Kategorier
Vardagstrams

”Hej, vad roligt att träffa dig”borde väl funka som en icebreaker va?

 
 
 
Varje gång jag träffar Anna // Apan Satt I Granen så får jag en varm kram och så säger hon ”Va kul det är att se dig!” så där genuint och ärligt och man känner på en gång att man är uppskattad. Det behövs inte speciellt mycket.
 
Jag får den här frågan väldigt ofta; ”Vad säger man istället då?”. Många av oss är så fast i gamla mönster att vi inte vet hur vi ska förhålla oss till människor (kvinnor och flickor) utan att kommentera på deras yttren. Oavsett om det är vid första mötet eller vid tillfällen då personen ansträngt sig för att bli fin (och vad säger det då egentligen, att man uppmärksammar ansträngningen uppmuntrar väl snarare framtida ansträngningar?) eller när det handlar om att bekräfta prestationer. (Eller t.o.m leksaker; Ninja tog med sina ponnysar till förskolan och det första hon fick höra var ”Vilka fina”. Och inget mer. VANSINNET)
 
Många av oss är fast i mönstret, även fast vi inte vill erkänna det för oss själva. Så vad säger man istället? Hur säger man hej till en person? Hur tar man kontakt? Vad är en bra icebreaker? Med barn? Med vuxna?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ””Hej, vad roligt att träffa dig”borde väl funka som en icebreaker va?”

Bra fråga! Man får nog träna in ett nytt beteende här, för att inte trilla i "vad fin klänning/nalle/skjorta du har"-fällan när man träffar barn.

Själv är jag trött på att höra "vad fräsch du är" när jag träffar tjejer. Men det är ju bättre än "vad smal du är" 😉

Den här frågeställningen gör mig nästan lite full i skratt. Jag förstår inte riktigt problemet. Men det tänker jag beror på min synskada. Hur tror ni blinda människor konverserar med varandra? Det är lite svårt att säga "Men gud, vilken snygg tröja!" om man inte ser hur tröjan ser ut. Använd fantasin! Så svårt är det faktiskt inte. 🙂

Råkade skicka en kommentar utan innehåll, hoppas det går nu! Jag är helt med på att inte berömma folk för hur de ser ut, det är även något jag försöker att inte göra då jag också ser problematiken i det. Men jag ser inte riktigt problemet i att säga "vad fina" till ett par ponnys? Visst är det roligare för barnet att höra typ "åh dom kan du leka mycket med!" (antar att barnet känner sig mer sedd då?) eller är det något annat du menar? Ibland känner man sig så hjärntvättad, kanske är det något väldigt uppenbart problem jag bara inte ser?

Svar:
problemet är att ”va fint” sägs flera gånger varje dag, vecka ut, månad in, året om.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Åh, jag träffade en liten rosa tjej i tiara och halsband och hela kittet som bara suktade efter komplimanger. Det var ju skutsvårt! Jag tycker jag lyckades undvika det men hålla henne glad ändå 🙂 Typ "jag har rosa nagellack" "jaha, vad kul, har du målat naglarna själv?" Sen är ju nästa utmaning att inte säga "åååh vad duktig du är som kan måla naglarna själv", haha. Det här beteendet är djupt rotat kan jag lova.

Jag blir själv förvånad över hur lätt det är att hamna i "fin"-fällan trots att jag är mycket medveten om den. Brukar passa några barn ibland och så fort de kommer med en teckning eller de ska visa upp en tröja/ny leksak så känner jag hur det liksom vill komma fram ett "Vad fiiin" eller "Vad du är duktig" innan jag ens hunnit tänka efter. Alltså hur svårt kan det vara att komma på vad som helst att säga förutom det??

Men tack vare dig har jag nu börjat lära om och försöker hela tiden komma på andra sätt att visa att jag ser dem och vad de gör. Men som sagt är jag förvånad över hur invant det här är hos mig och säkert hos många andra.. Gör om gör rätt, och jag kommer sakta men säkert dit!

Jag säger aldrig något om utseende till vuxna såvitt jag kan komma ihåg. Kanske inom familjen, typ "Är du nöjd med klippningen?" men inte annars… Eller, som jag kan komma ihåg. Jag tycker det känns enormt intimt att kommentera andras utseende. Barn däremot försöker jag jobba på att tala om känslor istället för utseende, typ "åh, har du med dig en leksak, är den rolig att leka med?" eller "ja, jag ser att du har en ny tröja, är den mjuk och skön att ha på sig?" istället för "vad fin". Man får ju tänka lite mer.

Hej. Kul att du tog upp just min fråga. Det är verkligen svårt när jag kommit till insikt med just bemötandet av barn. Jag stakar mig fram i samtalen och nästan hela tiden är det som ploppar upp i huvet, vad fiiiin och vad duktig du är. Men som du skrev i ett tidigare inlägg så kommer jag lägga in ordet fin hur mina barn är mot varandra etc inte utseende fixerat.

Det är svårt innan man får in tänket. Senast iår träffade jag min halvsyster på 5 år. Då var det först att "Jag har faktiskt varit hos frisöööören" och istället för att då slentrianmässigt svara "Åh vad du blev fin i håret" som många gör så svarade jag "Hur var det då? Satt du i en rolig stol som man kan sänka och höja? Berätta!"

Sedan var det "Har du en hästsvans? Det har jaaaag(suktar efter en utseende-komplimang)" Varpå jag svarar "Ja jag har också en hästsvans. Jag gjorde min i morse. Har du också gjort din själv? Tycker du att det är skönt med hästsvans så att man kan hoppa och springa utan att få håret i ansiktet?"

Dessa två motfrågor ledde till ett samtal med min syster, där hon blev bekräftat flera gånger om och fick berätta och ge sin syn på sake roch ting istället för om jag bara hade svarat "Ja vid fin du blev hos frisören" och "vilken fin hästsvans"

"Vad roligt att se dig!" eller "Vad glad jag blir att du är här/att jag får träffa dig idag!" är väl två jättebra alternativ.

Och jag vet inte, ibland syns det ju att personen man träffar verkligen strålar, ser extra utsövd ut eller på något annat vis utstrålar något positivt – och då är det förstås roligt att få påpeka det och att få höra det. Är det lika "illa" i så fall att säga "Du ser verkligen pigg ut idag/Du strålar verkligen idag" eller liknande…? Jag tycker nog inte det – för det känns inte direkt kopplat till en frisyr eller ett klädesplagg, utan mer till personen utstrålning och uttryck, oberoende av utseende. (Däremot är det värsta man kan höra: "Du ser verkligen trött ut din stackare…" – det har jag varit med om sååå många gånger, och visst, oftast har iakttagelsen stämt – men hur mycket gladare/piggare blir man?!)

Just till barn som vill visa upp nya kläder, vad kan man säga? "De ser verkligen bekväma ut, dina nya byxor", "Det går att springa fort i de där nya skorna va?" eller nåt. Och till prylar de vill visa: "Vad kan man göra för spännande med den där?", "Vad roligt, hade du önskat dig en sån länge?", "Den där ser spännande/intressant/rolig/användbar ut".

Kanske?!

Även till barn tycker jag det fungerar bra att säga att det är kul att träffa dem. Om det är barn som jag känner (barnens kompisar) så brukar jag också fråga hur de mår. Vid den här tiden på året kan man få väldiga utläggningar till svar, så om man inte gillar höra om kräksjuka och annat så ska man kanske undvika den frågan till barn.

Men visst är det svårt att inte falla in i gamla mönster, speciellt när jag träffar på barn från barnens förskola som vill ha bekräftelse på olika saker i sitt utseende.

Jag försöker prata om det som de berättar, är skorna sköna att gå i eller är tröjan skön att ha på sig. Jag brukar också fråga om kläderna går bra att leka i. Då kan det komma väldigt intressanta svar och det kan bli en trevlig diskussion där många barn vill vara med.

Folk gör saker så mycket svårare än det behöver vara. "Hur mår du?" fungerar utmärkt. Brukar ibland säga "jag har sett fram emot att träffa dig (hela dagen/veckan)!".

Jag har inte tänkt på detta innan jag började att läsa din blogg. Jag är verkligen i "Vad du är fin" träsket. Vi var på fest i lördags där deras dotter hade sminkat sig för första gången och var uppklädd, då hör jag mig själv säga just (utan att tänka) Åh så fin du är! Direkt när jag hade sagt det så tänkte jag på dig. Jag tycker att det är väldigt svårt att komma ifrån det men jag jobbar på det.

Sen var det även en kommentar till en som hade haft kräksjukan att Oj vad du har gått ner i vikt och hur bra det kan vara att bli sjuk och gå ner i vikt. Jisses! Jag började inte diskutera för jag orkade inte just då men att det är det första man tänker på när någon har legat sjuk är just sjukt!

När det gäller barn använder jag nästan alltid frasen "Hej, vad gör du?".

Reaktionen blir alltid att barnet blir uppmärksammat och med egna ord får beskriva vad hen håller på med för tillfället. Helt utan att utgå från vad hen tror jag vill höra om.

När sonens kompisar kommer hit brukar jag alltid sätta mig på huk, se dem i ögonen och säga "Vad kul att se dig idag X!" med ett stort leende. Efter mycket träning känns det mycket mer naturligt än att låta den där förädiska "Vilken fiiiin tröja du har"-grodan hoppa ut ur munnen på mig.

Som med så mycket annat är det svårt att bryta en vana, men när man väl vant sig vid att tänka och göra på ett nytt sätt brukar det gå lättare. Man kan ju ha några "repliker" på lager (många bra förslag ovan) om man tycker det är svårt att komma på något bra i stunden. Så småningom blir det lättare att vara spontan 🙂

Jag har precis läst färdigt min nya favoritbok, "konsten att vara kvinna" skriven av Caitlin Moran. Har du läst den? Om inte så kan jag rekommendera den, väldigt rolig och BRA bok! Sådär bra så att man sitter och småmyser lite när man läser den, bra på det där sättet som i Almost Famous när William hittar sin syrras vinylskivor och bara njuter av att kolla på omslagen. Läs den och tipsa om den så att fler upptäcker den!

när man pratar med människor (jo även barn är ju det 😉 kan man försöka säga nåt varannan gång, speciellt om man är tystlåten. men om man är ok med att den andra pratar på är det underskattat att bara lyssna en stund 🙂

sen att göra som lady d ofta skriver, ställ frågor som leder samtalet vidare!

– vad gör du/vad gjorde du/vad ska du göra…?

– hur var det/hur kändes det/vad tänkte du då?

– varför…?

– hur har du haft det/vad har du gjort sen sist?

– vad tycker/tror du om….?

– vad hände sen då?

det är bra att inte lägga orden i någons mun, att utgå från att man inte känner till den andras upplevelse, och ställa nyfikna frågor 🙂

Det väcker verkligen tankar när man är här inne och läser. Först tänker jag att det är små problem som tas upp, men i förlängningen (om man tittar bakom att "fin" bara är ett trevligt ord) så skapar det ju konstiga tankar i ett barns huvud.

Jag tycker också det är lite trist att man tjejkompisar emellan alltid berömmer varandras hår, naglar, att någon blivit smal eller vad det nu är. Men samtidigt; jag säger aldrig sånt utan att mena det. Har en kompis färgat håret och jag tycker att färgen är fin och klär henne väl tänker jag absolut låta henne veta det. 🙂 För let’s face it; man vill ju faktiskt vara fin, sedan kan det för vissa innebära att man har nyslingat hår eller ett par välsittande jeans. Medan det för någon annan kan innebär morgonruffs, osminkat ansikte eller ett par rödlackade naglar.

Men det är annorlunda med barn och även om jag inte är lika "hård" där med att ge komplimanger för teckningar, en tröja eller vad det nu är, så bör man absolut tänka sig för så att inte varje konversation bygger på att ge barnet komplimanger för utseende osv. Jag kommer säga att min dotter är fin om hon vill bära varesig byxor, onepiece, klänning eller pyjamas. Hon kommer vara fin i både keps och tiara, sandaler och basketkängor, svartaste svart och skrikrosa, snorgrönt eller turkost. Eller varför inte i hennes "birtdaysuite". 😉

Hej! Jag satt och läste om förlossningen på älskade/hatade familjeliv och fick upp en tråd om orgasmer vid förlossning. Helt plötsligt ser jag en Lady Dahmer som skrivit att det är något hon varit med om. Vill du berätta mer? Tyckte det är grymt intressant.

Jag arbetar på förskola.

Har inga problem med att inte kommentera hur de ser ut när de kommer på morgonen. "Hej, vad fin du är idag" säger man väl inte till ett barn? Kanske till vuxna.

Istället säger jag "Hej, vilken tur att du kom, vi/jag har längtat efter dig" eller "Hej, äntligen kom du" eller "Hej, vad bra att du kom idag, för idag ska vi göra blablabla" eller "Godmorgon, hur mår du idag?".

Problemet är snarare då barnen vill visa sina kläder. Och vill ha en kommentar på detta. Då är det lätt att säga "Vad fiiin"

Men det är då jag som pedagog måste stanna upp ett slag och fundera medan jag tittar på kläderna.

En flicka visade mig sitt halsband och istället för att kommentera vad fint det var så kommenterade jag "Oj, vad många pärlor du har på ditt halsband, hur många är det?" och så räknade vi pärlorna tillsammans.

Varje morgon när jag släpper in barnen i klassen tittar jag dem i ögonen, ler och säger.

– Hej Namn.

Det kan räcka långt. Vill jag ha ett längre samtal går det bra att inleda med.

– Hej Namn, vad glad/pigg/nöjd/ilsken/stressad/uppspelt du ser ut idag. Är du det?

För att visa ett intresse och sätta ord på en känsla samt bekräfta/ge barnet chans att reflektera över sitt mående. Brukar bli en fin start på dagen och få barnen att stanna upp och känna efter hur det faktiskt känns inne i kroppen just då. Himla bra vid senare konfliktlösnings-situationer etc.

Har nioåringar, men gjort detta sen barnen gick i ettan 🙂

– Hej Namn,

Jag behöver hjälp.

Vad säger jag när min dotter har kissat i pottan, vill ju säga att hon är jätteduktigt men sen så vill jag ju inte det. jag vill ju få fram att hon har gjort nåt bra och ska vara glad och stolt över sig själv men inte sträva efter att vara duktigt.

Sen tex i dag så pärlade hon ett halsband själv, hon är nyss fyllda två och jag tycket det var otroligt duktigt och hob hade ju gjort nått otroligt fin men igen, hur får man fram det utan att hamna i fällan fin och duktigt. Så otroligt svårt att bryta ut ur det här och så blir jag förvirrad och vet inte riktigt vad jag ska säga eller inte säga och när. Hjälp : )

Svar:
Du kan säga vad fasiken som helst bara du säger det med entusiasm. typ ”Titta! Du kissade i pottan!”. Det räcker. 🙂 Du kan ge henne ansvaret att tömma pottan i toan och spola så blir det roligt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag såg en debatt på tv häromveckan som handlade om att bekräfta prestationer istället för egenskaper, eftersom det senare kan göra att man ifrågasätter sin identitet och blir osäker. Exempelvis skulle man säga "Åh vilken fin teckning du ritat" istället för att säga "åh vad duktig du är på att rita". Det förstnämnda berömmer prestationen, och skapar visserligen vilja att prestera mer (vilket av debattören ansågs som någon positivt eftersom det ledde till drivna och företagsamma individer) medan det senare oundvikligen förr eller senare skulle leda till ett bakslag den dagen man inte kan prestera. "Jaha, var jag inte duktig på att rita trots allt? Är hela mitt liv en lögn?" Och istället för att bara skaka av sig misslyckandet och försöka på nytt, får man en identitetskris. Jag kan faktiskt själv relatera till det här, och tänker att det låter vettigt. Vad anser du? Hade vart intressant att höra.

//Emma Hå

Jag har tänkt på det här massor på jobbet (förskola, åldrar 1-5), och främst senaste veckorna faktiskt. Biter mig själv i tungan varje gång jag släpper ur mig ett "vilken fin bla bla du har" eller liknande. MEN, jag highfive:ar mig själv mentalt varje gång jag bemöter på annat sätt. Tror på positiv förstärkning till mig själv för att "lära om" ;).

Jag tycker "vad kul att se dig" alt, "vad kul att träffa dig" om det är någon jag träffar för första gången. Det är så jag själv tycker om att bli bemött nämligen. 🙂

Sen går det alltid att fortsätta med "vad gör du?", "vad har du där? Är det en rolig leksak?"

Nya kläder? "Jag slår vad om att det går att hoppa och leka jättebra i dem. Ska vi prova?"

Tycker inte det är så svårt att låta bli med vuxna, men trots att jag funderat på det här ca ett halvår var det nästan fysiskt svårt att inte kommentera mina syskonbarns utseende senast jag träffade dem. Sjukt. Men ja, kul att träffa dig är ju bra och alltid kul att få höra!

Min mamma förstod inte alls det där innan dottern sa till henne:

"Åh, vad det är underbart att vara med dig mormor, det gör mig så lycklig!" och hon blev rörd till tårar.

Jag som försökt förklara det där "FIN"-fenomenet kontrade efter en stund att visst var det mycket roligare att höra än "Vad fin du är idag".

DÅ förstod hon.

Bara för att jag är nyfiken, säger du aldrig till din man att han är snygg/fin när han har gjort nåt annorlunda. Eller då du verkligen känner att han ÄR otroligt het? Det kanske låter som att jag har nån underton här, det har jag inte. Jag är bara nyfiken!

Svar:
nej
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Arbetar på förskola och det här är verkligen en utmaning!! Speciellt när man märker att barnen är så inkörda själva, när de visar en teckning märks det ofta väldigt tydligt att de bara väntar på att få höra ett "åh vad fin!"

Vill också berätta om en komplimang jag fick efter att jag gick ner mycket i vikt för ett par år sedan. Det var många som helt enkelt glatt påpekade att jag hade blivit smal, och visst blev jag glad över att höra det också, men en person mötte mig en morgon med ett stort leende och så sa hon "Åh vad det strålar om dig, visst mår du bra?" Det kändes SÅ härligt!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *