Kategorier
Vardagstrams

#hälsohets = osund fixering vid hälsa, andras eller sin egen.

 
Diskussionen de senaste dagarna har varit en orgie i ”goda råd” och missuppfattningar så jag kan börja med att säga, nej.
 
Jag ”förespråkar” inte övervikt hur fan nu det egentligen går till. Jag förespråkar rätten att slippa skämmas, slippa ha ångest, slippa må dåligt över hur man ser ut eller i sin kropp oavsett storlek. Ja, jag talar om rätten att vara tjock, tjock som en jävla blåval, svullandes benåjerrys och Fridaysmilkshakes tills du faller ner död om du så vill, utan att känna skam eller skuld. 
 
Jag har inte kritiserat de som tränar eller vill gå ner i vikt. Inte heller sagt nåt om att träning är dåligt eller att övervikt är sunt eller att de som vill må bra är dumma. Det är inte heller sundhet jag kallar #hälsohets. Däremot är det en osund fixering vid hälsa, andras eller sin egen, som jag syftar på. 
 
(Förstår ni hur svårt det är att föra en diskussion när större delen av tiden går åt att försvara sig mot människor som lägger in egna tolkningar mellan raderna?) 
 
När jag startade diskussionen på twitter under hashtaggen #hälsohets så var det många som menade att jag använde fel ord och att vikt inte hade nåt med med hälsa att göra och det håller jag verkligen med om. Problemet är att för en majoritet så går hälsa alltid alltid alltid i hand med hur mycket personen väger och att det i sin tur bidrar till att de flesta som fokuserar på hälsa även fokuserar på vikt. Nej, självklart inte om du redan ÄR smal för då är vikten ett ickeproblem. 
 
Jag har de senaste dagarna fått lyssna till förståsigpåare som ska tala om för mig hur ohälsosam jag är och jag har verkligen bara en sak att säga dessa och det är ingenting trevligt. 
 
 
Jag har varit smal. Nästintill löjligt sjukligt smal och även om jag emellanåt fick kommentarer som ”ska du inte äta lite?” till ”Natashja måste ha en ätstörning” så fick jag odelat mycket bekräftelse för hur rätt min kropp var. Hur snygg den var, hur fit den var, hur ….. frisk den var. Under denna tid så levde jag uteslutande på cigaretter och kaffe. Med en eventuell banan, några mackor och lite billiga kinesiska nudlar emellanåt. Jag gymmade aldrig, gick inga snabba promenader och den enda motion jag fick var när jag fylledansade på tre bockar tre dagar i veckan ackompanjerad av en stor stark. 
 
 
Skål!
 
Men det var inte en jävel som skulle komma och berätta för mig hur ohälsosam jag var. Inte en jävel. Men är man tjock så är man fair game. Ur alla vrår så kravlar folk som tror sig veta precis hur det är, varenda käft är hobbydietister, upprepandes en massa gamla trista ”sanningar” och sjukdomar som vetenskapen idag har bättre kunskap om. (och som tjocka personer ofta har full koll på pga egenintresse) Nej, det är inte hög vikt som orsakar diabetes eller hjärtinfarkt. Vikten är en riskfaktor, precis som det är en riskfaktor att vara man. Eller över 40.
 
Stress, stillasittande, dålig kost, högt blodtryck, rökning, alkoholförtäring och genetiska förutsättningar är orsaken till många av de s.k ”fetmarelaterade” sjukdomar som finns idag. Livsstil med andra ord. Ej vikt.
 
Så att övervikt är ett samhällsproblem är inte sant. 
Att folk rör på sig mindre och äter sämre är däremot det. 
(Övervikt kan dock bli en biverkning av detta)
 
 

 
 
 
 

 
 
Så hur blev jag tjock? Hur blir man tjock om man inte svullar godis och hamburgare hela dagen? Du kan bli tjock av alla möjliga anledningar, sjukdom, mediciner, graviditeter, fel kost osv. För mig var det två graviditeter som hjälpte mig på traven. Sen satt kilona där. men HUR man har gått upp i vikt säger egentligen ingenting om hur man lever nu. För livsstil kan förändras och min livsstil har verkligen förändrats radikalt sen jag var smal. 
 
Att vara tjock är ej synonymt med att äta skit eller sitta stilla. 
 
Och min hälsa? Det finns inga som helst anledningar att vara orolig. Jag, som tillfriskande hypokondriker, har alltid 100% koll på min kropp. Jag misstänker alltid sjukdomar till höger och vänster även om den biten inte är lika psykotisk som tidigare men det innebär att jag har sprungit en del och kollat upp mina värden och vet ni vad? De är perfekta. Jag har ett starkt och friskt hjärta. Jag har lågt blodtryck och det är bara positivt om man bortser från yrsel emellanåt. Jag har inga brister och om jag ska citera sköterskorna som testat mitt socker så skulle jag kunna leva på milkshakes ett helt liv utan att ens komma i närheten av diabetes. 
 
Inte för att jag överhuvudtaget har någon skyldighet att redogöra för min hälsa. Inte för nån. 
 
 
 
Mer läsning:
 
Health at every size: Weight, health and culture
Health at every size på svenska: Hälsa är mer än en siffra
Om övervikt och hälsa: Inlägg om riskfaktorer  
Tasha Fierce: ”As fat as I wanna be”. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”#hälsohets = osund fixering vid hälsa, andras eller sin egen.”

En vän har lyckats gå ner i vikt på egen hand. Hen vägde nog runt 150 kg och vågade inte lägga sig under kniven pga de risker sövning innebär för en mycket tung person. Hen lyckades med dietist och terapi – helt fantastiskt. Nu måste hen dock betala för kirurgi för att bli av med överflödig hud – något som man får subventionerat om man förlorat kilon genom gastro-bypass.

Överviktiga är för övrigt att betrakta som de nya rökarna – lika fritt fram att skjuta på.

Jäklar vad du är duktig på att skriva! Så sant varje ord du skriver. Som tonåring är jag också otroligt trött på att höra "nu när du är ung så ska du inte behöva bry dig så mycket i vad du äter, det är sen efter 40 som du får en dålig ämnesomsättning och börjar lägga på dig en hel massa kilon..". Många glömmer bort att man också hur lätt som helst kan bli lite (eller mycket för den delen) tjock som ung – utan att behöva leva ett ohälsosammare liv än sina smala vänner.

Jag tycker du sätter fingret på nåt jätteviktigt här! Egentligen skulle jag vilja säga att det är skitsamma om övervikt medför hälsorisker eller ej, för hur det än är med den saken gynnar det ingen att skuldbelägga och fokusera så mycket på vikt och yta, precis som du skriver. Oavsett om utseendefixeringen maskeras med ord som "hälsa" och "välbefinnande" så är den lika destruktiv för det! Det sitter inte på något sätt i vikten, det sitter i hur vi hela tiden tvingas förhålla oss till våra kroppar!

Håller helt med. Är man smal kommer man undan med det mest osunda levernet (tills man är riktigt anorektisk kanske). Jag är en förespråkare av motion och sund kost, men tycker verkligen inte att någon har rätten att kommentera någon annans utseende eller kost. Ibland verkar det som att människor tycker att det är deras plikt att upplysa överviktiga om att dem är just överviktiga. Som om det gått dem obemärkt förbi. Om jag ska utgå från mig själv, så tror jag att en av anledningarna till att många smala kan bli så himla arga på tjocka, är att dem nekar sig själva en massa saker som den tjocka, enligt deras begränsade uppfattning, unnar sig utan eftertanke. Tänk om vi bara kunde låta bli att kommentera varandras vikt och när tillfälle gavs vara stöttande istället för nedlåtande!

Jag har följt diskussionen på Twitter och blir helt mörkrädd över alla som inte förstår, som läser mellan raderna och det känns som att vissa käftar emot bara för att käfta. Är så jäkla impad av ditt tålamod!

Jag önskar bara att jag hade hittat din blogg för ett par år sedan, då jag själv tog till radikala metoder för att gå ner mina ca 30 kg övervikt. Idag är jag "normalviktig", men inte så mycket hälsosammare för det. Inte fan mår jag bättre heller. Hatar fortfarande min kropp och vill bara slå ner folk som kommenterar hur "smal och snygg" jag har blivit. Jag tror samhället har format mig så att jag aldrig ska bli nöjd med min kropp, i mitt huvud måste jag alltid gå ner lite till och lite till. Jag levde för sjutton hälsosammare när jag var tjock än vad jag gör nu.

Så sant! Skriver under på ditt resonemang. Har så sakta börjat tänka på hur min kropp känns istället för hur den ser ut. Och slutat prata om mitt utseende, i alla fall när barnen hör på. Tack för det!

Jag tror att lite av problemet också är bekräftelsen. När någon ska bli SUND så måste de tala om det, skrika det från närmsta hustak för att sen låta komplimangerna hagla över hur duktiga de är eller hur snygga de har blivit.

Hälsa är viktigt. Men. Hälsa är något som ska göras för ens egen skull, det krävs inte att en person hela tiden påpekar hur hälsosamma de är eller att de skulle aaaaldrig få för sig att äta eller se ut som person x gör. Det är inte nödvändigt.

Om en person känner att deras livsstil inte är bra för dem så borde de ändra den. Men för sig själva och sin egen skull. Vi borde sluta fokusera på duktighet och hur fan kroppen ser ut.

Fan, jag vill hellre höra en person säga att idag gick de ut och sprang 4 km och behövde inte stanna en enda gång. DET är något att gratulera, inte det faktum att personen kan dra på sig byxor i en mindre storlek.

Jag är förmodligen att betrakta som "normalviktig", om man nu kan vara så svart/vit att sätta en sådan slags etikett på det. (menar därmed inte att JAG anser att jag följer gängse normer vad gäller vikt, och försöker heller inte trampa någon på tårna – gör bara ett snabbt överslag på vad som i gemene mans ögon ses som vare sig över- eller undervikt). Ibland tittar jag på mig själv i spegeln och är nöjd med vad jag ser. Men allt som oftast ser jag bara mulliga armar, en mage som vägrar ligga platt och ett par lår med alldeles för många gropar. Jag har för stor byst för att känna mig bekväm i något som är det minsta urringat, jag har för kantiga höfter och ser bara konstig ut i helfigur. Jag vet inte hur jag skall göra för att bli bekväm i mig själv. Andra säger att jag är "fin som [jag] är" men jag trivs inte. Jag vill bli smalare, jag kan inte hjälpa det. Jag vill ha bort magen och jag vill ha vältränade och snyggare armar och större rumpa och rundare höfter. Helvete. 164 cm lång och väger runt 64-66 kilo. Jag brukade väga 54, jag var inte smalare då (jag har mer muskler nu) men vikten bekräftade mig på något sätt?

Jag har följt diskussionerna på Twitter och måste bara säga; tänk så givande diskussionerna hade varit om mer tid ägnades åt sakfrågan istället för att diskutera vad folk tror man har sagt.

Bra skrivet. Men synd att du måste redogöra för dina egna värden osv. Även om du hade haft dåliga värden ska man inte behöva skämmas, alla har egna val. Och synd att du skriver diabetes när det är diabetes typ 2. Stor skillnad. Folk tror ofta att jag fått diabetes (typ 1) för att jag ätit för osunt och aldrig tränat för att alla tror att diabetes är diabetes typ 2. Sjukt irriterande.

Jag hade ca 3 kilo övervikt när jag fick min diabetes typ 2. Jag har släktingar med 60 kilos övervikt som får alla rätt på sina hälsokontroller medan jag dras med min jävla sjukdom, som i första hand är genetisk i mitt fall. Dock så blir min sjukdom bättre och kan till och med försvinna helt, om jag går ner i vikt. Det är så otroligt surt eftersom jag trivs med min kropp och inte känner något rent skönhetsmässigt behov av att gå ner. Där emot av rent hälsomässiga skäl så vill jag ju gå ner, helt enkelt inte vill vara sjuk… Jag är för övrigt helt med dig på tåget. Nittiotalets "Bli smal och få en kille"- hets bytte bara förklädnad och nu hetsar man för att "bli hälsosam" och " sen är det ju ett plus i kanten att man blir mer liggbar oxå".. Det är så fult. Gymmen sänker åldersgränserna för att "jobba för folkhälsan" vilket hjälper tonåringarna att förklä sina ätstörningar ytterligare.. Det är sjukt.

Håller verkligen med dig! Det är så sjukt att folk inte kan låta bli att komma med "goda råd", att man kan vara så blind att man inte förstår att det inte hjälper. Jag tycker du har skrivit en himla bra text här, om man inte förstår här då kommer man nog aldrig förstå.

När jag reste i västafrika funderade jag på vad det var i stadsbilden som fick mig att slappna av och verkligen njuta. Såfort jag återvände därifrån insåg jag vad det var, all reklam där var så olika den vi har. Stora reklampelare där handlade om smålustiga situationer, leende inte supersmala men inte heller supertjocka modeller som faktiskt hade kläder på sig och istället för att skruva på sig och känna "ja de sista fem kilona ska bort!" så smålog man, beundrade kläderna och… slapp känna sig påhoppad. Jag vet inte om jag är känslig, men det sätter så obehaglig stämning då våra reklamer domineras av sura smala bikinitjejer.

Hälsohetsen.

"Fan vad duktig du är Isabelle, är det nästan 20 kilo nu? Sjukt imponerande att du tränar så mycekt och klarar av att gå ner i vikt!"

Jag var 22 och kräktes varje dag, ibland flera gånger om dagen och hetskompenserade med träning. Gick från 85 till 62 som minst och jäklar vad mycket bekräftelse jag fick för att jag var så "hälsosam och sund."

Jag har fortfarande ångest över mat varje dag, över att jag inte tränar, eller att jag inte tränar tillräckligt mycket, över att byxorna sitter lite lite trängre än förra veckan. Varje gång jag äter mat ger det mig ångest. Allt jag vill är att ha ett förhållande till mig själv och till mat och till träning som är okomplicerat, ett där jag inte mår dåligt av att göra så basalt mänskliga saker.

Och jag blir så trött på det. Förstår #hälsohetsen fullständigt. Jag vill bara kunna vara liksom.

förstår inte hur folk orkar gå igång på allting. att de tror att du är så dum så att du skulle förespråka att inte träna eller att alla ska vara överviktiga. alltså, seriöst – känner de inte dig bättre vid det här laget? att det du vill förespråka är att alla alltid ska få vara sig själva utan att bli bedömda som objekt hela tiden? åh, blir så ledsen att debatten blir så trög för att du måste gå i försvar mot alla som misstolkat allt, hela tiden.

Mycket bra inlägg! Och vad ska man säga… För några år sedan så gick jag ner massor i vikt på kort tid. Alla tjatade om hur "smal och fin" jag hade blivit, så jag fortsatte och utvecklade en form av ortorexi. Jag fattade det inte då, men nu i efterhand så förstår jag att det var så.

Ett exempel: Jag läste matlagning som individuellt val på gymnasiet. En dag hade vi "chokladtema" dvs att vi skulle baka olika chokladkakor/godis. Jag fic k så dåligt samvete efter det att jag stod på crosstrainern i nästan 3 timmar i sträck när jag kom hem bara för att förbränna allt.

Idag är jag mycket fetare mot när jag hälsohetsade, men jag mår betydligt bättre och tycker fortfarande att jag är lika snygg som då.

Vilket fantastiskt inlägg! Detta känns så otroligt skönt att läsa. Jag räknas nog som normalviktig, men jag har ändå gått upp säkert tio kilo det senaste året, trots att min livsstil inte har genomgått någon större förändring. Jag har mått dåligt över det, och gör fortfarande ibland. Men varför ska jag bry mig egentligen? Jag tränar regelbundet och äter oftast hälsosamt. Och jag är frisk, vilket är det viktigaste av allt. Min kropp vill väl helt enkelt ha lite mer fett på magen nu än innan, och då ska den väl få det.

Iofs måste jag ju säga att det kan vara likadant om man är smal. Inte i närheten av samma utstärckning som övervikt, men ändå. Att få höra ofta att man borde äta mer, att vegetarisk mat gör att hjärnan fräter bort, och att det aldrig kan ara bra att träna så mycket som 3 gånger i veckan osv. Det blir jobbigt i längden. Och det beror helt på vem som ser på en så det kommer man nog aldrig ifrån, oavsett kropp.

Det här ämnet gör mig riktigt upprörd! Jag hade en väninna i tonåren, jag var pinnsmal och hon stor. Men hennes livsstil innehöll både mer träning och mycket mindre godsaker än min, ändå fick hon utstå glåpord om att hon skulle dela med sig av chipsen till mig, folk frågade mig om hon snodde min mat och så vidare. När min väninna sedan fick cancer och förlorade massor i vikt fick hon komplimanger för sin smala och "hälsosamma" kropp. Så vrickat att jag inte vet vad!

Skrivit mer om det här:

http://bylovelylina.blogspot.se/2012/09/lycka-ar-inte-en-lagom-fylld-bikini.html

Tycker inte man måste käbbla om vem det är mest synd om, men håller inte alls med om att man får massa positiv bekräftelse för att man är smal. Som smal (snudd på underviktig) som jag har varit senaste åren har jag bara, endast och uteslutande fått höra negativa kommentarer om min kropp – att jag ser benig ut, ser ut som jag har en ätstörning osv och folk som hela tiden måste påminna om att det är faktiskt är hälsosammare och finare med lite hull på kvinnor. Som överviktig var jag dock "härlig" och "kvinnlig" och ingen hade något negativt att säga.

Det är ju inte heller så – tvärtom vad överviktiga verkar tro – att en automatiskt får en idealkropp när en är smal. Visst ska man vara smal – men man ska ju samtidigt ha kurvor, tuttar och mjuka linjer. Som kantig och plattbröstad är du knappast mer okej än en tjockis – snarare mindre eftersom så många älskar "kvinnor som är lite att ta i".

En grej med vikt är ju att det handlar om mycket mer än kost & motion. Hormoner kanske? Det är helt enkelt väldigt svårt att ändra den vikt ens kropp bestämt sig för. Var ganska mullig hela tonåren o fram tills jag fick barn, trots att jag tränade och åt ganska bra. Sedan gick jag ner mycket i vikt i samband med mina graviditeter + lång sjukdom och vad jag nu än gör så går jag inte upp ett kilo. Trots att jag äter och tränar ungefär som innan, så väger jag 15 kg mindre.

Du räddade just min dag! Irrade runt googlandes efter någon som kunde hjälpa mig lite rätt just nu och så kom jag på att jag inte läst dig idag och så är detta det första jag ser! Tack!

Jag skulle vilja starta en studiecirkel med dig som cirkelledare, få prata om det här med någon som har kommit en bit på väg, få prata med andra och hjälpas åt att bemanna (bekvinna?) det här problemet. Jag känner mig så jävla arg och ledsen och hjälplös, jag sitter fast i kroppshetsen, Så länge jag kan minnas har jag hatat min kropp. Jag hatar den lika mycket smal som tjock det är liksom ingen skillnad. För det sitter inte i kilona alls, det sitter i huvudet. Självhatet.

Bra inlägg. Jag funderar lite på vad det beror på, den här hetsen mot överviktiga. Jag är själv normalviktig och har aldrig varit tjock, dock har jag sen jag varit barn varit mer eller mindre osunt fixerad vid vikt och ätande. Nu som vuxen mindre. Jag vet att jag inte är ensam om detta, och jag tror att det bidrar till att så många känner sig lockade att tycka, kommentera, råda och döma de som är tjocka. Vi kämpar allihopa med samma sak, fast i väldigt olika utsträckning, och blir kanske då provocerade av den som dricker den där stora smaskiga milkshaken man själv vill ha men väljer bort pga. vikthetsen. Eller ibland väljer och sen har ångest över.

Det är liksom det egna självföraktet som lyser igenom och appliceras på andra. Och eftersom jag nu inte är överviktig så kan jag ju inbilla mig att jag knäckt koden, och då måste det ju vara min plikt att upplysa alla de stackars tjocka, som inte gjort det. Detta är min spaning i alla fall.

"Jag förespråkar rätten att slippa skämmas, slippa ha ångest, slippa må dåligt över hur man ser ut eller i sin kropp oavsett storlek." Så jävla bra skrivet! Jag är kanske inte att beteckna som överviktig men jag gick upp 15 kg för ett år sedan när jag käkade antideppressiv medicin, 15 kg som jag inte har gått ner även när jag slutat mediciniera. Alltså förut kunde jag äta vad som helst utan att gå upp ett enda gram och har inte tränat regelbundet på år och dar innan heller.

Mår idag konstant dåligt över min kropp och över alla jättesmala människor som ska hetsa om träning och bra mat och kolla snett på en när man säger att man inte tränar (fast dom inte har en aning om varför man inte kan ha strl 34 i kläder längre). Vilket liksom kändes som att det var en helt ok sak att säga när man var smal. Jag trodde som smal verkligen att jag var en person som trivdes med mig själv och min kropp, men efter alla år man pumpats med bilder på smala människor och massa "råd" om hur man ska träna och äta så kan jag (hitills) tydligen inte trivas med sig själv som mullig. Blir så förbannad men kan ändå inte sluta känna så om mig själv. Därför är det så jäkla skönt när någon skriver om ämnet såsom du gör!!! Och människor som tror att viktuppgång måste bero på fel kost eller liknande har ju verkligen NOLL koll…

Åhh du har så rätt. En i min närhet brukade kommentera på hur hälsosamma "tjocka" var tills jag påpekade att han var ju höjden av ohälsosamhet, magrutor till trots.

Det är en konstig värld vi lever i egentligen. Folk blir arga för du är nöjd med att vara "tjock".

Alltså nu måste jag bara säga det, DU ÄR VACKER NATASHJA! Hela du! Du är så jävla bra och jag är så glad att jag hittade hit för något år sen! Det känns som om du har påverkat mig mer än vad någon annan gjort i min närhet!! Det känns faktiskt lite sjukt!

Det här inlägget berörde mig väldigt mycket. Jag har aldrig sett ner på överviktiga. Någonsin. Jag har till och med ibland hamnat i lägen då jag skäms för att vara smal. För det känns så orättvist för jag vet ju hur många, de flesta säkert (?), som kämpar så jävla mycket och "offrar" lika mycket, bara för att få bli smala. Min mamma är överviktig. Hon har kämpat i säkert mer än halva hennes liv emot övervikten.

Alltså jag förstår inte hur folk kan lägga så mycket energi på att kommentera vad andra äter och hur de lever!? Oavsett om de är ohälsosamma eller inte, är det verkligen andras sak att lägga sig i?

Kanske om det är en nära person som man ser lever väldigt väldigt dåligt (min bästa vän levde för några år sedan nästan uteslutande på skräpmat och rörde aldrig på sig.. då kunde jag lite försynt föreslå om hen kanske även kunde köpa frukt eller grönsaker nästa gång hen var ute och handlade). Men annars brukar jag ALDRIG kommentera vad folk äter, det är så otroligt otrevligt tycker jag. Och jag vill inte att folk ska kommentera hur jag äter heller, eller hur jag ser ut. Inte deras ensak tycker jag.

Jag vill ju att folk ska må bra, och må bra över sig själva när de är med mig, så då vill jag inte lägga en massa oberättigad ångest över dem.

Jag läste förresten igenom Fannys inlägg och har i princip gått igenom samma resa – från att ha varit ätstört besatt över min vikt, till att inte bry mig ett skit (pga för mycket ångest) till att i dagsläget ha förstått de verkligt bra anledningarna till en hälsosam livsstil, t.ex. mer energi och allmänt friskare kropp. Men då spelar faktiskt vikten lite roll.

Men någon gång har man ju dragit på sig extra vikt genom att äta och sitta stilla. Visst graviditetsvikt men summan är ju att du ätit mer än du gjort av med oavsett graviditet. Jag är nyförlöst, på gränsen till överviktig för första gången i mitt liv. Det är jobbigt att vara tjock, asjobbigt. Man är långsam, det är tungt att göra saker och kläderna sitter konstigt. Då menar jag kläder i rätt stl, de sitter inte skönt. Jag trivs inte med att vara tjock, jag vantrivs med tjocka magen och låren. Men alla får vara som de vill och trivs med. Jag vill heller inte ha pekpinnar på hur jag väljer att se ut.

Väl talat! Själv tycker jag att man borde sluta använda ordet ’övervikt’ och använda ’undertränad’ istället. För som vi vet är det inte siffrorna på vågen som avgör vår hälsostatus, utan vår livsstil (naturligtvis är den mentala hälsan också viktig när man diskuterar hälsostatus, men så vitt jag har förstått är det inte det det handlar om här).

Tänkte inte skriva någon kommentar, då jag många gånger känner att jag inte har något nytt att tillföra. Men som en nästan 100 kg tung tjej med BMI på ca 37 som lider av hypotyreos och går upp 10 kg av en jävla sallad måste jag säga att jag är lagom trött på dömmande ögon som kollar på mig som om jag slänger i mig en 500 gr hamburgare på 5 minuter och avslutar det med en jävla shake med grädde på, fem gånger om dagen.

Jävligt tråkigt att bli behandlad som skit för att jag är tjock och jävligt tråkigt att jag vaknar nästan varje jobbdag med en klump i halsen eftersom jag ska sätta på mig trasiga och utnötta (mellan benen) jobbarbyxor eller för tajta jobbarbyxor och inte vill beställa nya för att cheferna är utseendefixerade och sätter alla i fack efter hur de ser ut. ALLA.

Och att komma till jobbet dagen efter nyår. När alla frågar om de här jävla nyårslöfterna som de förväntar sig att jag ska svara "gå ner 40 kg" på, kan de ta och stoppa upp där solen inte skiner. Jag har aldrig haft nyårslöften och kommer aldrig ha. Jag förväntar heller inte mig att de ska bry sig om min hälsa, när de själva lever i sina ohälsosamma skal med kebab och chips varje dag. Det är nog större risk att de kolar av en hjärtinfarkt pga allt skit de stoppar i sig, även om de är smala än att jag kolar av något på grund av min vikt.

Imorgon ska jag fråga dem "Hur många kilo ska du gå upp, har du lovat dig själv i år?" Får se vad den frågan ger för reaktion. 🙂

Tack för en fantastisk blogg!

jo men tröttsamt med hälsopisset ju.

jag är fet men väldigt vig och hyfsat vältränad. eller fet och fet men en vardags-smalis skulle nog tycka jag borde gå ner minst 20 kg i vikt. absolut inte jag.

jag kan tänka mig att gå ner fem kg bara för att en del kickboxningsmoves skulle bli enklare

och jag kan inte fatta att någon tycker smal är snygg. why. vad är nice med en vandrande pinne. men visst nu blev det påhopp på de stackars smalingarna. men de tror ju allvar att deras sätt att se på saker är rätt. det är det inte.

Tänk att så många inte förstår vad du menar…jag blir uppriktigt förvånad.

Hälsosam är lika med en frisk kropp och ett balanserat psyke. Inte en kropp med ett speciellt mått eller utseende. Hälsa uppnår man genom att ta hand om sin kropp och sitt psykiska mående inte genom att se ut på visst sätt.

Har en närstående som har en fantastisk kropp (enligt de sk idealen) och som väger perfekt enligt alla jävla skalor och diagram som finns. Personen ifråga spyr och späker sig och lever under konstant ångest eftersom det är enda sättet att hålla den vikten.

Klarar kroppen inte att vara en liten och smärt 36:a

med en vanlig kost och ett sunt liv så är det enda utvägen…om det nu inte hade varit så att det varit okey att ha lite underhudsfett som de flesta av oss är födda med.

vi slåss utan att blinka mot rasism, könsdiskriminering och homofobi men att nedvärdera människor som väger mer än normen det gör vi dagligen utan att känna minsta skam:((

Tack för en fantastisk och omtumlande blogg.

Kram Annika

Oj jag har verkligen precis motsatt bild av det här. Jag tycker att det är så otroligt tabu med övervikt och att det är typ OLAGLIGT i princip att kalla någon för tjock eller överhuvudtaget nämna något den tjocka personens kropp (som du tidigare skrivit om alltså att tjock är ett "fult" ord).

Jag får utstå kommentarer om min kropp varje dag och har kompisar som har samma problem. Är man underviktig så är man helt plötsligt allmän egendom och alla ska kommentera och påpeka hur smal och benig man är. Att man ser sjuk ut, kvinnor ska inte vara så där smala, du ser anorektisk ut (varför är det okej att kolla ner på någon som är anorektisk vet jag inte, det är ett allvarligt problem och ingen diagnos man ska se ner på eller fritt kasta runt), att man måste äta mer. Du borde äta mer och på det här viset och träna. Det är också fullt okej att ta på riktigt smala människors kroppar. Har vid extremt många tillfällen haft kompisar och bekanta som grabbat tag kring min midja, armar,ben och ba oj herregud. Inte kul och sannerligen inte okej. Mina spinkiga vänner är också med om det här ofta.

Har aldrig hört talas om någon som grabbat tag i någons lovehandles och ba oj då. Men det kanske händer lika mycket vad vet jag.

Så fort man lyckas lägga på sig lite så ska det också kommenteras "Åh vad bra och duktig du är, vad fräsch du ser ut" "Du ser kvinnligare ut"osv osv.

Jag inser nu när jag läst din text att det nog ser likadant ut på "both sides of the scale" så att säga kanske med undantaget att smala människor blir "tafsade" på.

Du skriver att det är hälsohets även i ett tidigare inlägg. Att det tjatats tillräckligt om hälsa och jag skulle inte vilja kalla det för hälsohets, utan upplever att människor fokuserar alldeles för lite på att träna äta rätt för sin hälsa och fokuserar mer på de kilon de vill gå ner i vikt och hur deras kroppar ser ut. Vikthets är det absolut men hälsa är ett ord vi borde lyfta fram istället. Jag tycker att det är bra att du lyfter fram att vi borde sluta fokusera på vikten, men vi måste dessvärre fokusera på vår hälsa.

Älskar dina tjockisinlägg! Du peppar verkligen till att vi duger som vi är oavsett tjockhet! Jag är själv tjock och blev det eftter 2 graviditeter. Inget jag hetsar med att bli av med men önskar att jag bara kunde skala av allt tjockt. Du får mej att tycka att jag visst är värd nånting trots att jag är tjock.

Jag tycker du är jättevacker och du är en förebild i många avseenden!

Heja dej!

Jag blir så jävla glad av att läsa detta. Jag själv har varit smal som fan i hela mitt liv, mest på grund av att jag aldrig har varit speciellt intresserad av mat. Jag har alltid fått höra att jag är så snygg, smal, borde bli modell, etc, men jag har fan aldrig haft komplex för något annat än min smala spindelkropp. För två år sedan lyckades jag gå upp från 57 till 85 (är 1.83 lång) och var så stolt. Fick höra att det var bra att jag var nöjd, men inte så mycket mer än så. Min dåvarande fästman påpekade att han gillade slanka tjejer. Nu, efter ett ganska så bad break up, har jag nu gått ner till 70 väldigt hastigt. Alla jag träffar säger att jag passar mycket bättre i detta. Det jag undrar är hur jag kan passa i något som är ett rent svältbeteende, jag lever ju på kaffe, cigg och rötjut, och det som var en hälsosam inställning till mat var en helt okej grej så länge jag var nöjd. Jag vet inte om jag någonsin kommer gå upp så mycket igen, förrän barnen kommer, och gud, vad jag längtar dit.

Här kommer en kommentar jag ska försöka formulera: )

Jag tror att om kroppen är i balans så hamnar man på den vikt som passar en i just det skedet i livet. Jag har valt en livsstil jag vill leva och jag har kommit fram till att den livsstilen vill jag inte förändra, och därför kommer inte min kropp att ändras. Jag tänker inte gå hungrig eller tvångsträna, då är jag hellre nöjd med min kropp som den är.

Önskar att jag hade kommit hit tidigare men jag har aldrig känt mig snyggare. Detta handlar inte om vikt men jag har dessutom gått ner i vikt sen jag blev nöjd med min livsstil utan minsta ansats till att försöka gå ner i vikt. Jag är smal, men jag har varit smalare tidigare och då hatat min kropp.

Hej! Detta har inte alls med ämnet att göra men jag hoppas att du kan svara ändå.

Jag ska börja med balsammetoden nu. Problemet är bara att jag har lika intensivt rött hår som du hade i juni (toning från manic panic). Många säger att balsammetoden inte fungerar lika bra på färgat hår och att jag ska försöka hitta balsam utan glycerin men jag har problem med att hitta detta. Dessutom behöver jag tona om hårer ofta = jag kommer använda sistaschampot ofta. Hur löste du detta? Har du några tips? Det finns nästan ingen iinformation att hitta om detta på de olika forumen.

Fyfan vilket härligt inlägg. Sedan jag la på mig sisådär 40kg har jag fått att självförtroende som heter duga. Jag har t.om setat framför spegeln och svullat chips för att se om jag skulle få ångest (korkad ide?) men det enda jag såg var hur rolig jag såg ut när jag åt. Mer mat åt folket. Vi duger som vi är, oavsett storlek"

Jag blir väldigt glad att du hittat HAES/FA. Det finns mycket bra skrivet, men mest i USA. Den svenska fet-debatten är otroligt ensidig och inskränkt och jag tror det behövs människor som du för att bredda folks vyer.

Det som gjorde den stora skillnaden för mig var att jag hittade bloggar som skrev i ämnet och en bok, Health at every size av Linda Bacon. Paul Campos är också otroligt läsvärd.

Men ibland känns det hopplöst, som att folk är stolta över sin inskränkthet och hyckleriet om att de är ’oroade för hälsa’ när det bara är en front för en fobi för feta personer.

Hej, jag hittade din blogg för inte allt så länge sedan. Jag måste bara säga att du är grym. Du skriver oom viktiga saker. Ibland lite sarkastiskt, med humor, med ironi, men det du vill få fram kommer fram. U go girl!

Detta är mkt bra läsning för en som är i tillfrisknandet från 8 år av ätstörningar typ.

Som började med att jag blev smal när jag var i övre tonåren och alla började se mig från att ha varit osynlig. Jag blev viktig när jag blev smal. Jag var dock inte hälsosam jag hatade ju mig själv och hetstränade/bantade/straffade mig själv varvat med att isolera mig och äta så mycket som bara fick plats och lite till. Tog mig lång tid att inse att ingen mat är farlig eller förbjuden osv, har inte ätit "bra" senaste månaden julen var för svår att hantera men har ingen ångest. Detta inlägg hjälpte mig, jag är hälsosam förutom att jag fortfarande har en latent ätstörning och jag tränar, dricker ej, röker ej, är vegetarian men är inte smal i 50-60 kg’s klassen. Men hälsosam är jag fan. Så tyst dumma jävla värld. Prata med Lady D!!

Fan har blitt religiös på gamla dar, el hur var det? De som hetsar mest kring hälsa är oftast de jävlarna som mått som sämst under sin "ohälsosamma" period och törs inte pola ihop sig med glada fetton av rädsla att "halka ner dit igen". Jag vet inte hur många gånger jag får höra att jag är ett hot mot mänskligheten som både röker ibland och äter choklad för glatta livet; men sen blir folks alltid lika förvånade när de upptäcker att jag också tränar varje dag och har en syreupptagningsförmåga / uthållighet som få i min ålder. Folk kan så lite om andra människor men tror sig veta så mycket baserat på… vad, egentligen? Jag tror att det ohälsosamma (höhö) intresset av andras hälsa beror på den gamla goda "vi mot dem"-instinkten. Genom att distansera sig från det ytligt ohälsosamma framstår man själv – iaf för sig själv – som bättre människa. Men vi andra som hellre jobbar på vårt inre vet bättre, fuck de ytliga mobbarasen. Kram!

Folk väljer att tolka saker fel eller så är de dumma på riktigt. Hur annars kan de få att du säger att man ska respektera människor oavsett storlek till att du förespråkar övervikt?

På tal om hälsa och ohälsa kan jag berätta om en tjej. Hon vägde 44 kg och hade gjort det sen hon var 12, hon gick inte upp i vikt pga sin sjukligt höga ämnesomsättning. Mycket hög ämnesomsättning är INTE nyttigt som många verkar tro. Hon hade brist på i stort sett alla viktiga ämnen eftersom hon levde på skräpmat, och eftersom hög ämnesomsättning innebär att allt man äter passerar alldeles för fort tog hennes kropp knappt upp någon näring. Hon rökte dessutom runt 40 cigg om dagen och drack alkohol upp till 4/vecka. Hon tränade aldrig, hon tyckte inte det behövdes eftersom hon aldrig gick upp i vikt.

Alla kommenterade hur hälsosam och fit hon var, hur lycklig hon var som hade sån ämnesomsättning. Tills dagen hon fick en stroke, då hon var 29 år gammal. När läkarna tog prover blev de seriöst chockade att en så ung människa kunde ha så högt blodtryck, högt kolesterol, så stor näringsbrist och vara i så dålig form. Hon hade hypertyreos, det var därför hennes ämnesomsättning var så hög. Och pga denna hormonrubbning hade hon dessutom slutat få mens, som tyvärr ledde till att hon fick cystor på äggstockarna och blivit steril.

Så, smal är inte synonymt med hälsosam. Tjock är inte synonymt med ohälsosam. Kan vi komma överens om det?

Håller jämt på och dilemmar över detta; det är ju galet puckat att ha en viktblogg samtidigt som jag egentligen anser att man inte ska lägga så mycket energi på att vara viktfixerad. Snacka om dubbelmoral liksom.

Håller till stor del med dig i det du säger, MEN, det är inte sant att man som smal kommer undan med dåligt leverne eller bara prisas för att man är smal. Snarare är det precis lika kritiska kommentarer man får, man får helt enkelt inte vara smal heller i dagens samhälle.

Som en som varit smal hela mitt liv (väldigt, väldigt smal under barndomen och tonåren) så har jag alltid stigmatiseras för vad jag vägt och hur jag sett ut. Allt från mina egna familjemedlemmar till främlingar har ansett sig ha fritt fram till att kritisera och påpeka att jag borde äta mer. Detta resulterade i en extremt dålig självbild och ett självhat (speciellt för min kropp) som jag bar med mig ända upp i vuxen ålder, detta har jag dock numera förändrat med ökad träning och med folk runt mig som accepterat mig för den jag är.

Med det sagt; folk ska få se ut precis som de vill och som de mår bäst av. Är man glad och frisk så spelar det ingen roll om man väger 40 eller 140 kg.

Hallå! Är en 16-årig tjej som har kollat in din blogg nu ett tag. Ville bara säga att av någon anledning får inte dina inlägg om övervikt och utseendefixering mig att inte vilja gå ner i vikt eller sluta raka benen, utan tvärt om. Bara det att du surrar om vikt, utseende och jämlikhet får mig att reagera över det, och därmed börja tänka på det. Så om du verkligen vill få bort all jävla utseendefixering osv, borde även du sluta fixera dig vid det.

Jag blir så upprymd och peppad av dig och så glad att jag kan vältra mig i all din aktivitet här och på twitter å lite varstans. Om du inte läst bloggen "skulden är inte min" så borde du iaf läsa Elisabeths inlägg "spoileralert, det är en tjock tjej med".

Då jag mådde som sämst KUNDE jag inte äta, Jag vägde väl en 50 kilo på mina 172 cm och det enda jag önskade var att jag skulle kunna må bättre så att min matlust skulle öka.

Det gjorde den och jag tycker inte alls att det är vackert med spinkiga människor. Jag vet ju hur tragiskt lite dom får i sig… jag tittade längtande på mulliga människor som mådde gott!

Jag tycker sånt här är så svårt. För 4 år sedan vägde jag 55 kilo till mina 164 centimeter (jag tyckte jag såg HELT perfekt ut) nu väger jag 70 kilo och det är bara för att jag skaffade sambo åt lite för mkt och gott, drack för mkt bärs osv. Jag HATAR hur jag ser ut nu. Fullkomligt hatar. Jag är en sånt pucko som hellre skulle leva på kaffe och cig och vara smal än att se ut såhär. 1 av 10 dagar känner jag mig fin och att jag är sexig och snygg som jag är. Jag kan inte förstå hur man kommer ur självhatet?

Jag håller med helt om att alla ska få se ur hur de vill och förtjänar lika mycket respekt oavsett vikt, både från sig själva och andra. Det är bra att den debatten tas upp på bloggar. Jag håller också med om att man kan gå upp i vikt även om man äter bra och tränar och att alla som har övervikt eller fetma inte har dålig hälsa. Däremot kan jag inte helt hålla med dig om att vikten inte påverkar hälsan. De studier jag har läst om obesitasparadoxen (som omnämns i texten) visar på att det inte är större risk för ohälsa om man är lite överviktig, snarare något minskad risk (även om det inte setts någon sk statistiskt signifikant skillnad). Däremot har samma artiklar tagit upp att det är en ökad risk för ohälsa och dödlighet om man har BMI över 35. Jag tycker inte heller om den hets som finns kring övervikt och fetma, men jag tycker ändå att människor har rätt till information om vad som kan påverka hälsan positivt och negativt. Givetvis får man skriva ur vilken synvinkel man själv vill om man har en blogg. Men det är också viktigt att människor på annat håll får information som grundar sig på vetenskapliga studier och inte bara från bloggar, personers eget tyckande och hobbydietister som du kanske skulle kalla mig 🙂

Jag tycker det är bra att du kämpar emot utseendebetsen, men å andra sidan sitter du i en position där det är ganska enkelt att faktiskt inte bry sig om utseendet speciellt mycket. Du har redan spridit dina gener så att säga och behöver inte slåss i hård konkurrens på partnermarknaden längre.

För dig får beteendet inte samma konsekvenser som det skulle få för en 20-årig tjej som följde ditt exempel.

Svar:
Det är verkligen sorgligt att se människor resonera som du; att liksom värdera livet och möjlighterna utefter hur populär man är på köttmarknaden. Och att du dessutom tror att man är körd om man är ful eller tjock.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

"

ok jag har faktiskt fött barn! *försöker se ut som att det är anledningen*

det har absolut INGET at göra med mitt pastasmaskande och ben&jerry-svullande. "

Detta skrev du 2008, men det kanske inte var du som skrev utan zombiespöket som vandrade vid tangentbordet en solig dag och spelade dig ett spratt?

För övrigt så skriver du annars ganska ofta om tv-serietittande tillsammans med fika om vardagarna, det tycker jag inte heller låter särskilt hälsosamt.

Annars så tycker jag nog att det inte låter särskilt HÄLSOSAMT. Jag behöver alltså inte bara se en bild för att dea slutsatsen att du troligtvis ännu inte äter hälsosam kost.

Svar:
Du är alltså så pass dum i huvudet att du tror att du kan avgöra hur hälsosamt jag lever baserat på vad jag väljer att skriva om i bloggen? Och dessutom hänvisar du till ett över fyra år gammalt inlägg? Asså…. Hahahahaha schas ditt jävla troll.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Japp och på bilder som visar din lekamen. Det må finnas många anledningar till hur folks hälsa och kropp ser ut men med tanke på att du dessutom beskriver dig själv som lat tillsammans med att du fikar med tvtittande om dagarna. Eh, nej det är inte på grund av din graviditet FORTFARANDE som gör att du är fet. sluta skyll i från dig och shape up.

Svar:
gå och dö din jävla fjant
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Haha skrev en liknande sak på min facebook igår! 😀

om man vill "bedömma" om en person är "frisk/hälsosam" så måste man kolla på fler saker än en våg!

man måste kolla vart är fettet? (höft, bröst, lår och rump fett är inte lika farligt som bukfett)

vart kommer fettet ifrån? (skillnad på "onyttigt" fett och "nyttigt" fett även när det är lagt på kroppen)

gener?

kroppsform? (en bred galge klarar mer än en kort galge)

aktivitet? (motion spelar grymt stor roll!)

blod och lever värden? (otroligt viktigt och kan överraska!)

kondition? (syreupptagningen påverkar mycket)

muskelmassa? (alla har inte samma "typ" av muskler, och man kan ha stora och bra muskler under fett)

mående? (mår du bra? ja då är du troligen bra)

Hormoner? (påverkar mer än vad vissa tror och vill erkänna)

m.m (människor är komplexa)

man kan inte bara : Du väger si och så, du är ohälsosam! för det är omöjligt att veta det säkert!

och herreguuu alla vill/kan/ska/borde inte väga 55kg!!! (men vissa vill/kan/ska och gör det)

förut gick jag ner 14kg på 6 månader, fick en massa beröm och pepp att jag skulle fortsätta!

men hallå!? jag var ju nöjd redan ju!

jag hade asbra kondition, jag var stark som en jävla oxe, jag kom i alla kläder som jag ville (jag har aldrig eftersträvat att va en 34a!) och jag mådde bra!

gick aldrig ner något mer för min kropp ville inte, slutade med att jag tappa lusten för träningen och allt det, för gick jag inte ner i vikt så var det ju ingen mening!? (tydligen, enligt alla andra)

jag hatar mig själv för att jag lyssnat på korkade jävla idioter! men jag hatar verkligen inte mig själv för att jag är den jag är!

mitt mål är att må bättre, vikten skiter jag totalt i! men en "biverkning" kommer troligen vara en viktnedgång, men det kommer inte vara "tillräkligt" för samhället och normen, men det skiter jag totalt i!

fuck off liksom, jag ska bli så jävla stark att jag kan krossa deras laptops mellan låren!

få se vem som säger att man är "tjock och ohälsosam" då..

Tack! Blir själv oerhört frustrerad över att du i princip blir bättre bemött om du är Hitler än om du är tjock! Din blogg är förresten den första blogg jag nånsin läst och precis börjat följa (har kännts fullständigt ointressant till nu). Kanske blir det fler om jag hittar några lika bra!

Det här var det bästa jag läst på länge! Tack Natasja!

Jag är numera överviktig med ca 15-20 kg, efter två graviditeter. Första gången gick jag upp över 40kg – UTAN att äta dåligt och sitta still i en soffa i 9 månader. Tvärtom mådde jag så fruktansvärt illa hela tiden att jag bara kunde äta sallader och dricka vatten, jag kräktes mycket och enda chansen för mig att få behålla det jag ätit var att röra mycket på mig. Ändå skenade vikten iväg av bara tusan och den bästa förklaringen jag fått av läkarna är att min kropp fått en "hormonchock".

Hur som helst, innan dess var jag alltid smal. Men på gymnasiet hamnade jag i en riktig svacka, mådde skit och tog ut det på min kropp. Jag drack mycket vatten… ja, ibland var det det enda som min kropp fick i sig på en hel dag. På en bra dag åt jag ett päron och kanske en knäckemacka också. När det var som värst vägde jag 40 kg till mina 162 cm och inte EN ENDA gång var det någon som reagerade! Tvärtom fick jag höra av de flesta att min kropp var så himla fin. "Åh, jag önskar jag hade din kropp. Du passar i alla kläder, allt ser bra ut på dig. Du ser så himla hälsosam ut osv." Hade till och med en "vän" som tyckte jag kunde gå ner lite i vikt… Under den här tiden satte jag inte min fot på ett gym (skolkade från alla idrottslektioner), jag rökte visserligen inte men drack hysteriskt mycket varje gång jag var ute…

Numera är jag som sagt överviktig, men jag är _hälsosam_! Jag motionerar, jag äter rätt och mår bra! Mitt mål är ju att bli av med övervikten, för den i sig tycker jag inte är hälsosam. Men jag tycker heller inte att en smal kropp betyder att man är det.

TACK för att du finns och skriver om sånt här – det behövs någon som synar att bullshit och säger som det är!

Helvete vilket bra inlägg! Du samanfattar liksom allt kring tjockis-/vs/smaliskriget och viktfixeringen och allt det där, tycker precis som du, och det låter så klokt när man läser det. Det är jobbigare än vad jag anade att vara feminist och stå för sina värderingar, men jag blir alltid så pepp när jag går in på din blogg 🙂

Tack för att du är så underbar! Har nog aldrig mått så bra som sedan jag började läsa din blogg. Jag är inte säker på att det bara beror på dig eller om jag bara mognat själv, men du sätter ord på både nya och gamla tankar i min lilla hjärna.När jag får barn ska jag uppfostra dem till att bli som du. Ifrågasättande, självständiga och himla kloka!

Haha sorry för fjäsket. Men jag måste bara uttrycka min tacksamhet för att jag är så lycklig just nu. Eftersom det delvis beror på att jag läser din blogg och känner att det finns allt bra smarta människor här i världen!

Word!

Jag är "smal", väger 65 kg på 171 cm. Har b12-brist, järnbrist, lågt blodvärde, håravfall, hög puls osv.

Är väldigt tacksam över allt sånt här du skriver. Jag är medveten om att jag är smal och anses vara smal av andra men kan inte sluta se mig själv som tjock. Vill gå ner minst 10 kg, trots att det skulle göra mig underviktig. Vill vara "perfekt". För ett år sedan vägde jag 75 kilo. Har alltså gått ner 10 kilo redan. Men ser mig själv fortfarande som lika tjock. Det spelar ingen roll hur mycket vi kämpar för att bli snygga, så kommer vi aldrig bli nöjda, eftersom det är omänskliga ideal som vi (jag) försöker leva upp till.

Tack för att du lärt mig det! Ska bara försöka leva efter det också.

Jag såg dig idag, som många andra, på Nyhetsmorgon. Jag arbetar som hälsoutvecklare och kan absolut hålla med dig om den hets som faktiskt pågår. Det kan tyckas att chefen inte har nått med din hälsa att göra, men det är lönsammare med en frisk personal vilket jag gillar att arbetsgivarna insett. Man tvingas aldrig på företagen och det är många som man inte når med de olika insatserna. Att det är träning i första hand som behöver tas tag i håller jag med dig om att så ofta inte är fallet. Tyvärr är det för känsligt att gå in på de övriga faktorerna som oftast kräver terapi. Stegräknartävling och klättring är den lätta vägen där man kliver på minst tår.

Skönt att fler pratar om det här! Själv är jag överviktig på grund av en hormonstörning, som dessutom gör att jag har ungefär 5% chans att få barn i framtiden (jippi, eller så inte). Med det i bakhuvudet är det ju extra kul att ständigt få råd om hur jag bör äta eller inte. Folk verkar tro att jag trycker en semla till frukost och fem köpespizzor till middag. I själva verket har jag varit sjuk till och från sen födseln på grund av en medfödd funktionsnedsättning och har ALLTID ätit sjukt nyttigt för att min kropp ska må så bra som möjligt, jag gör ständiga kontroller av i princip allt i kroppen som går att mäta; vitaminer, mineraler, blodvärden, kolesterol, syreupptagningsförmåga, kondition med mera. Och, news flash(!), jag ligger i topp när det gäller allt! Jag har svinlågt kolesterol, bättre kondition än snittet för kvinnor i min ålder och alla andra värden ligger superbra. ÄNDÅ så tar sig folk rätten att komma med gliringar om hur jag ska äta och leva ENBART baserat på vad jag väger. Folk som känner mig väl vet att jag äter bra och rör på mig, det är i synnerhet nya bekantskaper som ska komma med sina "omtänksamma" predikningar. Det här kan göra mig väldigt ledsen, särskilt med tanke på att det i princip är omöjligt för min kropp att tappa kilon på grund av hormonrubbningen, så oavsett vad jag gör är jag fettot-som-antagligen-trycker-socker-och-fett i samhällets ögon. I perioder under min sena tonår levde jag med matångest och träningsnarkomani, hoppade över maten flera dagar i sträck, tränade som en idiot på gymmet, var ledsen, gråtfärdig och stingslig dygnet runt. Lyckades som mest gå ner 15 kilo på någon månad och alla i min omgivning tyckte att jag var så "duktig" och "nyttig" samtidigt som jag aldrig mått så psykiskt (och fysiskt) dåligt i hela mitt liv. Även om jag fortfarande idag har ett komplext förhållande till mat, beroende på hur livet ser ut i övrigt, så vill jag aldrig vara tillbaka i det där svarta hålet. Även om många anser att det hälsosammaste jag kan göra är att kravla där nere på botten. DET är sjukt.

”Nej, det är inte hög vikt som orsakar diabetes eller hjärtinfarkt. Vikten är en riskfaktor, precis som det är en riskfaktor att vara man. Eller över 40.”
Vikten går ju dock att påverka, så det är klart att man ses som mer hälsosam om man håller ett lägre BMI.
Undervikt är inte associerat med hjärt och kärlproblem.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *