Kategorier
Vardagstrams

Vadär frihet?

 
Idag var jag tvungen att dra arslet ner på byn igen, mödosamt, i snöovädret. När man har varit hemma så pass länge som jag så är det dessutom ett heldagsprojekt att bara gå på ett möte liksom. Vadå passa tider? Fy fan osv. INTE MIN GREJ OM MAN SÄGER SÅ. 
 
Jag är en konstnärssjäl. Jag klarar inte av det traditionella lunket, speciellt inte om jag inte får vara kreativ. Även om jag trivts med de jobb jag haft just då så har en liten del av mig dött lite inombords för varje jävla dag man trampat på i ekorrshjulet och till slut så har jag börjat underhålla tanken på att skjuta mig själv i huvudet. Eller ja. I fantasin iallafall. 
 
Vi tror liksom att vi är fria, men vi är inget annat än slavar under ganska så snäva normer som säger att vi måste BLI nåt. Göra karriär, utbilda oss, prestera, åstadkomma, JOBBA JOBBA JOBBA för annars är vi värdelösa på alla sätt och vis, men om man inte vill jobba då? Om man inte vill jobba på det sättet? Om det inte handlar om lathet utan om andra värderingar? Får man plats då? Nej det får man inte för hela framtiden och livet hänger på att man inställer sig i ledet med resten av flocken och fortsätter konsumera och producera. 
 
Vad är friheten i det egentligen? 
 
En av mina favoritbloggare, Maria som bloggar på Vilda Barn // Höstlycka samt Jordliv tog familjen och drog till Bolivia för att bygga sitt eget lerhus, leva i jungeln och bli självförsörjande och jag har följt hennes fantastiska resa med en tung känsla i kroppen av att det är detta, DETTA, jag borde göra. (Jag börjar alltid böla när jag läser hennes inlägg) Bara tacka och säga adjö till den här ganska så förslavande livsstilen. KLIVA AV tåget och göra nåt som faktiskt är viktigt på riktigt. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vadär frihet?”

Ja du Natascha, där är jag benägen att hålla med. Det finns till synes bara ett alternativ och det är 8-17-livsstilen, det kanske är en av dem starkaste normerna som finns i västvärlden.

Jag är så jävla indoktrinerad i det att jag inte ser en annan väg än giftermål, heltidsarbete, barn, villa, volva, vovve.

Jag måste bilda mej själv. Får ångest av att känna mej som en som bara lydigt står i ledet utan att tänka själv.

För om jag vill göra som normen, hur fan vet jag att det verkligen är vad jag vill och inte bara vad jag tror att jag vill för att jag lärt mig att det borde man vilja?

Jag håller med. Jag känner ofta att mitt sinnelag och mina drömmar inte passar in i samhällets syn på hur människor ska vara. I alla fall inte när det gäller arbete. Men jag har drömmar och jag inser att om jag vill nå dem så måste jag arbeta. Men jag välkjer att se det som att jag arbetar för att kunna leva övriga livet på mina villkor så småningom. jag lever inte för att arbeta 🙂

Jag är 33, lever med mina föräldrar och har inte jobbat sedan 2007. Jag lever väldigt udda i mångas ögon tror jag och viss del av mitt leverne beror på att jag är sjuk, men inte enbart. Jag hade valt att leva med mina föräldrar även om jag var frisk tror jag. Livskvalitén för mig kom när jag klev av att vara "normal". Jag trivs tio gånger bättre med min livssituation idag än jag gjorde när jag var sambo med hund och volvo (nåja, audi)

Ååh! Jag vet inte hur många gånger jag önskat att jag levt på typ stenåldern ist för nu..

Passar verkligen inte in i detta samhälle.

Jag förstår inte hur folk orkar leva med att jobba jämt, särskilt när man inte riktigt trivs på sitt jobb.

Har bara haft vikariejobb som varat mindre än ett år.

Ändå har jag blivit så less att jag vill hoppa framför ett tåg..eller en bil iallafall..

Väldigt många som går runt med samma känsla som dig tror jag, vi har byggt upp så komplicerade och konstiga strukturer att man inte orkar jobba i dom längre utan att kvävas.

Men hänger framtiden verkligen på att alla ställer in sig i produktions och konsumtionsledet? Hänger den inte snarare på att fler säger nej tack, nu testar vi något annat istället? Låter som en fantastisk blogg förresten, tack för tips.

Det går ju visst att leva fritt! Lösningen är dessutom enkel, men för den skulle liksom inte lätt:

Låt bli att konsumera. Håll de fasta avgifterna låga. Starta företag, kombinera med halvtidstjänster eller extrajobb. Ha som mål att vara ledig så mycket som möjligt.

Undvik att låna pengar till hus och bil, låna istället för att vara ledig och för företagande. I ledigheten har man tid och rum att vara sig själv och upptäcka vad man egentligen vill göra, hur man egentligen vill göra.

Det hinner man inte om man jobbar som anställd.

Oj… För mig skulle detta vara grymt att få uppleva ett kort tag men skulle inte palla att leva så, indoktrinerad eller ej.

Däremot beundrar, BEUNDRAR, jag människor som vågar följa sina drömmar fullt ut, vilka de än må vara. 🙂

PRECIS som du skriver nu känner jag med.

Och jag följer också jordliv/vilda barn och bah: VARFÖR gör jag inte detsamma när hela min själ skriker efter det…

Ta min hand Lady D så drar vi och våra familjer till bolivia,säljer allt vi har…why not liksom?

Svar:
SÅ FRESTANDE
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

jag får ångest av tanken Att Jobba. tänker att jag BORDE gå till arbetsförmedlingen, ta tag i livet (så många krav utifrån att GÖRA NÅNTING med mig själv, och komma nånvart), men det enda jag vill är ju bara att sitta hemma och måla tavlor. så jag förmår mig inte ens gå dit.

Känner precis samma sak. När jag blir äldre är drömmen att leva på en gård och vara så självförsörjande som det bara går. (Och därmed jobba så lite som möjligt.)

Men anledningen är ju att vi har ett ekonomiskt system som bygger på tillväxt, och den tillväxten baseras på konsumtion. Konsumerar vi inte kan vi inte heller ha ett samhälle som vi har idag. Dock såg jag en dokumentär om ekonomer som hade en alternativ modell. Gick ut på att jobba mindre, konsumera mindre men att ha mer fritid och att umgås. Låter inte helt fel.

Men gud en sån fantastisk blogg! Får precis samma känsla av den som när jag läser bloggen Skitungarna. Som du säger, man vill bara hoppa av ekorrhjulet och göra något vettigt istället.

Jag gick teoretiskt gymnasieprogram, passar inte att arbeta inom vården eller snabbmatssektorn, har knappt något kontaktnät och därmed extremt svårt att ens hitta extrajobb/sommarjobb. Drömmen är att forska om virussjukdomar, trots att flera har sagt att jag BORDE bli jurist eller statsvetare, vilket jag dessutom själv var på väg in till innan jag hittade den perfekta utbildningen för forskardrömmarna. Det kommer ta åtskilliga år, och skulden till CSN kommer vara saftig, men det är vad jag vill. Och jag vill inte leva efter någon annans ord om vad jag bör och inte bör göra.

Jag tror att jag förstår din tanke. Samtidigt kan faktiskt arbetet i sig vara målet, något som ger mer än det tar. Både tidigare som undersköterska och idag som blivande läkare känner jag att mitt arbete ger mig mycket mer än vad min fritid kan göra. Jag är tror inte att det handlar om indoktrinering utan om att finna mening i sitt liv.

Det finns säkert jobb (jag tänker på typiska "rullande band"-jobb) där man kopplar bort hjärnan och bara gör rörelser mekaniskt. Men även det ger ju tillfredsställelse (Titta, en bil, en sådan som jag varit med och byggt!).

Om inte annat så har man ändå tillfredsställelsen av att man alltid får tillbaka av det man ger. Nu hjälper jag staten genom mitt arbete. I utbyte får jag pengar. Men jag får också ledighet och kan semestra och upptäcka världen. Framför allt blir jag omhändertagen. Jag behöver bara jobba i 45-50 år av mitt liv. I hela mitt liv får jag då hjälp med allt. Min utbildning betalas, jag får omvårdnad när jag är sjuk, jag åker på hela vägar, staten lägger varje år 10 miljarder kronor på integration och jämställdhet, jag får pengar utan att arbeta alls när jag är sjuk eller gammal.

Om man vill dra ner på sin levnadsstandard och t.ex. resa mer, som någon nämnde, så kan man jobba mindre.

Jag tycker att det är en fin tanke att flytta någonstans och bli självförsörjande, men jag tror att det livet är hårdare än det här livet vi har tillgång till i Sverige idag. Vi ger för att vi tar. Nu kan ju någon säga "om jag hade fått allt, så hade jag ju jobbat ideellt", men varför då inte jobba och låta staten skänka till välgörenhet (svenska staten ger 31 miljarder till välgörenhet per år).Visst kunde livet vara att få allt utan att ge något tillbaka, men jag vet inte om det hade gjort oss lyckligare.

Nu låter jag kanske negativ, men som Charlotte skrev så handlar det till sist om solidaritet. Jag tycker inte att det är okej att vårdföretag flyttar vinsterna utomlands. På samma sätt tycker jag inte att det är okej att leva av systemet utan att ge något tillbaka (om du inte är sjuk, gammal eller har något särskilt skäl).

Fick du mitt mail om den nya metastudien om BMI och korrelation till hälsa, förresten? 🙂

Blä, känner verkligen likadant och jag är bara 19 år och tog studenten i juni förra året. Jag har ju inte en aning om vad jag vill bli? Eller göra? Jag vill bara hänga med mina katter och kolla på serier men det funkar inte så. Suck.

Problemet är väl att svenska samhället inte gjort plats för oss som vill jobba men inte m nånting vi inte brinner för. Ja själv har lätt att jobba om det är ngt jag kan och kan stå för. Kan inte slänga bort 8 Tim per dag, av mitt liv på andra, på saker och sysslor jag inte utvecklas av, inte tror på för då dör jag oxå en smula inombods. varje dag. Jag tror själv starkt på medborgarlön som i schweiz. Sen får du faktiskt inte alls pengar fast du är sjuk, jag ska tex utförsäkras nu fast jag inte är frisk från min cancer.

Själv älskar jag att utbilda mig (desto mer desto bättre) och att det i sin tur leder till ett kul jobb som jag längtar efter! Att tjäna pengar och få bra karriär gör mig glad MEN om man inte vill leva det livet utan blir inspirerad av den häftiga kvinnan som flytta till djungeln – varför inte köra på det då? Kanske inte behöver dra det så långt som djungeln men nåt liknande?

Jag vill bara flytta ut på landet och odla en massa som jag sedan syltar, saftar, lägger in och fixar med. Baka surdeg. Skotta min egen snö och elda i pannan. Ha en stor familj med en massa djur och människor som alltid är välkomna att stanna en stund eller länge. Och samtidigt göra något för världen. Vill att min blogg ska bli stor. Där jag skriver om hur man mår bra, om psykisk ohälsa, om matlagning, kreativitet, om livsnjutning, och om andra viktiga saker. Kunna leva på skrivandet och silversmidandet och genom att odla och laga mycket av sin egen mat.

Trots min villkorslösa kärlek till Natashja som vän och svägerska fnissar jag åt våra totala motsatser. Jag får ångest av bara tanken på att bo i någon jävla lerbunker i djungeln (hallå, KRYP, Ebola, smuts (polskt pedant) och CIVILISATIION. Och tanken på att inte jobba, bara dra runt och chilla med några dreads i en knut med något snorigt barn i någon hemsydd bärsjal utan något MÅL förutom att skaffa käk och måla tavlor ingen köper för ingen annan har några pengar ändå får mig att vilja börja knapra Zoloft imorn. Men, det är ju bara väldigt materialistiska, neurotiska och 80-talistskadade jag.

Jag hatar att man MÅSTE jobba. Jag är inte lat (inte bara i alla fall), utan anser att livet ska gå ut på mer än så. Det är ju bara att se på hur de flesta lever, och jag blir ledsen i själen när jag tänker på att vi spenderar mer tid på jobbet än med våra familjer och det som faktiskt betyder något. Jag skulle så gärna komma på ett sätt att bidra till familjens ekonomi utan att behöva göra på det vanliga sättet. Om du kommer på något bra sätt är det bara att hojta till 😉

Även om jag till viss del kan förstå inlägget så ser jag en mening i att arbeta om man tror att man kan göra det bättre för andra personer. För mig så handlar det inte så mycket om att jag vill arbeta för att få pengar så jag kan köpa prylar. Jag vill ha ett jobb som jag tycker är meningsfullt. Jag vill uppleva saker, lära mig mer om världen och resa. Sen så känner jag inte att jag har någon bestämd livsväg. Får lite ångest av personer som är i min ålder (20 år) och säger att efter att de har utbildat sig så ska de träffa någon, stadga sig och bilda familj. Det kanske är jag som är konstig men jag tycker att det är skönt att inte veta eller ha någon plan för framtiden på det sättet eller ha några "måsten" i livet.

jag är fascinerad av begreppet frihet och jag tvivlar på att det varken finns en sann frihet eller fri vilja. eller som schopenhauer sa:

Du kan göra det du vill, men i varje givet ögonblick i ditt liv kan du endast "vilja" en bestämd sak och absolut ingenting annat än den saken.

jag kan f.ö rekommendera Schopenhauers och Steiners texter, då särskilt die Philosophie der Freiheit (frihetens filosofi blir det på svenska tror jag).

Men är det verkligen så svårt?? Eller är det bara jag som bor på landet som är bortskämd. Förvisso jag hatar att baka surdegsbröd, odla potatis och sy kuddar. Men jag behöver bara åka till grannbonden plocka på mig grönsaker, ägg, nybakat bröd och i frysen ligger det viltkött som sambon har skjutit.

För övrigt så älskar jag att mjölka kor, köra traktor och mocka skit.

Det är en livstil som jag valt och trivs med.

Tror absolut vi är på väg in i en ny era. Fler och fler börjar tycka att gå ner i arbetstid och klara sig på mindre pengar är vettigt. I alla fall i mina kretsar (25-35-åriga rätt karriärfokuserade människor).

Man behöver inte göra som alla andra.Jag har varit hemma med våra barn i 7 år nu och det är det bästa som jag har gjort. Vist kan vi inte åka till Thailand eller köpa svindyra märkeskläder, men vi värdesätter tiden med barnen mer än allt det andra.

Jag gillar det där avskalade livet. När jag har jobbat heltid har det känts som att livet har tagits ifrån mig lite. Att bara åka hem, laga mat och sova efter jobbet fem dagar i veckan känns hemskt fel för mig nu för tiden sedan jag började studera (tar endast studiebidrag) har jag lärt mig att jobba heltid enstaka månader och leva på de sparade pengarna majoriteten av tiden. Tror jag konsumerar kanske 6000 kr på mat, boende och övrigt (nöje, kläder) varje månad. Känns himla bra att ha tid för att träffa vänner, pojkvän. Hinna läsa en bok osv. Man behöver inte gå ut på restaurang, köpa dyra teknikprylar och kläder för att vara lycklig. Jag känner att i framtiden kommer jag vilja jobba 60%. Det är säkert omöjligt att någon vill anställa någon fast på så lite tid. Samtidigt som jag vill få jobb i Riksdagen och göra superkarriär med stort inflytande över samhället. 😛 Men man kan alltid drömma hehe.

Handlar det inte mycket om vad jobbet går ut på och hur roligt man tycker att det är? Jag känner massor av människor som "älskar" att gå till jobbet och som nästan mår dåligt när de måste vara lediga.

Om jag själv hade så gott om pengar att jag kunde sluta jobba för resten av livet och klara mig ändå om jag blev sjuk eller utan framtida pension, så skulle jag definitivt inte sätta foten mer på mitt nuvarande arbete.

Jag skulle däremot "jobba" med annat, sådant som jag finner meningsfullt och roligt, oavsett om det betalade sig eller ej.

Jag skulle aldrig våga sätta mig i ekonomiskt beroende till en man och definitivt inte våga sätta mina barn, om jag hade några, i den sitsen. Jag är kontrollfreak och måste veta att jag klarar mig själv och mina barns försörjning på egen hand. Därför måste jag jobba, annars får jag svälta och bo på gatan.

OBS! Detta är inte menat att vara kritik mot hemmafruar. Jag tillhör nämligen dem som anser att hemmafruar jobbar mycket! Från det att de vaknar på morgonen till det att de går och lägger sig på kvällen. Sju dagar i veckan, ingen semester, inga årliga löneförhöjningar, ingen möjlighet att påverka sin inkomst, inga pensionspoäng, ingen a-kassa, ingen SGI, dvs inga sociala förmåner alls.

Skillnaden är alltså att hemmafruar får väldigt dåligt betalt, för allt detta jobb. Ofta bara mat, tak över huvudet och lite fickpengar från mannens lön.

Mannen å sin sida har, trots att han har valt att bilda familj, kvar både sin lön, sina karriärmöjligheter, sina pensionspoäng, årliga löneförhöjningar och ökande underlag för pensionspoäng, SGI och a-kassa. Mannen förlorar ofta ingenting på att bilda familj, medan kvinnor förlorar en väldig massa, främst ekonomiskt.

Det borde man ändra på.

Svar:
grejen är väl den att människor är olika, men att det bara finns en mall som alla ska in i.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Så väl jag känner igen mig själv i ditt inlägg. Jag har en dröm som funnits ända sen tonåren och det är att köpa mig en husbåt och dra iväg. Ta jobb när det krävs och enbart leva för dagen. Mitt liv blev tvärtom att typ se till att mina kids hade det bra. Fortfarande drömmer jag om den där husbåten och få ge mig av. Härom dagen sa jag till min son att jag skulle vilja ta min sovsäck, pick och pack och bara ge mig ut till fots och leva av det som fanns i naturen. Som vanligt blir det bara en tanke och dröm. Kanske jag en dag trotsar samhällets krav på att vara "inne" och helt enkelt tar min dröm på allvar. Tack för en bra Blogg. Hälsningar från en arbetslös drömmare

True story. Känns ibland som att ekorrhjulet tar kål på mej, de flesta jobb jag haft ha verkligen inte fått mej att växa som människa, tvärtom, och ibland känns det som att är en onödig individ, för jag blev bara begåvad på sånt som är totalt onödigt i vardagen, som att rita, måla, sjunga, dansa … O det här grupptrycket att man ska jobba jobba o tjäna pengar för att köpa en massa pryylar. F*ck that, Jag vill va med mitt barn lika mycket som jag jobbar. O jag blir irriterad på att jag förväntas prioritera pengar över precis allt annat på denna jord, WTF, det är tydligen normaliserat att va pengakåt idag. Och att hata sitt jobb, trots att det finns folk som faktiskt jobbar med sånt de tycker är roligt. Sen känner jag iofs förståelse för Cissis synvinkel också 🙂

Sen är det också något sjukt med ett samhälle där fler och fler är i ledarposition samtidigt som färre ska utföra själva jobbet (främst i offentliga sektorn tippar jag), och att bebisar är så avskärmade från vardagslivet, de är uttråkat isolerade hemma med sina mammor och är en ofrivillig "medelpunkt" för allmän beundran, för att sedan skyfflas in på dagis o i princip inte träffar sina föräldrar alls på dagarna.. Men nu har jag skrivdiarré. Ska kolla in bloggarna.

Kan inte folk vakna till lite och forsta vilket fangelse vi ar fodda i nar det ar FORBJUDET for vuxna manniskor att bestamma over sina egna barn?

STATENs robotar kan komma och ta barnen ifran dem om de inte LYDER LAGEN som tvingar ALLA att lamna ifran sig barnen till statliga institutioner i 9 ars tid.

Detta ar nu det "fria" landet Sverige idag, 2013. Man maste alltsa fly till ett annat land om man som foralder vill skola eller avskola sina barn, for att inte riskera boter, straff och hot om omhandertagning av barnen.

Det har fina landet ar ett fangelse med skrammande manga plitar. Prova att ta ut ditt barn ur skolan och vanta och se vad som hander…intressant studie.

Ingen manniska ar gjord for att konstant leva i en rutin som bara gar runt , runt . . . vi ar individer! =)

Tack for blogg tips – xxx

Jag själv skulle aldrig kunna lämna Sverige och allt vad det innebär. MEN jag måste hålla med dig ang jobbhets. Att man måste bli något. För utan ett jobb så är man ingen. Typ. Det är skit tråkigt.

Fatta vad ihjäl stressad jag och mina klasskamrater var i nian. ALLA (då vet jag verkligen ALLA)tjatade och tjatade om vilket gymnasie man skulle gå på efter nian. Vilken linje man skulle välja, och varför. Vad man tänkt att bli när man väl blev stor osv osv osv. Jag var ffs 15 år!!!! Jag visste knappt vad jag ville äta till middag.

Så jag tycker det sätts allt för mycket press på så unga människor idag. Dels med betyg och dels med att man ska ha hela sitt liv och karriär bestämt innan de att man fyllt 16 år.

Till Charlotte som skrev tidigare i kommentarerna; men varför skulle alla vilja göra så som LD eller bloggaren hon länkar till? Tänk om alla i Sverige hade velat jobba i kiosk, vem hade då utbildat barnen eller räddat folk på sjukhusen? Har själv aldrig känt tanken att jag inte vill utbilda mig och jobba – det behöver väl inte vara något fel i det och jag tror inte jag är ensam, så samhället störtar nog inte på ett tag!

Det här med samhällsnormer försvårar det för många, inklusive mig själv som mår dåligt psykiskt och redan har nedsatt livsglädje, mål och motivation.

Det finns ingen plats för oss som inte passar in i mallen, som inte strävar efter plugg, arbete & familj.

Oj, jag fattade inte varför jag plötsligt fick ett gäng nya Instagram-följare men det måste ju vara via dig 🙂 Tack! Jo, angående detta, du anar inte hur många gånger vi bara vill ge upp ändå. Det är mycket som är jättejobbigt, och framför allt har vi hemlängtan. Årstider som i Norden finns ju inte här, och jag vill gråta när jag ser folks instabilder på snö. En annan sak är ensamheten. Det är inte kul att känna sig fri när vännerna är långt bort. Jag får panik av tanken på att stå ensam där i en djungel, med en grinig Émile, och inte ha hjälp, bo i tält de första tre månaderna och ligga där och svettas och bli myggbiten. Jag önskar så att jag hade råd att göra detta i Sverige eller Norge, alltså bygga mig hus och börja odla, men allt är så dyrt där. Så vi får se. Men visst är man friare här, men man kan fråga sig om det är värt det ibland. Jag har inte bestämt mig än, men jag är glad att jag testar nu, man får verkligen perspektiv! Om jag åker tillbaka till Norge/Sverige tror jag att jag kommer att uppskatta sånt jag inte uppskattade innan, samtidigt som jag kanske har fått inspiration härifrån, att ta med mig det fina med livet här på något sätt.

Svar:
Jag tror att oavsett var du väljer att bo så har du ändå frigjort dig på nåt sätt. Kanske inte helt, men på ett sätt somjag inte vet om jag är kapabel till. Det hade du ju liksom redan innan, men det här ger ju helt nya erfarenheter och perspektiv. Det inspirerar t.o.m mig att göra lite förändringar här hemma i min moderna materialistiska livsstil. (och jag förstår precis vad du menar med svårigheter, det blir kanske lätt att man som jag romantiserar andar livsstilar, inte pga okunskap men mer för att man kanske längtar så innerligt bort från den man själv lever i)
Jag älskar att se hur barnen leker, hur fria DE blir utan den där konstanta hjärntvätten. Jag hatar att jag, oavsett hur medveten jag är, ändå måste anpassa mig till samhällsnormerna.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tänka sig att vi har samma favoritblogg 🙂 Fantastiskt inspirerande! Och håller helt med dig i att man inte måste leva det liv som alla andra gör. Det krävs mod att välja annat, men i mitt fall kändes det som att jag inte ens klarat av det "vanliga". Min själ hade ruttnat bort. Det är inte lätt att finna det som är en själv bland alla indirekta och direkta krav att följa normen.

En romantisk dröm, skulle jag säga. Vacker men orealistisk. Att leva på självhushåll är ett ENORMT slit. Jag har gamla föräldrar som i stort sett levde så i sin barndom (även om min mormor även tog dagsverken hos bönderna för reda pengar som hon kunde handla för).

Man måste har åkrar för både brödsäd, potatisland (eller ris eller motsvarande om man bor i andra klimat) och betesmarker. (OK i Bolivia kan djuren beta året om, så de har inte det enorma arbetet med att samla tillräckligt med hö för vintern.)Lin eller bomull (beroende på klimat) till kläder. Kor, getter, grisar, får etc. för köttet. Kor eller getter för mjölken och alla mjölkprodukter. Får för ullen. Fruktträd och grönsaksland. Dessutom måste man ut i skogen och plocka bär till sylt om höstarna – som ska konserveras till vintern. (I Bolivia kanske det är vildbananer man plockar.)

Åkrarna ska harvas, plogas, sås och skördas… Diken måste hållas rena, stängsel måste hållas hela. Husen måste underhållas. Djuren måste skötas om – bara att bära vatten är ett jättearbete utan automatiska vattenkoppar. All mat måste konserveras till vintern (fast samma där – i Bolivia är detta antagligen ett mindre problem än i Sverige).

Klädestillverkningen tar enormt mycket tid. Fåren ska klippas, linet beredas i många steg. Sedan måste man spinna detta till garn varje ledig stund under vintern, typ. Min farmor satte sig aldrig ner annat än vid spinnrocken. Därefter ska man väva tyg av linnet, och sy det till kläder. Sticka tröjor, mössor, vantar, sockor o.s.v. av ullen. I vårt klimat behöver man dessutom tillverka en päls eller yllekappa då och då.

När skorna slits ut blir det ett jättearbete att försöka tillverka sådana själv av läder – det tar ju flera år att lära sig till skomakare.

Varje vattendroppe och vedträ måste BÄRAS in. Träd måste huggas till timmer och klyvas till ved. Tvätt är ett elände under sådana förhållanden. Hygienen går nästan inte att sköta adekvat (återigen kan det vara annorlunda i ett varmt klimat, om man har en ren vattentäkt).

Och till allt detta kommer det vanliga hushållsarbetet, som man har även i en modern bostad.

…och på något sätt måste man ändå dra in pengar till det som man inte KAN producera själv. Salt, socker (ok man kan ha bin – men det blir ytterligare ett jättearbete), papper, föremål av plast och metall… och även om man kan smida själv (ännu ett yrke som tar flera år att lära sig) så måste man få tag i metallen på något sätt.

Nä – jag tror jag låter det stanna vid en dröm! 🙂

Många av kommentarerna här som håller med verkar vara nyexaminerade och/eller arbetslösa. Hur många av er har ens haft ett 8-17 heltidsjobb och kan tala av erfarenhet om vilken ångest det ger och hur tråkigt det är? Förstår att det finns arbetsplatser där en inte trivs, men då får en kämpa på och leta vidare.

Jag tror att det är bäst att inte fundera så mycket över hur livet kunde vara, och istället försöka acceptera livet som det är. Du har en fin familj, och ska snart få flytta in i ett hus och leva svenssondrömmen. Det är ett bra liv. Du hittar säkert något meningsfullt att göra med dagarna också, utöver blogg och familj.

Den här kommentaren blir inte riktigt som jag vill. Men jag tror jag förstår hur du menar. När man genomskådat samhället kan det vara svårt att vara del utav det.. Men jag tror för sin egen skull att man ändå mår bäst av att till viss del inrätta sig i ledet och delta.

Att bo just i en lerhydda i djungeln låter som en mardröm (ormarna! spindlarna! parasiterna!) men annars är jag helt med dig.

Jag kan inte arbeta. Inte så som vanliga människor menar – arbetsplats, fasta tider, chef som bestämmer vad och när man ska göra saker. Alltså jag KAN verkligen inte. Har rätt mycket psykiskt bagage – ångest, social fobi, depressioner osv – och under de perioder jag haft ett "riktigt" jobb har situationen snabbt blivit ohållbar. Är egen företagare sedan några år och jobbar med något fritt och kreativt. Tjänar patetiskt lite pengar och som frilansare lever man ju i princip helt utan socialt skyddsnät. Men friheten uppväger allt annat. Jag kan jobba var, när och hur jag vill och vara ledig när jag vill utan att fråga någon. Och plötsligt är mitt kaotiska inre under kontroll.

Vad ledsen jag blir över att läsa detta!

Vill ligga hemma och måla…

Orkar inte ta tag i mig själv…

Leva på naturen…

Jag föddes till en värld där vi alla tar hand om varandra, jag har fått gå i skola och har fått en massa sjuk- och tandvård, får köra bil på fungerande vägar utan tullavgifter, jag kan vabba åt mina systersöner och en massa massa annat. Hur skulle det fungera om alla bestämde sig för att "vara fria och leva livet"?

Vad är det för fel på att se vad man har? Ja, jag har också ett jobb som visar dagar suger musten ur mig, som får mig att tänka – nu går jag hem – men det påverkar ju inte bara mig. Jag jobbar ju nu för att mina framtida barn ska ha en skola att gå i. Det är ju så vårt samhälle fungerar. Alla kan ju inte ha sina drömjobb eller växa på karriärsstegen, några måste ju sitta i tunnelbanekurerna, stämpla kartonger eller lägga skosnören i sin lilla plastförpackning och vad är det för fel med det? Varför inte vara lite stolt över det man har och gör istället för att kolla på vad alla andra har?

"Passar inte in i normen" – det är väl bara du själv som avgör om du gör det. Det är ju bara du själv som känner var du befinner dig. Ja, jag vill också stanna hemma och sy, skriva, läsa eller göra ren kattlådan, men vem tar då hand om mig sen?

Nä nu ska jag sluta läsa blogg (inte för alltid, utan för denna förmiddag) och börja arbeta – för jag gör skillnad, jag behövs och det gör DU med.

Det här är så jävla sorgligt..

Såna diskussioner har jag haft många gånger med olika människor och alla tycker att utbildning och jobb är dö viktigt! Det känns skit för mig när jag själv inte alls känner så.

Igår faktiskt. Var jag hemma hos mamma och hade en jätte trevlig stund. När vi sitter där i soffan och myser så frågar jag mamma: "Är du nöjd med hur jag blev? Blev allt som du hade tänkt dig?" Hennes svar blev: "Ja. Fast jag hade velat att du skulle haft utbildning eller ett jobb." Vi började diskutera och jag försökte få henne att förstå att det avgör ju inte vem jag är som person, men hon yrkade det motsatta. Tråkigt. 🙁

Nej men varför dra till ett varmt, vackert land när man kan stanna här. I mörkret och kylan. Där vikt och utseende är det viktigaste i livet, ja förutom att jobba så mycket det bara går och tjäna pengar som du slösar bort på materiella ting. Se sitt barn någon timma mellan dagishämtning kl 17:30 och läggdags. Käka besprutad frukt som mognat i en låda istället för solen. Klafsa runt med förfrusna tår i grådaskig snö eller slask i stället för att gå barfota på röd jord.

Hjälp, vad gör jag hääär?

Jag kan hålla med delvis men samtidigt är självförsörjande jordbruk etc enormt slitsamt , betydligt mer jobb än att vara på ett arbete mellan 8 – 5 om dagarna. sedan måste man ju jobba för att få inkomst och kunna betala mat, boende och räkningar. men visst, hade varit skönt att få göra mer som man vill

JA, tack! Ska jag gå på Chalmers och bli ingenjör ska jag bli det för att JAG vill, inte för att det förväntas av en. Av mig. Men nu går jag kvar, har "gått" i 1,5 år och inte ens tagit en tredjedel av de kurser jag ska ha tagit. Jävla skithelvetesångest. Var är motivationen liksom? Den finns någonstans inom mig, det kan ni ge er fan på! Den finns i mina författarambitioner och Frankrikedrömmar. Kram, LD!

Till Catharina ovan – Oj vilken skräckvision! Så var det ju i Sverige för hundra år sedan men så behöver det absolut inte vara nu. Så kommer det absolut inte vara för oss t.ex. Har du hört talas om permakultur? Det är motsatsen till det du pratar om, monokultur, där man har åkrar. Det är en typ av självgående, ekologisk och holistisk odling som innebär minimalt med arbete och maximalt med avkastning.

Vi äter heller varken bröd/spannmål, kött eller mjölk, inte heller socker och sånt som du skriver att man måste köpa. Vi äter frukt, grönsaker, linser och gröna blad, och mycket av det växer vilt här, så det är bara att plocka från träd och buskar. Det är inte det minsta jobbigt.

Sen finns det ju olika grader i självförsörjning, man behöver inte bli så självförsörjande att man gör ALLT själv. Jag syr gärna mina egna kläder och gör mina egna och mitt barns skor, det har jag alltid gjort, men jag köper tyger. Min man bereder skinn, det är ju inget svårt.

Varför skriver du att varje vattendroppe måste bäras in? 🙂 Det är ju bara att ha en vattenslang, eller inlagt vatten, en kran du vet? Vi lever i 2013, vi kommer att ha både mobiltelefoner, frysbox, köksmaskiner och internet.

Visst är det mycket jobb, men man behöver inte heller försöka få det att låta som svårare än det är, bara för att med gott samvete fortsätta sitta där i sin bekvämlighet och aldrig orka förändra på något i sitt liv. Jag menar absolut inte att alla borde flytta ut i skogen och bli självförsörjande, men världen hade mått mättre om alla sänkte sin standard en gnutta.

Sen är det ju inte en lerhydda det handlar om, lerhus är otroligt vackra och kan vara lika moderna som vilka hus som helst. Det handlar bara om att välja ett ekologiskt material istället för ett giftigt. Och ormar och kryp, varför skulle jag vilja ha det i mitt hus? Hört talas om dörrar och fönster? Haha, vissa kommentarer är ju bara för roliga, men jag antar att folk inte vet bättre.

Alltså tack för detta inlägg. Verkligen. Jag är inte gammal, är inte ens 20 och jobbar deltid med något som jag egentligen hatar. Jag vantrivs med andra ord på mitt jobb. Helst av allt i mitt liv vill jag måla och skriva, något som jag planerat att göra efter en tid. Men efter det här inlägget känner jag mig mindre ensam i en värld där allt handlar om att ta sig framåt och bli så rik som möjligt, bo flottigt och vara fett viktig med någon jävla titel som man får av samhället. Jag har länge trott att jag är lat, fått indikationer från andra att jag är det, fått mig själv att tro det men jag är ju inte det! Jag vill bara inte jobba med något som inte betyder något för mig, jag vill bara skapa och göra något som kanske inte är så "normalt".

Tack för det här inlägget, jag behövde verkligen få läsa att någon går i samma tankar som jag. Du inspirerar.

Jag skulle aldrig klara det. Jag får panik av tanken på att flytta inom samma stad.

Men jag längtar efter hus. Så att jag kan ha lite hönor och får och odla lite grönsaker. Men att flytta långt ut i obygden skulle jag inte vilja.

Nog för att det kan vara en frestande tanke att låta mitt barn växa upp "naturligt" och slippa allt som är dåligt i detta samhället. Men å andra sidan är det i detta samhället jag vill leva och bo, och då får jag ge henne den bästa tänkbara uppväxten för att leva just här.

Känner verkligen igen det här! Min pojkvän har även han jättesvårt för det där att kliva upp i tid, passa tider och hela det här 8-17 systemet och bara för det så tycker ca hela min släkt (utom farmor och farfar och pappa) att jag ska dumpa honom för att "han kommer aldrig kunna få ett jobb", "han kommer aldrig bli nått" och, det jag hatar mest av all deras "argument", "han kommer aldrig kunna försörja dig" (vill typ slå dem i ansiktet med en stol när de säger så).

Jag passar inte riktigt in i det heller, dels för att jag har en medfödd sjukdom som gör att det är jättejobbigt att jobba 8h/dag samt så hatar jag det så innerligt och upplever det som fruktansvärt själsdödande. Kan dock åsidosätta detta till en viss grad, men det gör det ju inte mindre själsdödande för det..

@s: Hur mycket känner jag inte igen mig i det du skriver! Både jag och min man har använt samma livsval för att komma till rätta med ångest (jag) och depression (han). Vi driver en liten kommunikationsbyrå ihop med en kompis, som bor i Thailand och därmed har låga levnadsomkostnader. Vi hyr en lägenhet i en villa på landet till riktigt låg hyra. Huset är vedeldat och vissa rum saknar element, så nu på vintern är det stundvis 16 grader i dem. Varmvatten har vi när hyresvärden kommer hem från skiftjobbet och eldar! Varje månad får vi kolla om vi har pengar till räkningar eller om vi måste skjuta på någon, och varje dag känner jag mig lycklig över att mitt liv är såhär.

Jag känner mig fri, jag känner mig kapabel och jag VET numera att det är verkligen inte mycket jag behöver för att leva väl. När vi får något större uppdrag så är min tanke inte: Åh, nu kanske vi kan köpa en bil eller spara till ett hus eller gå och köpa något splitternytt utan: Ååååh, nu har vi råd att vara nästan helt lediga i tre månader efter att det här uppdraget är klart – härligt!

Mitt mål är att lära mig leva lycklig på så lite som möjligt och jobba så lite som möjligt. Då blir inte en låg pension något problem heller, om man är van vid en livsstil med låg konsumtion.

@ Skate: Jag känner en psykolog och när jag berättade åt henne att jag kände mig så vek som inte orkade jobba så mycket som alla andra så sa hon att jag nog mest var ovanligt insiktsfull och kunnig om mig själv – inte ovanligt svag 😉

Jag är 27 och enligt alla bedömningar fullt frisk. Jag är dessutom vältränad så jag om någon borde orka – men heltid är alldeles för mycket. Har jag jobbat sex timmar en dag och då uppdelat på 2-3 arbetspass med tilltagna pauser så känns det för mig som att jag jobbat mycket den dagen! Många jag känner är likadana så är du lat är du i alla fall inte ensam 🙂

Jag har alltid (när det funnits möjlighet) gjort det jag velat, pluggat det jag ville, bott i flera länder, har ett kreativt arbete. I vissa fall har vi tagit risker, som när min partner lämnade ett fast jobb och vi flyttade för att bygga upp en ny tillvaro i ett nytt land. Jag tror inte att man kan fa allt, men om man vet som är viktigast för en själv och kan man ofta hitta en väg för att na dit. Sen är gräset oftare grönare pa andra sidan, ett fast jobb med normala arbetstider är väldigt lockande när man har ett osäkert jobb som kräver alldeles för mycket tid :).

Igenkänningsfaktor. Minus leriga hyddor i djungeln.

På mitt förra jobb (inom handels) så kändes det som att en liten bit av min själ dog för varje dag jag tvingades gå dit. Jag jobbade, åt och sov. Det fanns ingen tid till annat. Nu pluggar jag, till ngt jag vill bli. Till ngt jag ser framemot, om än är det ett enormt prestigefullt yrke och mina klasskamrater pratar endast om vilken titel de ska få när de börjar arbeta. Det börjar kännas lite självadödande det här också.

Jag skulle kunna ta mitt pick och pack (helst igår) och flytta till Australien, USA, England m.m. och ta jobb på IKEA samt bo i kollektiv. Men förnuftet tar över och säger att jag måste göra klart min utbildning först.., fast jag kommer ju garanterat inte åka iväg efter en examen och jobba med vilket jobb som helst, för så får man ju inte göra…

Det jobbigaste är att det känns som att min ungdom försvinner och det är ju då man ska göra spontana, ogenomtänkta saker samt att jag inte kan formulera min dröm, mer än att jag vill inte leva Svenssonliv, jobba 8-17 och ha en chef hängandes över axeln hela tiden.

Herregud vad deprimerande det här lät, inte alls så. Jag ser framemot min framtid men samtidigt finns det ingenting som skrämmer mig mer.

Jag är jättetrött just nu och inte alls kapabel att över huvud taget formulera mig, men jag skulle gärna diskutera konstnärssjälsrollen/-begreppet med dig, eftersom den är baserad på det manliga geniet. Det är nåt som jag, i egenskap av konstvetare, funderar över ganska mycket och reagerar på när jag ser att du använder det om dig själv.

Det är också ett av mina inte-favoritord, i den händelse du skulle läsa min blogg och se att jag har skrivit om det. 🙂 :*

Svar:
För mig är konstnärssjäl en person, man eller kvinna, som är konstnär helt enkelt. Det sitter djupt, svårt att förklara för någon som kanske inte är det men det upptar ens hela väsen på nåt sätt. På ett POSITIVT sätt alltså. Och som konstnärssjäl betraktar man världen utifrån detta,på gott och ont såklart.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hah. Ok. Du säger att "konstnärssjäl" är något positivt och fint och "svårt att förklara för någon som kanske inte är det" och syftar på mig. Tjusigt. Vad jag har eller inte har för själ är helt irrelevant, men jag har gått ett par år på konstskola och målar arslet av mig när jag hinner. Det gör mig förmodligen till mer konstnär än de flesta.

Och jag förstår vad du menar, det är inte det. Men begreppet konstnärssjäl föddes under romantiken och syftar på snubbar som Pollock och Strindberg, t.ex. Du vet den där missförstådda, som inte pallar det moderna livet och måste skapa annars dör han och han köper färg och vin istället för mat. Osv. Det är en fånig mansstereotyp. Manlig är den för att kvinnor inte har tillåtits vara konstnärer förrän typ de senaste hundra åren (lite drygt) och vi passar helt enkelt inte in i stereotypen. Fånigheten beror på att det är ytterst få som inte känner att de passar in i den, eftersom den är sådär skönt vardagsföraktande. Men allt blir vardag efter ett tag, även det sköna konstnärslivet. Man är inte friare, djupare eller ballare för att man målar varje dag (jag vet av erfarenhet) och/eller har en självförsörjande gård på landet.

Svar:
Jag tycker att du har en jättemärklig attityd just nu. Jag har verkligen inte uttryckt nåt vardagsförakt, utgett mig för att vara unik på nåt sätt eller menat att man är friare om man gör si eller så. Du läser ”konstnärssjäl” och lägger därefter in en massa betydelser.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hanna: Jag betraktar då mig som konstnärssjäl och ger verkligen blanka fan i om du påstår att jag som kvinna inte passar in i den "stereotypen". Jag håller med LD om att det är något som finns djupt inom en. Ett förhållningssätt till livet och allt som det rymmer, att man ser estetik och möjlighet till kreativt skapande i allt, från dekoration av hår och möbler till utformning av livsvillkor, attityder och känslotillstånd.

Jag har läst estetiska konst och fick ingen nytta av konstnärssjälen genom att på löpande band skapa teckningar, målningar, leransikten, etc. Även konstmålning kan vara en själadöd syssla som bara går ut på att kombinera rätt nyanser av blått i rätt mängd lager för att tillfredsställa den visuella smaken hos den stora massan.

Maria: jag läste bara det som Lady Dahmer skrev, och hon skrev "självförsörjande", så jag trodde att det var självhushåll hon menade. Det du beskriver är ju långt ifrån självhushåll. Bara en sådana sak som att ni har el och vatten som kommer från ett vattenverk, gör er ju ytterst beroende av samhället. Jag säger inte att det är fel, utan bara att det inte är "självhushåll".

Och JAG har inte sagt något om ormar och spindlar. Känns som det minsta problemet, faktiskt…

Petra: Det var verkligen inte meningen att göra någon upprörd. Vi kanske helt enkelt ser på begreppet på olika sätt, man kan ha olika uppfattningar om ett ords betydelse. Jag tycker till exempel att den romantiserade konstnären, den estetiska djupa själen och den fria anden (och alla deras kompisar) är ganska töntiga och trötta stereotyper – som jag själv har identifierat mig med (och gör’t fortfarande, minst litegrann). Jag tror faktiskt inte på någon själ över huvud taget.

Jag menar mest att man kanske ska fundera över varifrån de begrepp man använder kommer och hur de använts tidigare. Det är något som ofta förespråkas, så jag vet inte varför det skulle vara så himla kontroversiellt nu.

Alltså. Det där sista du skrev bekräftar ju ganska exakt det jag sa om att allt blir vardag eller riskerar att bli det, även det som romantiseras och idealiseras. Jag blir i och för sig sällan trött på just skapandet, inte ens i skolan, men det beror på att jag inte gjorde de uppgifter vi fick helt enligt uppsatta regler. Jag är en rebell nämligen (en till tråkig stereotyp). Men det har heller inte gjort mig fri, djup eller ball. Alls.

Med "det" i den sista meningen i kommentaren ovan menar jag typ mina awesome konstnärsskillz. Jag är inte en bättre människa för att jag kan förmedla något i/med bilder eller hår eller en bakelse eller vad det nu kan vara. Jag tror inte att förmågan att skapa "bra" konst (vad det innebär överlåter jag till dem som nått längre än en kandidat i konstvetenskap) beror på en särskild slags övernaturlig och extra begåvad själ.

Catharina: Men du antar ju en massa saker utan att riktigt tänka efter tycker jag? 🙂 Det finns överhuvudtaget inga vattenverk där vi eventuellt skulle köpa tomt, men man kan faktiskt leda vatten från bäcken till en kran! Det är det de flesta gör här, och det är väldigt enkelt.

Samma sak med el, man kan ha elpaneler! Det är VISST självhushåll.

Det är så med ord. Man läser dem och förstår dem. Ibland förstår olika människor ord på olika sätt.

Jag menar inte att du har uttryckt något vardagsförakt, jag menar att jag tycker att ordet konnoterar det för mig och att det är bland annat därför stereotypen är så lätt att ta till sig. Vem gillar tråkiga vardagsgrejer som man måste göra om och om igen? Jag tycker också att det hänger ihop med det manliga geniet och en tid då kvinnors ’själ’ inte ansågs ha någon estetisk förmåga alls. Det var därför jag tyckte att det var märkligt att du så (vad det verkade) okritiskt använde ordet om dig själv.

Men det är ganska uppenbart att vi har olika uppfattning om ordet. Jag tror, som jag sa i en senare kommentar, inte ens på själen. Åtminstone inte som den vanligen beskrivs.

Tänk vad skönt att vi är så olika alla människor! Jag fastnade i hennes blogg och blev helt faschinerad! Jag skulle ALDRIG kunna tänka mig att leva så! Jag blir lappsjuk bara jag åker utanför stan. Nu bor ju inte jag i någon stor stad men frihet för mig är att ha allt jag behöver inom räckhåll. Typ, familj, sjukvård, affär…rinnande vatten.

Att du ALLTID lyckas sätta ord på känslor jag bär runt på. Vill mest säga att jag älskar din blogg, beundrar dig för det du gör, respekterar dina för övrigt grymma åsikter och sen är du så jäkla vacker!!! Fight on fantastiska människa!!

Det är jäkligt svårt att liksom vara mitt i mellan, jag är fri i själen, försöker jobba efter egna villkor med sånt som ger näring till själen vilket oftast resulterar i en ganska tom plånbok. När man har barn och lever i Sverige så blir man ju tvungen att följa stömmen till viss del. Bodde i Afrika under fyra år hade hemskola och innan dess var jag hemma mamma (barnen gick ej på dagis)VI "fick" sköta oss själv efter eget huvud och följa våran egen takt och lust men så fort vi flyttade till Sverige och började skolan här kom känslan av att vara "gisslan" i sitt eget liv. Allt är så inrutat och ingen hänsyn tas till den personliga statusen/lusten för stunden. agen börjar inte för att solen går upp utan för att någon annan har bestämt att dina barn ska vara på plats kl 8.00

Samtidigt så är det så skönt att vara här hos familj och vänner och alla roliga aktiviteter som finns. Önskar att jag kan hitta en bra balans mellan alla påtvingade "måsten" och min egen livslust.

Har precis hittat din blogg gillar den mycket 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *