jag jobbar varje dag med att stärka ungdomar. Jag har fött ett barn. Jag har bott ett år utomlands. Jag har gift mig. Jag är bara 27.

Men visst är det frustrerande att känna att livet susar på där utanför och alla tillfällen med dem. Nu sitter jag här och skriver typ ett blogginlägg i din blogg istället, liksom. Shit happens.

Du har ju alla möjligheter att göra flera av de där sakerna du listar upp! Skriva genusmanualer och föreläsningar och plugga något samtidigt? Barnen förstås men, ja, do it. Jag gick i alla fall igång på det här inlägget – hoppfullt!

Det är en enormt skön känsla att bestämma sig för nåt, slita sig blodig för att klara det och inse att det går. Jag har uppnått flera mål i livet och nu jobbar jag mot nya. Det är nog bra att alltid ha nått nytt på gång. Ju längre längtan, desto större belöning!

För närvarande så "drömmer" jag om att bli klar med min utbildning där jag snart har gjort hälften. Mest för att jag är så fruktansvärt trött på att gå i skolan och längtar efter att få komma ut och jobba. Jag har liksom gått i skolan i snart femton år. I streck.

Min stora dröm här i livet är att skaffa barn med min sambo och leva Svensson-liv. Det kommer förhoppningsvis inom några år men jag vill bli klar med skolan först.

Jag har drömmar om att skriva bok. Det kanske blir av typ 2025, känns det som. För jag är som du, jag vågar inte säga vad jag drömmer om. I rädsla att bli tagen som en lögnare, eller någon som lever med huvudet i det blå.

Faktum är att jag är gladare än någonsin, då jag alldeles nyligen tog steget och började plugga på yrkeshögskola! Jag utbildar mig till sadelmakare, och jag känner verkligen att jag har drivet, viljan, motivationen och tillräckligt mycket jävlaranamma för att fixa det här LÄTT! 😀

Jag följer min dröm just nu och livet leker för första gången sedan jag var 13 år gammal. Äntligen mår jag helt bra igen.

Jag ska skriva mer om det i bloggen senare i veckan, och lägga upp några bilder av det jag gjort. 🙂

du fantastiska kvinna! vill du plugga, blir du glad av att plugga, förverkligar du dig själv genom att plugga, kötta på! Det kommer att gå så bra, DU är SÅ bra. på så mycket att man liksom bara… häpnar. vad du än tar för dig tror jag att du har mycket goda förutsättningar för att reda ut och göra något fint och bra av. (:

Hej

Några inlägg försent men jag vill bara gratulera Hudiknytt som fått en sån bra ny krönikör! You go girl. Kan behövas nån som rör om lite i huvudet på folk här uppe! Lycka till och tack för en fantastisk blogg, så, nu har jag slängt iväg min första kommentar efter flera års läsning.

Svar:
tack 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag gick omkring hemma i min hemstad och mådde dåligt. Var i världens tråkigaste förhållande (dock flyttade vi ihop i en annan stad, vilket fick mig att klättra på väggarna och sedan göra slut). Efter det kom vändningen! Jag började plugga, jag har jobbat och bott i London(åkte dig helt själv), flyttade till Oslo, och kände knappt någon där och nu har jag tagit ett steg längre och sökt drömjobbet, som det är för mig just nu! Jag väntar spänt på svar och jag är så otroligt stolt över mig själv att jag vågat ta steget, mot vad sköra lilla jag vågade förut!

🙂 🙂

Det är en jättesuperduperbra idé att gå runt i skolor!! Jag läser din blogg varje dag, håller både med om en del saker och inte med om andra saker, men jag tar in nya perspektiv om både föräldraskap (även om jag är långt ifrån familj och barn) och om genus eller feminism. Jag älskar att dela med mig av detta, av dina perspektiv, och det ger upphov till mycket debatter och diskussioner med mina kompisar!! Jättekul om du kunde nå ut till fler, även de i gymnasieåldern exempelvis 😀

Jag har typ alltid vetat att jag kommer sluta på Volvo eftersom jag som liten blev matad med "Det är där pengarna finns"… Så nu utbildar jag mig till fordonstekniker så jag en dag kan få ett fint jobb på någon skitig verkstad. Det kommer bli underbart att få arbeta med något praktiskt!

Däremot blir jag förbannad på alla mansgrisar i min klass. En kille i 19årsåldern frågade mig, och den andra tjejen i min klass (ja, vi är endast två), varför vi var där? "Jag tycker det är jättebra och så, men varför? Bilar är inte det som tjejer brukar tycka om!"

Åh vilka underbara kurser du har valt! På teknikprogrammet blir man så inlurad i att ingenjör är det enda rätta valet man kan göra och att allt annat är bortkastad tid. Så inte sant.

Jag har många drömmar. Just nu läser jag in kurser på naturvetenskapligt basår för att förverkliga den största av dem. Sedan ska jag (troligen) läsa till biomedicinsk master och därefter söka forskarutbildning. Jag vill göra en studie i hur hiv muterar, hitta ett samband i det och en gång för alla knäcka det där fanskapet. Och funkar inte det, finns ungefär 30854702857 andra virus och multiresistenta bakterier att rikta in sig på, men just hiv har funnits i bakhuvudet på mig sedan jag först hörde talas om det. Skulle kännas otroligt gott att besegra det.

Drömmar av mindre storlek: Lägga blommor vid Freddie Mercury-statyn i Montreux den 24 november något år, se U2 live, skriva klart och våga låta folk läsa de hundratals maskinskrivna sidor skönlitterär text jag hittills har producerat, bo ett åt i Wien eller Dublin, inse att jag inte är en grotesk cancersvulst som bara förpestar världen.

jag har skrivit en egen bucket list. där har jag verkligen blandat småpotatis med storslagna saker. den blir så lång då, brukar tänka "fan vad fint, så mycket kul framför mig!" 🙂

och så ser jag ju till att vissa saker händer, de jag kan påverka iallafall. vissa saker är liksom inte läge för i livet _just nu_, men någon gång..

sen är jag en drömmare också. allt är inte livsviktigt att det sker. exempelvis skulle jag vilja resa längs transsibiriska järnvägen, men kommer inte gråta blod på gamlinghemmet om det aldrig blev av. däremot kanske jag ångrar att jag inte kom till skott och ens provade att vara helt renrakad på allt hår nån gång.

inget ont om de stora livsomvälvande och självförverkligande (skumt ord f.ö.) drömmarna. men man ska minnas att glädjas åt det "lilla" med, annars kommer inte livet vara långt om bara det "stora" räknas. så tänker jag. kram!

Det som jag är näst mest glad över att ha åstadkommit (på första plats kommer att lämna den man som misshandlade mig) är att jag åkte ensam till Moçambique för att vara volontär på ett barnhem, en dröm jag haft i flera år men som jag egentligen aldrig trodde jag skulle besanna. Men så gjorde jag det. Best feeling ever! Har också lyckats med att ta socionomexamen, trots rädsla att misslyckas på SÅ många plan. Men det gick! Att uppnå sina drömmar, det finns fan inget bättre.

Svar:
men fy fan va häftigt
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det som jag är näst mest glad över att ha åstadkommit (på första plats kommer att lämna den man som misshandlade mig) är att jag åkte ensam till Moçambique för att vara volontär på ett barnhem, en dröm jag haft i flera år men som jag egentligen aldrig trodde jag skulle besanna. Men så gjorde jag det. Best feeling ever! Har också lyckats med att ta socionomexamen, trots rädsla att misslyckas på SÅ många plan. Men det gick! Att uppnå sina drömmar, det finns fan inget bättre.

Jag känner så väldigt igen mig i det du skriver. Jag har alltid tyckt det varit jobbigt när jag och någon vän planerat något som sedan inte blivit av. Jag har verkligen känt mig dum, lurad och skämts för att jag sett fram emot det även om det varit någon småsak som planerats. Jag berättar helst inte om saker som ska hända förr än jag vet att de absolut säkert kommer att hända.

För ett tag sedan kom det som en aha-upplevelse för mig att detta beror på att min pappa ständigt svikit mig när jag vuxit upp. Han lovade att komma på skolavslutningar, luciatåg, kvartsamtal, födelsedagskalas och i sista stund ställde han in. Jag kände mig som en idiot när mina kompisar frågade var min pappa var (eftersom jag så klart varit glad och berättat att min pappa minsann skulle komma på min skolavslutning) och jag tog på mig ansvaret att hitta på ursäkter till varför han inte dykt upp.

Ja.. så kan det vara.

Ja, jag följer dem. Jag kan inte göra annat. Oftast har jag inte ens tid att berätta om dem åt någon, för jag har en väldigt kort sträcka mellan drömma-planera-göra. Jag är ofta rädd, men det går snabbt över och kanske har jag lärt mig att leva med rädslan. Jag skiter fullständigt i vad folk omkring mig tycker, jag tänker att jag testar. Går det så är det ju ashäftigt och går det inte så gör väl inte det nåt.

Dom som skulle snudda vid tanken att döma ut mig stämplar jag som orealistiska eftersom de inte fattat att livet ÄR ett enda testande och att man ju inte styr över alla omständigheter. Dessutom är sådana människor trångsynta och tråkiga och dem vill jag inte hänga med.

Jag har lite samma drömmar som dig men hälsan har bromsat upp saker och ting men idag berättade jag lite i radion om hälsan.. lite vågat för här känner man i princip alla i hela kommunen:)från pamp till damp..

Åh, jag hade VERKLIGEN velat höra på en föreläsning med er!!! Vad kul!

Och för att besvara din fråga, så försöker jag följa mina drömmar så långt det bara är möjligt. Livet ska man göra till det bästa man kan, och leva det hur fasen man vill så länge det inte skadar någon, anser jag. Och so what om man misslyckas? Man har i alla fall försökt.

STOR KRAM och lycka till och KÖR HÅRT!

För mig har det funkat att börja smått, berätta om roliga saker jag ska genomföra i helgen eller liknande, och bli stärkt av att jag faktiskt gjort dem. Det kan vara så enkelt som att gå till gymmet eller sy i knappar i några tröjor. När någon sedan frågar vad jag gjorde i helgen berättar jag glatt att jag genomförde träningen eller gick igenom lagningshögen. För varje liten grej där jag berättar för andra att jag kunde och faktiskt genomförde det jag föresatt mig att göra, blir jag lite mer peppad. Sen kan jag ta med mig det in i de större grejerna jag ger mig fan på att klara. Det låtar kanske trivialt men funkar!

Jag känner mycket igen mig i det där att jag inte vågar avslöja saker för jag är rädd att de inte blir av. Jag vet att det beror på att mina föräldrar har nästan orimliga krav på mig och så fort jag har något på gång får jag kommentaren "men tror du verkligen att du kommer klara det?" eller "bli inte besviken om du misslyckas bara". Jag har lyckats jättebra i skolan, elitsatsar inom gymnastik och tillhör en talanggrupp för balettdansöser. Ändå är det inte good enough enligt mina föräldrar. Och misslyckas jag med något så märker jag att de tänker "vad var det jag sa". Mina föräldrar är bäst men lite för krävande. Jag har varit rädd för att påbörja projekt bara för det.

Men nu har jag bestämt mig för att iaf försöka uppnå mina drömmar, och skiter det sig så skitsamma 🙂

Det här är kanske en fånig dröm, men det är en av de drömmer jag faktist uppfyllt. Då jag var 16 åkte jag på språkresa till Oxford och blev blixtförälskad i englands vackra miljöer. Jag bestämde mig att när gymnasiet är färdigt ska jag flytta till England. Om så bara för 6 månader och jag ska åka som au pair för barn och pedagogik har alltid intresserat mig.

Och nu sitter jag här, så där 5 år senare och snart har jag vart här en månad. I england. Som Au Pair. Det känns rätt grymt nu att jag faktist gjort verklighet av det. Av något jag velat göra så himla länge. Att det inte stannade bara vid en dröm. Känns bra!

Jag hade en "karriär" som var hundraprocentigt rätt för mig – enligt alla andra. Jag tog universitetsexamen, fick jobb på jobb på jobb som var "drömjobb" – enligt alla andra. När jag någon gång vågade sätta ord på mina tvivel, min ångest, min rädsla, mitt självförakt, den allt starkare känslan av att jag valt så in i helvete fel fick jag höra att det var min "plikt" att fortsätta jobba inom mitt yrke, eftersom det var totalt uteslutet att "kasta bort min talang". Alla var överens om vad som var bäst för mig. Jag trodde dem. Jag valde att inte lyssna på vare sig kropp eller själ, som på allt mer aggressiva sätt krävde min uppmärksamhet, jag körde på och körde på, la de där drömmarna som var mina alldeles egna på is, lät dem smälta.

(Det var ju ändå omöjligt. Inga csn-lån kvar. Noll mattekunskaper = ingen chans att nå upp till de högskoleprovsresultat som krävdes för att komma in på utbidlningen. För gammal. Bodde i ett fint hundraårigt hus vi älskade och investerat varenda intjänad krona och fruktansvärt mycket kärlek i – och alternativen hade varit flytt eller fem timmars pendling om dagen, varje dag.)

Så blev jag sjuk och man visste inte om jag skulle överleva. Då fick jag nog. Så snart jag kunde tänka en sammanhängande tanke efter att ha vaknat upp ur narkosen efter den åtta timmar långa operation som räddade mitt liv bestämde jag mig för att det för fan fick räcka nu. Jag meddelade mitt beslut till mina närmaste, beställde hem matteböcker och satte igång att plugga från sjukhussängen. Skrev högskoleprovet. Pluggade mer matte. Skrev det igen. Vi sålde vårt älskade hem, flyttade till andra sidan Sverige, innan jag ens fått mitt hp-resultat: jag bara SKULLE komma in. Och det gjorde jag. Den glädjen, den lättnaden, den stoltheten… Jag hade ALDRIG tidigare varit i närheten av den. Nu känner jag så varje dag, när jag efter att ha varit sängliggande i ett år nu kliver upp kvart i sex varje morgon, åker hemifrån sju och kommer hem tolv timmar senare, fullkomligt slutkörd och fullkomligt genomlycklig. Om fem år tar jag min examen, om sjukdomen håller sig borta och inget oförutsett händer, men jag tänker sällan så långt framåt. Varje dag i skolan är en GÅVA, (så klyschig tänker jag minsann vara), varje skoldag är en dröm som går i uppfyllelse, en vinst, något att vara så jäkla stolt över. Enligt mig själv, alltså. Jag är så ofattbart glad att jag äntligen fattar att när det gäller MITT liv, då är MIN åsikt den viktigaste av alla.

De e klart jag har drömmar. Men de e inte alltid jag följer dom eller som dom "slår in". En dröm är att få läsa till socionom. Men vägen dit är lååååång. Jag har skolkat oerhört mycket å när jag väl va i skolan så gjorde jag allt annat än mitt bästa. Jag ångrar mig nu! Men de va resultatet av en mycket trasslig barndom, stökigt i skolan (blev bl.a. mobbad hela lågstadiet + halva mellan). Jag hoppas ja orkar ta tag i min dröm nån gång, hoppas jag orkar och har mod att börja studera å kasta mig ut i en "ny värld".

Jag vill så jävla mycket men vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag vill bli fotograf och kolumnist och renskötare och jag vill lära mig samiska och jag vill bli författare och jag vill ha en häst och jag vill tävla dressyr och hoppning. Jag vill resa till Island, London, Nya Zeeland, Australien, USA, jag vill få ärva morfars renmärke och bara ALLT!

Går dock sista året på gymnasiet nu, Mediaprogrammet med inriktning fotografisk bild, lägger till alla skrivarkurser jag bara kan (textkommunikation A och Svenska C) samt pluggar samiska på nätet när jag har tid. Rider på ridskola (som jag betalar själv, jobbar så mycket jag får och kan för att ha råd) och funderar på att börja leta medryttarhäst igen. Ska köpa en egen kamera samt söker sommarjobb som en tok för att få ihop pengar till min och min kompis planerade Islandsresa som vi förhoppningsvis ska komma oss iväg på efter sommaren.

Jag hjälper min mor att bråka med min släkt för att jag och min syster ska kunna ta del av renmärket (min morbror, moster och mormor har inget intresse i det och moster tycker att det är mest rätt att min kusin (5 år) som bor däruppe ska få det eller att det ska säljas). Försöker även få ihop pengar och tid till att resa upp till Udja sameby (samebyn min morfar tillhörde) och få se hur det är och kanske få vara med på någon renskiljning.

Försöker även bestämma mig för vad jag ska plugga och när. Om jag ska dra direkt till Jokkmokk och plugga samiska och Renskötsel eller om jag ska plugga fotografi eller journalistik. Samtidigt som jag är så jävla skoltrött så jag vill inte se en skola igen på år nu när jag tar studenten för då lägger jag mig fan ned och dör känns det som.

Nu blev det ett långt inlägg men nåvål. Ser nu när jag skriver ned det hur mycket jag gör trotts att det mest känns som att jag bara sitter här i min lilla håla och kommer ingenstans, haha.

Omg alltså läs nån intressant kurs på universitetet! Superkul ju och tänk på allt som du skulle kunna bidra med, diverse visdom och insikter. Du skriver ju himla bra och levande och så, gört! Genusvetenskap låter som en mkt god idé (läser det själv…).

Min dröm är att flytta till Skottland. Jag ska göra det, har jag bestämt, haha. Jag är bara 14 år, men det är min dröm. Sen att sjunga. Skiter i om jag inte är bra, jag vill. 🙂 har egentligen fler drömmar, men de är mina största och jag ska se till att följa dem.

För övrigt, tack LD, har läst din blogg sen 2011 och du har gett mig mycket bättre självförtroende! Och så har du gett mig helt nya perspektiv på saker. Tack! Du är bäst! <3

Jag har en liknande historia som dig gällande studier. Jag hoppade av gymnasiet, började sen läsa på komvux, hoppade av igen osv. Hela mitt liv var kantat av misslyckanden. Orsakerna till detta var bristande motivation, depression samt att minsta misslyckande sågs av mig som en katastrof och fick mig att släppa allt och ge upp. Fick sedan ett skitjobb som jag stannade på i 7 år och detta hjälpte mig med motivationen. Ville helt enkelt inte vara kvar! Pluggade på distans vid sidan av jobb och lyckades skrapa ihop gymnasiekompetens. Sket i att vara bäst och siktade bara på att bli klar. Lyckades sen skriva bra resultat på högskoleprovet och kom in på min drömutbildning på universitetet. Har pluggat i två år nu och även om jag inte alltid lyckas vara bäst (när motivationen tryter) så siktar jag på en examen som i sin tur kan ge mig drömjobbet. Tror att man måste släppa lite på sina höga krav för att orka förverkliga sina drömmar. Ha det gott.

Gråter av att läsa om era drömmar, hur ni vågar berätta och sväva iväg, för det är fan svårt ibland. Eller ofta.

Plus att jag är blödigt lagd;)

Jag har nästan alltid vågat på karriärfronten, det kan jag tacka främst min mamma för. Hon har varit oerhört stark och vågat trots oftast ganska dåliga förutsättningar. Ibland har det gått åt skogen, men i de flesta fall har hennes mod varit en superkraft som påverkat hela familjen positivt. Men jag har varit desto sämre på att våga inom privatlivet, relationer. Det har jag aktivt fått jobba med. Först nu vågar jag vara lycklig på riktigt i en relation utan att varannan dag tänka att nä, nu känns det för bra och kommer därför att hända något hemskt…

Natashja är en av de mest egna personer jag känner. Hon har ett mod och en drivkraft vad gäller viljan att kriga för att vara just den hon är, som jag sällan sett hos andra. Därför vill jag jobba med henne, och vara en del av hennes familj.

Hur jävligt det än känns ibland Natta så vet du att jag tror på dig varenda sekund. Jag tvivlar aldrig på att du kommer att vika dig för vad andra tycker du borde vara och göra. Och det är en styrka ingen kan ta ifrån dig.

Älskar dig. Fan.

Jag har alltid haft ganska enkla drömmar. Jag ville leva i Svenssonidyll med barn, villa, vovvar o en underbar partner. Den drömmen är nu verklighet.

En annan dröm var att utbilda mig, för mig är en universitetsutbildning med färdig titel verkligen ett viktigt livsmål men mina betyg var för låga för att komma in på den utbildning jag ville gå, sjukgymnastutb. Så jag gjorde högskoleprovet, lyckades få 1,6 på första försöket, sökte och kom in!

Började skolan, höggravid, tog uppehåll med platsgaranti (har man alltid om man är föräldraledig) o återupptog studierna för en månad sen. Min man är hemma med barnen första terminen så att jag kan komma in i skolvärlden ordentligt.

När denna dröm är uppfylld så kan jag sträva efter nästa, en rundresa i England o New yorkbesök!

Jag är rädd för allt. Jag hatar att ens närma mig kanterna av min egen bubbla, jag vill stanna i den. Håller på att ta körkort nu.. har skjutit upp det i flera år mestadels för att jag inte vågat ta steget, det känns stort att jag faktiskt klarar av att ta körlektioner nu. Det hade jag svårt att se mig själv göra. Jag drömmer om en egen liten typ, låtsasbondgård en dag. Och det SKA jag ha. Jag SKA lyckas få mitt idylliska hem med massor av djur en dag och jag hoppas att livet ska innehålla det där barnet som jag längtat efter sedan jag själv var liten. Mamma är det enda jag alltid har velat bli.

Men ja, det är otroligt läskigt att försöka uppnå mål och drömmar. Jag försöker ta en liten liten bit i taget.

Jag förstår känslan av att vilja allt men inte våga. Vad det än är som stoppar så ta fram det i dagsljuset och inspektera det. Jag tycker definitivt att man ska följa sina drömmar. För om jag ska vara helt ärlig om jag inte vågat skulle jag inte stå tre år senare med 4 publicerade böcker i bokhyllan. Och skulle du och Cissi komma till Uppsala och föreläsa skulle jag sitta på första parkett!

OT: Förlåt att jag upprepar, men jag skulle så väldigt gärna vilja se dina tankar kring detta. Helst en sansad analys kring hur en (mycket ung!) man formas och förstärks i ett beteende med en tämligen unken kvinnosyn och hur argument om att detta är uttryck för att ’älska kvinnor’ kan bemötas. Själv blir jag mest illa berörd och svarslös :/

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5455992

http://finest.se/KevinBackstrom

Största drömmen sen jag var 12 har varit att skaffa massa barn. Minst tre, gärna fem. Och så kom mitt efterlängtade barn för 2,5 år sen och jag fick en förlossningsdepression. Det som jag hade längtat efter i halva mitt liv, och så kände jag bara "meh". Skulle det inte vara bättre än så här?! Och jag skulle vilja ge min älskade unge ett syskon, men jag tänker hela tiden på att det bara kommer förstöra och att jag säkert inte kommer tycka om ett till barn. Det gick ju bra med första till slut, men nästa gång kanske det inte går.

Sen fick jag för mig att jag skulle bli lärare. Pluggade in gymnasiebetygen, kom in, gick ett år, insåg att jag inte ville jobba med tonåringar, bytte inriktning och kraschade totalt. Jag klarar inte tempot på högskolan, och i nuläget kan jag inte plugga alls.

Så mina drömmar har fått sig ordentliga törnar, så jag vågar inte längre tro på dem.

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!! Sätt ihop en föreläsning och lova lova lova att ni kommer upp till Luleå då!!! 😀

Och det där med drömmar, ja en del av dom uppfyller jag helt klart. Köpt mig hästar, gift mig med en finfin man, efter tio år äntligen hittat rätt bana i arbetslivet och rest till några hörn av världen.

Men det finns många drömmar kvar, några kommer att uppfyllas andra inte. Att hitta modet är inte alltid så enkelt och jag har bråkat en del med mig själv för att göra vissa saker jag vill. Men det går framåt! 🙂

För mig var det svårt att först följa mina drömmar eftersom jag inte visste vad som egentligen var min stora dröm. Sen "vågade" jag flytta till Norge där jag fick jobb på förskola där jag arbetade i tre år. Sen bestämde jag mig! Jag flyttade tillbaka till Sverige lagom till terminstart på komvux, läste de kurser jag inte hade som var kriterier för att komma in på förskollärarutbildningen och verkligen satsade! Och allt gick bra! Jag sökte in till universitetet och kom in på första försöket. Kan även tilläggas att jag velade lite mellan utbildningar där i och med att just förskollärarutbildningen inte har speciellt hög status. MEN sen följde jag mitt hjärta och det är de bästa jag gjort!

Jag drömmer om att "bli som du". Synas, höras och kämpa för feminismen, för dig, för mig, för våra barn, för alla.

Men jag är rädd för att jag inte kan tillräckligt.

Jag drömmer om att bli författare, för jag älskar att skriva nästan mer än någonting annat.

Jag drömmer om att forska inom det ämne jag läser nu på universitetet. Läser den allra första kursen nu och jag hatar mig själv för att jag redan i huvudet "bestämt" att jag kommer väl klara C-nivå, sedan är det stopp. Jag jobbar på att ändra den inställningen.

Åh vad kul att läsa alla kommentarer! Hoppas alla ni som skrivit och berättat om era drömmar får dessa uppfyllda.

Och LD- kör hårt! Du är klockren, tänk så mycket nytta du skulle kunna göra genom att föreläsa på skolor!

Visst är studier bra, jag har själv studerat i många år och visst ser det snyggt ut på ett CV. Det främjar kritiskt tänkande och gör det lättare att få jobb.

Men… de mest intressanta och kompetenta människor jag träffat i mitt liv är de som saknar en utbildning att skryta om och stoltsera med (gömma sig bakom).

Några av de absolut största rötägg jag stött på i mitt liv har jag träffat just på universitetet. Vem vet, jag kanske är ett av dem.

När jag blev aktiv i UNF var jag på en folkhögskola strax utanför Mölnlycke – Wendelsbergs folkhögskola. Där finns en projektledarutbildning som jag nu drömt i nästan två år om att få gå. Och för några veckor sedan ansökte jag, och väntar nu på intervjutid och besked! Det är en av mina drömmar, och jag vill verkligen göra allt för att nå den!

Men för helvete underbara människa, bara gör det. Född -64 och livrädd för allt som jag själv drömde om sitter jag här idag och…inte ångrar, men önskat att jag hade vågat. Det är verkligen aldrig för sent men det blir lite läbbigare ju längre man tvekar. Bara hoppa Natashja för det mesta är nojor, tro mig. Har de sista åren tagit ett par riktigt(för mig) stora steg till förändring i livet. Trots att jag varit och ibland fortfarande är så jävla rädd att jag kroppsligen blir sjuk (värk och ångest) så är det värt allt…jag menar ALLT. Önskar dig all lycka med allt du företar dig även om det inte blev exakt så som du tänkte, trodde och trumpetade ut. Finns ingen lag som säger att det man säger måste infrias för att andra ska känna sig nöjda. Den enda du behöver stå till svars för är dig själv.

Jag tror på dig.

Kram Annika

Ja bara gör det. Du är som klippt och skuren på högskola och universitet. smart, analytiskt och orädd. du kan bara inte låta bli faktiskt. och sånt där går alltid fortare än man tror. själva pluggandet alltså. först det värsta komvux pisset men bara du är där första dagarna så faller allt på plats. Det är ju garanterat roliga människor som går på komvux. och sen univ

och ja jag försöker följa mina drömmar nuförtiden. censuren kräver att jag skippar innehållet i dom men helt häpnadsväckande nog var det faktiskt inte ett dugg svårt när jag väl sa för mig själv vad jag viille göra

Sjalv pratar jag om mina drommar hela tiden, meda alla, oavsett de vill lyssna eller inte. Fast manga ganger avslutar hag med "fast jag angrar mig ju hela tiden sa den som lever far se!" for det ar sant, jag bestammer mig helt bombsakert och sen impulsgor jag nagot annat som kanna ratt i stunden. Jag ar ung och har inte raknat ut om det ar ett sarskilt effektivt satt att nansuna mal an, men en sak ar saker, livet blir valdigt roligt! (faktum ar att ibland kanns det som att jag redan genomfort saker bara for att jag pratat sa mycket om dom och da blir steget fran tanke till handling helt plotsligt valdigt litet)

Jag ångrar nästan att jag sagt och skrivit så mycket om det jag drömmer om för det har tagit så långt tid och jag är inte alls där. Vill bo på landet med en stor familj och vänner som kanske ingår i den, stor trädgård med skog intill, stort hus, massa djur och människor som ofta hälsar på eller bor ett tag för det ska vara ett hus fullt av värme och mat och kärlek, där jag lagar en massa god mat, syltar o saftar, odlar, pysslar och grejar, fyller ett skafferi/jordkällare för hela vintern. Jag vill silversmida i min egna smedja och sälja en del smycken. Och försörja mig på att blogga, skriva krönikor m.m. vill förändra världen till det bättre, sprida kärlek och medkänsla för andra. Ha fina människor i mitt liv och ge och få mycket kärlek. Ha ekonomi nog att kunna resa till andra länder jag är sugen på länder ibland.

Mina långvariga psykiska problem har gjort att jag istället är utförsäkrad och nyss har bestämt att söka permanent sjukersättning För jag pallar inte myndighetstjafs, utförsäkringsförnedrig och ekonomi och dessa ständiga misslyckade arbetsträningar. Jag måste få ro för att orka med livet. Men skriva tänker jag göra så kanske en dag… Och på något sätt får vi hitta ett hus billigt nog att bo i. En del säger att man bara ska kämpa så kommer drömmen tillslut. Jag har nästan dött på kuppen och kämpat så länge så att höra det känns som ett hån. Hoppas verkligen att det blir snart för det är jag fanimej värd! Och jag vill att mitt barn och kommande syskon ska få den uppväxten!

När vi skulle ha utvecklingssamtal för ett par månader sedan så bad min chef oss att tänka ut ett personligt mål som vi sedan skulle dela i gruppen.

Hennes tanke var den att genom att vi uttalade målet så skulle vi anstränga oss lite extra och dessutom få stöd från övriga deltagare.

Hon tog Peter Jöback som exempel, han hade satt upp ett mål att han skulle spela på Broadway och berättat det. Det var någon som hade sett att han ville göra det och den informationen gick i en kedja och så blev han påtänkt.

Det kanske kan vara samma för dig, om du uttalar dina mål så kan du få hjälp med att nå dem för personer som vill göra samma saker som du kontaktar dig får veta att du också vill göra samma saker.

Historien flytten är olycklig för det var ju sant under en period och jag förstår att du är färgad av det.

Men om du formulerar det du vill göra som mål och saker du vill göra. Vissa mål kan man sätta att de ska vara uppfyllda inom en viss tid, andra som är lite längre bort sätter man som lite mer luddiga felen.

Du vill jobba med tjejer i skolan säger du? Med min erfarenhet av arbete i både förskola och skola så skulle jag vilja påstå att killarna är de som behöver dina tankar och åsikter mest eller åtminstone minst lika mycket! De har ofta, enligt mig, en ganska skev bild på flickor och skillnader mellan könen/könsroller.

Hur mycket möjligheter har du att åka runt och hålla föredrag? Jag är ordförande för ett politiskt studentförbund och har många ggr tänkt hur sjukt bra det skulle vara att ha dig som föreläsare på vårt universitet. Tror många många skulle komma och lyssna!

Vi har i omgångar drömt om att bryta upp och flytta till en annan landsände. Nu har vi kommit närmare den drömmen och förbereder oss..vi har allt att vinna och rätt lite att förlora så som det känns just nu. Ihh!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *