Kategorier
Vardagstrams

Diagnos?

Jag är extremt känslig för ljud, särskilt höga eller länge pågående sådana som typ…. människor som skrattar högt, nyser högt eller bara pratar högt ovch ja såklart… barngråt och barnskrik. Det gör fysiskt ont i öronen, så pass att  instinkten fly eller slåss nästan kickar in och det är verkligen jättejobbigt. Ibland är det så pass att jag längtar efter att dö eller ja ni fattar. Jag vet att det låter sjukt eller komiskt, jag vet det. 
 
När mannen nyser och han nyser så att det låter så kan jag känna djup ångest, nästan panikartat. Jag blir förbannad på att han inte bara kan försöka nysa tyst. Jag blir förbannad på barnen som inte kan hålla käften och klarar inte av stora sällskap för det är alltid några jävlar som skrattar högt och vräkigt och tjutande och då värker det i hela huvudet. 
 
Är det någon mer som upplever detta?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Diagnos?”

Min pappa är likadan. Han kan inte tåla höga ljud och säger bara rakt ut åt främmande människor att "tala tystare tack". Han kör buss på dagarna och för en tid sedan då han körde skolbarn till skolan satte han på neongula öronskydd för att han inte klarade av oljudet.

Är precis likadan… Speciellt vardagar. Alla höga ljud gör mig galen, när jag kommer hem från jobbet och sambon spelar hög musik vill jag bara lägga mig under täcket och gråta!

Jag och maken (båda har Aspergers och ADHD) har exakt samma problem.

Svar:
ibland funderar jag på om jag har en släng av nåt. är även sjukt känslig för viss typ av beröring. kan ej ha strumpor på mig och vill slåss om nån rör mitt ansikte. osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Åh, jag är likadan!

För mig gäller det höga ljud eller bara ljud som är väldigt ihållande (typ människor som aldrig slutar prata eller bullriga miljöer). Får panikkänslor och ångest i sällskap med högljudda människor och försöker undvika sammanhang där jag utsätts för dem.

Behöver jag påpeka att jag ytterst sällan går ut pga den brutalt högljuda musiken på ca alla uteställen?

Kan också påpeka att jag har varken adhd eller aspberger.

Prova att läs om HSP – highly sensitive people. När nervsystemet är extra känsligt och man är mer ljud, ljus, beröringskänslig än de flesta. Det är ingen sjukdom och därför ingen diagnos , utan bara ett medfött personlighetsdrag.

Mvh

Linda

Kolla upp HSP- highly sensitiv person. Jag är likadan, känslig för ljud, ljus, tvättlappar i kläderna osv. Att vara hsp är ingen sjukdom men kan vara bra att känna till för att lära känna sig själv.

Ja, vid migrän! Usch och fy! Men har hört av en kollega att mankan få så vid tinnitus åxå. Mitt tips är att kräva av maken att han tar alla nätter och allt trams med barnen och att du får det mysiga! Varsågod!

Hahaha! Jag är precis likadan! Min sambo har gått med en långdragen hosta och han hostar JÄTTEHÖGT och jag har blivit så arg på honom, till och med anklagat honom för att överdriva sitt hostande för att det gjort mig så irriterad. Förbannad faktiskt!

Höga ljud som när någon slamrar med kastruller, slamrar med skåpdörrar och dylikt kan också göra mig rasande. Det är lustigt det där.

Jag har samma grej med ringande telefoner! Eller pipiga, high-pitched ihållande ljud öht. Jag klarar inte av det, blir helt mordisk om en telefon ringer och ingen svarar, den bara ringer och ringer…..Huuuu, mår dåligt bara av att tänka på det.

Jag har asperger och ADHD och är inte bara EXTREMT ljudkänslig utan även sjukt ljuskänslig, luktkänslig och hatar en massa sorters beröring. Jag klarar inte av vissa sorters kläder, t ex syntetmaterial och för stora kläder, och och någon rör vid mig lite lätt, typ kittlar mig vill jag gråta för att det är så obehagligt. Däremot tycker jag inte att skära mig och liknande gör särskilt ont.

Det är precis som du beskriver, om någon låter högt eller rör mig får jag panik och vill slåss eller bara fly.

Svar:
jag är också luktkänslig och lider av ett ganska utvecklat sådant. BUUUUUU
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ah precis. Känner igen mig i allt. Kläder ska sitta PÅ kroppen får då gör dom sig aldrig påminda. Problemet för mig är att det är sjukt jobbigt att klä av sig också. Kontrasten är olidlig.
Hamnade på denna trevliga blogg för jag sökte om någon annan får äckelkänslor av Prassligt Papper. (Kastar kykling-wrappen nu… orkar inte höra den längre…)

Känner oxå igen mig! Har oxå svårt att fokusera ljud, tex om jag pratar med nån och det sitter några bredvid som oxå för ett samtal, kan det vara svårt att koncentrera mig på vad min samtalspartner talar om.

finns ett test för hs-personer, gjort de ?

Jag har lite samma problem.. får gå omkring med

i-nödfalls-öronproppar i väskan ifall jag skulle hamna i en för bullrig miljö. Lite samma med för starkt ljus, det får mig att vilja fly.

Svar:
jag har för mig att hs-personer är känsliga för annat också och jag är sjukt egocentrisk på många vis. har ej känt igen mig när jag läst om hs-personer, men kan ha fel.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har diagnosen ADD. Känner igen mig.. Hatar plötsliga ljud och höga ljud. Känslig för ljus. Gillar inte "osköna" kläder.. Har svårt med beröring. Speciellt lätt beröring.. Ja. Allmänt knasig är man…Skönt att höra att man inte är ensam!

Jag har tinitus och upplever precis samma sak som du. Det gör fysiskt ont i mina öron vid höga ljud. Ännu värre med plötsliga eller "gnälliga" ljud. Råkar även ogilla vissa material på kläder osv. Har ingen diagnos i övrigt 😉

Är likadan själv. Vet inte om jag har någon diagnos, men min son har adhd. Han kan inte ha jeans utan långkalsonger.. tycker det skaver mot huden. Kan inte ha lappar i tröjorna för det skaver i nacken. Hatar att klippa naglarna för han är så känslig på fingertopparna. Han är också känslig för ljud. Har en vän vars son också har adhd. Han fixar inte när någon är nära ansiktet. Då får han någon instinkt och bara klipper till.

Jag har alltid trott att jag är grymt stresskänslig. Vid höga ljudnivåer blir jag som en galen mördare som bara vill slå sönder allt och alla omkring mig. Känns ju normalt?

Svar:
jag kan typ bara ha stretchiga tyger på mig, mjuka, stretchiga och gärna för stora. inga jeans, inga skjortor, inget som skaver eller korvar sig eller sitter åt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har liknande, jag får väldig ångest av ljudet av någon som diskar. Alltså skramlande tallrikar och sånt. Och som några här ovanför säger, extremt känslig för lukter och vissa klädmaterial får mig att vilja kapa av kroppsdelar.

Precis så här känner jag också. Kan bli förbannad på min sambo när han hostar högt eller nyser. Jag kan inte lyssna på hög musik för det blir kaos i hjärnan. Måste ha tyst omkring mig när jag skall skriva för att jag inte kan koncentrera mig annars. Jag klarar inte heller av att gå på massage. Det skulle vara rena rama plågan för mig. Jag har alltid tänkt att jag är känslig och att det är så att jag tar in ALLT omkring mig. Därför blir jag väldigt lätt trött när jag har varit iväg på nya ställen, köpcenter osv.

Gå och gör ett hörseltest, då kan du få reda på om du hör vissa toner över medel osv, (man kan t.ex få reda på om man hör basljud högre än medel).

och jag såg någon nämna HSP, och jag tänkte på det också. att du kanske är extra känslig

Precis som folk påpekar kan personer med AS (Asperger Syndrom) eller ADHD vara känsliga för löga ljud, beröring, kläder som sitter fel osv. Men det behöver ju inte bero på en NPF-diagnos utan vissa personer är helt enkelt känsligare än andra när det kommer till sådant. Ofta brukar samma personer också vara introverta till sin personlighetstyp, känsligheten brukar nämligen sträcka sig till att man även är känslig för andra intryck och behöver lugn från folk för att få ny energi. Extroverta personligheter får tvärt om ny energi av att umgås med mycket folk.

Jag brukade skoja om att min sambo har AS eller autism eftersom han är så osocial, trivs med att sitta själv i långa perioder och är extremt känslig för lukter, ljud och när det är mycket människor omkring honom men har kommit fram till att han antagligen "bara" är en introvert person då han inte har några andra egenskaper som brukar kopplas till AS.

Om du nu vill ha en diagnos så är det väl bara att ta kontakt med öppenvården och vädra din oro. Det hjälper föga att sitta på en blogg och be läsare sätta diagnos då människor med och UTAN diagnos kan känna igen sig. Du har ju redan dina misstankar åt ett visst håll och umgås du med människor med samma diagnos så är det ännu enklare att diagnostisera sig själv. Så ta kontakt med dem som kan testa dig istället. Proffs.

Annars så är det ett typiskt stressymtom då både ljud, ljus och beröring blir helt förstört och man blir överväldigad av mycket lite stimuli. Jag har ingen aning men med två små barn och fulltidsblogg, instagram och annat "stressande" så vore det inte konstigt om du regerade i överkant.

Svar:
Men du, tror du verkligen att jag PÅ ALLVAR vill att mina läsare ska sätta en diagnos på mig? Jag vädrar bara lite tankar. Inget mer än så. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har det problemet när jag har värre smärta i kroppen. Då känns det som att "systemet" överbelastas mycket enklare och jag har inte alls lika bra tålamod som dagar då jag mår bättre.

Jag har alltid mig som adhd:are, just för att du påminner så jäkla mycket om mig. 🙂

Jag är extremt känslig för ljud. Får panik inte bara av höga ljud, utan lägger även märke till ljud andra inte tänker på. Något av det mest ångestframkallande jag vet är droppande kranar t ex.

Är väldigt ljuskänslig, speciellt höst/vinterkvällar då små ljuskällor som t ex den pyttelilla lampan på datorn känns som ett jävla fyrtorn rakt i fejset. Persiennerna i sovrummet måste vara ordentligt neddragna för är det minsta lilla glipa så lyser gatubelysningen in som om ett ufo landat utanför.

För mig är det precis tvärtom. Jag är för lite känslig faktiskt och har svårt att uppfatta ljud. Jag har perfekt hörsel men min hjärna verkar ha svårt att tolka in det jag hör. Jag kan t.ex inte kolla på film utan undertext även om den är på svenska. Jag får höja ljudet på max för att hänga med lite i filmen (som sagt ej på grund av att jag hör dåligt), har svårt att lyssna på musik utan lyrics och tappar ofta tråden i det någon berättar när hen pratar med mig.

Någon med samma problem och vet vad det beror på? 🙁

Ang min kommentar ang min son, så kan han alltså inte ha jeans utan att ha långkalsonger UNDER. Funkar ju bra så här vintertid, men jag är nyfiken på hur det blir till vår/sommar. Konstant joggingbyxor antar jag.

Alla människor skulle kunna ha en diagnos när man verkligen känner efter. Men det är först när dessa kännbara "drag" utgör ett problem i ens vardag. Och när man snävar ner det så kanske det bara är en sak som verkligen stör ens vardagliga liv.

Winterfell – känner igen det där med ljuskällor. Om det finns laddare i vårat sovrum med tex blå ljusdiod så är det fanken som att hela sovrummet lyser. Måste alltid täcka dessa. Fixar det inte alls

Hej Lady Dahmer, jag har förstått att du inte gör blogg-design längre, kan du rekommendera någon som också är duktig? Kram!

Svar:
Nej inte på rak arm nej. Tyvärr. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är nog en HSP (skriver "nog" eftersom att det inte går att diagnostisera), och jag är galet känslig för ljud. Nysningar, hosta, särskilda röster, etc, ger mig obehag och jag kan ibland nästan uppleva ångest.

Winterfell: Då är vi två! 🙂 Jag har tejpat för lamporna på min router för att de störde min insomning..

Det behöver absolut inte vara något neuropsykiatriskt som gör en person sinnligt överkänslig, det kan t ex vara pga utmattning/utbrändhet eller så är vissa helt enkelt väldigt känsliga. Är känsligheten något som upplevs som störande/handikappande i vardagen så är det nog värt att uppsöka läkare för att diskutera det och se vad som kan göras åt det. Jag själv är väldigt känslig för ljud, ljus och lukter och brukar dämpa ljudproblemet med öronproppar (sådana som andas), kan använda dom när jag är ute och fikar t ex eftersom jag hör det folk som sitter nära säger men slipper rätt mycket sorl. (Fick ADHD-diagnos som vuxen och det förklarade en del och jag har fått hjälp med strategier att hantera jobbigt ljud/ljus/lukt.)

Jag har väldigt liknande. Höga, plötsliga, upprepande eller för all del specifika ljud som tex glad mot stengolv. Det gör fysiskt ont i min kropp. Mest i skulderpartiet och benen. Måste i värsta fall klia på det utsatta stället. Tycker det är lika obehagligt att klippa hår och naglar (finns kanske en anledning att jag klipper av halva håret var tredje år – minimalt med lidande). Inte så att det gör ont, men det framkallar ångest.

Beröring tycker jag inte heller om. För det mesta specifik beröring (tex om någon rör mitt hår eller mitt ansikte) eller beröring från en "ej godkänd person".

Kläder är ta mig fan ett helt kapitel för sig. Finns speciella sportstrumpor som inte har sömmar, vilket är ungefär dom enda jag kan använda. Riktigt fluffiga stockar funkar också om jag vänder dom ut och in, dock kräver det att passformen ska vara bra. Jeans eller andra tajta kläder med sömmar som känns existerar inte i min garderob. Alls. Hade en incident förra vintern när alla rena byxor var slut och jag grävde fram ett par som jag knappt använt. Slutade med att jag gråtande slet av dom på offentlig plats (strax utanför skolan, och ja, jag hade långkalsonger under) och kastade dom i soporna. Sedan blev det målarbyxor resten av dagen. Leggins, stretchiga shorts och en bekväm t-shirt är min klädkod och det absolut enda som funkar.

Så nej, du är verkligen inte ensam.

Känner igen mig så väl! Hatar också plötsliga och höga ljud, alltså i en ljus ton typ som om någon skriker. Finns det en diagnos? Om den går att få, finns det då något som hjälper tro?

M: det kan bero på att din hjärna har svårt att sortera ljud, att den tar in allt ljud lika mycket. Jag har det ungefär likadant och jag har väldigt bra hörsel. Frustrerande att inte höra fastän man hör bra… Actionfilmer med mycket explosioner och musik i bakgrunden mest hela tiden är jobbiga.

känner verkligen igen det där med att vilja gråta av höga ljud, men de ljud jag främst tänker på är köksfläktar, hårtorkar, dammsugare osv. vägrar att ha köksfläkten på när jag lagar mat, gör det bara inte. med hårfön och dammsugare är det ok när jag använder apparaten, alltså kan styra ljudet själv, men när någon annan håller på vet jag inte när det kommer att sluta och då vill jag nästan dö.

Jag hatar allt du nämnde. Även luktkänslig, har sjukt svårt för lätt beröring. Allt det ger mig ångest. Jag utreds för add/adhd, inte för att alla som har det så har adhd men det är iaf en del av min problematik.

Tror också att det blir vanligare och vanligare, jag menar, det finns knappt NÅNSTANS att ta vägen för att ha det tyst om man bor i stan. Ljud precis överallt. Blir seriöst snart galen och vill bo i skogen.

Jupp, jag har ljudkänslighet, främst för höga skärande ljud (typ barngråt)och för låga, brummande, monotona ljud (typ varuhussorl och "hissmuzak").

Jag har också bitvis extrem hudkänslighet, både för beröring från andra personer och från kläder. Hos mig påstås det härröra från PTSD som jag fick efter en bilolycka/obehandlad whiplash. Har levt med det i 17 år nu, varierande över tid eftersom det tydligen inte finns något att göra åt det…

Har "autistiska drag" och EXAKT samma problem som du. Plus att jag klarar när folk tar hårt i mig, duschen har hård stråle osv, men inte när folk rör löst eller mjuk stråle. Låter sjukt, jag vet.

M: det finns ett tillstånd som kallas auditiv neuropati (auditory neuropathy) där hörselsnäckan fungerar bra men kopplingen mellan hörselnerven och hörselcentrat i hjärnan inte alltid funkar.

Men visst har du jobbat på förskola? Bullrig miljö om något, det kan ju skapa vissa hörselnedsättningar men även en ökad känslighet för ljud.

Jag kan känna igen mig i många av de HSP-liknande beskrivningarna, men för mig är det mest kopplat till stress. Stressar jag ner, är det som att hjärnan pallar att hantera alla intryck (ljud, kläder som skaver m.m.) och då stör jag mig inte på det.

Jag är känslig för intryck, klarar inte av att hantera för många åt gången och oftast har de med ljud att göra. Har precis som flera andra här läst om hsp och accepterat att tja, det är väl sån jag är. Men gjorde lite på skoj en hårmineralanalys, och fick veta en massa intressanta saker som även kändes hyfsat vetenskaplig förankrat. Jag har extremt höga värden av koppar i mitt system vilket påverkar både mitt humör, immunförsvar och förmåga att tänka just nu. Tydligen vanligt när man har ADHD och är bipolär också. Har fått ett avgiftningsprogram (återigen ett ganska vetanskapligt sådant, inte något fasta och käka tre morötter så blir det bra varianten) som jag kör nu och min tunga smakar typ metall.. Men iallfall googla hårmineralanalys, ett bra verktyg för många saker om man söker svar på vad som egentligen pågår i kropp och knopp.

Känner igen mig.

Tydligen har jag "autistiska drag" utan någon diagnos inom spektrat. Ljudkänslighet är visst vanligt då. Men visst kan det hända att man är känslig för vissa saker utan att man för den skull är ett freak i allmänhet (inget fel i det dock).

Men bullriga miljöer där jag samtidigt ska föröka föra en konversation, som på barnens förskola, är hemska just på grund av blixtångesten av alla ljud. Det känns faktiskt hämmande på så vis. Att inte bara kunna stänga ute stimuli som jag vill.

Är likadan, väldigt känslig för ljud, vet inte om jag ska gråta eller spy eller skrika ibland för obehaget blir så starkt. Blir nästan panisk ibland när jag är ute och går med hunden, bor i stan och det finns ingenstans att fly, det är oljud överallt. Har också väldigt svårt för viss beröring, klarar inte av lappar i kläder t ex, måste alltid klippa av dem. Är även ljus- och luktkänslig som fan. Har även Aspergers.

Magnesiumbrist ger också ljudkänslighet. Själv har jag blivit mkt hjälpt av att förstå att jag är hsp. Jag ställer inte lika höga krav på mig själv i vissa situationer och förstår att jag har ett stort behov av lugn och ro för att orka. Det jobbigaste är nog att hela tiden känna av andra personers sinnesstämning. Nu tar jag iaf inte det personligt lika ofta 🙂

Tack Emma och Malin för svaret! Min kille har blivit lite orolig då jag väldigt ofta tappar fokus på filmer och när jag lyssnar på låtar och det leder till att jag inte förstår vad dom handlar om trots att jag egentligen hör bra och förstår det språk de pratar/sjunger på men är det däremot undertext förstår jag utmärkt. Väldigt irriterande.

Som flera andra skrivit så är stress något som får just ljudkänsligheten att gå i taket. Med tanke på extraslagen du har ibland känns det inte otänkbart att du ligger på lite för hög stressnivå.

Jag känner också igen mig. En gång stod en jävel och blåste falskt i en saxofon mitt i vänthallen i Cityterminalen i Stockholm och jag lovar att jag var en millisekund från att klippa honom rakt av. Jag blev arg från nacken liksom och det tog en god kvart innan adrenalinrushen la sig.

Ett par Peltor-kåpor har räddat mig genom småbarnsåren.

Jag känner också igen mig. En gång stod en jävel och blåste falskt i en saxofon mitt i vänthallen i Cityterminalen i Stockholm och jag lovar att jag var en millisekund från att klippa honom rakt av. Jag blev arg från nacken liksom och det tog en god kvart innan adrenalinrushen la sig.

Ett par Peltor-kåpor har räddat mig genom småbarnsåren.

Är precis likadan! Har lust att lägga mig på mitt rum och gråta bara jag hör min systers röst för att hon är så högljudd och det ända sättet att klara mig igenom tågresor är tack vare hörlurar och lugn musik! Sen tror jag att det beror på stress, men det får funka tills vidare

Jag! Sambon är sån att han ALLTID vill ha ljud på, radio, TV, film, musik, BA LJUD LJUD LJUD.

Och jag är en sån som mute’ar TVn så fort det blir reklam, vill ha det döttstyst när jag ska sova, tycker det är skönt med tystnad. Och så blir jag provocerad när han hostar och nyser (har hållit på sen i november, SNÄLLA SLUTA). Där förstår vi inte varandra, men jag har sagt att det kommer bli han som får leka de högljudda lekarna med våra potentiella framtida barn, hah (medan jag fantiserar om att installera heltäckningsmatta i hela huset bara för att dämpa ALLT).

Hyperacusis (alltså ljudöverkänslighet). Inte så ovanligt och, som många skrivit innan, ofta stressrelaterat. Det kan dock vara ett symptom på andra hörselskador. Oftast behandlas det bäst med "counseling" och då genom att lära sig använda hörseln på nya sätt.

Nej men däremot är jag nog rätt okänslig. Blir väldigt obekväm av andras känsloutspel, vilket rimmar lite illa med att vara småbarnsförälder förstås. För jag är sämst på att trösta. Blir så irriterad på att gråten inte tar slut på direkten…vilket jag givetvis försöker låta bli att visa såklart.

Tycker diagnos är ganska "dramatiskt" att dra till med. Jag jobbade inom psykiatrin en kort period och det finns massor av diagnoser. Pratade lite med läkare och sa skämtsamt att "om jag gör något av de där testerna så lär jag väl också få en diagnos" då sa en av dem att vi alla har en liten släng av "allt". Problemet blir ju först om det skapar allvarliga hinder och begränsar vår vardag så vi inte kan leva livet fullt ut, att det skapar problem i arbetet osv. T.e.x tvångstankar är jättevanligt, man kanske känner sig helt ofullständig om man inte kollar låset på dörren flera, flera gånger. Men, det är först ett stort problem om du inte kommer ifrån dörren. Du kanske "måste" känna exakt 20 gånger, räkna till 10 samtidigt och sedan ta kliv fram och sen två kliv bakåt. När det blir ritualer och tvångsmässiga manövrar så man inte kommer därifrån, då kan man prata diagnos och allvaret i det. Vad jag försöker säga är att du ska försöka ta det lugnt, du behöver inte alls ha någon diagnos. Hoppas jag inte var för luddig. Kram och hej!

Känner igen mig i mycket av det som skrivs bland kommentarerna. Blir lipfärdig bara av att tänka på det. Känns som att jag måste ta "genvägar" genom varje dag bara för att klara av dem ibland. Det där med höga plötsliga ljud gör till exempel att jag gärna inte åker buss eftersom det är en yta som jag inte kan fly ifrån så lätt om det skulle bli för högljutt.

Jag är oxå känslig för ljud, fick tinnitus när jag var 18 även fast jag vart noga med öronproppar mm på krogen tex. Är även väldigt luktkänslig, hatar när pappa eldar i kaminen så att man stinker grillad korv efteråt.. Eller mat-os, blä!!

Jag tror att den här känsligheten hör ihop med min migrän.. Tror inte att jag har någon annan diagnos 😉

För att inte tala om när sambon har tv:n på för högt! Jag upplever att jag blev mycket känsligare under graviditeten och efter. Vet inte om det har att göra med att jag hade så mycket problem med lock för öronen under graviditeten.

Men jag kan också verkligen få panik, så jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen!

Jag har 4 barn och inte haft ont av ljud förut. Kunde alltid koppla bort bråk, kiv och tjat. Men när jag blev deprimerad klarade jag inte längre höga ljud. Min gubbe hör dåligt och ska envisas med att ha högt ljud på tv:n. Jag måste påpeka varje gång han håller i fjärrkontrollen att det är textat och att han måste sänka ljudet. Jag kan bli tokig när tonåringarna gapar på mig eller varandra, det är ju sällan mer än ett par meter ifrån varandra. Jag brukar fråga varför de gapar, jag står ju bara en meter ifrån.

ADD – känslig för ljud, ljus, lappar på kläder etc som irriterar. Om vi ska koncentrera oss på ljud så säger min instinkt att jag borde ge alla som nyser sådär högt utan förvarning en rak höger. Det stressar mig oerhört. Jag älskar att gå på bio men den som uppfann popcornen borde skjutas. Jag tvingade min sambo att köpa ett nytt tangentbord för hans lät så "skrälligt" att min hjärna höll på att implodera. Jag har alltid musik med om jag åker kollektivt ifall jag skulle få ett anfall av orealistiska och inhumana krav på mina medpassagerare. Mina barn har till råga på allt begåvats med sällsynt gälla röster. Jag har citat "inte ett spår av aspberger" utan ADD

Jag har precis påbörjat en utredning om ADD så jag vet inte om jag har nån diagnos än. Men jag är också känslig för ljud, alltifrån enligt mig överdrivet tjoande och flamsande till och höra hur nån lägger ner besticken i bestickslådan samt höra dunkande musik genom väggarna, det gör mig fly förbannad. Ibland så kan jag hoppa till av rädsla när jag hör hur någon på nedervåningen skriker eller smäller igen ytterdörren. När jag var runt 12-13 till när jag var 20 (är idag 21) så var jag extremt känslig mot jeans och hoodies som på innesidan har typ bomullstussliknande tyg. Jeans kan jag bära idag men jag är fortfarande inte speciellt van vid det. Jag hatar när någon rör mig i ansiktet, mitt hår, min mage eller midjan. Jag blir alltid överdrivet rädd och arg när nån hoppar upp bakom mig för och låtsas skrämmas.

Ja det är väldigt bekant. Det liksom börjar krypa och klia i huvudet/ryggen när folk låter för mycket. Men jag har ju också adhd, vilket betyder att en är lite extra känslig för sånt.

Haha, upplever nåt liknande varje.

Det kan vara ADHD, även Asperger(tror jag?). Du kan annars vara högkänslig(googla), en personlighetstyp och ganska nytt begrepp inom psykiatrin. Något som kommer att hjälpa dig, om du gör det, är meditation. Jag gissar på att du är en empatisk människa som lätt tar in intryck. Meditation hjälper dig att sortera alla intryck, hålla fokus utan att tappa bort dig själv pga ljud eller annat runtomkring och hålla dig lugn.

*Varje dag ska det stå där uppe.

"ibland funderar jag på om jag har en släng av nåt. är även sjukt känslig för viss typ av beröring. kan ej ha strumpor på mig och vill slåss om nån rör mitt ansikte. osv."

Det där låter som ADHD.

Du verkar faktiskt ha ADHD-personlighet. Lite trotsig och går din egen väg.

Jag spårar ur och vill nästan stycka min kille när han nyser. Han nyser så inåt helvete högt, och gärna flera gånger efter varandra.

Annars hatar jag mest högljudda människor.

Här kommer en mindre uppsats.

Känner igen det där.

Jag skriker nästan rätt ut vid plötsliga skrällande ljud. Fixar inte tickande klockor, har aldrig gjort det. Naglar mot tyg är också något som är helt olidligt, ryser vid blotta tanken. Avskyr polotröjor och kan få kräkkänning vid tryck mot halsen. Viss sorts tyg mot kroppen ger mig krypningar. Skakar jag hand med någon vill jag bara springa och tvätta mig för det kryper i huden av känslan av att ha haft någon annans hand mot min egen.

Fixar inte ögonkontakt, det gör mig nervös och ängslig.(bara för att jag inte vill ha ögonkontakt med folk och inte heller ställer frågor till människor tycker sambon att jag är mindre social än honom, men om frågorna inte kommer där och då så kan jag ju inte ställa dem! det gör mig inte mindre social i mina ögon) Är rastlös och kan känna totalt obefogad oro.

Finns inte den frukost jag är van vid eller något annat som jag varit sugen på så kan jag få värsta dippen och känna att hela dagen blir förstörd.

Jag skjuter upp plugg så till den milda grad att jag inte fixar godkänt. Blev så less att jag bara släppte allt när jag påbörjade distansstudier och hade kravlat mig igenom 3 terminer (på halvfart!). 2 år senare har jag plockat upp studierna igen. För det är det jobbet jag kan tänka mig att ägna mig åt. Jag vill ju bli klar!

Har tänkt be om utredning för ADD för jag skjuter inte upp pågrundav lathet eller viljebrist, men har inte ännu kommit mig för att ringa då det också är något som jag avskyr att göra.

Klarar inte av stoj och stim med stora folkmassor heller. Men om alla sköter sitt och är lågmälda går det bra.

Kan konstigt nog ha tv och radio igång hela dagen utan problem. Däremot har jag svårt att koncentrera mig på att läsa om minsta ljud hörs. Är extremt lättdistraherad och glömsk. Vissa saker kan jag helt snöa in mig på och sitta med hur länge som helst (typ virka eller streckläsa fantasybok) medan en kursbok gör mig sömnig efter bara 5 minuter.

Tekoppen kan jag gå till kylskåpet med när jag ska mikra och mjölken brukar ibland vara på väg in i skafferiet. Snubblar över mina egna fötter emellanåt. Listan kan göras lång.

En möjlig diagnos, men det kan ju vara personlighetsdrag också.

http://www.svt.se/nyhetsklipp/nyheter/article957895.svt

Det här såg jag ganska nyligen fast då var det ett längre inslag om det och jag kände igen mig rätt mycket.

Och jag blir mycket mer ljudkänslig när jag är stressad, och tvärtom. Om jag har mycket högljudda gäster på restaurangen jag jobbar kan jag bli jättestressad och så blir jag ännu mer känslig. Det blir en ond spiral av alltihopa.

Sjukt jobbigt är det i alla fall, vad det än är.

Precis så känner jag också! Fast det är värst på morgonen. Då orkar jag inte med några höga ljud och kan inte kolla på någon form av negativa nyheter eller folk som bråkar i tv eller radio. Jag klarar inte ens av att äta frukost tillsammans med min mans sykonbarn eftersom jag tycker de är asjobbiga på morgonen. Lite pinsamt att behöva äta ensam, men jag tror det är bäst för alla 🙂

Ja du är säkert jättesjuk LD, lika bra att skapa en fejkad diagnos med hjälp av hobbyläkare på nätet 😉 Du är säkert frisk ska du se 🙂

Svar:
Ja det var ju PRECIIIIIIIS det jag var ute efter.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag hade samma symptom och de berodde nog på min övervikt för när jag började att ära mindre och fasta periodiskt så försvann symptomen. Trodde också jag hade ADD m.m. men det var så enkelt som fetma och jag som gick hela hösten och kände mig psyksjuk! Att leva aktivt och hälsosamt är a och o nu.

Klassiska symptom på underliggande depression och ångest problematik. inte romantiskt som asperger (som förresten föesvinner som diagnos nu eftersom det är en form av autism, autosm utan utvecklingsstörning). Läs på om adhd add också. Ångest o depression, självskadebeteenden m.m är också klassiska symptom på NPF diagnoser, i synnerhet hos tjejermdäe diagnosen ofta missas. Även bipolär och posttraumatisk stress ger de symptom du beskriver.

Utbrändhet också. Finns diagnoskrirerier på nätet. Gör en egen vårdbegäran till psyk och kräv en utredning. jag tror du är nåt på spåren.

Oj vad många svar! Alltid kul att få vara med att diagnostisera folk man inte känner 🙂

Jag har också problem med ljud. Dels beror det på hur jag mår psykiskt – är mycket mer känslig när jag har ångest eller mår på annat sätt dåligt – men jag har också en hörselskada som gör att vissa frekvenser kan vara fruktansvärt jobbiga. Så det kan vara ett diagnosalternativ 😉

Och snälla, snälla, snälla. Sluta säga att folk har "en släng av asperger". Det är helt enkelt ingenting man har "en släng" av.

En HSP(är lite mer en just ljudkänslig, utan även):

är kapabel att genomföra djup bearbetning av information.

är uppmärksam på små ting i sin omgivning.

kan inte lära sig saker väl när den är överupphetsad.

är lojal, känslosam och omtänksam.

är bra på att göra uppgifter som kräver djup koncentration och fokus.

kan prestera uppgifter med precision, detalj och snabbhet.

är väldigt noggrann.

är bra på finmotoriska rörelser.

påverkas mer av koffein än vanliga människor.

kan hålla sig stilla längre än vanliga människor.

har en aktivare högerhjärnhalva.

är naturligt kreativ.

är fantasifull.

har en komplex och rik inre dialog.

påverkas mer av intryck.

kan förstå människokänslor djupare.

är bättre på att hitta fel.

är bra på att undvika fel och misstag.

presterar inte sitt bästa när den blir iakttagen.

arbetar bäst i en lugn, tyst och avslappnad miljö.

föredrar att känna och uppleva saker tyst för sig själv.

är en god organisatör.

är en hårt arbetande perfektionist.

är omsorgsfull och barmhärtig.

är begåvad i andlighet.

bryr sig om miljön.

kan bli djupt berörd av musik och konst.

märker diskreta förändringar i en persons utseende, förändring av ett föremåls placering m.m.

ställer djupa och tankeväckande frågor.

stör sig lätt på oljud.

läser andras sinnen och humör.

Jag får inte panikartade reaktioner på plötsliga ljud, däremot väldigt _väldigt_ starka irritationsreaktioner på vissa specifika ljud. Så där att det kan knappt går att utstå, känslan måste BORT. Vet inte varför.

Jag fick så när jag fick tinnitus. Ljudöverkänslighet tror jag diagnosen heter. Man behöver inte få det tillsammans med tinnitus men det är vanligt då.

Det bästa sättet för mig att bli av med det var att inte ex. använda öronproppar när jag damsugar osv, för då blev det bara värre. men får fortfarande panik ifall ett högt ljud börjar utan att varna innan, för det gör så ont.

Har flera gånger skällt ut folk för att de borrat i huset utan att varna mig då de vet att jag är såhär, men det är ju inget de tänker på och jag får ångest efteråt för att jag är så lättretlig och arg. Det är svårt när folk inte har respekt för att man är känslig dock, och höjer volymen i bilen till max när deras favoritlåt kommer osv.

Läs om kvarvarande spädbarnsreflexer som leder till ADHD-liknande symptom. Finns många bra sidor på engelska också.

Kvarvarande reflexer kan störa och försvåra vidare utveckling och lärande. Ett exempel är Mororeflexen, en skrämselreflex som utvecklas hos fostret och som testas på nyfödda barn. Den ska senare integreras, men kan vara i full blom hos äldre barn och ställa till med mycket bekymmer.

Barn med aktiv Mororeflex kan vara överkänsliga för ljud, för starkt ljus eller för myllret av intryck i ett klassrum. De kan få panik med våldsamma utbrott eller helt låsa sig och vägra lyssna eller samarbeta.

Man tränar hjärnan genom rörelser. Om du inte rullat, ålat, krypit tillräckligt mycket m.m så kan dessa relexer finnas kvar i hjärnan.

Symptom på aktiv mororeflex:

Överkänslig för ljud, lättstörd.

Reagerar ofta mycket känslomässigt,

blir överväldigad.

Tröttnar lätt

Ogillar förändringar

Har svårt att fatta beslut

Stel kroppshållning

Orolig och ängslig

Blir lätt arg och får utbrott

Okoncentrerad, har lätt att dagdrömma eller stänga av

Överreagerar på födoämnen

Vill gärna kontrollera omgivningen

En annan vanlig reflex är den kvarvarande ryggradsreflexen. (Som finns för att bebisen ska skruva sig ut under födseln) Ligger den kvar så tvingar den barnet att röra sig när ryggen berörs t.ex. utav stolens ryggstöd, så att barnet får svårt att sitta stilla. Skruvar på sig. Dessa barn hatar även åtsittande kläder. Får myror i brallan när det sitter åt nere vid ryggslutet eftersom reflexen triggas. De kan inte ha åtsittande jeans m.m

Intressant tycker jag! Barnen följer inte sin naturliga rörelseutveckling nuförtiden (rulla, åla, krypa, gå, springa) och det leder till enorma läs och skrivsvårtigheter, överaktiva barn och ADHD-diagnoser nuförtiden. Mycket på grund av att de läggs på rygg som vakna, får sitta i babysitter, springa runt i gåstolar och inte alls utvecklas på det sättet som naturen skapat oss för att utvecklas på. Detta leder till kvarvarande spädbarnsreflexer.

Här finns även en svensk sida som snuddar vid denna forskning. http://www.mmslugnet.se/Tjanster/Reflexer/Barn-med-koncentrationsproblem/Alla-sidor

Ja.. Nu var ju litteraturen jag fann riktad mot barn 🙂 Men självklart följer dessa relexer med upp i vuxen ålder om de inte tränas bort. Du kan hitta mer information om vuxna och kvarvarande spädbarnsreflexer på egen hand. Jag har för mej att den starka moro-reflexen som inte integrerats ofta leder till utbrändhet/depression hos vuxna. Mororeflexen bildas inuti fostret mellan graviditetsvecka 9 – 12. Har man haft en mamma som mådde extra dåligt under dessa veckor så pumpar mamman ut adrenalin som självklart påverkar fostret i livmodern. Så vissa bebisar föds med extra stark moro-reflex om jag ska tro forskning som jag läst. Intressant är det hursomhelst.

Jag är ljudkänslig (med en ADHD- diagnos) Upplever höga ljud precis som du beskriver det. Blir TOKIG på min sambos höga hostningar/nysningar, han kontrar naturligtvis med att tycka jag är dum i huvet som inte känner medlidande med honom när han är krasslig utan bara blir förbannad gång på gång över oväsendet han för…Andras barn som skriker/pratar högt…ack o ve.. Mina egna två (av tre) vet att de måste dämpa sej. Trean är för liten för att fatta men tack o lov inte spec skrikig. Men jag har hörselkåpor till räddning ibland 🙂 Tack för en skön blogg!

Oj! Vi verkar ju vara jättelika! Jag klarar inte av ljud. Julia-citat: "Det går att nysa utan att koppla på rösten och göra nysningen till ett litet skrik, vet du inte det?!!" eller "Jag önskar att folk med gäll röst inte fick finnas!" (Obs! menar det inte, sas i affekt… angående min granne som hörs genom väggen… jämt…). Jag har ALLTID sköna kläder, klipper bort lappar, viker ner så de supermjuka tajtsen inte sitter på magen. Håret får under inga omständigheter vara i ansiktet, och där får förresten inget annat heller vara. Petar min dotter mig i ansiktet skriker jag på reflex "INTE I ANSIKTET!" även om hon bara vill klappa (skäms otroligt mycket för detta). Jag är dessutom otroligt lättskrämd och HATAR oväntade saker. Jag gör alltid saker på mitt eget sätt och folk uppfattar mig ofta som "ovanlig". Jag behöver ofta vara ensam och stressas av många sociala kontakter och samhällets förväntningar. Jag är 30 år och ska precis börja en neuropsykiatrisk undersökning. ADHD och Asperberg känns rimligt av många olika anledningar. Egentligen är en diagnos i sig inte så viktigt men jag är så trött på att känna mig misslyckad för att jag inte passar in i normen och inte klarar vissa saker. Jag klarar massor av saker superduperbra och vill i stället kunna vara stolt över detta, hela tiden. Ska vi bli vänner och utbyta erfarenheter? =)

Barnskrik är otroligt jobbigt, och när vår hund drar igång och börjar vrålskälla om någon plingar på dörren, drar i handtaget (eller om han tror att någon gör det) vill jag mest strypa honom =P

Ja!!! Jag är precis lika dan! Det är nästan som ett smärre handikapp, jag undviker saker pga det. Jag är livrädd för att det ska gå ett larm om jag är någonstans,vilket jag varit med om vid några tillfällen. På badhuset en gång! Min reaktion när det kommer något skarpt ljud är "fly illa kvickt" men vad gör man när man är på ett badhus liksom? Kutar ut i snön blöt i bikini?? Nä men jag lider verkligen av det…ljud som andra inte reagerar påär liksom en stor pina för mig och jag stöter ständigt på oförstående och kommentarer som: Åh du o dina öron! Tröttsamt, det är ju liksom nog så jobbigt som det är,så tror folk att jag överdriver och är gnällig liksom. Ja,ja du fattar antagligen precis vad jag menar. Jag läste om det på nätet o där stod det att problemet kallas för att ha Glasöra. Tydligen har folk med det lättare att drabbas av skador, tinitus (vilket är min största fasa) nojjar alltid för det. Så va lite extra rädd om hörseln ;-)//Annah

Hej! Jag är också överkänslig för ljud (i kombination med tinnitus), och har nog alltid varit det. Har fått höra att jag började gråta om någon skrattade högt när jag var liten, och var länge lite rädd för små barn, just p.g.a. skrikandet.

När jag gick i gymnasiet gjorde jag mitt projektarbete om ljudöverkänslighet – hyperakusis. Tyvärr är det ett ämne som inte är så välutforskat, och det var väldigt svårt att hitta fakta om det. Men jag upplever att det blir bättre och sämre i perioder, beroende på min vardagliga ljudmiljö.

När jag gick i gymnasiet åkte jag pendeltåg till och från skolan varje dag, och jag märkte att i början av varje läsår hade jag inga problem att åka utan hörselskydd, men ju längre tid som gick in på terminen, desto mer känslig blev jag, och tillslut kunde jag knappt åka utan öronproppar. Efter att ha vilat öronen över sommaren, så blev det bättre igen, men försämrades under årets gång. Något år efter att jag slutat gymnasiet insåg jag att jag hade börjat glömma att ta med mig öronproppar ibland, vilket jag såg som ett bra tecken: jag var inte lika känslig längre.

Det är ju extremt frustrerande att detta är någonting som kan vara svårt att förstå för människor som inte drabbats av det, och jag har flera gånger upplevt irritation från människor: "Jamen förlåååt då!", som om personen inte tror på att det faktiskt gör fysiskt ont. Jag känner också igen mig i ilskan och fly- eller slåssinstinken. (Vilken väl inte är så konstig när det faktiskt gör fysiskt ont?).

Men som sagt, jag upplever att det faktiskt går att "vila upp" öronen (detta har också mildrat min tinnitus), även om det inte alltid är så lätt (jag behövde ju t.ex. sluta gymnasiet för att få en förbättring).

Detta blir ett jättelångt inlägg, men det är väl just för att det så sällan talas om ljudöverkänslighet, och det finns så mycket att säga! Öronproppar FTW!

Japp, samma problem här. Jag har musiken alltid på jättejätte sakta(om jag lyssnar på musik) och klarar inte av piano musik alls. Nysa, hosta och andra plötsliga ljud är hemska. Kan man faktiskt inte försöka dämpa sig? Det där med att röra ansiktet var intressant. Om nån (eller jag själv) rör mig sakta över kinden så liksom suddas eller dämpas min hörsel. Stimulit blir liksom för starkt och det börjar brusa i öronen. Har alla så?

Jag känner igen det där så snuskigt väl. Jobbar som telefonförsäljare och ibland kan det bli lite… olämpligt med den egenskapen om en arg kund skriker på en bara man hinner presentera vart man ringer ifrån. Har lust att skrika tillbaka "håll käften kärringjävel och skrik inte så högt!!!". Har också hört att det kan vara för att man har lätta drag av Aspergers eller ADHD men jag tvivlar jag, kan det inte bara vara att man har känsliga hörselgångar perhaps? Jag har själv väldiga problem med vaxproppar och får lock i öronen för ingenting, doktorn har sagt att i mitt fall så kan det bero på känsliga hörselgångar iaf. Är det så för dig med öronen också?

Jag förstår precis vad du menar. Speciellt har jag en grej för trimmade moppar med tonårspojkar som med flit får mopparna att låta extra högt. Har hänt flera gånger att jag bara har skrikit rakt ut, fula, dumma ord, när de har passerat. Det gör ju ingen skillnad för man hörs ju för fan inte igenom deras jävla oljud. Usch.

Är extremt ljudkänslig, är på helspänn hela tiden och tror kroppen är inställd på att försvara sig.

Måste sova med öronproppar även om det är knäpptyst för jag får typ panik och jag hör minsta lilla småljud och så kan jag inte somna, trots medicinering.

Kroppen (och/eller huvudet) tror att någon är ute efter den, och så har det ju historiskt också varit, men det brukar ta tid för kroppen att förstå att "faran är över" och trauman som skapar oro och stress kan ju ge fysiska symptom som varar livet ut.

Kanske som ett slags posttraumatiskt stressymptom fast lite mildare. En broscienceteori…

(PS Jag älskar dig, jag älskar dig!)

Känner igen mig. Har andra grejer för mig också. Jag har ingen diagnos, men å andra sidan har jag inte gjort någon utredning heller. Jag tror dock att vi alla har en släng av lite allt möjligt.

Det man upplever som störande, eller som de man lever med lider av det kan man ju alltid arbeta bort sina tillkortakommanden. Det kan ta tid men vill man så går det oftast. Jag har arbetat bort en hel del fobier och det var jobbigt, men det är så värt det!

Sen får man ju helt enkelt lära sig att leva med andra tillkortakommanden. Vi kommer nog aldrig bli helt perfekta, och det kanske är det som gör oss perfekta?

Har ingen diagnos men är själv känslig för sådana irritationer. Jag börjar nästan tro att det är något mänskligt snarare än förknippat med sjukdomar, så många som verkar hålla med. Saker som jag inte klarar av är exempelvis strumpor som sitter snett (eller strumpor i allmänhet) strumpbyxor som hasar ner, min alarmklocka (fast vem gör inte det?) folk som nyser högt (har skrikit "håll käften!" åt sådant mer än en gång) när mitt ex inte stängde av tv:n när han inte tittade på den, alla typer av hårdrock, och i allmänhet folk som pratar för länge utan att komma till sak. Att jag sedan älskar att vistas i bullriga miljöer utomhus, på fester och på jobbet verkar inte kompromissas av detta.

//Emma Hå

Pratade med sonens psykolog när vi skulle på möte på fsk, sonen har autism med bla tillhörande sellektiv ljudkänslighet, hon har samma problem som du med exempelvis barngråt. Hon beskrev precis som du hur hennes flymekanism triggades av tex barngråt.

Vi har alla mer eller mindre drag av olika diagnoser. Både jag och mannen känner igen oss i sonens diagnos i vissa saker. Vilket är mycket vanligt enligt habiliteringen, inte bara föräldrar till barn med diagnoser utan alla. Det är först när det blir ett problem i det sociala livet som man brukar söka hjälp och få en diganos eller inte. För vilken diagnos eller om man får en diganos beror helt på den som ställer diagnosen.

Så samma barn med samma symptom och svårigheter kan få olika diagnoser av olika och ibland samma diganosställare.

Nåväl, nu babblade jag på. Du har fått en hel del bra tips här redan, nu ska du bara hitta ett som funkar för dig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *