Kategorier
Vardagstrams

En egenskap somär bra att ha

 
Där sitter min unge med två nya kompisar. Hon hittar dem i alla sammanhang och situationer så jag är inte så orolig för hur det kommer gå på nya förskolan. Det känns skönt.
 
Mitt enda problem är att hon tycker om kompisar så pass mycket att hon står ut med skitstövlar bara för att få leka. Hur hanterar man det? Jag försöker säga till henne att hon ska leka med snälla kompisar men då blir hon typ arg och säger att hon ”får leka med vem jag vill!”

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”En egenskap somär bra att ha”

Det tror jag inte är några problem alls med unga fröken.

Hon verkar vara en alldeles utmärkt bestämd och klarsynt liten person.

Lägg lite livserfarenhet på det och hon lär klara ut dom situationerna utan några svårigheter

Våran Jessica är likadan. Hon hittar kompisar i alla lägen och vill hemskt gärna ta hem med sig helt okända barn. Alla barn är alltid tyvär inte jätte snälla och försöker styra över henne och få hennes leksaker, men man får ju förklara det på bästa sätt och jag säger till henne att om det känns fel så ska hon få säga i från. Sen får hon ju lära sig och bestämma själv så klart tycker jag. Man får ju ta sina smällar i livet o lära sig att alla människor( så även barn) alltid inte är så snälla. Skulle jag skydda henne helt från de skulle hon ju sen få en chock i vuxenlivet när hon plötsligt upptäcker att alla är inte alltid snälla.

Så länge hon själv inte verkar bli uppenbart ledsen så tänker jag att du absolut inte behöver oroa dig. Barn i den åldern brukar kunna vara lite "skitstövlar" men om det inte är allvarliga incidenter (då måste de vuxna såklart gå i och styra upp) så brukar det mesta lösa sig.

Dessutom kan de här barnen som ger lite motstånd vara ganska spännande att leka med, barn och folk som bara är snälla kan ju vara mysiga men lite tråkiga i längden 😉

Jag var likadan när jag var barn. Men jag tror att man måste träffa ett antal skitstövlar för att kunna avgöra att de är just skitstövlar. Hon lär sig så småningom vilka som är värda att lägga ner tid på.

Min son är tvärtom, han har många kompisar på förskolan och är, för att använda ett ord jag inte gillar, väldigt omtyckt, däremot väljer han ofta att vara ensam. Han säger att han vill vara själv, äta själv, leka själv. Vilket går emot mig som barn så oerhört mycket att jag ett tag oroade mig för att han var utstött på förskolan. Men det är ju skillnad på att bli lämnad ensam och på att aktivt välja ensamhet. Däremot vill jag ju inte att han ska missa allt det roliga med att leka med andra, samtidigt vill jag inte pusha honom?!

Jag har också synpunkter på vilka min son leker med, men jag försöker hålla dem för mig själv för att han själv ska få avgöra vilka han vill leka med och inte.

Min son är ganska försiktig av sig så jag är rädd att han blir för överbeskyddad om jag lägger mig i vilka han leker med.

Sen är jag inte säker på att han ser samma saker som jag för de som jag ser som skitstövlar beter sig inte riktigt så illa mot min son. Det gör inte att jag gillar dem bättre för det, men det är svårt att förklara för sonen.

Det vi försöker göra är att lära barnen att de själva ska skaffa sig en uppfattning om kompisarna och inte acceptera vad som. Vi försöker lära dem att vara bra kompisar, men även vad man kan kräva av sina kompisar.

Nu ser jag att min son redan vid dryga 5 år ofta går sin egen väg och bildar sin egen uppfattning om kompisar, saker och annat.

Jag tror också att man tyvärr behöver lära sig av sina egna erfarenheter och efter vad du har berättat om Ninja så kan hon hantera skitstövlarna och lära sig att sätta sina egna gränser. Speciellt när hon sägger till dig att du inte ska bestämma vem hon leker med.

Men jag förstår din oro, men som förälder får man ibland backa och låta barnen ramla och finnas där när de behöver tröst. Vissa misstag behöver tyvärr vara självupplevda.

Mina ungar är precis tvärtom :). Inte blyga men väldigt selektiva med vilka de är kompisar med. De leker mycket hellre själva än med någon de inte gillar eller någon som är taskig.

Men det är ju en jättebra egenskap att lätt knyta nya kontakter och att kunna vara med vem som helst. Det är nog bra som andra skriver att ta ett steg tillbaka och låta barnet själv lära sig hantera besvärliga kompisar. Men självklart prata mycket med henne om hur en bra kompis ska vara, hur man ska göra när någon är dum osv.

Härligt att hon är så social! Bara för att lugna ytterligare: Min mamma fick flytta ca 15 ggr när hon var liten, och fram till hon var i tioårsåldern tyckte hon att det var lika kul varje gång, inga problem att träffa nya kompisar och hon blev alltid lite extra omhändertagen i den nya klassen.

Angående val av kompisar: Hon är ju så liten än, och precis som ovanstående säger så är det bra att möta olika "sorters" människor. När hon blir äldre och ni märker att hon kanske influeras negativt av vissa, då får ni ta fighten på riktigt. Tänker jag spontant?

Vi föräldrar kan ha synpunkter på barnens vänner men om vi ifrågasätter de val av vänner som våra barn väljer så ifrågasätter vi barnens förmåga att välja och det ger signaler om att barnet valt fel vilket kan leda till dålig självkänsla i framtiden.

Jag tror det är dock viktigt att prata med sitt barn om hur en sund vänskap bör se ut utan att för den delen belysa specifika barn i omgivningen. Sen får man som förälder också kliva in i leken ibland och styra upp, det ska man inte vara rädd för. Min 3 åring har kompisar på 5 år vilket ibland skapar maktkonflikter, men då går jag eller min man in och styr upp och det fungerar jättefint.

Andrea:

Var rädd om din lille pojke, låt honom leka ensam och pusha honom inte in i det extroverta samhälle vi lever i! Han är antagligen bara en introvert människa som föredrar att vara ensam. Sådan är jag också. Jag är också "omtyckt" och social och kan mingla, men jag trivs allra bäst i mitt eget sällskap. Jag vill vara ifred.

Läs en bok om det så förstår du honom, tex, "Introvert, den tysta revolutionen". Din son kommer bli en grym människa, bar hans omgivning förstår hans känslor och sätt att vara på.

Jag kan inte säga till hundra% såklart, men dina ord fick mig verkligen att tro att han är det!

Andrea: Håller helt med jools! Jag är själv introvert, jag har många vänner och gillar att umgås men jag föredrar att vara ensam, när jag själv har valt det. Jag behöver vara ensam några timmar om dagen, annars blir jag galen. Mina föräldrar anklagade mig för att vara otrevlig och osocial när jag sa till mina vänner att jag ville vara själv men jag är bara sån. Vissa mår bäst när de får umgås och andra när de får vara ensamma.

Bilden "how to care for introverts" är klockren 🙂 http://letterstoabu.blogspot.se/2012/04/how-to-deal-with-introverts-how-i-deal.html

Mmmm känner igen det där beteendet från mitt andra barn. Han tog rätt mycket skit för att få vara med och leka. Men nu när han är äldre (snart 10) så väljer han bara att leka med snälla barn som behandlar honom fint och inte med barn som kör med honom. Svårt detta. Jag har inga bra råd att ge dig….jag har uppmuntrat sonen att säga ifrån om någon är dum mot honom eller andra. Det är först nu han börjat göra det.

Jag får väl erkänna att jag faktiskt styr upp lite bland mina barns kompisar. Om jag märker att ett barn verkar vara väldigt gåpåigt, har svårt med turtagning och ständigt är en källa till en massa konflikter ja.. då finns det helt enkelt andra kompisar mina barn kan leka med istället. Är väl såklart skillnad om barnet själv valt just en sån kompis som bästis eller blivit väldigt förtjust i den. Då skulle de få fortsätta leka såklart. Men som det är nu, när det finns många kompisar i omlopp (de är 30 barn i klassen och 50 barn på fritids..) så leker de med många olika. Det beror säkert också lite på hur man bor. Vi bor i stan och barnen är för små för att springa ute själva, därför blir det ju vi föräldrar som styr upp lekträffar och då har man möjlighet att välja umgänge till barnen på ett annat sätt än när jag var barn i förorten och vi alla bara sprang ute och rände 😉 Allt har sina fördelar och nackdelar I guess.

Åh..nej. Den där länken till Blondinbella gjorde mig helt deprimerad.

"Det är du som indiviiiid som ska skapa förändring…yada yada. Klarar du inte det är det ditt eget fel…osv."

Och vad menar hon med rabies-feminister? Har jag missat något eller är det hon som gjort det?

Isabella Löwengrip ger sin syn på feminismen idag igen. Rabies-feminismen som hon kallar det.

Svar:
Äh ignorera. Orkar inte.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag förstår vad du menar, jag ser också helst att mina barn leker med andra barn som har både gott självförtroende och schyssta värderingar. Inte minst för att det troligtvis också innebär att det finns någon eller några lika schyssta föräldrar som jag kan socialisera med. Jag reagerar dock starkt på att du benämner barn som skitstövlar.

Ett förskolebarn är fortfarande i allra högsta grad en produkt av sin närmaste omgivning och har inte själv valt att vara en skitstövel. Jag tycker att det är otroligt tragiskt när individuella barn utpekas som skitstövlar, bråkatakar och allehanda andra negativa epitet när det i själva verket är de vuxna omkring dem som har svikit.

Det bästa som kan hända dessa barn är antagligen att någon som dina barn leker med dem, bjuder hem dem och visar i både ord och handling att hen har ett eget värde. Hen får se och höra vuxna agera på ett annat sätt än de kanske är vana vid. Var stolt över ditt barn som är så socialt kompetent och var stolt över att du kan vara en positiv förebild för någon som uppenbarligen har för få sådana.

Svar:
självklart är det synd om barnen. men jag vill inte att mina barn ska agera välgörenhet. Det är inte deras uppgift att ta sig an trasiga barn eller stå ut med skit bara för att det är synd om dem.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Så nu tar du smygfoton på barn som du hänger ut i din blogg som skitstövlar, 6 år gamla? Flickor dessutom

Är du på riktigt? Ärligt, du ser ut som en osäker och taskig mobbare i många av dina inlägg.

Svar:
sa jag att dessa barn var skitstövlar? och hur vet du att dessa är flickor och varför är det relevant?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ja, altså…kjolen och de tjejiga skorna gör ju inte att det ser ut som killer direkt..

…jag undrar hur ett bloginlägg hade sett ut på din blog om du hade skrivit om att det hade varit en man som hade smygfotat småflickor och kallat barn för skitstövlar?

Svar:
fast nu har jag inte kallat dessa barn för skitstövlar. och hade en pappa skrivit exakt samma inlägg som detta så hade knappast nån reagerat.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tänker att det bästa är att fråga barnet varför hen tycker om att leka med kompisarna. Barnet kan ju faktiskt uppfatta det på ett helt annat sätt än vad du gör, se andra egenskaper hos dem som du inte märkt av eller tänkt på.

Sedan kan du ju ge dina barn redskapen till att hantera konflikter och folk som beter sig dåligt; berätta att de skall säga ifrån om någon är elak (samt lära dem att även förklara för personen i fråga _varför_ de upplever det så, vad personen gjorde som de uppfattade som elakt), att de inte behöver umgås med någon om de inte vill osv.

Vad är det barnen i fråga gör som får dig att uppfatta dem som "skitstövlar"?

Svar:
att de beter sig som sådana.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Agerande efter känslor och konsekvent tänkande kommer ju allt eftersom… och dessutom är ju våra barn lite skitstövlar själva ibland. Även om vissa föräldrar vägrar inse att MITT barn minsann aldrig är elak eller gör något dumt, så händer det faktiskt 🙂 Det brukar jag trösta mig med när mitt barn leker med någon som gjort något taskigt.

Att hon har styrkan att säga till dig så pass så har hon nog styrkan att säga till kompisarna också. Kanske inte på en gång, men efter ett tag så lär hon sig. Det är en process det också

En del av skitstövlarna som jag har märkt det har växt upp och skämts över hur de betett sig som barn. Har en tjejkompis som bad om ursäkt för hur hon gjorde vid ett par tillfällen när vi var typ 6 år gamla då hon var en osäker liten skit och gärna bestämde allting vilket jag lät henne till en viss poäng.

Min lillebror var likadan som barn och jag minns att mamma oroade sig för samma sak. All oro visade sig däremot vara uttagen i förskott, för något dåligt hände aldrig. Brorsan är numera 21 och har massvis med genomsnälla vänner, och är därtill fantastiskt bra på att navigera i olika sociala sammanhang.
🙂
När det kommer till relationer tror jag att det viktiga är att man som förälder lär sitt barn hur en bra kompis/partner/medmänniska beter sig, och vad som inte är okej. Sannolikheten att barnet ÄNDÅ väljer att umgås med skitstövlar i framtiden (under uppväxten måste man väl få experimentera lite) bör minska avsevärt om barnet i grunden är van vid att behandlas väl.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *