Idag så drar vi på födelsedagskalas. För min del blir det två stycken för Anna // Apan Satt i Granen har sitt kalas ikväll. Men innan ska vi till segersäng för kalas hos Anaiah’s David som fyller tre.
Barnkalas är egentligen ganska kompakta små mardrömmar för oss vuxna men det är ju för ungarnas skull liksom. Jag har ju själv stora trauman från min egen barndoms brist på kalas. Jo, jag vet det låter skitroligt, som ett skämt, men fan… jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på det. Jo, det är sant.
Inget kan få en att känna sig så ensam och utanför och bortglömd liksom. Speciellt när man gick på kalas hos klasskompisarna och såg hur mycket tid och energi deras mammor och pappor lagt ner. Jag var ett väldigt avundsjukt barn kan jag tillägga. Och längtansfullt. Jag längtade konstant efter allt det där som alla andra hade.
Morsan bakade oftast en tårta och bjöd in min bästis Sabina. Och så var det med det liksom. Inget kalas, inga andra barn, inget speciellt. Just another day liksom.
Så DÄRFÖR går man på kalas. För ungarna. För att den där lilla ungen som fyller år ska få en dag att minnas med värme.
Redo för kalas.
Och appropå Anna // Apan Satt i Granen och hennes födelsedag, så tycker jag att ni… nej jag KRÄVER att ni ska gå in och gilla hennes Facebooksida. Gör det nu.
0 svar på ”Ge ungarna en dag att minnas med värme”
Så jäkla bra skrivet!!!!!
Synd att inte alla tänker som dig.
Hoppas ni går en bra dag med alla kalas nu.kram
Hej sköna böna! Jag börjar fundera på min egen barndom, man hade inte alltid kalas på 70talet, kanske för 4-5 stycken, inte för hela klassen som det är nu. Hoppas att mina killar inte tyckte att jag ordnade för små kalas… Tror inte det iaf!;)))
Hade kalas för alla i klassen till de gick i typ 2 an sen pallade jag inte, men tror de kände och känner sig helt unika på sina dagar! Kram å tack för bästa bloggen
Jag har lite tvärtom minnen av kalas, det funkade fram till jag började lekis tror jag. Men sen blev kalas mest en jobbig grej, ångest och inte alls roligt. Självklart kommer det bli kalas härhemma, men med lite lyhördhet, för den dagen ifall den kommer när han helt enkelt inte vill ha kalas.
Mitt enda minne från mina kalas är en gång då en kamrat pratade med munnen full av bullar. Det var äckligt. Jag var också lite ledsen av att aldrig ha kalas på min födelsedag, eftersom den inträffade på sommare då folk var på landet.
Jag vet att vi hade lekar på kalasen, men minns inte att det var annat än att man deltog för att det var det man förväntades göra.
Så det här med kalas kanske är viktigare för föräldrarna än för barnen? Och för dem som inte hade kalas som barn?
Skulle vara kul att få läsa kommentarer från dem som verkligen har underbara minnen från sina kalas.
Och undrar hur kalasen skulle se ut om barnen själva fick bestämma?
Hade typ som du, tårta och min bästis. Tyckte det var skitsoft, gillade inte andra barn och uppståndelse så mycket, ej heller att stå i centrum. Vi hade heller inte haft råd med stort kalas. Tycker det verkar vara lite överdrivet idag med hela dagisgrupper som ska komma. En klassfråga också såklart.
Nu är mina barn bara ett år men hoppas vi kan ordna nån schysst kompromiss när de ska börja firas på riktigt.
Om jag skå ordna kalas för fler än 5 ungar tänker jag fan kräva att deras föräldrar kommer med. Annars orkar man ju fan inte!
Jag var nog ett märkligt barn, för jag ville inte ha barnkalas. Jag har alltid ogillat stora grupper. Jag var sällan på kompisars kalas heller, nån enstaka gång bara. Jag minns att jag hade ett barnkalas när jag fyllde 10 eller om det var 9. Sen hade jag ett mindre sådant runt 5-6 år. Men annars ville jag bara fira med familjen.
för mig var det helt tvärtom, mina föräldrar ordnade med stora barnkalas och barndiscon. Jag tyckte det var mest jobbigt. Men det sa jag inte, jag sa ju att jag ville ha kalas, för det var man ju TVUNGEN eftersom kompisarna hade, typ. Så jag får nog skylla mig själv. Man får inte glömma att fråga barnen bara, vad dem vill ha egentligen.
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=fNAzBZnhnBw
Du kanske har sett denna 🙂
Tja. Det finns säkerlingen många som går runt och känner sig ärrade av sina barnkalas och önskar att morsan och farsan bara kunde låtit bli, bara haft en liten grej ensamma hemma.
Jag led mig igenom många kalas innan jag vågade säga ifrån. För mycket andra barn, stå i centrum och press. Nej, numera blir det inget festande och det passar mig bäst.
Å vad jag håller med dig! Födelsedagar är en dag då barnet ska få känna hur världen liksom stannar upp och cirkulerar kring just det barnet. En magisk dag. Jag har skrivit mina tankar om ämnet här:
http://enklarejohanna.blogspot.se/2011/01/en-valdigt-speciell-dag.html
och här har jag skrivit om födelesedagskalas
http://enklarejohanna.blogspot.se/2012/02/kalas.html
här också för delen, ifall du vill inspireras till att göra tema-kalas?
http://enklarejohanna.blogspot.se/2011/03/enkla-kalas-med-teman.html
Jag hatade barnkalas när jag var liten. Jag hatade alla lekar och all mat och alla man inte kände och att vara tvungen att umgås och allt.. nej det var inte min grej. När jag var nio fick jag själv bestämma hur mina "kalas" skulle se ut, och då bestämde jag att bara mina fyra närmsta kompisar skulle komma, vi skulle fika lite och sen räkna matte eller nåt annat vi var intresserade av. Jag slutade även gå på andras kalas vid den tiden. Jag umgicks ändå inte med några klasskompisar, när jag jag i lågstadiet umgicks jag nästan bara med folk som var 12-14, och vi räknade hellre matte eller spelade tv-spel än lekte. Jag var ett rätt märkligt barn. 🙂
Men alltså.. Vilka barn ska man bjuda in då? Jag vill också ge mina barn minnesvärda födelsedagar just för att jag haft skitkassa födelsedagar. Min födelsedag påminner mig alltid om hur oälskad och bortglömd jag är. Men jag känner inte så många barnfamiljer. När mina barn fyller så är enda barnen som kommer min bästa väns barn, förvisso är det 8 st barn. Jag känner inga föräldrar på förskolan och dottern leker inte direkt med nån där på det planet så att säga. Får ångest när jag tänker på det, att min dotter kanske kommer känna lika som mig.
Jag var precis lika avundsjuk. Fast jag hatade ändå att gå på andras kalas med, för jag kände mig lika utanför även när jag var på dem. Jag passade liksom inte in.
Kalas borde göras med värme precis som du skriver
Har samma "barndomstrauma". Fick ALDRIG ett kalas…aldrig någonsin. Idag fyller min dotter sex år (ja hon fyller IDAG) och jag ordnade stort kalas på ett lekland och hon fick bjuda in kompisar, öppna presenter, äta glass och tårta och leka. Jag kände mig så glad att jag kunde ge henne detta…ett riktigt äkta "barn älska men vuxna hatar" KALAS. Ett sådant kalas som jag bara kunde drömma om som barn.
Hmm, såg precis Viktväktarnas reklam till höger i bloggen igen..?
Du är väldigt klok i dina tankar, men jag tror som någon annan skrev tidigare att tänka på att fråga vad barnen vill. Det är inte säkert att kalas med många barn och tårta är det viktigaste för dina barn baserat på att det är något du minns så starkt. Tänk på att dina barn får så mycket annat hela tiden som du också saknade. Men om de vill ha stora kalas och mår bra av andras så är det väl bara att köra på. Dina barn har tur som har dig som sin mamma!
Den här bilden http://weheartit.com/entry/18415756/via/laurute5565 har cirkulerat mycket på internet-forum nu. Weheartit är en hemsida där många tonåringar hänger… Man känner direkt igen sig i känslan, även om jag idag har accepterat/är nöjd med mitt utseende!
Som någon annan skrev, så tror jag nyckeln är att lyssna på vad barnet vill och inte bara köra på vad man själv tycker är bäst (för att det-ska-vara-så eller för att man själv hade önskat det som liten). Tror många barn – precis som jag var – är kalashatare som mycket hellre skulle vilja ha en mysig dag med familjen eller någon enstaka kompis, kanske en utflykt eller ett biobesök.
Blir lätt så att man som vuxen vill kompensera allt man saknade i sin egen barndom och man glömmer bort att barnen är helt andra människor med helt andra önskningar och behov.
Åh, men det är klart att man vill ha kalas när man fyller år! Och gå på kalas med. Det är så mysigt även om jag är beredd att hålla med om att det för många vuxna är väldigt gulligullbetonat 😉
Nu var jag tvungen att tänka efter, men jag har inget särskilt minne av barnkalas alls. Min mamma var hemma i stort sett hela min barndom, jag har två yngre syskon, så jag gick inte på dagis. Lekte mest med barnen till min mammas väninnor, när de kom på besök från sina städer, och någon grannunge. De närmaste släktingarna kom helgen efter födelsedagen och drack kaffe och åt tårta. Sen hade mamma några väninnor som hade barn i ungefär samma ålder som mig och mina syskon, de bjöds in på kalas någon gång enligt fotoalbumet, ibland var nog någon lekkompis med.
I skolåldern blev det annorlunda, då bjöds alltid alla tjejer i klassen till varandra, sen blev det party med tjejer och killar (stackars föräldrar!) i något år, och sen gick det över i tjejmiddagar för närmaste kompisarna. Det var liksom så det gick till, så det var inte så mycket att reflektera över. Kan nog tänka mig att jag själv inte ville ha kalas alla gånger, men blev "övertalad" av föräldrarna.
Det jag uppskattade mest var själva födelsedagskvällen. Då var det bara vi i familjen och så hade mamma lagat något lite extra gott. Det var mysigt.
Den unge jag var då hade inte uppskattat en massa ståhej, jag var ett ganska lugnt och blygt barn och hade nog gärna avstått från kalasen ibland, som sagt. Och födelsedagar är fortfarande inte min grej, jag firar oftast inte alls på något särskilt sätt och vill ha det så.
Men självklart tycker inte alla barn om kalas! Jag tror inte LD menar att man ska ge sitt barn ett party bara för sakens skull…vare sig ungen vill ha det eller inte. Själv gillar jag inte barnkalas (som vuxen då) och jag hade varit jätteglad om mitt barn velat ha ett mer stillsamt firande. Men nu så längtade hon halvt ihjäl sig efter ett "riktigt" barnkalas efter fem år av familjefirande. Så hon fick vad hon ville, ett "riktigt" kalas där hon fick bjuda in kompisar och äta glass och få godispåse och allt annat som hör till…och hon älskade det. Men hade givetvis inte arrangerat ett sådant kalas för henne om hon inte ville det själv.
Av kommentarerna att döma verkar det vara blandat, vissa gillade inte ens att ha stora kalas. Å andra sidan vet man ju som liten inte riktigt vad man gillar så det är väl klokt att som förälder både hålla små och stora kalas.
Vad paff jag blev när jag såg att du hade en LCHF-blogg! Det kändes inte alls likt dig, som verkar vilja njuta av alla livsmedel 🙂
Tyvärr tror jag att det är väldigt många som känner igen sig i det du skriver. Jag har liknande minnen från min barndom så det är klart som fan att man kommer slänga till med ett hejdundranskalas när ungen fyller 1 år om två veckor typ!
Åååh känner så igen mig. Jag fick två kalas, ena när jag fyllde 2 och andra när jag fyllde 6. Dessa kalas slutade min mamma aldrig att prata om. Hur fint hon fixat och hur alla barnen var så glada osv. Men resten av födelsedagarna. Det var en sockerkaka och så fick jag bjuda hem en kompis på fika. Till frukost fick jag ofta någon godsak också dagen till ära. När jag fyllde 8 fick jag ett täcke till sängen…..alltså själva täcket som man stoppar in i påslakanet. Tack !
Jag ville aldrig ha kalas med andra barn eller vuxna när jag var barn, utan ville mest vara med familjen bara. Jag gick inte heller på andras kalas när jag var liten. Jag tyckte det var för mycket barn och för rörigt. Jag hade kalas en gång men det var inte speciellt roligt. Nu när jag är vuxen tycker jag inte heller direkt om att "fira" min födelsedag. Jag spenderar den oftast med familjen men vi gör inte direkt något speciellt förutom att kanske äta god mat och tårta. Det när nog ganska olika vad man vill ha som barn, kalas eller inte. Det viktigaste är nog att verkligen lyssna på vad sitt barn vill ha, bortsett från hur man själv har haft det.
Usch, kalas ger mig ångest redan nu, fastän Eddie bara är två bast. Jag var den som blev inbjuden för att de var tvungna, och tro mig, det märktes. Shit vad jag hoppas att Eddie aldrig behöver uppleva det…
Hej hopp! Jobbar du någonstans eller är du din egen chef?
Läste någonstans att en bra "maxgräns" när det gäller hur många man ska bjuda in är barnets ålder- 2 år =2 kompisar osv. Detta skulle vara lagom mycket för barnet att ta in. Själv undviker jag barnkalas så länge jag kan, det vill säga tills min lille ber om det….
Har fortfarande ångest över att min mamma alltid tjatade om att det var "min stora dag" på födelsedagen. Det blev ett sådant krav att jag skulle vara superlycklig och festa jättemycket och allt skulle vara perfekt och…
*yech*