Kategorier
Vardagstrams

Ninjaär verkligen mitt barn

Pappa ringer och vill prata med Ninja. 
Jag: pappa vill prata med dig.
Ninja: Varför?
Jag: …. det får du väl fråga honom om?
Ninja (tar telefonen): Vad vill du?
(oskar pratar)
Ninja: Hej då.

Jag saknar totalt telefonskills. Eller snarare, I dont give a shit liksom. ”Ja, vad vill du?’’ är ungefär precis det jag brukar svara. ”Hej då’’ kommer ganska snabbt efter att personen i andra änden talat om vad hen ville. Jag hatar verkligen att prata i telefon för det mesta och kan bli sjukt provocerad när typ maken ringer och inte har nåt vettigt att säga alls utan ”bara vill ha sällskap” medan han går hem. VARFÖR liksom??
 
(Cissi och Anna, ni behöver inte oroa er. Om jag inte pallar snacka så svarar jag inte. No news there heller liksom)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ninjaär verkligen mitt barn”

Jag är precis likadan. Att prata i telefonen är bara ångestladdat för mig. Hatar när folk ringer bara för att prata! Man kan ju faktiskt smsa om man bara "vill ha sällskap".. Eller chatta på facebook. Att ringa är dyrt och man måste gå runt med telefonen och ha ena handen upptagen (hatar handsfree), och alltid, ALLTID lyckas folk ringa när man duschar, kör bil, sitter i möte eller gör något annat då man inte vill/kan prata. Dessutom, är det bara jag som blir helt borta i huvudet av att prata i telefonen? Om någon ringer och berättar något så har jag glömt allt som sagts så fort jag lägger på. Det suger ju. Blääää för att prata i telefonen!

När vänner ringer mig brukar det se ut såhär:

Jag: Hellu!

Vän: Hej! Hur är läget?

Jag: Jo, det är bra. Ville du nåt?

Vän: Eh… ja… jo alltså [det hen ville ringa om]

Pallar inte tramsigt småprat. Kom till saken, NU! Är minst lika brutal när jag ringer upp andra. Folk vänjer sig och slutar ta det personligt efter ett tag.

Det jobbiga tycker jag är att man idag är TVINGAD att svara eller ringa upp, för annars är man dåligdålig. Folk tar det ju även personligt för att man kan se vem som ringer/har ringt. Nä men jag kanske inte orkade prata med någon alls liksom. På FB kan man ju heller inte logga in om man inte vill prata med nån.

Baah denna ständiga tillgänglighet.

Eller när man ser att någon rätt nära typ förlovat sig eller fått nytt jobb på FB och man ba

1. tack för att jag fick veta detta samtidigt som folk du skiter i men ändå har på fejan

2. orkar inte ringa upp och gratta pga detta och kränktheteN

Min son (6,5 år) kör på en blandning mellan byråkratispråk och totalt förvirring.

Autentiskt exempel från gårdagen:

*Rrrrr*

Sonen: Ja hallå, det är X som talar.

*Den som ringer pratar medan sonen är knäpptyst en lång stund*

Sonen: Tack, då vet jag det. Hejdå.

Jag: Vem var det?

Sonen: Ingen aning.

Smjau: Det där med Facebook är ju lätt löst. Tryck bara på options på chatten och tryck på Turn off chat. Jag har det jämt så, orka snacka med folk bara för att man vill kolla fejjan…

Jag är likadan. Fullständigt AVSKYR att prata i telefon. Ibland ringer vänner och jag svarar och så säger de inte vad de vill…det stressar mig. Sedan när jag frågar typ "vad ringde du för?" så svarar de något i stil med "ville bara prata lite"..förstår mig inte på sånt. Men antar helt enkelt att människor är olika.

hahaha!

Då min lillasyster fick sin första mobil, hon var väl kanske nio år då, testade hon att skriva sms till mig "Hej Mia, hur mår du?"

Jag svarade; "Jag mår finfint, hur mår du själv?"

fick följande svar av henne då; "Hur så?"

(obs har själv sjukt svårt att prata i telefonen, har nästan jämt mobilen på ljudlöst och vägrar svara)

Amen!

För mig är det dubbelt, är så rädd att jag inte ska förstå vad den andra säger pga dialekt, och därmed missa något viktigt. Kul nu i husköpet… Skaffade visst husförsäkring, då jag inte förstod killens skotska dialekt! :S

haha.. jag känner igen mig – mitt gamla jag. Men nu älskar jag att snacka i telefon och kan hålla på i timmar. Men har iofs fortfarande svårt att ringa folk ibland, men det har väl att göra med lite social fobi (typ en halv millimeter dylikt)..

Älskar att prata i telefon med vänner, kanske för att man inte hinner ses så mycket som man skulle vilja. Då är det gött att snacka länge. Dock har jag lite telefonfobi när det gäller främlingar,som att ringa när man söker jobb el liknande. Jättejobbigt.

Brukar alltid få höra att jag är så otrevlig i telefonen – bara för att jag inte gillar småprat! Ringer jag någon så har jag ett syfte med det, och så fort jag fått svar på frågan så är det hej då som gäller. Tycker inte det är så konstigt! 🙂

Brukar alltid få höra att jag är så otrevlig i telefonen – bara för att jag inte gillar småprat! Ringer jag någon så har jag ett syfte med det, och så fort jag fått svar på frågan så är det hej då som gäller. Tycker inte det är så konstigt! 🙂

Jag är precis tvärtom, dels för att jag bott helt off från mina vänner jag trivs bäst med och mitt mående inte alltid funkat för att någon ska komma med tåg och stanna en hel dag eller för mig att åka iväg. Samtidigt som jag har ett stort socialt behov.

Så telefonen är min största sociala tillgång!

Ett litet exempel..jag ringer till en vän för att tacka ja till att komma och äta där (numera bor vi i samma stad igen så enklare umgås)

Vi pratar i kanske 2 tim..men lyckas ändå glömma bort det som samtalet från början gällde så blir oftast att ringa upp eller messa efter om vilken tid det blir mat osv..hehe

En annan variant är denna :

Riiing! "Hej det är S, vill du vara städsällskap?"

"Visst" och innan jag ens tänkt på det så har jag också börjat städa och när vi lägger på är det klart!:-) Jag har en gammal telefon som är så pass gigantisk att man inte behöver vrida nacke å axel ur led för att få händerna fria.

Mina barn är dock som deras far var när det gällde telefon..så kort som möjligt och helst inte alls.

I natt har den äldsta varit på resande fot med flyg och tåg..han ringer och säger :jag är framme och sen hejdå! Å jag vill ju veta hur det gått, hur han mår osv osv..hehe

Fast å andra sidan pratade vi med varandra hela vägen till Arlanda bara några tim innan 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *