Kategorier
Vardagstrams

Få tyst på din brukare annars får ni gå härifrån!

Kitty Jutbring skriver om hur ovälkommen hon känner sig när hon kommer med barnet i vissa sammanhang och det som ofta slår mig är hur barn ses som andra klassens medborgare som ska gömmas undan, låsas in eller allra helst försvinna. Speciellt i offentliga sammanhang där föräldrar ofta suckas åt och ”barnvagnsmaffian” har blivit ett vedertaget begrepp. Många koketterar lite så där med sitt barnhat, som om det vore självklart och coolt att inte tycka om barn. 
 
Jag tror det handlar om en grundläggande syn på barn helt enkelt. De är inte fullvärdiga människor och ska därför inte ha samma grundläggande rättigheter som vi andra. Inte en käft skulle drömma om att exempelvis säga åt en ljudlig grupp gubbar att få tyst på varandra eller skicka ut en person som pga utvecklingsstörning låter lite för högt eller mycket. Men att kräva av barn som faktiskt är just barn med allt vad det innebär att inte höras eller synas ses som helt acceptabelt. 
 
Igen; som om de inte vore fullvärdiga. 
 
Jag tror att barn ses lite som förälderars accessoar och jämställs kanske med ett husdjur, du vet man tar ju inte med sin lilla chihuahua överallt och detsamma gäller barn. Men istället för att kräva att barn inte tar del av det offentliga rummet så kanske man måste få folk att fatta att de har lika rätt till det som du och jag. LIKA RÄTT. Oavsett hur mycket de låter, är i vägen eller stör. 
 

 
Sen finns det givetvis gränser för hur mycket man som förälder ska låta sina barn härja. De behöver ju socialiseras in i olika sammanhang samt lära sig hur man för sig i offentliga rummet, men på vägen dit så får man som omgivning helt enkelt förstå att det kan låta lite. Annars kan man med fördel flytta till skogs.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Få tyst på din brukare annars får ni gå härifrån!”

Jag har tänkt lite på det här och tänker att det kanske egentligen handlar om att man vill kritisera vuxna för hur de uppfostrar sina barn och i och med det i det yttersta "godkänna" sig själva som (oftast blivande) föräldrar. Stökiga barn = misslyckat föräldraskap = ut med packet! Typ. Ett slags socialt straff för att man understår sig lämna hemmet utan fullt "dresserad" avkomma som de här "barnhatarna" aaaaaldrig skulle göra med sina barn.

Svar:
barnhatare är ofta människor utan barn som minsann kommer att bli sådana bra föräldrar med lydiga barn osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har svårt för folk som springer omkring eller skriker – oavsett ålder – och burkar i möjligaste mån undvika tillställningar där detta beteende är utbrett.

Fast barn har ju inte rätt att vara i alla miljöer och det borde dom ju inte heller ex pub eller restauranger vid sent klockslag. Själv tycker jag det är skitirriterande med barn men ännu mer irriterande är dom högljudda grabbgängen. Jag har själv inga barn men ser tydligt föraktet mot föräldrar och barn, speciellt i kollektivtrafiken. Har även rest med små kusiner och upplevt det själv. Den mängden av skit får ju definitivt inte grabbgängen kan jag ju säga och dom skriker o spyr ner sätena minst lika bra som ungar

Svar:
Men det är ju för barnens skull, inte för vår. Alkohol är ju olämpligt för barn och miljöer där vuxna är fulla kan vara obehagliga och i vissa fall farliga för barn. Så det är jag ju med på. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är otroligt splittrad i den här frågan. JA, jag vill kunna ta med mitt barn på t ex restaurang eller fik utan att skämmas. Men NEJ vad jag tycker det är jobbigt om jag ska äta mat bredvid någons barn som bara skriker/gråter.

I de allra flesta fall går det ju bra att ta med sig barn ut, men det verkar som att vissa pappor/mammor har blivit hemmadöva och inte hör att barnet kallar på uppmärksamhet. När jag har med mig mitt barn ut bland folk gör jag mitt bästa för att han ska vara lugn och beskedlig, jag slår liksom inte dövörat till om han gallskriker hur trött jag än är.

Sen finns det givetvis de som har barn man inte kan lugna på det viset. En bekant vars treåring har asperger, när han får sina utbrott ska man ignorera. Men hon fixar barnvakt om hon ska ut och äta av hänsyn till andra.

Om jag går på bio skulle jag kräva pengarna tillbaka om upplevelsen blev förstörd av någon som skrek hela tiden. Tycker det är föräldrars ansvar att se till att de antingen fixar barnvakt eller kan hantera situationen.

Bra inlägg. Jag tycker bara att barn ska "förbjudas" i situationer där det handlar om att skydda dem, som exempelvis från vissa filmer på bio eller barer med fulla människor.

Hm, jag förstår hur du menar och tycker att det är ett logiskt resonemang. Men. Det är ju betydligt vanligare att stöta på skrikande barn än skrikande vuxna (åtminstone i en "normalstor" stad som jag bor i, i sthlm kan det säkert vara annorlunda). Om du skulle fråga mig om tillfällen då jag irriterat mig på en högljudd handikappad eller en annan typ av högljudd vuxen (tex en tonåring, fyllo, äldre dam som skrikpratar i sin mobil etc) så är det ytterst få tillfällen som poppar upp i mitt huvud. Skulle du däremot fråga när jag senast störde mig på ett högljutt barn… ja då kan jag komma på ett flertal tillfällen bara denna veckan.

Man kan knappt lämna lägenheten utan att träffa på barn som gallskriker. Och tålamodet tryter liksom snabbare när man ofta utsätts för något som är jobbigt, än när det händer då och då. Det tror jag bara är mänskligt. Tycker jag att man bör vara elak mot barn och föräldrar? Nej. Men jag tycker inte heller att det är konstigt att folk tröttnar.

Svar:
att du inte retar dig på handikappade beror antagligen på två saker: 1. du träffar mycket fler barn än handikappade. samt 2. du har antagligen högre tolerans för handikappade. (med handikappad syftar jag ju på människor som ofrivilligt låter eller stör)
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Äh, skräniga gubbgäng blir väl visst tillsagda och om de är tillräckligt jobbiga och på en restaurang nog dessutom utkörda. Tonåringar likaså – jag är lärare och har flera gånger sett och hört vuxna klaga på/skälla på mina elever för att de låter, vilket tonåringar i grupp gör.

Fast det är inte konstigt att man tröttnar på ouppfostrade barn, det finns inget värre, att bete sig elakt för det är ju trots det inte okej.

Gubbgäng och tonårsgäng tycker jag visst blir tillsagda och utslängda.

Att ordet "barnvagnsmaffian" ens existerar är ju för att det finns vissa mammor som går på rad med sina gigantiska barnvagnar på trottoarer så att man inte kommer fram. Jag åker båt varje morgon på vägen dit är det ganska trångt för halva trottoaren är cykelväg andra halvan för gående, vet inte hur många gånger jag och andra fått gå på cykelbanan och nästan blivit påkörda för att två mammor vägrar gå bakom varandra när det är trångt utan ska gå i sidleds. Det är egoistiskt och handlar om individerna och hur de är uppfostrade – har inget med deras barn i barnvagnen att göra.

Svar:
fast barn är ju barn, de är ”ouppfostrade” och man måste ha tålamod och förståelse för det precis som man har förståelse för människor med andra funktionshinder. Att två människor vill gå bredvid varandra och prata är ju inte konstigt, vare sig man har två ben, en rullstol eller en barnvagn med sig. Jag gissar att du också går bredvid dina vänner när ni är ute och promenerar?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Men nu missade du ju vad jag skrev? Ingenstans påstår jag att jag Inte kan störa mig på handikappade. Och det du skriver på punkt nr 1 är ju precis det jag också skrev: man träffar på mycket fler barn än handikappade, vilket jag då menar leder till att man utvecklar betydligt kortare tålamod för skrikande barn än för en enstaka högljudd handikappad.

Håller med om att barn självklart ska få vara med ute och allt de och att alla självklart borde acceptera att barn är barn och man kan inte förvänta sig att dom ska bete sig som vuxna. Men de där med att de ska vara coolt att inte gillar barn känner jag inte igen alls. Jag är en kvinna som öppet erkänner att jag personligen inte tycker om barn och inte vill ha egna. Folk antar alltid att det är något fel på mig eftersom det är "det jag är här för". Att fortplanta mig.

Angående gigantiska vagnar som går på rad. Jag har själv aldrig råkat ut för det (tror aldrig jag sett någon barnvagnsmaffia här jag bor) men angående att gå på rad.

Det är fan irriterande när folk (jag har inte upplevt gigantiska barnvagnar utan gäng) som går på rad. Självklart går de på rad för de pratar med varandra men om de går på en trottoar där det är trångt och mycket folk får de faktiskt vika åt sidan och gå efter varandra. Jag brukar också gå bredvid min vän men jag låter alltid folk passera OM vi står i vägen för att vi står på rad. Oförskämt att knuffa ut folk från trottoaren på cykelväg, gräsmatta eller bilväg.

Själv är jag väl inte ute så ofta på ställen där barn kan störa mig. Jag kan inte komma på något tillfälle där ett barn har stört mig. Jag har ändå stött på skrikande barn men inte allt för ofta. Antingen befinner jag mig inte i dessa situationer eller så har vi få skrikande barn här.

Dagis däremot… Jösses! Jag hör verkligen inte hemma där. Vissa barn är ljuvliga men vissa barn är bara hemska. Får mig att vilja fly. Hujedamej!

Bara för att man inte tycker om barn tillhör man dock inte automatiskt skaran som klagar på skrikande barn på offentliga platser.

Jag klagar i och för sig flitigt, men inte till barnen eller föräldrarna och inte heller så att de hör då jag inte vill ge dem skuldkänslor men ändå behöver få ur mig min egen frustration.

Jag har inga problem med att förstå att bara för att jag inte tycker om barn kan inte alla anpassa sig för att jag ska åka tåg eller käka ute.

Jag undviker till och med att röka och svära kring barn. Så vi är inte alla idioter bara för att vi inte tycker om barn 😉

Håller förresten med Anonym före mig angående "coolt att ogilla barn". Jag har aldrig varit överförtjust i barn men det verkar som ALLA tjejer är/ska vara det.

Kommer såväl ihåg alla gånger barn passerar eller hälsar på hur tjejerna "Awwwwww!" medan jag viker undan. Jag gillar inte alls barn på det sättet. Hundar däremot, och valpar. Då kan jag börja snacka bebisspråk. Barn blir jag lika intresserade av som vilken annan vuxen människa jag stöter på = noll.

Jag känner mig dock onormal för känna såhär. ALLA förvänta sig att tjejer ska gilla att gulla med barn. När en klasskamrat kom på besök med sin unge var alla tjejer i klassen framme och gullade medan killarna – och jag – stod i bakgrunden. Och jo, jag får blickar som "Vad är det för fel på dig?" och när jag svarar folk att jag inte gillar barn tror de inte ens på mig.

Här kommer vi in på könsroller… Ingen av killarna fick denna blick! Aldrig hört en kille ifrågasättas för inte gilla eller gulla med barn heller.

Suck.

Fast jag tror folk stör sig minst lika mycket på funktionshindrade som beter sig avvikande, bara att det inte är lika okej att ranta om det på bloggar o twitter. Det är ju väldigt sällan någon har tåga nog att komma fram öga mot öga o klaga på att någon i ens sällskap stör oavsett om det är ett barn eller en funktionshindrad. Men skulle jag döma av folks blickar och "diskreta" himlanden med ögonen så blir de precis lika störda av min bror som är rullstolsburen o har en cp-skada, som de blir av min systers 5-åring med adhd.

Själv blir jag inte störd av barn så länge jag ser att föräldrarna gör sitt bästa. Men ungar som tillåts härja runt som illrar med föräldrarna pratar med varandra eller leker med mobilen är sjukt störande.

Klockrent! Barn måste få vara med för att se och lära sig. Hur ska det annars gå om barn är förbjudna i det offentliga rummet tills de är kring 10 år? DET skulle bli kaos.

Jag tycker att det här med att se ett barn som en accessoar går hand i hand med att barnen över huvud taget beter sig helt åt helvete. Handlar ju ofta om att de blivande föräldrarna trott att det ska vara lättare med barn än det faktiskt är, och att de har skaffat ungarna för att det hör till, utan att reflektera efter innan. Så har jag upplevt det i alla fall. Har många vänner som är föräldrar och jeez vad det är skillnad på hur ungarna beter sig! Vill ju inte förenkla skiten heller, finns väl en miljon olika orsaker till barns beteende.

Ser ett husdjur (eller vilket djur som helst för den delen) som likvärdig människan. Tycker att det är sjukt arrogant att inte göra det. Tycker också att barn används som små rollmodeller för hur föräldrarna vill att de ska vara tusen gånger oftare än djur.

Nå det var mina åsikter bara. I slutändan tycker jag det är sjukt bra med nischade caféer med mera, så man kan välja vad man vill stå ut med. Och stör mig på skrikiga tonåringar och gapiga gubbar också… Ibland, när jag har en dålig dag.

Tycker över huvud taget vi som samhällsmedborgare måste lära oss att ha mer tålamod med vissa och betydligt mindre tålamod med andra.

Egentligen bottnar det kanske i att vi är så stressade, speciellt i regioner där man möter många andra människor på en dag. Därför är det "lätt" att låta sin irritation gå ut över någon som inte kan försvara sig.

Jag drar mig faktiskt inte det minsta från att säga till ett gäng gubbar som uppför sig störande.

Tycker det händer oftare att man måste "uppfostra" vuxna människor i offentliga rum, än barn

Jag tycker det är viktigt att barn är med i alla sociala sammanhang och lär sig hur man för sig.

Hur uppför man sig på restaurang?

Hänger man i gardinerna och snor mat från bordsgrannen?

Trycker man på nödstoppet på tågen?

Osv.

Men det är skitjobbigt när vissa föräldrar vägrar att uppfostra sina barn och tycker det är ok att göra galna saker bara för att dom är barn

Jag tycker att:

– Alla som är så högljudda att det stör andra och själv kan kontrollera det är jobbiga. Stör inte andra människor i onödan, ingen gillar folk som för en för stor mängd oväsen. Jag avskyr när folk skriker och skrattar alldeles för högt (ja, okej, det med skratt kanske låter töntigt men jag går på en skola med högt i tak, stengolv och stentak och SHIT vad ljud studsar och blir skrikiga där), visslar, pratar… En måste visa lite respekt för sina medmänniskor.

– Små barn som skriker så HÖGT DE BARA KAN är fruktansvärt jobbiga. Okej, det är inte barnen i sig som är jobbiga, men deras ljud är. Om någon vuxen människa hade gett ifrån sig ett så fruktansvärt, trumhinnesprängande ljud hade jag fan ballat ur helt på hen.

I övrigt så är barn okej, de är ju också bara folk, men någon måtta får det vara tycker jag. Jag vill inte sitta på ett café när ett barn skriker och gormar och har sig och föräldern/-arna inte ens försöker få sitt barn att förstå att "Skrik inte så högt för andra människor gillar inte att bli störda av höga ljud (som kanske till och med kan vara skadliga för hörseln)" eller försöker lugna sitt barn eller lyssna på vad hen har att säga eller visa. Då blir jag väldigt irriterad. Det finns ju antagligen en anledning till att ett barn för (onödigt mycket) oväsen, och då kanske man kan försöka ta sitt ansvar som förälder och göra sitt främsta för att ge sitt barn det hen behöver?

Jag förstår absolut att det ibland bara inte går att trösta ett barn. Men varför ska det då vara alla andra runt dessa två människor som måste visa respekt för dessa två människor, varför är det inte föräldern som har ansvar för sitt barn som bör visa ansvar för andras hörselorgan och trevnad och försöka gå ifrån det stängda rummet i några minuter tills barnet har lugnat sig lite?

Om jag haft någon slags tourettes och börjat skrika okontrollerat ibland under några minuter hade jag inte suttit kvar just då på caféet utan hade gått därifrån för mina medmänniskors skull, och sedan kommit tillbaka när det lugnat sig. Jag hade förstått att de runt mig hade kunnat ta skada av mitt skrikande och att det sänker trevnaden för dessa i detta stängda utrymme oerhört. Det hade liksom inte fungerat att säga "AA men nu är det så att jag inte kan hjälpa det så passar det inte så får ni alla minsann respektera det och gå härifrån för jag kan minsann inte lämna i fem minuter när det är JAG som för detta oväsen".

Visst, det kanske är tråkigt för en mamma eller pappa att de kanske måste springa ut från caféer och sådär under några år, men det går ju faktiskt över.

Kanske man kan välja sina platser? Sitta när en dörr eller ett fönster så ofta man kan så att man kan ha uppsyn över sina saker om man går ut, sitta på utseserveringar på sommaren när det går, för då stängs ju liksom inte ljudet in och bli så skärande.

Nu känns det som om jag svamlade runt oerhört mycket men du kanske fattar vad jag menar.

Jag gillar hur många kommentarer som trillar in om ouppfostrade barn och att man skaffat barn för man tror det ska vara lätt och därför inte uppfostrar dom klokt osv osv… Antagligen tycker man att skrikiga, bråkiga barn är just ouppfostrade, dåligt föräldraskap mm.

Jag vill inte påstå mig själv vara en toppen mamma, men min son är en gullig unge som ofta sköter sig jättebra när vi är ute. MEN ibland har han sina trots perioder, han vägrar göra det man säger, skriker och kan vara helt okontrollerbar. Något som många föräldrar känner igen. Och direkt får man anklagande blickar som säger vilken hemsk förälder man är. Tar jag med min 2åring på cafe eller restaurang? Njaaaa extremt sällan. Vi vågar knappt åka kollektivt. Varför? Jo, jag blir så stressad och ledsen när han dom få gångerna har utbrott och man blir typ hatad av alla runt omkring som inte har barn själva eller inte kommer ihåg hur vissa dagar kunde vara. Där brister jag väldigt mycket inte bara som förälder men även som person. Idag åkte vi på kalas, resan dig gick toppen, resan hem var 2åringen övertrött och grinig. Vad gjorde vi? Tryckte en bulle i munnen på han för "alla andras skull". Skit bra, han kommer älska att åka kollektivt för då får man minsann bulle när man är gråtig och skrikig. Ibland måste man "bråka" med barnen och låta dom vara arga och ledsna i offentliga miljöer för annars lär dom sig ju aldrig hur man ska bete sig..

Jag tycker folk är så jäkla bra på att klaga och irritera sig och är så jäkla dåliga på att visa lite kärlek, ödmjukhet och tänka sig in i andras situation. Det är så tragiskt. Och när det kommer till just barn så glömmer folk att vi alla har varit barn och vi alla har varit barn med en dålig dag, precis som vuxna, bara att barn agerar på annat sätt än vad vi gör.

Ja, alltid denna oro för att vara andra till besvär. Det är jobbigt när man är den där mamman som folk suckar åt. Därför är det extra mycket värt när någon faktiskt hjälper, som den mycket gulliga cooppersonalen som igår bjöd mina gnälliga barn på festis när jag handlade. Hon kände igen en stressad mamma och räddade både mig och barnen från sammanbrott.

Äsch, folk retar sig på de mest konstiga sakerna! Alltid ska någon tycka till om någon annan, det tar aldrig slut. Ska vi anpassa samhället efter vad som stör folk, ja då kan vi ju ta bort det mesta. Jag är personlig assistent och har jobbat med både brukare som "låter för mycket" och såna som är helt tysta men som kanske sölar med maten ("ser oaptitligt ut"), och vet om andra som har blivit nekade att komma in på restaurang därför att rullstolen, enligt ägaren, "tar för stor plats" (även om det var långt ifrån fullsatt). En del människor retar sig på precis allt, eller åtminstone i omgångar, och dessa människor kanske inte mår så bra i sig själva? Jag har själv varit lite sån, men det var antagligen för att jag mådde skit hela jäkla tiden, och det försvann helt efter att jag sökt hjälp och fått behandling.

Tror att jag tillhör de där personerna som inte gillar barn. Eller, jag ogillar dem ju inte heller, men jag tycker att det är svårt att de är så oberäkneliga. Helt plötsligt kan de ge ifrån sig ett skärande skri som får det att rysa i hela kroppen av obehag. Vuxna gör sällan det, därför är det nog lite lättare att acceptera vuxnas närvaro än barn.

Personligen blir jag nog nästan lika störd av gapiga gubbar eller andra sällskap som är högljudda. Ljud är svårt. Men det är just det där oberäkneliga som barn har som gör det lite extra svårt.

Fast samtidigt är ju barn de snällaste som finns på jorden. Helt av sig själva. Inget konstlat eller överdrivet, det bara är. Det tycker jag om. Man kan vara tydlig och rak mot barn utan att de blir ledsna, och de är så öppna för ny information och spännande grejer. Det är roligt.

Jag kanske gillar barn ändå. På något plan i alla fall.

Jag förstår vad du menar men jag tycker inte att det är samma sak med skrikande barn som handikappade :S Barn (från en viss ålder) kan ju bete sig bra så att du ens jämför det med handikappade är bara konstigt? Jag blir riktigt provisiead av det. Föräldrar till handikappade barn har ju inte samma möjligheter att uppfostra sina barn som föräldrar med "vanliga" barn.

Sen kan jag personligen tycka att tonåringar är värst!

Jag håller helt med…förutom det där om att ingen skulle skicka ut utvecklingsstörda. Min bror är gravt utvecklingsstörd och autistisk och han och hans kompisar på hans boende har faktiskt blivit utkastade och personalen har blivit utskälld för att "sådana" personer ska minsann inte vara ute på allmänna platser. För några år sedan skulle det byggas ett nytt boende åt dem i en lite finare villaförort men de boende i den villaförorten protesterade högljutt och ordnade med namninsamling. De menade att deras barn inte skulle vara säkra om ett gäng handikappade bodde i området (?!!) men den verkliga anledningen var att de var rädda att huspriserna skulle gå ned. Människor är underbara…

Hej LD!

Jag kan säga att jag själv är en person som använder "barnvagnsmaffia" som begrepp, men det har INGENTING med barnsyn att göra. För mig handlar det enbart om föräldrarna. Föräldrar som ser sig själva som jordens mittpunkt iomed att just dom har barn. Min ilska gentemot detta är föräldrarnas syn på att "har jag ett barn är jag viktigare" och då är det deras barnsyn vi bör diskutera! Är barnet ett verktyg för individen för att få fler rättigheter? NEJ! Barnet är den som ska få rättigheterna, att springa, tjoa, skutta, uppleva och väsnas. Inte ger det föräldarna rätt att försöka krossa medtrafikanter i tunnelbanan, på trottoaren eller i mataffären med sin barnvagn. Barnvagnen ska serva barnet, inte föräldren. Vad tycker ni andra? Kram!

Generellt ogillar jag barn. Det är inte för att jag tycker att det är coolt, utan helt enkelt för att jag inte gillar dem.

Konstigt nog har detdär med ljud blivit det stora samtalsämnet här nu, vilket jag inte riktigt förstår. Vuxna har ju också ljud och beter sig störigt i olika situationer och blir då ofta tillsagda (tycker jag). Däremot får man ju inte säga något till en förälder med en jobbig unge, för då är man en hater som inte låter barn delta i samhälllet.

Men, det jag verkligen ogillar är just "barnvagnsmaffian"! Att gå i bredd på typ en trottoar är väl inte så farligt, även om det givetvis skulle vara trevligt att komma förbi utan att gå ut på väg/gata. Men det är överkomligt – vill jag förbi går jag helt enkelt förbi när tillfälle ges. Det jag undrar mest är däremot varför, varför, varför måste föräldrar ha med sina barn på t.ex. marknader/andra trånga miljöer i en stor klumpig barnvagn? Då är det ju nämligen omöjligt att ta sig förbi på ett smidigt sätt! Dessutom är de ju också ivägen för det man vill se på. Och, det är ju också svårt för föräldrarna själva att komma fram. Va fan?! Varför har de inte ungen i en bärsele av något slag? Men de små måste ju få delta för att socialiseras – exakt hur mycket lär sig ett litet barn som ligger nerbäddad i sin vagn och kanske sover av att vara med där?! Och när du säger att barn inte får existera på samma villkor – vilken vuxen blir omkringskuffad liggandes på sådana ställen? Hittils har jag inte sett en enda! Om man vill "jämföra" med en rullstol, vilket ju säkert någon gör, tycker jag inte att det är helt rätt. 1. En rullstol tar faktiskt mindre plats än en stor barnvagn. 2. En rullstol är oftast det enda alternativet för den personen att alls vara på en marknad/annat utrymme som nämnts ovan, men en barnvagn är inte det enda alternativet om man nödvändigtvis ska ha med sig sin unge.

Att barn är barn är en sak, gör det de roligare för det? Nej. Undviker jag restauranger och caféer där barn finns – ja. Förbjuda barn på restauranger och caféer – njae.

Man kan självklart gå i led men när de kommer mötande som antingen måste trängas ut i cykelbanan eller gå på led så alla får plats på gångbanan så säger det ju sig självt att man får gå på led för att underlätta för alla. Men det verkar inte gälla barnvagnsmorsor. Jag flyttar mig givetvis o ställer mig bakom/framför mina vänner om vi går bredvid varandra och får mötande.

Saken är ju den, att om vi aldrig tar med våra barn på bussen, till biblioteket, på caféet -så lär de sig aldrig hur man uppför sig där. Undrar också var jag skulle stoppa undan avkomman innan de (fullt socialiserade?) kunde släppas loss i omgivningen? Och jisses, vad ska vi föräldrar hitta på under den första spädbarns och småbarnstiden -sitta hemma? Jisses, jag minns att jag njöt av att komma UT med soporna de första veckorna som förälder(moln! himmel! bilar i fjärran -life!) Näeh tack, jag vill kunna gå på marknad, café etc. Jag behöver socialiseras jag med. Hur ska jag annars kunna uppföra mig.. *Och mitt älskade barn behöver uppleva hur just JAG och pappan behärskar situationer, behöver få -och välkomnas att vara med, interagera med omvärlden, respektera och upptäcka den. Hade samma attityd innan jag fick barn, försökte förmedla ett glatt leende, en accepterande attityd och räcka ut en hjälpande hand när jag mötte småbarnsfamiljer/andra människor som kunde behöva en motvikt till sneda blickar/ i mataffären, ute i vimmel, i rulltrappan… Jag hade väl, i min egen barndom, fostrats till det. Mamma till 1.5 barn (ett på väg)

Jag har själv ett barn som har tidigt fått vara med i sociala sammanhang. Detta pga min engagemang idrottslivet.Redan när hon var någon vecka har hon varit med på matcher,träningar möten osv. Vi har valt att inkludera henne i detta. Till skillnad mot många som väljer att sina barn ej ska följa med på ikea, stor handla osv. Jag hör väldigt många föräldrar som väljer att åka själv eller barnvakt för det blir för jobbigt. Därför är det inte konstigt att man inte klarar av att vara i offentliga miljöer. Detta har aldrig varit något problem utan snaraste tvärt om. Jag tycker det självklart tråkigt att man inte vågar ta med sitt barn. Någon gång måste man börja så det få lära sig och kommer uppskatta det man gör. Det går alltid att anpassa, allt blir vad man gör till

Hej LD!

Jag bara undrar hur det går med vegetarianismen? För du går ju inte på LCHF längre. Och det här med att äta djur, var ju för din hälsas skull (detta skrev du för ett par år sen i bloggen). Så jag undrar, har du återgått till att vara vegetarian? Eller äter du fortfarande djur, plus pasta?

Jag brukade älska din blogg, den handlade en blanding om saker, inklusive vettiga saker. Nu handlar den mest om en kamp som (enligt mig) inte verkligen betyder något. Dvs. kvinnornas kamp mot… ja mot vadå? Rätten att få ha hår på benen? Miljontals verkligen utsatta varelser plågas och eller dödas varje dag. Vad hände med din kamp för dom? Skänker du dem ens en tanke länge?

Jag bara undrar.

Elsa

Svar:
Om du tror att kvinnokampen handlar om rätte att få ha hår på benen får du nog ta och fräscha upp din kunskap lite. (Eller brist på den)
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Visst, barn är centrum av föräldrarnas värld – och visst, barn och familjeliv är en hårt cementerad NORM i vårt samhälle.

Men det är inte berättigat att bete sig störande och illa på exempelvis restauranger och kafeer bara för att man inte klarar av att uppfostra sitt lilla gullegull. Man är inte MER berättigad till det offentliga rummet bara för att man är förälder.

Hur kommer det sig att franska barn uppför sig väl i samhället?

Jag var en av de där som, framför allt, blev jävligt irriterad när ett barn skrek och aldrig slutade. Tänkte varenda gång att ’kan inte mamman/pappan trösta ungen så hen slutar skrika!!!!!’

Sen fick jag besök av min kompis och hennes då ettårige son. Och han fick ett riktigt utbrott när vi tog tåget in till stan. Han skrek och skrek och vägrade vara tyst. Trots tröst och allt möjligt.

Barn stör mig heller inte rent generellt lika mycket nu som då. Samtidigt tänker jag att det kanske inte är konstigt att de som inte har barn är de som stör sig mest, dom har ju inte fått någon förståelse för och heller inte levt med barn och hur de är.

Men alltså bara man visar sig på stan med vagn så får man ju miljoner blickar av folk som stör sig, jag går omvägar, stannar, väntar anstärnger mig till det yttersta för att inte vara ivägen, men det känns som om många ändå redan bestämt sig för att man är en ivägen-börda oavsett hur hänsynsfull man (jag) är. Så ibland orkar jag faktiskt inte bry mig utan går där jag vill och kollar på det jag vill i affärer o dyl.

Sen angående "stökiga barn" så får de stöka hur mycket de vill, det ända jag verkligen tokstör mig på är machokillar som ångvältar sig fram och knuffas och lekbråkar. För det första skrämmer de ihjäl min son och för det andra är jag rädd att sonen ska tänka: Jaha är det sådär jag ska vara?

Jag tycker f.ö. att det är väldigt irriterande att bli stämplad som barnhatare för att jag är ljudkänslig och inte intresserad av okända människors barn.

Älskar mitt eget barn mer än något annat i hela världen (såklart!) så att få epitetet ’barnhatare’ känns fel. Jag hatar inte andras ungar men jag är ingen barnälskare heller.

Fan vad less jag blir.

Kallas män som stör sig på barn som inte kan föra sig bland folk också barnhatare lite slentrian? Jag har i alla fall aldrig hört det.

"Det är för att du själv inte har barn" fick jag höra förut. Nu när jag har barn vet jag inte vad andra ska skylla på, att jag saknar empati för att jag inte skrattar när ungarna på fiket börjar leka kurragömma under borden?

Okej, jag kommer ut ur garderoben här: Jag är en barnhatare. 🙁

Jag vill inte hata barn; jag anstränger mig till att ha tålamod och bara låta dem vara, men det går inte. Dock har jag tillräckligt mycket självbevarelsedrift till att inte låta min irritation få konsekvenser för andra. Om jag sitter på ett tåg och det är ett barn som skriker byter jag vagn (om jag inte har hunden med mig, men sen vistas det mycket färre barn på djurvagnen än i de andra, phew!). Om jag är vart som helst egentligen så tar jag mig själv bort från störningen, jag kräver verkligen inte att barnet/barnen ska bort – om de inte grejar med min hund. Då är det min rätt att säga till dem att hålla sig borta, både för hundens och deras skull.

Jag tror mitt "barnhat" grundar sig i brist på erfarenhet… Jag är yngsta barnet, jag umgicks med vänner som också var yngsta barnet eller bara hade syskon som var ett eller två år yngre, och det har bara tillkommit ett barn i min närmsta släkt efter min födelse, och det barnet träffade jag bara ett fåtal gånger dess första två år. Jag har aldrig hållit i ett barn. Någonsin. Barn över fem är jag van vid, har haft styvsyskon i perioder som varit mellan 5 och 9, de är roliga faktiskt. Jag tror helt och hållet på att min oförståelse och mitt ogillande baseras på att jag aldrig riktigt varit runt barn under 5 år. Men nu känns det som om halva släkten är gravida, det kommer ploppa ut ungar hela hösten, så jag måste verkligen komma över det här…

Förstår ditt resonemang, men dra inte in funktionshindrade i diskussionen. För i diskrimineringsfrågan vinner de med hästlängder. Går inte ens att jämföra. Utvecklingstörda blir dagligen bedda att lämna stället de befinner sig på. Rullstolburna kommer ju inte ens in rent fysiskt på vissa cafeer, affärer etc.

Problemet är väl snarare att många anser sig ha rättigheter, men få anser sig ha skyldigheter. "Jag har rätt att ta plats", men ingen skyldighet att ta hänsyn till andra.

Det pratas ofta om att "i andra ländet är barn välkomna". Ja, men i andra länder tar föräldrarna hänsyn.

Jag tycker det är en svår fråga generellt, det här med barn. Jag är kvinna, snart 30, och vill inte ha barn. Upplever ni verkligen att det är "coolt" att inte gilla barn? För jag upplever precis tvärt emot.

Om jag vill ha semester mitt på sommaren så är det annat folk som vill ha de veckorna för dagis är stängt då, sedan antas det att jag ska flytta på mina veckor. Om det är en klämdag så är fritids stängt och bara de med barn kan vara ledig från jobbet. Visst, jag kan göra det. Men någon gång vill jag också ha semester de dagar jag önskar. Det är ganska tröttsamt att bli behandlad som andra, tredje eller fjärde klassens medborgare bara för att jag inte vill ha man och barn.

Om jag går ut och äter eller fikar önskar jag i bland att det fanns ställen där jag visste att barns spring inte skulle störa (spädbarn gråter, det är helt okej, de kan inte kommunivera på annat sätt), men jag förstår komplexiteten i frågan och i längden skulle förbjudandet/begränsandet av barn i allmännt utrymme både skada barn och kvinnor (det är fortfarande fler kvinnor som är hemma med barn).

Men det är intressant, hur upplever ni andra om "coolheten" att inte gilla barn?

em: Nej, jag har heller aldrig upplevt att någon tycker att jag är cool för att jag inte gillar eller vill ha barn. Snarare tvärtom. Folk tittar snett och tycker att man är omogen och patetiskt. Vilket är en jäkligt otrevlig inställning.

Jag tror det kan, till viss del i alla fall, handla om unken kvinnosyn a la 1950-tal, precis som med föraktet för lattemorsorna och hatet mot ammande mammor. Det är inte längre så att kvinnans plats är i hemmet, men mammans plats tycks vara kvar där. Eller varför stör sig folk annars på att mammor (för ja, jag upplever att det oftast är mammor) syns och finns? För det är ju faktiskt bara det de gör, de tar en fika på stan, går en promenad i parken, handlar lite, går ut och äter och gör helt vanliga saker som alla andra gör, bara det att de har sina barn med sig samtidigt vilket liksom är villkoret för dem att kunna göra de här grejerna överhuvudtaget. Moderskapet blir ju till en kvinnofälla med attityder som skaffa barnvakt eller stanna hemma.

Jag gillar barn, för det mesta. Jag stör mig inte på barn i det offentliga, inte att de skrattar, gråter eller för liv. MEN, det jag stör mig på å det grövsta är barn som på pin kiv skriker halsen av sig bara för att jävlas. Som efteråt flinar. Förstå mig rätt, de får föra liv, men barns ton är så ljus att det känns som att ngn drar naglarna på en svart tavla.

Jag flyger en hel del och då har man ju stött på barn som skriker. Oftast hanterbart eftersom det inte är ihållande. Men en gång satt jag bakom ett föräldrapar med en kanske 6-månaders baby. Som skrek och grinade hela resan igenom. Jag är ju förberedd och trycker in mina öronproppar men det hjälpte fan inte! Efter 2 h flygning när jag äntligen klev av planet hade jag lust att grina. Jag var utmattad efter min flygtur.

Sedan måste jag bara säga att jag säger mkt hellre till ett gubbgäng som för liv än barn. Barn fattar ju inte bättre medan fullvuxna gör det.

Vadå "lika rätt"? Vad fan pratar du om? Ett kafé, restaurant eller dylik inrättning är PRIVAT EGENDOM och inget "offentligt rum", det vill säga att du kan maka på din svullna stjärt och dunsta om det inte behagar. Dessutom kan du fräscha upp dig på civilrätt.

Hur du inbillat dig att andra människors egendom eller inkomstbringade verksamhet är någon slags pedagogisk verksamhet för dina ungar är sannerligen en gåta.

Jag tror att en orsak till denna negativa syn på skrikande barn beror på att alltför många föräldrar inte tar hänsyn till sin omgivning. Jag tycker att föräldrar ska ta med sina barn på cafeér men om de börja skrika/föra oväsen och inte låter sig lugnas så bör föräldrarna gå därifrån.

Igen? Varför dra in funktionshindrade och andra som inte kan rå för sitt tillstånd för att göra en poäng om ditt föräldraskap? Börjar på allvar tro att du har fobi för annorlunda, annorlunda som du inte försår o inte får definiera.

Svar:
Man ska såklart inte slå på utsatta grupper för att lyfta en annan. Men det har jag ju inte gjort heller så jag vet inte riktigt vad det är du är grinig på.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag har inget emot barn som beter sig "som man ska" på restaurang, cafe etc, alltså sitter still, har hyfsat bordsskick och inte pratar i normal samtalston. Sen förstår jag självklart att små barn inte alltid fattar detta, men de är ju ute för att lära sig hur man beter sig. Jag förstår att spädbarn låter mycket ibland för de har inget annat sätt att kommunicera på.

Men barn som tillåts springa runt och leva rövare har jag inte lika stort tålamod med. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag fått panik när jag sett ett barn springa rakt in i någon som bär en kaffekanna eller en servitris som bär en massa tallrikar och bestick, ungen kan ju fan både skada servitrisen och sig själv!

Jag har flera gånger sagt till vuxna och tonåringar som lever rövare men barn är svårare. Ibland har jag själv blivit utskälld för att jag "inte ska säga åt deras barn att de inte får vara barn". Ett barn blir inte mindre barn bara för att det inte härjar runt! Jag har också varit med om föräldrar som vägrar säga åt sina barn för att de vill att någon annan ska göra det..?

Jag tycker barn ska få gå på café och restaurang som alla andra men de ska lära sig hur man beter sig när man äter ute också. Det borde vara självklart.

Alltså denna diskussionen tycker jag är rätt knepig. Jag blev väldigt upprörd när det här fiket på kungsholmen ville införa barnförbud för det kändes bara inte ok. Men samtidigt har jag upplevt situationer då jag fått nog t.e.x så jobbade jag i mataffär och då fanns det en familj som hade 4 barn som ofta var inne och handlade runt den tiden då ALLA handlar middag. Man hörde alltid då de kom för det blev ett himla liv haha men det var väl egentligen inte problemet, problemet var ju att mamman inte verkade ansvara för sina barn. Hon gick in och sen så var det som att hon sa till dem gå in och spring av er lite nu ungar, gör vad ni vill så ska mamma handla. Så gick hon där i 30 min kanske och var i sin egna värld medan barnen härjade. Saker gick sönder och åkte i golvet, en gammal dam ramlade en gång och skada sig då ett barn sprang in i henne, de gick och åt godis och förstörde varor hela tiden. Här kan jag tycka att man faktiskt har ett ansvar som förälder, det är ju knappast barnen jag blir arg på i sammanhanget utan föräldern som inte bryr sig. Nu vet jag att inte alla är sådana som den här kvinnan men jag såg det faktiskt väldigt ofta och jag tycker att man måste respektera sin omgivning men samtidigt skulle jag ju aldrig begära att någon skulle få tyst på sitt barn eller liknande saker man hört. Det är klart att barn blir ledsna och låter det får man ju räkna med.

På tåget var det en flicka på ca 4 år som fick ett utbrott över något ipads-relaterat. Det var nån film hon inte fick se eller whatever. Hon skrek och skrek och föräldrarna gjorde endast lama försök att få henne att dämpa sig. Till slut lutade sig en medpassagerare fram och sa direkt till barnet : "Du, nu får du vara tyst för det är så jobbigt för alla här på tåget när du skriker sådär. Det förstår du nog?" Flickan blev helt knäpptyst och var det resten av resan. Jag kände en sån tacksamhet och tänkte att jag ALDRIG vågat göra detsamma själv. Och föräldrarna såg skitsura ut. Men jag tycker att damen som sa till gjorde helt rätt. När barn nått en viss ålder måste de fatta att det finns andra människor runtomkring som de behöver ta hänsyn till. Visst, man kan inte argumentera med ett spädbarn men en 3-åring är stor nog att fatta detta. Fattar inte dethär gnället om att "Barn måste få låta" – eh… nej, det MÅSTE de inte. De behöver lära sig hänsyn. De är inte jordens mittpunkt.

Det är stor skillnad på barn som är barn och ouppfostrade barn. Brukar försöka ta med barnen överallt, de måste ju också få ha roligt och vara med. Brukar dock undvika vissa fik för att det är så jäkla trångt och ta med ungarna på bio gör jag inte, de är helt enkelt för små för att sitta lugnt och titta en hel film.

Men jag är för barn på offentliga ställen, de måste ju få träning 😉 och föräldrar kan inte stänga in sig hemma bara för att vissa inte tål att de små människorna också får ta lite plats i världen..

Däremot ett ouppfostrat barn som går bärsärk kan vara irriterande, men då blir man inte irriterad på barnet utan på föräldrarna som inte ser till att ta hand om sitt barn.

Och vi brukar göra så om vi är ett gäng ute att vi säger ut varandras barn om de inte beter sig, om en annan än mamma/pappa säger åt barnet så brukar det ha bättre effekt. Ibland är det bra med en by som uppfostrar barnet 😉

Har en trotsig treåring här hemma som ofta triggar igång den minsta på ett år också. Så vet hur det känns när man får ogillande blickar på fik t.ex.

Brukar ta ut honom om han börjar härja, det funkar oftast direkt. Han vill ju sitta och fika eller leka i lekhörnan så då är "trotsskrikningen" över nästan direkt man går ut.

Då har man en helt plötsligt en alldeles normal unge som gör som man säger förhoppningsvis tills kaffet är uppdrucket ialla fall 😉

Men att muta honom, njae det känns dumt att göra…det gör ju bara att han fortsätter med det dåliga beteendet.

Jag vill bara tipsa om att det heter de med "funktionsnedsättning", inte funktionshindrade eller handikappade längre (waaaaaaaaaaaay to long ago).

/vill inte vara viktipettrig men tycker att det är viktigt att kalla ting vid sina riktiga benämningar

Det känns som det har med samhället att göra, synen på barn. Min lillasyster berättade om hur det var i Filippinerna. Alla, vem som helst, gullade hur mycket som helst med barnet, som då var ca 1 år. När de var hemma hos en familj och barnet råkade kaskadkräkas (pga allergi), så var det ingen som tog illa upp utan genast hämtade trasa och torkade. Och såg glada ut ändå. Så de verkar ha en annan syn på barn än här.

Det är du/ni/dom som valt att skaffa barn, inte jag.

Om en person valt att skaffa tre stycken hundar, som hen tar med sig på diverse offentliga platser, och låter hundarna springa omkring fritt och skälla, inte skulle väl du tycka det var ok även om du vanliga fall tycker hundar är mysiga och något du själv kan tänka dig skaffa en dag?

Bara för att du älskar dina barn kan du inte kräva att andra ska göra det.

Att man stör sig på oljud är väl ingenting man ska behöva försvara, oavsett om det kommer från barn.

Jag skulle störa mig lika mycket på en grupp gapiga ungdomar, någon som pratar jättehögt i sin mobil som jag stör mig på barn.

Du får väl ta hänsyn till andra människor lika mycket som vi får ta hänsyn till dina barn.

Svar:
Fast barn är inte hundar. Mina barn har inte valt att födas till världen lika lite som du eller jag har det. Jag kräver inte att folk ska tycka om de, men jag kräver att man accepterar deras plats i det offentliga rummet.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Är det bara jag som tvärtom tycker att det är härligt att höra lekande barn utanför huset? 😀 Att det är kul när barnen följer med på restauranger och åker med kommunalt? De har ett så annat sätt att se på världen, alltid lika roligt att höra och se hur de upplever det. Sedan undrar man ju om de som stör sig på barn har glömt att dem själva har varit små?

Accepterar deras plats i det offentliga rummet – absolut!

Stå ut med skrik och ljud – definitivt inte.

Oavsett om det är ett barn, hund, tanter, gubbar, ungdomsgäng som låter.

Det är i allmänhet inte barnen som folk stör sig på, det är deras föräldrar. Jag blir skitförbannad när föräldrar inte håller koll på sina ungar. Det är fortfarande inte barnens fel och det är inte barnen jag blir arg på. Jag blir irriterad när föräldrar inte säger till sina barn som gör illa sina kompisar. Det är fortfarande inte de SMÅ barnens fel. Det finns tusen exempel och mer. Om föräldrar i största allmänhet kunde sluta curla sina barn och våga säga ifrån till dem så skulle familjer få en helt annan respekt av andra.

Så, barnen har inte gjort något fel, det är deras föräldrar som inte vågar uppfostra, säga ifrån och argumentera med sina barn. Hur kan man då begära att dessa barn blir normalt fungerande personer så småningom.

(Jag utgår ifrån att det är de yngre modellerna av barn vi talar om!?)

Jag tycker verkligen inte att det är okej att tränga ut mötande personer i cykelbanan/vägen/gräset bara för att det är trevligt att gå bredvid varandra och prata. Det tyckte jag innan jag fick barn och även nu när jag har barn. Halva gångbanan är min,halva är din. Så svårt är det inte att tillfälligt gå på led med barnvagnarna. Vill en bemötas med respekt så måste en också visa respekt.

Jag tänker inte skaffa barn, och kan störa mig mycket på barn som låter eller springer omkring oberäkneligt osv, men herregud. Självklart ska barn kunna vara var som helst (där det inte är farligt för dem att vara osv), den här attityden med att barn inte är välkomna/en "börda" är ju bara absurd.

Jag tror det kan ha att göra med individualismen, barn ses som "någon annans problem" (förälderns problem) och ingen ska behöva "lida" (dvs känna sig obekväm/höra en massa skrikande och gnäll) för att föräldrarna har barn. Men nu är det ju så att barn är människor och inte kan stängas ute bara för att andra människor tycker det är irriterande.

Naturligtvis har ju föräldrarna ett ansvar att se till att barnen sköter sig, men alla fattar väl att det inte går till 100%. Ibland kommer ju barnen skrika helt enkelt. Det är okej. Men den här självrättfärdiga anti-barn-inställningen är inte okej.

Em: Jag upplever ungefär samma sak som du, jag är dock 18 och vill verkligen inte ha barn. Jag tycker inte om barn, tycker inte att de är söta, vill inte hålla i dem och vill definitivt inte ha några.

Men så fort man säger det så får man genast höra "vänta ska du se att du ändrar dig" och "det kommer ska du se". Aldrig kan folk bara acceptera att jag inte vill ha barn och även om det nu skulle vara så att jag ändrar mig sen och att de "vet" att det brukar vara så, så behöver de inte tala om det för mig för jag vill faktiskt inte höra.

Tycker dock inte att de som vill ha barn ska rätta sig efter att jag inte vill eller att jag inte tycker om ungar som skriker, så länge de inte tvingar mig att hålla i ungen (jo, det har faktiskt hänt, inte främlingar dock) så borde de absolut få vara på offentliga områden med ungarna. Jag kan liksom stänga ute omvärlden med hjälp av musik eller annat eller så får jag helt enkelt bita ihop och uthärda.

Jag blir i princip aldrig arg på barn som lever rövare på offentliga platser, däremot blir jag för det mesta väldigt irriterad på föräldrarna. Ja, jag vet att det kan vara jättejobbigt att vara förälder och att barn kan fastna i gnällighetsloopar av många anledningar (de är övertrötta, de har alldeles för mycket spring i benen kvar och nu ska de tvingas sitta still, de är hungriga, törstiga, uttråkade, känner sig ignorerade etc) men tyvärr verkar föräldrar ofta vara bekvämare med att ge upp och tycka synd om sig själva än att kavla upp ärmarna och ta itu med vissa frågor en gång för alla.

Barn _har inte_ bett om att komma till världen så därför att det inte ok att sätta dem till världen på sina egna villkor – de flesta barn blir gnälliga om de blir igonererade när de vill prata med sin förälder, när deras önskemål inte tas någon hänsyn till osv, precis som vilken vuxen som helst skulle bli. Att vara förälder är på många sätt ett diktatorskap och då är det viktigt att en faktiskt lyssnar på sina barn i de fall då det är möjligt och rimligt. När föräldrar promt ska ha med sina ungar på café är det i princip alltid för deras egen skull och _inte_ för barnens. Få barn tycker om att sitta still med en kaka och saft medan föräldern pratar med nån annan och ignorerar dem. Det tro sjutton det – jag skulle bli fruktansvärt arg om någon tog med mig på café på de premisserna! Få barn har någon som helst lust att åka på marknad, eller till IKEA eller till mataffären; varför är det så svårt att respektera ditt eget barns läggning i dessa frågor? Vissa saker kan och bör barn absolut socialiseras in i (mataffären tex) men det finns också lämpliga och mindre lämpliga åldrar att tvinga detta på barn som kanske inte tycker det är särskilt roligt. Att hävda att barn måste lära sig någon gång som argument för att släpa med sig tvååringar till ICA eller till en restaurang är ju som att hävda att de måste lära sig läsa någon gång och förvänta sig att det måste börjas med vid två års ålder det också.

Någon av de tidigare kommenterarna sa det väldigt bra; att säga att en tycker om eller inte tycker om barn är ett ganska märkligt uttalande. Det rimliga är väl precis som med alla andra människor, en tycker om vissa men kanske inte andra. Därför att barn är människor och olika på så många sätt, redan i mycket tidig ålder. Därför tycker jag att det blir ganska konstigt att säga att barn ska ha tillträde till alla utrymmen, utan att ta hänsyn till att ingen har tillträde till det offentliga rummet utan krav på motprestation. En vuxen person som väsnas på bion eller på en restaurang kan också bli ombedd att lämna lokalen. Det är ju helt enkelt inte sant att säga att barn väsnas och barn låter osv. Vissa barn gör det medan andra faktiskt inte alls gör det – en skulle ju kunna tänka sig att föräldrar borde kunna avgöra hur deras egna barn kommer att bete sig genom att studera hur de beter sig hemma. Ett barn som absolut inte kan vara lugnt en hel måltid hemma och som inte tystnar när det ombeds lugna sig kanske föräldrarna ska försöka socialisera på hemmaplan innnan de börjar dra ut det stackars barnet på restaurang.

En annan detalj är att jag tror att människor skulle störa sig otroligt mycket mindre om det inte hade blivit så osannlolikt stigmatiserat att, som främling, lägga sig i och tillrättavisa någon annans barn. Dels är det ett ypperligt sätt att få hjälp eftersom barn ofta reagerar väldigt fort på en främlings ord (mamma och pappa säger ju alltid till en, så det kan vara mycket lättare att ignorera) och dels borde ju det vara en naturlig del av just socialiseringen att andra människor faktiskt kan få påpeka när de blir störda. Jag satt på tunnelbanan en höst när en förälder placerade sitt barn mittemot mig. Barnet började sparka lätt på mina ben med sina slaskiga stövlar och mina vita strumpbyxor blev solkiga. Mamman sa inte ens till men tittade däremot argt på mig när jag försökte torka av mina strumpbyxor och sedan vände bort mina ben. Vad säger man ens då?

Några har hävdat i kommentarerna

Vissa barn är väluppfostrade och blir tillsagda när de stör sin omgivning. Andra barn får hållas bäst de vill. Så nej, det handlar inte om barn i sig. det handlar om föräldrarna som av okänd anledning inte säger till deras barn när de gapar och stör andra.

Personligen hatar jag föräldrar som aldrig säger till sina barn, det är liksom ett mysterium för mig och jag skulle aldrig tillåta att mina barn störde andra, utan skulle lära dem att visa hänsyn.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *