Kategorier
Vardagstrams

Passar inte maten så får man gå till sängs hungrig

Maken gick nio år i waldorfskola och i waldorfskolor så äter man mestadels veganmat. Och vegetarisk. (Om inte nån fanatisk antroposof envisas med att hälla ut den som ibland hände på skolan Oskar gick på) Detta innebär en ganska stor variation av ”konstigt” men med resultatet att maken och hans familj äter typ allt. Och älskar typ allt. 
 
Och så har vi mig då, som växte upp på ketchupsköttfärssås, socker och pannkakor och som skeptiskt petar i det som är ”konstigt” och typ kräks av lax, bönor och ruccola. På senare år, framförallt de som vegetarian, så har jag dock lärt mig att äta det mesta och när ungarna kom så kändes det viktigt att inte anpassa matbordet efter deras eventuella matvägran. (Det är naturligt att vara skeptisk mot ny mat och därför är barn ofta lite trögstartade)
 
Tja, det går väl SÅDÄR om jag ska vara ärlig, men jag är ju en ganska elak mamma och passar inte maten så får man vara hungrig tills nästa måltid serveras och passar inte den, ja då är man shit out of luck och får gå till sängs med kurrande mage. (Det går ingen nöd på våra västerländska barn)
 
Och de har faktiskt lärt sig äta alla möjliga saker just pga att vi serverar just alla möjliga saker.
 
Som mussel- och fisksoppan häromdagen. Mamman vägrar såklart äta dessa vidrigheter, men ungarna slogs nästan om musslorna. 
 

 
(Enkelt för er som undrar: fräs lök och vitlök i olja, kasta i musslorna och häll på skitmycket vitt vin. Koka upp under lock. Ta ut musslorna en stund medan du blandar i grädde, buljong/fond, och eventuella rotsaker/grönsaker och koka upp och klart. I med fisk skurna i bitar nån minut. I med musslor. Och kanske lite mer vin. Klart!)
 
Förtydligande: Det finns alltid nåt vid maten som de tycker om och kan äta. Serverar jag potatis, korv och sallad och de inte gillar korven så kan de äta potatis och sallad samt dricka upp mjölken i glaset. Hade de inte gillat musslor så kunde de peta ut dem och äta resten istället. osv. Men ibland så tramsar de och vägrar äta ändå och där vägrar jag dalta. Jag tror man gör ungarna en enorm otjänst genom att matcurla. De dör inte av hunger. De far inte ens illa av det.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Passar inte maten så får man gå till sängs hungrig”

Jag har gått och vänt och vridit på barnens matsituation i flera dagar nu. Min tvååring äter bara skräp. Skräp och morötter och grekisk yoghurt. Han vägrar till och med pannkakor eller fiskpinnar ibland. Och jag inser att vi gör precis de saker som vi tidigare sa att vi inte skulle. Ger honom ’egen mat’, försöker pressa honom att äta upp, mutar, säger att han är duktig när han äter och att det gör oss glada, säger att Lillebror är såååå duktig när han äter, och så vidare. Det känns som att vi håller på att fostra en kräsen matneurotiker. Suck. Jag tror att det här funderandet är mental förberedelse för en omläggning… För han lär vara hungrig en del tills han fattar läget, och jag måste nog ladda lite för att klara den fasen. Han dör knappast av det, precis som du skriver men oj oj vad jobbigt det känns.

Svar:
att ge egen mat är vansinne men åh så lätt att falla i den fällan! Man kan kombinera sånt som man vet funkar med nåt nytt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Varför lär du dig inte att äta allt om det nu är så viktigt?

Svar:
Jag försöker men vissa saker är omöjliga. Jag vill inte att mina barn ska bli som mig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Varför är det viktigt att äta allt?

Svar:
Att äta precis ALLT är inte viktigt, men att äta varierat är det. För att få i sig ordentligt med näring såklart. Om mina barn inte lär sig äta varierad mat så kommer de få det ganska jobbigt. Dels hemma eftersom att jag inte tänker anpassa mig efter en kräsen mage och laga flera maträtter men också i sociala situationer. Jag förstår inte att jag behöver förklara detta…..?
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Varför?

Mina barn äter det mesta, de få gånger de inte vill äta av middagen får de något kvällsmål istället. Jag skulle inte vilja lägga mig med kurrande mage och mina barn ska inte behöva göra det heller, det är faktiskt inte snällt alls.

Svar:
Det finns alltid nåt vid maten som de kan äta. Serverar jag potatis, korv och sallad och de inte gillar korven så kan de äta potatis och sallad. osv. Lägger de sig med kurrande mage så är det för att de tramsat.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Här behöver man iallafall inte "lägga sig hungrig" fast man annars kanske är kinkig eftersom vi kört kvällssmörgås alla år eller en yoghurt. Tydligen vanligt i de flesta Åländska hem att man gör så (liksom även på sjukhuset här att det serveras en liten kvällsmåltid runt 19-20 tiden, te smörgås el yoghurt). Däremot om man inte äter maten vid middagen får man vara utan till man får den där kvällsmackan. 🙂

Svar:
Vi serverar ofta kvällsyoghurt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Visst är det bra att äta varierat. Men är det SÅ viktigt att man ska lägga sig hungrig om man är tre år och inte äter musslor?

Svar:
äter man inte musslor så går det bra att peta ut dem. Man kan äta fisk, potatis eller den gräddiga soppan som också serverades.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tror det är en sund inställning att barn bör få tillfälle att smaka all möjlig mat och att barn framför allt inte vänjer sig vid att det går fint att vägra äta/smaka för det kommer alltid andra erbjudanden. Barn borde aldrig tvingas äta saker men jag tycker inte heller att de borde bli erbjudna med ditten och datten om de inte äter det som bjuds.

Stör mig ofantligt på föräldrar som systematiskt lagar pannkaka/köttbullar/pasta/korv till barnen och en vuxenrätt till sig själva utan att ens tro att barnen kanske skulle gilla den riktiga och ofta betydligt nyttigare maten.

Svar:
Jag tror tyvärr att man gör barnen en otjänst. Varför så rädd för hunger? Det går ingen nöd på dem och de far inte illa av det.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nu skriver du ju också att de får kvällsmål/mellanmål på kvällen. Det var det där med att lägga sig hungrig som jag reagerade på. Jag skulle mycket hellre vilja vara en person som är "kräsen" än att tvingas lägga mig hungrig mot min vilja. Jag skulle aldrig låta mina barn lägga sig hungriga, det är det verkligen inte värt, då får de hellre bli "kräsna". Jag är nog ganska "kräsen" (beror på vad man jämför med men äter verkligen inte allt) och jag lider inte av det. Jag får i mig allt jag behöver och har jättebra värden. Jag har inget behov av att äta allt.

Svar:
hungrig mot sin vilja innebär att ingen mat serverats. Här finns det mat i överflöd. Går man hungrig så är det för att man inte velat äta.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Och ja, jag har gått och lagt mig hungrig oändligt många nätter så jag vet hur det är. Och det har verkligen inte fått mig att äta allt. Tvärtom har det gjort mig nojjig med maten och gett mig problem.

Svar:
jag tror inte hunger gör en nojjig precis som det inte lär en att äta allt. Det krävs lite mer än så. T.ex inställning till maten, tvång osv.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

För mig som blev itvingad mat så ser jag inte alls det elaka i att de som inte vill äta maten slipper. Fast samtidigt var ju en av de bästa grejerna med att bli vegetarian och senare flytta hemifrån att man fick laga sin egen mat och bestämma vad som ska stå på menyn.

Svar:
usch, jag blev också itvingad mat. vilket vansinne och det om något skapar väl matångest och vägran.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Karin, jag håller med dig! Vi äter mat från världens alla hörn (maken är kock) och mina barn är väldigt vana vid olika smaker. Tror egentligen att det viktigaste är det du säger, att inte alltid servera korv/köttbullar och makaroner osv.

Men just det här att barnen ska lägga sig hungriga för att ’lära sig’ äta maten tycker jag inte om. Jag har rätt många (vidriga) minnen från sånt som liten och mina barn ska aldrig behöva uppleva det.

Svar:
de får inte gå hungriga för att lära sig äta utan för att mamma inte tänker laga ny mat när det finns färdig mat på bordet. Jag växte upp med en fattig mamma, tanken på att hon skulle laga flera olika maträtter för att passa allas munnar är skrattretande. Det är inte elakt alls.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag matvägrade totalt varje dag på dagis under ett års tid. Jag åt alltså ingenting mellan frukosten vid 7 och middagen vid 18. Jag dog inte av det, men det var nog inte hälsosamt heller.

Jag anammade samma ide som dig i den har fragan.

De enda ganger vi lagade "extramat" var om sonen var sjuk och han hade nagot onskemal. Annars var det det som stod pa bordet som serverades. Precis som du sager sa finns det alltid nat att ata om man nu far for sig att rata nagot.

Idag ar sonen vuxen och han ar inte ett dugg krasen, har sund attityd till mat, trots att han ett antal ganger antagligen lagt sig "hungrig".

Jag blir mallos ibland nar jag ser hur vanner slar knut pa sig sjalva for att barnen inte skall "svalta ihjal", detta sagt direkt fran an vaninna vars son ar kinkig med maten.

Oftast äter de ju (precis som du sa) något av tillbehören de gånger maten inte passar. Men om det inte finns något på bordet de tänker äta av, ja då får man ta lite yoghurt eller liknande istället. Inte alls orimligt.

Och jo, jag tycker det är på gränsen till elakt att låta barn lägga sig hungriga för att de inte gillar maten. Det hade jag aldrig gjort själv.

Rätt så 🙂

I västvärlden idag är folk nästan fanatiska när det gäller man och tycker man ska äta massor av mål om dagen för att inte drabbas av den "livsfarliga hungern".

Jag själv kör periodisk fasta men vågar knappt nämna det för folk, eftersom de tror man har en ätstörning om man inte trycker i sig föda sex gånger om dagen.

Helt otrolig hur mänskligheten har kunnat utvecklas genom tiderna när det inte fanns snabbköp i varje hörn 😉

Jag tror att det där är ett bra tillvägagångssätt!

När jag var liten var jag som du beskrev, åt mest köttfärssås med spaghetti, pasta, pannkakor, grillat och ja, det var väl ungefär det. Var otroligt kräsen när det kommer till mat, och eftersom jag var familjens lilla söta flicka så antar jag att det daltades en hel del. Detta straffade sig när jag började dagis och skola, där jag inte klarade av maten. Minns fortfarande traumatiska (JA) minnen av att sitta kvar längst pga petade i maten, att gömma potatisresterna under servetten när vi skulle gå till disken, att vid varje utvecklingssamtal få bli klagad på att jag inte åt tillräckligt varierat. Jag avskydde potatis, och redan på dagis var jag tvungen att sitta och lära mig bråkräkning – satt ju redan då och delade upp potatisarna och skar köttbullar så att jag kunde få minst en bit köttbulle till en potatisklyfta. Annars kunde jag inte äta. Och sedan hålla kvar maten i munnen, känna den växa… be om att få gå på toaletten, och spotta ut i hemlighet. Det var vidrigt, och jag inser nu hur starka de här minnena är.

Först i äldre tonåren började jag lära mig att äta mer varierat, och nu som 18åring är jag okej med en hel del – även om jag fortfarande får kommentarer om att jag är kräsen i maten.

Jag har sjukt många dåliga minnen av att jag blev tvingad att äta trots att jag var mätt och smaka trots att jag blev illamående bara av lukten av vissa saker. Mina framtida barn ska aldrig bli tvingade att äta eller smaka.

Jag är även starkt motståndare till att vägra barn att smaka på saker bara för att det är "konstig" mat. Det är ju bara kul att barnen är nyfikna på mat och de får lära sig själva vad de tycker om. Själv tyckte jag mycket om fisk och grönsaker i alla former, jag hatade typiskt barnvänlig mat som korv, köttbullar och köttfärssås. Sen hatade jag godis också, jag åt hellre frukt, nötter eller salta kex med brieost.

Jag tror att det absolut viktigaste om man vill få barn att äta varierat är att servera varierat. Om de inte vill äta så fine, ta ett kvällsmål istället om ni blir hungriga!

Mina barn är inte alls kräsna förresten, tänka sig!

Jag och maken diskuterade detta så sent som igår. Vi har en 3,5-åring med väldigt mycket spring i benen och som verkligen kan strula med maten i perioder. Min man blir arg och skickar honom från bordet för minsta lilla utan förvarning, så det är inte konstigt om det "låser sig" för sonen ibland. Jag kan servera typ flingor el yoghurt innan snångåendet om han har ätit dåligt, men min man tycker det är helt fel. Han menar att om han går till sängs hungrig ett par tre gånger så kommer han lära sig. Men det bär mig emot att någon ska somna med tom mage i mitt hus. Tricky.

Svar:
Jag tror det är väldigt viktigt att man inte bestraffar med maten. Vill barnen inte äta, nej ok då slipper de (med konsekvensen hunger såklart) men ingen ska behöva bli arg eller rädd eller känna sig dum. Man kan tänka också på att måltiden har mer pedagogiskt värde än bara fylla magen. Blir det en trevlig upplevelse att sitta till bords, oavsett om man äter eller ej, så får man ju positiva känslor kring måltider och det i sin tur skapar ju en positiv miljö för ätandet. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag matcurlade lite väl mycket för att jag inte hade samvetet då att stå på mig:) Men konstig nog äter de idag allt ändå.. nästan..

Svar:
Matglädje är viktigast av allt och det kan man uppnå på flera sätt
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

@Carro: Att bli arg och "skicka ifran bordet" som du beskriver din man gor, dte later inte sa trevligt och kan latt ge problem.

Daremot haller jag med din man om att det inte gor nagon skada alls att ga till sangs hungrig.

Just mat och maltider verkar vara valdigt laddat. Jag sjalv, och sonens pappa, hade bagge en ratt avslappand attutyd. Aldrig tvang eller ett maste att ata. Men vi gjorde aldrig extramat.

Sjalvfallet vill man att barnet skall sitta still under middagen, men 3,5 ar ar anda 3.5 ar 🙂

Musslor är bra att lära sig äta! Musselodlingar är bra för miljön, de renar haven från kväve och fosfor och sen har jag hört att det inte kan känna smärta heller (bara hört, inte läst vidare i ämnet).

Jag fick sitta kvar vid matbordet tills jag åt upp när jag var liten. Det handlade väldigt sällan om att jag inte gillade maten, fick fantastiskt vällagad mat och har inga minnen av äcklig mat, ville mest trilskas lite. Tycker du gör helt rätt.

Men herregud, vad folk knusslar med sina barn. Duger inte något som finns framme vid middagen får de vänta tills kvällsfikat som består av yoghurt, smörgås etc. Jag själv har ätit allt som barn, och det är väldigt behändigt som vuxen att man tycker om det mesta, även om just sill inte går ner 🙂 Jag tror att folk som har barn som inte äter något annat än köttbullar har gjort fel från början. Ge barnen varierad kost och inga jävla halvfabrikat om det inte är kris.

Mina föräldrar körde på samma sätt som du och har nu fått två vuxna ungar som älskar allt (förutom ostron, det har jag inte vågat än, men som tur är så är det inte många sociala sammanhang som kräver det). Vi var också alltid väldigt hälsosamma förutom på helgen då det alltid var festmåltider som gällde. Jag är jäkligt glad för det och är stolt över att jag äter allt och kan mycket om mat, men jag kommer ihåg att jag var avis på alla barn som fick kvällsmacka, åt köttfärsås som inte hade kokat i flera timmar med en massa fina italienska ingredienser i, fick Frosties på morgonen och hade kakor på picknicken 🙂

Det tror jag också på. Att tvinga i barn mat är elakt (jag minns själv skolmåltider då potatisbullarna bara växte och växte i munnen), men att ge dem specialmat är en björntjänst.

Mina föräldrars policy var att man behövde inte äta om man inte tyckte om maten, men då fick man också skylla sig själv om man blev hungrig senare. Däremot var man alltid tvungen att SMAKA en tugga av allting — i och med att barn som sagt är trögstartade. När man smakat samma maträtt tillräckligt många gånger lär man sig oftast till sist att acceptera — om inte tycka om — den.

Svar:
Sådär tänker vi också, minus att måsta smaka. Det behöver de inte heller, däremot så pratar och uppmuntrar vi dem att prova. Kanske genom att hälla nån god sås på eller annat knep för att uppmuntra.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hehe, det är nästan lite Anna W-fasoner där – "vill du inte äta, då blir det ingen mat!" Fast nä, sorry, det var inte snällt sagt.

Vår 1,5-åring har alltid ätit allt allt allt, och sedan han första gången förstod att det han såg framför sig var ätbart (vid 3-4 månaders ålder) så har han varit ett matvrak. Att ge pyttesmå smakportioner gick knappt – han ville ha hela byttan direkt, liksom. Men nu har han (äntligen, vill jag nästan säga) börjat bete sig som "vanliga" barn och gillar inte allt längre. Det allra mesta, ja, men han tramsar även en del, petar bort vissa grönsaker, häller vattnet i maten, kletar runt och spottar ut. Det känns sunt på något vis – han kan välja och välja bort, liksom. Men vi kommer inte heller köra på någon "specialkost" till honom, utan det som serveras, det serveras – punkt slut.

Än så länge får han även välling innan läggdags, så åt han bara pyttelite middag får han i sig lite näring då. På förskolan äter han dessutom mer än pedagogerna, har de berättat, vår lille 14-kilosklump.

Tycker det är superviktigt att barn får lära sig (försöka) äta allt, eller i alla fall det mesta. Att något "inte är så gott" och att man därför vägrar äta det, det köper jag bara inte. Det är en sak om du mår illa av något – jag kan t.ex. inte äta ostiga ostar, jag kräks då – men om du bara tycker att det "inte är så gott", då kan du faktiskt äta ändå.

Håller helt med, tror det daltas för mycket med specialmat om de inte gillar det. En kompis har söner i övre tonåren som är sådär kräsna och får specialmat om de inte gillar det fortfarande, vilket jag som utomstående tycker är sjukt. Om de nu inte vill äta den mat som serveras får de antingen gå hungriga eller fixa egen mat! Och ja, nu menade jag tonårsbarn inte småbarn 🙂

Emma – ja men självklart. Jag skulle inte låta mina barn gå hungriga till sängs. Om det kanske var otydligt 🙂 Men generellt tycker jag att det daltas otroooligt mycket med just mat.

Jag äter och har alltid ätit tacksamt av allt som serveras och har ett väldigt okomplicerad förhållande till mat. Min mor sa bara "jaha" om vi kinkade med maten. Gjorde ingen stor sak av det, då fick vi väl äta vid nästa mål. Och det var bara någon enstaka gång det hände att vi var kinkiga och eftersom vi syskon inte fick respons för det beteendet så tröttnade vi. Min mamma skulle heller aldrig berömma oss för att vi gjort något så naturligt som att äta haha. Det fanns ingen press, ångest, stress eller tjatande vid matbordet. Man äter och NJUTER. Och jag reagerar inte nämnvärt över uttrycket att "gå och lägga sig hungrig" eftersom det är ett val man gjort som även vi småbarn fattade. Inte äta=hungrig. Varför vara hungrig? Nä just det, så man äter.

Men guu, tvinga i ungarna mat, hur gör man det? Vill inte min unge äta så vägrar hon, punkt. Tvinga skulle iså fall vara att binda fast vid stolen och bända upp munnen på henne vilket inte direkt är aktuellt.

Är säkert en matcurlare då jag lagar mat jag vet funkar för alla, orkar inte ha massa tjaffs. Köper inget bröd med kanter osv eftersom jag vet ungen vägrar äta det. Däremot finns det en vikarie på förskolan som tydligen försökt "öva" på att äta kanter med min unge. Orka. Jag äter inte allt, vill heller inte kräva av mitt barn att äta allt heller så länge kosten är hyfsat varierande och näringsrik.

Ett bra sätt att få i ungen grönsaker är att ställa fram en tallrik grönt innan maten är klar, då brukar grönsakerna gå åt.

Jag har aldrig ens kommit på tanken att laga olika mat till vuxna och barn? Vill inte treåringen ha maten, då tvingar vi honom inte eller gör en big deal av det. Men sen har vi alltid kvällsmacka eller fil innan sänggående så kurrande magar lägger sig ingen med oavsett.

Jag förstår ditt inlägg och tycker inte heller att man ska curla barnen med maten.

Å så bra skrivet. Det här är något jag verkligen känner kommer vara viktigt den dag jag själv får barn. Jag är uppfostrad utan "specialmat" utan alla i familjen åt alltid tillsammans och åt alltid samma sak. En varierad kost som gjorde att jag älskade skolamaten och alltid njöt av den till skillnad från de flesta som inte var vana vid fisk, grytor och annat "konstigt". Dessutom äter jag nu i vuxen ålder allt, gillar nästan allt och är alltid nyfiken på att prova nya saker och har matlagning som ett stort intresse. Jag har, med undantag för några få år i tonåren, aldrig haft ett komplicerat förhållande till mat utan sett det som föda och njutning vilket är oerhört skönt. Jag har flera vänner som blivit "mat-daltade" med som barn vilket gjort att de numera är oerhört kräsna. Inte så praktiskt och framför allt ganska otrevligt rent socialt om man blir bjuden på mat osv.

Håller inte alltid med dig Lady D, men i det här fallet håller jag med till 100%. Såå trist att hålla på att dalta med mat, och är de tillräckligt hungriga så kommer de att äta…

Bra skrivet, jag håller med dig helt och hållet! Tycker det är vansinne att laga olika maträtter till barnen.

Tycker även art det är lite komiskt att du måste förklara och försvara detta? Det är väl ingen som tror att du svälter dina barn om de inte uppskattar det som serveras liksom.

Jag har princip ALLTID haft svårt för att äta kött. Åt allt annat på fatet, men lämnade köttet. När jag var runt 7år så frågade jag pappa om de fanns personer som inte åt kött, han sa "ja, vegetarianer" jag; bra, då är jag en sån. Vägrade dock äta något som ens såg ut som kött i början så de behövde inte laga extra mat åt mig, levde alltså på de som de andra åt till köttet. När jag var elva-tolv fick jag börja med järntabletter och inte förens slutet av mellanstadiet kunde jag smaka vegetariska alternativ. Sen dess har mina föräldrar fått göra annan mat åt mig. Vet inte hur man som förälder borde göra åt sånt här? Skulle de bestämt sig för att jag ska äta kött eller bara resten och inte gjort extramat efter att jag gick med på att äta de? Jag är veg än idag kan jag ju tala om. VET inte varför, det finns liksom ingen logisk anledning mer än att jag mår illa av bara tanken på kött och skulle inte få i mig de om jag försökte, skulle bara sluta med att jag kräks. Känner samma sak inför att äta kött som jag kan tänka mig andra känner inför att äta typ levande larver. Mina föräldrar måste haft ett helvete med maten alltså…

Så jävla rätt!

Jag har kompisar med barn som lagar en rätt till föräldrarna, en till ena barnet o en till andra. Vansinne!

Min kära mor matcurlade skiten ur min äldre bror som fortf äter som han gjorde när han va typ fyra år. Som tur var gjorde hon inte samma med mej så jag fick lära mej att smaka på allt och äta det jag gillade. Krånglande man blev man utan.

Precis som du så är jag uppvuxen med pasta, potatis, korv, köttfärssås. Mina päron hade det knapert med pengar, och vi fick äta det som bjöds. Jag åt allt, förutom bruna bönor (hulk)! Då skrattade mamma lite och sa "du måste inte äta!".

I skolan åt jag som en häst, älskade skolmaten! det var en jävla lyx! Medans andra tjejer satt (och givetvis påverkade varandra) satt och petade i maten och tyckte precis allt var äckligt.

Idag är jag vegetarian (låtsasversionen som äter fisk), vilket var ett aktivt val efter jag som vuxen åt mindre kött, och när jag väl åt var det inte gott, konsistensen blev äcklig, och så såg "the cove" och blev väldigt illa berör över djurhanteringen!

Tjarå!

En fråga bara! har läst igenom hela kommentarsfältet nu och måste bara fråga, varför är det så hemskt om barnet skulle lägga sig hungrigt?

De dör inte av det, det missgynnar inte deras växt eller hämmar deras utveckling eller traumatiserar dem för att de ett par gånger fått lägga sig hungriga för att de vägrat äta helt vanlig näringsrik mat?

Jag tycker absolut inte att man måste äta allt. Det gör inte jag, inte en jäkel kan få i mig persilja el rödpeppar.

Men man kan SMAKA på allt. O ge all mat en chans.

Även barn kan ju faktiskt ha saker som de absolut inte gillar. Min dotter spydde exempelvis av slät ärtsoppa o då kunde jag inte precis straffa henne för att hon inte ville äta upp.

Mina föräldrar var jättestränga med maten o att jag har lagt mig hungrig många gånger.

Kan i efterhand säga att det inte lärde mig någonting.

Förutom att stå ut med att vara hungrig vilket säkert underlättade ätstörningarna jag utvecklade i tonåren.

Men jag håller med dig om att inte matcurla, här serveras en maträtt vill man inte ha den så får man vänta tills kvällsmaten

Men jag håller med om att man lagar en

Körde samma stil med mina när de var små – vilket nu har resulterat i trygga vuxna som äter det de själva vill 🙂

Fast vi har ff lite problem, hon som är sist ut ur boet och jag. Hon är laktosintolerant och avskyr fisk, jag älskar mejeriprodukter och är demivegetarian så det blir lik förbaskat ofta två olika rätter till bara två personer…

Är nog ett bra sätt att lära barn att äta.

Har själv inga barn, men vet ju själv ifrån när jag var liten. Man fick sitta kvar och gråta för att försöka få sympati tills man hade ätit upp eller i alla fall smakat det man totalvägrat.

Just då var mamma världens taskigaste människa, men man lärde sig att äta ordentligt och varierat. Och även om något kanske såg mysko ut så kunde man inse att det var gott trots allt.

Nu i efterhand är man ändå glad att hon inte följde minsta nycker ifrån oss ungar och lärde oss detta.

Mat är makt. Barn känner det. Att ens avkomma ska "överleva" går så djupt att vi lätt vrider ut och in på oss för att de ska äta.

Våra barn är kinkiga. Och små och smala. Förutom yngsta som vid 7 mån ålder har samma blöjstl som sin 3-åriga storebror. Jag håller så med dig i teorin, men om en 3,5 åring som väger 10 kg inte äter maten så erbjuder jag nåt annat; lagar inte annan mat, men fan, han kan få en mugg grädde om han vill! 6-åringenär tunn hon med och när hon blev storasyrra matvägrade hon i 3v. Men – på dagis äter de! (Påstår de iaf)

Vilka flockdjur de är, de smarta små krabaterna. Där ger maten ingen makt så då gör de som resten av gänget.

Eftersom de varit så dåliga att äta har jag ammat dem alla i 2 år var, gissa om jag fått kommentarer!?

Men- här är grejen- 3-åringen är snabb som en vessla och finner glädje i sin spinkiga kropp. Min brorsa var likadan. Nu kör han lastbil, väger 65 kg och kan vid snart 40-års ålder åka vasaloppet på 8 Tim utan att ha tränat och klättra lyktstolpar hur lätt som helst. Jag hoppas mina barn blir som honom. Måhända lättviktare men fullt friska iaf.

Retar mig som fan på att det tydligen anses ok att kommentera hur "liten och tunn" barn och vuxna är, jag skulle aldrig säga till nån "ditt barn är bra tjockt ändå, och du själv har en rätt bred röv." Allt det där sätter sig. Att va liten, tunn och dessutom rödhårig kille, hur lätt är det liksom?

Jag undrar en sak angående soppan;

Jag själv är muslim och dricker ju således inte vin av religiösa skäl och har därför aldrig heller intresserat mig för hur det funkar med alkohol i matlagning, men nu undrar jag: försvinner all alkohol ur vinet bara man kokar soppan eller använder man alkoholfritt vin, för annars kan man väl inte servera den till barn??

Jag tycker också såklart att det är bra om barnen får lära sig att äta samma mat som resten av familjen, men man får inte glömma att alla barn är olika. En del föräldrar "matcurlar" sina barn för mycket, visst är det så, men vissa barn vägrar ju verkligen äta och då förstår jag om man ger dem något annat. Jag menar, alla familjer jag har hört om som haft såna problem med matvägran att de tagit barnen till läkare har fått rådet att låta barnen välja vad de vill och låta dem äta det.

En fråga till er som har ett kvällsmål efter kvällsmaten, hur dags har ni det? Och hur dags äter ni kvällsmaten,

Svar:
alkoholen försvinner. Men det ska nog funka att laga med alkoholfritt. 🙂
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Det här med att gå hungrig ett tag… behandlas idag på svt vetenskapens värld 20.00. Om att det kanske är bra för att leva längre och undvika att vissa tillväxthormoner stimulerar cancertillväxt. Se det…!

Håller med! Vet flera föräldrar som dessutom lagar en maträtt till sitt barn (ofta typ köttbullar och makaroner, det går fort) för att sen laga riktig mat till sig själva och äta när barnet lagt sig(senast idag läste jag om barnet som fick potatisbullar och föräldrarna åt kyckling med klyftpotatis och beasås). Vansinnigt! Hur kan det vara såå svårt att äta middag tillsammans, hela familjen? Barnet är två år liksom. Samma familj brukar ha middagsbjudningar, men då också när barnet sover. Hen är aldrig med för då kan dom inte äta sin mat i lugn och ro.

Mina föräldrar vad väl hårda, vi var nästan alltid tvungna att äta upp. Jag har två barn, den äldsta är 2,5 år och har matvägrat sen 7 månaders ålder, den andra är 1 år och äter det mesta nu. Jag har oroat ihjäl mig för 2,5 åringen, men hon lever! Hon är väl utvecklad både i motorik och tal så hon har inte farit illa av att inte äta. Bokstavligen inte äta, vissa dagar har hon gått med att bara dricka lite mjölk. Men som sagt, den mat som står på bordet är det som finns. Lagar vanlig mat, det är inget "konstigt" som står på bordet. Ät, eller var utan.

Jag växte upp med tre syskon och inte stod min mamma och lagade olika maträtter för att behaga alla oss, nån kvällsmacka fick vi inte heller. Jag har också lärt mig att gilla nästan all mat. Lever har jag svårt för, men vem tusan gillar det? Jag håller samma regler mot mina barn och får krupp på svärisarna som hela tiden vill ge mackor om barnen inte ätit upp allt. Lite hungrig mage är bästa medlet mot ungar som annars bara petar i maten.

Ska tillägga att hon inte ätit nånting. Inte pannkaka med socker eller sylt och grädde, inte spagetti med köttförssås eller nånting. Grönsaker har nästan alltid gått ned, men inte frukt. Fetaost, oliver och citron är också gott. Ibland.

Tack för svaret Lady Dahmer 🙂

(Inte för att jag tänkt laga den, då vi inte äter musslor heller, jag tyckte bara det lät konstigt med vin i maten till barn, men nu fick jag ju det förklarat).

Gosh vad jag önskar att vi kunde göra det lika lätt för oss.

Här har maten blivit ett relativt stort problem.

Kräsen vuxen man och ganska kräsen samt äckelmagad vuxen kvinna.

Lägg till ett stycke kräsen unge med glutenintolerans, mjölkproteinallergi, sojaallergi, majsallergi, tomatallergi etc.

Då blir det svårt. Ungen har dessutom haft svårt att gå upp i vikt så man är tacksam bara han äter något alls.

Flera olika rätter här hemma är snarare regel än undantag.

Men jag försöker att komponera allergivänliga rätter som vi alla kan äta av och som smakar gott.

Jag ska besöka Friday’s när jag åker ner till schtooorstan i helgen, VAD BESTÄLLER JAG?!

Svar:
beror på om du är veg eller ej
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Vi gör inte heller speciell mat åt barnen men däremot tar jag till maten jag vet de gillar när det har varit perioder när de ätit mindre bra. Mina barn är små och segväxande och båda brukar kräkas om det har ätits för lite dagen före så jag vill helst att de får i sig någonting.

Jag får verkligen bita mig i tungan för att inte truga i mat eller tjata för då säger yngsta "NEJ" och slutar äta helt så jag påminner om att äta mellan orden (två pratkvarnar) och försöka prata om annat än maten.

Jag tycker att det är jobbigt att vara i en period där mycket mat ratas, jag vet mycket väl att ingen svälter och att matintaget ser helt okej ut om jag ser översiktligt i en veckas tid. Det påminner jag mig själv om när det är en dag med dåligt ätande.

(Inte idag eller igår för då åt båda middag med stor aptit! 🙂 )

Varför har vuxna så svårt att respektera barn?

Jag anser det vara en del av att respektera ett barns integritet att inte tvinga på hen mat hen inte vill äta.

Lita på att barnet kan känna efter själv, vad som fungerar för hen? Respektera ett nej från barnet? Förstå att barn inte gör saker för att provocera vuxna, utan för att de äger sina egna upplevelser och säger nej när något inte känns bra.

Vet inte många vuxna som tvingar sig själva att äta mat som gör dom illamående?

Avdramatisera ätandet. Jag tycker inte barn ska ha beröm när de äter, inte heller straff för att de inte äter. Att gå till sängs hungrig? Ja, det behöver ju inte ha några moraliska aspekter, och nej givetvis svälter inte barnet ihjäl. Men, det skapar knappast en känsla av trygghet och omtanke i familjen?

Minns en gång, min mamma hade lagat lever till middag (något hon själv inte klarade av att äta som liten). Jag fick sitta kvar i timmar ensam vid matbordet, maten skulle ätas upp.

Vad lärde det mig? Att inte lita på min egen upplevelse? Att mat är laddat? Att jag kan såra en annan för att jag inte klarar av att äta?

Svar:
fast nu pratar du om nåt annat. Jag skulle aldrig någonsin tvinga mina barn att äta eller sitta kvar vid bordet. Vill de inte ha mat så är det ok. Men jag serverar inget annat sen.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nej jag vet att jag svävade iväg, för det är en fråga som sätter igång många tankar och känslor.

Såhär tycker jag, om ett barn ber om något att äta, trots att den vägrat äta maten som serverats, då ska den ha det. Ser det som ett sundhetstecken. Barn känner Att dom behöver äta, När dom behöver äta,n Vad dom klarar av att äta. Det tycker jag är ett sunt ätbeteende som bör uppmuntras.

Jag kan faktiskt önska att mina föräldrar matcurlade mig när jag var liten. Jag var (och är fortfarande) extremt kräsen, men fick alltid äta vad som serverades. Detta ledde till att jag knappt åt någonting alls. Under hela min uppväxt vägde jag ca 15 kilo för lite (vilket ledde till en massa besök hos skolsköterskan för att diskutera min hälsa) och hade aldrig någon aptit, då min hunger helt försvann. När jag blev äldre och utseende blev viktigare var jag den bästa bantaren, jag var ju van vid att att äta en macka om dagen. Det är inte svårt att skaffa sig en ätstörning om man aldrig blir hungrig. Jag hade hellre haft ett matbehov än att omgivningen försökt få mig att bli allätare.

Idag är jag normalviktig och det har jag varit sedan jag började laga mat själv.

Jag vet inte riktigt om jag köper allt i det här. Gillar grundidén, men att gå och lägga sig hungrig skulle kännas jobbigt. Jag är uppvuxen i en familj där det är okej att inte äta upp och att inte gilla allt. Dock så äter jag och min storebror i princip allt som man kan äta, så det har aldrig varit ett problem. Vet inte vad mamma och pappa gjorde rätt, men något var det!

Däremot finns det inte alltid mat man kan äta, som du drog exemplet med potatis och sallad. När jag va liten tyckte jag inte om korvstroganoff eller ris. Kunde inte äta något utav det. Visst kunde jag dricka vatten till maten, men då kokade alltid min mamma snabbmakaroner. Just den maträtten var mitt frikort. Och det va jäkligt skönt!

När LD pratar om matglädje så håller jag med, det är så himla viktigt. Om det är något som gett mig matglädje är det att kunna uppskatta och gilla många olika smaker och olika maträtter. Och aldrig vara rätt för att prova nytt ! För mig skulle det vara en sorg ( för både smaklök och kropp ) att inte kunna äta och ta del av allt ( skulle också känna mig jävligt ocool med att vara hemma hos folk å liksom att sitta och peta i det som servers mig ).

Att laga näringsfattiga makaroner/kötbullar med ketchup istället för " vuxenmat " ? Kommer ALDRIG hända. Där har vi björntjänsten nummer ett.

Jag var rätt kinkig med maten när jag var liten. Men inte med farmor, farmor lärde mig vilket fick lov att sitta i att man inte fick säga att maten var äcklig förrän man hade smakat 3 gånger. Så jag var "tvungen" att äta den specifika maten ta tre tuggor, och äta det vid 3 olika mattillfällen sedan fick jag säga att det var äckligt. Eller då fick jag säga att jag inte tyckte om 😛 För det mesta fungerade tekniken eftersom att jag hade sådan respekt för farmor eftersom att vi inte träffades så ofta, men jag har inget minne av att jag blev tvingad att sitta kvar vid bordet.

Mamma och pappa har ungefär sagt jaha, antingen så lagar du egen mat eller så missar du middagen. Du åt igår. Det är inte farligt att vara utan mat en dag.

Ser så många som frågar sina barn gång på gång, ska du ha en macka, vill du inte ha mer att dricka då?, en kaka då? osv… Om barnet ber om att få en macka är det ju en helt annan sak. Men att fråga till förbannelse är ju löjligt, då tar barn ju bort att de får lyssna till sina egna hungersignaler.

Självklart får säkert många tänka annorlunda med barn som inte har aptit överhuvudtaget. Men hur vanligt är det egentligen?

Kanske har de blivit tillfrågade hela tiden när de var pyttesmå om de är hungriga, så att hungersignalerna är sneddrivna.. Nej jag vet inte man jag tvivlar på att barn utan aptit är lika vanligt som att barn säger nej det är äckligt bara för sakens skull eller för att de inte vill prova nya saker.

Jag tror verkligen inte att något barn här dör av att vara lite hungriga på grund av matvägran. Maten som serveras finns ju om det skulle bli någon slags olidlig hunger för barnet. Jag är äldst av tre syskon & jag var verkligen krånglig & petig med maten. Varje middag i flera års tid var en kamp men mina föräldrar stod på sig & det serverade endast en rätt till alla, punkt. Många gånger var jag utan middag eller bara smakade litegrann. Det gick ingen nöd på mig, jag var bara tjurig. Stackars mina föräldrar däremot som hade en unge som bara skrek att allting var äckligt varje middag. Tillslut kom mina föräldrar på en liten kompromiss för att få mig att sluta gnälla. Jag fick välja bort en maträtt som jag aldrig någonsin skulle behöva äta igen (om jag slutade gnälla varje middag och åt det som serverades oavsett) och det fungerade för mig iaf. Slut på tjafset vid matbordet och de få gånger om året som vi åt den maträtten som jag valt bort fick jag gröt istället. Mina syskon fick samma erbjudande; att välja bort en maträtt. Mitt ena syskon undrade förstört om han verkligen var tvungen att välja bort en maträtt, han gillade ju allt. Det behövde han såklart inte. 🙂 men det är iaf ett tips som kanske kan vara värt att testa, iaf till lite äldre matvägrande barn. Kan även tillägga att jag än idag inte äter den maträtten jag valde bort – men väldigt mycket annat! 🙂

I min familj fick man hitta på något annat om man verkligen inte tyckte om någonting i maten. Med det menades det såklart fil o flingor eller en macka.

Skillnad är det i min pojkväns hushåll där man fick allt serverat, tycker man inte om får man en macka gjord. Det är fan sjukt tycker jag. Förståeligt att man inte orkar med att bråka varje dag men.. ändå.

Nja det där med att de inte skulle må dåligt av att lägga sig med tom mage kan jag inte riktigt hålla med dig om. Jag minns själv tillfällen från min uppväxt då jag låg i sången med tom mage och mådde psykiskt dåligt. Min regel är att barn inte ska behöva lägga sig med tom mage då jag tycker det kan leda till onödigt lidande. Det innebär dock inte att de ska kunna skippa maten och få en macka men om de ätit dåligt kan de få något litet innan sängen. Vi gör ingen specialmat till sonen och han äter det mesta vi serverar. Äter han inte får han vara hungrig just då och kan sen få en macka innan läggdags. Oftast vill han ha en macka även om han ätit kvällsmaten så blir ingen skillnad egentligen.

Hemma hos oss har det varit samma regler. Självklart blev vi inte tvingade att äta saker vi verkligen inte tyckte om, jag har till exempel väldigt svårt för sill, och då såg mina föräldrar till att det fanns köttbullar åt mig, och pappa klarar inte fiskbullar, så det blev det alltid när han var på tjänsteresa. Däremot när det bara var rent tramsande, barnsligt eller hormonstint pubertetstrots, fick vi välja mellan att äta eller vara hungriga. Vi uppmuntrades dessutom starkt att smaka på allting iaf en gång. Vi har mat och det är långt ifrån en självklarhet för alla, självklart ska man inte jämföra svältande människor, men tycker att det är dumt att dalta för mycket med det och jag anser att man faktiskt kan vara tydlig med att man ska vara tacksam för den mat man får. Nu klarar jag dessutom att äta mer eller mindre vad som helst, antagligen för att jag är van vid så många smaker!

Jag håller fullkomligt med dig! Jag har inga egna barn men har jobbat heltid som au pair i 2.5 år, och jag fann det mycket märkligt att mina värdföräldrar lagade två ibland tre rätter för att ALLA skulle ha något att äta! Jag är uppfostrad så att man äter det som serveras eller inget alls. Och jag är fullt frisk på alla plan. 🙂 Har man sen en kräsen unge så kan man ju alltid involvera dom i processen, antingen genom att låta dom hjälpa med själva lagandet av maten, eller (om tiden eller tålamodet tryter) så kan man åtminstone ge dom ett eller två alternativ på vad dom vill äta till kvällen då och då. 🙂 P.S. Hejja dig! Mina vyer vad gäller samhället, feminismen och mitt eget tankesätt har vidgats ofantligt sen jag hittade din blogg!

Har inte barn själv men min systerson har väldigt svårt med maten och att gå upp i vikt, han är 3,5 år och väger väl omkring 10 kg. Inte speciellt stor och äter väldigt lite, men ändå har han världens energi till spring och bus. Men hans föräldrar är väldigt noga med att inte göra en för stor grej av ätandet och han får ingen egen special mat. Vill han inte äta så tvingas han inte och hålls inte kvar vid bordet, men blir däremot uppmuntrad till att äta mer. Det pratas/tjatas inte om mat under måltiden men när jag äter med honom och märker att han inte äter/sitter och svamlar brukar jag säga att jag gillade maten och fråga om han har smakat exempelvis salladen, ibland blir han lockad att smaka då. Men han brukar bli erbjuden något litet mellanmål senare om han inte fått i sig så mycket, inget måste alltså.

Jag och mina syskon har alltid varit matglada och vi har alltid fått äta "vuxenmaten", inte blivit tvingade att äta osv. Men annat var det för min kusin som det alltid var världens ståhej så fort det var dags för mat. Det hejades och berömdes hit och dit. Hon är fortfarande väldigt kräsen, grönsaker/frukt/bär äter hon inte alls. Hos dem var det ofta barn- och vuxenmat fast min mamma försökte förklara för min faster att vi inte hade några problem med vanlig mat. Minns speciellt när det var någon fest och vi barn fick sitta i barnbordet och äta varmkorv, medan de vuxna åt smörgåstårta (jag som ÄLSKAR smörgåstårta!!!), kände mig sååå utanför då. Varmkorv var festmat för barn tyckte de, till vardags hemma hos dem fick vi ofta äta nudlar och påläggsskinka.

Nej gud inte dör man av att vara lite hungrig ett tag. Jag blev alltid uppmuntrad att iaf smaka om jag var skeptisk. Har man iaf smakat och inte gillar det, ja då har man iaf provat liksom, då kan man iaf skylla på det istället för att det bara ser äckligt ut typ. Vissa saker tyckte jag verkade äckligt förr, vissa av dom sakerna tycker jag idag är väldigt gott. Gravad lax te.x när jag var barn tyckte jag att det verkade äckligt men så till slut smakade man och insåg att det var ju för tusan gott!

I skolan fick man ibland blodpudding och sånt, det lärde man sig ju att äta. Det var väl inte direkt gott men det var ju inte äckligt heller. Nu som vuxen köper jag ju aldrig hem blodpudding för det finns ju så mycket annat som jag föredrar, men skulle jag vara i en situation där det är blodpudding eller inget så käkar man ju blodpuddingen.

Min pappa och hans fru tycker att ko tunga är gott men det är något som jag får hurvens av att tänka på, så om dom vill äta det när jag är och hälsar på så får jag äta något annat om jag så vill. Vilket är skönt.

Visste ni förresten att på skolorna i Frankrike så är det förbjudet med ketchup, där anses ketchup förstöra smaken på maten och jag kan inte annat än hålla med. Det är nog ett misstag många gör här i Sverige, vi ger ungarna ketchup till tamefan allt alltså. Fullt med socker i det och ganska mycket smak som tar över andra smaker. Ketcup till köttbullar, korv och pommes, fine!

Av ren nyfikenhet; jag tycker att du skrev ett så himla bra inlägg om varför man bör uppfostra sina barn med vegetarisk mat för ganska länge sedan, sedan vet jag att du också nämnt att dina barn ibland har fått smaka på fisk om du själv har serverat dig det (vilket jag har förståelse för). Har du släppt ideologin om vegetarisk mat i och med att dina barn själv nyss blev serverade mussel-fisk soppa? Det vore ju himla tråkigt tycker jag med tanke på att fiskindustrin är så otroligt vidrig, och att fiskar idag innehåller så mycket kemikalier och liknande. Detta bortom att djuren också har känslor och känner smärta likt kor, grisar och oss själva enligt den största genomförliga studien av detta för två år sedan.

Svar:
mina barn äter mestadels vegetarisk mat ja, men även fisk emellanåt pga att vi gör det.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Du har rätt som vanligt och innan jag fick barn var jag av samma åsikt. Som med det mesta gäller det dock inte precis alla barn. Jag har en matfobiker hemma och vi var på god väg att skapa en ätstörning (nu är hen 8 år). När hen bröt ihop när vi sa att det var mat gav vi upp(ja barn är bra på att manipulera men jag känner igen äkta förtvivlan när jag ser det och har inga problem med att vara hård när det behövs). Nu föredrar hen pesto framför ketchup till pasta, älskar fetaost men kan inte äta potatis. Det är lite knäppt och det svåraste är andra. Barnet tycker nämligen heller inte om kakor annat än bullar och äter bara vissa sorters godis. På kalas känner hen sig utanför och jag ville kompensera det med att ta med fika hen gillade. Det skapade stort rabalder i släkten, "barn behöver inte kakor och godis, äter man inte får man låta bli". Respektlöst mot oss som familj tycker jag. Man kan gott lita på vår bedömning, vi känner vårt barn bäst. Kan tillägga att personalen på förskolan resonerade likadant som vi.

Jag tänker att det absolut viktigaste är att inte göra mat till en maktfråga. Kommer aldrig att berömma framtida barn för att de äter/smakar, eller påpeka hur mycket/lite de tar, eller ens uppmuntra dem att smaka, eller säga något annat än "jaha" om det som serveras inte duger. Sen ser en ju också skillnad på äkta avsmak och bara lite fjantigt "trotsande". Skulle aldrig säga att en får gå och lägga sig hungrig om det som står på bordet faktiskt framkallar äkta avsmak (typ som om jag skulle gå på kräftskiva…).

Jag lagar vanlig husmanskost, har trots allt bara levt som vuxen i ett par år så det här med exotiskt experimenterande är ännu i överkant. Men mina barn äter inte för det. Och någon nämnde att matvägrade barns syfte inte är att provocera, men det kan det visst va. Maten är ju en av få saker barnet kan ta kontroll över. Att vägra för att man vill äta mackor i stället, funkar icke. Då får man ge upp trotsigheten och äta vad man kan. Konsekvensfostran helt enkelt.

Jag är lite nyfiken, hur ofta lägger sig ungarna utan att ätit innan? Tycker det låter bra att inte pjoska med ungarna, vill de inte äta det som står på bordet så är det inget mer med det. Men jag vet hur hemskt det är som barn att lägga sig med tom mage. Vet inte om du själv har någon erfarenhet från barndomen hur det känns att gå till sängs hungrig? Det har satt sina spår hos mig vilket resulterat i att jag antingen frossar eller svälter mig själv i perioder. Inte bra alls. Det beror inte på att jag bara var kräsen, det handlade också om att vi ofta inte HADE mat hemma. Eller ännu värre, när jag bodde hos kontaktfamilj och de serverade märklig, snobbig mat som jag aldrig smakat innan och förväntades kasta i mig som en utsvulten liten unge. Som att det inte räckte att hamna hos en främmande familj och gråta sig till sömns varje kväll för att man saknade sin mamma så mycket, på ett främmande ställe med hårda kontaktföräldrar som behandlade mig och mitt yngre syskon som parior medans deras egna barn fick ANNAN MAT om de vägrade äta det som vi inte klarade av att äta. Då fick vi minsann en redig utskällning och efter det somna på tom mage.

Meeen jag tror inte att ni är som de, eller jag hoppas iaf att ni inte är så hemska som de där människorna. Det här inlägget fick mig bara att minnas alla hemskheter vi blev utsatta för i tio år.

Låt inte dina barn lägga sig hungriga. Ge dem ett kvällsmål så de har något i magen åtminstone. Att ofta lägga sig hungrig som liten är det ultimata receptet för att skapa matproblem och framtida ätstörningar…

Tycker också att det är viktigt att respektera barnens egna vilja, utan att curla dem. Nu låter det på dig som att barnen åtminstone ska smaka lite på maten innan de får lov att rata den och sen får "skylla sig själva" om de är hungriga. Så långt kan jag hålla med. Men jag får lite dubbla budskap från dig nu. Hade uppfattningen att det var viktigt för dig att respektera barnens egna vilja. Vet av erfarenhet att det här är bästa sättet att göra mat ett väldigt laddat ämne och skapa långvariga skador. För JO, det _är_ fel och skadligt att låta barn lägga sig hungriga. Det är ju som ett slags straff trots allt även om man inte tänker på det sättet och kanske inte ens reflekterat över att det kan ses som ett straff. Men så länge du låter barnen äta något annat innan de går till sängs är det väl borderline okej. Var försiktig bara…

Min äldsta krånglade med maten för nåt år sedan när han var tre år, då fick jag en broschyr från BVC där det stod så himla vettigt tyckte jag. Typ att man aldrig ska tvinga i barnen mat, och inte heller berömma dem som duktiga eller som att det var bra att de åt – för de ska inte äta av någon annan anledning än att mätta magen. Istället säger jag nu "oj idag var du hungrig va?" när han äter mycket, äter han lite mindre kanske jag kommenterar att han inte var så hungrig och så äter han förhoppningsvis äta mer nästa gång. Servera allt, men bort med tvånget – precis som du verkar göra. De äter för sin egen skull, ingen annans.

Här går inga ungar hungriga men jag lagar inte heller annan mat om de inte vill ha det jag serverar.

Hur går det ihop?

Tvingar jag mina stackars barn att gå med tomma magar? Vilka ungar går med tomma magar idag? Det är ju inte direkt svält att hoppa över ett mål eller kanske bara dricka mjölken och ta en tugga mat.

Kommer inte laga annan mat om ungarna vägrar. Har barnet en allergi el är så liten att de inte kan äta det som lagas då gör man givetvis något annat.

Men får min treåring för sig att han vill ha makaroner istället för spagetti och matvägrar jamen då får han vara utan.

Men svälta och gå med tom mage det gör de inte. Frukost,lunch, middag och två mellisar…då skulle det nog inte vara hela världen om man hoppar ett mål. De dör inte och jag tror inte heller att de tar skada av lite regler.

Låter inte heller mina barn säga att något är äckligt om de inte har smakat först. Det viktiga är väl egentligen att matupplevelsen är positiv ialf. Man kan låta barnen sitta med och kanske dricka mjölken, så småningom så smakar dem och kanske till och med äter en portion.

Hur fasen ska man lära ungarna att äta/ smaka på allt om man curlar och lagar det de vill ha. Just nu vill min son bara ha fiskbullar, pizza eller makaroner. Skulle vara rätt ensidigt om jag bara lagade det eller hur?

Nej inget dalt här inte. Dock lite ordbajsning men det får ni stå ut med tyvärr….

Fast att tvinga i barnen mat tycker jag är ett big no no ! Skulle aldrig tvinga dem att äta men när lillen säger att maten är äcklig så brukar jag säga att du har ju inte ens provat. Slicka lite eller smaka så ser du om det är dåligt. Gillar du inte så får du lämna. Man kan inte köra in maten i munnen på nån, urk..

.kommer fortfarande ihåg de arga bambatanterna på skolan som skällde på en om man inte hade ätit upp allt. Eller när man fick sitta kvar på lunchen för att man inte hade ätit det på tallriken. Tack och lov att de tog bort bambatanterna och servering när jag började fyran. Då kunde man ta det man ville ha själv.

Jag tror inte det finns ett svar på det problemet man måste se till det enskilda barnet. När jag var liten hade jag ingen aptit, jag åt inte och blev inte hungrig, kombinerat med att jag var väldigt kräsen. Hade mina föräldrar då bara sagt att passar det inte får det vara hade jag inte varit frisk idag. Istället lagade min mamma alltid en rätt mat till oss alla men såg alltid till att det fanns potatis jag kunde äta, just för att jag skulle äta något. Hunger är absolut inte farligt, men att ha ett barn som aldrig äter eller äter extremt lite (alltid inte i perioder) är farligt. Idag är jag inte kräsen, men har fortfarande extremt dålig aptit kan gå en hel helg utan att äta något speciellt och inte ens tänka tanken på hunger.

Det jag vill säga är att man inte ska curla sina barn men att det måste anpassas och att se till att det finns något de äter på bordet varje dag, även om det bara är ett komplement till huvudrätten.

Jag har ju det problemet att mitt barn svälter om jag inte matcurlar. Det låter kanske märkligt för er men efter respiratorvård och sondmatning under lång period förstörs det mer än matlust hos ett barn. Mat-ovilja, som en ätstörning fast ändå inte.

Sonen är smal som en sticka, har ingen naturlig hunger och både spyr och klöks av vissa konsistenser. Vi var milimetrar ifrån knapp på magen med fler år sondmatning att vänta, men har genom just matcurl kunnat väcka någon form av intresse. Det kvittar om det är ostbågar en dag, choklad en annan. Ris eller knäckebröd. Pasta. Bara han stoppar det i munnen är det en vinst.

Det är så vi får honom intresserad. Och små framsteg är bättre än inga.

Vi kan ju inte leva på sondnäring i nappflaska resten av livet. För det är just det vi får komplettera med för att han ska kunna växa något alls.

Jag håller fullständigt med dig! Man kan inte hålla på och laga olika sorters maträtter varje dag. Som du skrev, där är alltid något dom/man kan trycka i sig. så blev jag uppfostrad och jag har inte mått dåligt över det.

Vi har ungefär samma inställning till maten som LD. Vi serverar mat och barnen får välja om de vill äta eller inte. Vi uppmuntrar dem att smaka men tvingar dem inte.

Det enda vi är benhårda på är att man inte får säga att något är äckligt, men man får säga att man inte tycker om. Där finns dock förbehållet att man måste smaka innan man får säga att man inte tycker om.

Sen får man inte gå ifrån bordet (undantag är om man behöver gå på toaletten som händer ibland), har man gjort det så blir det ingen mer mat.

Jag har fortfarande problem med rotmos efter att ha blivit tvingad att äta det en gång för över 30 år sedan och lovade mig då att aldrig tvinga barnen att äta.

Varje gång de klagar på maten (oftast innan de har smakat) så påminner jag dem om att vi inte tvingar dem att äta, men vi serverar heller inget annat.

Men vi gör så att vi vid varje måltid serverar något som de äter, exv potatis och grönsaker.

Sen blir det ju perioder när barnen vill visa att de bestämmer, men genom att ge dem valfriheten att äta eller inte så slipper vi att ha måltider som utvecklas till en maktkamp utan vi har en trevlig stund.

Jag tycker mig se många föräldrar som är helt absurda i sina försök att få i barn mat.

Man stannar vid macken för att tanka, frågar barnet om den ska ha en korv varpå barnet säger nej, två minuter senare har ungen en bulle och är skitnöjd.

Har fler exempel, barn som äter dålig men är det så konstigt när de en timme innan lunch/middag fikat delicatobollar mm? Alla vet väl att socker tar bort hungern. Jag förstår att föräldrarna bara vill väl men jag tror inte de tagit sig tid att fundera över anledningarna till att barnen inte äter normal mat och att man kanske själv uppmuntrat till det genom att pjoska..

Vet inte om du generaliserar med vilje om waldorfskolorna? Jag har gått 12 år i waldorfskola och de serverade kött, ekologiskt förvisso. Mina föräldrar, som är antroposofer, äter kött, ekologiskt eller vilt. Jag vägrade dock redan som barn att äta kött och har varit vegetarian i hela mitt liv, först nu som 32-åring har jag börjat lära mig att äta fisk.

Waldorf är en pedagogik, inte en diet.

Det viktiga är väl att oavsett om man äter kött eller grönsaker ska det vara så näringsrikt, naturligt och med så lite påverkan på naturen som möjligt. En medveten konsument är en bra konsument 🙂

Jag ser inget som helst fel i detta. En del foraldrar som laser detta ar sakert i upplosningstillstand. Vi blev uppforstade likadant, drygade vi oss eller inte ville ha nagot vid matbordet. Na, da fick vi vara utan. Och som du sager, vi kunde alltid ata potatisen, dricka mjolk eller ata av gronsakerna. Jag kommer uppfostara min son likadant, borjar sa "smatt" nu nar han ar 8 manader. Vill han inte ata mycket till lunchen, serverar jag minsann inget annat. Han ater visserligen var 3.4-5;e timme sa det gar inte nod pa honom. Och det radet fick jag pa BVC att inte servera mat imellan maltiderna. Han far mellanmal vid 15 tiden pa eftermiddan och sen middag vid 17 tiden. Folk som ska stoppa kakor, mackor och annat tjafs i ungarnas mun i tid och otid gor barnen en otjanst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *