Kategorier
Vardagstrams

Är ni också tidsoptimister?

Vaknade av att maken kom in och väckte oss, röven hade jag i vädret också eftersom att jag bestämt mig för att vädra snippy under natten. Nej jag tänker inte klaga över sovmorgonen jag fick men jag är liiiiite stressad kan man säga. Bajsnödig men med en deadline som gick ut innan jag vaknade så sitter jag här och stresskriver en debattartikel för Vi föräldrar samtidigt som jag borde packa för det sket jag såklart i igåg kväll eftersom att ”jag hinner imorgon”. Jag hade t.o.m tänkt klämma in ett snabbmöte med Rose-Marie // Bambi på förmiddagen men tackålov (!) tänkte jag att det kunde bli lite tajt så jag avbokade igår kväll redan.

Behöver jag berätta att jag är en tidsoptimist? Jag tror alltid att jag kommer hinna mer än möjligt, men det fina i den kråksången är att jag tack vare 30+ års erfarenhet av att alltid komma försent till slut insett att jag måste vara steget före. (Och därför kommer jag aldrig försent. Avskyr när andra gör det för det är så jävla respektlöst och egocentriskt. GRRRRRR.)

Nä nu ska jag bajsa, utfodra flocken och packa en väska. Åhjustja, skriva klart den där artikeln också.

Brööööööl.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Är ni också tidsoptimister?”

Jag är inte tidsoptimist, men är däremot ihop med en tidsoptimist. Jag blir helt fascinerad över hur tidsoptimisternas hjärnor egentligen fungerar?
Har ju studerat min tidsoptimist i tretton år men fortfarande inte kommit närmare svaret på gåtan 😉

Har aldrig varit tidsoptimist egentligen (snarare tidspessimist – räknar alltid med att det ska bli punka på bilen, ungen ska skita två gånger, världen ska gå under osv.), Däremot har jag haft en tendens att vara kroniskt försenad (under tonåren ska tilläggas, vet inte om det är en bra ursäkt).
Nu är jag snarare tvärt om. Måste vara på plats minst 20 min före, helt 30, annars blir det panikångest och hysteri tills sambon håller på att bli knäpp.
Han är förövrigt tidsoptimist. Tre minuter till godo är gott om tid enligt honom. Vi har våra duster kan man säga.

Oh shit, du beskrev mig och mitt äktenskap oxå, jag en kroniskt tidspessimist, har inte lämnat eller hämtat försent på dagis en gång, och börjar stressa långt innan det ens behövs. Alltid i (väldigt) god tid, aldrig försen. Packar efter listor som jag börjat skriva 2 veckor innan resan, maken packar på sin höjd kvällen före. Efter MIN lista. Blir lätt galen på detta, att han kan ta det så lugnt. Men det är ju klart, jag har ju gjort allt hispande redan… 🙂

Jag var länge en tidsoptimist och är det fortfarande ibland(”äsch det tar MAX en dag att skriva klart uppsatsen, jag fixar det ikväll!” Senare: ”herregud varför började jag inte tidigare!!”) men de senaste åren har jag börjat tänka tvärtom, tror ibland att jag behöver flera timmar för något som tar 20 min och har tokstora marginaler! Det har säkert med att göra att jag blivit lite mer stressig av mig! Som tur är så har jag en sambo med en mer balanserad känsla för tid så jag är inte alltid på tok för tidig till möten och så 🙂 när jag ska hem till någon på middag eller liknande försöker jag alltid komma exakt på utsatt tid för att jag själv ogillar när gästerna kommer för tidigt, det är inte lätt att tajma in alltid för en som tror att en tio minuterspromenad ska ta en halvtimma!:P

För ett par dagar sedan träffade jag några gamla klasskamrater. Ämnet kom in på feminism och jag nämde dig som min största förebild. Det visade sig att en av mina kompisar också läser din blogg så vi satt och prisade dig i en halv evighet! Go Lady Dahmer!
ps. förstår precis vad du menar med att inte kunna prioritera sig tid….

Jag är också tidsoptimist men har av erfarenhet lärt mig att saker och ting tar 3-5 ggr så lång tid som jag tänkt. Så det börjar bli bättre. Har börjat komma tidigt till möten men annat är svårt att passa och projekt är hopplösa.
Kanske allt ordnar sig tills jag blir pensionär. När jag är gammal tant med rullator sitter jag nog färdig och väntar ett par timmar innan färdtjänst kommer…

”Tidsoptimist” kallar jag mig själv när jag vill försköna sanningen ^^
Jag kan inte beräkna tid. Alls.
När jag gjorde en del tester hos matteläraren på Komvux för ett antal år sedan för att kolla dyskalkyli så var ett av momenten att beräkna tid (alltså inte räkna siffror på ett papper, utan uppskatta tiden det skulle ta att göra en viss sak, något praktiskt). Matteläraren hade aldrig sett något liknande tror jag. På ett negativt sätt.
Jag har nog en skada på kromosomen där genen för tidsberäkning sitter 😉 Alternativt så är det kopplat till min ADHD 😛
Jag kan inte ens lära mig av erfarenhet, typ utgå ifrån hur lång tid exakt samma procedur tog dagen innan, näää för IDAG minsann kommer det att gå snabbare. Not. Jamen, jag ska BARA göra färdigt detta först, jag ska SNART gå ….det är lugnt.
När det gäller något dödsallvarligt svinviktigt som jag måste komma i tid till så skärper jag till mig. Tar min beräknade tid och femdubblar den. Då brukar jag antingen komma på tok för tidigt, eller lyckas trilla in i sista sekund, men ja, det händer även vid sådana tillfällen att jag kommer försent och jag blir lika förvånad själv varje gång.
Jag är definitivt en sådan som skulle komma försent till min egen begravning om det nu inte hade varit så bra planerat att jag tack och lov kommer att slippa masa mig iväg dit på egen hand. Fast å andra sidan skulle alla ’nära och kära’ förmodligen le och känna värme OM jag kom försent till min begravning. Som ett tecken från andra sidan, ”så TYPISKT Beckah :-D” skulle de säga i bänkarna, fnissa lite och så hade stämningen blivit trevligare 🙂

Är verkligen tidsoptimist. Känner mig mer effektiv när jag har mindre tid på mig. När jag vet att jag måste göra något. Ju mer tid jag har desto lättare blir det att skjuta upp saker. Sen står man där helt plötsligt.

Jag är tidsoptimist när det bara gäller mig själv, typ skolarbeten, men är alltid ute i god tid om jag har något inplanterat med någon annan, oavsett om det är en vän eller läkare osv. Jag är en såndär som ofta får sitta och vänta i 40 minuter hos tandläkaren för att ”det är bättre att komma lite tidigare än för sent”. DOCK måste jag säga, kommer jag aldrig för tidigt om man är bjuden någonstans, jag vet hur extremt jävelstressande det är med människor som kommer en halvtimme tidigare än uttalad tid.
Är sambo med en tidsoptimist och det har resulterat i att vi ofta, nästan alltid, blir sena om vi ska iväg någonstans, något som gör mig sjukt stressad och arg. Hjälper inte min stressmage direkt.

Jag är alltid prick i tid, till allt. Har väldigt bra tidsuppfattning, min kille brukar skaka på huvudet och skratta åt att jag alltid kan gissa tiden rätt +/- 5 minuter, oavsett hur lång tid som har gått sedan jag tittade på klockan senast. Jag skulle säkert passa utmärkt som körlärare, haha.
Har faktiskt slutat umgås med en nära vän delvis på grund av hennes tidsoptimism. Efter fem års vänskap och timtals timmar då jag väntat på henne fick det räcka. Hon var ALLTID sen och vi slutade umgås ett tag av en annan anledning. När hon ville återuppta umgänget tackade jag nej, och jag tycker det är så himla skönt att slippa umgås med en person som inte har någon respekt för min (eller andras) tid.

Mja jag räknas väl som en sån jag med, varenda morgon lämnar jag barnen rätt tid på förskolan men när jag kommer hem igen för att slänga i mig frukost och gå in till skolan blir det fel. Jag har blivit mycket bättre på att komma i tid senaste året förutom under vintern.
Jag lyckas alltid glömma att det tar tid att få på två barn vinterkläder och är det stressigt så strejkar ena/båda och allt blir ännu mer försenat. Jag är inte en morgonmänniska så det är främst då jag är som sämst med tider, det är den biten jag behöver fila lite på 🙂
När det gäller flyg, buss och tåg är jag däremot alltid i god tid. Jag är så stressad och kan inte slappna av förrän jag sitter på min plats.

Jag är också världens största tidsoptimist. Slutar alltid med att jag får stressa med ca ALLT! När jag läste Textkommunikation så satt jag alltid sista kvällen ca 2 timmar innan deadline och försökte stresskriva ihop den text som skulle göras. Lyckades dock alltid och skickade in den typ 2 min innan deadline, haha. Gjorde samma sak med Svenska C. I slutet så skrev jag talet på kvällen och stödorden precis innan lektionen. Det gick ju alltid bra men ibland önskar jag att jag kunde låta bli att tro att jag ska hinna allt och bara börja i tid så att jag slapp stressa någon gång. x)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *