Kategorier
Vardagstrams

Hur många barn vill ni ha?

Asså, jag vill nog ha ett tredje barn ändå. Fast inte nu. Kanske när jag är fyrtio. (Oroa er inte jag är fertil som en jävla frögurka)
 
Jag tänker att det vore mysigt med en till, men inte bara för min egoistiska skull utan för barnen. För att de inte ”bara” ska ha varandra utan en till. Men sen tänker jag också att det vore så jävla skönt att 1. få en stark rygg först. 2. Få relativt ”självgående” barn först. 
 
När är ni klara?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur många barn vill ni ha?”

Jag är klar!! Har 1 som fyller 3 i september och 1 i magen som är planerad att komma i maj. Hua, min kropp pallar knappt det här! (Jag fyller 28 om 2 veckor).

MIN kropp är inte byggd för en massa graviditeter. Därmed INTE sagt att jag tycker att jag är för gammal, bara min kropp..

Inte orkar jag med det psykiskt heller, saknar egentid! haha

Svar:
Min kropp är inte heller speciellt förtjust i graviditeter, men jag tvivlar starkt på att det skulle ha med ålder att göra för jag är inte gammal. Bara svag.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ett. Jag har dålig erfarenhet av syskon fast jag har så många så jag måste räkna på båda händer (eller kanske just därför). Kanske två om jag märker att barn nr ett är trevligt och inte kommer bli en syskonmisshandlare.

Hade jag blivit planerat gravid med tvillingar hade jag såklart behållit båda två med.

Svar:
Barn bråkar och syskon är ju inga undantag, men hur deras relation blir beror ju mest på hur de fostrats. Tror jag. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Minst 2, eventuellt 3. Men det tredje beror nog på om kroppen orkar med en tredje graviditet. Jag vill ha mina barn tätt så att de är nära varandra i ålder (har själv haft mycket glädje av en nästan jämngammal bror) så jag kommer att satsa på att bli gravid så snart som det är möjligt efter den första. Får hoppas på att det klaffar och att inte amningen fungerar allt för preventivt (det gjorde det inte för min mamma, uppenbarligen) 🙂

Har inga än, men vill ha fyra. Min sambo vill ha tre ("har man fyra måste man ju skaffa en minibuss"). Tänker mig tre nära varandra och sen en sladdis. Fast det kan ju ändras beroende på hur livet ser ut när det väl är dags.

Neeej! Inte tre! Två barn är lagom, då har man varsitt att ta hand om. Själv har jag tre stycken, 5, 5 och 7. Det är för jobbigt, speciellt med tanke på att ett har cancer. Men det är så klart annorlunda om de är så stora så att man känner att man har läget under kontroll innan man får det tredje. Själv har jag fem syskon och det är kul, även om det är svårt att ha tid för alla. Så ur mitt perspektiv som barn kanske fem barn är lagom. Som vuxen har jag lika stor glädje av det som är två år yngre och det som är 17 år yngre, så var inte rädd att vänta lite tycker jag.

Har 1 barn men vill ha 3, kanske 4. Mitt barn ska fylla 3, skulle aldrig orka med en liten nu också. 1:an måste bli minst 4 innan det blir tal om syskon. Vissa dagar orkar man knappt med sig själv så vet inte hur jag skulle klara 3 barn, det får bli en senare fråga.

Jag är klar!

Jag har två (som nu är 5 och 2 år) och är nöjd med det, min familj är komplett. Innan vi fick minstingen så kände jag som någon saknades. Det gör jag inte längre.

MEN när jag ser spädbarn så längtar jag lite efter den tiden. Jag har haft harmoniska spädbarn och kunnat bara flyta med och det saknar jag lite.

Sen är det där med åldern… minstingen kom lite på gränsen, jag fyllde 41 år strax efter och nu vid 43 kan jag inte tänka mig att bli mamma igen. Orka skulle jag nog både fysiskt och mentalt, men jag vill inte.

Annars tycker jag att det har varit toppen att ha nästan 3 år mellan barnen. Ettan hade slutat med blöjor när tvåan kom (hade nattblöjor dock) och kunde klä på sig hjälpligt själv (även om han ibland vill ha hjälp bara för att).

Sen leker barnen mycket tillsammans trots åldersskillnaden och det blir mer och mer ju större tvåan blir.

Har en 8-åring och är inte alls säker på hur jag ska ha det. Ena dagen känns det som att jag vill ha två till och andra känns det som att jag är nöjd som det är. Ungen min är enligt egen utsago inte intresserad av några syskon heller…

Just nu vill jag inte ha något barn alls.. På tal om det så funderade jag lite på det här med barnnyfikenhet.

Är gift och 27år, och den ständiga frågan är "när blir det barn då?" "är det inte dags för barn snart" osv. Det gör mig faktiskt lite förbannad, att det är så lätt för människor att fråga så personliga frågor. Sen att man ser dömmande i blicken när man säger att man inte vill ha barn än är ännu värre.

Att familj och väldigt nära vänner kan fråga är en sak, men jag har träffat folk en gång sen frågar dom det. Uschans.

Jag tror jag är klar nu, med två barn (feb -10 och aug -12). Jag har alltid trott att jag vill ha tre barn men nu känner jag starkare och starkare att jag är klar nu. Fast vem vet, jag kanske också blir sugen på sladdis sen när dom jag redan har blivit självgående 😛

Jag är snart 38, har fyra barn, äldsta 18 och yngsta 7, är absolut "klar" Vill ha min kropp (och kanske lite mer tid)för mej själv nu. Har helt klart fullt upp med tre tonåringar och en liten skoltjej.

Livet är inte tråkigt och händelselöst i alla fall 😉

Min originalplan var att ha tre stycken. Två stycken skulle komma tätt och en liten sladdis. Jag var 29 när ettan kom och tvåan låter tydligen vänta på sig för efter tre missfall så håller vi oss ifrån varandra runt ägglossning då även jag är fertil som en frögurka (eller vad du sa ;)), vi måste få vila litegrann nu.

Men jag tänkte iaf som du, att den tredje och sista skulle komma runt 40.

Jag känner mig färdig. Har en dotter på som fyller 4 i sommar och en som fyller 1 i april. Helt lagom. Visst har jag fått höra att jag (som förresten är 24 år) har en kropp som är som gjord för att bära och föda barn. Men jag orkar inte med fler. Speciellt inte som ensamstående mamma på landet hehe. Fast vem vet, kanske hittar den perfekta mannen för mig och skaffar en sladdis :p förresten, du och din blogg rockar satan. Keep it up! 🙂

har nog alltid tänkt mig två barn, men inte varit främmande för fler. är 2år9mån mellan mig o lillebror och det har varit väldigt lagom.

dottern är nu 1år4mån, o vi funderar nog på börja odla syskon om ett halvår eller så… men sen blir det inga fler. sambon vill inte ha fler (han har två barn sen tidigare). så då får väl även jag va nöjd.

Väntar vårt fjärde och nu är vi klara, hoppas jag! En som är snart 10, en snart 7 och yngsta är 14 månader och bebis kommer om fyra månader. Känns bra! Fyran var inte planerad som de andra tre men välkommen. Jag fyller 31 i år så det får räcka nu. Inte pga åldern utan jag har saker som jag vill göra med mitt liv också.

Har tre och höll på att längta ihjäl mig efter ett till för några år sedan, men nu har den längtan försvunnit. Kan ibland känna en liten sorg över att det inte blev ett barn till, men har helt avskrivit alla tankar på att föda fler även om det rent biologiskt kanske fortfarande finns tid (är 38). De barn jag har börjar bli stora och när jag nu väl kommit ur småbarnsbubblan – fått tillbaka min kropp och tid för egna intressen och tankar – så känns det inte alls lockande att börja om med smått igen.

Jag har 4 stycken, och är klar! De är 11, 9, 8 och 6, med stark sammanhållning och de är glada och trevliga mot varandra och andra. Mest för att jag var föräldraledig i 8 år så att vi kunde vara hemma tillsammans en hel del.

Jo, syskon är det bästa man kan ha och jag älskar mina två yngre syskon väldigt mycket. Jag vet inte om det beror på mig som person eller om det beror på uppfostran. Men av mina erfarenheter så kommer nya familjemedlemmar mötas med kärlek från både föräldrar och syskon. Att skaffa barn är något man aldrig ångrar.

En son på 4 år och jag kan inte på något sätt förstå de som längtar tillbaka till bebistiden och alla jobbiga delar av barnuppfostran, nej ett barn räcker bra för mig.

Svar:
älskar nyfödingar, men ett-, tvååringar är ju en mardröm.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har ju inte börjat än men om man får spåna lite så tror jag att jag kommer satsa på tre 🙂 Är själv äldsta syskonet av tre barn och älskar mina syskon! Trots att vi bråkade som hund och katt när vi var yngre och ibland nu också, vet exakt vilka knappar man ska trycka på, så kändes det skönt att dem alltid finns där 🙂

Jag har ett barn som är 5 månader, jag fyller 26 år i år. Jag vill gärna ha 3-4 barn totalt, men jag vill inte få barn för tätt. Kanske 3 år mellan de första två men sen får det kanske gå 4-5 år innan 3:an kommer… Vill inte ha så många barn som är alltför små på samma gång, känns som att det skulle bli rätt mycket kaos. 😛

Förlora i natt det vi trodde skulle bli vårt fjärde barn. Stor blödning gjorde tillståndet kritiskt för mig. Så just nu känns önskan om en fyra långt borta. Dom andra barnen är 5, 4 och 1,5år. Vilket är helt fantastiskt att följa deras syskonrelation och personligheter.

Svar:
Nej va tråkigt. 🙁 Jag förstår. Kram
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är trettio och min kille fyrtiotvå, så när vi väl sätter igång och ska ha barn får det bli två snabba, på raken, tänker jag. Helst så pass snabba att man slipper gå tillbaka till att jobba mellan, men det kanske är rent önsketänkande. Egentligen skulle jag nog nöja mig med ett barn, men det är det där med att ha syskon att luta sig mot. Det är något alla borde få ha.

Jag är klar. Har fem barn som är 5, 15, 18, 20 och 21 år gamla.

Om min kropp hade orkat skulle jag ha velat ha ett syskon i närmre ålder till min femåring. Hon är på många sätt ett ensambarn och har inte den syskonnärhet med de äldre som de har med varandra.

Jag var 38 år när yngsta föddes. Lätt som en plätt nu men jag gruvar mig lite för hur det ska bli i tonåren: Jag hoppas att jag kommer orka vara lika engagerad i henne och ta alla smällar som jag orkar med de äldre.

Har 2, en snart 3 och en på 6 månader.

Vill gärna ha två till, om typ 10 år eller så.

Blir själv 27 i år så det känns inte helt omöjligt.

Men vi får se hur det ser ut i framtiden 🙂

Har ju ett par år på mig att fundera.

Gubben skulle ha 17 sa han från början…

Jag har en pojk som blir 6 nu i februari. Skulle verkligen vilja ha ett barn till, men min sambo vill inte. Är 28 nu men skulle lika väl tänka mig ett till när jag är 40 år. Min mamma fick sin sista som 40 åring 🙂 så härligt med ett litet syskon när jag själv var 20. Så min son och hans moster är det inte ens 2 år i mellan. Vi har en super bra relation.

Är preggo med barn nr 6, 7 veckor kvar. Känns som att det borde bli en till, hoppas på det iaf. Men det är lätt för mig att säga, som aldrig går upp på nätterna.. Det får deras pappa göra.

Men å men gud vilket intressant ämne! (nu måste jag själv skriva om det här ämnet också precis som jag var tvungen att göra om "svenne-vitt".

Jag har 1 barn nu. På 2½ år. Jag har ALLTID, alltid alltid sagt att jag ska minsann ha 2 barn. Efter förlossningen sa jag aldrig mer. 1 är bra. Sen ville jag ha 2. Sen tyckte jag 3 läst mysigt och sen sa jag faktiskt till och med att fler ändå är inte helt omöjligt. (snacka om besluts ångest) Nu. Känner jag mig SÅ nöjd med EN. Det som just IDAG får mig att tvivla är när alla tar sin jävla frihet till att yttra sina åsikter om det: "Men bara EN?! Syskon är det finaste man kan ge ett barn". Osv.

Nu får ni GÄRNA ge mig era åsikter. Är det alltså så att ett ensamt barn kommer må dåligt för att de inte har några syskon?????

Svar:
jag kan garantera att det inte finns några kopplingar till syskon huruvida man mår bra eller ej. osv. Men jag kan känna att jag själv har saknat att ha syskon. Nu har jag ju biologiska sådana, men jag växte upp som ensambarn och har ingen kontakt med dem. Jag tror att syskon är det finaste man kan ge sina barn, men det är ju inte samma sak som att barn skulle må dåligt av att inte ha syskon. Skaffa bara så många barn DU vill ha.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag var "klar" efter två barn, födda av mig.

Därefter har vi varit familjehem för sex barn.

Har man kärlek över så är det fint att hjälpa

barn som har det trassligt eller för jävligt.

Så det kan jag rekommendera!

Svar:
Familjehem har vi pratat om, jag och maken, men vette fan om jag klarar hjärtevärken
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Väntar tvåan nu, som är beräknad att dyka upp vilken dag som helst. Har inte riktigt bestämt mig om jag är nöjd så. Det får jag nog se framöver.

Appropå ensambarn så har jag varit väldigt bestämd att vi skulle ha två minst så att det alltid skulle finnas nån där. Drömmen om ett syskon liksom. Med det sagt så kan jag väl änfå inte säga att jag har mått dåligt av att inte ha ett syskon, så det tror jag inte du behöver oroa dig för, Kakan…

Har ett barn, vill ha minst 4 till. Graviditet är min kropps bästa tillstånd!! Och herregud vad jag njuter av vårt barn hela tiden, även om det är fruktansvärt tungt ibland, jag äälskar att vara mamma!!

Svar till Kakan här ovanför – Jag är ensambarn och har alltid mått alldeles utmärkt av det. Aldrig känt mig ensam, har inget stort behov av prylar (trots att jag alltid fick allt jag ville ha + lite till av mina föräldrar). Mina föräldrar hade alltid tid för mig och idag är jag väldigt självständig och trygg i den jag är. Jag kommer antagligen också bara skaffa ett barn, för då vet jag att jag kommer vara tillräcklig ha tid för det barnet. MEN, det här är som sagt bara MIN upplevelse. Finns säkert olyckliga ensambarn som längtat efter syskon också, jag har bara väldigt svårt att relatera till det. 🙂

Har en 2-årig halvgrek på soffan och en blivande halvgrek i magen :). Älskar att vara gravid, men fyller 41 i år så det här blir nog det sista. Fast man vet ju aldrig, det där med frögurka stämmer rätt bra på mig också.

Svar:
Ja, halvgreker är ju lite sådär extra bäst så det är fint att du berikar världen med fler. ;-P
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vill inte ha barn alls som det ser ut nu och tack och lov är sambo inne på i princip samma spår. Han vet dock att han är fri att gå om längtan blir för stor. I övrigt tror jag inte på graviditeter över 35. Jag lägger mig inte i hur andra gör men personligen hade jag aldrig – med de risker som medföljer pga början till uttröttat DNA – skaffat barn då. Riskerna ökar för t.ex. en mängd syndrom och funktionshinder som på inga sätt är fel när de händer men kanske inte heller bör riskeras. Adoption, däremot, är något jag kan tänka på ibland. Ta hand om de i nöd, osv.

Har fött sex barn och det var för lite. Har en väl börjat är det svårt att sluta 🙂 men eftersom jag vill föda hemma insåg vi att det skulle vi inte kunna göra om det blev en till (jag var fyrtio när sisten kom) så vi valde att sluta där. Nu, flera år senare har jag också själsligen landat i det beslutet.

Ps: Jag lever med barn, jag HAR dom inte! (Sorry – de är varken våra ägodelar eller accessoarer!)

Har en unge på tre år och en unge på ett år och tror att det är färdigt med barn för vår del nu. Maken vill inte ha fler och skulle kunna sterilisera sig idag, men jag vill att han väntar lite. Jag har en hormonspiral som ska tas ut om fyra år så jag tycker vi kan avvakta till dess och sen avgöra om vi verkligen inte vill ha fler då. Vi har inte alls haft det där harmoniska småbarnsfluffet när våra varit bebisar (kolik och mjölkallergi) och jag är rädd att vi skulle ångra oss om vi tog ett beslut nu när vi är påverkade av långvarig sömnbrist och treårstrots.

Vi sa att vi skulle ha två tätt och en sladdis. Efter första fick maken kalla fötter, men 1,5 år senare ville han ändå skaffa ett syskon. Nu är storebror 3,5 och lillebror 1 och jag vill gärna följa vår ursprungliga plan på en sladdis om ca 4 år. Maken är INTE sugen, men säger saker ibland som får mig att tro att han kan bli övertalad. 😉 Vi vet sen tidigare att vi båda avskyr första året, så när han kommit över det går det nog att få igenom en till. Ingen större panik annars dock, jag kan nöja mig med två!

Jag fick ju (som du kanske minns?:-))mitt tredje ett par veckor för Apan, mina barn är nu 10 år,2 år(om ett par veckor) och tre månader. Just NU räcker det jättebra, är precis så jag orkar med, o då är ju ändå äldsta "självgående" men vill/behöver ändå uppmärksamhet och en del av min tid.

MEN jag vill inte säga att jag är klar, o inte min sambo heller. Vi vill inte säga att vi inte ska ha fler, o inte heller att vi SKA ha fler. Bara att vi inte ska ha det NU, o sen får tiden och livet utvisa vad det blir. Jag är öppen i tanken för ett barn nr 4 om några år, när jag är runt 35-36 kanske. Min kropp har klarat av tre graviditeter samt förlossningar på ett ypperligt sätt, men ändå är jag rätt slut nu så…;-)

Har två, 3 och 6 år gamla. Då och då översköljs jag av längtan efter ett tredje och däremellan är jag nöjd med vår familj som den är nu och ser bara det jobbiga med ett spädbarn och att vara fattig föräldraledig och hur ska barnet få plats i lägenheten och hur ska jag våga säga på jobbet att jag ska vara föräldraledig osv. Min man vill inte ha ett till barn men om det var galet viktigt för mig skulle han nog ändra sig för min skull.

Vill helst inte vara alltför gammal förälder heller (är 33 nu) eftersom det finns en ärftlig reumatisk sjukdom i min släkt som jag ev. har. Min mamma har nu gått i förtidspension vid 58 pga den. Hon har varit riktigt dålig de senaste 10 åren och skulle aldrig ha orkat med ett barn. Ifall jag också har sjukdomen och skulle vänta några år med barn skulle jag också kunna bli riktigt sjuk när barnet fortfarande är i skolåldern. Det känns inte rätt mot barnet. Alltså måste jag bestämma mig snabbt om om om jag vill ha ett till barn.

Jag och mitt ena barn har också en ärftlig njurmissbildning som småsyskonet inte fick. Vet inte om jag orkar få ett till sjukt barn och gå igenom mer oro, medicineringar och operationer. Allt blev bra till slut med mitt barn men det är inte säkert att det skulle bli det med ett ev. nästa barn.

Barnen vill väldigt gärna ha ett syskon och skulle vara till stor hjälp för oss föräldrar. Båda är blöjfria och självgående sedan länge.

Färdig! 😀

Jag har en dotter född juni -12. Jag är 77:a. Känner inget (understruket med en miljard utropstecken) sug efter en ytterligare graviditet. Life is gooooooood nu, det kommer inte att bli dubbelt så bra med dubbelt så många barn…

@Kakan: Jag växte upp som endabarn. Hade jag fått välja hade jag haft syskon även om det såklart är för och nackdelar med det med. Skulle råda föräldrar till endabarn (för att undvika att de blir just "ensambarn";) att satsa lite extra på att få barnet att knyta andra sociala "nätverk" och jämnåriga vänner tidigt. Tror också det är lättare för utåtriktade kavata barn än blyga, timida att vara utan syskon.

Jag är redan klar med mina noll barn. Har aldrig velat ha barn. Inte när jag sjäv var ett barn, inte som tonåring och inte nu heller som nästan 30-åring. Ett val som provocerar och förvånar många. Jag hatar normen att man måste vilja ha barn.

Jag har tre barn och är helt FÄRDIG, haha,

En tonåring & två småttingar.

Fick barn nr2 när den första var tio och ba,

Lätt som en plätt, en annan har vanan inne, osv…

Så vi fick en till två år senare för man passar väl på, den här ska inte växa upp helt solo som den första, ja du förstår. Men två blöjbarn är inte lika lätt som ett om man säger så (ni som vet, vet!)

Nu är jag klar for ever!

3 är perfekt för mig, och de är verkligen ett bra lag, håller ihop, (när de inte slåss då)!

@Kakan

Finns ju förstås både för- och nackdelar med allt och jag tror inte något är automatiskt bara bra eller bara dåligt. Var själv ensambarn till jag var nästan tio & har en mycket god vän som är ensambarn. Ingen av oss kände att vi led av att inte ha syskon. Som ensam får man ju (ofta) väldigt mycket mer uppmärksamhet av föräldrar och andra släktingar och (tror jag) mer utrymme att utvecklas fritt (i en syskonskara blir det lätt att man får en bestämd roll som styrs mycket av syskonens personligheter, man blir "den ordentliga", "den musikaliska" osv) och mer tid att fördjupa sina intressen.

Sedan behöver man ju inte vara helt ensam bara för att man inte har syskon. Min vän har tex en stor släkt och nära kontakt med sina kusiner.

Jag har alltid sagt att jag vill ha tre barn, varken mer eller mindre. Min man sa max två då han tror att det alltid blir synd om mellanbarnet.

Men som det ser ut nu så kommer jag vara jävligt tacksam om vi lyckas "skaffa" ett enda. Tyvärr visade det sig att jag var den totala motsatsen till frögurka, vilket gör att jag sitter här och är oändligt avundsjuk på er andra som har lyckats skapa små bebismirakel. Men som sagt, tre hade varit ett bra antal.

Har tre stycken. 14, 11 och 9 år. Egentligen skulle jag velat haft en 4:e men maken är inte av samma uppfattning.

Nu har det dock gått så lång tid sedan yngsta var liten att det ändå är rätt skönt med självgående barn.

Känner mig ganska nöjd ändå.

Vi har tre töser och nej jag känner mig inte klar än 🙂 Är ju från en stor familj själv (vi är sex syskon, helsyskon..) och skulle gärna få en eller två små ligister till! Jag är 37 nu och "minstingen" är 9 år så en liten bebis skulle gärna få göra entré inom ett år eller så. Jobbar på det… 🙂

Jag och karln bestämde redan innan vi blev gravida att 1 barn räcker. Vi vill kunna rå om varandra och ha tid för både familj och egna intressen. När bebisen var 6 månader startade vi processen att sterilisera mannen och det var INTE lätt! Den första läkaren sa rent ut till mannen att han inte tyckte att det var en bra idé pga av att han i framtiden kunde träffa en ny kvinna och då borde kunna "erbjuda" henne ett barn. Vi fick valsa runt hos många läkare innan det tillslut kunde bli av.

Har hela mitt vuxna liv velat ha noll barn. Så började maken bli lite till åren och vi bestämde att vi skulle försöka innan han blev för gammal. Intet ont om äldre föräldrar, det kändes inte rätt för oss bara. Nu har vi en liten pojke på 16 månader som vi älskar över allt annat, men vi skall inte ha några fler. Många finner det provocerande och själviskt att vi väljer att stanna vid ett barn, flera har sagt det till oss att det egentligen inte är ett alternativ och antytt att vi är dåliga föräldrar eftersom vi väljer att ha ett ensambarn. Folk kan ta sig i arslet.

Svar:
alla beslut man tar kring barn är väl själviska? Egentligen ju. Att ha ett? Att ha inget? Att ha flera? Det är väl knappast nån som skaffar barn för nån annan än sig själv egentligen. Dumt argument ju men fattar hur många det är som resonerar så.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är tråkig och kör på noll barn. Är inte direkt så att jag hatar barn, men jag kan inte påstå att jag gillar barn heller. Min biologiska klocka tickar inte i mig än och jag vet inte om det kommer börja göra det, återstår att se. I dagsläget känner jag mig nöjd med mig själv och min man i min familj, siktar på att skaffa en husdjursskalbagge till våren, lagom med ansvar för mig… haha

Har en som fyller 3 om 4 veckor och väntar nr 2 som är beräknad om 3 veckor. Trots skitfoglossning som gjort mej sjukskriven nästan halva graviditeten nu och tre sista månaderna med första är tanken på en trea lockande. Ett till syskon tror jag är bra för barnen, liksom i reserv 😉 Vi tänker båda lite så men OM vi ska ha en trea får det vänta minst 5 år, då har jag fyllt 35, och jag måste se till att vara i god fysisk form innan för att fixa det. En trea skulle vara en bonus och eftersom vi blivit gravida "lätt" och helt när vi planerat det skulle det säkert kunna bli så. Vi får se. Kanske ska föda tvåan först…

Lisa och Kakan: är själv det enda barnet och kan säga att man inte lider jättemycket av att inte ha ett syskon. Ibland kan jag önska att jag hade haft ett syskon men då tänker jag också att jag antagligen inte hade blivit den personen som jag är nu. När jag var liten hade jag andra jämnåriga att umgås med, det viktigaste är väl bara att man låter sitt barn umgås med andra barn.

Har en på 4 och en på 1,5 år. Skulle gärna ha fler om karln kunde föda och amma. Vet inte om jag orkar med 20 kg upp och ner och alla dessa hormoner igen. Blir trött bara av att tänka på det.

Jag har inga barn än men planerar att skaffa om några år. Jag tror det är svårt att säga hur många man vill ha innan man ens har fått ett. Men jag tror jag vill ha två. Jag är själv ensambarn och det har många fördelar, men ibland saknar jag att ha syskon.

Fast vem vet, när jag väl fått min fösta kanske jag inte vill ha fler. Eller så vill jag ha fyra till. Man vet aldrig.

Jag fick mitt första barn som 17-åring, och var länge övertygad om att jag inte skulle ha fler.

Sedan träffade jag mannen i mitt liv och klämde fram två barn till på 18 månader, var 3 barnsmamma vid 25 års ålder och kände mig väldigt färdig. Maken steriliserade sig och så var den biten av livet avklarat.

Bebisar skulle jag kunna ha hundra till av men fler barn vill jag inte ha.

Har en son på snart ett år (född 2 feb -12). Innan jag ens blev gravid ville jag ha två barn. När jag väl var gravid och även efteråt ville jag ha tre. Men nu vet jag inte längre. Kanske en till. Känns som de flesta tycker man dels måste ha ett syskon och dels måste skaffa detta syskon inom max 2-3 år efter det att första barnet är fött.

Men jag tänker göra det som känns rätt för mig. För oss. Det är vi som ska skaffa barn, jag som ska vara gravid och vi som ska uppfostra våra ungar. Ingen annan.

Är bara 19 så inga barn ännu på minst 5 år (om det blir som planerat). Men jag vill absolut inte bara ha ett barn, för jag tror att det är väldigt trist att vara ensam. Jag har 4 syskon och tycker det är hur kul som helst att vara många, men för många är nog inte heller bra. Jag vill nog ha 3, men inte helt omöjligt om det blir 4. Ser verkligen framemot att bilda familj. 🙂

Än är det i ju för sig några år kvar, men jag tänker mig två barn i framtiden! Gärna ganska nära varandra typ ett-1½ år eller så! Men max tre barn i alla fall! I sådana fall blir det nog en sladdis några år senare!

Jag är inte fertil som en frögurka. Lyckades med hjälp av IVF få en dotter i augusti förra året. Så jag vet inte ens om jag kan bli gravid igen. Men eftersom frågan var hur många barn jag vill ha, så önskar jag att vi får sparat ihop tillräckligt med pengar i år för att göra ett nytt försök i augusti. Har 5 frysta och befruktade ägg som ligger och väntar. Hoppas att det tar sig på första försöket och leder till ett syskon till vårt barn. Därefter är jag nöjd som det känns nu.

Svar:
Lycka till 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

LD: Tja, om man försöker få barn för sig själv stämmer det ju. Vi har fått höra att vi skall försöka för ett till barn för sonens skull, om vi nu inte vill ha ett till. Jag vill givetvis inte att han skall känna sig ensam så vi försöker ha så nära förhållande med kusinerna som möjligt, och eftersom vi inte vill att han skall bli bortskämd får vi försöka tänka extra på det helt enkelt.

Två, max. Har inte så positiva minnen av mina systrar, och eftersom att jag är äldst så har jag ALLTID varit den som varit utan föräldrar på matcher, träningar, uppvisningar och föräldramöten. Den som fått stå med skammen av att inte min mamma eller pappa är med och hjälper till och kör/hämtar/passar saker utan har alltid fått fråga andra medan föräldrarna frågar "kommer inte din mamma med?". Bara för att mina systrar varit viktigast. Mina barn ska slippa känna sig ensamma och skämmas för att mamma/pappa "inte har tid att spendera all sin lediga tid i en idrottshall"

Vi har ett barn och jag och mannen är överens om att vi vill ge vårt barn ett syskon. Min man är ensambarn och han vill verkligen att vår dotter inte ska vara ensambarn hon med. Sedan vill dock mannen bara ha två barn medan jag vill ha 3-4 men eftersom jag inte gillar att vara gravid så kanske det ändå blir som mannen vill enbart av den anledningen. Ibland hoppas jag i smyg att vi om vi blir gravida får tvillingar så jag kan slippa fler graviditeter men ändå få det antal barn jag egentligen vill ha. Genom att vi är överens som två barn så kör vi på det först och vi har även kommit överens att när vi fått två barn ska vi vänta 5 år innan vi bestämmer om vi ska ha fler eller ej. Det är den lösning vi har nu.

Innan jag blev gravid som hoppsanhejsan har jag alltid sagt att jag ska ha ett eller sju barn.

Så fick jag ett barn och har upplevt i princip alla downsides som finns med att ha barn. Och min hjärna bara skriker STOPP FÖR FAN, samtidigt som kroppen ägglossar som bara den och skriker efter att befruktas. Jag är osäker på om det där med att vara förälder verkligen är min grej.

Jag är i stort behov av egentid och att verkligen få vara något annat än bara mamma. Kunna unna mig och ägna mig åt mig själv och de nöjen jag gillar. Det har gått bra med ETT barn.

Nu råkade det bli så att jag blev gravid utan att ha jobbat annat än svart och tagit kortare vikariat vilket såklart innebar ekonomisk katastrof för oss om jag inte tog hela föräldraledigheten själv. Vi hade inget annat val än att göra så och det har inte varit gynnsamt för vårat förhållande eller för pappans roll som förälder. Det har blivit så att pappan ser sig själv som en biförälder. Någon som inte vågar och någon vars beslut hela tiden måste vägas mot mina för han anser att jag vet bäst.

Mina instinkter fanns där från dag ett. Hans finns fortfarande inte, 15 månader senare. Han kan inte avgöra när en kissblöja behöver bytas och när vattnet är för hett vilket har frammanat en hel del onödiga missöden och olyckor bara för att han själv inte räknar sig som tillräckligt mycket förälder.

Jag orkar inte med det en gång till och känner spontant att ett är mer än nog.

Samtidigt känner hjärtat att det vore bra med ett syskon till F så att han inte blir ensam om något händer oss, för något stort nätverk av familj och vänner har vi absolut inte.

Men OM det skulle bli ett syskon blir det inte först jag har jobbat tillräckligt så att vår ekonomi klarar av en mer jämn fördelning av föräldraledigheten så att pappan tvingas växa in i sin roll på ett annat sätt. Det lär ju ta ett tag och då blir åldersskillnaden stor. Då känns det som att hela grejen med syskon försvunnit och kanske känner vi då ett behov av ett tredje barn? Hemska tanke…

Intressant att du skriver om det, för sedan att tag tillbaka tror jag mig anse att i och med problemet med en växande befolkning kanske vi borde "nöja" oss med två biologiska barn/familj. Jag menar, det finns ju trots allt så många redan födda barn som behöver kärleksfulla hem, liksom det finns ofrivilligt barnlösa par i behov av surrogatmödrar, om det är själva graviditeten en inte kan avvara. Fast jag vill å andra sidan egentligen inte ha några åsikter om hur andra väljer att leva sina liv… Jag har heller inte några barn (än), så jag vet ju inte hur jag jag kommer regera och känna när/om jag får det. Knivigt! Är det någon som har några tankar om detta?

Jag vill ha tre. Gärna med lite längre mellanrum än vad det var med syskonskaran jag var i, ~2 år mellan var av oss tre, eftersom jag gärna vill andas lite mellan varje unge, låte dem får lov att vara babyn ett tag och bara ha en med blöja åt gången och som måste bäras på. Förr hade jag attityden "3 barn, alla innan jag är 26!" (vilket är rätt kul för det sa tydligen min mamma med när hon var ung) men nu känner jag att jag är 24 och jag vill helst ha en karriär först och det går inte i spelindustrin om jag skaffar barn innan jag ens pluggat färdigt!

Fästmannen kan tänka sig två eller tre, men absolut inte fler såvida det inte skulle bli tvillingar eller något.

Om jag bara fick endaste ett skulle jag bli så lycklig. Vi har försökt få barn nu i 4 år och går igenomutredning.önskar jag också kunde sitta och tänka att jag kunde få två eller tre barn. Vi börjar fundera på adoption men det är ju en process i sig

Vill nog ha en trea. Men jag velar mellan att skaffa en nu så att ungen blir mer jämnårig med sina syskon eller att vänta tills vi har råd med hus och fått fast jobb.

Dels vill jag inte att det ska bli en sladdis och att få "en familj i familjen" där sladdisen upplever det som att den missat mycket som föräldrarna och de äldre syskonen gjort. Och att man kanske inte har samma driv utan blir lite för bekväm.

Samtidigt vet jag inte om jag verkligen vill att alla barn ska vara utflugna när jag precis fyllt fyrtio, vad ska jag göra sen liksom?

Vi har två barn som är 7 och 3 år gamla. Till augusti väntar vi vårt tredje barn. Efter det vet jag inte om jag vill ha fler barn. Sambon däremot pratar om fotbollslag… Lätt när han slipper vara gravid och föda!

Men vi är 24 år gamla så vi har tid på oss att fundera på det där.

Jag har alltid tänkt mig två barn för så har jag växt upp. Men nu är jag gravid och börjar fantisera om hur det skulle vara att ha en stor familj. Jag tror att det skulle vara väldigt kul framförallt för barnen. Minst tre, tänker jag.

Men att vara gravid är inget kalas. Hoppas det känns bättre nästa gång. =)

Just nu har vi ett gemensamt barn och ett på gång till sommaren. Sambon har 3 sedan innan och ett bonusbarn som han uppfostrat från start. Ingen av oss skräms av en stor familj, hittills har jag det väldigt lätt att bli och vara gravid samt föda barn.

Jag vet nog inte när jag är klar innan jag faktiskt är det, men jag misstänker att det inte kommer bli innan 3 egna. "Skaffa större bil"-argumentet biter inte på oss då vi redan innan gemensamma barn var tvungen att ta två vanliga bilar för att få med allihop 😉

Jag har tre barn, en tonåring och så de andra två yngre.

Hjärtat säger absolut JAAA!! till ett barn till, men jag är så satans trött som det är redan och blotta tanken att gå igenom en graviditet igen, som jag knappt pallar eftersom jag mår så satans illa, och sedan därefter spädbarnstiden…Huvva.

Dessutom är min sambo 10 år äldre än vad jag är och närmar sig de 50 så han säger absolut NEJ! till fler barn. Ju mer jag tänker på det desto mer ok är det faktiskt.

Fast någonstans känns det lite sorgligt ändå, att jag aldrig mer ska få gå igenom det där fantastiska, otroligt jobbiga att vänta barnet, att föda (så jävla häftigt) och sedan gråta över mjölkstinna bröst som gör ont och ungar som inte vill sova.

Eller så knipsar jag ledningarna och sedan bankar jag och mannen bäver så det sjunger i väggarna.

Ett.

Har innan alltid drömt om stor familj. När han sa att hans dröm var två barn och jag sa fyra så slog vi hand på tre (men jag tänkte ändå att det nog kan bli fler).

Sen kom vår älskade hjärteklump och tog oss fullständigt med storm och jag vet inte vad som hände, men vi kan inte tänka oss något mer barn än det vi redan har. Så som vi pratar nu så ser vi oss tre i framtiden och ingen mer.

Det kanske förändras, vi får se men vi är övertygade om att vi kan ge en fantastisk barndom till vårt barn med eller syskon.

Synd bara att andra ska lägga sig i och ha åsikter precis tvärtom, för att öppet erkänna stt msn bara vill ha ett barn… Det gör man inte ostraffat har jag nu förstått.

Just nu känns det som det räcker med en! Födde i början av året och tycker det är lite jobbigt att se barn gråta. Men vad gör man? Stackarn får magknip lite då och då. Inget man kan göra något åt liksom. Älskar min (vår) dotter. ♥

Kanske om 2-4 år, så kommer nr 2? Vill iallafall jobba lite… har inte liksom gjort det. Rakt efter gymnasiet till högskolan, halva utbildningen var kvar innan jag fick gå hem o föda.

Elr ska man gå klart utbildningen? hmm..

Har två barn med tre års mellanrum. Jag vill absolut inte bestämma mig än för att "vi är färdiga". Den yngsta är snart ett år och jag skulle nog gärna ha ett tredje barn om ca tre år. Men min man är tvärsäker och tycker att det räcker. Han är äldre än mig och tycker att det känns ok att börja om igen…. Det här är som bäddat för framtida konflikter! Det känns som en så stor och avgörande fråga.

Han tror att de som har fler barn sällan lever det "barncentrerade" liv som vi gör. Vi jobbar lite, ammar länge och samsover. Vi är överens om detta men han tycker att det inte finns plats för oss som par och individer… Svårt!

Innan jag fick barn sa jag 3 st. Sen fick jag två barn tätt, varken jag eller karln sov en hel natt på 3 år. Jag kände mig nöjd med 2. Men nu är barnen större, de fyller 6 resp 4 i år och nu har tankarna på ett till börjat komma. Är ju knäppt för jag vet ju hur jobbigt det är. Men men… mina drömmar om att barnen ska ha många syskon, inte bara ett kanske är på väg att ta över. Otroligt vad man kan ändra sig (och glömma allt jobbigt med att ha en bebis).

Jag vill gärna ha ett syskon till A men eftersom jag inte är fertil alls och dessutom 36 så måste vi nog sätta fart. Bara det att A inte ens är ett år och jag gärna vill sova en hel natt innan jag ens orkar tänka på sex… Men det löser sig nog.

Vi har bestämt oss för att det bara blir ett barn, framför allt för att resan fram till att få vår dotter var så lång och det är inget vi vill gå igenom igen. Dessutom tyckte vi båda att spädbarnsperioden var så jobbig att det inte är något någon av oss längtar tillbaka till.

Visst kan det kännas konstigt att det inte blir några syskon och man undrar vad vår dotter kommer att tycka om att vara ensambarn, men vi känner att vi som föräldrar mår bäst så här och det tror vi är det viktigaste i längden.

För övrigt inspirerade ditt inlägg mig till ett eget inlägg på min sprillans nya blogg 🙂

Jag och min tjej vill nog ha två barn, båda växte upp som ensambarn och känner att vi vill att barnen ska få syskon. Sedan får man ju se vad som händer, min tjej är 11 år äldre och det verkar vara upp till mig att föda 😉 Jag tycker hela tanken på graviditet och förlossning fullständigt hemsk, så det blir nog jag som får sista ordet där! Vi har dock namnförslag till en hel koloni så vi får se vart det slutar ^^

Lina B: Vilken härlig kommentar att läsa om syskon med stort mellanrum, speciellt när normen är minst två ungar tätt (3 år är fortfarande tätt enl mig) Har själv nästan 4 år mellan mig och min bror och vi har och har alltid haft en fantastisk relation, min man och hans syskon har 8 år mellan och även de har en tight relation. Så befriande att höra sådana historier.

Helena: att vara ensambarn behöver inte vara tråkigt eller jobbigt! Finns många fördelar med ensambarn som ofta utvecklar en god social kompetens då de umgås mycket med vänner, dels är det allmänt känt att de presterar bättre i livet, är smartare helt enkelt (de flesta nobelpristagare är ensambarn) Jag känner ett par ensambarn som är hur goa som helst och aldrig saknat syskon och jag känner folk som har syskon och som inte har en relation till dem i vuxen ålder.

Jag älskade att vara gravid, hade bara en boll på magen och halsbränna, var pigg och njöt, kände mig så otroligt vacker. Att föda var inte så farligt. Men att ta hand om barn är fan det jobbigaste jag gjort och jag älskar min unge mest av alla. Så en får det vara, eventuellt två när första fyllt 6.

Jag är inte klar på långa vägar! 🙂 I dagens läge har jag 3 bonusbarn och inga egna. Under en tid har sambon och jag börjat gå i barntankar, framtidsdrömmar och andra bäbisfantasier. "vi börjar med en till, men med utrymme för fler".

Både jag och min fästman vill ha två barn, för vi är själva uppvuxna med ett syskon och jag tycker det har varit bra, dock inte en åldersskillnad på 5 år, det är ganska många år ändå.

Jag är färdig nu och det är med noll barn. Jag har aldrig i hela mitt liv känt något längtan efter barn, något som tydligen gör mig till en konstig person. Många verkar tycka att kan man få barn så ska man få barn. Min dröm är inte att bilda en stor familj och leva lycklig i alla min dar i en villa på landet med två bilar. Jag vill fokusera på att framgångsrik karriär inom kemin och forska på mediciner (ska börja plugga Civilingenjör inom teknisk kemi på KTH till hösten). Jag är så himla glad att mannen i mitt liv känner samma sak som jag när det gäller bildandet av familj, och jag önskar att fler kunde ha förståelse över att alla inte vill ha barn.

Jag skulle hemskt, hemskt gärna adoptera två barn. Men att få bli mamma överhuvudtaget… det skulle betyda ALLT. Allt, allt, allt. Tur att jag har en fem veckor gammal guddotter att älska!

Jag har en på 3.5 år och en på 6 veckor. Och jag kan tänka mig en tredje om ganska många år. Typ om 5 år eller så. En liten sladdis! Men jag är INTE sugen på att vara gravid igen. Jag får se hur vi ska lösa det 😉

Jag har en på 8 år och en på 2 år.. börjar längta efter en till.. men törs inte skaffa om jag inte kan bli garanterad ett snitt… har fött vaginalt 2 gånger och det har varit fruktansvärt båda gångerna.. Andra gången ville jag ha snitt men vart nekad trots en långdragen förlossning första gången.. (3 dagar och vart igångsatt och krystade i många timmar.).. så vart övertalad till vaginalt med igångsättning.. andra förlossningen var så hemsk och det gick på ungefär samma vis som första förutom att det "bara" tog 12 timmar och 5 timmars krystvärkar.. jag var helt knäckt efteråt.. och än idag är jag inte läkt än.. har problem med diverse grejer, som smärta och inkontinens mm så efter andra förlossningen blir jag aldrig mer återställd..

Skulle jätte gärna vilja ha en till men törs inte ens bli gravid om jag inte vet till 100% att jag får ett snitt.

hejhejhejjj! Måste bara säga en grej! Skaffa inte barn aalltför sent! Fertil eller inte. En snuvar barn på sina föräldrar för tidigt. Min mamma var 40 och pappa 41, jag är 23 nu och dom är 64 och 65. Jag älskar dom och mår dåligt för: de blir äldre och kommer försvinna från mig tidigt, om inte av nån sjukdom så av ålderdom. och: Jag känner mig stressad över att jag vill att mina framtida barn ska ha sin mormor och morfar!!! Jag har inte ett enda än! gaah!!

SÅ snälla, skaffa massa barn, men ge dom inte alltför gamla föräldrar.

Jag har två en 16 månaders och en på 5 och ett halvt. Tycker att den ålders skillnaden har varit toppen. Vi vill ha ett till, men kan nog inte vänta lika länge med trean, jag är 35 min sambo 45.

Förr ville jag ha många barn och tidigt. Började bra, fick min andra vid 22 och sedan gick åren. Nu är de 8 och 5 och jag har insett hur otroligt sköööönt det är med självgående barn! Som det ser ut nu så är jag nöjd med de två jag har. All bebislängtan har försvunnit helt. Älskar fortfarande att gosa med andras bebisar och är gärna barnvakt men när jag sitter och har ett litet knyte i famnen så tänker jag inte "Åhh vad underbart det vore med en till!" utan "Fan vad tråkigt att göra det här varje dag, dygnet runt." 😉

Och 1-2 årsåldern är ju sån pain in the ass så man blir ju mörkrädd av bara tanken.

Jag är trettio har två barn – ett på 7 år och ett på 1,5. Jag var liksom nöjd med ett barn så nu är jag verkligen jätte nöjd!

Över min döda kropp att jag skulle gå med på att vara gravid igen. Men om det bara trillade ner ett i huvet på mig skulle jag inte ha något emot fler 🙂

Du är en sån JÄKLA grym människa och mamma. Tack gode gud att jag började läsa din blogg, det blev ett stort wakeup call för mig och jag börjar kritisera och ifrågasätta allt mer och mer. Och jag tror att det har påverkat mitt tänkande rätt mycket, positivt. Som tur är ska jag få barn i Augusti och kan faktiskt ge en god uppfostran och öppna ögonen mera för genus. Tack för din fina blogg! Och gällande barnfronten, så tror jag det räcker med ett barn på ett tag.. Och sedan massor mer. Jag har lång tid kvar!

Jag är färdig med biologiska barn, jag har en femåring och det är jag nöjd med. (Min kropp hatar mig för den är tydligen jättebra på att bli med barn, vara gravid och föda barn…) Men däremot tänker vi oss att när barnet är några år till (han är fem nu) ska vi bli kontaktfamilj och/eller familjehem så vi räknar med att huset fullt av olika sorters barn iaf. Vi har precis flyttat till stort hus på "halvvischan", vi ska bara fixa lite med det först.

Men det är klart, ställer nån en korg med en bebis i på vår trapp så tar vi ju hand om hen… 🙂

Här känns det oxå färdigt. Vi fick 2 barn med knappt 2 års mellanrum. Jag var hemma med båda tills äldsta var 3 och ett halvt. Sedan var jag hemma med tvåan tills han var 2 och ett halvt. Efter det var jac rätt trött på att vara hemma med barn. Trean kom 5 år efter tvåan. Det var underbart härligt med en till bebis. Familjen blev komplett!

Nu var det inte många här som sagt just det här, men jag blir så oerhört provocerad av människor (ja, mesta dels mammor) som säger att "de ska bara övertala mannen först". Va? Varför vill man skaffa fler barn om den ena personen inte vill? Varför vill man skaffa barn med ngn som inte vill? Jag fattar inte.

Vi jobbar på vårt första. Det går inte jättebra. Har försökt i cirka 3 år. Men vi har fått hjälp nu så jag hoppas att det tar sig.

Om jag fick önska skulle jag helst ha 3 barn tror jag. 🙂

Jag har två barn , en på 9 månader & en på dryga 2 år. Jag vill ha ett till barn om tre år om jag fick önska mig.

Linnea: att vilja ha ett till barn är ett starkt biologiskt sug speciellt hos kvinnan orsakat av våra reproduceringshormoner. Om inte mannen vill & kvinnan väldigt gärna villnså kanske man måste mötas på vägen. Annars tror jag att det blir en stor spricka i förhållandet & en sorg som kanske aldrig går att reparera.

Jag är blott 21 år gammal och hafver inga barn och planerar inte att skaffa på fleeeera år. När jag är 32, eller 35, eller 37, eller någon gång där emellan. OM jag väljer att skaffa barn.

Just nu känner jag att inte vill ha några barn alls, men jag tror jag kommer ha barn ändå, jag skulle bli en fantastisk mamma! Jag känner på mig att jag kommer få tre barn, även om det på ett sätt inte känns rätt. Med tanke på den ökande befolkningen, som vår stackars jord inte klarar av, tycker jag faktiskt inte det är så bra att skaffa fler än två {biologiska] barn, don’t hate on me everyone with more than two kids! Jordens befolkning behöver snarare minskas, det är inte hållbart med så många människor som det finns i världen nu. Så på ett sätt tycker jag det är lite för själviskt att skaffa ett tredje barn, även om dina och mina barn skulle göra en mycket större insats för världen än många andra! Så sett ur det perspektivet kanske det faktiskt är bättre för jorden med ett tredje barn… Hm.

Hanna: Kul att du svarade! Nu skrev jag "fler barn" dvs att man redan har exempelvis 3 barn men prompt vill ha ett fjärde. Är det barn eller inga barn som gäller förstår jag fullt ut, men annars… njaee. Då får man nog respektera sin partners vilja. Jag hade blivit galen på min man om han ville ha fler barn och skulle tjata om det och försöka övertyga mig i tid och otid. Det skulle också skapa en spricka.

Hur möts man i mitten om en är nöjd med sina två barn och den andra vill ha ett tredje? 🙂

Som det känns nu: inga.

Fast jag är ju bara 20, så jag kanske hinner ändra mig. Samt att jag är singel och pluggar på högskola, barn är liksom inte aktuellt för mig, samt att jag inte gillar barn…

Tanken på en graviditet skrämmer livet ur mig. Har drömt drömmar där jag får veta för sent att jag är gravid och tvingas föda det. Drömmer att det förstör min kropp, får extrema bristningar, går upp asmycket i vikt, att foglossningen inte läker ihop med mera… ÅNGEST. Och när det väl är ute HATAR jag barnet. Och det skrämmer mig ännu mer…

Jag vill så gärna adoptera barn, om det skulle bli aktuellt. Rädd för att vara gravid och föda, samt att adoptera är bland det finaste man kan göra i sitt liv.

Men sen tänker jag på att jag ju vill föra vidare mina gener, det är väl evolutionen som knackar på.

Om du vill ha fler barn men att din kropp inte pallar en graviditet till, varför inte tänka på adoption?

Jag har två barn. En som blir tre i april och en som är tre månader. Just nu känns det som att jag vill ha i alla fall minst tre st, eller typ fem. Haha.

Fast jag tycker spädistiden är TRÅKIG. Längtar till yngsta blir ett halvår i alla fall!

Min kompis hade träffat en tant förra veckan som sa att hon måste skaffa ett tredje barn eftersom "tänk om ett barn dör! Då är den som är kvar ensam.." Vafan?!!!

Aldrig;). Fast nu blir det inga fler. Har tre, två täta och en med mellanrum. Toppen! Kroppen tog mer stryk den här gången, men jag har av den anledningen aldrig varit så stark som nu. Ett gymkort blev liksom räddningen…. Det är underbart med en liten och häftigt att se syskonens relation. De älskar bebis och är oerhört empatiska. Njutning!

Har en 6,5-åring och hjärtat vill ha en till, medan hjärnan förstår att det förmodligen inte skulle fungera så bra med fler barn. Jag älskar att vara mamma och hade en lätt förlossning, men jag hade dels en överjävlig förlossningsdepression och på det har jag några kroniska sjukdomar, så det får nog räcka. Sonen är dessutom mycket belåten med att vara ensambarn och han brukar då och då försäkra sig om att det inte är några syskon på G "Ni ska väl inte ha en bebis va?".

Jag hoppar fram och tillbaka i mina barntankar.

Ena dagen vill jag ha 2 och andra vill jag inte några alls! Då vill jag bara skaffa massa hundar ist…

Jag och min pojkvän är VÄLDIGT olika när det kommer till barnuppfostran, så där klämmer skon lite oxå…

Om man VET att man kommer gräla om vissa saker känns det lite sådär att ens påbörja nåt…

När jag inte hade några egna barn tänkte jag att om jag får ett så blir jag nöjd. När jag då fick första ville jag ha tre. När tredje föddes ville jag ha en till. Nu har vi 4 och jag vill ha definitivt en till. Eller kanske två till. Vi får se.

Jag ÄR klar! Har en vild unge på 16 månader. Han suger verkligen musten ur mig emellanåt! Men ändå är han det bästa som finns! Jag känner att det räcker med en, dels för att jag inte känner att jag orkar, ja ja han är så liten än, jag kan ändra mig, men jag hoppas att jag inte ändrar mig egentligen. Tycker det är skönt med bara en, får panik av tanken på en till, alla som skaffar två barn tätt, är deras barn så lättsamma? Vi har haft sju månader med kolik, reflux, mjölkproteinallergi, extremt stark vilja, tidig trotsålder o.s.v. Jag känner att jag hellre ger ALLT, hela världen, ALLT ALLT ALLT till bara honom! (Mycket sitter väl i att jag själv har tre syskon och det har inte alltid varit lätt. Många gånger är det positivt med syskon också men samtidigt kan jag inte skaffa ett barn till för att det ska vara praktiskt för honom.

Nej jag tror jag är klar.

Vad hemskt det låter ändå, snart 25 år ung men redan klar med barn 🙂

Jag har gett liv åt 3 barn, 2003,2007 och 2011 var av min 03.a "gick bort" i barncancer 2010. Jag är tudelad. Kommer nog alltid att känna att ett barn fattas nu, samtidit vill jag gärna ha "ett fjärde" så jag får ha 3 förhoppningsvis levande hs mig… Är 33 nu, tror jag sätter min egen åldersgräns vid 37. 😉 Men man kan aldrig veta.

Har ett på nästan två år och om 2,5 månad ett till. Jag känner mig helt slut och så färdig! Mitt liv består av barn, jobb och max 5% jag. Kanske låter ego, men jag vill sova hela nätter, träna, resa, läsa böcker, utvecklas inom mitt arbete och träffa vänner ibland. Jag ser inte hur detta skulle kunne ske med ett tredje barn, tyvärr. Sen vet man aldrig vad som händer om fem år, då barnen klarar sig bättre själva och bebissuget slår till;)

Vill nog ha 2 (eller fler om det har sig så att det vill komma fler). Nu är jag tjugo år (om 3 veckor) och har en som blir 2 i maj. Pluggar på högskola så ska vänta tills jag är klar med det i alla fall. Sen kan du komma, lilla människa! <3

Jag vet inte. Jag har ett barn, och fick nån slags förlossninsgdepression efter att han kom ut. Ungen sov inte på 2,5 år så jag har varit lite försiktig med de tankarna. Så blev jag gravid för ca ett år sen, och fick en spontanabort i vecka 14. Nu känns det bara panikartat. Sonen fyller fyra, han behöver ett syskon. Sambo har startat eget företag och jag pluggar genom jobbet och jobbar 100%. Hur ska vi ha tid med en till? Jag vill ha, för min och min sons skull, men samtidigt vet jag inte om jag orkar. Om ändå någon kunde bestämma för mig. Haha.

Ja, kläm ut en till, om man vill så varför inte?

Jag blev aldrig klar… Har tre och nu är det försent att skaffa fler. Men det är inget jag går runt och är ledsen för. Man får ju sällan exakt vad man önskar i livet och jag är lyckligt lottad som har tre barn ändå.

Vi har två, 6 år och 4 1/2. Vill och vill inte ha en till, är ambivalent. Maken säger dock nej! Jag känner att jag inte är färdigt och är rädd att jag ångrar mig om vi inte får ett till barn. När barnen bråkar tänker jag annorlunda, typ aldrig i livet. Ja du ser.

Har ett barn på 2,5 och jag och sambon vill gärna ha ett till barn men inte dom närmsta 4-5 åren eller så. Vi fick barn unga så tidsmässigt är det ingen brådska. Jag hade en komplicerad graviditet och förlossning och nu efteråt har jag drabbas av framfall plus så det känns inte jättelockande med ännu en graviditet. Jag har även endometrios så jag tar inte för givet att jag kommer kunna få fler barn i framtiden även om jag kanske vill.

Har två; en är dryga 4 och en knappt 2. Vi vill ha 1-2 barn till "sen". Tidigast 2018 när jag är färdig med min utbildning… Men vissa dagar alltså. LÄNGTAR efter att sjala och gosa bebis. Men tvååringen ammar etc fortfarande och känns som vår lilla plutt så jag ska nog kunna hålla ut 😉

Jag haller med Lisa som skrev en kommentar tidigare.

Personligen tycker jag att det ar sjalviskt och oansvarigt att ha manga barn, jag tycker att man ska halla sig till ett, max tva biologiska och vill man har fler och kan BEVISA att man ar en BRA foralder sa kan man adoptera. Varlden ar overbefolkad i dagens lage, resurserna som mat och vatten och varan miljo minskar, folk bara konsumerar och producerar utan att tanka pa framtiden av denna planet och OSS. Det finns ingen anledning till at behova ha flera barn forutom att man ar sjalvisk. Det varsta ar dom som har ett eller flera barn och inte har vett eller medel att ta hand om dom, och nu menar jag inte dig utan andra som jag har sett…..

Kram o gillar din blogg! : )

Om du vill se mer om hur jag resonerar kan du lasa har……

http://fargosisters.com/serendipity/archives/646-Another-case-of-a-sub-human.html

Vi har två barn. En grabb på tre år och en tjej på snart två. Vi har däremot fått tre barn, men vår första son dog under förlossningen. Därför har vi alltid sedan dess på något vis känt att vi är en för lite i familjen.

Dock känner jag att jag nog inte vill ha fler barn nu, jag känner att det räcker. Jag har någon bild av att jag gärna skulle ha en stor familj, men jag tänker nog mest att jag vill många barn som är stora, vuxna. Jag är egentligen ingen barnmänniska (älskar mina egna så klart) och är noga med min egen tid och att inte bara vara mamma, så två barn räcker gott och väl.

Däremot är jag väldigt ödmjuk över hur vi kommer känna om några år. Vi kanske har hunnit ångra oss både en och hundra gånger.

Tack för en finfin blogg!

Jag vill ha 3-5 barn 🙂 är 25 nu och har en dotter på 1 och vi försöker bli gravid igen. Men tiden får utvisa vad som händer och sker 🙂 jag är hur nöjd som helst även fast det bara blir 1 🙂

Jag har alltid drömt om att få tre barn med 2 år mellan dem. Jag har en lillebror som är två år ynre än mig och vi har haft så himla kul tillsammans så det vill jag ge mina barn. Håller bara tummarna för att jag kan få barn. Men annars får väl jag och maken adoptera, det går ju bra det också 🙂

Jag är ensambarn och har inte lidit ett dugg av det. Har haft en fantastisk mamma som givit (och ger) allt av sig själv och mormor och morfar har bara varit några hus bort. Det finns inte i min värld att jag skulle ha syskon. Pappa hade fem barn sen innan men jag har aldrig känt ett behov att ha med dem att göra. När pappa dog för ett år sen träffade jag två av dem och kände absolut ingenting. Mest, jaha vi delar DNA Big deal? Som ensambarn är jag självständig, frispråkig och inte rädd att gå min egen väg. Jag är driftig och ser inga problem med ensamhet, något många vänner med syskon har.

Vill själv inte ha barn. Inte ens en bebis. Skulle dock kunna tänka mig adoption. Det här med gener och eget kött och blod har aldrig rört mig i ryggen 🙂

jag är 24 år och har inga barn. Om jag är nöjd? Ja det är jag. Men jag är också av uppfattningen att jag kommer att vara nöjd i framtiden oavsett om det "kommer" barn eller inte. Jag har ingen dröm om att jag vill/ska ha si eller så många barn, min sambo däremot har uttryckt vid flera tillfälle att han vill ha barn men då har jag också sagt till honom att det faktiskt kan vara så att vi kanske inte KAN få barn. Detta gav honom en tankeställare speciellt när jag frågade om han inte ville leva ihop med mig om det skulle visa sig att jag inte kan bli gravid… (Turligt nog sa han: nej jag skulle aldrig lämna dig för det 🙂 )

Minst två som jag känner nu, men när vet jag inte. Dottern är 1,5 år och jag ser gärna att hon blir runt 3 iallafall innan jag orkar med en till här hemma. Sedan beror det alldeles på hur ekonomin är, om vi skaffar hus etc, men jag skaffar gärna en stor familj om verkligheten tillåter 🙂 Känner dock ingen brådska än, är bara nyfyllda 23 fast skulle gärna se mig klar med barnafödandet runt 30 eller strax därefter 🙂

Har två stycken, en på två (snart tre) och en på ett år. Kan tänka mig en till men jag vill vara färdig med barnalstrandet när jag blir 30 så ska vi ha en till så måste den komma rätt snart…och vill gärna att första ska vara blöjfri innan fler kommer. Men kan mycket väl tänka mig tre stycken. vikten ska ner först och orken upp. vill vara stark och orka med alla ungarna också. Nyss kommit igång med träningen och vill gärna jobba lite först också.

Om vi ska ha fler barn så behövs det dessutom större bil (häruppe finns det inga tunnelbanor och bussar går sällan)…så mer pengar hade varit önskvärt =P

Jag fyller strax 26 och sambon är 27. Vi har två barn, tre och ett år gamla, och jag känner att det är bra så. Speciellt dom dagar när dom är på ett jävla humör båda två! 😉 Sen vill jag gärna hinna med att vara lite mer än "bara mamma". Jag vill plugga, resa, göra karriär, bygga om vårt hus… Allt sånt där, UTAN små barn som kräver ens fulla uppmärksamhet 24/7.

Men man ska aldrig säga aldrig! Sambon vill ha ett helt fotbollslag, jag undrar vart han ska få plats med alla dom…

Skulle jag få barn vill jag nog bara ha ett. Någon som har någon fakta eller så om hur ensambarn "blir" jämför med barn med syskon? Till exempel lyckligare, mer bekräftelsesökande, smalare, vad som helst.

Jag har "alltid" drömt om tre barn. Nu har jag tvillingar på två år och känner att jag är snudd på för otillräcklig för att vara den förälder jag skulle vilja vara. Hur otillräcklig skulle jag då inte vara för ett tredje barn? Trist anledning att släppa drömmen om en trea, men jag måste ju vara ärlig mot mig själv och framför allt mina barn. Så, jag är nog klar.

Jag trodde aldrig att dagen skulle komma då jag skulle känna mig "klar", men för tillfället känns det faktiskt som att jag är det. Fyra barn på kort tid tackar jag för, men ett femte barn (som jag länge sagt att jag vill ha) får nog vänta. Det känns som att det finns andra saker jag vill uppnå just nu 🙂

Jag växte upp med en tre år yngre syster och en tio år yngre bror. I år fyller jag 22 år och jag och min kille vill ha minst ha tre barn. Helst fler. Gärna sladdisar också. Jag älskade att få en bror när jag var så pass gammal som tio år. Jag minns i princip ingenting från när min syster var bebis, men med lillebrorsan har jag varit med från början. Bytt blöjor, busat, varit barnvakt etc. Nu är han 12 år gammal och världens goaste. Kan man bli annat med två äldre systrar? 🙂 Min syster är numera 18, fyller 19 i år, och det är grymt att ha en syster som sin bästa vän. Det enda som är jobbigt är att båda mina syskon fortfarande bor hemma, medan jag har valt att bosätta mig 30 mil därifrån. Det var cirka ett och ett halvt år sedan jag flyttade hemifrån och att inte få se min lillebrors liv och framsteg dagligen gör mig lite ledsen. Snart börjar han högstadiet liksom, och har börjat bli tonåring. Men han vet vart han har mig och han kommer gärna hit och hälsar på (och jag åker hem och hälsar på också). Jag tror att han tycker att det är toppen att ha en syster som bor i Stockholm, har en superkul sambo och en hundvalp. 🙂

Minst 3 har vi sagt. Dottern är 2,5 och jag är inte det minsta sugen på att bli gravid än så det dröjer väl. Troligtvis blir det 1 biologisk unge till. Sen har vi pratat om att skaffa en färdig. Det är inte viktigt för mig var barnet kommer ifrån eller om det liknar mig. Fosterfamilj går nog inte då jag snart får min adhd-diagnos och jag vet inte om det stänger möjligheterna för adoption också :-/ Men det dröjer innan vi har råd att adoptera i vilket fall som helst.

Jag väntar mitt andra barn, drömmen är tre men… vet inte om jag skulle kunna leva med det beslutet. Jag har läst igenom kommentarerna och det är sorgligt att endast tre av dem nämner överbefolkning och vad det innebär. Varför tycker du att det är berättigat att föda >2 barn per kvinna? Har du ett bra svar skulle jag bli otroligt tacksam 🙂

Svar:
berättigat? Jag tänker inte i de banorna. Jag tänker att jag vill ha barn. Överbefolkningen är ett problem i de delar av världen som fattigdom råder. Vi har tillräckligt med resurser för att föda världen, men krig, politik, girighet förhindrar detta. Inte överbefolkningen. lösningen är dessutom inte att VI slutar föda barn utan att vi utbildar och hjälper de i de drabbade områdena.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Om fem veckor, förutsatt att allt går som det ska. Då har jag två och det får räcka. Är så sjukt klar med att vara gravid (om det inte vore för att vi inte kan dela på graviditeterna min man och jag så hade jag kunnat tänka mig ett till)

Det är inte generellt dem i fattiga länder som upprätthåller en ohållbar levnadsstandard utan vi i de rika (2 miljarder av 7) och det trots generös tillgång till utbildning. Jag håller med om att vi ska hjälpa människor i drabbade områden men tror att lösningen är mer komplex än så när det är vi som är problemet. Alla som planerar en tredje unge borde ställa sig frågan om de lever ekologiskt hållbart och om inte göra något åt saken. I den bästa världen dyker den frågeställningen såklart upp tidigare.

Väntar andra barnet nu, har inget bestämt nummer men iaf en till efter denna. Det märks nog när man känner sig "klar". Ska plugga klart, jobba och hinna träna innan det blir nån fler. Min kropp va inte riktigt redo för en ny graviditet känner jag nu 😉

OM vi säger såhär; skulle jag haft tid lust ork och ekonomin för det så skulle jag vara med i familjen annorlunda och ha startat min bebisproduktion för 5 år sedan.

men än är jag barnlös och drömmer om att bo i ett hus med ungar springandes överallt.

jag älskar barn, ju fler desto bättre.

men känner jag mig själv rätt så får vi se om det första barnet (när det nu kommer) ens får ett syskon:P

det är enkelt att vara stor i orden när man icke har barn men det kan bli en helt annan femma när man väl sitter där med sitt första.

och tro det eller ej, AMMA står högst på min "to do-lista" när jag får kids.

det är någonting jag verkligen ser fram emot att få göra! Hel-amma.. LÄNGE!

Antingen inget eller två i tät följd. Jag är uppvuxen med en ett år yngre syster, och vill ge samma möjlighet till mina eventuella barn. Dock är det mer troligt att jag bara föder det ena, och adopterar det andra. Det finns så många barn där ute som behöver ett hem, men samtidigt tror jag nog ändå jag vill uppleva hur det är att föda fram ett barn.

//Emma Hå

Har precis hittat till din blog, den är fantastiskt bra!

Har funderat på det här med fler barn, har 2 som är 9 och 11 och själv är jag snart 40. Har dessutom nyligen separerat från barnens pappa och bor med en ny man. Det vore mysigt med ett till barn, men samtidigt njuter jag av att vara småbarnsfri. Gosig bebis eller långhelger i NY när jag vill (nåja…nästan)??

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *