Kategorier
Vardagstrams

”Nio månader upp, nio månader ner!”

Jag läser ganska många som precis fått barn eller som snart ska få och nåt som slår mig är hur stor fokus det ligger på att kroppen ska återgår till sin gamla status, ofta inom några månader efter att man fött.
 
Men är det inte lite skevt egentligen när man talar om att ”återfå sin normala kropp” eller att man har ”förstört sin kropp” efter en förlossning som om den kroppen man har nu inte är ens riktiga. Jag tror att det vi ofta glömmer är att kroppen vi har som unga, den har vi kanske i tio år (räknat från puberteten till vi får barn) och att kroppen vi får efter barnafödande är vår egentliga, den vi har resten av livet.
 
Ja, man får en ny kropp efter en förlossning och det kan nästan vara traumatiskt för många, speciellt när den skakar om självbilden. Precis som man får en ny kropp efter puberteten. Den kanske återgår att likna den du hade innan, eller så gör den inte det men det är ok också och ingenting som är speciellt konstigt eller ovanligt.
 
Men det är ju inte konstigt att vi tänker så här. Överallt i samhället, på tv, i tidningar, i filmer, i reklamen, på bilder, i musikvideos, ÖVERALLT så får bara en sorts kvinna synas. Hon är aldrig över trettio och hon har en kropp som en femtonåring. Även om hon fött barn.
 
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ””Nio månader upp, nio månader ner!””

En liten idé för "showen". Kan ni inte vända på den där stereotypen att feminister är feminister för att de är fula. Kan ni inte bara börja hela showen med att chockera lite och typ: JA, vi ÄR fula! Vi är feminister för att vi är fula. Och sedan nyansera detta genom att förklara vad som ANSES fult och VARFÖR (inte enligt normen för hur en kvinna ska se ut) och vad detta innebär i det stora hela. Att det faktiskt inte är så konstigt att de som anses fula i samhället också vill förändra de strukturer som stämplar de som fula. Släng tillbaka skiten i ansiktet på de som säger sånt hät: varför säger du att jag är ful? Var har du lärt dig att det här är fult? Är det DINA tankar eller en social struktur? Osv…

Bara nåt som slog mig när jag läste Blondinbella.

Fast för mig handlar det mer om funktion än om yta. Det är ett faktum att min kropp inte är det den har varit innan jag blev gravid. Jag kan inte springa längre, inte ens gå för den delen och det gör att jag mår dåligt. Min kropp mår inte bra av att bära så många extrakilon och jag känner mig elak mot min rygg och alla leder som belastas så hårt nu.

Jag vet att det kommer att ta lååång tid innan jag kan börja med mina löprundor igen och ännu längre tid innan jag blir lika bra som innan jag blev på smällen. Men jag tänker inte sluta kämpa med att uppnå status-pre-preggo bara för att jag kanske får andra att må dåligt över sina kroppar.

Jag känner igen det. Gick upp 20 kg under graviditeten och 10 försvann direkt. All hets kring att gå ner de sista kilona tar otroligt mycket på en. Verkar som folk förväntar sig att man ska träna, lägga om kosten och se ut som när man var 20 igen. Trots att jag inte gjorde det innan jag blev gravid.

För mitt eget välbefinnande (reumatisk sjukdom) har jag mindre ont om jag väger 10 kg mindre än idag och blodproppsrisken minskar markant. Därför vill jag gå ner de sista 10 kilona efter graviditeten. För jag vill kunna ta hand om min lilla skrutt själv 🙂

Älskar det här inlägget.

Såhär är det överallt. Jag har vänner som har förstorat brösten för att få den där kroppen som dom ’egentligen’ skulle haft. Eller opererat näsan för att de ’skadade den någon gång’ (hur vanligt är det egentligen att bryta näsan? På allvar?) och nu vill de bara tillbaka den ’näsa de föddes med’.

Nå, den här mentaliteten finns överallt. Jag är 25 och jag älskar att du tar upp det här.

förstår att det inte är så du menar meeeen tyckte formuleringen att den egentliga kroppen är den man får efter barnafödandet lät lite skum, inte alla som får barn ju. kroppen är väl i tillstånd av förändring åt olika håll under ens liv oavsett. vilken kropp man än har är det ens riktiga.

Jag fick mitt första barn för sex veckor sedan. Herregud vad det har förändrat min syn på min kropp, barn och föräldraskap. Synen på den egna kroppen har förändrats till sådant att nu så skäms jag inte. En kula på magen som om man fortfarande var i vecka 16 hade när jag var 18 varit något som jag inte kunnat släppa på hela dagen, nu är det "tänk att hon har varit där inne, sci-fi!". Tror att även Löwengrip kommer att få förändra sin syn på föräldraskap och hur svårt om inte omöjligt det är att fokusera på andra och vara "smidig" med småbarn. När ens bebis panikskiter i hissen till tunnelbanan finns det inte så mycket annat att göra än att ta tag i det precis där man är, samma sak med att slänga fram patten när hon är hungrig.

Sen så vill jag säga tack för alla dina fantastiska tankar och reflektioner kring genus, det har hjälpt mig en massa både i arbetet (på förskola) och hur jag tänker bemöta mitt barn.

Jag tyckte att det var väldigt jobbigt eftersom jag själv var så oattraktivt gravid. Alla andra var långa och snygga med charmerande bula och såg ut som stålkvinnor, jag var kort och blev bara supertjock. Jag tyckte att det var lite jobbigt att jag dels faktiskt inte vetat att det skulle bli så – överallt ser gravida kvinnor ut som vanligt, fast med mage – och dels trodde jag att man mer eller mindre gick tillbaka till hur det var tidigare efter förlossningen. Jag såg gravid ut flera månader efter förlossningen och tyckte att det var hemskt jobbigt att ha ännu svårare att hitta kläder än vanligt, och så vidare.

Nu när jag gått ner lite i vikt blir jag extremt medveten om hur stor skillnad det är på bemötandet jag får nu och det jag fick för ca ett år sedan då jag fortfarande var ganska tjock, eller för 1,5 år sedan när jag var relativt nyförlöst. Folk ler mot mig, hjälper mig, pratar med mig, ger mig mer respekt, lyssnar på mig och "ser" mig. Detta att jag blev behandlad så annorlunda och hade svårt med kläderna var väldigt jobbiga för mig, och det blev ju inte bättre av historier överallt om att andra gått ner sina åtta kilon två veckor efter förlossningen och sedan ytterligare fem kilo pga amningen, och därför var "snyggare" än någonsin. Sådant hörde jag överallt.

Åh, vad jag känner igen mig! Jag gick ner en hel del när jag ammade, men det tog jag igen när jag slutade amma och det dessutom var jul. Jag jobbar verkligen på att acceptera min kropps nya utseende, för dels är den ju skitbra som lyckats skapa och bära ett barn, dels vill jag inte föra över kroppsnojor till mitt barn. Men det är svårt! Särskilt nu när badsäsongen närmar sig och jag vet att jag kommer känna att jag utsätts för bl a min egen mammas dömande blickar, även om hon inte säger något rakt ut har jag ju i hela livet hört hennes kommentarer om alla som inte är pinnsmala. Visst, jag är inte direkt överviktig, men det är ändå svårt när man hör de där kommentarerna eka i bakhuvudet.

Det där är en sak jag är nervös över. Jag har normalt sett inga större problem med min kropp, jag gillar min putande mage och rakar benen nån gång om året när jag har tråkigt i duschen (oftast på vintern av nån anledning…). Men, jag är också medveten om att jag är rätt liten (och mina hår på benen är tunna, ljusa och syns mest för mig). Jag har alltid varit liten, knappt 160 cm och cirkus 55 kg och kom utan problem i min nians-balklänning som införskaffades för tio (!) år sen. Och jag räknar med att kroppen kommer ändras när (om) jag blir gravid, och jag tänker mig att jag kommer ta det med en klackspark och tycka lika mycket om nya kroppen, precis som jag ser fram emot att börja få rynkor (jag gillar rynkor…).

Men tänk om jag kommer bli så chockad över att inte vara liten längre att jag får kroppsångest istället?! Det vill jag inte! Jag vill ju tycka om kroppen!

Men men, jag får väl tackla det när den dagen kommer, känns dumt att ha ångest över det på förhand, liksom…

så viktigt inlägg! Mitt utseende påverkades mkt av när jag var gravid, magen ja du vet bristningar o extra hud o allt de där. Först mådde jag så dåligt av hur magen såg ut efteråt. Men sen har jag insett hur sjuk syn jag har haft på min egen kropp och jag blir så evigt förbannad över dem krav som vi matas med dagligen både från media och människor o vår omgivning. Att det är så viktigt att värdera varann utifrån utseende och det ska pratas om hur kroppen gått tillbaka till såsom före graviditet etc. Jag är glad att min kropp fungerar och att jag har en liten goding hemma och en till påväg. Ofta är man så förblindad av allt man matats med och det blir så naturligt och inget man ifrågasätter, vi måste bli mer medvetna om hur hjärntvättade vi är när det gäller utseende b.la. och börja reflektera och ifrågasätta… Jag har lärt mig att tycka om min mage, och inte kräva något orimligt. Det är helt ok att min kropp inte ser ut som innan graviditet, den har gett mig det finaste jag har .

Det skrämmer mig med att möjligen få barn i framtiden. Inte själva barnet eller vad som kommer efter; utan vad det gör med kroppen och all träning som kommer för att man ska "bli som vanligt igen", att man i samhällets ögon inte är "attraktiv" längre. Vet att det här är väldigt fel, men det är svårt att bli av med de tankarna även om att få barn för mig kanske inte kommer på ett antal år. Snacka om att oroa sig i onödan…

Jag har själv inte fött barn. Och alla varken vill eller kommer föda barn och deras kroppar är såklart lika "riktiga" som den som fött. Men faktiskt, våra kroppar såg i princip likadana ut för några tusen år sedan. Då fanns inte preventivmedel och vi fick barn så fort det gick att bli gravid på nytt, det var så bara. Man levde för att fortplanta sig. Idag är det inte så, vi väljer själva. Men vi har samma kroppar. Dessa kroppar fortsatta att vänta på att få bära barn, kvinnorna tog ingen ledighet mellan graviditeter. Hon fick lov att jobba, så därför hölls hon i trim på ett mer självklart sätt. Jag vet att det inte är poppis med biologi och feminism i samma mening, men likt visdomständerna och blindtarmen så är det bara så. 🙂

Va dumt det låter. Det handlar väl om hälsan och inte bara ytan hela tiden. Att gå ner i vikt/läka efter graviditet handlar väl också om att återskapa balansen(komma tillbaka till det normala). Det handlar väl inte bara om det yttre? Att läka och att inte trycka i sig en massa skit som är skadligt för kroppen och immunförsvaret, att få energi tillbaka genom att röra på sig och äta nyttigt. Så man orkar!!

Kvinnan på bilden ser helt normal ut, Visst är bilden redigerad. Men här måste jag ändå säga att hon ser helt normal och sund ut. Jag är smalare än kvinnan på bilden, det är lite sån jag är skapt. Är det okej för dig? Eller måste alla vara välfyllda med fett för att vara riktiga kvinnor?

Och så dog hon vid 20-40 år… Det är ju också en grej. Nu lever vi längre men får "stora magar och bristningar" som kräver att vi gör extra övningar utöver att åka buss till och från jobbet. Självklart är det jättejobbigt för vissa med svåra "men" etc, men för några hundra år sedan hade du varit död snart… *Extremerna*

Att prata om att kroppen blivit förstörd av en graviditet är ju helt befängt. En kropp är i ständig förändring, fran det att vi föds till att vi dör; vi växer, far mer har, genomgar pubertet, barnafödsel och sedan aldrande i form av graa har, rynkor etc.

Däremot kan jag första att man vill komma i form för hälsans skull efter en graviditet och även slippa släpa pa en massa extrakilon men det är en annan femma. Fa tillbaka sin kropp som man hade när man var tjugo och barnlös är inte möjligt savida man inte tar till extrema metoder.

Jag kan ju erkänna att jag för egen del sag till att komma i form igen ganska snabbt efter förlossningen (det väl cirka tio manader) men da pratar vi om kroppsstyrka och kondition för det var det som var mitt fokus och viktnedgangen pa 20 kilo var nagot som kom pa köpet.

Summan av kardemumman är att min kropp vid 38 ars alder är lika stark och uthallig som min 18-ariga kropp, och kanske till och med starkare. Däremot har det tillkommit en del rynkor, gra harstran och slappare hud, men det är jus om det ska vara 🙂

Tack för att du tog upp just detta just nu.

Jag blev så illa berörd under lunchen på jobbet när min sekreterare sade att hennes sambo sagt att hans största rädsla inför att eventuellt någon gång bli förälder är att kvinnan blir så ful efteråt. Say what?

Jag och kollegan (3-barnsmamma för övrigt) bara skakade på huvudet. Det enda jag känner är att det är väldigt synd om henne som har en sådan karl.

Det tar nästan 10 månader för kroppen att förbereda sig och göra sig klar för en bäbis. Och det tar minst lika lång tid för den, om inte längre, att återgå till sitt normala tillstånd. Allt med amning och sömnlösa nätter gör sitt till! Samt att man äter så konstigt när man fått barn, det känns som att man inte hinner 🙂 Det måste man få höra mera! Jag hade en barnmorska som sa så, och det var så lättande för en själv!

Och som bärgarn i bilar säger, varje buckla, varje rostfläck är minnen av sånt man varit med om och det ska man inte ta bort utan bära med stolthet 😉

Jag känner igen hetsen även om jag själv inte har känt mig speciellt berörd av den. Kan bero på att jag efter första graviditeten gick ner allt och lite till på 3 månader. Men har man ett barn som går upp 400-500 gr/vecka så måste det komma någonstans ifrån. Lägg till det att jag gick 15-17000 steg per dag. Sånt man kunde göra som första-gångs-mamma med ett extremt strukturerat barn som jag nästan kunde ställa klockan efter.

Jag tror också att jag hade en fördel av att vara 35+ i det läget. Jag visste att kroppen även ändras med åldern. Mina bröst hade redan förändrats mycket innan graviditeten och jag visste att de kommer aldrig mera att se ut som när jag var 18,25 eller 30 år.

Kroppen är levande och förändras hela tiden även om det kanske inte är så märkbart som vid en graviditet.

Det här är en utav de saker jag är rädd för när det gäller att bli gravid och föda barn. Jag är 26 år och inte förrän nu, ca 15 år efter det att jag kom in i puberteten, har jag börjat förlika mig med den kropp jag har. Hatade verkligen att jag hade bröst, höfter och allt förbannat mörkt hår på kroppen hela tonåren. Kunde verkligen inte tycka om mig själv och ville inget hellre än att vara ett barn igen. Så det har tagit lång tid för mig och ändå är jag inte där än och så tjatar folk på mig om när jag ska skaffa barn och jag är livrädd. Skulle gärna vilja ha barn men är så rädd för allt kring det…

Ja det är verkligen något som saknas. Kroppar som syns att de fått barn, som får synas i självklarhet i offentligheten. Jag var som gravid jätterädd att få bristningar, smörjde magen och höll på. Efteråt kände jag inte igen min kropp och det har tagit år att acceptera förändringen. Tror attd et alltid är lite traumatiskt nöär kroppen ändras snabbt men det blir så mycket värre när man inte får se liknande kroppar i självklarhet omkring isg. Jag har jobbat med mig själv för att bli nöjd. Jag är numera nästan besviken på att jag inte fick bristningar – som jag nu lärt mig kalla tigerränder (mycket positivare ord). Och jag är oftast ok med mina volanger/bonushud (som jag vägrar kalla valkar). Att jag inte alltid är ok med min kropp beror ju på att vi ständigt matas med bilder som den ovan. Alltså måste man ständigt resonera med och vara positiv mot sig själv för att känna sig ok.

Jag är en stolt stark och tuff mamma. Önskar att vi med våra olika kroppar syntes med ute i dessa offentliga bilder och bland kända personer. Så att alla kan känna sig stolta, starka och tuffa!

Jag håller med Moa, precis i början av kommentarsfältet. Det blir konstigt att prata om den "egentliga kroppen" efter barnafödande, även om syftet är gott. Kroppen förändras ständigt. Inte bara av graviditet, utan även av ålder. Det finns ingen "egentlig" kropp, den är inte statisk, så som den ser ut efter en förlossning kommer den ju inte fortsätta att se ut.

Och i det här tjatet om att det är barnen som "förstör" kroppen, tänker jag ofta att det kanske ofta till lika stor del är åldern.

Jag har inte fött barn, jag kan inte få barn. Smal är jag visserligen, men inte tusan har jag fasta bröst och inte är jag förskonad från åderbråck. Inte är jag lika fast i hullet, inte ser mitt underliv ut som när jag var 20. Även män lägger ju lättare på sig/får svårare att gå ner med åldern.

När jag läser om alla kvinnor som försvarar bröstoperationer med att de bara vill ha tillbaka "brösten som de var före barnen" tänker jag – okej, men då var du 25/28/32 och nu är du 30/35/40. Du hade nog inte haft kvar de där toppiga brösten även om du inte fött ett, två eller flera barn? Alldeles särskilt inte om du har en större byst.

Sen är det klart att det kan ske en mer drastisk och plötslig förändring efter en graviditet och förlossning. Men det finns också de som ser rätt mycket likadana ut efteråt. Min mamma är ett exempel, trots tre barn har hon alltid sett ungefär likadan ut i kroppen. Smärt, inga bristningar, inga valkar eller celluliter. Klart hon har åldrats – men på samma sätt åldras ju jag, utan barn. Hade jag å andra sidan fått barn när jag hade velat, strax efter trettio – ja, då hade jag ju garanterat tänkt att det var graviditeten som gav mig hängbröst, åderbråck osv, inte åldern.

9 månader upp, 9 månader ner. Usch…vad jag ogillar det uttrycket. När jag började i min föräldrargrupp var vikten det första som diskuterades. Hur man skulle göra för att gå ner snabbast möjliga. Jag hade då ångest redan som det var med förlossningsdepression, ångesten späddes på av hetsen. Inte nog med att jag var rädd att inte duga som mamma, nu skulle kroppen inte duga heller. Nu har jag passerat 9 månader efter. Kan konstatera att min vikt inte följde med mig dessa månader. Ligger fortfarande +.

Ja fram för fler sorters kroppar!! Kvinnan på bilden kanske födde barn för en månad sen eller kanske hon är i vecka 12, men inte fasen är det så de flesta av oss ser ut under tidig graviditet eller efter barnafödande! Tänk om alla kunde få synas på samma villkor? Själv blir jag anti av den där bilden, för även om jag är en smal person så kan jag inte identifiera mig med hennes glans. Tänk om baddräkten fotats i flera färger, och även kvinnan med de breda höfterna och den stora rumpan, kvinnan med bristningar på låren och den gravidsvullna kvinnan i vecka 40+5 fick vara med?

Flera ifrågasätter om de inte är ok att vilja komma i form. Det är väl ingen som påstått men kan man inte vara överens om att alla människor är olika och alla våras kvinnokroppar reagerar olika på en graviditet och som alltid annars ser vi olika ut efteråt, och har olika mål och tankar om vår kropp, kan det inte få vara så? tycker den ramen för hur kvinnokroppen ska se ut efter en förlossning är extremt snäv och varje liten skavank ses som ett ’fel’ eller som något som måste rättas, måste det vara så? Kan vi inte bara se det som att kroppen förändras o det är helt ok? o om man vill lägga sig tid på att träna eller inte är ju något som bör styras av den egna individens lust att träna, inte pga några ideal utifrån.

Jag har BF den 25/6. Det jag har slagits av under denna tid är hur stort fokus det är på "den förstörda kroppen" efter just FÖRLOSSNINGEN. Personligen tänker jag mer att om vi nu ska tänka enligt termer som "förstöra" så blev kroppen redan "förstörd" i samma veva som den lilla spermien simmade in i ägget. Hela graviditeten är i princip en enda stor förstörelsemekanism för den kropp du en gång hade. Den går åt helvete under hela graviditeten- förlossningen är bara kronan på verket gällande sabotage. Nu tycker ju jag dock inte heller att man ska prata i termer om förstörande-du får det du får i förhållande till ålder, barnafödande eller vad det nu kan vara. Varför kalla alla förändringar just för förstörande? MEN- Bara för att argumentera mot mig själv så måste jag dock erkänna att det finns framförallt EN sak jag gärna vill ha tillbaka från min gamla kropp efter denna graviditet. Jag inser att det kanske inte går, men jag nöjer mig med någorlunda liknande: MINA FÖTTER! Fyfan så de ser ut nu! Svullna, nästan sprickfärdiga och alldeles röda. Har gått upp 2 nummer i storlek och har konstant ont på både under- och översidan. Jag tar mina nya hängpattar, mina pigmentfläckar och streckiga mage med en klackspark men ge mig för fan tillbaka mina fötter! Jag har INTE råd med en helt ny skogarderob!!!

Jag har nog en rätt sund syn på min kropp. Väger runt 67 till mina 174 och lever gott. Jag gillar att träna och att känna mig stark och eftersom jag gick upp 30kg när jag va gravid så ville jag hitta tillbaka till mitt gamla jag. De första månaderna efter förlossnigen brydde jag mig, då hängde jag bara med min bebis. Sen började jag träna lite försiktigt på olika sätt. Jag hade inte kännt nån hets ang min vikt innan jag började träna. Däremot kände jag det efteråt. Herregud va folk va på mig. De skulle förklara att det är jättefarligt å träna tre månader efter man fött å att jag va tvungen å va jättejätteförsiktigt osv osv osv.Det Va som att folk inte ville att jag skulle träna. Å vad trodde de att jag skulle göra egentligen? Köra ett bodypumppass å sen springa en mil under mitt första pass. Nä herregud vad det hetsades. Nästa gång ska jag träna i smyg (och så ska jag försöka att gå upp lite mindre, det sliter på kroppen att gå upp 30 pannor)

Jag tillhör en av de som har en ganska förstörd kropp efter graviditeten (och den var över för drygt 13 månader sedan). Inte för att jag väger mer nu, jag tillhör de lyckliga få som tappade alla graviditetskilon efter ett par veckor och därefter har gått ner ytterligare ca 8 kilo trots att jag vräker i mig kopiösa mängder mjölkchoklad (kan man ha post cravings?). Nej, min kropp är "förstörd" eftersom den inte fungerar att använda. Min rygg låste sig efter de första nattamningarna och den är trots massa besök hos sjukgymnast inte bra än. Det första halvåret kunde jag knappt lyfta min dotter från golvet. Och en sak ingen berättar är att hormon(o)balansen i kroppen kan göra att du känner dig som en 80-årig gammal skröplig tant. Även om jag tror att många 80-åringar har fräschare kroppar än jag faktiskt. Men hormonerna efter förlossningen kan göra att du är stel och öm och knappt kan röra dig utan att det gör ont överallt. Vet inte hur många månader det tog innan jag kunde sätta mig på golvet och sedan kunna resa mig igen.

Men det är absolut värt det! Och nuförtiden förstår jag vad folk som säger att de tränar för att bli starka, inte smala och snygga, menar! Jag är glad om min kropp fungerar så pass att jag kan leka med min dotter. Sedan får den se ut hur fasen som helst!

Du är vis du!… Samtidigt är jag en av dem som inte alls känner mig hemma i min nya kropp. Åkte på underproduktion i sköldkörteln under graviditeten och kommer få knapra levaxin resten av mitt liv för att ha en relativt normal ämnesomsättning. Men annars så trodde jag att kroppen skulle vara mycket värre efter en graviditet. Är lika hårig som förr, lika små bröst men hela jag är mycket större. Vilket sambon är mer än nöjd med ^^

Människans kropp förändras ju hela tiden så jag tror inte att man har sin egentliga kropp efter barnafödandet. Det finns inget sånt som ens egentliga kropp. Kroppen förändras vart eftersom på grund av åldrandet, barnafödandet(inte alla som får eller vill föda barn heller), olyckor o andra skador, vikt ner o uppgång mm. Sen finns det faktiskt vissa som kan se ut som den där kvinnan på bilden snabbt efter barnafödandet utan att de har varken bantat eller tränat. Jag såg väldigt likt henne ut efter första barnet. Gick upp ca 8 kilo och när jag kom hem från bb visade vågen lika mycket som innan graviditeten o magen var helt borta. Dessutom hade jag inga bristningar eller annat. Efter en månad hade jag gått ner ca 5 kilo till. Jag gjorde ingenting för det. tog inte ens långa barnvagnspromenader. Så det är fullt möjligt o se ut så där. Har 4 bar och ingen av gravititeterna har varit sig andra lik och kroppen har sett lite olika ut efter varje förlossning och även om jag nu väger ca 10 kilo mer än jag gjorde efter första barnet så tycker jag inte att det gör något. Jag förstår faktiskt skådespelare o modeller att de måste kämpa o gå ner all sin gravidvikt snabbt för annars får de inga jobb och kan inte försörja sig, men jag som hemmamamma kan ju väga hur mycket eller lite som helst och ingen bryr sig.

@ Kadri

Jo, klart att det finns kvinnor som kan vara så smala ganska snart efter förlossning men hur vanligt är det? Hur representativt är det för kvinnor i allmänhet? En kvinna som har den kropp som modellen på bilden behöver knappast gravidkläder så varför inte visa en modell med synlig bula? Svaret är att normen är smalhet så till den milda grad att inte ens en gravidbaddrät kan visas av en kvinna med tjock mage!

Håller med, vadå förstörd? Annorlunda! Jag har börjat träna (barnen är snart 3 och 4,5) för att orka med, orka mer! Bli piggare. Fast såklart vill man ju bli lite smalare, lite snyggare. För det är ju bilden man blir matad med…

Nu har ju inte jag fött barn men jag blir fullständigt vansinnig när en kvinnokropp anses vara FÖRSTÖRD av barnafödsel och graviditeter, när det som åsyftas är normala händelser.

Jag kan förstå att man kanske som kvinna kan känna sig "förstörd" om man får permanenta men av en förlossning, som exempelvis de horribla exempel på kvinnor som spruckit runt analen och inte blivit ordentligt lagade och således får anal inkontinens, det är ett riktigt problem, men seriöst, stretchmarks och extrakilon. Kom igen ….

Jag är så otroligt trött på detta "se ut som innan förlossningen" bullshit… Hittar sånt här och där… kommer aldrig undan. Jag försöker va som att jag inte bryr mig, men ibland blir jag så irriterad. Vafan, VA PINNSMALA ANOREKTIKER DÅ! Kanske överdrivet, men det är min första tanke, jag tycker att dessa personer är perfekta som dom är. De behöver inte ens se ut som bilden på din blogg.

Efter min förlossning blev jag vackrare i mina ögon. Mer kurvor. Lite bristningar där. Inte "perfekta" bröst längre. Nu är jag perfekt (typ, återkommer). Innan var jag en vandrande pinne med rädslan av att få ätstörningar. Efter förlossningen slappna jag av. Ser mer ut som en människa som levt livet och äter! Jag är inte helt perfekt, även fast spegeln visar en tjockare Anna. Vikten som jag hade några veckor efter förlossningen har jag tyvärr tappat. Den vikten man VILL HA! NU har jag tyvärr förlorat min milstolpe 1 vikt… slarva med att äta. Hatar det. Mår halvt dåligt. Men dags att äta mer och bygga upp muskler. Gå över milstolpe 1 vikten och komma till drömvikten +15 kg från inskrivningen.

Bryr mig egentligen inte om min kropp (längre). Men är rädd för att bli sjuk (skadad från tonåren). Vill ha ett BMI som klassas för normalviktig, hatar underviktig. Lite halv rolig grej, var överviktig under de senaste månaderna av graviditet. Bm förbjöd mig nästan att äta xd Har man craivings så har man 😉

Ååå håller med! Kroppen förändras (även om man inte får barn). Kroppen kommer aldrig kännas och se likadan ut som den gjorde då man var 16. Förstår som frökenbella skriver, att ibland är det funktionen på kroppen man längtar tillbaka till, men många många gnäller och vill ha tillbaka sitt gamla utseende. Vill liksom ruska om mina kompisar som fått barn och gnäller för att de har någon bristning här och där, annorlunda navel och en lite rundare mage. Anledningen till att kroppen har förändrats är att de har skapat ett nytt liv, är inte det fantastiskt?

Alltså jag måste bara, helt out of the blue, tacka LD för att hon öppnade ögonen för mig. Sedan dess har jag blivit smartare, mer empatisk och framför allt stått upp mer för mig själv, och andra.

Tack bästaste LadyDahmer <33

Det handlar väl inte bara om viktuppgång- och nedgång, utan även om att kroppen faktiskt ändrar form och blir annorlunda. Bristningar, hängigare bröst, mörkare pigment, etc… Men varför ska det spela någon roll? Att det blir så är fullt naturligt, och borde inte alls anses fult.

Kände mig faktiskt snyggare efter att jag hade fött barn, det var som att jag hade mognat på något vis. Sen har jag gått upp mycket i vikt men inte under graviditeterna. 6 kilo plus med första och drygt 4 med andra, jag älskar mat och jag älskar mycket mat så därför går jag upp i vikt. Den största motiveringen till att gå ner i vikt är ju givetvis hälsan men även att jag är slö och snål. Jag ids fan inte gå ut och köpa en ny garderob.

Men jag är mer nöjd nu trots plus på vågen och två barn, bristningar och påsmage. Jag är något mycket mer nu. Jag känner mig älskad för den jag är (även om jag ibland får för mig att karln absolut inte kan gilla mig! =P tillfällig sinnesförvirring) och jag har två underbara små varelser som jag älskar mer än allt annat.

Livet är underbart helt enkelt och jag är så tacksam för att min kropp klarade av att bära två underverk.

Kom in här med en enda förhoppning – få höra vad du har att säga om Blondinbellas inlägg om rabiesfeminism. Ska bort över dagen, kikar in här senare i eftermiddag… (och hoppas på att du har velat/hunnit uttala dig då!)

Svar:
jag kommer antagligen inte orka bemöta hennes idioti
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

På tal om att "förstöra" sin kropp. Jag var mest rädd för att underlivet skulle bli förstört, slappt, fult….

Och visst, en viss skillnad är det väl, MEN någonting bra hände också! På nåt sätt blev det "ommöblerat" där nere och nu har jag mycket lättare att få orgasmer (obs pluralformen) Trodde aldrig att det skulle kunna bli så, att en förlossning resulterade i bättre sex 🙂

Kim: Fast det spelar ju ingen som helst roll i sammanhanget. Bilden visar en icke gravid tjej som modellar en baddräkt för gravida = jävligt konstigt!

I din kommentar verkar du mest vilja trycka till de som inte passar in i ditt tänk. Blir du osäker av människor som inte gör/vill/tycker som du?

Jag tänker att det är minst lika skevt att tänka att en efter-graviditet-kropp skulle vara mer riktig. Det spelar väl ingen roll vad som har hänt med en kropp, den är ju fortfarande densamma även om den kan ses och kännas annorlunda. Min kropp är precis samma kropp som den var när jag låg i min mors mage, som när jag var sex år, som när jag var fjorton, och som den är nu snart 24 år. Exakt samma kropp. Samma skelett, blod, hud och hjärta. Min kropp är ju i ständig förändring. Ibland sker större och snabbare förändringar. Oavsett vad min kropp har upplevt är den alltid lika riktig och verklig. Inte mindre verklig för att jag inte genomgått en graviditet. Inte mer verklig för att min ben är smalare och snedare sedan jag skadade min fot. Samma kropp.

Jag menar: Inte får jag väl en ny kropp på köpet när jag bakar en bebis? Den enda nya kroppen är bebisen. Inte jag. Oavsett bebis eller ej är MIN kropp varken ny eller gammal…

Tänk att det känns nästan som att jag skulle skämmas enligt mångas tyckande och tänkande!

Jag är en vit, fast väldigt solbrun för tillfället, blond kvinna mitt i livet.

Jag har fött två söner som haft pojkkläder och pojkleksaker.

Jag är smal, utan bullmage… fast inte helt fettfri. Kallar min lilla mage för cykelslangen för det är ungefär det lilla "extra" jag har. Jag har C-kupa utan häng trots x antal års ammande. Utan silikon. ja, det är sant och vet ni… jag skäms inte ett dugg! Tvärtom är jag stolt som en tupp (höna?) över min snygga kropp som närmar sig ett jämt antal år och är mer fit än många medsystrar som är både tio och tjugo år yngre.

Är jag en dålig människa nu?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *