Kategorier
Vardagstrams

Vem ska du gå armkrok med när du är gammal?

Idag har jag hängt med de här sköna bönorna. Eller ja, Freddie har ju varit lite småkränkt och sur men det är sånt man får ta när man hänger med bebisar.

IMG_1559

Jag har inte haft så många nära relationer genom livet, vi flyttade runt väldigt mycket och jag hann liksom aldrig rota mig. Visst hade jag kompisar men jag kände mig alltid som ett andrahandsval eller som att de egentligen inte tyckte om mig, på riktigt alltså. Jag hade aldrig en sån där djup vänskap med någon utan hängde mest på. (eller hängde efter snarare sagt….) När jag tänker tillbaka så kan jag nästan beskriva det som att stå utanför ett hus en kall vinterkväll, det är fest och jag tittar in på andra som skrattar, pratar och har kul inne i värmen. Så. Precis så.

Sen träffade jag Intezar och vår vänskap smög sig snarare på än föll på plats direkt och idag är hon min syster och kärlek. (Hennes mamma insisterar på att mina barn och Intezars barn är kusiner. Och ja det är de nog!) Hon finns alltid i bakgrunden även om vi inte hörts på ett tag och jag vet att hon alltid ställer upp och att vi alltid kommer känna varandra.

Men vänskap, den där riktiga och sanna, den är svår att hitta och svår att nå och ju äldre vi blir desto svårare tycks det vara, iallafall känns det så. Jag är trettiosex liksom, kan jag hitta en människa som jag klickar med och som stannar kvar? Den där systern som jag kommer gå armkrok med när vi är gamla tanter? Kan man hitta henne på senare år? (alltså förutom Intiz då) Klart man kan, för man läser ju typ ofta om tanter på åttio, nittio bast som hittat varandra under föräldraledigheten eller efter en skilsmässa och som klickat och hållt ihop och åldrats tillsammans. Jag har ju Intezar och hon är kvinna nog för mig så jag har liksom inte saknat nåt mer så därför har jag blitt helt tagen på sängen av att hitta en till syster och kärlek i Anna.

Men fy fan vad glad jag är åt det!

anna

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vem ska du gå armkrok med när du är gammal?”

Låter himla fint att träffa nära kompisar när man är vuxen. Är bara 21 och har väldigt få nära kompisar. Typ två kanske varav en som jag glidit ifrån ganska mycket då vi bott på olika platser i två år. Och den andra kan jag umgås med nu i sommar och sedan kommer vi befinna oss på olika platser framöver. Och mitt ex var typ min bästa kompis innan men på grund av vårt uppbrott så har vi ingen kontakt just nu. Men det är roligt när man väl träffar en person som man blir sådär vänskaps-kär i.

Jag önskar innerligt att jag hade en sån vän som verkligen är en syster. Det är något som fattas mig. Har ett par vänner jag kan prata om nästan allt med men den systerkänslan och på ett sätt vara förvissad om att den vänskapen kommer hålla resten av livet nästan. Det har jag inte och det är något jag sörjer. När jag nu skriver om detta och verkligen tänker på det så känns det verkligen som ett hål i hjärtat.

Fint skrivet, och jag kan verkligen känna igen mig! Passade inte riktigt in under skoltiden och har ingen kvar från grundskolan direkt (eller jo en, fast vi är inte så värst nära) och överlag har jag de senaste åren inte haft tid att träffa några vänner. Fullt upp med jobb och pendling och så en unge på det. Det är värst med den här stan, avstånden. Inte ens mina morbror och mina småkusiner på 4 år och 3 mån hinner jag träffa, fast de bor i Stockholm. Hoppas på att vårt barn ska hjälpa oss att ragga fler kompisar som bor NÄRA!

Jag skulle säga att det är lättare att få djup och genuin vänskap i vuxen ålder än när en är i tonåren och så vidare för som vuxen har oftast personligheten mognat och vi har en större hållfasthet i oss själva vilket gör det lättare att släppa in nya fantastiska vänskapsrelationer.
Jag har tyvärr ingen sån syster men jag har en sån bror. Det är min första seriösa pojkväns plastbror (de växte inte upp ihop). Vi har känt varandra i 16 år och återkommer till varandra med jämna mellanrum och det är liksom bara hemma att vara med honom. Vi kommer gå med rollatorer i matchande färg på hemmet. 😀
(fast jag önskar en syster, det är faktiskt nåt jag aktivt saknar)

Jag tänker att det är klart att man kan knyta nära band även som vuxen, för ju äldre man är desto mer har man ju lärt känna sig själv – och då är det också lättare att hitta personer man passar ihop med =) Kräver väl att man är aktiv och ser till att komma ut och träffa folk, men det verkar ju i alla fall du göra.

Det är svårt det där med att skaffa nya vänner. Jag har på grund av att både jag och mina tidigare riktigt nära vänner flyttat åt olika håll glidit ifrån dessa. Jag kan verkligen sakna det där att ha någon man helt självklart kan ringa för att snacka både strunt och viktiga saker. Måste försöka ta tag i att bli mer aktiv och lära känna folk där vi bor nu, eftersom tanken är att vi ska bli kvar här ett tag.

Vad fint!
Dem som träffar varandra sent i livet får ju liksom ingen bevis över tiden ifall det håller. Om man levde till 140 kanske det inte skulle ha hållit och då blir det ju samma sak om ifall man skulle ha träffat någon vid trettio.
Några tankar bara. Rörigt ser jag, aja.

Vad jag känner igen mig. Jag har inte så många vänner, vilket i sig inte gör någonting, för jag föredrar att ha få, nära vänner. Och jag har ju några enstaka personer som jag står nära, som jag tycker om och som tycker om mig tillbaka. Men jag har aldrig känt att jag är någons bästa vän, för de har alltid någon annan vän som de står lite närmare. Det är kanske omoget lågstadietänk av mig, att alla måste ha en ”bästis”, men jag önskar så att det fanns någon som ansåg mig vara deras bästa vän, men det finns det inte.
Eller jo, jag och min sambo är bästa vänner, men det räknas liksom inte.

Jag har lärt känna massor av människor som jag räknar som väldigt nära vänner, alla kanske inte som systrar och bröder, utan en del som kusiner. De finns där, man hörs lite då och då, men de har ens historia och man behöver inte börja om utan tar vid där man slutade förra gången.
Min närmaste vän är dock sedan tonåren, vi firade 30 år som vänner i höstas och den är nog den enda förutom min familj som har känt mig sedan tiden jag växte upp utav de jag umgås med och har kontakt med idag.
Alla andra, både nära och mer av bekanta vänner, är människor jag har lärt känna som vuxen.

Ah, sa fint! Borjar nasran grina. Jag ar 22 ar och har hallit min basta van i handen i tolv ar nu, trots att vi bor langt ifran varandra och har gjort i tre ar ar vi fortfarande himla tighta. Ar overtygad om atthon gor mig till en lite battre manniska, varje dag! Vet att jag alltid kommer ha henne och det ar sa skont att veta nar det blaser ibland 🙂

Min allra bäste vän här i livet bor på Gotland, så jag får bara träffa honom typ en gång om året när jag åker hem till ön och hälsar på. Vi pratar inte jätteofta, men vi vet båda två att man kan ringa precis NÄR SOM HELST om man behöver prata, och med hjälp av typ Facebook är det lätt att kolla läget med varandra ibland. Älskade vännen. Han är som en storebror för mig, och vi är så sjukt lika att vi förstår varandra perfekt. Vi har ”bara” känt varandra i 10 år, men det gör ingen skillnad 🙂

Väldigt fint inlägg. Fint att ha vänner som är psykiskt nära också som gör att det inte spelar så stor roll om man är fysiskt långt bort. För man är psykiskt nära. Men vänskap blir definitivt svårare och svårare med åren. Kanske för att så mycket annat kommer in i bilden.

Det här inlägget var verkligen helt underbart!
Jag vet inte vem jag kommer gå armkrok med, pga mina hej-jag-är-värdelös-och-ingen-tycker-om-mig-snälla-tyck-om-mig-känslor har gjort att jag inte har några kompisar riktigt. Och det är trist för alla roliga människor jag vill hänga med befinner sig på andra platser i landet (tack internet förresten!), men jag har börjat på ny kula nu och finner det inte helt omöjligt att påbörja ett socialt liv med några fina människor jag har börjat lära känna 🙂

Härligt att känna så! De riktigt nära vänner jag haft hittills går att räkna på en hand, just nu är jag ganska ensam. Ibland känns det lite vemodigt, men oftast kommer jag fram till att jag har alldeles för mycket med mig själv och familjen för att orka/hinna underhålla en relation också.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *