Kategorier
Vardagstrams

Vi lever i ett samhälle som kräver normativitet och stereotyper.

När jag gick i mellanstadiet lekte jag mycket med två av pojkarna i klassen. De tyckte om att komma hem till mig och rida och pyssla med hästarna men varje gång de gjorde det så bad de mig att absolut aldrig säga nåt till de andra killarna i klassen. Det var så självklart för mig, för pojkar som gillar hästar skrattade man åt. 
 
 
Det här är en fin bild av en liten liten pojke som tycker om att ha mammas strumpor på sig. Det är även en bild på en liten pojke som inte fattat att han inte får tycka om eller ha på sig röda finskor. Det är nämligen bara en tidsfråga innan han får detta berättat för sig så pass att det kommer påverka de val han gör och de åsikter han vågar uttrycka.
 
Redan nu så finns det barn på hans förskola som ifrågasätter när han har rosa, som påpekar att pojkar inte kan ha örhängen och att flickor är finare. Det spelar ingen roll hur genusmedveten jag är när större delen av hans omgivning är noggrann med att valla in honom i den stereotypa fållan. 
 
Jag tror det är viktigt att vara en motpol och därför uppmuntra normbrytande och individualitet och allt sådant som jag vill att mina barn ska lära sig eller kunna, därför att mina barn växer upp i en värld där allt sådant INTE uppmuntras utan snarare tvärtom.
 
Jag känner även flera andra genusmedvetna föräldrar som trots medvetet föräldraskap har söner som inte vågar ha vissa kläder eller leksaker eller döttrar som lärt sig att det är viktigt att vara fin. Vi lever inte i separata bubblor utan påverkas i högsta grad av samhället vi lever i. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vi lever i ett samhälle som kräver normativitet och stereotyper.”

Jag har kommenterat det förr i din blogg, min lillebror som hade nagellack på sig i skolan, blev mobbad och vågar nu bara ha "genomskinligt" nagellack. Han är sjukt imponerad av andra män/killar som vågar ha det, tex min sambo och man verkligen ser längtan hos min lillebror att också våga. Får ont i magen bara av att tänka på det och fick inte en bättre känsla när jag berättade för en vän om det här och hen

Det här inlägget önskar jag att jag hade kunnat läsa upp för svärmor och svärför när de besökte Sverige i helgen och blev ytterst provocerade av att min 1-åriga pojke promt ville ha på sig storasysters röda lackskor och stickade mössa med rosett på som de gav henne. Som tur är förstår han ju ännu inte vad de säger, men storasyster däremot tog med sig flera lärdomar från farmor & farfar. Bland annat att bara flickor får ha rosa, pojkar blir retade om de har det. Och bara flickor kan ha på sig röda, vackra skor. Om en pojke har det kan folk tro att han är en flicka… Jag behöver nog inte förklara närmare hur ledsen jag blev över att de, på två dagar, lyckades pränta i min 3-åring sådant som vi som föräldrar aktivt arbetat med att hon inte ens ska behöva reflektera över ännu.

Jag tror sonen var 4 år när han insåg att en del tycker att rosa är en tjejfärg och nu har han sällan rosa på sig (han blir 7 i sommar). Däremot har han fortfarande en fäbless för glittriga ringar och allting som ser ut som guld och silver, vilket jag aktivt förstärker som en motpol till hans andra fäbless – den för svarta och blåa kläder med "tuffa" tryck. Idag är han till exempel iklädd silvriga paljett-tights och en Ninjagotröja!

Fan, vad sorgligt!! Min son är lite yngre än tamlin, men vi försöker vara så genusmedvetna vi bara kan och han får ha alla möjliga färger på sig. Undviker dock typiska pojkkläder som spiderman och arga tryck på tröjor.

Men är så svårt med alla runt omkring som ska få in honom i pojkfacket, när allt vi vill är att han blir behandlad som ett BARN.

Det där är så otroligt sorgligt, frustrerande och upprörande. Och tänk att redan 3-4-åringar har hunnit fatta vad som är "tjejgrejer" och "killgrejer"! Fatta vilken könande process som pågår i förskolorna (och hemma hos många… samt i tv-spel, tidningar, barnprogram…) – för hur skulle annars så små barn ha hunnit ta in hur man ska vara som tjej resp. kille? ATT det finns tjejer och killar – hur vet de ens om det? Och varför? Varför är det så viktigt för många förskolor t.ex. att träna barnen i vad som är "han" och "hon"?

Många pedagoger tror att de är så öppna och pålästa och medvetna – men det är de inte, för i varje liten handling så påverkar de barnen. Ett litet exempel: Min son kom springande mot barnskötaren med en tiara i handen, "titta!!" och hon svarade "ja, titta vilken fin!" Hade han varit en flicka, ja, då hade hon förstås frågat: "Vill du ha på dig den?" HON tyckte säkert att hon var neutral där – för hon sa inget om att "det där är inget för dig" – inte explicit i alla fall.

Blir. Helt. Enkelt. Galen.

(skrev själv om samma ämne igår. Om någon vill ha mer att uppröras över ;-))

Det där är jättesvårt och tråkigt. Min son vill inte ha rosa, vill inte leka med vissa leksaker, han frågar mig hela tiden "kan tjejer springa lite fort som killar, är tjejer lika starka som killar" och jag svarar ju att det är olika. Vissa killar är starkare än vissa tjejer och vissa tjejer är starkare än vissa killar osv. Han är bara fem år och för några år sedan tänkte han inte på om hans kläder var rosa och lila eller blå och gröna och lekte med alla sorters leksaker. Vad gör man? Jag vill inte köpa exempelvis rosa kläder när han gråter och inte vill ta på sig dem för att det är "tjejkläder".

Det är så sorgligt. 🙁

Jag hade en diskussion med en mamma som var på riktigt RIKTIGT upprörd över att hennes son kom hem till henne med nagellack. Hon vägrade lyssna på pappan när han berättade att det var det sonen själv ville. Pojkar skulle INTE ha nagellack för det var minsann BARA till för tjejer. Det är så sorgligt. Dessa människor borde fan.. jag vet inte vad. Jag skulle vilja säga utrotningshotas för det verkar vara den enda utvägen….

Bara nu under morgonen fick jag denna kommentar av min 4 1/2 åring, att han ska titta på ett program som egentligen är för tjejer; lilla sjöjungfrun. och sedan sitter båda pojkarna som klistrade och tittar på tjejprogrammet.

vi kör så mycket kompenserande som jag kan komma på, och vi bor på landet, bara 9 barn på förskolan. men ändå….så vet han nu vad som är för tjejer ’egentligen’. som han själv uttrycker.

han vill och kan fortfarande använda det som ’egentligen’ är för tjejer, men jag tycker det är så himla sorgligt att det skall vara så….barn skall få tillgång till ALLT!

jag känner j-la inskränkta normåsikter som tvingar in våra godingar i helt sjuka fack, med tråkiga förväntningar på individen pga deras kön borde skrotas asap!

jag vill verkligen att mina barn skall få växa upp fria att göra egna val, men omgivningen är sååååå begränsande, de reagerar direkt, och klämmer till in i normen.

LD, du gör verkligen skillnad, detta är en så viktig debatt, gemene person reflekterar ej över konsekvenserna av deras köns stereotypa uppfostran o bemötande.

att det har direkta konsekvenser då kvinnan i media gestaltas som svag, beroende av uppmärksamhet av det yttre o mannen. oaktiv. medans mannen har förväntningar som att de ska höras o synas, ta hand om kvinnor som är svagare etc.

detta ger ju direkta komplikationer då vi uppfostrar nästa generation, som vi vill och önskar tror jag de flesta av oss, skall vara jämställda individer där kön ej ska spela roll när det gäller lön, val av arbete, chefspssitioner etc.

om vi vill ha ett jämställdare samhälle, bör vi visa våra barn att de ej behöver välja några föråldrade stereotypa låtsas könsroller som cementerades för flera decennier sedan. utan de kan skapa sig den personlighet och de intressen som de känner ligger nära hjärtat. detta tycker jag är basic human rights! att få chans att vara utan att trångsynta vuxna skall tycka nåt om det. det är faktiskt hel knasigt! att en vuxen människa skall lägga sig i och tycka att det ena eller andra passar sig….vilket skämt!

go LD, you rock!

mvh Lisa

Fenomenet "hen" tycker jag har gått lite för långt, det ÄR skillnad på män och kvinnor. Men vad spelar det för roll? Låt barn vara barn! Det ska inte hindra dem från att med sina oskyldiga ögon vilja ha kläder de själva tycker är fina (och inte vad någon annan säger är ok) och leka vad de tycker är kul! Jag har själv aldrig fattat det här med att leka med dockor, det gjorde dag liksom inte på det sättet. Vad är grejen liksom?

Om och när jag får barn ska de få ha på sig vad de vill, så det så!

Svar:
fenomenet hen? Vad är det? Och vad är det för skillnad på könen som du tycker är så pass viktiga att det måste påpekas? Snoppar och snippor? de säger ingenting om mina egenskaper eller intressen eller åsikter.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Asså först läste jag det här, sen läste jag Blondinbellas ogenomtänkta inlägg om blått/rosa etc. Sen läste jag det här igen o bah: <3 till Lady D!

Jag tänker att det här inlägget fungerar utmärkt som replik på Blondinbellas text.

All heder även till de som väljer att pedagogiskt och sakligt väljer att kommentera och förklara för dem som inte kommit lika långt i sina tankar och insikter om genus.

Underbar bild för övrigt!

Detta är så fruktansvärt sorgligt på många sätt. Om jag ser på mig själv, innan skoltiden, var jag på många sätt ett "oflickigt" barn; jag lekte nästan enbart med pojkarna helt enkelt för att de andra flickorna gjorde så (för mig) tråkiga saker. Jag vet också att jag redan då kände av att det var någonting som inte stämde; de andra flickorna fann alla sätt att alienera mig, och jag avskydde att lämnas ensam med dem. Givetvis visste jag inte varför, och kunde se på det så som jag ser det nu, men det var uppenbart att eftersom jag inte betedde mig "flickigt" nog, var jag värd att retas och stängas ute.

Ändå skulle jag vilja säga att dagis och förskola för mig fortfarande är höljt i någon form av romantiskt skimmer, där jag fick och kunde vara som jag ville, till skillnad från när jag började skolan och det plötsligt blev omöjligt att inte "bli en av tjejerna". Avståndet oss emellan (pojkarna och flickorna) blev då oändligt, och för mig dröjde det till gymnasiet innan jag kunde överbrygga det på ett konstruktivt sätt. Jag kan inte låta bli att känna en viss sorg inför detta. Hur tidigt vi indoktrineras, och hur svårt det är att stå emot. Och det säger kanske också hur viktigt det är att börja redan från början, och aktivt jobba för ett så öppet förhållningssätt som möjligt.

Min dotter som fyller 6 år snart, tycker det är kul att klä sig lika som lillebror. Därför har jag köpt en del lika kläder till dem. Bland annat en tröja med Blixten McQueen på (ni vet, från Bilar filmen). Dottern gillar den tröjan, men kom hem från förskolan en dag och berättade att en av hennes kompisar hade sagt "man kan tro att du är en kille när du har en sån där tröja". SUCK. Jag blev så ledsen i hjärtat när hon berättade det. Självklart stöttade jag henne och peppade henne att tjejer visst kan ha kläder med bilar på och hon skulle strunta i såna kommentarer för det är bara dumheter. Sen berättade jag om Tina Turner, hon som kör rally. Dottern verkade peppad och höll med om att tjejer visst kan gilla bilar. Så hon har fortsatt ha den tröjan, trots att lillebror dissat hans tröja…(tydligen för tight över armarna på han, så den är obekväm).

Hm… vi flyttade för ett tag sen till en landsortsstad med våra små pojkar men jag funderar fan på att flytta till stan igen, är så trött på alla bönner, speciellt förskolan, som delat in gruppen i byggare (pojkarna) och utforskare (flickorna). Femåringen vill inte längre ha på sig sin favoritfärg cerise i förskolan… dumbullar! Genusdagis FTW!

Min faster hade några vänner som passade hennes fyraåriga son. Han hade nagellack på sig när hon lämnade honom men när hon hämtade honom några timmar senare var nagellacket borta, de som passade honom hade nämligen tagit sig friheten att ta bort det. När min faster ifrågasatte deras handlande ansåg de att han skulle bli bög om min faster fortsatte måla nagellack samt att hennes barn behövde manlig uppfostran för att inte "tappas bort" (min faster genomgick en helvetes skilsmässa så snacka om att strö mer salt i såren). Haha alltså dör lite på så pass inskränkta människor.

Tack snälla för allt du skriver! Jag läser varje dag, kommenterar aldrig, men håller med dig om i princip allt du skriver om genus. Jag har själv en flicka och en pojke och kämpar och försöker så mycket jag bara kan att låta dem få växa upp till de individer de är och inte till en fin flicka och en tuff kille. Likt förbannat inser jag ju också hur de formas även av sin omgivning och hur min flicka (4) påverkas av alla prinsessor och fina flickor hon leker med på dagis. Där pedagogerna har noll jävla insikt/intresse av genus eller i vart fall att bara behandla barnen som BARN och inte duktiga flickor och bråkiga pojkar. Hur hon påverkas av farmor och mormor som alltid berättar för henne hur FIIIIN hon är och vilka FIIINA kläder hon har (vilket aldrig görs med lillebror).

Med detta sagt vill jag bara ge dig en eloge för att du fortsätter. Och för att du sätter ord på det jag kan ha svårt att formulera när jag möts av trångsynthet. Och även för att du faktiskt får mig att orka fortsätta kämpa i vart fall på hemmafronten. TACK!

Det är verkligen en sorg när man kommer till den tidpunkten när ens barn blivit påverkat 🙁 Min son ha haft rosa bland alla andra färger sen BB, sen en dag när jag hämtar honom på dagis vill han inte längre ha sina rosa sockor för att de andra retas, plus att han lärt ut sina nya "kunskaper" åt en annan kille som också haft rosa kläder, det går fort :O Jag har en fråga åt dej, diskuterar du dina dina åsikter/värderingar med dina vänner o bekanta eller läser kanske hela bunten din blogg o vet var du står? Jag har alla möjliga olika folk runt mej o försöker låta dem vara som de är, men ibland är det svårt, speciellt när man ser hur deras barn lider av att fösas in i normerna 🙁 Jag har iaf sagt att jag tycker barn ska få ha alla regnbågens färger och att jag inte tror pojkar blir bögar för att de gillar nagellack och att gå i klänning (jo det finns folk som oroar sej för det).

Tyvärr verkar detta bli svårare ju äldre barnen blir och jag fasar inför den dagen då sonen vägrar ta på sig sin rosa favorittröja eftersom kompisarna på förskolan sagt si eller så.

Hur mycket man än arbetar med genus så blir de fruktansvärt påverkade av andra barn, vilket jag tror är oundvikligt. Sen kanske det kan röra sig om perioder i barnets liv då de testar olika identiter för att finna sig själv. Det enda man kan göra är att hoppas att man gjort de så starka att de i slutändan vågar välja sin egen väg.

Jag var så rädd att mina barn skulle bli retade eller få kommentarer om sina kläder när de började på dagis. Nu har jag inte klätt dem precis så jag egentligen vill, men smyger in rosa och Hello Kitty när jag känner att det passar, och hittills har jag inte hört att någon kommenterat det. Tycker bara att det är så fruktansvärt sorgligt att små barn redan är så medvetna. Kan inte föräldrar bara låta bli att sprida sina inskränkta idéer vidare!

Hemskt egentligen. Idag kan din pojke helt själv välja vilka skor han tycker är finast, han är förskonad från samhällets stereotyper om hur pojkar och flickor "ska" klä sig, men imorgon kanske han har lärt sig att han inte "får" ha såna skor 🙁 Det är verkligen sjukt tragiskt att det är på det sättet!

Jag brottas varje dag med min yngsta flickas prinsessande. Det är så himla svårt! Jag ska inte skylla på andras ungar men de senaste två åren, sen hon började på storabarns-avdelningen så är de ett järngäng av tjejiga prinsessor på förskolan och min dotter har verkligen förändrats. Jag vill inte av slentrian söka fel i det. Rosa och prinsessor är inga skällsord, absolut inte! Men hon spenderar jättemycket tid framför spegeln, hon sätter i 1000 hårspännen, hon experimenterar med kläder. Ofta ser hon mer ut som Lady Gaga eller Cyndi Lauper än någon prinsessa. Och det känns som det hon mer är någon form av mänskligt konstverk än att hon gjort sig behagfull som en prinsessa. Men jag vet ju som kvinna att det inte är bra att lägga så stort fokus vid sitt yttre, att det är ett beteende som tyvärr ofta leder till en massa problem längre fram.

Men det är en balansgång. Flickorna har kul tillsammans och jag vill inte problematisera för mycket heller. Känns som det ofta blir just flickor som sätts i fokus, analyseras sönder och som till sist måste ändra på sitt "tjejiga beteende". Jag är emot allt sånt, att vi kvinnor måste skyla oss för att inte bli våldtagna, att man inte kan vara blond och smart, att feta kvinnor är fula osv osv. Jag är trött på att vi alltid sammankopplar kvinnors utseende med egenskaper och moraliserar så mycket kring hur kvinnor får se ut.

Men det hoppar en del grodor ur munnen på alla mina barn och där ser jag det som ett enormt viktigt ansvar att alltid ta den diskussionen. Häromdagen hade jag köpt en mapp till min äldsta dotter att ha i skolan. Hon såg på den besviket och sa att det var en killgrej. Det värsta var att det inte ens var en killgrej, det var nån form av manga-illustration på framsidan med både pojke och flicka på. En typiskt könsneutral produkt. Men där fick jag ett gyllene tillfälle att prata med barnen och få dem att tänka efter. Varför var detta en killgrej, finns det killsaker och tjejsaker, vad händer om en flicka vill ha en killsak osv osv. Mina barn SKA banne mig inte växa upp till fördomsfulla människor.

Har börjat jobba som barnskötare på dagis nu och kör stenhårt på genus. Tycker det är helt underbart och tack vare dig har jag blivit mer medveten och informerad om det. En liten pojke dansade med kjol och ville så gärna ha en hemma också. Blev inte direkt förvånad över föräldrarnas svar.. Men det ska jag försöka ändra på! Självklart ska pöjken ha en kjol om han vill ha en kjol!

Något jag tänkte på när jag läste detta var, hur klär du och din man er? Liksom, om ni följer normen i kläder, tolkar inte era barn då in att vissa ska gå klädda så, vissa ska gå klädda si?

Svar:
Jag klär mig inte kvinnligt om det är det du undrar över. Jag undviker smink och sådant som är förebehållet kvinnor.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag och minn ett åring var förra veckan på öppna förskolan, vi var där en tid och dag vi inte brukar och vi kände ingen där. Ett åringen hade röda byxor och röd tröja. Först satt vi och byggde med klossar (bredvid bilarna) jag pratade med tre olika mammor under tiden vi satt där alla benämnde mitt barn som HAN. Efter ett tag lockade lekköket mer så vi gick dit och det lagades mat och pussades på dockor. Där pratade jag med ytterligare några mammor men där benämnde alla mitt barn som HON. Tydligen så är det bara killar som får leka med klossar och flickor med kök och dockor. Jag var lite chockad efter detta och insåg vilket jobb vi kommer att få när det är dags för förskola ..

Jag har uppfostrat båda mina barn med genus inrotat i ryggraden, min dotter som snart fyller 12 har sina bästisar men leker lika gärna med killar som med tjejer, hon klättrar i träd och har alltid blivit ifrågasatt pga könsneutrala kläder och frisyrer. När hon skejtade med sin bästa killkompis fick jag beröm för min vackra son… Suck. Min lilla son på 4 år är älskad av sina tjejkompisar på dagis, de älskar att påpeka utseende och klädesplagg, jag får ofta höra av dom att dom har likadana tröjor/leggings/byxor/strumpor hemma. Samtidigt så har han börjat få kommentarer av pojkarna, på nåt sätt verkar det vara svårare för föräldrar att acceptera och inpränta könsneutrala känslor och tankar i sina pojkar (för vilken mamma tycker inte att hennes son är störst, bäst och vackrast? Ehum..) medans flickorna visst får ha "pojkleksaker" och de peppas att uttrycka sig, synas och höras. Min son är en mästerkock i köket, han älskar rosa, lila, rött och grönt, han pysslar, bakar, dansar och sjunger hellre än att bygga lego eller köra bilar. Han älskar mjuka, lediga kläder så som sköna, färgglada tröjor, leggings och skidstrumpor. Han målar naglarna, han gillar att göra det fint och han älskar halsband och drömmer om att få ta hål i öronen. Jag fick nyligen höra från en av mina bästa vänner att "ja, han är ju underbar, och det skulle ju verkligen inte göra nåt om han blir bög.." och jag tappade hakan.. Varför måste alla dessa vuxna föra över allt negativt och gnugga in det i barnens öppna sinnen, samtidigt som de stolt babblar på om genus, hur de visar jämställdhet och hur de framför allt förskönar verkligheten? Vad ger det för positiv styrka, när det gäller framtid och personlig utveckling när de växer upp och ska kunna vara fria och öppna nog att besegra och kliva över samhällets ramar och regler? Det skär i hjärtat på mig..

Nu låter jag som en läsare av en modeblogg, men: vilken underbar outfit på bilden! Så skulle jag vilja se ut varje dag, men eftersom jag jobbar i en rätt konservativ miljö får jag nöja mig med att klä avkomman på det viset. Var får man förresten tag på skorna som han har på bilden?

Måste bara berätta om en sak som hände i sista året på gymnasiet under en svenska C-lektion. Vi hade fått en ny lärare och denne började lektionen med att säga "Idag ska vi ha en liten lek. Kom på så många ord för kvinnor respektive män. Jag är domare. Efteråt ska vi diskutera."

Ord kom. För män kung, bög, prins, riddare etc. etc. För kvinnor. Brud, hora, jänta, flicka. "Prinsessa", "drottning" och "hertiginna" ratades.

Vi frågade varför han inte godtog prinsessa. "För att inte alla kvinnor är prinsessor.". Som gensvar kom direkt "Så alla kvinnor är horor?". Och läraren rycker på axlarna.

Han sade sedan att han använt övningen för att illustrera hur kvinnor benämns kontra män. Har aldrig varit så äcklad i hela mitt liv och det tog hus i helvete. Men ingen gjorde något. Lärarna sade att han menade säkert inte så och rektorn viftade mest bort det. Mår dåligt bara jag tänker på det, fy FARAO vilken vidrig människa.

Uttalad feminist, för övrigt. Jag känner att tanken var fin men att göra som han gjorde vittnar om underliggande seriösa ISSUES och att all sådan verksamhet på allvar borde bannas.

En del säger att barn mår bra av detta genustänk. Jag hörde en intervju på radio om barn som nu blivit myndiga och upplevde det som j-t jobbigt att vara sina föräldrars genusexperiment. När min dotter ville gå i prinsessklänning och ha rosa mjukisdjur så blev jag istället glad!

http://jagforklarar.blogspot.se/2013/02/jag-visar-internet-for-gammelfarmor-7.html

Svar:
Tycker hemskt synd om din gammelfarmor, men den där radiointervjun vill jag höra mer om. För de ”barn” jag hört talas om säger precis tvärtom. På vilket sätt hade de mått dåligt?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Känner igen det där med hemliga killkompisar. Hade en kille på dagis som var ett år äldre än mig som var hemma hos mig ett par gånger och lekte med gosedjur, men det var absolut topphemligt. Jag fick inte ens prata med honom på dagis (vilket jag minns gjorde mig ledsen, för jag fattade faktiskt inte varför..). Träffade honom på krogen för ett par år sedan, utseendemässigt ärketypen av en "grabb" med stora muskler och tatueringar. Jag berättade detta för honom och även att jag har bildbevis, och han skrattade åt hur dumt det var och gav mig en stor kram, det kändes som att 5åriga Sara fick upprättelse!

@Petra

Den vill jag gärna också höra mer om, för jag kan inte alls känna igen mig i det där. Fast om de beskriver de som genusEXPERIMENT så kan en bli lite fundersam. Tror de flesta barn skulle uppfatta det som jobbigt att vara sina föräldrars experiment.

ha. tänk så olika uppväxter vi måste haft allihopa.

mina barbiedockor hängde med till turkiet och spanien, farsan och jag monterade lurv i min gamla golf och jag var en hejare på grabbig metal-gura.

dom sade ingenting. jag fick pyssla med precis vad jag ville. då är mina föräldrar typ 70 nu, så dom kommer absolut från en generation som är lite mer snäv i det tänket.

puss o kram / dan-syndrom

Men Petra, barn till genusmedvetna är inga experiment. Lika lite som barn till icke genusmedvetna är experiment, eller barn till religiösa. Man uppfostrar ju barn på det sätt man tycker är rätt och enligt vad man själv tror på.

Alltså – du diskuterar mer än gärna pojkars rätt till rosa och spets. Men varför ska det vara mer fel av tjejer att ha rosa och spets på sej?! Dom borde väl också ha rättigheten att klä sej på det vis dom vill – utan att få dömande blickar och moralpanik från genusvetare.. Snart kommer din lilla flicka att förstå att det är fel om hon gillar typiskt tjejiga saker… Känns det okej tycker du?

Svar:
Mina ungar har både rosa och tjejiga saker. Varför tror du att jag förbjuder sånt? Eller att jag tycker det är fel att tycka om det om man är flicka?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

jag älskar dig, du är så himla bra. Och Evelina: Om du läst Lady D:s blogg ordentligt så har hon skrivit massa inlägg om det där. Att det inte handlar om att förbjuda någonting alls utan ge alla barn möjligheten till allting, att både tjej och kille ska kunna vara prinsessa ena dagen och fotbollsproffs den andra.

Absolut! De som tror att vi inte blir påverkade av vår "yttre" omgivning också får nog omvärdera lite. Måste även säga att jag hade killkompisar när jag gick lågstadiet och mellanstadiet och precis som för dig så bad de mig att inte säga till någon att de lekt med mig, för att man kunde ju inte leka med "tjeeeeejer". Och jag accepterade det. Förstod att det var så det var. Jag blir så ledsen när jag tänker på det idag.

Kommer ihåg att jag blev retad för att jag umgicks med killar redan när jag var 4-5 år. De vuxna undrade om jag var kär och om jag och killkompisen skulle gifta oss. Vissa undrade varför killarna ville umgås med mig, "hon är ju tjeeeeej" (sagt med retsam röst). Fattar inte varför de höll på så?

Vissa tyckte också att mina föräldrar misshandlade min lillebror eftersom de lät honom klä ut sig i klänning. "Det blir ju jättesvårt för honom att leka!", men när de klädde mig och min storasyster i slitstarka byxor så "lät de oss inte vara flickor"? Ja för man är ju inte flicka om man klär sig i lekvänliga kläder… Och min lillebror mådde inte dåligt alls av att klä ut sig i klänning. Han hade kul och jag är glad att mina föräldrar lät honom göra det.

Lady Dahmer: Åh, kunde inte ha sagt det bättre själv! För mig är det helt självklart att omvärlden formar våra barn och att vi föräldrar inte ensamma står för detta. Om barn får höra att ngt de gör är fel eller att man inte kan göra ngt för att man är flicka/pojke, tro sjutton att barnen tar åt sig. Läste att barn börjar bli medvetna om sitt kön vid ca 2 års ålder och givetvis vill ju barn (precis som många vuxna) passa in i en viss gemenskap. När man vet att man är flicka eller pojke är det svårt att stå emot vad flickor respektive pojkar "bör" göra och tycka om. Det är otroligt viktigt att inte begränsa sitt barn för att det är flicka eller pojke utan att fortsätta låta det få del av allt som kan berika barnets liv. Precis som LD har poängterat flera ggr. Borde vara självklart för alla tycker jag. Det skadar åtminstone inte att leva efter det tankesättet oavsett vad man tror om miljö och påverkan.

Jag har nu skamlöst "stulit" ditt blogginlägg och länkat det på min facebooksida.

Jag hoppas det var okej.

Jag sitter tyvärr rätt ofta med tårar i ögonen när jag tänker på (för att inte tala om att jag blir sjukt provocerad!) att min lilla lilla dotter snart kommer att bli någon annan än den hon själv är.

Ibland skäms jag lite grann över att jag är människa. Tänk om vi kunde resonera i ett lite mer humanistiskt sätt? Tänk om bara varenda människa på jorden kunde tänka (och agera som) att ALLA människor oavsett kön och härkomst var lika mycket värda och fick vara precis som dom själv vill?

Suck. Me löv you lång tajm, Lady D.

Dottern,då ungefär treochetthalvt, kommer hem från förskolan och berättar att riddare minsann kommer och räddar prinsessor ur höga torn. Jag tyckte då att prinsessor kan väl rädda riddare ur torn men oj vad fel jag hade. "Nää mamma, bara pintettor kan vara i torn". Så mycket för mitt genustänk. Men jag fortsätter att förstärka mina åsikter, att flickor kan vara starka och modiga och att det minsann inte bara är manliga attribut. Förskolan är bra i mångt och mycket men att cementera könsroller är den absolut bäst på…

På min sons förskola är det ingen som har sagt något om att han ofta har rosa på sig eller har med sej en barbie med glitterklänning för att visa. Han har ofta Hello Kitty osv. Men samtidigt vet jag att de jobbar stenhårt och mycket med genus på förskolan. Men tyvärr kommer nog dagen när han väljer ett par jeans istället för ett par rosa leggings.

Ja, jag tycker det är himla sorgligt att man inte får vara som man vill.. Jag växte inte upp i någon "genusmedveten" familj och fick en himla massa barbiedockor och rosa saker i julklapp och födelsedagspresent…. ändå lekte jag hellre med brorsans lego och brorsans soldater med tillhörande militärbilar.. ÄNDÅ blev jag en "pojkig flicka".. jag hade nästan bara killkompisar (och det är faktiskt lite så än idag) och vi brukade leka stuntmans och låtsas att vi jobbade på high chaparal. Jag sket fullständigt i om jag var söt, för min mamma lärde mig att jag är alldeles lagom och att jag inte behöver ha på mig färger jag inte tycker om (alltid hatat rosa).

Jag behövde inte genus. helt enkelt… det kom av sig själv, för att alla är olika små personer.

Jag deltids arbetar på en förskola, och världens mest underbara lilla pojke går där. Han har ballerinor som ser ut som katter och målar väldigt ofta sina naglar. Han tycker det är kul, och ingen av barnen ifrågasätter det. Men blir så varm i hjärtat av det, att han bryter normen, att hans föräldrar står bakom det och att det blir accepterat, än så länge.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *